Nya dokumentären om Stig Engström – sevärd men väcker flera invändningar

Stig Engström – utpekad som gärningsman av Palmeåklagaren Krister Petersson. En ny SVT-dokumentär granskar anklagelsen. FOTO: Polisen

VECKANS BROTT, Sveriges Televisions populära kriminalprogram, har gjort rätt mycket för att hjälpa Krister Petersson att lansera sin avslutning av Palmeutredningen.

Det var där han plötsligt kom med sitt sensationella besked, att han skulle lägga fram en lösning inom några månader. Och den journalistik om Palmemordet som redaktionen ägnat sig åt har i stor utsträckning gått ut på att lyfta fram samma teori som Petersson framfört, att det var Stig Engström som sköt statsministern.

Men nu har alltså Lasse Lampers från just Veckans Brott-redaktionen gjort en dokumentär, ”Palmemördaren” som enligt förhandsinformationen skulle ge ett annat perspektiv. Citattecknen kring filmens namn var medvetet ditsatta.

Redan direkt efter Krister Peterssons presskonferens hade Lampers redovisat vad han själv beskrivit som ”stor besvikelse” över att åklagarens presentation var så tunn.

Och tidningsskriverier inför den nya dokumentären har just handlat om att han är tveksam till Krister Peterssons slutsats. I Expressen citerades han för en vecka sedan: ”Det är en film om tvivel.”

Tvivel är just vad väldigt många människor känt efter Peterssons nedläggning av utredningen – inte minst utbildade och respekterade jurister som ibland varit mycket skarpa i tonen. Desto mer anmärkningsvärt har det varit att Åklagarmyndigheten konsekvent sagt nej till att överpröva Peterssons beslut och att vice riksåklagaren nyligen i ett svar till JO direkt backade upp det kontroversiella utpekandet av Engström.

Den som följer den här bloggen har kunnat ta del av allt detta.

Vad kan då sägas om den nya dokumentären?

Rätt mycket, faktiskt. Den som följt min blogg de senaste dagarna har redan kunnat ta del av ett antal kloka och snabba kommentarer om filmen. Vad jag skriver nedan är delvis inspirerat av sådant som flera av er redan har nämnt. Tack för det!

Det första som jag tycker ska sägas är att ”Palmemördaren” definitivt fungerar som en välgjord ingång till debatten om Krister Peterssons nedläggningsbeslut. Och den som har trott att Peterssons utpekande av Engström var mycket väl övervägt bör ha fått sig en och annan tankeställare.

Det finns nämligen en hel del i dokumentären som är av direkt intresse i det sammanhanget. Det gäller till exempel intervjuerna med grannen Sten Fylkner och med Ulrika Glaser Rydberg, dotter till den av Engströms vänner som gått under beteckningen ”vapensamlaren”.

För Fylkner är Stig Engström omöjlig som statsministermördare, inte minst eftersom han inte var någon Palmehatare. Och Fylkner menar också att Engström var en sådan person att om han av någon anledning begått en så extrem handling hade han inte kunnat hålla tyst om det efteråt.

Glaser Rydberg beskriver med övertygande detaljer Engström som en varm människa som fanns där under hennes uppväxt, en som ville göra andra glada.

Som vi vet har det funnits spekulationer om att det var ”vapensamlaren”, hennes far, som i all hast lånat ut sin egen registrerade magnumrevolver till Engström så att denne skulle ha någonting att skjuta Palme med. Men  Glaser Rydberg säger med engagemang att en sådan misstanke bland annat förutsätter att hennes far skulle ha varit tämligen ointelligent: mordvapnet hade ju direkt kunnat spåras till honom om Engström åkt fast.

Värd att lyssna på är också hennes beskrivning av vad hon fått höra från Engströms 83-åriga före detta hustru.

Dagen före presskonferensen hade enligt Glaser Rydberg en eller två poliser från utredningen dykt upp hos exfrun och sagt att de nu tänkte namnge Engström som misstänkt mördare. ”Men med tillägget då att det här var hennes sista chans att berätta sanningen.”

