DET HAR VARIT MÅNADSSKIFTE OCH ett nytt nummer av nättidskriften Parabol Press är ute igen.
Som vanligt är det gott om aktuella, kontroversiella och initierade texter.
Erni och Ola Friholt skriver ett öppet brev till Sveriges riksdagsledamöter om det DCA-avtal mellan Sverige och USA som ska upp i riksdagen för godkännande. De menar att avtalet strider mot grundlagen eftersom det upphäver svenska folkets kontroll över det egna territoriet.
Carolina Sundell utvecklar i en artikel ett liknande resonemang när det gäller det svenska medlemskapet i NATO, att det kräver en grundlagsändring eftersom en väsentlig portion av regeringens befogenheter lämnas över till militäralliansen.
Lars Drake, aktiv i nätverket Folk och Fred, utvecklar i en längre text varför han menar att avtalet är ett hot mot svensk säkerhet, inte någon ökad trygghet. Innebörden är att Sverige ska bli en frontstat för USA i ett eventuellt kommande krig mot Ryssland.
Den här gången hittar vi också en artikel av Kristin Linderoth och Magnus Granberg om konflikten mellan Tesla och den svenska fackföreningsrörelsen. Den diskuterar framför allt hur det kommer sig att IF Metall som har försvagats under de gångna åren faktiskt har framgångar mot Tesla.
I en essä tar Hanna Nilsson upp kritiken mot den annonserade nya lagen som ska ge individen rätt att själv välja juridiskt kön. Hon redovisar bland annat invändningarna från kvinnojourerna.
Francisco Contreras intervjuar författaren Ernesto Katzenstein om en bok han skrivit om Hamas attack mot Israel den 7 oktober förra året. Katzenstein menar att det är den israeliska bilden av vad som skedde som helt dominerat medierna och att många anklagelser mot Hamas är obevisade. Det har lett till att han till och med stämplats som förintelseförnekare. I intervjun kommenterar han det med ”Jag trodde inte mina ögon”. Och tillägger: ”Jag som har släktingar som dött i Förintelsen”.
Kamal El Salim har gått igenom Expressens förstasidor under två år och konstaterar att på 586 av 671 förstasidor finns det artiklar om Vladimir Putin. Att han förekommer kan förefalla vara naturligt med tanke på hans ansvar för kriget mot Ukraina. Men bara 56 rubriker handlar om Ukraina. Och ingen rubrik handlar om en annan blodig konflikt: Israels krig mot befolkningen i Gaza.
Månadens Parabol innehåller mycket annat. Klas Gustafson skriver om hur biografier blivit en statusgenre i bokvärlden. Och Ignacio Ramonet tar upp hur extremhögerns tankar blivit en religion för dem som saknar tro. Med mera.
Och så en intervju med mig om att min senaste Palmebok fick Guldspaden. Och som vanligt min krönika Månadens Palme som den här gången handlar om ett känsligt kapitel: Palme och IB.
Gunnar Walls blogg 
Tack. Ja låt oss hoppas att ngn börjar prata!
Hälsningar Harriet Sohlman
Kommentaren från harrietsohlman syftar alltså på Kajsa Ekis Ekmans sista fråga till mig i intervjun och mitt svar:
”Vem mördade Palme? Tror du vi någonsin kommer att få veta svaret?
Jag hoppas att vi får veta. Och i så fall startar det troligen med att någon som känner till vad som hände, kanske en anhörig till mördaren, träder fram och berättar. Det behöver inte hända. Men det kan hända. Och det vore nog väldigt bra för svenska folket.”
Alla som kan googla inser att Du och jag står långt ifrån varandra politiskt, vilket gör att jag har en större mentalt utbyte av Dig än av sk meningsfränder. Men även på min ”politiska kant” ses jag som en udda fågel då jag ofta försvarar saker de avskyr. Vet inte, men det kan vara vådan av självständigt tänkande.
Men det finns saker där Du och jag möts rent politiskt. Vet inte vad Du som gammal kosmopolit anser om EU, men jag anser att det var där vi började sälja ut vårt land och vår suveränitet. Som en följd av detta fortsatte utförsäljningen och vi gick med i NATO och accepterade DCA-avtalet. Har vi inte varit ett bombmål för ryssarna tidigare så blev vi det nu! Ett mycket ologiskt sätt att bevara freden på! Och där tror jag Du är med mig.
Beskriver mig ofta som nationalist, ett begrepp som idag fått en negativ innebörd. Men för mig innebär det bara att jag är anti-globalist. Globalismen, med dess mål med en världsregering osv, är den värsta mardröm jag kan tänka mig.
Att vara nationalist innebär för mig – att Sverige ska klara sig så långt som möjligt utan inblandning/import utifrån. Enda sättet att verkligen bevara vår suveränitet.
Har aldrig varit sosse, MEN saknar verkligen deras inställning från kalla kriget, med enorma matförråd och liknande. Världen blev förvirrad och drog förhastade slutsatser när Berlinmuren revs och våra enorma lager skrotades eller såldes ut.
Norge och Sverige hanterade kalla kriget lite olika. Här bestämdes att alla flerfamiljshus skulle ha ett skyddsrum (cykelförråd) medan man i Norge beslöt att alla lägenheter skulle ha en färdig rökkanal så man kunde koppla in en kamin eller vedspis. Smart! Något vi idag borde ta efter!
Idag ligger dock ansvaret på oss personligen. Först skulle vi klara oss i 24 timmar, sedan i 72 och nu i en vecka. Ingen verklig prepper tror dock att en veckan innan hjälpen kommer och verkligen fungerar.
För den som inte vet, vi förväntas klara oss själva och våra nära och kära i minst en vecka innan hjälp eventuellt kan nå oss! De flesta med någorlunda insikt anser dock att sex månader vore mer realistiskt.
Ska mu inte förespråka nationalism eller prepping, vill bara påpeka att dagens minst sagt oroliga läge för oss svenska, inleddes när vi gick med i EU.
Man får tycka vad man vill om de gamla verkliga socialdemokraterna, men de hade några bra idéer! Folkhemmet var det ena, och att allt vi behövde skulle produceras inom landet, var det andra. Med dessa två saker i minnet hade vi klarat vad som helst.
ulwencreutz,
för min del anser jag att en världsregering – i synnerhet om den är väl demokratiskt förankrad och hanterar sitt uppdrag med respekt för människors behov av att fatta regionala och lokala beslut – skulle vara oändligt mycket bättre än ett världskrig.
Tyvärr är vi långt därifrån. De hot som vi verkligen står inför, som jag ser det, handlar om kaos och förstöring av vår gemensamma livsmiljö. Det krävs internationallt samarbete för att lösa sådana problem. Men att vi behöver en fungerande livsmedelsproduktion inom landets gränser skriver jag gärna under på. Det ena står inte i motsättning till det andra.
Ledsen Gunnar, men en världsregering får mig osökt att tänka på Orwells ”1984” samt filmklassikern ”Metropolis”. En världsregering är en vacker men omöjlig tanke, pga att folk är för olika och att för stor makt alltid korrumperar. En världsregeringen vore en verklig dystopi.
”Men att vi behöver en fungerande livsmedelsproduktion inom landets gränser skriver jag gärna under på. Det ena står inte i motsättning till det andra.” – Jo, det gör tyvärr det. Globalismen, i motsats till nationalismen, förespråkar ju fri handel över alla gränser. Och det finns få saker som kan framställas billigare inom landet än genom import. Just därför är det de facto en motsättning, med nuvarande politik. Idag är vi endast självförsörjande på tre områden – lök, tulpaner och morötter. Detta pga globalistiskt tänkande.
I min utopi är Sverige ett självförsörjande land, med det gamla folkhemmet som ideal. Jag ses i regel som högerextrem, samtidigt som gamle Per-Albin är min politiska förebild. Kort sagt, jag är obekväm för både vänstern och högern. Kanske för att jag föredrar att tänka själv framför att följa ev partilinjer. Men då bör man hålla i minnet att alla framsteg här i världen beror just på oss ”obekväma”. Den bekväme anpassar sig som bekant efter omgivningen, medan den obekväme anpassar omgivningen efter sig själv. Följaktligen sker alla framsteg eller förändringar just pga oss obekväma =)
Det är klart Sverige, i teorin, kan bli självförsörjande. Frågan är om du är beredd att betala de matpriser vi får då? Min gissning är: nej.
ulwencreutz,
jag hänvisar till mitt förra svar. Vi är mycket långt från att ha en världsregering och de akuta hoten mot den mänskliga civilisationen är av helt annat slag.
I boken 1984 finns det för övrigt inte någon världsregering utan tre stater som dominerar världen och där regimen i den stat där boken utspelas skrämmer de maktlösa medborgarna med hoten från de andra staterna. Att det finns yttre fiender att hänvisa till är så att säga en del av konceptet när det gäller att trycka ner folk.
