Allt vi inte vet om vad som hände vid Grandbiografen

LÅT OSS DISKUTERA SEKRETESSEN kring Palmemordet. Och låt oss göra det utifrån materialet kring biografen Grand.

Tjugoåtta är har gått sedan Sveriges statsminister Olof Palme sköts ner på öppen gata. Och fortfarande är vi lika långt från någon säker kunskap om vad som egentligen hände som vi var dagen efter mordet.

En bidragande anledning till våra dåliga kunskaper är att största delen av polisutredningen är hemligstämplad, i första hand med hänvisning till förundersökningssekretess.

Det kan i vissa fall finnas förståeliga och legitima anledningar till sådan sekretess kring delar av ett utredningsmaterial – till exempel om polisen utreder konkreta misstankar mot en tänkbar gärningsman och inte vill varna honom så att han förstör bevis.

Men när det gäller Palmeutredningen är sekretessen så omfattande att den får en helt annan och mycket olycklig konsekvens. Den hindrar oss helt enkelt från att se så klart vi skulle kunna göra kring en historisk gåta som fortfarande är olöst.

Ett utmärkt exempel på denna – i mitt tycke orimliga och väldigt olyckliga – sekretess är polisens mörkande av merparten av vittnesuppgifterna från biografen Grand och dess närmaste omgivningar.

Om vi haft större insyn i de uppgifterna hade det varit avsevärt lättare att bedöma styrkan eller svagheten i det som länge varit ett huvudspår i utredningen, att Christer Pettersson upptäckte Palme där och då beslutade sig för att mörda honom.

Men det skulle också hjälpa oss att bedöma frågor som: fanns mördaren vid Grand och följde han efter Palme därifrån? Eller fanns det en eller flera andra personer vid bion som kan ha ingått i en mordkomplott men som inte utförde själva mordet?

Det vill säga: en genomlysning av vittnesobservationerna vid Grand skulle kunna göra mycket för att klargöra vad Palmemordet var för typ av brott och vilket tillvägagångssätt mördaren och hans eventuella medhjälpare hade.

Rättegången mot Christer Pettersson satte stort fokus på vittnesuppgifter just från Grandbiografen. Det var inte så konstigt. Utan några hyfsade Grandvittnen fanns det helt enkelt knappt någon grund för åtalet. Så här var det nämligen:

• Det fanns inga tekniska bevis som band Pettersson vid mordet.

• Det fanns inte heller någon tydlig motivbild från Petterssons sida.

• Det fanns inga bevis för att Pettersson haft tillgång till ett skjutvapen under mordkvällen eller att han över huvud taget använt sig av skjutvapen i tidigare brottslighet.

• Och det fanns faktiskt i samband med rättegången bara ett enda vittne från mordplatsen som pekade ut Pettersson. Det var Lisbeth Palme.

Problemet var dessutom att Lisbeth Palmes utpekande var förknippat med ett antal uppenbara svagheter, bland annat följande:

• Utpekandet gjordes nästan tre år efter händelsen.

• Lisbeth kunde bara hänvisa till en hastig iakttagelse hon gjort under mindre idealiska ljusförhållanden.

• Iakttagelsen hade visserligen gällt en man vars ansikte hon kunnat se. Men hon hade inte sett att mannen hade ett skjutvapen och det var först efteråt som hon dragit slutsatsen att det var mördaren hon sett.

• Innan hon fick se den konfrontationsgrupp som innehöll Pettersson tillsammans med en rad män som var anställda i polishuskvarteret hade hon fått upplysning om att den man som åklagare och polis fastnat för var missbrukare. Och det första hon sa sedan hon sett konfrontationsgruppen var: ”det ser man vem som är alkoholist”.

Det var med andra ord högst tveksamt om bevisningen från mordplatsen skulle räcka för att fälla Pettersson och det var därför närmast nödvändigt för Palmeåklagarna att backa upp åtalet med stödbevisning som så att säga antydde ett trovärdigt mordscenario. Och redan när spaningarna mot Pettersson inleddes under sensommaren 1988, några månader före Lisbeths utpekande, hade åklagare och polis en favorithypotes: observationer av en mystisk man vid Grandbiografen skulle kunna handla om Pettersson. Det var egentligen bara en gissning i det läget. Men det lockande med gissningen var förstås att om det gick att hitta stöd för att han varit vid Grand kunde han också vara mördaren.

