Vad betyder det att Palmeutredarna förhört en polis om statsministermordet?

HÄROM DAGEN avslöjade Aftonbladet att Palmeutredarna nu förhört en före detta polis som i ett vittnestips pekats ut för att han försökt rekrytera vittnet till att skjuta Olof Palme.

Det var i januari i år som jag i en artikel, även den publicerad i Aftonbladet, intervjuade företagsledaren och vapenexperten ”Johan”. Han berättade för mig att han hösten 1985 under ett sammanträffande med en av sina bekanta, den aktuelle polismannen, fått frågan om han ville åta sig att skjuta Olof Palme. Polismannen arbetade på Norrmalm och hörde hemma i de kretsar där som var kända för att tycka mycket illa om Olof Palme.

”Johan” var inte heller någon vän av den svenske statsministern. Men det betydde inte att han kunde tänka sig att mörda Palme. Sedan han svarat nej bröt polismannen kontakten med honom.

Och nu, nio månader efter det att ”Johans” berättelse blivit känd, har alltså polisen som figurerar i hans vittnesmål hörts av Palmeutredarna. Det är för tidigt att veta vad man ska dra för slutsatser av detta. En intressant fråga är förstås vad utfrågningen av polismannen har gett i sak. Polisprofessorn och författaren Leif GW Persson gissar att det här förhöret inte kommer att föra utredningen framåt. Han tänker sig hellre att mordet var resultat av ”en konspiration av den mindre typen i offrets närhet”. Persson har tidigare markerat att han tror att det fanns polisinblandning i mordet, men har inte föreställt sig att de högerextrema kretsarna på Norrmalmsdistriktet varit inblandade.

Det kan förstås vara rätt eller fel. Men oavsett vad som till sist kommer fram av förhöret med polismannen pekar själva omständigheten att det faktiskt har hållits på en annan intressant fråga: har utredarna äntligen beslutat sig för att ta på allvar alla de uppgifter som pekat på en konspiration bakom statsministermordet, en konspiration som innefattat Palmefientliga poliser?

Den senaste statliga instansen som tittat närmare på hur Palmeutredarna skött sitt jobb var Granskningskommissionen som lade fram sitt betänkande i slutet av 90-talet. Kommissionen hade som en av sina särskilda uppgifter att titta på hur utredarna hanterat vad som brukar kallas ”polisspåret”. Till sin häpnad fann kommissionen att det över huvud taget inte fanns något polisspår som en särskilt upprättad avdelning bland spaningsuppslagen. Det i stort sett enda som gick att hitta i det stora utredningsmaterialet var enstaka alibikontroller av enskilda poliser som pekats ut i vittnestips. Men några försök att tränga in i de tecken som fanns på organiserad konspirativ aktivitet bland poliser hade egentligen inte utredarna presterat.

Kommissionen ansåg att det var djupt olyckligt. Det fanns nämligen en hel rad uppgifter som var bekymmersamma – till exempel om att det sex veckor före mordet i polishuset i Norrköping hållits ett konspirativt möte för att genomföra en sorts statskupp mot Palme. Det fanns också ett antal spaningstips om personer med walkie-talkies som uppehållit sig kring mordplatsen, tips som var illa utredda och som inte hade fått någon tillfredsställande förklaring. Även det pekade i riktning mot en möjlig polisinblandning. Ett antal tips gällde också den före detta polismannen, sedermera vapenhandlaren, ”Ö” som var känd för extremt Palmefientliga ståndpunkter och som haft en central roll i den sammanhållna kretsen av likasinnade som arbetat just vid Norrmalmspolisen.

Kan man hoppas på att det förhör som nu hållits är ett tecken på en förändrad attityd i Palmeutredningen? Det lär väl visa sig. Jag diskuterar saken i en telefonintervju som ligger på Aftonbladets webb.

Konspirationer, finns dom?

NU ÄR DEN UTE – min bok om verkliga konspirationer, överdrivna konspirationsteorier och märkliga fall av ologisk motvilja mot att medge att det faktiskt finns konspirationer.

För drygt 50 år sedan kom en svensk film som på den tiden ansågs smått skandalös på grund av några med dagens mått mycket anständiga kärleksscener. ”Änglar, finns dom?”

Den som letar lite på nätet finner snart att frågan i filmens titel faktiskt sysselsätter en hel del människor. Det är lockande att förklara olyckor som blir avvärjda med att det skulle finnas skyddsänglar. Ibland verkar det som om den debatt som förs om förekomsten av konspirationer har lite grann av samma karaktär, det vill säga: att det är en fråga om religiös tro. Många som så att säga ”tror på konspirationer” gör det med en hängivenhet som är större än viljan att kritiskt ifrågasätta de egna tankarna. Och många som hånfullt avvisar resonemang om konspirationer gör det reflexmässigt som om sådana hypoteser kan jämföras med vetenskapligt ogrundade föreställningar om att till exempel änglar skulle utöva inflytande på händelser omkring oss.

Gunnar Walls nya bok ”Konspirationer”.

Ämnet ”konspirationer” väcker med andra ord starka känslor och blir därmed svårt att diskutera i en strikt och saklig anda – vilket är just vad som behövs. Men i själva verket har mänsklighetens historia förstås präglats av att våra förfäder och förmödrar inte alltid har varit riktigt ärliga. Grupper, ofta i maktställning, har i sanningens namn rätt ofta slutit sig samman för att dölja både sina syften och handlingar de faktiskt utfört. Inte minst har krig närmast regelmässigt startats med falska argument och ofta också med omsorgsfullt iscensatta bedrägerier. Samtidigt finns det förvisso gott om överdrivna föreställningar om förekomsten av konspirationer och deras omfattning. I värsta fall går det så långt som för den märkligt nog populäre författaren och föredragshållaren David Icke som tror att världen i själva verket styrs av en hemlig ras av reptiler från rymden.

I min nya bok diskuterar jag – med många exempel – de olika faktorer som på det ena eller andra sättet kan få oss att tänka fel om konspirationer. Och jag går också in på ett antal konkreta fall där det förs en diskussion om möjliga sammansvärjningar. Ett av bokens längsta kapitel handlar om Kennedymordet, aktuellt i höst för att det gått 50 år sedan den dramatiska händelsen. Men i den 561-sidiga volymen hittar man också till exempel en hel del om CIA:s hemliga experiment med LSD och en märklig mörkläggningsoperation från det kejserliga Österrike i slutet av 1800-talet.

Det finns också ett kapitel om Palmemordet som tar upp en del saker som inte finns med i mina tidigare böcker i ämnet.