Din utopi, slutligen, skulle nog fungera mycket bättre om världen bestod av typ 150 jordklot. Då kunde invånarna på varje klot sköta sig själva utan inblandning från andra klot, i alla fall om de låg tillräckligt från varann. Skulle det vara en bättre värld? Frågan är akademisk. Men jag gissar att det skulle finnas folk som var emot globala regeringar även på dessa småklot.
new book on palme murder in addition to the book on Christer a.??
There might be an e-book in english on Amazon later this month. Keep your eyes open Daniele.
Apropå Palme och IB:
Palme bedyrade visst bl.a. i TV-valdebatter att han var en demokratisk socialist.
Men det är ändå svårt att undgå intrycket av att han hade sympatier för den icke-demokratiska socialismen kanske i synnerhet på 80-talet.
Redan på 60-talet torde han ha uttalat sin beundran för Lenin (detsamma hade väl även Einstein gjort tidigare).
Kanske var Palme till vissa delar en demokratisk socialist, i andra ej.
Han kopplade väl heller ej fred med frihet så vitt jag vet.
Hans,
Palmes politiska hållning har beskrivits och tolkats på många sätt. Det gäller inte minst hans ställningstagande mot USA:s krig i Vietnam och hans vänskapliga attityd till Kuba. Vad han själv brukade uttrycka om sina ställningstaganden kan väl sammanfattas som att han menade att han såg till vad han menade var centralt i olika konflikter oberoende av vilken politisk ideologi olika ledare hade.
Att han skulle ha uttryckt beundran för Lenin känner jag inte igen, om du har någon källa till det vore det intressant om du kan redovisa den.
Det var visst i ett skol-TV-program 1966 som Palme hade sagt att ett par av hans idoler var Marx och Lenin.
Även Dagens Nyheter 2 mars 1966 del B, s 15.
Allt enligt Juri Lina: Sovjetiskt inflytande i Sverige
Men beundran kan ju vara lite starkt.
Hans,
jag gick till Dagens Nyheters digitala arkiv för den 2 mars 1966. Där fanns ingenting om Palme av det slag du nämner. Du får kolla dina källor igen.
Kanske är det Jûri Lina som är din källa i det avseendet, men om han hänvisar till Dagens Nyheter den dagen så har han fel. Och att Palme skulle ha sagt att Marx och Lenin var hans idoler i ett skol-TV-program låter också så överraskande så att du måste leta reda på en mer exakt källhänvisning om jag ska tro dig.
Denne Jüri Lina framstår för övrigt som en rätt diskutabel källa. Det räcker med att gå till Wikipedia för att se att det kan finnas problem med hans trovärdighet.
PS: Jag ser att jag släppte igenom din andra kommentar under ett och samma dygn. Jag har nyligen fattat ett beslut om att bara tillåta en kommentar per dag för varje läsare. Motiveringen finns här. Men jag raderar inte vad jag släppt igenom. Regeln gäller dock fortfarande.
Ok
Vid närmare granskning ser jag alltså att Lina hänvisar till DN 2 mars del B sid 15 1996, ej 1966 som jag felaktigt uppgav.
Denne Lina anses väl ofta som kontroversiell helt sant.
Boken är från 1997.
Hans,
ja, nu hittar jag ett avsnitt i en spalt i DN skriven av TV-krönikören Gunnel Törnander. Hon tar upp en dokumentär om Palme gjord av Tom Alandh och Birgitta Zachrisson som visats på tioårsdagen av mordet. Programmets titel var ”Minns ni – Olof Palme i TV?” och det sändes i TV 1 kl 20.00.
Törnander skriver att så många sidor av Palme kanske överskuggats av mordet, ”Inte minst hans humor”.
Och så tillägger hon: ”Samtidigt visade det hur snabbt politikens villkor och politikernas värderingar förändras utifrån en förändrad världsbild. För nog studsade jag till när Palme i ett skol-TV-program från 1966 nämnde att ett par av hans idoler hette Lenin och Marx”.
Ett kort avsnitt ur programmet kan hittas på Youtube, men inte hela. Och inte det nämnda skol-TV-avsnittet. Denna korta formulering säger tyvärr inte så mycket om vad det var Palme ville uttrycka. Och den som vet mer får gärna höra av sig.
Hej Gunnar och övriga,
I en artikel i DN av KAA Eneberg 1976-06-18 som handlar om en TV-duell mellan Palme och VPK-ledaren Lars Werner framgår följande:
”I en slutkläm om den ideologiska skillnaden mellan partierna viftade Palme med vpk:s partiprogram, som han hade i kavajens innerficka. Han menade att Lenin styrt till de marxistiska lärorna i odemokratisk riktning. Lenins läror har skapat ett för socialdemokraterna oacceptabelt elittänkande.
Italiens kommunister sade sig Palme ha viss respekt för, eftersom de frångått de mest revolutionära teserna hos Lenin och nu uppträder som ’goda socialdemokrater’. Det är snarare reformistiska som socialdemokraterna än revolutionära som riktiga kommunister, sade han.”
Detta kan rimligen inte tolkas som att Palme skulle visat någon beundran för Lenin, men möjligen visat en viss förståelse för Marx ursprungliga läror.
Ett tips till bloggens läsare: För den som har tillgång till DN:s eller Svenska Dagbladets historiska arkiv går det lätt att söka efter sidor som innehåller både ”Palme” och ”Lenin”, man skriver helt enkelt ”Palme Lenin” i sökrutan men utan citationstecken. Då får man fram alla sidor som både innehåller orden Palme och Lenin. Det är vidare relativt lätt att se om Palme och Lenin förekommer i samma artikel eller i olika artiklar på samma sida.
Söker man på ”Palme Lenin Marx” får man till exempel fram att dessa tre ord förekommit på samma sida 89 gånger efter år 1950, och en av dessa gånger är alltså den citerade TV-krönikan skriven av Gunnel Törnander.
Så vill jag slutligen framföra ett stort tack till Johan M och Jörgen Gidlöf. Jag har de gångna månaderna på lite distans beundrat och uppskattat ert stora tålmodighet kring hur ni på ett strukturerat sätt bemött de olika kommentarerna från VVA och Mikael A. Ibland har jag funderat på ”hur orkar ni”, men jag har starkt uppskattat att ni i era svar framfört alla dessa rimliga motargument.
Ok
Just detta skol-TV-avsnitt kunde väl av naturliga skäl ej tas med 10 år efter mordet eftersom det kan uppfattas som komprometterande för Palme. Palmes inställning till Lenin kan ju även ha förändrats från 1966 till1976.
År 1966 riktade sig Palme dessutom till skolelever av allt att döma men 1976 till riksdagsväljare.
Sannolikt avsåg väl ändå Palme att Lenin som idol gällde ändå så sent som 1966.
Hans,
nu tror jag det blev lite rörigt.
Vad vi kan konstatera är att det sändes ett minnesprogram om Palme i SVT på tioårsdagen av hans död, alltså den 28 februari 1996. Det programmet var en timme långt. Enligt DN:s krönikör som nyligen sett det när hon skrev om det innehöll det bland mycket annat ett avsnitt om när Palme pratade i ett skol-TV-inslag och där enligt henne nämnt att ”ett par av hans idoler hette Lenin och Marx”. Skol-TV-programmet hade enligt DN-krönikören sänts 1966.
Vi får väl tills vidare utgå från att DN-krönikören beskrivit saken korrekt och i så fall togs saken upp tio år efter mordet. Det var alltså inte alls så att den smusslades undan för att den var komprometterande för Palme.
En rimlig gissning är väl att Palme i skol-TV uttalade sig om tankegångar han haft under någon period när han gick i skolan. Att han 1966 skulle ha sagt att han själv då hade Lenin som idol är osannolikt som jag ser det. I så fall hade det säkert uppmärksammats av den tidens borgerlighet. 1966 var Palme kommunikationsminister i den dåvarande socialdemokratiska regeringen och han var därmed ett högst lovligt villebråd ur oppositionens synvinkel. Att kunna ta upp att en ledande socialdemokrat skulle ha erkänt att han hade sympatier för Lenin skulle ha varit mums för exempelvis Svenska Dagbladet.
Den korta avsnitt ur minnesprogrammet som jag hittade på Youtube är på knappt elva minuter. Där finns inte detta om skol-TV med, vilket inte är så konstigt. Det mesta av programmet saknas ju i Youtubeklippet.
Det vore fortfarande roligt att se hela programmet, alla tips om den saken välkomnas. Men det finns alltså inget som pekar på att SVT 1996 skulle ha mörkat något som Palme tidigare sagt i skol-TV, tvärtom.
Efter en del letande lyckades jag hitta en VHS-kassett med hela programmet inspelat. Det är en blandning av olika TV-inslag där Palme medverkade, som bitar ur intervjun med David Frost 1969, och samtalet med Shirley MacLaine 1977(?). Skol-TV-klippet från 1966 är knappt två och en halv minut långt. Inspelat utomhus, vid någon sjö. Jag får för mig att det är utanför Harpsund, men det kan givetvis vara fel. Palme nämner fem olika namn, i tur och ordning: 1) Maillard (fransk revolutionär, medverkade i stormingen av Bastiljen). 2) Franklin D Roosevelt (för ”new deal”-politiken, med reservationen att ”Ernst Wigforss hade en klarare insikt, och handlade snabbare och tidigare”). 3) Lenin (med den inledande brasklappen ”jag bortser då från frågan om gott eller ont”). 4) Jesus (ordagrant ”den Jesus som framträder i evangelierna”). 5) Marx (”självklar av många skäl, han gav vetenskaplig övertygelse och förvissning om seger åt kampen för social rättfärdighet”). Jag har inslaget som ljudfil (MP3), absolut inte proffskvalitet men kan skicka över den om intresse finns.
