Debattinlägget om att lägga ner Palmeutredningen i Dagens Juridik 18 mars.
VAD BORDE VI KUNNA FÖRVÄNTA OSS av en åklagare som tagit sig an ett rättsfall?
Det naturliga svaret är kanske: kunskaper om fallet, logisk konsekvens i resonemangen och en viss ödmjukhet när det gäller svårigheterna att nå fram till en absolut sanning.
Till det kommer att en åklagare enligt gällande regelverk har ett objektivitetskrav på sig inte bara under förundersökningen utan också under själva rättegången. Det vill säga: om åklagaren finner att bevisningen inte räcker är det hennes eller hans uppgift att lägga ner åtalet om det så skulle vara under pågående process.
Men självklart är det inte alltid lätt att leva upp till en sådan grad av objektivitet. Det är en fjäder i hatten för en åklagare att vinna ett viktigt mål. Och den vetskapen stimulerar kanske inte ett självkritiskt tänkande, särskilt inte när rättegången börjat.
Lättare borde det vara för en åklagare som yttrar sig om ett fall som inte han eller hon driver själv. Då borde det inte finnas någon frestelse att spela tvärsäker eller att bortse från besvärande fakta som hotar att sätta krokben för den egna argumenteringen i skuldfrågan.
Det vill säga: en kompetent åklagare som skriver om andras rättsfall borde kunna framträda som ett mönster av sval och glasklar objektivitet – en trygg lärare för de flesta av oss andra, för oss som saknar formell juridisk kompetens.
Ack ja. Så borde det kunna vara. Men det är inte alltid det är riktigt så.
Härom dagen publicerade sajten Dagens Juridik en debattartikel om Palmemordet av Thomas Ahlstrand, vice chefsåklagare på Internationella Åklagarkammaren i Göteborg.
Ahlstrand har själv aldrig haft någon anknytning till Palmeutredningen. Men han är alltså en professionell jurist och hans text borde därför vara intressant läsning.
Det är den också, men kanske inte riktigt på det sätt man förväntar sig.
Ahlstrands slutsats är att Palmeutredningen borde läggas ner å det snaraste. Så här skriver han:
”Det är dags för ett avslut. Visserligen kan ett mord inte preskriberas, men det betyder inte att det finns anledning att arbeta med saken mera. Kanske bör saken utredas igen, eller snarare bör den polisutredning som finns sammanfattas och offentliggöras av en kommission eller grupp av specialister; då kommer det att stå klart för de flesta att vi faktiskt praktiskt taget vet vem det var som sköt Olof Palme.”
Och den person Ahlstrand syftar på är Christer Pettersson, det gör han ingen hemlighet av i sin artikel.
Det Ahlstrand alltså förordar är att alla utredningsåtgärder omedelbart avbryts och att i stället en lämpligt utvald grupp av ”specialister” (på vad?) ska sammanfatta den utredning som hållit på i trettio år… så att allmänheten slutgiltigt ska förstå att det var missbrukaren från Rotebro som var mördaren.
Hoppsan, var ordet.
För några år sedan ändrades svensk lag så att mord aldrig skulle preskriberas. Det betydde två saker när det gällde Palmemordet: att utredningen skulle fortsätta och att det mesta av utredningsmaterialet skulle fortsätta att vara hemligt för allmänheten. Annars hade huvudregeln varit att materialet skulle ha blivit offentligt i och med nedläggningen av förundersökningen (som enligt tidigare lag skulle ha inträffat 1 mars 2011).
Med Ahlstrands nya recept avslutas utredningen i praktiken – men samtidigt kommer hemligstämpeln kring det gigantiska materialet gissningsvis att kvarstå eftersom mordet inte preskriberats. Vad allmänheten i stället får ta del av är ”specialisternas” färdigtuggade version av vad alltihop egentligen handlat om.
Det är ett sätt att hantera brottsutredningar som väcker en del principiella invändningar, för att uttrycka det milt.
Men också invändningar av mycket mer handfast slag. Det är ju nämligen så att den grupp poliser som numera utreder mordet inte alls ställer sig bakom Ahlstrands slutsats i skuldfrågan.
Det kom fram väldigt tydligt i samband med 30-årsminnet av mordet. På den pressträff som Palmegruppen höll den 25 februari passade utredarna på att åter efterlysa tips om de två män som fångats på film på Arlanda den 1 mars 1986 och där en av männen har tydliga likheter med den sydafrikanske agenten Eugene de Kock. Vid samma tillfälle sa också spaningsledaren Dag Andersson om vittnesobservationerna av män med walkie-talkies: ”Det finns ett 80-tal sådana iakttagelser och det är för många för att de ska kunna avfärdas.”