Det var förstås många människor som varit vid Grand och som med den sortens logik kunde ha skjutit Palme lika väl som Pettersson kunde ha gjort det – om han nu var där. Men Pettersson framstod som ett särskilt fantasieggande alternativ. Han hade tidigare dömts för dråp och dessutom för ett antal andra våldsbrott som inte haft dödlig utgång för offren. Och just dråpet hade – märkligt nog – skett bara några meter från den plats där Palme sköts till döds. Pettersson hade efter dråpet, precis som Palmemördaren, flytt in på Tunnelgatan. Även om detta inte bevisade ett dugg om Palmemordet var det givetvis en spännande omständighet, om man kan uttrycka sig så.

Det var också klart att Pettersson hade varit inne i centrala Stockholm under mordnatten. Och det var inte alls långsökt att tänka sig att han bland annat varit vid Grandbiografen. Så här var det nämligen: han hade åkt in från bostaden i Rotebro till centrala Stockholm under mordkvällen för att tigga till sig lite amfetamin från en bekant, langaren och spelklubbsägaren Sigge Cedergren. Sigge brukade framför allt befinna sig på två ställen, på spelklubben Oxen i en källare på Oxtorgsgatan, strax söder om Kungsgatan – eller i bostaden på Tegnérgatan mycket nära Grandbiografen. Det var därför inte alls någon dålig hypotes att Pettersson begett sig till Sigges bostad, inte kommit in och då vankat omkring i omgivningarna i väntan på Sigge.

Hade han varit vid Grand omkring klockan 21 kunde han ha sett makarna Palme där när de kom till bion vid 21-tiden, fått impulsen att mörda Palme, skaffat ett skjutvapen under föreställningens gång, återvänt till bion och sedan följt efter makarna Palme längs Sveavägen för att slutligen skjuta statsministern vid Dekorima.

Det hela var i alla fall i princip möjligt.

Men när Palmeutredarna under sensommaren och hösten 1988 satte in spaningsresurser mot Pettersson hade de inte minsta bevis för att han under kvällen befunnit sig vare sig Grand eller på mordplatsen. Och inte fick de fram några sådana bevis före den 14 december heller, dagen då Pettersson hämtades till förhör och konfrontationer för att samma kväll anhållas av åklagare. Inte heller hade de fått fram några bevis för att Pettersson hatade Palme eller för att han någonsin använt sig av skjutvapen i samband med sin brottslighet.

Hypotesen att Pettersson skulle ha skjutit Palme var alltså väldigt vag när han blev hämtad till polishuset den 14 december för att förhöras och ställas upp i en konfrontationsrad. Det är att observera att han inte blev gripen utan att han kom in helt frivilligt. Han hade fått en kallelse med posten som han läst kvällen innan men hade känt att han hade velat skjuta upp det på grund av att han var i dåligt fysiskt skick.

Så här har han själv berättat efteråt:

”Så jag ringer nästa dag, jag hänger på låset, ringer fem i åtta och säger ’Va fan, jag har ont i knät, vi kan väl ta det på måndag.’ ’Jamen, vi vill tala med dig.’ ’Men jag har väl för faen inte mördat Palme, det vet väl ni också’, säger jag. ’Vi vill gärna ta det nu i alla fall.’ ’Jaha, men kom hit då, ni får väl hämta mig då’, säger jag.”

”Så ringde jag en polare. ’Hördu, jag kommer lite senare i dag.’ ’Vad är det dårå’, säger han. ’Ja, dom ska höra mig om Palme.’ ’När kommer du?’ ’Jag kommer vid halv tolv, de får väl köra mig ut.’”

Så blev det inte. Först nio månader senare kom Pettersson hem igen.

När polisen hämtade Pettersson i Rotebro var det alltså inte frågan om att använda tvångsmedel mot honom. Han fick en till synes vänlig förfrågan och han ställde upp utan att ana vad som komma skulle. Man kan i efterhand ställa sig frågor om den rättsliga grunden för att över huvud taget ställa upp honom i en konfrontationsrad – det ska finnas en påtaglig misstanke för sådana åtgärder, precis som det ska göra det för ett anhållande. Men det gjorde man och Pettersson fann sig snällt i det. Och som vi vet fick alltså polis och åklagare ett rejält napp, Lisbeth Palme pekade ut honom.