Awab,
stort tack för denna redovisning. Det kan vara juridiskt komplicerat att sprida hela TV-program, även om det bara är ljudet. Men med hänvisning till citaträtten sprider jag gärna minuterna från skol-TV-inslaget. Maila mig på gunnar@gunnarwall.se så löser vi detta.
Men till den inledande frågan, för den som inte har tillgång till programmet. Hade han Lenin som idol?
Awab,
tack så mycket för att du gjort dig besvär med att hitta en inspelning av minnesprogrammet från 1996 och skicka mig en ljudfil på sekvensen med det gamla skol-TV-inslaget från 1966 som ingick i minnesprogrammet.
Här har jag gjort Palmes repliker från denna gamla skol-TV-inspelning tillgängliga för den som vill lyssna. Vi hör Palme (som alltså vid denna tidpunkt var kommunikationsminister) berätta om olika personer som han menar haft stor betydelse i historien och som han därför tycker är värda att nämna.
Det är spännande att lyssna och det framgår ju tydligt att det inte är någon okritisk idoldyrkan han uttrycker. Att DN-journalisten uttryckt sig så slängigt får stå för henne. I vilket fall, vilket förstås är intressant, framgår det att det handlar om den vuxne Palmes bedömningar.
TILLÄGG: Jag använde först en annan ljuduppladdningstjänst som inte fungerade som den skulle. Den här bör göra det.
Tack för den intressanta ljudfilen.
Jag anser att det som framkommer på ljudfilen på intet sätt skulle vara komprometterande för Palme. Lyssnar man på hela hans resonemang, så förstår man att det är en intellektuell person som för ett resonemang inom fullt rimliga parametrar. Därmed inte sagt att man per automatik instämmer i allt han säger, men det är ohederligt att peka på ljudklippet och i nästa andetag hävda ”kommunistisk medlöpare”.
Det Palme säger är snarare ett tecken på hans dualism, när han i samma resonemang ser klarheter hos både Franklin Roosevelt och Lenin. Palme var aldrig enbart det ena eller det andra.
Instämmer med Gunnar.
Man kan (och menar jag, bör) se kritiskt på att Palme vänslades på ett otillbörligt sätt med diverse despoter i tredje världen, vilka ofta hävdade sig vara socialister av någon art. Kuba är paradexemplet. Nordvietnam är möjligen mer känt, men det var kanske ett särfall i och med kriget.
Det är väl dock svårt att hävda att Palmes sympatier i dessa fall hade något med kommunism att göra. Det var snarare en fråga om tredje världen-solidaritet och hans idéer om att bedriva politik mellan öst- och västblocken. De flesta ledare i tredje världen han stödde var trots allt inte kommunister, själv var han det inte heller. Någon beundran för Lenin känner jag inte till.
Med östblocket, där socialismen var synnerligen odemokratisk, var det dessutom lite annorlunda. Palme var ju i vissa avseenden en mycket realpolitisk man och strävade envist efter fungerande förhållanden österut, även genom osnygga kompromisser och genom att undvika direkta konfrontationer med Moskva. Det gällde dock allt som oftast även de övriga partierna, i och (för det mesta) utanför regeringsställning. Just under åttiotalet var Palme för övrigt mycket skarp i sin kritik mot Sovjetunionen på vissa områden, på ett sätt som svenska regeringsföreträdare väldigt sällan är idag. (Ryssland är sedan 2022 ett särfall, av kända skäl.)
Det gällde delvis ubåtsfrågan, även om det glömts bort under de fortsatta debatterna i den frågan. Nu framställs Palme ju närmast som Sovjets handgångne man, som vägrade kritisera Moskvaregimens kränkningar, men det var knappast fallet. Han hotade flera gånger offentligt att sänka sovjetiska ubåtar om de fortsatte tränga in på svenskt vatten.
Men framför allt märktes väl kritiken i samband med invasionen av Afghanistan, som ju också passade in i hans engagemang för tredje världen på samma sätt som krigen i Vietnam, El Salvador, m m. Han kallade den sovjetiska krigföringen brutal, olaglig, grym, o s v.
Palme hymlade inte heller med att Sovjetunionen och dess lydstater kränkte fri- och rättigheter, och han visade offentligt sin uppskattning för dissidenter som Sakharov, m m.
Det finns gott om tal att läsa på http://www.olofpalme.se, som drivs av arbetarrörelsens arkiv. Se exempelvis detta, från 1984, som kan få citeras i ett vackert och representativt stycke nedan:
Det är förstås Palmes egen framställning av saken, men hur statsministern uttrycker sig offentligt är ju inte oväsentligt. Det går som sagt att hitta många mindre snygga sidor av Palmes utrikespolitik. Men att framställa honom som antidemokrat eller smygkommunist tycker jag är helt orimligt.
Madam,
http://www.olofpalme.se för mig inte till Arbetarrörelsens Arkiv. Men dessa gör det:
https://www.arbark.se/sv/amnen/olof-palme-sv/
https://olofpalme.arbark.se/#:~:text=Olof%20Palmes%20arkiv,-Denna%20webbplats%20drivs&text=Avsikten%20%C3%A4r%20att%20webbplatsen%20ska,som%20belyser%20tillkomst%20och%20reaktioner.
Jag försökte hitta talet han höll på Kuba – mitt under diktaturens hårda förtryck inte minst mot HBTQ-personer, vilket först lättade mycket senare – men misslyckades. Oliktänkande, inklusive demokratiska socialister, torterades och förtvinade i helvetesfängelser och han stod med röd scarf och höll tal som godkänts av diktatorn själv (dvs både spanskan och innehållet) till massorna, vilka, som Lisbet klokt påpekade man inte kunde veta hur frivilliga de var. Man blir nyfiken på om man och hustru var av delad mening därvidlag. Det var inte så långt efter att Castro försökt övertyga Nikita Khrushchev att faktiskt använda kärnvapen mot USA i en attack. Det är spöklikt. Han borde hyllat den demokratiskt valde Andrés Rivero Agüero, de fattigas vän, som förhindrats att bli Kubas president av Castro och Guevara et consortes. Liksom han hyllade Allende som var ett under av demokratisk politiker i Latinamerika under en mörk tid.
Underligt nog är det inte lätt att hitta utsagor av Palme om mönsterdemokratin Costa Rica, helt utan militär, och då, mot slutet av Palmes liv, i startgroparna för att bli en storslagen kraft för fred regionalt som han borde ha understött.
Han var sannerligen motsägelsernas man. Vapenexportfrämjare och fredsförhandlare och så vidare. Det brännmärkande ”diktaturens kreatur” slungade han effektivt mot Husak men odlade sen vänskap med Honecker.
Resten av diskussionen: Lenins omnämnande blev helt tydligt förklarat av Awab. Och att folk skanderade Stalin tog Palme upp med vämjelse i det improviserade talet under kårhusockupationen.
Det finns dessutom en intervju i vilken han sade sig läsa Gramsci med stort intresse men underströk att han inte sympatiserade med revolutionsideologin: jag är och förblir reformist, sade han. Jag kan inte hitta den heller.
Om han hyllade Sakharov så var han mindre rakryggad när det gällde Solzhenitsyn:
https://www.youtube.com/watch?v=sGOU7YzgobI
Han gick i demonstration mot USA:s krig i Vietnam sida vid sida med Nordvietnamesiska diktaturens ambassadör till Sovjetunionen, Nguyen Tho Chan. Det var en FNL-demonstration: det fanns ju också demonstrationer mot vietnamkriget som tog avstånd från USA:s anfall utan att stödja Viet Congs grymheter. Dem valde han inte. Han gick dock så vitt jag vet aldrig i någon demonstration mot kriget i Afganistan.
Men etiska analyser kan inte bidraga till att klarlägga varför han mördades. Där rör man sig i mörka vatten utan moral.
Det hindrar inte att en mordkomplott kan ha varit stolt och förblivit stolt. Eller att Palmes moraliska motsägelsefullhet kan ha något att göra med mörkläggning och avsaknaden av verklig mordutredning.
Eller man kunde hålla upp Carlos Manuel Prío Socarrás, den senaste folkvalde presidenten på Kuba som fick tillträda och regera, som ett någorlunda anständigt exempel, avsatt i Batistas kupp. Andrés Rivero Agüero – ehuru folkvald – kan naturligtvis inte förlåtas att han hade fortsatt samröret med Batista efter kuppen. Men Batista var ju också motsägelsefull. Han hade dock varit instrumentell i att införa den demokratiska konstitutionen 1940 som liknade Spaniens från 1931 och Weimarrepublikens. Kuba hade periodvis varit mer demokratiskt än till exempel USA, vilket inte säger så mycket naturligtvis, men ändå är imponerande i den världsdelen. Och idag ligger Kuba på 135:te plats bland 167 länder (https://en.wikipedia.org/wiki/The_Economist_Democracy_Index), vilket får tillskrivas dels direkt stöd till diktaturen, dels sanktioner mot den som motverkat sina syften.