Engströms före detta maka hade inte haft något mer att berätta än tidigare, det vill säga ingenting som gav stöd åt Krister Peterssons utpekande. Men beskrivningen av vad hon utsattes för är oroande, det låter som om hotelser och provokationer varit en del av arbetet på att skrapa ihop bevisning mot Engström. Och det låter förstås också som om Palmeutredarna känt en viss desperation inför den stundande presskonferensen: de skulle lägga fram en lösning men de hade inga bevis. I alla fall det där sista vet vi ju är i överensstämmelse med verkligheten. Bevis var just vad de inte hade.

Av intresse i dokumentären är också advokaten Johan Erikssons kritiska kommentarer till Peterssons anklagelser.

Filmen är dessutom snyggt gjord, vilket väl är vad vi kan vänta oss när det gäller dokumentärer på SVT. Bild- och ljudklipp från arkiven ger en väl fångad närvarokänsla som suger oss in i händelserna både på mordplatsen och i den följande utredningen.

Spännande – och nya för mig – var några korta ljudklipp hämtade från polisens inspelningar av mötena i Holmérs spaningsledning. De illustrerade att Engström inledningsvis väckt en del funderingar i Palmerummet. Men det finns också en passus från slutet av 1986 där Holmér är mån om att få bort Engström från dagordningen utan att åklagarna märker något.

Det är spännande att höra de autentiska rösterna, lite grann som om vi var där.

Nu vet vi i och för sig sedan förut att Engström förekom i den tidiga spaningsledningens funderingar. Holmér hade till och med gett honom öknamnet ”elefanten”.

Men här insmyger sig ändå en fråga: ger verkligen dokumentären rätt proportioner på utredarnas intresse för Engström månaderna efter mordet?

Den som ser den och inte vet något om utredningen under Holmér kan lätt få intrycket att det i stort sett bara var Engström och PKK som var de konkreta spår som diskuterades i spaningsledningen.

Så var det faktiskt inte.

Det helt dominerande spåret under de första månaderna var 33-åringen, Victor Gunnarsson. Denne lyser påfallande med sin frånvaro i Lasse Lampers dokumentär. Och då ska vi ändå påminna oss att det till och med gick så långt att Gunnarsson satt anhållen under Palmes begravning. Holmér hade hoppats att åklagaren K G Svensson skulle försöka få honom häktad, men Svensson drog i sista stund slutsatsen att bevisningen inte höll. Det blev inledningen till en dramatisk konflikt mellan Holmér och Svensson, en konflikt som slutade med att den senare avgick i maj 1986 sedan han avfört Gunnarsson som misstänkt Palmemördare. Vid det laget hade Holmér redan kommit långt i förberedelserna på att lansera PKK-spåret – och därför tog han inte strid om att driva utredningen mot Gunnarsson vidare.

Nu fanns det för all del ett antal andra spaningstips som väckte visst intresse bland Holmérs medarbetare samtidigt som Gunnarsson var på tapeten.

Konstigt hade det varit annars med tanke på strömmen av information som kom in till polisen. Enligt vad Hans Holmér själv berättat i sin bok Olof Palme är skjuten! (kapitel 26) sitter han den 14 maj 1986 – alldeles innan han får del av det spaningstips om en vapenförsäljning som blir central i hans PKK-spår – och går igenom statistik kring utredningen. Det har då hållits 9 062 polisförhör, det finns över 24 000 spaningsanteckningar varav över 14 000 handlar om konkreta personer och nästan 2 500 handlar om vapen.

Frågan är dock vad det var i allt detta som på något påtagligt sätt väckte polisens intresse. Fanns Engström med i det sammanhanget?

Låt oss titta på Juristkommissionens genomgång av spaningsarbetet under Holmérs tid.

Juristkommissionen var den första av de tre statliga kommissioner som granskade utredningen. Den kom 1987 med ett betänkande i två delar, de kan hämtas här och här.

