”KOM INTE OCH SÄG ATT det inte funkar. Tro mig, tortyr funkar. Okej?”
Det är ingen större idé att ordna någon gissningstävlan om vilken ledande internationell politiker som formulerat sig så. Alla gissar rätt.
Ingen blir heller överraskad av att få höra att samma politiker förtydligat sig med orden: ”Jag får faktiskt inte säga detta, men det är jävligt skönt med tortyr.”
Och det är det där sista som är poängen, för som Donald Trump – ja, det är klart det var han – också förklarat spelar det honom ingen större roll om tortyr fungerar för att få fram information: ”De förtjänar det i alla fall för vad de gör mot oss.”
Och vilka är ”de”? Förmodligen vilka som helst som Vita huset betraktar som sina fiender. Trumps CIA-chef Mike Pompeo är känd för sina uttalanden om att visselblåsaren Edward Snowden borde avrättas.
Vi har just börjat vänja oss vid att leva i en värld vars viktigaste enskilda makthavare låter som en serietidningsskurk.
Det här sker samtidigt som det som Edward Snowden och andra varnat för: att vi håller på att glida in i en värld där extrem detaljövervakning av enskilda människor är ren rutin för de stora underrättelsetjänsterna.
Om det finns något som är positivt med den här eskalerande utvecklingen är det att vi kanske på allvar har en chans att få en diskussion om demokrati, en diskussion som går bortom de självförhärligande klyschor som de flesta regimer i världen omger sig med.
För faktum är att nästan vartenda land på vårt jordklot kallar sig demokratiskt. Saudiarabien och Vatikanstaten tillhör de ytterst få undantagen. Men verkligheten ser, i varierande utsträckning, annorlunda ut.
Så här börjar min ny bok Huvudet på en påle:
”Vi vill gärna föreställa oss att det finns skarpa gränser mellan demokrati och diktatur. Att vi lever i den förra sortens samhälle och att vi därmed befinner oss långt ifrån den andra obehagliga varianten.
Och med ‘långt ifrån’ kan vi mena två saker.
Dels att det samhälle vi lever i har stabila inbyggda spärrar som gör att det inte i första taget utvecklas i odemokratisk riktning. Och dels att demokratiska regeringar också håller ett visst praktiskt avstånd till diktatoriska regimer, det vill säga: inte inleder sig i alltför intimt samarbete med dem.
Det är trevligt att föreställa sig att det är så. Men nu fungerar det inte alltid på det sättet i praktiken, vare sig med spärrarna eller avståndet.”
Och Trump må vara hur grotesk som helst. Men inget av det där startade med Trump.
De första kapitlen i min nya bok handlar om Rafael Trujillo som härskade över Dominikanska Republiken i 31 år, från 1930 till 1961. Under hela den tiden upprätthölls på papperet långtgående demokratiska rättigheter för medborgarna: pressfrihet, allmänna val och så vidare. Men det var bara på papperet. Om någon utmanade Trujillos maktutövning försvann personen i fråga för att till sist rapporteras död i en bilolycka eller liknande.
Det visste alla. Men de fick inte prata om det.
Personkulten tog sig extrema former. Såväl landets huvudstad som landets högsta bergstopp namngavs efter diktatorn och fick heta Ciudad Trujillo respektive Pico Trujillo.
Samtidigt var den dominikanske ledaren en väl sedd samarbetspartner till Washington. Han var antikommunist och därmed en respektabel representant för frihet och demokrati.
Till sist blev den bisarre härskaren i alla fall en politisk belastning – och då försvann han med samma sorts drastiska metoder som han själv använt mot sina motståndare. Mordet på Trujillo arrangerades, givetvis höll jag på att säga, av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA.
Under samma årtionde som inledde Trujillos tid vid makten, 1930-talet, förberedde också toppkretsar i det amerikanska näringslivet en fascistisk militärkupp i USA. Det är väl dokumenterat, men planerna sprack och i samma veva sopades spillrorna av dessa planer under mattan. Jag berättar om saken i Huvudet på en påle.
