FÖR DEN SOM HAR LITE ABSTINENS nu under julen när det gäller nytt material att läsa in om Palmemordet: här kommer 40 sidor med Hans Ölvebro om mordutredningen och särskilt om hans inte särskilt goda relation till Lisbeth Palme.
Ölvebro var chef för polisens Palmegrupp i samband med åtalet mot Christer Pettersson. Det var ett åtal som i allt väsentligt byggde på Lisbeth Palmes utpekande.
Det är lätt att tänka sig att kontakterna mellan Ölvebro och Lisbeth Palme var goda och omfattande under den här perioden.
Men så var det inte alls, det är något som framkommer när Hans Ölvebro samtalar med Marjasinkommissionen i september 1995.
Marjasin undrar om Ölvebro kan beskriva vilka relationer han haft till Lisbeth.
Ölvebro som tillträtt som spaningsledare våren 1988 svarar:
”Jag tror det var en ambition från åklagarsidan att jag skulle introduceras hos Lisbeth Palme då jag blev chef. Och så skedde också. /…/ Men det mötet utföll inte speciellt bra. Så att efter det har jag inte träffat henne annat än i samband med rättegångarna mot Christer Pettersson.”
Sigvard Marjasin: ”Vad var det som inträffade då?”
Ölvebro: ”Jag ombads att berätta hur den organisation såg ut som vi skulle arbeta [efter] och jag sa då att vi ska arbeta på det sätt som vi polismän normalt arbetar, bedriva en normal mordutredning. Det passade inte fru Palme att det var ‘normalt’. Så att efter det så har jag inte träffat henne.”
De formuleringar Ölvebro väljer gör att det inte går att missa en sak: hans irritation finns kvar mer än sju år efter detta spända möte med Lisbeth.
Marjasinkommissionens samtal med Ölvebro tar också upp Lisbeth Palmes påståenden om att det läckt från utredningen, omständigheterna kring visningen av konfrontationsgruppen med Pettersson för henne, den friande domen i Palmemålet, framtagandet av gärningsmannaprofilen och Ölvebros utspel från början av 1994 om att det nog skulle finnas en lösning redan till sommaren samma år. Ölvebro kommenterar också något som förekom innan han tog över som spaningsledare, utbetalningarna till källa Peter för dennes tips om om PKK-spåret. Hela texten finns alltså att läsa här på bloggen.
Och för den som undrar över i vilket sammanhang detta santal ägde rum kommer här en bakgrund.
Marjasinkommissionen var den kommission som tillsattes av regeringen 1994 för att granska utredningen av mordet på Olof Palme.
Det var den tredje kommissionen som hade det uppdraget. Före den hade Juristkommissionen och Parlamentarikerkommissionen haft liknande uppdrag.
Marjasinkommssionen tog sig det officiella namnet Palmekommissionen – ett opraktiskt namn med tanke på att det var just det namnet som i dagligt tal använts om Den oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor som varit verksam i början av 80-talet. Den kommissionen hade ägnat sig åt att söka alternativ till kärnvapenupprustningen och den hade letts av Olof Palme. Den hade lagt fram sin slutrapport 1982.
Den tredje kommissionen som skulle granska Palmeutredningen kom i stället ibland att kallas Marjasinkommissionen efter dess ordförande, landshövdingen Sigvard Marjasin. Men kommissionen drabbades av en akut kris när Marjasin avgick som ordförande sommaren 1996. Bakgrunden var misstankarna om att han som landshövding skulle ha manipulerat sina representationskvitton. Han åtalades för detta men friades senare. För kommissionens del innebar det att dess verksamhet avstannade ända tills regeringen till sist utsåg en ny ordförande, Lars Eric Ericsson, även han en landshövding (och liksom Marjasin socialdemokrat.) Kommissionen bytte då namn till Granskningskommissionen och lade 1999 fram ett tusensidigt betänkande.