Del 1 handlar om de första timmarna efter mordet medan del 2 handlar om spaningarna under perioden 1 mars 1986 till 4 februari 1987, det vill säga Holmérperioden.

I del 2 hittar vi en övergripande beskrivning av de spår och spaningsuppslag som var aktuella under den tiden, se sidorna 52-74.

Det handlar framför allt om Gunnarsson och PKK, men det finns också ett kortare avsnitt som går under rubriken ”Övrigt” och som handlar om andra spaningsuppslag. Här nämns tips om poliser och observationer av walkie-talkies. Men faktiskt inte ett ord om Stig Engström.

I dokumentärens avsnitt om vad som sagts om Engström i Palmerummet finns, som nämndes, en extra intressant passus från slutet av 1986. Holmér är då orolig för att åklagarna ska intressera sig för Engström och vill få bort honom från utredningen.

Det är en fascinerande detalj. Men jag tror det är viktigt att tolka även den i sitt sammanhang. Holmér var då fullt upptagen med att förbereda det stora tillslaget mot PKK-kretsen, det som skulle bli kronan på verket i hans långa planering. Han visste att åklagarna var skeptiska till PKK-spåret och att en central invändning från deras sida var att det saknade tydlig anknytning till observationerna från Grand och mordplatsen. Han ville därför inte ge dem tillgång till någonting annat som hade en sådan anknytning, något som de kunde fokusera på och som skulle kunna bromsa hans egna planer.

Frågetecknen kring Engström var förstås en sådan infallsvinkel. Men det fanns många andra. Och de korta klippen från spaningsledningens kommentarer om just Engström, utplockade ur många timmars inspelade diskussioner om allt möjligt, riskerar att ge denne grafiker från Skandia en större roll i den tidiga utredningen än vad han av allt att döma hade.

Just det här avsnittet ger mig känslan av att Lasse Lampers helt enkelt fallit för frestelsen att skriva om historien lite grann för att passa anslaget i dokumentären, ett anslag som ungefär kan beskrivas som att det finns mycket som pekar på Engström som mördare – och att dessa omständigheter också väckte stort intresse i den tidiga spaningsledningen – men att det samtidigt finns annat som pekar på hans oskuld.

Och nu är det dags att fördjupa kritiken. Det finns nämligen annat i dokumentären som ger intrycket av att Lampers letat efter komprometterande uppgifter kring Engström – kanske för att hålla spänningen uppe, kanske för att ge filmen en ansats av objektivitet. Varken det ena eller andra behöver vara fel. Men jag tycker att Lampers i sitt letande gjort det alltför lätt för sig när det gäller både faktakontroll och kritiska reflektioner.

Jag ska ge ett par exempel på det.

För det första: i dokumentären heter det att ingen sett Engström på brottsplatsen efter det att mördaren försvunnit.

Det där har ju varit en viktig punkt för Peterssons case. Och det är lätt att förstå varför. Om vittnen sett Stig Engström befinna sig vid Dekorima minuterna närmast efter gärningsmannens flykt skulle ju saken vara klar. Då kan han ju inte ha varit mördaren.

Och det leder till frågan: fanns det verkligen inga sådana vittnen?

Innan vi kommer till ett svar på den saken måste vi förstå förutsättningarna: oavsett om vi tror på Engströms egen berättelse eller på åklagaren Peterssons utpekande är det en och samma förutsättning som gäller. Och det är att Engström var ensam på platsen: till skillnad från många andra var han inte där i sällskap med någon annan. Låt oss också tillägga att inget heller har kommit fram som pekar på att han var personligt bekant med något av de kända vittnena från Dekorimahörnan.

Det betyder att vi inte kan förvänta oss en okomplicerad identifiering, alltså någon som till exempel skulle kunna säga: ”Ja, visst var Stig där. Jag kom dit med honom.” eller ”Just det, jag träffade på min gamle kompis Engström i samband med att ambulansen kom till platsen.”