Palme var naturligtvis väl förtrogen med alla detaljer men lät sig ändå fotografera med Castro siktande med skjutvapen:
https://www.svd.se/a/L9XQR/svenskarna-som-blandades-av-castro
-på ön Guevara gjort till arkebuseringarnas förlovade land. Samma man som i annat sammanhang fördömde ”dessa satans mördare”.
Man utgår från att Palme läste Amnesty Internationals och PEN:s rapporter om Kuba och andra diktaturer noggrannare än de flesta svenska politiker gjorde. Men sedan satt han hos Hagge Geigert och gjorde jämförelser mellan Castros och Gustaf VI Adolfs deras delade, aldrig sinande, nyfikenhet - så jovialiskt.
Palme var ju omvittnat klipsk, till yttermera visso kunnig. Det var inte av dumhet eller okunskap han var så inkonsekvent utan av något slags bångstyrig vilja att vara kontroversiell och agera gossen Ruda till den grad att han underminerade sina mera vällovliga syften, såsom med Treblinka-jämförelsen.
Med relevans för mordet tycks han trots all briljans ha varit dumdristig – hur det nu går ihop – vilket exemplifieras av blånekandet om IB.
Mycket tyder i alla fall på att han till sist vandrade rakt in i en fälla.
PJ,
din beskrivning av Fidel Castro och den kubanska revolutionen – liksom Palmes engagemang i frågan – framstår för mig som väldigt ensidig. Men jag har tyvärr inte tid att debattera den saken just nu (jag hoppas kunna göra det i framtiden). Andra är förstås välkomna att göra det.
Gunnar,
Jag gör inte anspråk på att ha givit en ”beskrivning av Fidel Castro och den kubanska revolutionen.” För den som vill ha en kort artikel med å ena sidan, men å andra sidan, kan jag rekommendera:
https://www.theguardian.com/world/2016/nov/27/fidel-castro-dictator-legacy-abuses
Märk väl att jag kallade stöd för Batistas kupp oförlåtligt. Jag borde ha skrivit att Guevara och Castro ånyo gjorde Kuba till avrättningarnas förlovade land, eftersom Batista – i sin andra fas efter kuppen – också slaktade ett stort antal medborgare; historikerna debatterar vem som mördade flest.
Jag gav bara ett axplock av fakta, inte för att diskutera de diktatoriska regimerna, utan för att visa på aspekter av Palmes kynne, att han stundtals visade brist på eftertanke, etisk insikt eller rentav smak: därav exemplet med att sikta med skjutvapen på så blodbesudlad mark.
Det är mycket mycket möjligt att skarp och vittomfattande kritik av Castros brott mot de mänskliga rättigheterna formulerad av Palme finns att läsa någonstans. Det skulle jag vara mycket intresserad av. Men jag har svårt att se hur det skulle kunna reparera skadan av besöket.
Men kanske Palme (som jag själv uppfattade som en slags blandning av realpolitiker och idealist) drevs av tanken att den enda vägen till förändring är genom mänskliga möten och samtal dvs genom kommunikation? Och det kanske för Palme innebar att faktiskt möta och samtala med en och annan diktator ibland?
François Mitterrand fick ju poeten Armando Valladares frigiven, efter 22 år av fängelse och återkommande tortyr. utan möte med Castro. Pierre Schori (se första länken) vägrade möta Valladares fru, förmodligen vid besöket 1975 och med Palmes goda minne. De insisterade inte på möten med demokratiska socialister eller fredliga dissidenter. Möten kan vara bra med rätt personer, även med diktatorer ibland kanske, men det krävs en viss skicklighet i det senare fallet. Att möta tortyroffers anhöriga kräver bara en gnutta anständighet. Att försöka muta sig till frigivning av samvetsfångar och få slut på tortyr genom att delta i groteska propagandanummer tror jag bara gör skada. Hursomhelst uppnådde Palme noll ifråga om att minska skräckväldet vadhelst han nu ämnade.
https://www.nytimes.com/1986/06/08/books/surviving-castro-s-tortures.html
https://www.nytimes.com/1986/07/22/books/for-cuban-author-liberty-is-sweet.html
https://www.nytimes.com/1982/10/24/opinion/a-cuban-poet-uncaged.html
Andras engagement hjälpte säkert, såsom Amnestys och PEN:s om än bara indirekt genom att påverka Mitterrand:
https://www.nytimes.com/1986/07/22/books/for-cuban-author-liberty-is-sweet.html
Valladares bok Against all hope kom ut på spanska 1985. Man undrar om Palme läste den. Hans diktsamling From my wheelchair hade publicerats efter utsmuggling från fängelset 1974, året före Palmes besök. Den vittnade om tortyr.
Ur Against all hope: ”Guards returned us to the cells and stripped us again. They didn’t close the cell door, and that detail caught my attention. I was sitting on the floor; outside I heard the voices of several approaching soldiers. . . . They were going to settle accounts with us, collect what we owed them for having tried to escape. . . . They were armed with thick twisted electric cables and truncheons. . . . Suddenly, everything was a whirl – my head spun around in terrible vertigo. They beat me as I lay on the floor. One of them pulled at my arm to turn me over and expose my back so he could beat me more easily. And the cables fell more directly on me. The beating felt as if they were branding me with a red-hot branding iron, but then suddenly I experienced the most intense, unbearable, and brutal pain of my life. One of the guards had jumped with all his weight on my broken, throbbing leg.”
Heder åt Mitterrand! Men en av tusenden är en liten delseger. Den demokratiske socialisten Jorge Valls bok om sin lite kortare fängelsevistelse – med titeln Twenty years and forty days: life in a Cuban prison – kom ut samma år Palme mördades. I dess förord uppger Americas Watch report cirka 3000 politiska fångar på Kuba vid den tiden, varav många torde ha varit samvetsfångar som Valladares och Valls.
Palme kanske hade sina tvivel om mötens effektivitet för att minska människorättsbrott. Han valde i alla fall en annan taktik när det gällde Spanien, näppeligen en hårdare diktatur än Castros vid tiden för besöket på Kuba.
Castro lurade in honom i en fälla. Något i honom gjorde att han tenderade att motverka sina syften och fatalt snärjas.
PJ,
jag har som sagt inte tid att föra en grundlig diskussion om Kuba här på bloggen. Och det ligger ju också en bit utanför ämnet för tråden. Men jag släpper hellre fram diskussioner än stryper dem.
Din senaste kommentar får mig att tänka mig att det kan vara av intresse att redovisa en mer allsidig beskrivning av Valladares än den du gör. Utsedd av Ronald Reagan tjänstgjorde han som USA:s representant i FN:s kommission för mänskliga rättigheter under åren 1988-1990.
Människorättsorganisationen Human Rights Watch skrev 1989 i en rapport att Valladares agerande i kommissionen starkt präglades av att fördöma regimer som var motståndare till USA medan ”han inte nämnde regeringar som missbrukat sin makt” när det handlade om ”vänner till USA som Irak och Guatemala.”
Valladares hade några år tidigare undertecknat en petition som krävde att USA:s kongress gav ekonomiskt stöd till contras i Nicaragua. Contras var kända för en rad våldsamma övergrepp mot civila nicaraguaner. Och det bidrog till att USA:s kongress vägrade bevilja dem något stöd. Reaganregimen gav sig dock inte utan valde att i smyg finansiera dessa rebeller genom vapenförsäljning till Iran, det som kom att kallas Iran-Contras-affären. Valladares roll som förkämpe för mänskliga rättigheter solkas onekligen av hans egna faktiska ställningstaganden.
Den som är intresserad av Fidel Castros version av affären Valladares kan läsa här. Det finns förstås ingen anledning att okritiskt ta Castros ord för sanning. Men det är alltid bra att leta efter information från olika håll. Att Washington utsatt Kuba utsatt för våldsamma attacker, inklusive ett misslyckat invasionsförsök och mängder av mordförsök på Castro, samt en långvarig kampanj för att knäcka landet ekonomiskt är välkänt. Men det kan förtjäna att upprepas.
Svar till Gunnar nedanför min kommentar:
Jag höll mig till några exempel på vad Palme torde eller i alla fall borde ha vetat. Detta gjorde jag för att belysa hans attityder, handlingssätt och skepsis eller godtrogenhet. Det är honom, inte Kuba jag diskuterar.
Jag ämnar inte ägna mig åt spegling: Du kanske borde beskriva Nicaragua lite mera mångsidigt. Petitionen som undertecknats av många hedervärda människor uttryckte skräcken för att den första fyraåriga sandinist-diktaturen skulle återetableras efter valet, etc., etc., etc.