Som tur var för utredarna fick de också ut något annat. Några vittnen från Grand pekade med större eller mindre grad av säkerhet ut Pettersson som den man de observerat tre år tidigare.

Därmed behövde inte Lisbeth Palme stå för hela bevisningen.

De Grandvittnen som förekom i rättegången var konstnären Birgitta W, flygledaren Lars-Erik W, missbrukaren Roger Ö samt Mårten Palme.

Birgitta W hade sett en man med ”brinnande blick” utanför biografen i samband med att makarna Palme kom dit, alltså vid 21-tiden. Hon minns i efterhand mannen med obehag och när hon nästan tre år efter händelsen får se konfrontationsgruppen tycker hon att Pettersson gör henne lite rädd och att han är den i gruppen som mest påminner om mannen hon sett.

Lars-Erik E hade omkring klockan 23 sett en skrämmande man som vankade av och an framför biografen. Sedan han fått se konfrontationsgruppen är han inte helt säker på att det var Pettersson han såg där, men näst intill.

Mårten Palme har efter bioföreställningen sett en man som stått och tittat i ett skyltfönster. Han har fått intryck av att mannen följde efter makarna Palme men säger i hovrätten att han egentligen bara är säker på att han såg att mannen tittade efter dem. Sedan han fått se konfrontationsgruppen associerar han sin minnesbild till Pettersson men är inte säker.

Missbrukaren Roger Ö var på sätt och vis i särklass när det gällde åklagarnas Grandvittnen. Han var den ende som kände Pettersson. Det är inte betydelselöst. Personer som ska försöka minnas en för dem okänd man de sett tre år tidigare bör rimligtvis ha stora problem med att att komma ihåg utseendet på den de iakttagit så säkert att de kan slå fast att han är identisk med en man som visas upp för dem långt i efterhand. Har man däremot träffat på en bekant under lite speciella omständigheter kan det vara ganska lätt att minnas den saken så långt som tre år senare.

Roger uppgav under rättegången att han själv varit inne i bions foajé sent på mordkvällen och att han i samband med det sett Pettersson utanför biografen. Rogers utpekande var kategoriskt, det var inte frågan om att det var någon som mer eller mindre såg ut som Pettersson, det var helt enkelt Pettersson.

Till dessa fyra läggs ibland ett ytterligare vittne, Ljubisa N, som under mordkvällen arbetade i korvkiosken vid Adolf Fredriks kyrkogård. Han hade kontaktat polisen redan under mordnatten och berättat att han vid 23-tiden sett paret Palme passera förbi gatuköket i riktning söderut. Tio meter efter dem hade det kommit en man i 45-årsåldern, fetlagd och grov och med en gråaktig sliten rock som räckte ner till knäna. Mannens hår hade gått i en ljus nyans.

Det låter inte som Pettersson, kan man tycka. Denne var under 40, hade mörkt hår, var känd för att gå i jacka och inte i rock och var vid den här tiden tämligen smärt, utan synliga ansatser till den mage som syns på konfrontationsvideon. I februari 1989 fick Ljubisa N se en videoupptagning av konfrontationsgruppen med Pettersson och kunde inte peka ut honom. Senare hävdade han att han var övertygad om att det var Pettersson han sett och den saken fick han vittna om i tingsrätten och hovrätten. Av naturliga skäl måste detta betraktas som ett rätt svagt vittnesmål och vi bortser därför från det i det här sammanhanget och håller oss till Grandvittnena.

Hur tunga var då dessa vittnesuppgifter från Grand? De som tror på dem brukar framhålla att vittnena utryckte relativt stor säkerhet på sin sak, särskilt flygledaren Lars-Erik och missbrukaren Roger.

När det gäller Roger finns det dock mycket starka och uppenbara invändningar. Han hade varit kraftigt påverkad av sprit och narkotika kvällen när Palme mördades, något som kunde konstateras när han efter mordet blev kollad av en polispatrull på taxifiket Röda Rummet vid Norra Bantorget eftersom han gjort ett så allmänt misstänkt intryck. En vecka senare hördes han av utredarna, han sa att han i stort sett inte kom ihåg någonting av vad han gjort under den natten.

Det är genom andra personer, inte genom Roger själv, som polisen får klart för sig att han varit inne i Grands foajé efter den sena föreställningen av ”Bröderna Mozart”. Roger hörs flera gånger av utredarna och visar då sin allmänna hjälpsamhet. Dels berättar han om sin före detta sambo och vill ge intryck av att hon kan ha att göra med mordet och dels försöker han på liknande sätt peka ut en knarkförsäljare i sin omgivning.

