Så kan en nyhet gömmas: FN och Hammarskjöld

Portrait of Dag Hammarskjˆld, Secretary-General of the United Nations.

I GÅR, TORSDAG 19 NOVEMBER, tog FN:s generalförsamling en resolution som slog fast att det är nödvändigt att arbeta vidare med utredningen av Dag Hammarskjölds mystiska död i en flygkrasch 1961.

Hammarskjöld var vid sin död FN:s generalsekreterare. Den etablerade uppfattningen under många år har varit att kraschen var en ren olyckshändelse. Men nya rön har gett stöd åt de hypoteser som funnits hela tiden, att Hammarskjöld föll offer för ett politiskt attentat. Vittnesmål som länge ignorerats pekar på att planet blev nedskjutet av ett annat plan.

Den nuvarande svenska regeringen har drivit på för att frågan ska drivas av FN och för att världsorganisationen ska få tillgång till hemlig information om Hammarskjölds död som finns hos till exempel den amerikanska underrättelsetjänsten NSA.

Det hela är en potentiellt politiskt laddad fråga. Vid tiden för sin död hade Hammarskjöld blivit obekväm för västliga politiska och ekonomiska intressen. Starka indicier pekar på en brittisk och en belgisk inblandning, men också på att kunskaper om saken har funnits på NATO-nivå.

Dag Hammarskjöld var både den mest hyllade och den mest kontroversielle generalsekreterare som FN någonsin haft. Han var också förmodligen Sveriges mest internationellt kände 1900-talspolitiker. Att FN nu tagit sig an frågan om hans död är förstås en sensation, liksom att Sverige aktivt driver den.

Desto märkligare är det att ta del av den ytterst sparsamma nyhetsrapporteringen i svenska medier.

Dagens Nyheter publicerade inför behandlingen av frågan i FN ett par intressanta artiklar, den här och den här. Och tidningen har rapporterat om beslutet i denna artikel.

Men DN lyser i stort sett som en ensam stjärna. De flesta svenska nyhetsmedier har inte brytt sig om att rapportera om saken över huvud taget.

Ett undantag är för all del Upsala Nya Tidning som har alldeles särskilda skäl att ge rapportering om Hammarskjöld på grund av dennes starka knytning till just Uppsala. UNT har publicerat en artikel, denna.

Men undantaget är inte alltför uppmuntrande. Artikeln är nämligen intressant just genom att den är skriven på ett sätt som går på tvärs mot all normal nyhetsvärdering. Rubriken utgår tryggt från den etablerade versionen, alltså att det var frågan om en olycka och inte ett politiskt terrordåd. På ett enda ställe långt in i artikeln finns ett ord, ”attentat”, som antyder att det trots allt kan ha funnits ett brott bakom händelsen. För den som inte vet något annat kan väl denna ack så hastiga anspelning närmast tolkas som att någon enskild virrpanna kanske utfört någon sorts sabotage som fått så katastrofala följder. På inget sätt får läsaren någon hint om att de frågor som nu rests handlar om att generalsekreterarens död kan ha en dramatisk storpolitisk bakgrund och att hemliga tjänster i NATO-länder kan sitta inne med uppgifter om hur han bragtes om livet. Inte heller ger artikeln någon information om att den svenska regeringen aktivt drivit denna fråga för att tvinga fram klarhet.

Visst kan det förefalla lite besynnerligt, detta tassande kring en story som synbarligen har allt som en journalist kan önska? Är det så att ansvariga redaktörer i svenska medier haft en tendens att betrakta nyheten om Hammarskjöld som lite avig, att de möjliga skurkar som skymtar är av fel sort?

Går det kanske helt enkelt för illa ihop med den rapportering som känns naturlig att förmedla för alla de opinionsbildare som vill få in Sverige i NATO?

Förstärks kanske detta tassande av att Sverige just genom medlemskapet i EU halkat med i kriget i Syrien, ett krig som för EU:s del framför allt utkämpas av NATO-länder?

Exakt hur mycket krigande det kommer att bli för svensk del är än så länge osäkert. Men själva faktumet att Sverige nu betraktar sig som en del av detta krig bidrar förstås till att nöta ner den mångåriga inställning som funnits bland den svenska befolkningen, att Sverige ska hålla sig utanför militärallianser.

Den officiella retoriken från svenskt håll talar om solidaritet med offren för terrorn i Paris, ungefär som om det franska deltagandet i Syrienkriget startat efter attentaten. Det är med andra ord som det brukar låta när stater går i krig och det behövs folklig uppslutning. I själva verket finns det kanske inte mycket som talar för att ett upptrappat krig i Syrien kommer att minska risken för terrorism i regionen och i världen i övrigt. Inte heller finns det väl så mycket som talar för att sådana – eller andra humanitära – strävanden är de väsentliga skälen till de europeiska krigsinsatserna. Det finns så många andra mer krassa skäl att kriga, precis som vanligt.