Att walkie-talkieobservationerna verkligen sysselsätter Palmegruppen framkom också i en artikel i Polistidningen i början av året. En av de sex medlemmarna i gruppen arbetar, som det står i artikeln ”företrädesvis med iakttagelser av walkie-talkies runt mordplatsen”.
En annan av de poliser som ingår i Palmegruppen, Lennart Gustafsson, har den unika rollen att vara den ende som ingått i mordutredningen hela tiden från 1986 och tills nu. Han har för sin del i olika sammanhang, bland annat just i den här länkade artikeln i Polistidningen, gjort klart att han avfärdar Christer Pettersson som gärningsman.
Andra poliser i Palmegruppen må ha det alternativet öppet som ett av flera tänkbara spår. Men någon uppslutning kring teorin om Pettersson rör det sig verkligen inte om från utredarnas sida. I stället är de öppna för att mordet kan ha begåtts av välorganiserade krafter, till exempel med direkta band till den sydafrikanska apartheidregimen, och med ett nät av personer utplacerat kring mordplatsen.
Det här vet förstås Ahlstrand, eller i vilket fall borde han veta det. Så när han vill ha en sammanfattning av polisutredningen som pekar ut mannen från Rotebro är det alltså en sammanfattning som drar helt andra slutsatser än de som dras av de poliser som faktiskt jobbar med materialet.
Anmärkningsvärt nog är inte Ahlstrand särskilt utförlig i sin argumentering om att Pettersson måste vara mördaren, något som var och en som läser artikeln lätt kan se.
I stället lägger han det mesta krutet på att försöka underbygga en mer allmän huvudtes han driver, nämligen att mordet omöjligt kan ha utförts av en professionell attentatsman utan att det måste ha skett av en slump. Eftersom han faktiskt är lite utförlig på den punkten kan det ju vara intressant att titta närmare på hans argumentering.
En poäng som Ahlstrand tycker är viktig är att mordet inte kan ha varit planerat eftersom biobesöket inte var det. Han skriver: ”Makarna Palme hade alls inte tänkt gå ut den där fredagskvällen, utan det var ett förslag som kom samma kväll från en son att föräldrarna skulle följa med på bio.”
Men redan här spricker det. Som framgår alldeles tydligt av till exempel Hans Holmérs förhör med Lisbeth från den 25 mars 1986 hade makarna Palme pratat om att de skulle gå på bio denna fredagskväll men inte slutgiltigt bestämt sig för vilken film de skulle se. När Lisbeth i telefonsamtal med sonen Mårten fick veta att denne och hans flickvän skulle se ”Bröderna Mozart” lämnade hon öppet om hon och Olof skulle ansluta och se den filmen eller om de skulle välja någon annan. Till sist bestämde sig makarna dock för att också de skulle se ”Bröderna Mozart”.
I rikskriminalens förhör med Lisbeth från den 29 april och 5 och 6 maj 1986 förtydligar hon att den ursprungliga planen från hennes och Olofs sida hade varit att se filmen ”Mitt liv som hund”. Hon är dock osäker på vid vilken tidpunkt idén om att se en film på fredagskvällen först hade aktualiserats: ”När frågan om ett eventuellt biobesök kom upp kunde hon inte erinra sig”, står det. Klart är i alla fall att det funnits en sådan planering redan innan Lisbeth talat med Mårten. Förhören kan läsas här. Det är svårbegripligt att Ahlstrand missat detta. Men där faller en av utgångspunkterna för hans resonemang.
Lite senare i Ahlstrands text skriver han följande (det är lite rörigt uttryckt, men jag har inget annat val än att citera ordagrant):
”Bland de senare tyckarna återfinner vi en högt uppsatt jurist som tillsammans med en annars klok författare lite yrvaket uppmärksammat ett vittnesmål att makarna Palme skulle stått och diskuterat med mördaren några minuter före mordet; däremot bortsåg de båda från att ingen annan av dem som varit på platsen hade sett något sådant; och de visste väl inte, att det är en vanlig feltolkning, att en iakttagare uppfattar att företeelser som befinner sig nära varandra också hör ihop och har hört ihop. ‘Tron på ett gemensamt öde’, kallas just det felet lite dramatiskt inom perceptionspsykologin.”
Det är oklart exakt vilken källa Thomas Ahlstrand har för sitt referat och vilka personer som avses med juristen och författaren. Vad som däremot är fullständigt klart är att Ahlstrand inte själv pluggat på vittnesmålen från mordplatsen, lika lite som han pluggat på Lisbeth Palmes uppgifter om det planerade biobesöket.
