Jan-Åke Kjellberg, svensk polis som arbetat för Sanningskommissionen i Sydafrika, är en av de mest kunniga personerna i Sverige när det gäller de politiska brott som begicks under apartheidtiden. Här recenserar han Discoverys nya dokumentärserie om Palmemordet och dess försök till lösning på mordgåtan. FOTO: Privat.
Av Jan-Åke Kjellberg
INGEN MED ENGAGEMANG KRING UTREDNINGEN av mordet på Olof Palme lär ha undgått den nya dokumentärserien Palmemordet – Den stora mörkläggningen. Inte minst har seriens huvudperson, Jan Stocklassa, sedan en tid pushat för filmen. Dokumentären har nu även nominerats i kategorin Nyheter/Dokumentär på den anrika årliga tv-festivalen i Monte Carlo, som äger rum i juni.
DOKUMENTÄRSERIE
Palmemordet – Den stora mörkläggningen
Serie om fyra avsnitt. Producerad av RAW för Sky och WarnerBros. Discovery.
Visas i Sverige på TV 5 och Discovery+.
Det är inte utan att jag blir nyfiken på denna omtalade dokumentär. Vad innehåller den? Det bör väl ha varit något som kan ha övertygat ett stort internationellt produktionsbolag att satsa på detta projekt. Att efter 37 år och mängder av filmer och böcker kring mordet på den svenske statsministern fortfarande se ett intresse av att investera i en sådan produktion signalerade till mig att här måste finnas något som sticker ut och som är nytt. Man måste också komma ihåg att detta är business för produktionsbolaget och andra inblandade. Jag utgår ifrån att denna dokumentär inte är välgörenhet utan någonting som förväntas ge pengar i kassan.
Självklart är kombinationen Palme och Stieg Larsson en mycket säljbar kombination i sammanhanget. Det märks också under hela serien hur just Stieg Larsson framhävs på ett sätt så jag får lite känsla av illasmakande spekulation.
För mig är det faktum att det är kommersiella intressen bakom filmen inte nödvändigtvis negativt under förutsättning att man håller sig till sanningen och inom lagens ramar. Däremot höjer den internationella finansiella satsningen mina förväntningar ordentligt.
Tyvärr grusas förhoppningarna rejält.
Kriterierna för att bli nominerad till tv-festivalen i Monte Carlo är för mig okänt. Jag kan kanske förstå att man tycker att dokumentären är proffsig ur ren produktionsteknisk synpunkt. Snygga bilder, den obligatoriska drönarfilmningen av ensam bil som kör på liten väg i skogsområde, proffsig ljussättning, dramatisk musik påpassligt inlagd i valda avsnitt och lite ¨cliffhangers¨ i slutet på varje avsnitt. Med andra ord: ganska tilltalande för den breda publiken. MEN innehållsmässigt kan man konstatera att inget nytt presenteras.
Samma känsla av besvikelse och förvåning som jag upplevde när åklagaren Krister Petersson i juni 2020 meddelade att förundersökningen skulle läggas ner infinner sig nu när jag sett alla avsnitten. Var det bara detta? Har vi kommit närmare sanningen nu än vi var innan dokumentären? Svaret på den andra frågan är ett bestämt nej.
Upprepning av vad som är känt
En mycket stor del av serien ägnas åt bred och allmängiltig information kring mordet vilket verkar vara ägnat åt en totalt okunnig internationell publik. För den svenska publiken blir det bara en upprepning av vad som redan är känt. Den vanliga spekulationen kring den ensamme mördaren eller den stora internationella konspirationen dryftas. Några av de internationella konspirationsteorierna kring bl a CIA och KGB/GRU som avhandlades redan från början i polisutredningen tas upp på nytt.
För min personliga del är jag absolut ingen expert på hela Palmeutredningen och aktar mig för att detaljkritisera denna utredning i dess helhet. Jag är dock kritisk till uttalanden som t ex ¨polisen gör inget¨och ¨skandalutredning¨. 250 hyllmeter av utredningshandlingar säger mig att något har gjorts och jag är övertygad att de som varit inblandade i utredningen, poliser och åklagare, har varit hårt arbetande och engagerade personer.