Men sådana infallsvinklar är lite känsliga att beröra när svenskt deltagande i militära konflikter är på dagordningen. Och därför är förstås det där med Hammarskjöld lite trist grus i maskineriet, obehagliga påminnelser om att det kan finnas ett stort avstånd mellan officiell och verklig politik, också bland stater som brukar räknas som Sveriges nära vänner.

Slutsats: skriv helst ingenting om att FN utreder den där gamla händelsen. Och om det måste skrivas: skriv så ansvarsfullt, det vill säga tråkigt, som möjligt.

Nej, jag tror förstås inte att det är en stor konspiration bakom denna relativa tystnad. Jag tror att det handlar om reflexer, säkert ibland förstärkta av att osäkra redaktörer stämmer av med varann eller auktoriteter de litar på.

Den som vill hitta en bakgrund till FN:s beslut att nu på allvar titta på Hammarskjölds död behöver dock inte misströsta. Det finns ett helt kapitel om saken att tillgå i min bok Konspiration Olof Palme.

Dala-Demokraten varnar för min Palmebok

Dala-Demokraten har recenserat Konspiration Olof Palme.

DET HAR SINA BAKSIDOR att skriva kritiskt om Palmeutredningen – förr eller senare är det oundvikligt att det dyker upp någon representant för det etablerade rättsväsendets egenkära syn på sig självt och avfärdar den som tagit till orda som stollig konspirationsteoretiker.

Det är vad som hänt nu när Göran Kastlund fällt sitt omdöme om min bok ”Konspiration Olof Palme” i Dala-Demokraten. Kastlund är inte intresserad av att pröva de sakargument jag för fram för att mordet kan vara resultatet av en politisk komplott. Inte heller vill han på något sätt medge möjligheten av att en sådan komplott skulle kunna vara svår och känslig att utreda för rättsapparaten och kanske direkt obekväm att hantera ur ledande politikers synvinkel.

I Sverige existerar nämligen inga sådana brister och svagheter i den statliga maktutövningen om vi ska tro Kastlund. Och för att göra det riktigt enkelt för sig målar han upp en nidbild av vad jag försöker diskutera. Med versaler påstår han att jag talar om den ”STORA KONSPIRATIONEN” där det svenska rättssystemet och den högsta statsmakten i tätt samarbete kallblodigt gått in för att ”vilseleda hela världen om vad som verkligen skedde”. Den som läser min bok vet att det där är en karikatyr av vad jag beskriver. Jag skildrar spänningar och konflikter såväl i rättsapparaten som bland politiker, jag skildrar en oro för vad en förutsättningslös utredning skulle kunna leda till – och jag visar på distinkta skäl till att misstänka att vissa aktörer i Palmeutredningen haft en direkt ohederlig dagordning.

Är det tabu att diskutera sådana frågor? I varje auktoritärt samhälle är det förstås det. Och det är lätt att tro att Dala-Demokratens recensent vill äska samma tystnad även i Sverige. Efter att ha skissat en nidbild av innehållet i boken avslutar han sin recension med orden: ”definitivt inte läsvärd”.

Det vill säga: bry dig inte om att öppna den. Tänk inte ens tanken att gå och köpa den eller låna den på biblioteket.

Jag var väl medveten om att den här typen av svulstiga avståndstaganden skulle kunna drabba min bok. Och jag var därför mycket noga med att väga mina ord och värdera mina argument. För att sätta diskussionen om en möjlig mordkonspiration mot Palme i perspektiv förde jag också in ett helt kapitel om de nya rönen kring Dag Hammarskjölds död. Där pekade jag på att FN nu till sist dragit slutsatsen att det krävs utredningsåtgärder för att undersöka att den svenske generalsekreteraren i FN föll offer för ett politiskt attentat och inte dog i en vanlig flygolycka.

Det tog mer än femtio är innan utredningen av Hammarskjölds död kommit så långt. Det borde mana till eftertanke.

Men Kastlund nämner förstås inget om avsnittet med Hammarskjöld och de paralleller som skulle kunna dras mellan den händelsen och Palmemordet. Och inte heller diskuterar han den rad av konkreta vittnesuppgifter i min bok som pekar på att Palme föll offer för en politisk konspiration – och på att en sådan måste ha varit mycket känslig att utreda.

Är Kastlunds recension läsvärd då? Ja, i högsta grad, skulle jag vilja säga – framför allt för den som också läser min bok och därmed skaffar sig en chans att bedöma en bara alltför vanlig argumentationsteknik när det gäller Palmeutredningen. Här hittar man den.