Gunnar Wall svarar Bo G Andersson: Viktigt med respekt för detaljer

Christer Pettersson blev under sin livstid aldrig fri från misstanken om att han mördat Olof Palme. Bo G Andersson har rest en annan diskussion – att Pettersson var på mordplatsen som ett oskyldigt vittne men att han vägrade erkänna att han varit där. Debatten fortsätter här på bloggen, nu med ett inlägg där jag svarar Bo G Andersson.

---

FILMEN 30 sekunder visade på Sveriges Television den 26 februari och recenserades av mig här på bloggen några dagar senare. Filmen lanserade teorin att Christer Pettersson befunnit sig på platsen för Palmemordet, men som ett oskyldigt vittne. Jag tog upp invändningar mot den slutsatsen i min recension.

Härom dagen publicerade Bo G Andersson ett svar här på bloggen på både min recension och andra synpunkter som rests i debatten på kommentarsfältet.

Här svarar jag Bo G Andersson. Han har möjlighet att svara mig om han så önskar och får i så fall sista ordet – förutom att debatten givetvis fortsätter i kommentarerna.

---

INLEDNINGSVIS vill jag tacka dig, Bo G Andersson, för att du tagit dig tid att skriva en lång text till min blogg för att försvara och utveckla dina tankegångar bakom filmen 30 sekunder.

Sveriges Television är ett medium med stor genomslagskraft och de teorier om Palmemordet som framförs där får naturligtvis automatiskt ett rejält tilltaget utrymme i den offentliga debatten.

Eftersom SVT inte erbjuder något forum för att diskutera sakinnehållet i filmen så är det desto viktigare att diskussionen kan föras någon annanstans. Och för att diskussionen ska kunna bli helt meningsfull krävs det helst att någon av dem som ligger bakom filmen deltar i den.

Jag noterar också med glädje att du har en avsevärt mer nyanserad ton i din text på min blogg än den som finns i filmens speakertext – något som du själv medger att du är medveten om.

Vad är nytt i den nya versionen?

Låt mig innan jag återkommer till min kritik av tankarna i filmen börja med en sak som du hittills inte kommenterat trots att frågan väckts här på bloggen. Och det är vilken skillnad det finns mellan de två versionerna av filmen som gjorts tillgängliga på kort tid. Filmen sändes i SVT den 26 februari och lades upp på SVT Play samma dag. Några dagar senare – den 2 mars – kom vad som enligt SVT Play är en ”ny version”. Uppgiften finns på den webbsida som presenterar filmen. Dock finns där ingen information som på minsta sätt anger hur den nya versionen skiljer sig från den gamla.

Jag har tillgång till båda versionerna och har jämfört korta avsnitt i dem med ungefär fem minuters mellanrum för att se om det skett några förändringar i tidsaxeln genom att saker lagts till eller tagits bort. Och jag har inte hittat något. Men ändringen är tydligen så viktig så att SVT anser det nödvändigt att tydligt påtala att den finns.

Har kanske några ord ersatts med andra i speakertexten utan att filmens längd påverkats? Sådant kan jag lätt ha missat eftersom jag bara gjort nedslag i de två versionerna.

Eftersom den nya versionen lades upp dagen efter det att min recension publicerats här på bloggen är det självklart att jag funderat lite över om min kritik har med saken att göra, att ni korrigerat en uppgift av något slag. Så behöver det ju verkligen inte vara. Men vad det än är vore det ju förnämligt om du, Bo, kunde berätta vad det handlar om så att jag slipper spilla tid på att i detalj jämföra versionerna. Varken du eller jag är väl några anhängare av att innehållet i offentligt publicerade debattinlägg ska kunna ändras i efterhand utan att allmänheten får se vad som ändrats.

Kanske är det en bagatell, men jag – och andra med mig – skulle gärna vilja veta.

Norr om Kungsgatan?

Med detta sagt, låt mig gå över till några synpunkter på sakinnehållet i ditt svar på min recension och på annan kritik som kommit upp här på bloggen.

Och låt mig börja med filmens huvudperson, Christer Pettersson.

En sak som jag reagerade över i din text var när du skrev så här om Pettersson:

”Mordkvällen var han inne i Stockholms city för att få tag på amfetamin. I polisförhören hävdade han att han inte någon gång rört sig norr om Kungsgatan, men överbevisades av utredarna.”

”Överbevisades” är ett starkt ord. Vad var det du syftade på när du skrev så?

Vad vi vet om Petterssons resa till centrala Stockholm är att han hade rest till stan för att få tag i amfetamin från Sigge. Och vi vet också att Pettersson och Sigge var överens om att de två träffats på Oxen under kvällen.

Jag hade inte gått igenom förhören med Sigge om detta i detalj när jag skrev min recension av 30 sekunder, men jag ser nu att Sigge direkt i polisförhöret med honom från den 14 december 1988 säger att han troligen gav Pettersson amfetamin under dennes besök på Oxen. Så här står det i protokollet:

”Han uppger vidare att han med all sannolikhet gav Christer lite ’pulver’ den här kvällen. Detta grundar han på sin vana trogen att alltid ge Christer lite grand när han kom på besök. Detta för att hålla sig väl med honom så att han inte skulle ställa till några scener. Beträffande scenerna som kunde uppstå så består dessa av att Christer blev irriterad och lite provocerande och för att undvika detta så brukade alltid Sigge ge honom som han säger, ’lite grand’.”