Arbetet under Ericsson blev på många sätt en nystart. Men en del av betänkandet bygger ändå på vad som kom fram i kommissionens arbete under Marjasin. Bland annat hade den tidiga kommissionen samtalat med ett antal personer med anknytning till utredningen. Och dessa samtal hade förts i en anda som speglar att de som deltog knappast hade väntat sig att vad som sades skulle bli offentligt. De är därför ofta rätt öppenhjärtiga. Kommissionens samtal med Ölvebro från september 1995 är ett utmärkt exempel på det.
Informationen i dessa öppenhjärtiga samtal ingick förstås i vad Ericssons kommission visste. Men själva samtalen med deras ofta dramatiska och klargörande detaljer finns inte återgivna i kommissionens betänkande. De finns däremot i utskriven form på Riksarkivet. Det är därifrån jag hämtat samtalet med Ölvebro.
FOTNOT 221229: Bildtexten är uppdaterad, jag angav vid publiceringen att bilden var från 1960-talet vilket är vad som anges på Wikimedia Commons, men det finns uppgifter om att den är tagen på parets Palmes bröllopsresa på 50-talet.
GOD JUL PÅ er allihop! Och ett särskilt tack till de av er som skriver på bloggen och bidrar till att göra den läsvärd. Jag har fått in mycket tips och kloka synpunkter från er även i år.
Se nu till att hämta krafter, akta er för blixthalka, stanna hemma om ni är sjuka, missa helst inte Kalle och glöm inte bort ensamma släktingar och vänner eller andra runtom i världen som behöver ett handtag!
Frånsett allt detta: man kan ju faktiskt också fira jul på sitt eget sätt, med egna traditioner. Jag hade en arbetskamrat som ansåg att man absolut kunde dricka rödvin till lutfisk. Det lät vrickat i mina öron. men jag testade och han hade rätt. Vanor och konventioner kan vara begränsande.
Man kan förstås också strunta i julen.
Men om ni i alla fall gör det som nästan ingen missar – alltså tittar på Kalle – glöm inte att kolla in detaljer som ni kanske aldrig noterat. Jag upptäckte för en del år sedan den lipande hästen i Ferdinand, den brukar ha gått de flesta förbi. Kallespaning är för övrigt bra övning inför annat – som alla researchers av Palmemordet vet är det ju just i detaljerna som det där riktigt viktiga kan sitta.
Tillsammans med psykiatern Ulf Åsgård konstruerade han gärningsmannaprofilen i Palmeutredningen. Nu berättar Jan Olsson i en bok om sitt polisliv. När det gäller gärningsmannaprofilen backar han inte en tum, han anser att de lyckades samtidigt som han fullständigt avfärdar utpekandet av Stig Engström.
JAN OLSSON BLEV POLIS i slutet av 50-talet. Som 86-åring har han sedan en rätt lång tid tillbaka gått i pension men inte slutat arbeta. Han har bland annat åtagit sig uppdrag i samband med resningsansökningar och bidragit till friande domar för Thomas Quick och Kaj Linna.
Under sin tid i polisyrket kom Jan Olsson att konfronteras med en rad av de rättsfall och andra dramatiska händelser som gett störst rubriker genom åren. Norrmalmstorgsdramat, Lasermannen, Militärligan, Estonia och styckmordet på Catrine da Costa för att ta några exempel.
För min del har jag mest reflekterat över honom som en av författarna till gärningsmannaprofilen i Palmeutredningen. Tillsammans med psykiatern Ulf Åsgård tog han på utredarnas uppdrag fram en profil på Palmes mördare.
Jag har alltid varit skeptisk till denna profil, av en rad anledningar. Men den är ju en del av historien om Palmeutredningen och därför var det med rätt stort intresse jag började läsa boken om Jan Olssons yrkesliv, De kallar honom Supersnuten.
Som författare står journalisten Peter H Johansson, men boken är skriven i jagform från Jan Olssons perspektiv. Och som läsare godtar jag att det verkligen är Olsson som talar. Det får betraktas som ett lyckat samarbete.
En deklaration gör jag gärna direkt: man behöver inte hålla med om Jan Olssons slutsatser i de enskilda fall som han diskuterar, det är genomgående intressant läsning ändå.