Vi är nog alla överens om att de inledande utredningsåtgärderna kunde ha gjorts bättre och faktum är ju att mordet fortfarande är olöst. Det senare är naturligtvis högst otillfredsställande med tanke på alla utredningsinsatser som genomförts genom åren. Olika åklagare och olika konstellationer av utredningspersonal har arbetat med fallet från 1986 till 2020 utan att kunna identifiera mördaren.
Förutom polisutredningen har en mängd andra personer engagerat sig i mordet med skiftande kvalitet och i en mängd olika riktningar, men sammantaget har det blivit en oerhörd penetrering av händelseförloppet.
Informationsförfalskning
På ett område anser jag mig dock ha större kunskap än de flesta som varit inblandade i utredningen och det gäller den eventuella kopplingen till den sydafrikanska säkerhetstjänsten. Mina tre år som utredare för den sydafrikanska Sannings- och Försoningskommissionen gav mig en gedigen inblick i dessa organisationers struktur, modus operandi och operatörer.
Mitt särskilda uppdrag att utreda säkerhetstjänsternas aktiviteter utanför Sydafrika gav mig omfattande kunskap om hur de opererade i Europa och därmed Sverige. Arbetet inbegrep intervjuer med både offer och personerna bakom aktiviteterna. Personer som Craig Williamson och Vic MacPherson som båda syns i dokumentären var två bland många personer som jag hade anledning att träffa upprepade gånger. Jag har som alla andra som försökt ta sig igenom denna djungel av information och uppgiftslämnare varit utsatt för försök till informationsförfalskning. Den i dokumentären förekommande Generalen är inte den enda general som påstått sig sitta på sanningen och som också visat på dokumentation som sagts beskriva diverse operationer kopplade till mordet på Olof Palme.
Lätt att gå vilse
Kort sagt är det lätt att gå vilse i det informationsflöde som de gamla företrädarna för säkerhetsorganisationerna spred och fortfarande sprider. Både Stocklassa och Björkdahl är ju väldigt nya i sitt engagemang kring utredningen av mordet och detta kan naturligtvis vara förklaringen till att man på allvar tror att man så enkelt har funnit svaren på mordgåtan och att man kan vara ett enkelt byte för informationsförfalskning. Man måste också ha klart för sig att alla de sydafrikanska representanterna är utbildade i det man kallade Strategic Communication (STRATCOM) vars syfte var att sprida falsk information med olika syften. Att falla offer för underrättelseförfalskning är inte svårt, särskilt om man har begränsad kunskap om kulturen bland de sydafrikanska säkerhetstjänsterna. Det krävs mycket mer än några dagars vistelse i Sydafrika och några möten för att utveckla tillräckligt med kunskap för inte svälja alla enkla lösningar som presenteras.
Under den tid som Sannings- och Försoningskommissionen verkade var representanterna villiga att träda fram och berätta. Vic MacPherson var en flitig medverkare i intervjuer och som uppgiftslämnare. Uppgifter om Bertil Wedin och dennes koppling till Security Branch i Sydafrika var allmän kunskap som han och många med honom spred ohejdat. De flesta av de dokument som visas upp från Stieg Larssons sk hemliga arkiv har också varit i cirkulation sedan 90-talet och är heller inget nytt.
Jag tror personligen att det sk Sydafrikaspåret kunde ha utretts betydligt grundligare än vad som gjordes men det som framställs i filmen är inte på sätt något nytt och jag hade nog förväntat mig mycket mer än detta.
Slarviga påståenden
Jag vänder mig också mot de slarviga påståenden som framkastas i filmen. Här pekas en mördartrio ut med namn. Alf Enerström lämnar hemmet en fredagskväll för att mörda statsminister Olof Palme och till sin hjälp har han bl a en person vid namn David Fredin. Arrangör och hjälpreda är Bertil Wedin. Så enkelt och med mycket begränsade kunskaper målas ett händelseförlopp upp. All information som lämnas i filmen om dessa tre personer är sedan tidigare känt men här kokas de ihop till en konspiration att mörda Olof Palme. Man kokar inte soppa på en spik men man kokar en soppa på gamla rester och säljer den till ett högt pris.