Christer Pettersson hade å sin sida först berättat att han varit på Oxen och träffat Sigge men nekat till att han fått amfetamin av denne. Det var bara sedan han fick höra att Sigge erkänt att han bjudit Pettersson på drogen som Pettersson medgav att det var riktigt. En rimlig förklaring till Petterssons förändrade version som stämmer bra med hans personlighet var att han inte ville tjalla på någon för polisen. Det var av allt att döma något som han aldrig gjorde. Den sortens hederskodex var givetvis formellt omhuldad i kriminella kretsar, men det var ganska många som kunde frångå den vid behov. Dock inte Pettersson. Jag tycker att man kan bjuda Pettersson på att kalla det för en sorts moral, även om man inte själv sluter upp bakom den.

Där har vi alltså kärnan i det som fått Pettersson att bege sig in till stan. Och Oxen låg söder om Kungsgatan. Detsamma gäller Stockholms Centralstation där Pettersson klev av pendeln från Rotebro och där han av allt att döma tog pendeln hemåt igen.

Så vad finns det för bevis för att han var norr om Kungsgatan, Bo?

Christer Pettersson (mitten) i en av konfrontationsuppställningarna den 14 december 1988. FOTO: Polisen.

---

Är det kanske Roger Östlunds vittnesmål om att han sett Pettersson vid Grand du vill åberopa som bevis? (Jag trasar gärna sönder det i småbitar om så skulle vara fallet.) Eller har du något annat?

Givetvis kan det vara så att Pettersson rörde sig norr om Kungsgatan under kvällen, innan han träffade Sigge på Oxen. Om det är fallet bör det ha varit en bra stund innan mordet ägde rum. Men jag kan inte se att det är bevisat och det utgör i vilket fall inget stöd för att han skulle ha befunnit sig på brottsplatsen vid mordtillfället. Snarare ligger det nära till hands att tänka sig att Pettersson drog iväg hemåt sedan han fått vad han ville av Sigge.

Och här kommer vi till något viktigt, Bo, något som du varken tar upp i din film eller i ditt svar här på bloggen. Det är att det ju fanns ett alibivittne som placerade Pettersson i Märsta vid tidpunkten för mordet och ett annat som placerade honom i Rotebro en knapp halvtimme senare. Om båda dessa vittnesmål är riktiga – eller bara ett av dem – kan Pettersson varken ha varit en Palmemördare eller ett vittne i Dekorimahörnan.

Även om vi medger möjligheten av att Pettersson ändå skulle ha varit kvar i stan när mordet ägde rum menar jag, som jag diskuterade i min recension, att sannolikheten för att han skulle ha hängt i Dekorimahörnan är väldigt låg. Ville han ha tag i Sigge så visste han att denne hade varit på klubben tidigare under kvällen och kanske var kvar än. Och om Sigge inte var kvar var det naturliga att han begett sig hemåt, vilket bör ha lett till slutsatsen att det kunde vara en god idé att vänta utanför Sigges port.

För att ta sig hem behövde Sigge inte komma ner på Sveavägen, vare sig han gick eller tog bilen. En närmare väg var Malmskillnadsgatan – Apelbergsgatan – Luntmakargatan fram till Tegnergatan, det vill säga den väg han faktiskt körde under kvällen. Och han kunde givetvis ha promenerat samma väg om han velat, då med den extra fördelen att han inte behövde bekymra sig om en sådan tråkig juridisk detalj som att om att en del av sträckan egentligen var enkelriktad. Ett annat naturligt alternativ för en promenad bör ha varit Malmskillnadsgatan – Döbelnsgatan – Tegnergatan.

Du skriver i ditt svar att det inte finns något i utredningen som pekar på att Pettersson kände till bilturen. Nej, några sådana noteringar tror jag inte heller att man kan hitta. Utredarna var väl helt enkelt inte så intresserade av att fråga Pettersson om saker som gällde hur Sigge tog sig hem från Oxen. Annorlunda hade det förstås varit om de slagits av den långsökta men senare populära tanken om att Pettersson under kvällen dragit runt på stan i syfte att skjuta Sigge (och skjutit fel person). Då hade ju vad Pettersson kunde veta om Sigges rörelsemönster varit hett stoff.

Du känner ju väl till var den sortens spekulationer dök upp första gången, nämligen i Satans mördare av Stig Edling, en TV-film som du lånat sekvenser från i din egen film 30 sekunder. Det är tacknämligt att du inte tagit till dig Edlings spekulationer på den punkten – även om jag menar att dina tankar tyvärr är lika illa underbyggda som hans.

För att återvända till ämnet. Vi hittar alltså inga frågor till Pettersson av typen: kände du till att Sigge tog bilen hem från Oxen?

Men poängen är att det är ointressant.

• För det första bör Pettersson ha vetat att Sigge hade bil och att han brukade använda den.

• För det andra: om Sigge promenerade var inte Sveavägen den närmsta vägen.