Men du citerar uppropet felaktigt: Contras inkluderas får man anta men det är underförstått, oomnämnda; hjälpen skulle gå till alla sektorer av oppositionen: ”C’est pourquoi nous considérons que l’aide à tous les secteurs de l’opposition est indispensable pour que les Nicaraguayens puissent se défaire de la dictature d’un parti totalitaire et exercer enfin ce droit qu’ils semblaient s’être assuré en renversant la tyrannie somoziste : choisir librement leur avenir politique.”
Besynnerligt nog är Valladares namn felstavat och det enda utan yrkesangivelse eller roll. Men han var i Spanien då.
Däremot vore det intressant med texter i vilka Palme ger sin syn på Sandinisternas massavrättningar av Miskito-indianer, behandlingen av judar och andra människorättskränkningar (hans syn på Somoza och Contras är väldokumenterad).
https://www.commentary.org/articles/joshua-muravchik/sandinista-anti-semitism-and-its-apologists/
Av dylika texter eller avsaknaden av dem skulle vi få en bättre förståelse av mordoffrets moral och psykologiska reaktioner.
PJ,
Commentary är en starkt pro-israelisk tidskrift som sedan länge står nära det republikanska partiet. Tidskriften likställer kritik av staten Israel med antisemitism. Så var fallet även under 80-talet och att tidskriften skulle attackera sandinisterna och anklaga dem för antisemitism var närmast väntat. Den som läser artikeln finner dock att författaren har lite svårt att hitta särskilt starka argument för sin tes. Till exempel känner han sig tvungen att medge att USA:s ambassadör Anthony Quainton i ett konfidentiellt telegram till Washington menade att det inte fanns några belägg för antisemitism från sandinisternas sida.
Bland miskitobefolkningen fanns det grupper som deltog i contras krig mot sandinistregeringen. Det ledde till våld som hårt drabbade civila. Om du känner dig angelägen kan du komma med länkar som visar vilka källor du bygger din beskrivning av konflikten på.
Gunnar,
Fast Commentary alltid varit en tidskrift med judiska temata har den som bekant under Norman Podhoretz ledning gått från vänster (snarast trotskistisk, anti-stalinistisk) till neokonservatismen. Skribenterna själva genomgick ofta denna utveckling. Neokonservativa skribenter fortsätter att dominera efter kulmen under Bush. De tenderar att vara ”Never Trumpers”, medan Trump lagt Republikanska partiet under sig.
Tidskriftens utveckling var bakgrunden till Woody Allens: det sägs att Commentary och Dissent skall gå ihop och bilda Dysentery (Annie Hall).
Jag skulle tro att redaktionen om den har officiella definitioner av anti-semitism och anti-zionism och ligger nära AJC:s (som tidigare gav ut Commentary):
”When Jews are verbally or physically harassed or Jewish institutions and houses of worship are vandalized in response to actions of the State of Israel, it is antisemitism. When criticisms of Israel use antisemitic ideas about Jewish power or greed, utilize Holocaust denial or inversion (i.e. claims that Israelis are the “new Nazis”), or dabble in age-old xenophobic suspicion of the Jewish religion, otherwise legitimate critiques cross the line into antisemitism. Calling for a Palestinian nation-state, while simultaneously advocating for an end to the Jewish nation-state is hypocritical at best, and potentially antisemitic.”
Inte ens all anti-zionism blir då anti-semitisk. Men framförallt:
”“Criticism of Israel similar to that leveled against any other country cannot be regarded as antisemitic.” [1] When anti-Zionists call for the end of the Jewish state, however, that is no longer criticism of policy, but rather antisemitism. ” – dock ingen reservation med ”potentially” där.
https://www.ajc.org/news/anti-zionism-and-antisemitism
Artikelförfattaren kanske separerar begreppen tydligare:
”But in part, too, the fact that the main motivation for the Sandinistas’ persecution of the Jews seems to have been an intense animus against Israel may have led various observers who were not necessarily predisposed in favor of the Sandinista government to conclude that what was at work here was not anti-Semitism but the distinguishable phenomenon of anti-Zionism.”
In truth, however, it was the Sandinistas who were unable to separate their anti-Zionism from anti-Semitism, just as their Soviet and Palestinian and Libyan brethren have been unable to do. Thus, for example, during the war in Lebanon, the Sandinista newspaper, Nuevo Diario, frequently lapsed into explicit anti-Semitism. One story contained the sentence: “Zionists, from Wall Street, the U.S. Congress, and other powerful sectors of the establishment install and depose Presidents [and] determine fundamental aspects of foreign and domestic policy.” A week later one could read: “In accordance with the Bible, Israel has committed a capital crime for which she has not yet repented, that is condemning to death and killing the Lord Jesus Christ. . . . Christian revolutionaries are called upon to redouble their efforts against the theology of death.” And a week later: “For many years the Jews, who crucified Christ, . . . have used the myth of being God’s chosen people to justify massacres of the Palestinian people.” Two days after that: “The world’s money, banking, and finance are in the hands of descendants of Jews, eternal protectors of Zionism.” Perhaps most revealing was the headline, “Jews Bomb Beirut,” and the speculation that President Reagan—in view of his pro-Israel policy—must have some Jewish blood in him.”
Men sedan en non sequitur:
”In other words, although hatred of Israel rather than hatred of Jews per se may have been what motivated the Sandinistas to persecute Jews, persecute them they did—if only because they saw the Jewish community as a whole as an extension of Israel.”
Gunnar skrev: ”Den som läser artikeln finner dock att författaren har lite svårt att hitta särskilt starka argument för sin tes.”
Artikeln i Commentary inleder med ett antal motsägelsefulla och rentav felaktiga rapporter och ledare i NYT och WP. Så kommer man till sin egen undersökning, intervjuer med nästan varenda judiska flykting. Jag finner den konklusiv.
”Curiously, while various groups and individuals purporting to examine this issue traveled to Nicaragua, where virtually no Jews were left, none sought to track the story to its source—the refugees themselves who were now living mostly in Miami or Costa Rica. In the last few months we have endeavored to do exactly that, interviewing members of each of the refugee families we could locate and who were willing to talk to us. Of the seventeen families that comprised the bulk of the Jewish community prior to the rise of the Sandinistas, we now have accounts from all but two.1 From comparing individual stories, we believe that we are able to piece together a pretty clear picture of what happened to Nicaraguan Jewry.
[…]
Harassment of Jews by the Sandinista Front (FSLN) began during the year prior to its seizure of power. Most Jewish families began receiving abusive and threatening telephone calls, some of them every day, others every few days. The callers identified themselves as Sandinistas, used foul and abusive language, made specific derogatory reference to the Jewishness of their respondents, and uttered death threats both against the heads of households and against their children. In some cases, similar threats and abuse were conveyed in postcards or in graffiti sprayed on Jewish homes and places of business. Some received warnings from friendly employees with links to the Sandinistas, and a few were followed or approached with threatening messages by men on the street whom they did not recognize.
These threats were underscored by an event that occurred during a Friday-night service in December 1978. That night, an incendiary device was hurled at the synagogue, igniting its wooden doors. When some of the worshippers emerged from the building they were confronted by a carload of armed men, recognizable to them as Sandinistas, who pointed guns at them and ordered them back inside. Eventually the assailants fled and the fire was extinguished; the building was not destroyed and none of the worshippers was seriously injured.
Contrary to Rabbi Brickner’s assertions, there is evidence to corroborate the victims’ claims that the attackers were Sandinistas. Mauricio Palacio, who at the time was employed by one of the Nicaraguan Jews, and is now himself a refugee in the United States after having grown disillusioned with the Sandinistas, has given a signed statement confessing to his part in the 1978 arson attack against the Managua synagogue. The aim of the attack, he says, was not to injure but further to intimidate the Jews. In this it was successful.”
[…]
”Some who left the country because of warnings that their lives were in danger never considered returning. Isaac Stavisky was told at gunpoint, “Next time we’ll get you, you Jew.” Gyula Pinkes and Laszlo Gevurt, business partners, suffered repeated attacks on their homes, during which FSLN combatants shouted, “We know Jews live here.” After being warned by a friend whom they took to be well-connected that the FSLN was “coming after the Jews,” they fled.”
Palme hade inte kunnat läsa den eftersom den kom ut efter mordet under 1986. Men hans medarbetare hade kunnat ta kontakt med flyktingarna om han ville fokusera på Nicaragua.
Vad gäller Miskito-folket:
https://www.washingtonpost.com/archive/politics/1984/06/08/oas-study-says-miskito-indians-suffered-abuse-from-sandinistas/5a034db2-11ad-4142-80d8-2c4fe611c8a6/
En film om den går att få tag på: https://www.imdb.com/title/tt0347654/plotsummary/?ref_=tt_stry_pl
chrome-extension://efaidnbmnnnibpcajpcglclefindmkaj/https://www.cia.gov/readingroom/docs/CIA-RDP90-00965R000302050027-6.pdf
https://www.chicagotribune.com/1985/09/19/defector-tells-of-sandinistas-mass-executions-of-civilians/
https://www.cidh.org/countryrep/Miskitoeng/part2a.htm
https://cejil.org/en/press-releases/report-reveals-that-attacks-against-indigenous-miskitu-community-in-nicaragua-has-put-them-at-risk-of-disappearance/
Ur artikeln:
”Whatever the motivations behind Sandinista behavior toward Jews, the essential fact is that a tiny community—some fifty individuals—was compelled to flee. This is not a very big story; it pales in comparison, for example, with that of Nicaragua’s Miskito Indians, thousands of whom have also been compelled to flee and hundreds of whom have died. But it is a true story, and a revealing one—revealing about the regime that has perpetrated this evil, and unfortunately revealing as well about those in this country, including some Jews, who have denied or defended it.”