Att han skulle ha sett Pettersson vid Grand är dock något han kommer med först i slutet av januari 1989 då Pettersson sitter häktad, misstänkt för Palmemordet. Roger säger själv att det är faktumet att han vet att Pettersson sitter häktad för mordet som gör att han plötsligt påminner sig att denne var vid Grand.

Den som är misstänksam kan förstås tänka sig att Roger medvetet eller omedvetet gör ett felaktigt utpekande som går precis i linje med vad polisen vill höra. Man kan inte bortse från att det finns en belöning på 50 miljoner till den som på ett avgörande sätt kan bidra till att få Pettersson fälld, något som Roger och de flesta andra vid den här tiden känner väl till.

För Palmeutredarna är givetvis Rogers nya uppgifter viktiga. Om han kan presenteras som trovärdig är han ett vittne i särklass – ett vittne som utan tvekan kan binda Pettersson till Grand. Och därmed kan han ge Lisbeth Palme det stöd hennes vittnesmål så väl behöver.

Och Palmeutredarna väljer alltså att luta sig hårt mot Roger.

Som vi vet räckte det inte. Pettersson friades av hovrätten. Och inte minst i efterhand har denna fokusering på Roger visat sig vara direkt genant. Hans uppgifter om Palmemordet slutade nämligen inte på något sätt att förändras i och med att han vittnat i rättegången. Senare skulle han presentera en än mer kittlande historia för filmaren Mikael Hylin. Enligt den hade han själv och Pettersson denna kväll tillsammans varit ute på ett uppdrag, de skulle spöa upp Sigge Cedergren för att denne inte betalat sina knarkskulder till en leverantör. Men Pettersson hade tagit fel på Palme och Sigge och dessutom valt att skjuta i stället för att använda mer måttligt våld. Roger själv hade funnits på plats vid Dekorima och sett alltihop.

Hela detta bisarra vittnesmål finns redovisat i Hylins film ”Jag såg mordet på Olof Palme” som visades av SVT 2006. Förutom att berättelsen är långsökt kastar den förstås ytterligare skuggor över vad Roger sagt i rätten som ju är en helt annan historia, även den något som Roger presenterat långt efter mordet.

Vittnet Lars-Erik ger till skillnad från Roger Ö ett så seriöst intryck man kan begära och han är alltså tämligen övertygad om sin sak.

Betyder det att han troligen har rätt? Den slutsatsen kan man inte dra bara av det intryck man rent allmänt kan få av hans personliga egenskaper. Problemet är att all forskning kring vittnesutsagor visar att man måste vara mycket försiktig med att dra några stora växlar på subjektiv säkerhet. Ett vittne som anser sig veta precis vad hon eller han sett behöver inte alls vara bättre än ett som känner tveksamhet.

Ett starkt skäl att ifrågasätta just Lars-Eriks utpekande är att två kvinnor, Anneli K och Margareta S, lade märke till en obehaglig man som uppehöll sig utanför biografdörrarna omkring klockan 23. I vissa fall råder det en påtaglig osäkerhet kring frågan om olika Grandvittnen verkligen sett samme man när de reagerat över någon mystisk person. Men i det här fallet kan man med största sannolikhet utgå från att de talar om samma person som den som Lars-Erik observerade. Såväl tidpunkten som den exakta platsen för observationen och mannens obehagliga beteende och framtoning stämmer. En av kvinnorna. Margareta S, iakttog för övrigt mannen i flera minuter medan hennes väninna var på toaletten.

Anneli och Margareta borde ha betraktats som bra och viktiga vittnen, kan man tycka. Men ingen av dem kallades för att titta på konfrontationsgruppen med Pettersson. Och de kallades inte heller till rättegången för att berätta om vad de sett. Skälet var enkelt – det hade visat sig i polisförhör före rättegången att de inte alls associerade sina observationer till en missbrukare av Petterssons typ. Deras vittnesmål skulle därmed ha försvagat Lars-Eriks.

Förutom att subjektiv säkerhet är en vansklig sak att luta sig mot så finns det förstås anledning att känna tveksamhet inför Lars-Eriks, Birgittas och Mårtens vittnesmål av ett annat skäl. När de fick se konfrontationsraden handlade det om gamla iakttagelser, och iakttagelser de gjort i ett läge när de inte kände till att Olof Palme snart skulle bli skjuten.