Där finns också berättelsen om hur den sekulära och demokratiska regim som fanns i Iran i början av 50-talet störtades av CIA – därför att den hotade amerikanska och brittiska oljeintressen. Vad som följde var mer än 25 år med brutal diktatur under shahen, följt av en ännu längre period med den islamiska republik vi ser i dag. Under shahen slogs den politiska oppositionen systematiskt sönder, så den starkaste kraften vid shahens fall var just mullorna. Det är ingen överdrift att säga att CIA-kuppen 1953 bäddade för dagens situation.
I Huvudet på en påle återkommer jag till FN:s pågående utredning av den svenske generalsekreteraren Dag Hammarskjölds mystiska död i en flygkrasch i september 1961. FN fortsätter att utreda omständigheter som är mycket besvärande för USA, Belgien och Storbritannien – men svenska media skriver i princip ingenting. Det är lite besynnerligt för att uttrycka det milt.
Boken innehåller också en intervju med Mathias Mossberg som var huvudsekreterare i den tredje svenska ubåtsutredningen och som skrivit en uppmärksammad bok i ämnet, I mörka vatten.
Mossberg menar, och har många argument som talar för hans sak, att svensk militär i samarbete med NATO förde svenska folket bakom ljuset under 80-talet. Vad som skulle se ut som aggressiva sovjetiska ubåtskränkningar av svenska vatten var med största sannolikhet hemliga övningar med ubåtar från väst. Det hela tjänade inte bara till att höja försvarsanslagen och föra Sverige närmare NATO, det undergrävde också Olof Palmes nedrustningssträvanden. Och det var ingen oviktig fråga under den här tiden. Palme sågs som ett stort irritationsmoment i Washington. Och bland svenska militärer fanns det många som såg honom som ett direkt hot mot nationens intressen.
Det avsnittet leder osökt över till andra halvan av boken som är ägnad åt Palmemordet. Det är ju ett ämne jag skrivit om förr. men den här gången sätter jag särskilt fokus på Lisbeth Palmes vittnesmål och det märkliga sätt på vilket det har hanterats av utredarna under olika perioder.
Vad såg egentligen Lisbeth Palme i det märka gathörnet den där februarikvällen? Och varför var Holmér till synes totalt ointresserad av hennes vittnesuppgifter? Kontrasten mellan det och vad som kom senare är häpnadsväckande stor. För plötsligt, tre år senare, lyftes plötsligt Lisbeth Palme fram till rollen som det helt centrala vittnet i rättegången mot Pettersson.
I den här delen av boken intervjuar jag Åke Rimborn, polisen som hade det första längre samtalet med henne efter mordet. Jag talar också med den tidigare Palmeåklagaren Solveig Riberdahl, förre spaningsledaren Dag Andersson och nuvarande spaningsledaren Hans Melander. Och jag redovisar en rad okända omständigheter som tillsammans fördjupar vår förståelse för de fortfarande ouppklarade händelserna på Sveavägen.
BTJ, tidigare Bibliotekstjänst, har redan hunnit ut med den första recensionen av boken. Recensent är Anders Weidung. Han skriver bland annat:
”Kring flera dramatiska politiska händelser och kända personers död, t.ex. Palme, Hammarskjöld och Kennedy, kvarstår misstankarna att de officiella utredningarna döljer/mörklägger mäktiga, högt uppsatta aktörer även i demokratiska stater. Gunnar Wall är frilansjournalist och sedan lång tid inriktad på frågor om statliga konspirationer, hemlig underrättelseverksamhet m.m. /…/ Den andra delen ägnas åt en mycket noggrann och välinformerad genomgång av Palmeutredningen och de många frågetecknen kring den. Framställningen, som präglas av stor förmåga att lyfta oklarheter i de officiella förklaringarna, är medryckande, ofta spännande, och har ett stort antal referenser.”
Nu återstår det att se hur boken tas emot av andra recensenter. Och framför allt av er, läsarna.
Förhoppningsvis kan den bidra både till att vässa den svenska debatten om demokratin och dess förutsättningar och till att föra oss några steg närmare sanningen om Palmemordet.
Gunnar Walls blogg 