Man undrar vad Palme visste.
PJ,
du fortsätter att länka till kontroversiella källor utan att göra en rimlig redovisning av dessa källor. Filmen du hänvisar till, Nicaragua Was Our Home, var gjord av Lee Shapiro, en medlem i Unification Chruch, mer känd som Moonkyrkan eller moonies. Moonkyrkan har haft klara kopplingar till den högerextrema organisationen World Anti Communist League. Kyrkans ledare San Yung Moon stöttade Richard Nixon under Watergateskandalen. I Japan har på senare tid skandalösa uppgifter kommit fram om att kyrkan hjärntvättat sina medlemmar för att få dem att donera stora penningsummor som de inte haft råd med.
Tilbaka till filmaren Shapiro: han dog i samband med ett senare projekt då han verkade som inbäddad journalist hos Gulbuddin Hekmatyars mujaheddinstyrkor i Afghanistan. Hekmatyar har ett erkänt dåligt rykte som narkotikahandlare, krigsherre och krigsförbrytare. Under den sovjetiska ockupationen av Afghanistan var dock Hekmatyar nära allierad med USA (och kraftigt finansierad av CIA), och det var vid den tiden Shapiro arbetade med en film som skulle framställa krigsherrens styrkor i bästa möjliga dager. Det kan tilläggas att på senare tid har Hekmatyar signalerat att han vill ha ett samarbete med talibanerna.
Min poäng är att du, PJ, letar med ljus och lykta för att hitta källor som ska framställa Palmes internationella engagemang i dålig dager. Men tittar på närmare på dina källor framstår de i flera fall som direkta aktörer i det kalla kriget och nära kopplade till Palmes mäktiga motståndare.
Gunnar,
Mea culpa vad gäller filmen. Jag skulle inte lagt in den länken utan att veta en gnutta om den. Det var av nyfikenhet ifall någon skulle kunna hitta ett sätt att se den. Jag ber om förlåtelse. Och jag tackar för informationen.
Annars var det mest människorättsorganisationer (NGO:s eller internationella organ) och vanliga dagstidningar som var källor. Men kan man nöja sig med Amnestys och Human Rights Watchs landrapporter om Nicaragua genom åren – knappast deltagare i kalla kriget.
Tidigare har jag länkat till t ex The Guardian, NYT och Wilhelm Moberg. CIA-länken var ju bara en faksimil av en dagstidningssida. På tal om det kalla kriget och dess deltagare, har du själv satt in en dikté av en blod-besudlad diktators babbel med den tragikomiska brasklappen ”Det finns förstås ingen anledning att okritiskt ta Castros ord för sanning. Men det är alltid bra att leta efter information från olika håll.”
Men nu var ju den ena poängen att belysa hur dina kommentarer om sammanblandning av anti-zionism och anti-semitism var felaktiga eller missvisande vad gäller åtminstone Commentarys grundare. Och ännu mindre passade de in på den aktuelle skribenten, som inte behöver ta ansvar för hela tidskriften. Inget gensvar.
Den andra, större poängen var att med några citat visa att din karakterisering av artikeln stred fullständigt mot dess innehåll och den grävande journalistik som låg till grund för den. Tystnad därom.
Din replik tar upp inget annat än en enda källa (vilken det framgick att jag inte hade hittat) som hade noll med huvudargumenteringen att göra. Ja, jag skäms för den länken men skulle ändå se filmen om jag kunde: även en en blind höna. Inga jämförelser i övrigt, men jag har tre gånger tackat ja till Bernard-Henri Lévys filmvisning om kriget i Ukraina i FN-högkvarteret fast jag inte samtycker med honom om hur man skall få slut på kriget. Hans filmer ger i alla fall en inblick i helvetet. Det är alltid bra att leta efter information från olika håll.
Jag kan fira sanningsvittnen och tänkare som Valladares, Solzhenitsyn, Wolf Biermann, Rosa Parks, Aung San Suu Kyi, André Glucksmann, Bernard-Henri Lévy, Hjalmar Branting, Albert Camus, Selma Lagerlöf, Bertrand Russell, Albert Einstein, E.P. Thomson och Bayard Rustin fast jag tar – i oerhört olika grad skall betonas – avstånd från mycket eller lite av det de sagt och gjort före eller efter det jag högaktar dem för.
Jag tillstår att jag inte enbart läser det jag som demokratisk socialist, vänsterliberal (man kan vara både och som Mill), antirasist, pacifist och vetenskapsman förväntar mig gilla. Jag kämpade mig till och med – med djupaste vämjelse – igenom en artikel av Andreas Malm och en annan okritisk, ensidig kria om Kuba samt en partiell förnekelse av Hamas roll i 7 oktober-pogromen i Parabol.
PJ,
du fortsätter att försöka få det till att sandinistregimens antisemitism skulle vara ett historiskt faktum. Om det vore det skulle rimligtvis en sådan sak ha fått stort genomslag i den offentliga debatten, i synnerhet som president Reagan använde sig av argumentet i sin retorik mot sandinisterna. Men så är det inte, nyhetsmedia tycks inte ha hittat några trovärdiga belägg för Reagans anklagelser på den punkten. För att än en gång ge ett annat perspektiv än ditt, låt mig hänvisa till en kort artikel av Lawrence Bush, redaktör för den amerikanska tidskriften Jewish Currents.
Eller låt oss ta en titt på en artikel i Washington Post från tiden det begav sig, 1984, som rapporterar om en grupp av judiska ledare som just återvänt från Nicaragua och inte hittat något som gett stöd för Reagans anklagelser om antisemitism. Gruppens besök i Nicaragua och dess slutsatser nämns i Commentary men viftas undan som illa underbyggda.
Det som Commentaryartikeln baserar sig på för att driva sitt case är – för den som orkar läsa den – en intervjuundersökning utförd av en icke preciserad grupp (kallad ”we”). Gruppen inkluderade, kan vi läsa oss till, artikelförfattaren och en medarbetare till honom vid namn Susan Alberts. I en fotnot framgår att samtliga intervjuer utförts av en enda person, Alberts, men någon hänvisning till var intervjuerna kan läsas eller var man hittar någon egentlig redovisning av undersökningen finns inte. Artikelförfattaren menar dock att eftersom Alberts intervjumaterial presenterar en entydig bild av förföljelse av Nicaraguas judar så ”är det omöjligt att föreställa sig” att inte uppgifterna hon redovisar är sanna. Det vill säga: inga andra rapporter, ingen annan information, kan rubba hans tilltro till sin medarbetares sammanställning av vad hon påstår sig ha fått veta.
Det är just den inställningen jag tycker mig hitta hos dig också, PJ. Det förändras inte av dina referenser till hur mycket du uppskattar Selma Lagerlöf eller Albert Einstein.
Gunnar,
Commentary-artikeln ägnar mycket argumentering åt frågan huruvida sandinisterna var enbart anti-sionistiska eller dessutom antisemitiska. Det är delvis missvisande, ty deras officiella position, åtminstone på tidiga 80-talet, var helt tydligt pro-sionistisk enligt utrikesministern Miguel D’Escoto: “We firmly believe that Israel has a right to exist just as we believe that Palestinians deserve a homeland.” Deras officiella positionen är ett historiskt faktum. Men deras anti-sionistiska retorik är även den ett faktum enligt Anti-Defamation League of B’nai B’rith (ADL) och Laurence Bush som du citerar, m fl. Utrikesministern förnekar dessutom att sandinisterna är antisemitiska.
https://www.jta.org/archive/differing-views-of-sandinistas-attitude-toward-jews-and-israel
Som ADL och många andra påpekat är det senare sant i så måtto att de inte hade eller har ett officiellt antisemitiskt program. Men de har officiella publikationer som innehåller otvetydig antisemitism, antisemitisk propaganda, inklusive av den allra grövsta klassiska sorten. Det bevisas av citaten i Commentary-artikeln såvida dessa inte demonstreras vara falsarier. Det hade varit allvarligt nog om de var rariteter: en total genomsökning fram till idag av alla sandinist-kopplade publikationer vare bra. Bevisar det enbart att det förekommit antisemitism bland sandinisterna på elitnivån? Nej, det bevisar mer, såvida inte varje förekomst av sådana oförblommerade fördomar tillbakavisats med kraft av redaktioner och regeringsrepresentanter. Med de reservationerna är den antisemitismen ett historiskt faktum, ja.
