AFTONBLADET har recenserat min deckare ”Maktens mörka korridorer” tillsammans med en annan bok i samma genre. Recensionen täcker större delen av ett uppslag. Och recensent är ingen mindre än dramatikern och romanförfattaren Stig Larsson. Jag borde bli mycket nöjd. Eller hur?
Tja, uppmärksamhet är alltid bra om man skrivit något. Men det är förstås inte ointressant vad recensenten säger.
Rubriken för Stig Larssons dubbelrecension av min bok och Lars Petterssons deckare ”Slaktmånad” är ”Platt fall, kommissarien”. Min första tanke var förstås att det lät aningen oroväckande trots att det inte finns någon kommissarie som spelar en huvudroll i min bok. Underrubriken är ”Stig Larsson om två kriminalromaner som kunde blivit mästerverk”. Och det lät ungefär… kul men inte kul. Det där med ”kunde blivit” är ju inte riktigt samma sak som ”är”.
Stig Larssons recension finner ni här. Läs den gärna. Som ni kommer att se innehåller den rätt utförliga och stundtals mycket kritiska kommentarer om de två recenserade böckerna. Den avslutas ändå i försonlighetens tecken: ”Själv hoppas jag att både Wall och Pettersson inte alls ser det här som en sågning, utan som uppmuntrande ord till ett framtida arbete.”
Vackert så. Och givetvis läser jag Stig Larssons recension med respekt och eftertanke, just som han avser. Betyder det att jag håller med honom? Det behöver det inte göra. Exakt vad jag själv tycker ska jag inte skriva mina läsare på näsan, för en författare ska som regel inte polemisera mot recensenter. Anledningen är enkel: verket måste till sist ändå tala för sig självt – det gäller oavsett om man skrivit en deckare, en diktsamling eller något annat.
Nu finns det många sätt att läsa en bok. Och den som läst ”Maktens mörka korridorer” är förstås hjärtligt välkommen att lämna egna synpunkter på denna blogg. Även om de skulle vara lika tuffa som Stig Larssons. Eller hårdare ändå för den delen.
Gunnar Walls blogg 