• För det tredje: Pettersson hade troligen redan fått amfetamin av Sigge.

• För det fjärde: Pettersson hade med avsevärt större säkerhet kunnat fått tag i Sigge om han begett sig till Oxen eller Sigges bostad.

• För det femte: påståendet att Pettersson brukade hänga vid Dekorima var en väldigt sent lanserad nyhet från Lillemor Östlin – något hon kom med först mer än 30 år efter mordet. Om Dekorimahörnan verkligen varit Petterssons favorithäng kan vi nog räkna med att den saken nått fram till Palmeutredarna ganska långt innan du och dina kollegor började jobba med er film – troligen redan i god tid före Palmerättegången.

Jag brukar sucka tungt när jag stöter på påståenden som inte sannolikhetsprövas. Att Pettersson skulle ha haft Dekorima som favorittillhåll och att han hängt där mordnatten är ett sådant påstående.

Tyvärr är hela diskussionen om Palmeutredningen alldeles full av sådant. Och min erfarenhet är att om dessa hugskott inte omedelbart kan motbevisas till 100 procent så framstår de i många människors ögon som: ”Ja, så måste det förstås ha varit!” Pettersson som ständigt väntande amfetaminkund vid färgbutiken är i mina ögon precis ett sådant hugskott.

Det är förstås inget fel med att pröva en sådan idé, eller vilken idé som helst för den delen. Men filmen 30 sekunder prövar den inte, utan lanserar den bara entusiastiskt som väldigt trovärdig.

Bevisläget mot Pettersson före den 14 december

Du skriver också så här, Bo: ”Gunnar gör en stor poäng av att det skulle ha varit en ren slump att polis och åklagare över huvud taget började intressera sig för Christer Pettersson.”

Nja, jag kanske inte var tydlig nog. För det var inte riktigt så jag menade. Min poäng var inte att det var en slump att utredarna började intressera sig för just Pettersson. Det var nog inte så väldigt slumpartat. Jag kommer till det. Men vad jag ville få sagt i diskussionen med dig var att när de började titta på missbrukaren från Rotebro hade de egentligen ingenting på honom av någon betydelse. Och – än mer intressant – under hösten 1988 ändrade sig den saken egentligen inte alls.

För att förtydliga vad jag menar ska jag citera ett avsnitt ur min bok Mörkläggning där jag går igenom vad Palmeutredarna hade i bevisväg mot Pettersson när han hämtades in för förhör morgonen den 14 december 1988 (se sid 775-776):

I själva verket var den bevisning som fanns mot den nye huvudmisstänkte innan han kom till polishuset ytterst tunn. Vad Palmeutredarna hade på Pettersson kan sammanfattas så här:

• han var dokumenterat våldsbenägen;

• han kunde enligt vittnesmål se otäck ut;

• han hade tidigare dödat på en plats nära den där Palme blev skjuten;

• och han hade varit i centrala Stockholm under mordkvällen.

Vad de spekulerade kring med visst underlag var följande:

• När Pettersson kom in till stan hade han kanske begett sig till Sigges bostad;

• … och om han gjorde det hade han kanske träffat på makarna Palme när de kom till bion;

• … kanske var han också kvar i stan när filmen slutade (Ulf S:s senaste vittnesmål tydde ju på det);

• … och då kunde det ju tänkas att han skaffat sig tillgång till en revolver (exempelvis Sigges) och att han väntade ut Palme vid Grand för att sedan begå mordet under statsministerparets promenad hem.

En sådan ”indiciekedja” räckte förstås inte till ett åtal. Betänk bara vad utredarna inte hade:

• De kunde inte visa att Pettersson haft tillgång till vare sig Sigges eller någon annan revolver under mordkvällen;

• de kunde inte fastslå att Sigges revolver var mordvapnet (och senare visade det sig att den inte var det);

• de hade över huvud taget inte någon teknisk bevisning som band Pettersson vid mordet (krutstänk på kläder, fingeravtryck eller liknande);

• de kunde inte heller visa upp något motiv för honom att begå dådet (ett nog så viktigt faktum eftersom deras scenario ändå förutsatte en viss planläggning från gärningsmannens sida och inte byggde på en handling i stundens raseri);

• de hade inte något vittne som känt igen Pettersson vid Grand;

• de hade inte något vittne som känt igen honom vid brottsplatsen;

• de hade inte något vittne som känt igen honom längs mördarens förmodade flyktväg;

• de hade inte något vittne som hört honom säga att han skjutit Palme;

• de kunde inte bevisa att han var kvar i centrala Stockholm när Palme mördades;

• de kunde inte ens bevisa att han ljög när han sa att han var hemma redan klockan 23.30 (vittnet Ulf S och Pettersson var bara ord mot ord och Ulf hade dessutom lämnat olika versioner om tiderna).

Så långt Mörkläggning. (En kompletterande detalj apropå den sista punkten: när Pettersson hördes den 14 december 1988 reviderade han sina tidigare lämnade uppgifter om hemresan i ett avseende. Han sa nu att han somnat på tåget, väckts på ändhållplatsen i Märsta, fått åka tillbaka och varit hemma i lägenheten först strax före midnatt. Det gav honom fortfarande ett alibi om hans berättelse kunde styrkas.)