Det finns uppenbara invändningar mot Birgitta W:s och Mårten Palmes vittnesmål också. Birgitta W som ju var konstnär (med porträtt som specialitet för övrigt) ritade tämligen tidigt ur minnet en serie bilder som föreställde den man hon sett. En typisk bild i serien såg ut så här:

Det är inte särskilt likt Pettersson. Och Mårten Palmes har för sin del uppgett att mannen hade keps och troligen stålbågade glasögon vilket inte heller för tankarna till Pettersson.

Trots dessa uppenbara reservationer som måste göras kan man förstås ändå säga att Grandvittnesmålen faktiskt finns där och att det därför är meningsfullt att se dem som bättre än ingenting, det vill säga som utpekanden som i brist på bättre har en viss styrka.

Men hur stor är den styrkan? För att kunna bedöma det är vi tvungna att försöka sätta in dessa vittnesmål i ett sammanhang. Till exempel: är de i stort sett förenliga med vad andra människor sett?

Svar: det vet vi inte mycket om. Annelis och Margaretas vittnesmål förekommer lyckligtvis i det offentliga förundersökningsprotokollet från rättegången mot Christer Pettersson, det är därför vi känner till dem. Men det mesta av informationen i den frågan sitter Palmeutredarna på utan att vilja släppa den ifrån sig. Vittnesmålen från Grandavsnittet är nämligen väldigt ofullständigt redovisade i förundersökningsprotokollet. I protokollets Grandavsnitt, avdelning III:1 i protokollet, finns förhör med 37 personer. Det är bara ett mindre urval av alla de personer som polisen samlat in uppgifter från. Och en del av dessa 37 förhörsvittnen har i själva verket bara en svag anknytning till Olof Palmes besök på biografen. Här hittar vi till exempel taxichauffören som körde missbrukaren Roger Ö från platsen en bra stund efter mordet.

Vi vet att utredarna har tillgång till många fler vittnesmål från Grand. Till exempel uppgav polisen vid tiden för rättegången mot Pettersson att man identifierat 198 besökare – nästan alla – på den sena föreställningen av ”Bröderna Mozart”, den som makarna Palme såg. Det bör betyda att man talat med dem eller de flesta av dem. Men det fanns ju många fler människor än dessa som kunde ha sett något. Den saken illustreras åskådligt av att av de 37 Grandvittnena som redovisades i förundersökningsprotokollet var det bara 15 som varit på samma bioföreställning som makarna Palme. De andra var vittnen som polisen fått kontakt med ändå, sådana som till exempel sett andra föreställningar eller bara uppehållit sig i omgivningarna.

För att belysa omfattningen av den information vi inte har kan vi börja med att försöka bedöma: hur många människor var det som hade befunnit sig inne på och strax utanför Grandbiografen i tidsmässigt samband med den sena föreställningen av ”Bröderna Mozart” och som rent hypotetiskt skulle kunna ha lagt märke till saker som hade anknytning till statsministermordet?

Låt oss gå in på tillgängliga sifferuppgifter om just detta:

Enligt Palmeutredarna hade 202 biljetter sålts och 4 fribiljetter lämnats ut till sena föreställningen av ”Bröderna Mozart”, den som makarna Palme såg. Den visades i salongen Grand 1. Ytterligare 99 biljetter hade sålts till de samtidigt visade filmerna ”Amadeus”, ”Gå och se” samt ”Ran” som gick på respektive Grand 2, 3 och 4. Sammanlagt var det alltså drygt 300 besökare på de sena föreställningarna.

Låt oss för resonemangets skull föreställa oss att gärningsmannen eller en medkonspiratör var vid Grand både i samband med när makarna Palme kom till bion och när de gav sig därifrån. Om detta är riktigt kan man dra slutsatsen att var och en som såg den sena föreställningen av ”Bröderna Mozart” kan ha sett paret Palme, mördaren och/eller dennes partner såväl före som efter den bioföreställningen.

Men inte bara de. Start- och sluttid för de övriga tre sena visningarna skilde sig en del från ”Bröderna Mozart”, men den som såg någon av dessa andra filmer kan ha gjort sådana observationer antingen före visningen (”Amadeus”, ”Ran”) eller efter (”Gå och se”).