Rätt roligt är det till att börja med att ta del av Olssons första år i yrket då han fotpatrullerade på Söder i Stockholm. En av hans chefer var en överkonstapel som kallades Karl den tolfte. Vid kaffebordet domderade gärna Karl den tolfte för sina underlydande om vilka poliser som han ansåg dög och vilka som borde bättra sig. Men en gång valde han i stället att framhålla att det i alla fall fanns en fördel med alla poliser: ”Jag har aldrig träffat en enda kollega som är socialdemokrati!”
Då hördes ett svar: ”Det har du visst det. Jag är det.” Alla tittade upp, vem hade vågat säga något så förbjudet? Jan Olsson berättar för läsaren: ”Till min förvåning upptäckte jag att det var jag själv.”
Egentligen hade Olsson, som han minns det i efterhand, röstat på Folkpartiet i det senaste valet. Men han hade inte kunnat låta bli att ta landets största parti i försvar, ”som en skyldighet gentemot demokratin” som han skriver i boken.
Den spontana repliken vid fikabordet underlättade inte för Jan Olsson att komma bort från fotpatrullerandet – Karl den tolfte kom att avsky honom. Men han lyckades med det i alla fall.
Jan Olsson blev brottsplatsundersökare och kom att arbeta under Wincent Lange, ett välkänt namn för den som fördjupat sig i den tidiga Palmeutredningen. Även i det här sammanhanget kunde Olsson inte hålla tyst när det hade varit enklast att göra det. När han tyckte att Lange körde med honom svarade han: ”Du ska veta att jag inte är någon jävla dräng.”
Lange bemötte det genom att i fortsättningen kalla honom för ”herr Olsson”. Men med tiden kom de bättre överens.
Ibland blir det riktigt spännande som när Olsson deltar i undersökningen av ”bombmannen” Lars Tingströms sommarstuga med tillhörande bunker. Under arbetets gång dyker Tingström upp, eskorterad av en polis. Han har fått tillstånd att hämta ett antal flaskor av sitt äppelvin som han hade i ett förråd.
Tingström tittade överlägset på brottsplatsutredarna. Så gick han fram till Olsson och sa förtroligt: ”Här jobbar ni på egen risk.”
Med tanke på Tingströms kapacitet att framställa bomber var det givetvis ett högst oroande besked.
Någon explosion kom det aldrig, men när Olsson och kollegor jobbade i Tingströms hus en kväll och bland annat undersökte den hiss som ”bombmannen” konstruerat blev det alldeles mörkt i hela byggnaden – och också i omgivande hus. Det var onekligen dramatiskt med tanke på var Olsson och hans kollegor befann sig.
Men det visade sig att det inte var ovarsamhet med Tingströms elkablar som hade ställt till det, utan det var ett strömavbrott i hela östra Svealand.
När Olof Palme mördades låg Jan Olsson och sov, berättar han. Och det var ingen som ringde och väckte honom, vilket han tyckte var lite förvånande. Som brottsplatsundersökare i chefsställning borde han ha kallats in.
Men han blev inte inringd under lördagen heller. På söndagsmorgonen såg han i morgontidningen att Hans Holmér hade utnämnt sig själv till spaningsledare. ”Herregud”, tänkte Jan Olsson – för honom var Holmér en karriärjurist som inte hade några större erfarenheter som polis. Jan Olsson såg det som ett politiskt drag att Holmér tilläts kontrollera utredningen. Han hade rätt partitillhörighet och kunde med sin personlighet ge intryck av att allt var under kontroll.
I boken beskriver Olsson hur han tillsammans med Ulf Åsgård i ett långt senare skede fick i uppdrag att göra en gärningsmannaprofil av Palmes mördare. Olsson kommenterar: ”Det var en otrolig utmaning. Ärofullt, men också uppfordrande.”
Han tillägger: ”Att ta fram en gärningsmannaprofil baserad på ett enda brott är egentligen omöjligt”. Men som vi vet hindrade det inte honom och Åsgård.