Ingen av undersökningarna eller invändningarna som diskuteras i Commentary-artikeln “viftas bort” där. https://www.commentary.org/articles/joshua-muravchik/sandinista-anti-semitism-and-its-apologists/ Tvärtom analyseras de mycket grundligt och bristerna, i visa fall falsarierna, slutsatsernas svagheter, motsägelserna och de avikande meningarna nagelfars. Det som framkommer är avsaknaden av stöd för avsaknad av antisemitism eller judeförföljelser. Ambassadörens telegram motsäger inte alls judeförföljelser på antisemitisk grund i kombination med något annat motiv; det är för övrigt fullständigt förenligt med pseudo-rasistiskt, icke-religiöst motiverade antisemitiska förföljelser och med dylik antisemitism som enda och tillräcklig bevekelsegrund: “the evidence fails to demonstrate that the Sandinistas have followed a policy of anti-Semitism or have persecuted Jews solely because of their religion.” Being “a member of the Jewish religion,” the cable went on, “is neither a necessary nor sufficient condition to result in . . . persecution.” Amdassadören flikar med “necessary” didaktiskt in att det minsann förekommer annan förfoljelse. Nazisterna förföljde inte judar enbart pga av judendomen. Ambassadörens konstaterande från och med “have persecuted Jews solely…” kunde ha telegraferats gällande Nazityskland och varit fullständigt sant. Hur effektivt rentvår det då?
New Jewish Agendas rapport byggde mycket på vad sandinister själva betygat dvs potentiell propaganda, vilket minskar dess värde. Men den beskrev faktiskt antisemitism i sandinisternas officiella Nuevo Diario. Den fastslog således att sandinisterna ägnade sig åt antisemitisk propaganda. Det går på tvärs med slutsatsen och sorterades bort! Den delegationen hänvisar Lawrence Bush till i din länk och dess rapport är kärnan i WP-artikeln du länkar till. Bush skriver besynnerligt nog att man flydde delvis pga sina affärsförbindelser och konfiskering, vilket han torrt konstaterar utan värdeomdöme (“…their business connections, which made them liable to confiscatory policies under the Sandinistas” – skall vi översätta “liable” med förpliktigade, mottagliga eller utsatta: en olycklig tvetydighet). Men man lyckades kanske fly tack vare förbindelser i andra länder utan att det var skälet. Han skriver dock också att de flydde delvis pga att sandinisternas retorik var anti-sionistisk och ibland antisemitisk, övergick till att bli antisemitism. Det senare, även om han förringar det antisemitiska budskapet, stämmer ju precis med Commentary-artikeln. Jag har inget att säga emot vatten på min kvarn om det än är bara en skvätt. Heder åt Joshua Muravchik – trots all skada han ställt till med i utrikespolitik – att than nagelfor och smulade sönder det mesta av rapporten och hela dess slutsats:
“Finally, in the words of the report, “the question of whether property was confiscated because of its ownership by Jews, or whether regulations governing confiscation were applied to Jews in a discriminatory manner, lies at the heart of allegations of anti-Semitism.” The delegation concluded that the answer to both of these questions was no.
_____________
But these were not, in fact, the questions at the heart of the charges of anti-Semitism. The heart of the charges was that the Sandinista Front had conducted a campaign of harassment and intimidation aimed at Nicaraguan Jews, which caused them to flee. Astonishingly, the report simply failed to address this issue—even though it had been presented directly to the delegation by three of the refugees who met with the group at the Miami airport as it was en route to Managua. Although the report’s introduction contained a paragraph describing this meeting, the body of the report omitted any mention of its substance, merely noting in passing: “It is clear to us that [the Jews who fled], many of whom are refugees from the Holocaust, did feel frightened and threatened by the violence and disorder that accompanied the toppling of Somoza. It is not our purpose or place to judge whether . . . such fear was reasonable or justified.” This is all the more astonishing since the refugees themselves had told the delegation that what made them feel frightened and threatened was not the random violence and disorder but specific incidents of Sandinista hostility. And the question of whether their fears were generated by real as opposed to imagined persecution was in fact the central question to be raised.”
Rapporten hade blivit värdefullare om man bokat av flyget till ett nästan judenrein land och stannat på flygplasten och talat djupt och inkännande med åtminstone tre flyktingar; Commentary spårade upp nästan samtliga.
Och en i delegationen var oenig med rapporten och dess slutsats: “The one member of the delegation who did address this issue was Rabbi Francis Barry Silberg of Milwaukee, who refused to sign the group’s report and instead issued a public demurrer. In it he said: “While there appears to have been no program of persecution of Jews in Nicaragua, the Sandinistas’ actions have certainly created a climate of concern sufficient for the mass emigration of Jews after the ‘triumph of the revolution.’ These actions include . . . their inability to distinguish between Judaism and Zionism. . . . Subsequent developments . . . confirmed the wisdom of that flight.””
Jag vet inte varför intervjuerna som Commentary-artikeln baseras på skulle vara otillförlitliga för att de utförts av en person. Ej heller tycker jag att det är nödvändigt eller verkar vara kotym att fullständiga utskrifter bifogas. Men alla som intervjuats hade ju kunnat invända om de hade velat. Vissa av dem har sagt samma saker i andra media och fora, inte minst i ADL Bulletin 1983 (som jag inte har till hands tyvärr).
https://www.jta.org/archive/differing-views-of-sandinistas-attitude-toward-jews-and-israel
Och dokumentet som nämns i det följande i Commentary-artikeln kunde väl ha gjorts tillgängligt för intresserade på förfrågan:
“Contrary to Rabbi Brickner’s assertions, there is evidence to corroborate the victims’ claims that the attackers were Sandinistas. Mauricio Palacio, who at the time was employed by one of the Nicaraguan Jews, and is now himself a refugee in the United States after having grown disillusioned with the Sandinistas, has given a signed statement confessing to his part in the 1978 arson attack against the Managua synagogue.”
Gunnar skrev: “du fortsätter att försöka få det till att sandinistregimens antisemitism skulle vara ett historiskt faktum. Om det vore det skulle rimligtvis en sådan sak ha fått stort genomslag i den offentliga debatten, i synnerhet som president Reagan använde sig av argumentet i sin retorik mot sandinisterna.”
Det är som att säga att eftersom svenska media har varit ganska tysta om rättskandalen den 10 juni 2020 och om 38 år av rättskandaler efter mordet på Palme så har det inte förekommit något skandalöst i den vägen. Jag tror man skall vända på det: i synnerhet som president Reagan, som använde sig av argumentet i sin retorik, förde en mordisk politik som visade sig kopplad till den mest hårresande internationella kriminalitet finns det många av oss här i USA, jag själv inräknad, som hyser sådan avsky mot honom att man helst ser att han hade fel i allt.
Lawrence Bush är otydlig igen: “The ADL report gave new moral impetus for the Reagan Administration’s sabotage, until New Jewish Agenda sent to Nicaragua a delegation of Jewish leaders, who found no evidence of special discrimination against the Jewish community. This provided cover for Jewish liberal leaders such as Rabbis Balfour Brickner and Alexander M. Schindler (head of the Reform movement) to dismiss the allegations and oppose President Reagan’s Nicaragua policy. The reality was that the Jewish community of Nicaragua, about fifty-strong, did flee the country…” – resten citeras ovan. “Cover”? Menar han legitimt stöd eller bara täkmantel? Jag vet inte hur oense jag är med honom, men han har rätt i antyda att Reagans användning av ADL:s rapport ledde till att många ville underminera den för att bättre kunna motverka Reagan, även om sanningen offrades: ett mindre pris kan man tycka. Men inget nödvändigt offer: Mr. President, don’t use the plight of Nicaraguan Jewry to support Contras, etc.!
I detta dystra ämne kan man även avsky honom för Bitburg-besöket:
https://en.wikipedia.org/wiki/Bitburg_controversy
Och för hans rasism:
https://www.newyorker.com/news/q-and-a/how-a-historian-uncovered-ronald-reagans-racist-remarks-to-richard-nixon
https://en.wikipedia.org/wiki/States%27_rights_speech
Det känns bättre att fördöma kräket med hull och hår utan något retligt undantag. (Det är spegelbilden av en idol som besviker mer eller mindre, som de på min lista.) Och många i USA, jag själv dock inte inräknad, är och förblir alldeles hänförda av sandinisterna. Jag undersökte i min ungdom en kortare tid patellarreflexer. Men jag har aldrig sett så kraftiga sparkar utlösas som när Nicaragua eller Kuba kommer på tal i det här landets hyperpolariserade media eller organisationer. Det sker på sanningens bekostnad.
Jag tycker diskussionen har varit upplysande men nu sätter jag punkt.
Men när man läser om SEs reaktioner , när Täbyskola skulle läggas ner, februari/juni 1984, då framstår han inte som uppseendeväckande, den typen av kommunala konflikter är ju ganska vanliga. Men att SE som gjort grafiska jobb åt M, sedan 10 år då, sedan 1982 ca var ordinarie ledamot i M:s Täbystyrelse, ordinarie ledamot i kommunalfullmäktige, ledamotav Täbyhus stiftelse, taxeringsnämnden, trafiksäkerhetskommittéen, och plötsligt fronderar han mot partiledningen, offentligt i pressen, och kastar partiet under bussen, barn, badvatten, och balja, åker ut.