Nu talar vi redan om 300 vittnen. Till dessa 300 kommer kanske lika många besökare från Grands tidiga kvällsföreställningar – enbart till sjuvisningen av ”Bröderna Mozart” hade 228 biljetter sålts. Och alla dessa personer hade förstås möjlighet att göra viktiga vittnesobservationer på väg ut från bion.

Slutligen passerade ett okänt antal människor – till fots och i fordon – förbi utanför på den livligt trafikerade Sveavägen såväl kring klockan 21 som kring klockan 23.

Vi är mycket återhållsamma om vi uppskattar antalet potentiella vittnen i och kring Grand till omkring 700. Det vill säga: 700 personer som haft möjlighet att observera viktiga inslag i vad som skedde vid biografen och som kunde haft relevans för mordet.

Det brukar alltid sägas att Pettersson var en person som väckte uppmärksamhet genom sin skrämmande framtoning och sitt karakteristiska utseende. Om han varit där borde rätt många av dessa minst 700 personer (troligen var de fler än så) ha lagt märke till honom.

I ljuset av det är det märkligt att studera redovisningen av Grandavsnittet, avdelning III:1, i förundersökningsprotokollet. Där hittar vi alltså bara 37 personer, handplockade för att de är relevanta för åtalet. Det är en liten grupp ur ett stort material. Det skulle vara motiverat om de tillsammans ger en väldigt tydlig bild av vad som skedde. Det gör de inte. Framför allt ger de överraskande lite stöd för scenariot Pettersson. Och det leder definitivt till frågan: vad såg alla de andra vittnena? Skulle en redovisning av den saken ytterligare försvaga misstankarna mot Pettersson?

Av dessa 37 vittnen som på lite oklara grunder valts ut av mordutredarna var det alltså bara 15 personer som varit på samma bioföreställning som makarna Palme. Det första vi noterar om dessa femton är något rätt märkligt: bara två av dem blev kallade av åklagarna att vittna i rätten, nämligen Mårten Palme och en kvinna vid namn Pia E. Och av dessa två var det bara en, Mårten Palme, som trodde sig ha sett Christer Pettersson.

Pia E såg över huvud taget inte någon som passade in i rollen som ”Grandman”. Hennes värde som åklagarvittne var i stället att hon kunde bekräfta att Roger Ö varit utanför bion efter mordet. Men det var egentligen inte omstritt. Vad hon hade att säga i övrigt försvagade i själva verket åtalet. Hon hade nämligen sett makarna Palme promenera iväg söderut sedan de skilts från ungdomarna och då särskilt noterat att ingen följde efter statsministerparet. Hon kom tydligt ihåg denna iakttagelse eftersom den hade fått henne att reflektera över att Palme tydligen saknade livvakter.

Men de övriga tretton personerna som sett den sena föreställningen av ”Bröderna Mozart” och som fanns med i förundersökningsprotokollet – vad hade månne de att berätta?

Jag går igenom den saken mer utförligt i min bok ”Mörkläggning”. Här nöjer jag mig med en sammanfattning.

Bland dessa tretton finns det ett enda vittnesmål som möjligen antydde Christer Petterssons närvaro. Det var skådespelerskan Inga Å:s. Hon lade lade före filmen märke till en man i foajén. Han stod längst fram i kön för att komma in i salongen. Han såg för all del fräsch ut men hade tre dagars skäggstubb och hon tyckte inte riktigt att han passade in bland den övriga, typiskt intellektuella, publiken. Han hade en plastkasse i handen och han tittade ut över den väntande folksamlingen som om han letade efter någon. Inga Å såg honom inte gå in i salongen när dörrarna öppnade. I stället gick han mot utgången. Före rättegången får hon se konfrontationsvideon. Hon kan inte peka ut Pettersson i gruppen. Några månader senare, i samband med skriverierna om den fällande domen i tingsrätten, får hon dock se en tidningsbild av Pettersson där han är lite yngre och smalare. Då kontaktar hon polisen och menar att det trots allt var honom hon såg på bion.

Man ska förstås inte utan vidare bortse från dessa uppgifter som Inga Å lämnade i efterhand. Men det har – som alla förstår – inget att göra med ett juridiskt säkerställt utpekande.

I övrigt: flertalet av dessa tretton vittnen såg Olof och Lisbeth Palme i samband med att de lämnade biografen. Men ingen av dem lade märke till någon förföljare.