Så här är det nämligen: det finns förvisso uppgifter, och inte bara från ett enda vittne, om något som såg ut som ett samtal mellan Olof Palme och mördaren före mordet. Det samtalet skulle inte ha ägt rum flera minuter innan utan mer eller mindre direkt före skottlossningen.
De vittnen som (förutom Lisbeth Palme) gjort iakttagelser av vad som hände alldeles före mordet är egentligen bara fem personer. (Och det kan tilläggas att deras iakttagelser av just det skeendet är mer utförliga än Lisbeths – hon har i de officiella polisförhören inte haft någonting att säga om vad som hände alldeles före skottlossningen.)
Av dessa fem vittnen talar två mycket tydligt om att det såg ut att pågå ett samtal mellan Palme och mördaren. Dessa två är just de vittnen som rimligtvis hade de bästa möjligheterna att göra observationer. Det ena vittnet, Anders B, var den person som befann sig närmast makarna Palme och mördaren, bara några meter bakom dem. Det andra vittnet, Anders D, var en taxichaufför som befann sig vid ett rödljus mer eller mindre jämsides med makarna Palme och gärningsmannen. Det var Anders D som genom sin taxiväxel larmade polis och ambulans. Båda dessa vittnen berättade oberoende av varandra att de uppfattat Olof och Lisbeth Palme och mördaren som ett sällskap, inbegripet i ett samtal.
Ett tredje vittne, Cilla A, hade sett tre personer komma gående tillsammans på trottoaren som om de var i sällskap. Och så hade en av de tre plötsligt fallit. Det ligger i linje med de två tidigare nämnda vittnesmålen.
Ett fjärde vittne, Nicola F, hade passerat makarna Palme bara några meter innan de kom fram till mordplatsen. Själv hann han gå en bra bit norrut på Sveavägen innan han hörde skottlossningen. Av polisens rekonstruktion framgår att det det verkar som om Olof och Lisbeth stannat i mer än 40 sekunder mycket nära Dekorimahörnan innan de gick de sista stegen dit – det pekar på att de kan ha stannat upp och pratat med mördaren och faller väl in i vad de övriga vittnena berättat.
Det femte vittnet, Inge M, som satt på andra sidan Sveavägen i sin parkerade bil har sagt att han flera minuter före mordet sett den väntande mördaren i gathörnet. Inge har förvisso inte vittnat om att han observerat en kontakt mellan Palme och mördaren. Men han har berättat att han har en oklar men möjligen viktig minnesbild av ett händelseförlopp vid en reklampelare några meter norr om mordplatsen. En högst möjlig tolkning är att han där hastigt observerat det samtal mellan offer och gärningsman som figurerar i andra vittnesmål, men att han inte riktigt förstod vad det var han såg.
Det är givetvis långt ifrån glasklart hur dessa fem vittnesmål ska tolkas. Men Ahlstrands nonchalanta och i flera avseenden felaktiga beskrivning av hur ett vittne flera minuter före mordet sett Palme tala med mördaren skapar förstås bara förvirring. Om hans resonemang bottnar i ren okunnighet eller om han försöker släta över bekymmersamma vittnesuppgifter kan förstås bara han själv veta. Men givetvis är dessa vittnesmål irriterande för den som vill frammana bilden av att mordet måste ha varit ett spontant impulsdåd från Christer Pettersson. De ställer också rent allmänt frågan om det kan finnas viktiga luckor i Lisbeth Palmes beskrivning av händelseförloppet.
Sedan Ahlstrand markerat sin övertygelse om att mördaren inte kan ha varit ett proffs som agerade på uppdrag utan måste ha varit en ensam, förvirrad och impulsstyrd person tillägger han: ”Allt det här vet, och har alltid vetat, kloka och professionella polismän och andra seriösa bedömare. Men istället kom utredningen av och diskussionen om mordet på Olof Palme att bli amatördetektivernas julafton…”.
Det går förstås bara att tolka Ahlstrand som att de nuvarande Palmeutredarna inte är kloka och professionella, utan ”amatördetektiver” eftersom de intresserar sig för sådant som walkie-talkie-män och Sydafrikakopplingar. Man kan fråga sig hur Ahlstrand kan vara så säker på att han själv vet så mycket bättre än spaningsledaren Dag Andersson och dennes kollegor – i synnerhet som han som debattör i Dagens Juridik presenteras med orden: ”Han har ingen egen insyn i utredningen om mordet på Olof Palme, utan allt han vet om det bygger på öppna källor och offentliga dokument.” (Dokument som han dessutom tycks ha läst mycket slarvigt.)