Vad framgår av ovanstående är i alla fall en sak: före förhöret med Lisbeth Palme hade utredarna egentligen ingenting av värde som tycktes kunna knyta Pettersson till mordet. De var bara väldigt sugna på att få fram något. Han var så att säga deras projekt.

Och självklart, vilket nog framgår rätt bra för den som till exempel läser Mörkläggning, var det inte precis en ren slump att Pettersson var den som kom att bli utredarnas favoritspår. De hade bestämt sig för att satsa på kretsen kring Oxen. De hade Thure Nässén som hade djupa personliga kontakter med ett antal personer i den kretsen och som visste hur man förhandlade med dessa personer för att få dem att samarbeta med polisen. Och i periferin till denna krets fanns alltså den dokumenterat våldsbenägne Christer Pettersson, en rätt enstörig person som inte älskades av så många. Han skulle själv aldrig komma med komprometterande uttalanden om andra, så han var av noll värde som tjallare eller tipsare. Men det omvända gällde knappast – hans bekanta styrdes inte av liknande lojaliteter. De hade i allmänhet inte mycket till spärrar mot att komma med de mest långtgående påståenden om honom när de blev lockade till det. Förhörsprotokollen är fulla med sådant. Ett problem är bara att det ofta är svårt att veta hur mycket det var de förhörda själva som stod för formuleringarna och hur mycket det var Nässén.

I ett förhör som hålls med Petterssons vän Harri M den 4 oktober 1988 – Nässén skriver protokollet – heter det till exempel att Pettersson ”hatade Olof Palme otroligt” och att det till och med fanns tecken på att han ”dyrkade Hitler”. Och när Nässén hör Sigge Cedergren den 31 maj 1989 heter det i protokollet att Sigge menar att Pettersson är nazist och ska ha beklagat att inte Hitler vann andra världskriget.

Det finns ingen större anledning att tro på att ovanstående var en rättvisande bild av Petterssons tankar. Hovrätten som friade honom ansåg att det fanns stöd för hans egna påståenden om att han alltid röstat på socialdemokraterna och att han beundrat Olof Palme. Och samma hovrätt menade att det inte heller kommit fram några andra skäl till varför Pettersson skulle ha velat mörda Palme.

Vad jag menar är helt enkelt att åtalet mot Pettersson framstår som ett exempel på den typ av samarbete som kan uppstå mellan å ena sidan poliser som inte är så noga med metoderna och å andra sidan kriminella som har egna intressen att försvara. Och i en sådan konspirativ miljö var det, skulle jag alltså vilja påstå, inte riktigt en slump att det var just den rätt ensamme, maktlöse och allmänt jobbige missbrukaren Pettersson som kom att bli utsedd till praktisk huvudmisstänkt.

Men som vi noterat, det fanns ingen bevisning mot honom innan Lisbeth gjorde sitt beramade utpekande – ett utpekande som för övrigt framstår som styrt och framprovocerat av åklagarsidans manipulationer.

Mordplatsen söderifrån. FOTO: Polisen.

---

Min uppfattning är alltså att Pettersson singlades ut som lämplig misstänkt Palmemördare på i princip inga sakliga grunder alls. Det kan ju låta skandalöst – och därmed kanske otroligt – att något sådant skulle kunna ske i en svensk brottsutredning. Men låt oss inte glömma att något väldigt liknande faktiskt hade hänt under det första årets mordutredning då Holmér var spaningsledare och blåste upp sitt PKK-spår till enorma proportioner trots att även det var ett luftslott som till sist – lyckligtvis – sprack.

Och mot den bakgrunden framstår det för mig som osannolikt att just Pettersson av alla människor skulle ha råkat uppehålla sig vid just Dekorimahörnan av alla platser i Stockholm samtidigt som någon annan mördade Palme några meter intill. Den statistiska sannolikheten för det är som jag ser det försvinnande liten.

En betydligt enklare förklaring – och sådana bör vi ju föredra om de inte motsägs av kända fakta – är att Lisbeth av åklagarna suggererades att tro att hon sett Pettersson på mordplatsen och att hon snart grävt sig fast i den övertygelsen.

Och när väl detta hade skett och senare även åtal väckts mot Pettersson är det inte alls överraskande att det började ramla in tips från personer som trodde sig ha något att säga som styrkte misstankarna. De 50 miljonerna hade säkert ofta sin betydelse, men det handlade givetvis också om att människor ville hjälpa till utan några ekonomiska motiv. Vad som hände var i alla fall att så kallade bevis mot Pettersson så att säga producerade sig själva och att kvällstidningarna gjorde många förstasidor på till synes komprometterande uppgifter om den misstänkte, uppgifter som till största delen är glömda i dag.

Det var en process som kom att fortsätta i årtionden, där Lillemor Östlins sent påkomna tanke om Dekorima som Petterssons stamställe blivit en av de senaste – och förhoppningsvis en av de sista – skrönorna kring en tragisk gestalt.

Anders D och sekunderna

Låt oss nu gå över lite grann till vittnen som bevisligen befann sig på Sveavägen.