En annan komplikation var givetvis att gärningsmannen inte lämnade något efter sig på brottsplatsen förutom två kulor. Och de vittnesmål som finns om honom skiljer sig inbördes åt i ett antal viktiga avseenden.
För att det över huvud taget skulle vara möjligt att göra en gärningsmannaprofil även under gynnsamma omständigheter – alltså andra än de som rådde vid Palmemordet – krävdes alltså normalt sett att det fanns flera brott att jämföra och att det fanns fysiska fynd eller distinkta observationer att utgå från. Det var givetvis också viktigt att det rörde sig om en ensam gärningsman vars personliga särdrag skulle ringas in. Fanns det flera inblandade blev det genast en helt annan sak.
Vi läser i boken hur Olsson helt enkelt ser ut att anpassa sin tolkning av Palmemordet utifrån vad som skulle krävas för att han och Åsgård skulle kunna ta itu med den ärofulla utmaningen.
Han skriver: ”Vad vi kunde säga var att det med stor sannolikhet rörde sig om en enskild person, ingen organisation eller komplott, det var tillfälligheter som gjort brottet.”
Och vidare: ”Det fanns inga tecken på att någon tidigare förföljt dem [makarna Palme], eller bevakat deras bostad.” /…/”Ingen utländsk underrättelsetjänst hade någon information av värde om mordet och dådet hade inte heller haft någon effekt som skulle kunna förklara en konspiration med internationella politiska motiv.” /…/ ”Vem som än mördade statsministern hade med all sannolikhet fått syn på paret först vid biografen. Först där finns uppgifter om en person som iakttar dem på ett ovanligt sätt.”
Vart och ett av dessa påståenden kan ifrågasättas utifrån uppgifter som finns i utredningsmaterialet och utifrån vad som i övrigt är känt om Olof Palme och mordet.
Men Olsson och Åsgård studerade sitt fall utan att snegla åt håll som kunde komplicera deras uppgift. I boken heter det: ”I materialet hittar vi heller inte någonting som tydde på att fler än en person skulle ha varit inblandad i mordet.” Och: ”Mordet på Olof Palme hade kaotiska drag. Ingenting tydde på att det fanns någon planering.”
Jag citerar inte dessa meningar för att hävda motsatsen, att allt tydde på att flera personer var inblandade, att mordet måste ha varit välplanerat eller att det måste ha legat rationella politiska motiv bakom dådet. Men den som inte kan se att det finns åtskilliga uppgifter som pekar i sådana riktningar har uppenbarligen skygglappar på sig. Krister Peterssons Palmeutredare arbetade ända tills kort före nedläggningen med hypoteser om att mordet var utfört av flera inblandade och att det rörde sig om en organiserad komplott med politiska dimensioner. Det hade varit märkligt om de gjort det ifall det inte funnits någonting som tydde på sådana lösningar.
Olsson berättar entusiastiskt om hur han och Åsgård tillsammans med Hans Ölvebro reste över till FBI:s träningscenter i Quantico i Virginia och hur de togs emot av en handfull agenter, alla specialister på just profilering: ”I tre dagar diskuterar vi mordet. När de väl tillgodogjort sig alla fakta i målet så var det även för FBI-agenterna uppenbart att gärningsmannen hade agerat ensam”.
Det vill säga: FBI-agenterna tog del av svenskarnas referat och drog de slutsatser som referatet var upplagt för att leda till. Olsson är nöjd: ”Vi såg deras reaktioner som ett kvitto på att vi absolut hade hamnat rätt.”
Ändå blev det inte jubel från riktigt alla håll när profilen blev känd. Olsson kommenterar: ”Beskedet om att en gärningsmannaprofil tagits fram möttes av invändningen att en sådan inte kunnat göras baserat på ett enda brott. Kritiken kändes meningslös, den typen av förbehåll hade vi själva givit redan innan vi påbörjade arbetet.”
Just här är läsaren av boken ursäktad om hon eller han stannar upp och låter hakan falla ner en bit. Vad som har skett har alltså varit att Olsson och Åsgård fått i uppdrag att göra en gärningsmannaprofil, att de insett att det egentligen inte borde gå, att de gjort en i alla fall, att kritiker påpekat att det rimligtvis var omöjligt att lyckas med det under de givna förutsättningarna – och att Olsson avfärdar det med att det visste han redan i och för sig. Men eftersom han och Åsgård gjort en så gick det ju i alla fall.
