”HAR SVENSKA FOLKET vilseletts om ubåtarna, Estonia och mordet på Olof Palme?”
Det är undertiteln på den nya debattboken ”Nationens intresse”, skriven av TV-journalisten Lars Borgnäs.
En första tanke är att han har valt ämne för brett, inte kan det vara meningsfullt att ta upp dessa tre relativt olika nationella trauman i en och samma bok?
Men det visar sig att han har en hållbar tanke bakom det hela. I samtliga fall har svenska myndigheter, ända upp på regeringsnivå, agerat för att avfärda högst verkliga frågetecken om vad som faktiskt hände.
Borgnäs skriver:
”Man har sagt:
Det var ubåtar från ett aggressivt Sovjetunionen som härjade i våra vatten och kränkte det neutrala Sveriges gränser. Och var det inte det så var det nog ingenting alls, då var det synvillor eller simmande minkar.
Det var tekniska brister i Estonias bogvisir och ramp som ledde till att hon vattenfylldes och sjönk. Och var det inte bara det så var det väl också att färjan kördes för hårt och var för dåligt underhållen.
Det var missbrukaren Christer Pettersson som sköt Olof Palme i ryggen när han råkade få chansen. Och var det inte det så var det säkerligen någon annan ensam galning som gjorde det i stundens ingivelse.”
Det Borgnäs formulerar här är ganska träffande beskrivningar av det som blivit de officiella sanningarna. Och redan i dessa beskrivningar visar det sig att någon entydig version av vad som egentligen skedde har det inte gått att slå fast i något av fallen. Men den ståndpunkt som ansvariga beslutsfattare valt att landa på är alltså att det får bli så där, i brist på riktiga svar kan vi ju nöja oss med ungefärliga ”sanningar”.
Det Borgnäs visar i sin bok är att det finns omständigheter som starkt pekar i andra riktningar i vart och ett av dessa tre fall, omständigheter som faktiskt skulle kunna undersökas om bara viljan fanns. De alternativa tänkbara förklaringar som han redovisar i de olika fallen har dessutom något gemensamt. De handlar om Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Och de väcker känsliga frågor om sådant som det inte brukar talas om.
Den som kan svensk 1900-talshistoria vet förstås att när man kommer in på Sveriges relationer med omvärlden har det ofta tagit årtionden innan historiker vågat sig på att ifrågasätta de officiella versionerna av vad som hänt. Sveriges roll under andra världskriget var länge ett ämne som skulle förbigås med tystnad eller överslätande formuleringar. Och Sveriges hemliga samarbete med NATO under kalla kriget blev senare lika känsligt – i det fallet finns det fortfarande frågeställningar som det smusslas rejält med.
Lars Borgnäs redovisar omständigheter, inklusive direkta erkännanden i efterhand från NATO-företrädare, som pekar på att ubåtar som observerades i svenska vatten egentligen ingick i topphemliga övningsoperationer från väst. Men dessa var det bara en liten utvald krets av höga svenska militärer – och kanske enstaka politiker – som var invigda i.
Han redovisar de otvetydiga beläggen för att Estonia användes för att smuggla hemlig militär utrustning från östblocket till Sverige och troligen vidare västerut – och han ställer rimligt underbyggda frågor om fartygets förlisning i det perspektivet.
Och slutligen tar han upp de många tecknen på att Olof Palme kan ha blivit bragt om livet av ”nationellt” sinnade poliser och militärer som i den politiskt upphetsade atmosfär som rådde dragit slutsatsen att statsministern gick Moskvas ärenden.
Den som följt Borgnäs TV-reportage i bland annat ”Uppdrag Granskning” känner igen en del, men långt ifrån allt.
Ett av de mest sensationella inslagen i boken är de väl belagda uppgifterna om en död dykare som ett par fiskare hittade i sina nät utanför Utö i december 1985. De hade lagt ut dem på militärt skyddsområde vilket var förbjudet och dykaren hade alltså ingen anledning att vänta sig nät i de vattnen. I mörkret såg han dem inte, fastnade – och drunknade till sist.
Om det hade varit en svensk dykare skulle saken givetvis ha blivit stort uppmärksammad. Och hade det varit troligt att dykaren var utsänd från en sovjetisk ubåt hade händelsen varit just den sortens bevis på intrång från öst som ledande militärer efterfrågade. Men nu blev alltihop nästan fullständigt nedtystat. Borgnäs ställer därför frågan om dykaren kan ha varit från väst, och om han deltagit i en sorts hemliga samarbetsoperationer som officiellt inte existerade. I så fall blir det begripligt att hans död måste smusslas undan.
I slutet av boken kommer Lars Borgnäs in på en diskussion om två svenska statsministrar som på olika sätt varit nyckelfigurer i de skeenden som boken handlar om: Ingvar Carlsson och Carl Bildt. Ingvar Carlsson ställer upp på en intervju i boken även om han svarar tämligen överslätande på känsliga frågor. Carl Bildt har däremot gjort sig oanträffbar, helt i linje med hur han tidigare agerat när Borgnäs försökt intervjua honom i sina TV-reportage.
Bildt som fortfarande är högst aktiv i svensk politik har i själva verket en större skyldighet än Ingvar Carlsson att svara på frågor om vad han själv gjort och hur han själv resonerar. Men den som läst ”Nationens intresse” blir inte direkt överraskad över att vår nuvarande utrikesminister väljer den taktik som han hållit sig till i andra sammanhang när han inte trott sig vinna på att prata. Han tiger och håller sig undan.
”Nationens intresse” är en viktig påminnelse om att detta tigande från Bildts sida ingår i en tradition som upprätthålls av ansvariga politiker och myndighetspersoner – och som alltför sällan utmanas av kritiska journalister.
Vi behöver nog påminnelsen, så vi inte passivt vänjer oss vid avsaknaden av debatt kring centrala men obearbetade frågor i vår nutidshistoria.
Lars Borgnäs har skrivit en genomtänkt, spännande och mycket läsvärd bok om tre av dessa frågor. Kommer den att lyckas med att bryta en tystnad som på många vis är smått genant? Låt oss hoppas det.
Gunnar Walls blogg 