Ett av dessa vittnen är taxichauffören Anders D. I din text diskuterar du, Bo, en del uppgifter från honom för att ge stöd för din tes att först mördaren och sedan Christer Pettersson flydde in i gränden efter mordet.

Du återger ett avsnitt ur åklagaren Anders Helins förhör med Anders D i tingsrätten, bland annat denna sekvens:

Åklagare Helin: Hur lång tid kan det här ha tagit tror du…från det att du först får se honom och till det att han börjar springa in i Tunnelgatan? Är det fråga om sekunder…eller tar det längre tid?

D: Tidsrymd på tjugo sekunder kan jag tänka mig…

Det här kan förstås låta som om mannen som springer in på Tunnelgatan inte är mördaren utan någon som rusar iväg betydligt senare, i så fall kanske Christer Pettersson. Men för den som känner till Anders D:s tidiga förhörsuppgifter finns det en rimlig och begriplig tolkning av vad dessa tjugo sekunder bör handla om – nämligen om tidrymden från det att Anders D för första gången ser mördaren som då till synes är i samspråk med paret Palme och fram till det att mördaren flyr efter skottlossningen. Under den tidrymden hinner Anders släppa de tre fotgängarna med blicken, få grönt ljus och börja köra samtidigt som det första skottet smäller. Så smäller ett andra skott och så ser Anders hur en man – mördaren enligt Anders uppfattning – ger sig iväg från platsen.

Det finns ingenting uppenbart konstigt med Anders bedömning av att allt detta skulle ta tjugo sekunder, ingenting som tyder på att den flyende mannen springer iväg för sent för att vara mördaren – för det handlar ju inte om tjugo sekunder från första skottet till mannens flykt utan om tjugo sekunder från Anders första observation av de tre personerna före mordet och till observationen av flykten.

Det finns i samma förhör en passus där en av Petterssons advokater, Lars Ekman, frågar om hur lång tid det tog mellan det att Anders D hörde det första skottet och fram till dess att hans passagerare betalat och lämnat bilen. Anders tror att det tog ”20, 25, 30 sekunder”. Det framgår också av förhöret att under den tiden har den flyende mannen försvunnit och Anders har därefter kontaktat telefonisten på Järfälla Taxi och sedan förklarat för passagerarna att de måste kliva ur eftersom han ska anmäla sig som vittne.

Som var och en förstår handlar det om en mycket svår bedömning Anders ska göra mer än tre år efter mordet när det gäller att uppskatta sekunder. Men allt tyder på att han alltså försöker uppskatta längden på två olika tidssekvenser – den ena från när han ser mördaren före mordet och fram tills att denne flyr, och den andra från det att han hör första skottet och fram till det att passagerarna lämnat bilen.

Ingen av dessa skattningar ger, som jag ser det, någon anledning att plocka in Christer Pettersson som en flyende person nummer två i händelseförloppet.

Men du, Bo, tycker dig få stöd för att det ändå var så i en replikväxling (också den från tingsrätten) mellan den andre av Petterssons advokater, Arne Liljeros, och Anders D. Replikväxlingen syftar på det Anders D sagt till Helin om tiden från att Anders först sett gärningsmannen och fram till dess att denne började springa in på Tunnelgatan.

Så här citerar du:

L: De här tjugo sekunder…jag uppfattade inte riktigt…vad det den tid det tog att svänga runt?

D: Det var den tiden det tog för gärningsmannen från första skedet när han avlossade skottet till dess han flydde från platsen.

Problemet är att du inte citerar riktigt korrekt. Jag har gått både till tingsrättens utskrift och till tingsrättens inspelning av förhöret. De stämmer utmärkt inbördes. En riktig återgivning av replikväxlingen lyder så här:

L: De här tjugo sekunderna… jag uppfattade inte riktigt vad du sade. Var det den tid det tog för dig att svänga runt eller var var det för någonting?

D: Det var väl den tiden som det tog för gärningsmannen och från första skedet han avlossade ett skott och försvunnit från platsen.

Det som verkar så glasklart i Anders svar om vi utgår från din version kan vi inte riktigt hitta i den korrekta versionen av citatet. Exakt vad Anders menar med ”den tiden som det tog för gärningsmannen” är inte alls klart. Ordet ”och” som följer direkt efter visar att meningen inte har den entydighet som din version har. Men mest uppenbart är att ”flydde från platsen” och ”försvunnit från platsen” ju inte betyder samma sak. Gärningsmannen har försvunnit när han inte längre än synlig. Det är inte samma sak som när han börjar ge sig iväg.

Och till det ska förstås läggas att Anders D förhörs i tingsrätten mer än tre år efter mordet och då ombeds diskutera något så svårt som sekunder. Vi får ta det för vad det är, hans försök att minnas ett tidsmässigt avlägset skeende och dessutom under omständigheter som skulle vara påfrestande för vem som helst – han vittnar ju i en radiosänd rättegång som följs av hela Sverige.

Mest väsentligt är kanske ändå att Anders D hela tiden bara har diskuterat sin observation av en enda flyende person, inte två. Och den personen han beskriver är inte lik Christer Pettersson.