Allt det där skulle ha varit lysande om det visat sig att gärningsmannen stämmer in på Olssons och Åsgårds profil. Men vi vet ju inte vem eller vilka som mördade Olof Palme.
Och det kan ju tilläggas att deras profil inte precis pekar in på den numera officiellt misstänkte Stig Engström.
Det där sista håller Jan Olsson med om. Han framhåller i boken att utpekandet av Stig Engström var ”löjeväckande”. Den person han själv är mest intresserad av som tänkbar gärningsman är, vilket framgår av boken, den avlidne Christer A – en man som som haft en magnumrevolver som han gjort sig av med innan den hann provskjutas och som hade tydliga aversioner mot Olof Palme. Det finns som bekant en del debattörer som starkt lutar åt uppfattningen att Christer A var mördaren. Rätt ofta är de då mycket kritiska till utpekandet av Christer Pettersson. Men Jan Olsson har för sin del en generös inställning även till de utredare som drev tesen att Pettersson var gärningsman. I boken heter det:
”Min bild av Palmeutredningen är att den sköttes på ett kompetent sätt under större delen av sina 34 år. Undantagen är den förvirrade starten och det farsartade slutet.”
Det är naturligt att fundera över om faktumet att Olsson och Åsgård fick uppdraget att ta fram gärningsmannaprofilen när Hans Ölvebro var spaningsledare har påverkat Olssons välvilliga inställning till hur utredningen bedrevs då. I efterhand finns det ju annars åtskilligt kritiskt att säga om utpekandet av Pettersson som vilade på såväl mycket svajig bevisning som högst diskutabla förhörsmetoder – och som vi vet är det numera tämligen få personer som tror på Pettersson som mördare.
Mot slutet av boken ger Jan Olsson sin syn på dagens debatt om kriminalpolitik. Här kommer den igen, hans vilja att säga emot rådande uppfattningar, ungefär som när han vägrade vika ner sig för Karl den tolfte.
Olsson berättar att han under de föredrag han håller brukar möta åhörare som tvärsäkert uttalar sig om att våldet blivit allt vanligare i dagens samhälle. Han brukar svara: ”Jo, skjutningar sker oftare nu. Men våldet var vanligare förr, när man slog ihjäl varandra med en stekpanna. Ger du dig ut på en promenad på stan så är risken att bli rånad extremt liten. Undantaget är om du är 14 år med dyr jacka..”
Han tillägger: ”Vi har fått ett fredligare och vänligare samhälle, men ändå har brottsligheten blivit den stora frågan för politikerna. Som enda lösning hörs krav på hårdare straff, trots att alla undersökningar visar att livstidsstraff för mord inte innebär att antalet mord minskar.”
Journalisten Peter Johansson står som författare till boken där kriminalkommissarien Jan Olsson berättar om sitt långa yrkesliv. FOTO: Magnus Laupa.
Jan Olsson tror inte att hårdare straff är lösningen men att en ny polisorganisation skulle kunna vara det. Han uttalar sig kritiskt om att dagens polisorganisation fått en alltmer centraliserad och militärliknande struktur där gradbeteckningar blivit det viktigaste och där höga chefer gärna visar sig i uniform. Och där vanliga poliser samtidigt slutat att fotpatrullera för att i stället åka omkring i sina bilar.
Avslutningsvis berättar han om hur arbetet påverkat hans eget liv. Han har mött mycket våld och det har satt sina spår: ”Genom åren har jag ofta haft svårt att sova. Det har hänt att jag ansatts av mardrömmar. Jag minns aldrig exakta detaljer, bara att drömmarna brukar påminna om varandra,, att de ofta utspelar sig i en obduktionssal och att blod förekommer.”