Det är sannerligen torftigt för att vara ett urval av de bästa vittnena från den stora grupp som såg ”Bröderna Mozart” samtidigt som makarna Palme – i alla fall om vi ska tro att det fanns något av intresse att observera vid bion.

Baserat på bland annat de vittnesmål om en Grandman som nämnts tidigare kan vi i alla fall dra slutsatsen att det verkar ha funnits minst en kuslig person vid bion. Och det är rimligt att föreställa sig att ett antal personer såg honom (eller dem), förmodligen avsevärt fler än de vittnen som redovisats offentligt. Men de personer som inte gjorde iakttagelser som kunde tänkas stämma in på Pettersson hölls alltså borta från rättegången. Anneli och Margareta är inte det enda kända exemplet.

Låt mig citera ett avsnitt ur min bok ”Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet” om exemplet ”Ulrika”:

”Ulrika”, en ung kvinna, var en av dessa 179 besökare. Författaren Sven Anér kom i kontakt med henne hösten -88 och intervjuade henne. Intervjun slogs upp stort i Aftonbladet den 3 november.

Det här är hennes berättelse i korthet: tillsammans med en väninna såg hon samma bioföreställning som makarna Palme. Efteråt hade hon bråttom till en annan plats men visste inte hur bråttom, hon hade inget armbandsur. Utanför bion stod en lång, mörk man, eventuellt var han i sällskap med två andra män. När hon frågade honom vad klockan var fick hon det överraskande svaret: ”Det har du inte med att göra.”

Kort tid efter mordet kontaktade hon polisen och förhördes om sina iakttagelser. Rätt snart blev hon kallad till konfrontation med ”33-åringen” och fick studera bilder i ett fotoalbum. Men efter våren -86 hade inte polisen kontaktat henne.

”Ulrikas” iakttagelse lät onekligen som om den skulle kunna handla om en ”Grandman”. Och man kan tycka att hennes berättelse borde vara föremål för polisens synnerliga intresse i alla fall vid det tillfälle då den slås upp i Aftonbladet. Bara drygt en månad efter publiceringen av intervjun anhålls nämligen Christer Pettersson.

Märkligt nog blir inte Ulrika ombedd att titta på en konfrontationsuppställning med honom. Detta får en journalist på Göteborgs-Tidningen att reagera. När han frågar Jörgen Almblad säger denne att ”Ulrika” visserligen är tillförlitlig men att utredarna inte tror att den man hon sett är Christer Pettersson. Han förklarar sig så här:

”Jag kan ta ett påhittat exempel. Om vittnet beskriver en man på 165 centimeter och den vi misstänker och har gripit är en jätte, är en konfrontation inte särskilt relevant.”

Så kan man ju tycka. Men om mördaren inte alls såg ut som Christer Pettersson kan faktiskt ”Ulrikas” observationer ha utgjort ett strategiskt vittnesmål som undertrycktes för att det inte passade in i åtalet.

Så långt ”Mörkläggning”. Vi får väl hoppas att åklagarna kunde sortera ut ”Ulrika” på någon form av sakliga grunder – det är ju inte osannolikt att de visste vem den otrevlige mannen var och med fog ansåg att de kunde avföra honom från utredningen. Men även om det är så är vittnesmålet intressant, för då kan det ju tänkas att andra vittnesmål från platsen som har förknippats med Pettersson egentligen handlar om just den här mannen. Och tills motsatsen är bevisad kan man ju inte utesluta att den avsnäsande mannen antingen var en del av en mordkomplott eller att han var ett viktigt vittne som kan ha sett saker av betydelse. Han betedde sig ju lite grann som om han var vid bion för att observera och inte ville bli störd. Han skulle till exempel kunna ha varit en säkerhetspolis i tjänst. Vad som är klart är i alla fall att något vittne som stämmer överens med den mannen inte finns redovisat i den offentliga delen av förundersökningsprotokollet.

Den ovänlige mannen är inte det enda spaningstipset om smått mystiska personer vid Grand som inte passar in på Christer Pettersson. I det lilla axplocket av vittnesmål från biografen som faktiskt nått offentligheten kan man hitta påstådda iakttagelser av en krullhårig marockan, en blond och atletiskt byggd man och en kvinnlig ledare för den Palmefientliga sekten EAP.