I det första polisförhöret talar han om mördaren som en man med grå herrhatt och gråaktig ulster med svarta stänk. I det andra polisförhöret beskriver han gärningsmannens klädsel som en långrock som räcker till knäna och ser ut att vara av ylle. Den är gråaktig med mörka eller svarta inslag. Huvudbonaden är en blandning av en Sherlock Holmesmössa och en vanlig herrhatt.

I tingsrätten ger han en liknande bild om än med vissa förändringar. Mannen hade enligt vad Anders då minns en ”ulsterjacka, långrock som slutade vid knäna. En vit eller grå med svarta stänk i”. Och på huvudet ”någon typ av mössa”. Anders D tillägger: ”Jag har beskrivit den förut som en typ Sherlock Holmes-mössa, man kanske kan vika ner öronlappar eller någonting sådant.”

Det är en ganska målande och någorlunda enhetlig beskrivning han ger vid dessa tre tillfällen. Hur bra den passar in på gärningsmannen vet vi inte. Men den passar väldigt illa in på Christer Petterssons troliga klädsel denna kväll. Jag ser helt enkelt inte konturerna av den fysiska personen Pettersson i Anders vittnesmål. Och jag ser faktiskt inte heller något tidsmässigt utrymme där han skulle kunna dyka upp och försvinna.

Låt oss fortsätta att titta på vittnesuppgifter och nu med direkt fokus på det som framställs som själva den stora poängen i filmen, hur trafikljusen slog om.

”Helt nytt och avgörande”

Som det heter i introduktionen till 30 sekunder: ”Helt nytt och avgörande är insikten om hur trafiksignalerna slår om mellan grönt och rött, vilket polisens utredare av Palmemordet aldrig tagit hänsyn till.”

”Helt nytt och avgörande” – det är starka ord.

Vad handlar det hela då om? Ja, det jag tolkar som filmens själva poäng utgår från att Inge M:s bil står på en avkännare på Tunnelgatan och att detta påverkar trafikljusen på Sveavägen. Inge sitter där och väntar vid ratten medan hans passagerare tar ut pengar ur den närbelägna bankomaten.

Själva uppgiften om avkännaren är ingen nyhet. När Inge förhörs den 14 mars 1986 tar han själv upp att det verkat som om han stått på en sådan eftersom lysena slagit om flera gånger under den tid han stått stilla med bilen nära Tunnelgatans mynning.

Inges kommentar om detta är för allmän för att det ska gå att säga något mer exakt om hur ofta trafikljusen slog om så att han själv fick grönt och bilarna på Sveavägen fick rött.

Vad filmen 30 sekunder gör att är utgå från att ljusen slår om mycket fort. Exakt hur fort beskrivs inte, men resonemanget går ut på att bilar som befinner sig mycket nära mordplatsen kommer i olika faser när det gäller att passera trafikljusen. En bil får grönt ljus och hinner passera medan en annan snabbt drabbas av rödljus och måste vänta till nästa grönljus. Det ska i sin tur leda till att vittnena i bilarna gör olika observationer, somliga ser mördaren och andra ser Pettersson.

Någon systematisk och tydlig genomgång av hur bilarna ska ha rört sig i förhållande till trafikljusen finns inte i filmen. Så låt oss i stället nu gå igenom lite grann detaljer kring ett par av fordonen, Anders D:s taxi och Leif L:s stora Chevrolet.

Filmen berättar hur Anders D som kommit norrifrån har fått rött ljus vid Tunnelgatan och står och väntar. När han får grönt ljus smäller samtidigt det första skottet. Medan Anders kör ser han en man som skjuter och som sedan flyr.

Så långt finns inget att ifrågasätta.

I filmen beskrivs sedan hur företagaren Leif L och hans passagerare Jan A också kommer norrifrån på Sveavägen, precis som Anders D. Men om dem heter det att de befinner sig 50 meter norr om trafikljusen vid Tunnelgatan när första skottet smäller. Och i din text här på bloggen, Bo, har de 50 meterna blivit till 50-60 meter. Den bild som förmedlas i filmen är att när Leif och Jan kommit fram till Tunnelgatan har redan trafikljusen slagit om till rött medan Anders D hunnit köra och korsa Tunnelgatan. Leif och Jan är alltså tvungna att stå och vänta på att det ska bli grönt igen. När de till sist får grönt tittar Leif L mot mordplatsen samtidigt som han gör en u-sväng. Och enligt vad Leif säger i filmen gör han då en observation av Christer Pettersson som står vid Lisbeth innan han ger sig iväg in på Tunnelgatan.

Vi vet sedan tidigare att Anders D beskrivit sin observation av en person i lång rock som inte alls tycks vara Christer Pettersson utan rimligtvis gärningsmannen. Du, Bo, vill ha det till att Anders dessutom kan ha sett Pettersson och att det på något sätt slår igenom i hans beskrivning av förloppet när han hörs i tingsrätten. Men din stora poäng är, om jag förstår dig rätt, att Anders till skillnad från Leif verkligen hann se gärningsmannen.