Det räcker så bra med drömmarna och minnena av vad han varit med om, menar han: ”Jag brukar alltid titta bort när det dyker upp våldsscener i någon film eller TV-serie… Jag avundas människor som obekymrat kan sitta och titta på det där utan att påverkas.”
I sådana avsnitt av boken, och det finns ett antal, berör verkligen Jan Olsson mig som läsare.
Smedley Butler var en populär amerikansk general som bland annat tagit strid för ekonomiska krav från veteraner från första världskriget. Ledande affärsmän med fascistiska sympatier försökte rekrytera honom till en kupp mot Franklin D Roosevelt
DE MÄRKLIGA – och kusliga – planerna på en statskupp i Tyskland som avslöjades nu i veckan har väl inte undgått någon som följer med nyheterna.
Frågetecknen är fortfarande stora när det gäller hur långt planerna avancerat, om det fanns någon grad av realism i dem och vilket stöd det funnits (eller finns) för kuppmakarna inom tysk polis och militär.
Vad som är klart är i alla fall att tyska myndigheter tar saken på stort allvar. 3 000 poliser som sattes in i en gryningsraid är ingen liten insats.
Vad som också är klart är att denna nyhet definitivt inte kom som en blixt från en klar himmel, i alla fall inte för dem som följt utvecklingen i Tyskland.
2017 publicerade nyhetsmedia dramatiska uppgifter om hur en tysk soldat, i media kallad Franco A, planerat att mörda politiker, journalister och människorättsaktivister som agerat till stöd för flyktingar. Franco A hade lyckats att skaffa sig en falsk identitet som syrisk flykting och hans plan var att kasta skulden för attackerna på islamister.
I juli 2020 beslutade Tysklands försvarsminister att upplösa ett elitkompani i den tyska krigsmakten därför att det var så infiltrerat av högerextremister. Beskedet kom efter avslöjandet sju veckor tidigare om att en stor mängd stulen ammunition och en samling nazistiska souvenirer påträffats hos en elitsoldat.
Här är en tysk dokumentär (på engelska) från 2020 om de tidigare avslöjandena. Den är producerad av DW, ett tyskt public servicebolag som gör internationella sändningar. Det tar upp att det finns en tydlig – och flerårig – förhistoria till det aktuella tillslaget.
I sammanhanget kan det vara intressant att påminna om planeringen av en annan statskupp som gick rätt långt men som är relativt okänd trots att det handlar om en komplott i en av världens mäktigaste stater, USA.
Saken har tagits upp i en spelfilm som kommit upp under hösten, Amsterdam. I filmen blandas fakta och fiktion men det hela bygger alltså på en högst verklig kärna av sanning.
Vad saken gäller är det som på engelska brukar kallas ”the business plot” eller ”the White House putsch”, ett försök från ledande amerikanska affärsmän att iscensätta en fascistkupp mot president Franklin D Roosevelt. De förhoppningsfulla konspiratörerna hade vänt sig till en legendarisk marinkårsgeneral, Smedley Butler, för att få honom att ta på sig uppgiften som nationens ledare. Med i planerna var att han skulle mobilisera stöd från soldater.
Men Butler tog avstånd från planerna och valde att avslöja alltihop: han kontaktade en journalist, Paul Comly French, som började undersöka fallet. Och den 20 november 1934 ställde Butler upp för at låta sig höras av en undersökningskommitté i USA:s representanthus, McCormack-Dicksteinkommittén som utredde fascistisk och nazistisk propaganda som spreds i landet. Samma dag som Butler hördes av kommittén avslöjades komplotten av Paul Comly French i två stora dagstidningar, Philadelphia Record och New York Post.
Vad som sedan följde var att de uppenbarligen rätt långt gångna kupplanerna mer eller mindre tystades ner i amerikanska nyhetsmedier efter det ursprungliga avslöjandet. New York Times skrev på sin ledarsida den 22 november under rubriken ”Gränslös godtrogenhet” att hela nyheten lät som ”en gigantisk bluff”, det vill säga att hela komplotten var en ren fantasi.
Det var dock inte den slutsats som drogs av undersökningskommittén. I februari 1935 lämnade den en rapport till representanthuset. I rapporten fick general Butlers detaljerade berättelse om en planerad kupp fick fullt stöd.