Vi måste också förstå att även om Engström var på plats efter mordet så fanns det annat som rimligtvis måste ha varit mer i fokus för de övriga som fanns där: den skjutne Palme, Lisbeth, ambulanspersonalens och polisens insatser.

Problemet är dessutom att polisen inte genomförde några som helst systematiska förhör med vittnena från platsen om vilka andra vittnen de sett. Det blev med andra ord lite slumpmässigt ifall uppgifter som bekräftade andra vittnens närvaro kom med i förhören eller inte.

Men nu kommer det verkligt intressanta.

Trots dessa reservationer, sådant som gör att vi inte skulle kunna dra några säkra slutsatser även om ingen sade sig ha sett Engström, kan vi nämligen ändå konstatera något spännande.

Tvärtemot vad som påstås i dokumentären finns det faktiskt uppgifter från två vittnen, Jan A och Leif L, som båda ger stöd för att en person som tycks vara Engström var där minuterna direkt efter mordet.

Det ska tilläggas att Jan och Leif var bland de första vittnena på platsen. De kom dit tillsammans och det var Leif som från sin biltelefon försökte få kontakt med polisen för att larma om mordet, dock utan att få något svar.

Jan A säger när han vittnar i tingsrätten att han talade med en äldre man i keps redan innan polisen kom till mordplatsen. Se sid 8f i förhörsutskriften. Han har dessutom redan tidigare i en fotovisning tyckt sig känna igen just Engström som den personen, se sidan 3 i denna PM från Palmeutredningen.

Leif L säger för sin del i tingsrätten att han såg en man med keps och lång rock och handväska som sprang in i gränden i ett skede när polisen kommit till platsen. Se sid 19ff i förhörsutskriften. Det stämmer väldigt väl med Engströms egen berättelse om hur han försökte springa ifatt poliserna för att ge dem information som de kunde ha missat.

Det kan givetvis diskuteras hur säkra vi kan vara på att dessa vittnens uppgifter är korrekta. Samma sak gäller ju alla andra vittnesmål i utredningen. Vittnen kan som bekant ha fel och varken Leif eller Jan kände Engström sedan tidigare. Men uppgifterna finns alltså och de är tämligen distinkta. Ändå gav dokumentären det felaktiga intrycket att sådana vittnesuppgifter inte existerar.

Låt oss gå till det andra exemplet. I dokumentären heter det att Engström ljuger när han talar under ed i rättegången mot Christer Pettersson. Det gäller hans uttalande om att Lisbeth Palme på mordplatsen säger ”Förresten har de skjutit mig också”. För att visa att Engström ljuger presenterar Lampers i programmet en intervju med sjuksköterskan Lena Ö som då arbetade på Sabbatsberg och som blev den som tog hand om Lisbeth när hon kom till sjukhuset. Lena Ö berättar att hon fick intrycket att Lisbeth inte förstått att hon var skadad förrän Lena undersökte henne. Alltså, menar Lampers, kan Lisbeth inte ha fällt den där repliken på Sveavägen. Och alltså ljög Engström under ed om detta.

Även här tycker jag att Lampers är ute på mycket hal is.

Låt oss tills vidare lämna öppet för om Lisbeth redan på mordplatsen visste eller inte visste att hon mycket ytligt träffats av ett skott. Oavsett det finns ju möjligheten att hon var på det klara med att hon blivit beskjuten. Det förefaller ju inte så långsökt med tanke på att skottet som snuddade henne löpte längs med ryggen. Hon bör alltså ha varit till hälften vänd mot mördaren i skottögonblicket.

I så fall – även om hon inte förstått att hon faktiskt blivit träffad – kan hon ha sagt något i stil med: ”Förresten har de skjutit på mig också” i stället för det snarlika ”Förresten har de skjutit mig också”. I så fall kan Engströms möjligen felaktiga citat reduceras till ett hör- eller minnesfel.