Lika säker som när det gäller att fastslå mördarens identitet är Ahlstrand när det gäller att förklara varför missbrukaren från Rotebro faktiskt friades av en enig hovrätt. Ahlstrand räknar trosvisst men utan egentlig argumentering upp ett antal skäl till att rättegången i hovrätten led av en rad allvarliga brister, till exempel att”vittnen från händelsen visade större tveksamhet i domstolen än de egentligen kände” (hur han nu kan veta det) och att en ”vittnesmålsexpert ville göra karriär” (hur det nu påverkade målet).
Så slafsigt skulle förmodligen inte Ahlstrand våga argumentera i en domstol, motsidans advokat skulle med all säkerhet lystet kasta sig över luckorna i logiken.
Så frågan inställer sig förstås: varför skriva ett inlägg som är så slarvigt när det gäller fakta, så slappt när det gäller argumentering men ändå så fullkomligt tvärsäkert och arrogant när det gäller slutsatserna?
Det vet vi inte. Men det går ju inte att bortse från Ahlstrands position som åklagare. Och det leder till den genanta frågan om hans inhopp i Palmedebatten möjligtvis kan ha att göra med en vilja att visa lojalitet uppåt i den juridiska och politiska hierarkin?
Så här är det nämligen: riksåklagare, överåklagare och statsåklagare – liksom domare – tillsätts av regeringen. Åklagare i lägre positioner anställs i sin tur av riksåklagaren. Det är alltså rätt uppenbart att det finns en politisk aspekt att ta hänsyn till för den jurist som vill klättra uppåt på karriärstegen.
I den bästa av världar skulle förstås regeringar inte ta hänsyn till politisk lojalitet vid tillsättandet av högre juristtjänster utan bara gå på strikt kompetens. Och att det helst bör vara så känner både jurister och ledande politiker på sig ganska väl. Det är därför det är ovanligt att politiker uttalar sig om bevisningen i rättsfall. I stället brukar de hänvisa till att sådant ska bedömas av juristerna.
Men just när det gäller Palmemordet har det varit tydligt redan från början att det funnits en styrning från politiskt håll om hur utredningen borde bedrivas. Ja, det har till och med handlat om vilka sorters tänkbara mördare som borde misstänkas. Det började med Ingvar Carlssons uppbackning av Holmér och dennes PKK-spår, en uppbackning som inte minst handlade om att köra över både åklagarväsendet och cheferna på Rikspolisstyrelsen. Det fortsatte med kanslihusets hemliga uppbackning av Ebbe Carlsson. Och sedan PKK-spåret inte längre funnits kvar på dagordningen har det med ojämna mellanrum poppat upp ett antal markeringar från särskilt socialdemokratiska ledande politiker om att det var Christer Pettersson som var gärningsmannen.
Sorgligt nog, kan man tycka, har det varit just partikamrater till Palme som visat särskilt stor iver att utöva ett politiskt inflytande över mordutredningen. Det kan framstå som lite besynnerligt. Hos dem borde man tvärtom hitta den största viljan att få fram sanningen till varje pris. Men så har det alltså inte riktigt varit. Varför inte? Det finns flera tänkbara förklaringar till det, men det får bli ämnet för ett annat inlägg på denna blogg.
Vad som kan konstateras är dock att detta inte bara är gammal historia. Nu senast var det statsminister Stefan Löfven själv som i samband med 30-årsminnet av mordet gick ut och slog fast att det var Pettersson och att Löfven för sin del därför betraktade fallet som uppklarat.
Vilket för oss tillbaka till Ahlstrand.
Som statsminister har Löfven alltså makt över vilka som ska få vara höga åklagare och domare i Sverige. Nu handlade förvisso inte hans uttalande om Palmemordet uttryckligen om vilka jurister som skulle få dessa åtrådda tjänster. Men det handlade om något som egentligen var mycket mera uppseendeväckande: om hur han tyckte att skuldfrågan borde bedömas.
Det gick bara några veckor efter Löfvens uttalande innan Thomas Ahlstrand var ute och markerade att han höll med. På så kort tid hann han kanske inte sätta sig in i petiga fakta. Och det kanske var mindre viktigt ur hans synvinkel – det väsentliga var möjligen att han visade att han tyckte precis som han borde. Eller som han själv valde att uttrycka det, som ”kloka och professionella polismän och andra seriösa bedömare”.
Alltså som statsministern, typ.
Och i alla fall inte som de där ”amatördetektiverna” i Svea hovrätt eller i dagens Palmegrupp.
Ur Upsala Nya Tidnings signerade ledare söndag 28 februari.
Gunnar Walls blogg 