Jan Stocklassa (bilden) går i Stieg Larssons fotspår och letar efter sanningen om Palmemordet. Det är temat i den nya, snyggt bildsatta, dokumentärserien från Discovery. Och precis som i Stocklassas bok Stieg Larssons arkiv presenteras en speciell teori med koppling till den dåvarande sydafrikanska rasistregimen. Men hur väl underbyggd är den? BILD: Raw factual/All3media
Den anonyme Generalen kommer så småningom med förklaringen till Peterssons beslut att lägga ner utredningen. Han berättar för Björkdahl, hör och häpna, att representanter för den svenska regeringen och representanter från den sydafrikanska regeringen har kommit till en överenskommelse om att stänga ner utredningen. Att ens föreställa sig denna händelseutveckling gränsar till det absurda och man tar sig för pannan. Två före detta svenska diplomater, Stocklassa och Björkdahl, menar på allvar att detta kan vara möjligt. Detta skapar också filmens titel Den stora mörkläggningen!
Väldigt välplanerade
Uppgifter om besök av en svensk delegation till Sydafrika förekom i internationell press redan i juni 2020 vilket senare visade sig vara felaktigt. I artikeln hänvisas också till att Björkdahl redan 2015 fått namn på sydafrikanska agenter som varit inblandade i mordet på Palme av en sydafrikansk general. Är det månne samma general och vad hände i så fall med dessa uppgifter?
När det gäller den sydafrikanska säkerhetstjänstens aktiviteter i Europa vet vi idag en hel del. De hade både vilja, förmåga och resurser att genomföra politiska mord. Mordet på ANC-representanten i Paris, Dulcie September i mars 1988 nämns i filmen vilket var ett mord som jag själv utredde för Sanningskommissionens räkning och det finns flera sådana exempel. Vi vet också att dessa aktiviteter var väldigt välplanerade och att information kring dessa aktiviteter fortfarande hålls väldigt hemligt. Att i sammanhanget påstå att den sydafrikanska säkerhetstjänsten skulle ha samarbetat med Alf Enerström och David Fredin i genomförandet av ett mord på en statsminister framstår som oerhört märkligt. Att Bertil Wedin arbetade för den sydafrikanska säkerhetspolisen under en lång tid är däremot väl känt.
Nog redan 1995
Idag finns det mycket information som pekar på att det träffades en hemlig överenskommelse mellan ANC och den gamla apartheidregeringen (Nationalistpartiet) i samband med inrättandet av Sannings- och Försoningskommissionen. Denna överenskommelse gick ut på att begränsa vad som skulle kunna hanteras inom kommissionen för att undvika att skada både ANC och Nationalistpartiet. Faktum är att mycket lite eller egentligen inget av den militära säkerhetstjänstens aktiviteter behandlades och det finns fortfarande idag väldigt lite kunskap om vad denna säkerhetstjänst var involverad i. Då ska man komma ihåg att det var denna säkerhetstjänst som hade huvudansvaret för de internationella operationerna. Så den överenskommelse som blockerar åtkomsten till information kring en eventuell inblandning i mordet på Olof Palme, som spekuleras kring i filmen, träffades nog redan 1995 och inte 2020. Att Göran Björkdahl skulle bli inbjuden till ett möte i rollen som diplomat eller hobbyutredare, (en intressant kombination förresten, hur håller man isär dessa roller?) låter osannolikt. Konsekvenserna skulle ju kunna bli enorma om ANC-regeringen nu skulle bryta tystnaden kring apartheidregimens aktiviteter.
Stocklassa anstränger sig hårt för att övertyga om att han kommit över ny information som leder till lösningen på Palmemordet. Trots försök till dramatiskt skådespeleri och snygg produktion övertygar han nog ingen som är insatt i utredningen. Uppenbarligen inte heller åklagare Petersson. Tyvärr kommer det att vara många som hakar på och köper spekulationerna framförda i dokumentären , men vi är inte på något sätt närmare lösningen.
Det vi fortfarande vet med säkerhet är att statsminister Olof Palme mördades den 28 februari 1986 och att ingen med trovärdighet har kunnat placera en gärningsman med vapen på denna plats vid mordtillfället. Detta är bekymmersamt.
Några ord från Gunnar Wall
ETT STORT TACK till Jan-Åke Kjellberg som tagit sig tid att recensera Den stora mörkläggningen på min blogg. I vanliga fall brukar jag recensera böcker och filmer om Palmemordet själv. Men den här gången fick jag glädjande nog möjligheten att få in en bedömning från någon som kan den här delen av utredningen, Sydafrikaspåret, mycket bättre än jag.
Som vanligt är debatten öppen här på bloggen.
Gunnar Walls blogg 
.jpg){kind=link}