Men låt oss inte stanna där utan dessutom titta på förhören med Lisbeth själv – något som förstås Lasse Lampers också borde ha gjort. Då ser vi något mycket intressant. Redan i förhöret den 1 mars berättar hon att hon på mordplatsen kände av skadan på ryggen i samma ögonblick som hon hörde ett skott. I protokollet heter det:  ”Fru Palme hörde ytterligare en smäll samtidigt som hon kände att det ’brände’ till på ryggen.”

Och i förhöret som Holmér håller med henne den 25 mars står ungefär samma sak. Det smäller och hon ser att Olof faller ihop. Och så: ”Omedelbart därefter kommer det andra skottet. Hon känner en sveda längs ryggen.”

Uppgiften kommer igen även i rikskriminalens förhör med henne senare under våren.

Och när hon i januari 1989 hörs av Palmeåklagarna Almblad och Riberdahl berättar hon hur hon just hört vad hon först trodde var en smällare och så står det: ”I det ögonblicket blev hon själv beskjuten”.

Med andra ord: Stig Engström säger inget annat än vad Lisbeth själv säger i upprepade förhör. Vill Lasse Lampers hävda att Engström ljög om detta så bör han i konsekvensens namn säga att Lisbeth också ljög.

En enklare förklaring – något som skulle gå väl ihop med Lena Ö:s uppfattning om saken – är att Lisbeth inte tog svedan på ryggen riktigt på allvar förrän hon kom till sjukhuset. Hon måste redan på Sveavägen ha insett att hon inte fått en skada som på något sätt hindrade henne eller som krävde omedelbar akutvård, och då kan den tillfälligt ha trängts undan från hennes medvetande.

En annan sak – kanske lite mindre viktig – som jag reagerade över i dokumentären är att den tonar ner det hänsynslösa och kategoriska utpekande som den avlidne Engström drabbats av.

I filmen heter det att det kommit två böcker och en tidskriftsartikel som ”pekar ut Stig Engström som möjlig gärningsman”. När det gäller en av böckerna, den av Lars Larsson, är det för all del en riktig beskrivning. Larsson är återhållsam med sina slutsatser och namnger inte heller Engström. Men Filterartikeln och den påföljande boken av Thomas Pettersson hämmades inte av några sådana reservationer. Engström presenterades med namn och bild och här handlade det om att formligen dunka in tesen att det var bevisat att han var Palmes mördare. Filters chefredaktör Mattias Göransson sa i samband med publiceringen: ”Jag skulle aldrig publicera om vi inte var helt säkra.”

Det vill säga: budskapet var inte att det fanns besvärande omständigheter för Engström. Enligt Filters privat hopsnickrade domstol var han helt enkelt mördaren. End of discussion.

Det här är ingen obetydlig detalj. För mycket talar för att Filters aggressiva – och illa underbyggda – utpekande av Engström direkt banade vägen för Krister Petersson. När åklagaren på sin pressträff hängde ut den försäkringsanställde grafikern för hela världens blickar kunde han luta sig mot att någon annan redan gjort samma sak. Steget var liksom inte lika stort som det skulle ha varit annars.

Väl medveten om svagheten i bevisningen kastade Krister Petersson förstås in sina brasklappar om att han i och för sig inte hade ett material som räckte till ett åtal. Det var kanske en förtrolig blinkning åt andra jurister som snabbt skulle se luckorna i hans presentation. Men hur många i allmänheten förstod sådana subtiliteter när han samtidigt lade ner mordutredningen med hänsyn till att den misstänkte var död?

Vad jag tycker att vi kunde se var alltså en dubbel skandal där den första halvan var Filters obekymrat kategoriska utpekande och den andra var Peterssons lite hummande surfande på det. Det var, som jag ser det, två delar av en obehaglig häxjakt och det hade förtjänat att belysas, inte att slätas över.

Min kanske viktigaste kritik av dokumentären gäller ändå något helt annat.