Frågan kan alltså ställas: fick polisen in ett mycket omfattande spektrum av mer eller mindre mystiska iakttagelser – varav vissa inte alls passade in på Pettersson, vissa i någon mån gjorde det och några enstaka stämde in ganska hyggligt? Är det lilla som nått offentligheten bara toppen på ett isberg av intressanta iakttagelser? Och var det i så fall så att Mårten, Lars-Erik, Ljubisa och Birgitta helt enkelt befann sig i den ände av skalan där vittnesobservationerna och Petterssons signalement bäst sammanföll?

Om detta är sant blir det selektiva urvalet i förundersökningsprotokollet lite grann av ett illusionsnummer.

Slutsatsen av allt detta är inte att Grandavsnittet skulle vara oväsentligt att studera. Den är att det är mycket svårt att göra det så länge utredarna sitter på materialet. Vad är det väsentliga skälet till detta?

• Att de använder det i sitt utredningsarbete för att det ser ut att kunna innehålla något viktigt? Kanske.
• Att de bestämt sig för att säga nej till i stort sett alla önskemål om att släppa material när de inte själva ser någon uppenbar fördel med det? Säkert delvis.
• Att de tycker att det finns saker i materialet som skulle sätta den tidigare bedrivna utredningen i dålig dager om de redovisades? Det borde inte spela in. Men det vore kanske naivt att utesluta det.
• Att det finns uppgifter som de av det ena eller andra skälet bedömer som känsliga för rikets säkerhet och som de därför vill hemlighålla? Det kan inte heller uteslutas.

När jag arbetade med min bok ”Mordgåtan Olof Palme” begärde jag av Palmeutredarna att få del av de förhör i Grandavsnittet som inte släppts tidigare. Jag fick kategoriskt nej med en allmän hänvisning till förundersökningssekretessen. Budskapet var alltså att det kunde skada utredningen om materialet lämnas ut.

Det tog inte lång tid innan det visade sig att utredarna när omständigheterna uppenbarade sig kunde göra en helt annan bedömning av åtminstone förhören med att av dessa vittnen. I samma veva som ”Mordgåtan Olof Palme” kom ut lät sig skådespelaren Robert Gustafsson intervjuas av Ulf Elfving i samband med lanseringen av sin självbiografiska bok ”Från vaggan till deadline”. Gustafsson berättade för Elfving att han varit på bioföreställningen med makarna Palme och att han sett mystiska walkie-talkiemän i samband med bioföreställningen. Gustafsson själv förklarade att han tolkade sina iakttagelser som ett stöd för hypotesen att det var poliser som låg bakom mordet. Författaren Sven Anér begärde då ut polisens förhör med Gustafsson – och fick ut två förhörsprotokoll (som består av sammanfattande anteckningar, inte bandutskrifter). Det är vad som ska finnas. I dessa förhörsanteckningar fanns anmärkningsvärt nog ingenting om några walkie-talkies.

I det läget lade alltså inte förundersökningssekretessen några hinder i vägen för att offentliggöra tidigare hemlighållet material från Grandavsnittet. Berodde det på nya bedömningar från Palmeutredarna av känsligheten i det som stod i just de förhören? Eller kan det ha spelat in att förhörsprotokollen tycktes ge skäl att avfärda Robert Gustafssons nya dramatiska uttalanden? Om det senare alternativet var fallet finns det skäl att fråga sig om utredarna mest låtit sig vägledas av omsorg om sitt och polismaktens anseende när de tog det nya beslutet. Och något sådant har förstås inget att göra med förundersökningssekretess.

Men kanske berodde det bara på att utredarna tog sig tid att granska just Gustafssonförhören och fann att det faktiskt inte existerade några rimliga skäl att hemlighålla dem.

I vilket fall illustrerar exemplet att det finns ett problem här. Utredarna arbetar utifrån den rutinmässiga inställningen att sekretess mest gagnar deras arbete och bara stundtals, till synes slumpmässigt, släpper de ifrån sig små delar av utredningsmaterialet.

Och så länge det fortsätter på det viset kommer ett tämligen tungt dunkel att fortsätta vila inte bara över mordet utan också över polisens mordutredning.

Frågan som måste ställas är om detta väldigt omfattande och extremt långdragna hemlighetsmakeri gynnar mordutredningen eller till och med gör den svårare att bedriva.

I vilket fall gör den det avsevärt svårare för alla som vill veta någonting om Palmemordet därför att det är en väsentlig del av vår nutidshistoria.