Eftersom din tes är att Christer Pettersson var synlig på mordplatsen sedan mördaren försvunnit är det förstås angeläget ur din synvinkel att försöka visa att Leif gjort sin observation av Christer Pettersson i ett sent skede, en bra stund efter det att Anders D sett den flyende mördaren. Och då passar det givetvis utmärkt om det går att hävda att Leif passerar trafikljusen i en klart senare sekvens än när Anders D gör det.

Leifs egen version är ju att han såg gärningsmannen ganska så direkt efter skjutningen och att denne var identisk med Christer Pettersson. Leifs utpekande av Pettersson kom långt efter Palmerättegången så tillförlitligheten i hans ord får var och en värdera själv. Men det intressanta i den här diskussionen är ju det du är efter, alltså om det är troligt att Leif i själva verket gjorde en observation av en flyende man nummer två. Det vill säga: att vad han än såg så handlade det om en observation när redan gärningsmannen försvunnit.

Är detta troligt?

Det tycker inte jag. Tittar vi på Leif L:s och Jan A:s tidigt lämnade uppgifter så tycks ett sådant resonemang falla samman.

När korsade Leif L och Jan A Sveavägen?

När Leif hörs dagen efter mordet säger han att han står i kö vid ljusen bakom en taxibil när han hör skotten och att han direkt gör en u-sväng för att komma nära mordplatsen. När han hörs två månader senare, den 7 maj, finns det vissa nyansskillnader men det centrala är tämligen likt. Där heter det: ”Han rullade framåt men skulle stanna som andra bil i sin fil för rött ljus vid korsningen med Tunnelgatan. Han hörde då en smäll. Ljuset slog om till grönt och framförvarande fordon, liksom han själv, började köra på nytt. Då kom den andra smällen och han såg då till vänster på Sveavägens östra gångbana att en man låg på trottoaren.”

Det här är helt entydigt beskrivet. Leif L kommer iväg direkt efter framförvarande fordon, på samma grönljus.

Passageraren Jan A säger när han förhörs den 1 mars: ”I samband med att de hör skottlossningen så svänger Leif runt i en taxisväng på Sveavägen och de stannar strax intill där mannen som sedermera visade sig var Olof Palme.”

Alltså även här: Leif svänger i samma veva som det smäller. Här finns inte heller någon väntan på att få grönt ljus igen.

I ett senare förhör, den 8 april, säger Jan A att han och Leif kanske är 20-30 meter från mordplatsen när de hör skotten. Men inte heller i det förhöret finns uppgifter om att de sinkas av trafikljus som hindrar dem från att göra en u-sväng.

När Jan A hörs i tingsrätten mer än tre år efter mordet låter det för all del lite annorlunda. Då berättar han att bilen är på inbromsning inför rödljuset när det smäller. Han säger att han ser en person som flyr och att Leif L börjar ringa på sin biltelefon för att slå larm om vad som hänt. Till en början har de rödljus och väntar på grönt, och detsamma gör taxin som de har framför sig. När de får grönt kommer de igång samtidigt som taxibilen. I det väsentliga gäller återigen samma sak: de kommer över gatan så fort det över huvud taget är möjligt, ingen extra väntan medan ljusen slår om igen.

Det är lite oklart om Leifs Chevrolet har befunnit sig bakom Anders D:s eller Hans J:s taxi, de två taxibilarna tycks ha stått jämsides vid trafikljusen.

Men det spelar egentligen ingen roll bakom vilken bil Leif och Jan befann sig. Båda taxibilarna kom av allt att döma i väg direkt på det grönljus som de fick nästan samtidigt med skottlossningen. Hans J gjorde en u-sväng medan Anders D stannade bilen på västra sidan av Sveavägen och tog sig över till mordplatsen till fots.

Att Leif och Jan kom iväg över korsningen i samband med taxibilarna tycks dessutom bekräftas av ett annat bilburet vittne, Jan-Åke S.

Han hade kommit åkande Sveavägen söderifrån och stod och väntade på grönt ljus när det smällde. I det första förhöret med honom (det är tyvärr odaterat) heter det att han ser en vit taxi (alltså Hans J:s bil) från det mötande fältet köra runt och över till brottsplatsen. ”Efter denna kör även en annan bil av märke stor amerikansk combi”. Jan-Åke S kör för sin del också över och ställer sig framför combin.

Den amerikanska combin är Leif L:s van av märket Chevrolet.

I nästa förhör (från den 9 april 1986) är det ännu tydligare att Jan-Åke S menar att allt sker mycket hastigt. Omedelbart efter skottlossningen försöker han köra över sin bil till Sveavägens östra kant, ”men han hindras tillfälligt av en ljus taxi och en större bil”. Den större bilen är utrustad med antenn och Jan-Åke går omedelbart efter att han själv stanna sin bil över till den stora bilen och försäkrar sig om att man försöker få tag i hjälp. Det där är givetvis Leifs bil som är utrustad med biltelefon.

Ingenting av det här ger något utrymme för att fordonen med de viktigaste bilburna vittnena skulle ha passerat trafiksignalerna i två vågor.