En av kommitténs två ordföranden, John McCormack, intervjuades så sent som 1971 om saken. Han hade inte ändrat sig: ”Det var ingen tvekan om att general Butler talade sanning. Vi trodde på hans vittnesmål till hundra procent.”
Och han tillade: ””Om konspiratörerna hade gjort sig av med Roosevelt är det omöjligt att säga vad som skulle kunna ha skett sedan. De skulle inte ha berättat för folket vad de gjorde förstås. De planerade naturligtvis att få allt att låta konstitutionellt med ett vackert klingande namn för diktatorn och med en strategi för hur de skulle få det att låta som ett bra amerikanskt politiskt program.”
Sin egen uppfattning om kommitténs ansvar när det gällde att göra något åt det som Butler berättat om kommenterade McCormack med orden:
”Som jag ser det gjorde vi vårt jobb i kommittén genom att avslöja komplotten. Och sedan var det justitiedepartementets uppgift att göra sitt jobb, att ta det därifrån och gå vidare.”
Men det gjorde inte justitiedepartementet. Visselblåsaren Butler hade förvisso lyckats avbryta något som var på väg att leda till en fascistisk statskupp i USA. Men de ansvariga ställdes aldrig till svars.
En genomgång av ”the business plot” och av Smedley Butlers modiga och hedervärda agerande finns i min bok Huvudet på en påle, sid 161-185.
Både dagens tyska kuppmakare och affärsmännen som försökte störta Roosevelt kan – eftersom de inte tycks ha varit så nära att lyckas – framstå som lite excentriska. Detsamma kanske kunde sägas om personerna inblandade i ”ölkällarkuppen” i november 1923 då en besynnerlig figur vid namn Adolf Hitler ställde sig i spetsen för ett tämligen äventyrligt statskuppsförsök i Tyskland. Det blev en flopp och Hitler dömdes till fängelse. Men tio år senare satt han i ledningen för Tyskland, med konsekvenser som vi känner till. Vad som förefaller vara konstigheter i politikens marginaler kan ibland i efterhand visa sig ha varit början på mycket allvarliga saker.
Hitlers slingrande – och bisarra – väg till makten är ett av de viktiga inslagen i min bok Andra världskriget och myten om det goda kriget. Det är en påminnelse om att de demokratiska rättigheter som vi har i Sverige i dag inte är något som kan tas för givet.
Trappan mot Brunkebergsåsen och nedanför den tunnelöppningen vid slutet av Tunnelgatan. Här någonstans försvann Palmes mördare och mer än 36 år efteråt fortsätter diskussionen om vad som skedde. FOTO: Gunnar Wall
DET BLEV EN SMÄRRE SUCCÉ, öppnandet av en ny tråd här på bloggen med allmänna frågor och synpunkter kring Palmeutredningen.
Intresset har varit stort för att ta upp också sådana infallsvinklar kring ämnet som jag inte berört i mina egna blogginlägg. När detta skrivs har det kommit in 1 399 kommentarer till den tråd som jag startade den 21 augusti i år.
Även om en del av kommentarerna rätt mycket upprepar vad som sagts tidigare här på bloggen – vilket var givet – har det kommit in en hel del information och tankegångar som jag och många andra har sett som nyheter, och viktiga sådana.
Mängden kommentarer har å andra sidan inneburit att det kan ha blivit lite svårt att manövrera under läsandet av tråden. En kommentator berättade att det blivit ohanterligt att läsa in hela diskussionen i mobilen. Jag öppnar därför här en ny tråd på samma tema – i hopp om att det ska göra debatten mer överskådlig.
Det går givetvis fortfarande att svara på kommentarer i den gamla tråden. Men har ni något nytt, ta helst upp det här.
Och välkomna att fortsätta diskussionen.
Den som vill ta del av en kort presentation av bloggen och av mig, läs här. Och den som har frågor kring hur bloggen fungerar, titta gärna på den här sidan med praktiska frågor och svar.
Gunnar Walls blogg 