Den handlar om att en av de centrala invändningarna mot teorin att Engström skulle vara mördaren helt enkelt kommer bort: att det faktiskt inte finns något trovärdigt scenario som förklarar hur han skulle kunna ha skjutit Palme.

Jag talar alltså om det som brukar kallas gärningsbeskrivningen.

Krister Petersson duckade på den punkten i sin framställning från i somras. Han överlät i stället åt dem som lyssnade att själva försöka tänka sig hur den försäkringsanställde grafikern skulle ha kommit på tanken att skjuta statsministern denna kväll, hur han skulle ha fått tag i ett vapen, hur han kom ut i rätt ögonblick för att utföra sitt dåd, varför han sedan hängde kvar i området efter mordet och till och med återvände till Skandia – och så vidare.

Var och en av dessa aspekter av teorin om Engström som gärningsman är översållad med problem.

Det har förstås förekommit försök att hitta lösningar på dessa frågor. Entusiaster har presenterat olika yviga spekulationer kring hur dådet kunde ha gått till. Men dessa spekulationer motsäger ofta varandra och ingen av dem är särskilt övertygande. Därför har heller ingen av dem vunnit i debatten bland dem som bestämt sig för att Engström var mördaren.

Skalar vi bort all sinnrik planering från Engströms sida finns förstås en i alla fall till synes enkel variant kvar, att mordet kom till genom en ren slump. Det skulle innebära att Engström – trots att ingen visste det och av okänd anledning – alltid gick omkring med ett laddat skjutvapen, att han råkade gå ut från Skandia just när Palme kom förbi, att han genast bestämde sig för att mörda statsministern, att han snabbt genomförde sitt dåd och att han på något sätt lyckades komma undan.

Men även denna story med Engström som en extremt obalanserad impulsmördare som bara råkade stöta ihop med sitt offer måste i så fall kombineras med att han sedan med djävulsk skicklighet lurade och provocerade polisen genom att upprepade gånger kontakta massmedia för att genom en detaljerad berättelse framställa sig som ett oskyldigt och samtidigt handlingskraftigt vittne.

Som sagt, detta är den enklaste varianten. Och det var kanske denna kombination av slumpscenario och psykopatisk lek med polisen som Krister Petersson i första hand laborerade med fast han inte vågade formulera det öppet. Det har vi tyvärr inte fått veta. Försiktigt nog bestämde han sig alltså för att hoppa över sådana besvärande faktadetaljer när han pekade ut Engström.

Vi kan medge att den här skissade varianten skulle vara en bra story för en deckare – och detsamma kan väl sägas om de andra, ännu mer krångliga, teorierna som anhängare av Petterssons och Peterssons teori i skuldfrågan laborerat med. När det handlar om spänningslitteratur behöver ju inte författare ta hänsyn till vare sig riktiga fakta eller sannolikheter.

I den mer krassa verkligheten finns det dock inte minsta bevis för att något av dessa scenarion skulle ha med sanningen att göra.  Och de stämmer allihop väldigt dåligt med all tillgänglig information som finns om Engström som person.

Det där sista tycker jag ändå att dokumentären hjälper oss att förstå: Engström framstår helt enkelt inte som en sannolik Palmemördare. Och det kanske till sist är filmens väsentliga värde. Det är i så fall inget dåligt slutbetyg.

Den Engström vi ser framför oss när vi tittar på Lampers film är en person som för all del har sina mänskliga brister. Men de är knappast värre än de som de flesta av oss går omkring med. I hans fall: en oförmåga att planera sitt arbete så att han ofta måste jobba över. En tilltagande dragning till att trösta sig med alkohol. Och en vilja att göra sig själv intressant och presentera sig i så bra dager som möjligt.

Känns det som om det är en sannolik Palmemördare vi ser framför oss?

Det skulle det förstås kunna vara om det fanns faktiska bevis. Men det gör det ju inte. Och det vi nu ser, lite tydligare än innan vi såg filmen, är en människa.