Problemet med 30 sekunder, som jag ser det, är av samma slag som när det gäller många andra entusiastiska försök att komma med något nytt om Palmemordet. Du har slagits av en idé, Bo: ”tänk om Pettersson var på mordplatsen, men bara som vittne”, och så letar du efter allt som skulle kunna tolkas som ett stöd för det – och struntar i eller bagatelliserar allt som pekar i en annan riktning.

Det kanske blir spännande TV. Men det behöver inte bli bra research.

Vad kom det för information från Trafikkontoret egentligen?

I filmen presenteras, som vi konstaterat, hela resonemanget med tidsluckan som ett resultat av ytterst värdefull teknisk information från Trafikkontoret i Stockholm om hur ljussignalerna slagit om. Tyvärr innehåller inte filmen några närmare preciseringar av vad denna tekniska information ska bestå av.

I det avseendet är ditt svar, Bo, av stort intresse. För där visar det sig alltså att:

• den information du fått helt enkelt bara är ett samtal med en anonymiserad anställd på Trafikkontoret. Denna person kallar du ”en av Trafikkontorets främsta trafiksignalexperter” vilket låter som om det finns en hel stab med experter där och att de besitter en guldgruva av kvalificerad information i ämnet. Så kanske det är, men då borde det väl också finnas någon som kan citeras ord för ord (helst med namn och titel förstås, men åtminstone anonymt). Och det borde väl också finnas någon sorts skriftlig dokumentation kring frågan som kan publiceras. För det kan väl inte vara så att Trafikkontorets armé av experter håller all sin information i huvudet? Eller att den är hemlig? Det låter i alla fall inte som om ditt filmteam har försökt få ut någon skriftlig information.

• den anonyma experten egentligen inte vet bestämt hur det var med trafikljusen på 80-talet utan bara har en uppfattning om hur de ”kan antas ha fungerat”. Hoppsan. Det betyder, gissar jag, att det till exempel inte finns några tillförlitliga uppgifter om hur fort dessa ljus slog om när en bil på Tunnelgatan stod på en avkännare. Eller?

• denna anonyma expert grundade sina tankegångar inte på egen kunskap utan på samtal som han eller hon haft med en eller flera (likaså anonyma) före detta anställda på Trafikkontoret. Eftersom du inte vet om det rörde sig om bara en eller kanske flera före detta anställda som experten konsulterat får vi förmoda att den eller de var anonyma också i förhållande till dig och filmteamet. Eller har jag missuppfattat?

• du nu ganska drastiskt tonar ner betydelsen av Trafikkontorets uppgifter för filmen. Du skriver att den genomgång filmteamet fått helt enkelt ”styrkte den slutsats vi redan hade dragit”. Det vill säga: ni hade redan formulerat er hypotes om att Christer Pettersson flydde in i gränden efter mördaren när ni började ragga information från Trafikkontoret. Men om den information ni fick styrkte den slutsats ni dragit vore det ju intressant att få veta: hur? Lade denna information till något av värde? Eller var det mest att ni inte fick veta något som direkt kraschade er hypotes? Suddigheten på den här punkten är lite bekymmersam. Och trots att du i din bloggtext tonar ner värdet av informationen från Trafikkontoret låter det fortfarande i TV-filmen som om den var närmast sensationell. Med tanke på att filmen når en bredare publik än vad diskussionen på den här bloggen gör så har vi ett problem här. Kanske inte för filmteamet på kort sikt. Men för sakdiskussionen om statsministermordet.

Allting flyter

Avslutningsvis: du gör en liten utvikning om vetenskaplig metod i din text där du utvecklar tanken att många som diskuterar händelserna på Sveavägen har en tendens att se på dem statiskt i stället för att förstå att man måste ha med ett tidsperspektiv.

Och du berättar att för att motverka risken för att falla ner i en sådan grop har medlemmarna i ert filmteam påmint varandra om ”filosofen Herakleitos visdomsord ’allting flyter’ (latin panta rei)”.

Det låter rätt imponerande med ett filmteam som peppar varann med filosofiska citat, det medges. Och det ni ville dunka in var väl, förstår jag, att man ska minnas att allt är i rörelse och förändras. Typ.

Byst föreställande Herakleitos, utförd av den italienske skulptören Giuseppe Torretti 1705. FOTO: Ca’ Rezzonico/Wikimedia Commons.

---

Visst, det köper jag. So far, so good.

Men som det föll sig: din referens till Herakleitos gjorde att jag blev lite nyfiken på honom och jag ägnade därför några minuter åt att söka på nätet om hans liv och filosofi. Och resultatet av den lilla researchen blev en påminnelse om något annat som är lika viktigt som att inte vara statisk i sitt tänkande – nämligen att det är bra att ha respekt för detaljer.

Då tänker jag på två saker.

För det första är det högst omstritt om det var Herakleitos som formulerade det citerade uttrycket ”allting flyter” eller om det var någon senare filosof.

Och för det andra står det klart att Herakleitos som levde ungefär åren 540-480 före vår tideräkning inte uttryckte sig på latin. Det var vid den tiden ett språk som bara fanns i rätt outvecklad form och definitivt inte talades i Efesos där filosofen bodde.

Herakleitos kan visserligen ha sagt ”panta rei”, det är i alla fall tänkbart. Men det är inte latin. Det är grekiska.

Annons