Men annars beskrivs SE som en konservativ hardcoremoderat, monarkist. Hans anhöriga, bekanta och grannar måste ju ha undrat, liksom out of the -blue, något traumatiskt. Vad hände då ? Säjer detta mera om SE, eller mera om Täbymoderaterna ?
Engström som förtroendevald och nu bara kastar bort dessa åtaganden, som han väl tydligen behövde, måste ha varit allvarligt. Blev skolfrågan en påminnelse om hans egen skoltid, som väl blev något oregelbunden. K. Peterson som själv var moderatmedlem, kan ju ha kontaktat partivänner, jurister och andra som forskat kring SE-miljön i all tysthet. Där Sveriges starkaste hemvärn fanns 1987.
Täby är ett starkt moderatfäste, med profiler, som Reinfeldt, Svenonius, Filippa (H) R., Kinberg, (Schyman som inte heller går av för hackor) ) och det finns en moderat attityd, att hårdnackat neka till problem, som lands-hövdingen Kinberg idag, tar sig friheter, ” don´t ask – don´t tell” , att inte gå i svaromål, i media, bli osynlig, som om man står över allt annat.
Som om moderater har tillgång till obegränsat mediautrymme,(även Eng-ström) men lika kan moderater länge neka att informera, som strategi, även om högst offentligt ansvar. Sen efter 14 dagar när mediaintresset svalnat, kommer en avbön,självkritik,…ja men då, så f´låt att undersåtarna störde, när öppen vänskapskorruption pågår för en miljonlön, det var inte meningen. Finns som en moderatväst som ger vissa tydligen statsbärande signaler, men även signaler om att man står över de vanliga människornas vardag.Kanske vad Engström insåg sent omsider, hur moderaterna fungerade, att inte ens skolbarn fick komma i vägen för deras planer.
Sen i april 86´ blir det dags för SEs totaldiss av polismyndigheten, påminner om moderaterna i Täbyskolan, ingen är vatten värd, han har minsann försökt att lämna vittnesmål på plats, intervjuats och fotats av SvD , han har rekon-struerat och sprungit på egen hand på mp, med SVT/Folke Rydén, även gammal Sigtunaelev, men polisen bryr sig inte om Stigs pusselbitar, som ”hör till pusslet” (vad kunde Stig bidra med som var så viktigt ?) alla dörrar öppnas med rätt bakgrund, men bör media vara så tjänstvilliga att man låter sig utnyttjas i ett mycket grovt brott, förekommer det även idag, att man inte har en tanke på en pågående utredning, de bör ju kanske kolla med polisen. Möjligt att SE var i öppen kris, både före och efter MP.
Just idag har regeringen delat ut ett pris till Svenska musikexport, Loreen , och Europe, blir som Polarpriset, påminner om att man vill lysa med artisterna, men branschorganisationerna har Idrottsgalan, för idrotts-prestationer, Grammis för musik, Radiogala, och Guldbagge-galan, och Grävande journalister har då givet en Guldspade, som för några år sedan gick till Thomas Petersson, Filter och i år till Gunnar Wall, som friat SE. Kul att få pris, men att ryggdunka för en lösning, i ett allvarligt mordfall,som blir filmmanus, och sedan prisa en en motsatt lösning några år senare, undergräver väl snarare den grävande journalistikbranschen. Om nu inte Palmemordet ingår i svensk folklore, som alla dessa festliga amerikaniserade galor.
Det som hänt 2020, är ju vad alla vuxna svenskar hade väntat sig, när mars 1986 var bara några dagar….detta kommer inte att bli löst, och om, mot alla förhoppningar, kommer det att vara så urvattnat, nångång om 34 år, att det inte spelar någon politisk eller känslomässig roll, mer än en ruffig match i division 3.———————————————–Men ett nytt tips i Palmeutredningen, kan inspireras av vem man i USA, tror låg bakom mordet på John F. Kennedy. Nämligen Israels strategi ” Rise and kill” din fiende, något man tillämpat bara sedan 1944, november, då judiska terrorister sköt ihjäl den brittiske guvernören ca, Lord Moyne. 1948 den 17 September sköt man ihjäl svensken greve Folke Bernadotte, som var FN:s kommissionär, men vars synpunkter inte uppskattades av M. Begin och Y.Shamir, senare israeliska regeringsmedlemmar ,som planerade dådet.
Vår kung, vars far dog i en flygolycka januari 1947, förlorade då 1948, sin farbror Folke, två fadersförluster, två faderlösa familjer inom 1,5 år, det blev för mycket. När kungens dotter föddes 2012, döptes hon till Estelle, vilket var namnet på greve Bernadottes fru, amerikanskan Estelle Manville, som blev änka med två små barn, och inte utan anledning, kungen har nog inte förlåtit mordet, kan man tro.
Gunnars närstående tidning Internationalen skriver 2 november 2023, ” Att Sveriges regering hugger Palestina i ryggen och begår folkrättsbrott. Sten Andersson uppger att det var han som föste Palme framför sig i Palestina-frågan, redan 1965, Palme träffade Arafat, 1974, (i Alger, blev en medie-storm) och 2014 erkände Sverige Palestina. Palme kom därför att för- knippas med Yassir Arafat och den israeliske politikern Shimon Peres var socialdemokrat, , (1923-2016), men blev efterhand dissad av svenska socialdemokratin, men fick givetvis Nobels fredspris.
Israels vana att utföra attentat mot sina motståndare, genom Mossad ” kontoret” (eller Shin Beth) som även skedde i Norge mot en oskyldig arabisk servitör, och utförs varje vecka i arabvärlden, Syrien, Libanon, kan även var det som skedde med Palme, att Mossad såg honom och Sverige som en framtida betydande fiende. Hade man vågat att mörda Bernadotte, offret som man senare hånade i israeliska tv-program, man har den atti-tyden, kanske ett mönster som gällde 1986, att skjuta ner svenska stats-män, vars attityder inte passade sionisterna.
ISRAEL ? (Källa : boken : Final judgement/ Michel Collins Piper)
Om Israel låg bakom Kennedymordet den 22/11 1963, kan motivet i USA, var att Kennedy ville ha nedrustning, och därmed insyn i den israeliska kärn-vapenkapaciteten i Dimona, och därför blev ett hot. Att sen Lyndon Johnson blev president, 1963, han kan ha varit något informerad, en hållhake, och i sexdagarskriget 1967, blev ett US Navys signalspaningsfartyg Liberty, utsatta för ett förödande israeliskt flyganfall, fartyget slogs ut, helt men lyckades kommunicera med flottan, som skickade US- jets till undsättning, men detta blev mystiskt avlyst, och fartyget fick linka i hamn med 200 skadade och döda sjömän.
Vad Liberty bl.a. kunde ha avlyssnat var att israeliska armén avrättade egyptiska soldater i Sinaiöknen som var krigsfångar. Men allt tystades ner, och man kunde påverka Lyndon Johnson, då 1967,så locket på för Liberty, blev ökänt mörkat.Kanske attacken mot Worlds Central Kitchen, där flera f.d. brittiska soldater ingick, kan ha varit att på samma sätt slå mot under-rättelseverksamhet, riktad mot Israel.
Men om Israel sköt Palme, av gammal vana, bör det ha ”skakat Sverige i sina grundvalar”, som Holmér ansåg och måste döljas. Att sen Israel som bosättarstat hade mycket goda kontakter med Sydafrikas apartheidregim, som de hjälpte att skaffa kärnvapen, gör ju inte hypotesen mindre sannolik. Båda staterna kan ha haft intresse av mordet, joint venture. Därav den något professionella piercingsignaturen.
Palme höll den 13 april, 1983, i Storkyrkan ett framträdande,och talade om en mördad palestinier Isam Sartawi, (den 10/4 i Portugal vid Socialistinter-nationalens möte, Palmes kollega Bernt Carlsson var närvarande) men det utfördes av en palestinsk Abu Nidal-grp) det var Sartawi som tog initiativet att bjuda in Arafat, 1983, (då i Australien, men som ändrades) och Palme avslutade med citat ur Bergspredikan(NT) ” Saliga är de som gör fred ”.Men senare blev Palme hånad och hotad.
Talet finns på www. År 2001, 14 juli, skrev Sten Andersson, (s) f.d utrikes-minister, en debattartikel, om Palestinafrågan, (AB) rubrik: ”Israels politik är brottslig” Sten Andersson hade inga sympatier för Israel,som landet utveck-lades, men kan det ha bottnat i någon misstanke ? Palme liksom tog sig in i Palestinafrågan mer och mer, för att medla fred, på FN-villkor.
Det som M.C. Piper tar upp utg. 1994) Final judgement: är att: När Algeriet frigjorde sig från Frankrikes kolonialvälde, (gr.1832) blev det ett långt krig , med främlingslegionärer bl.a. och att de Gaulle tänkte släppa Algeriet mötte protester, en grupp franska officerare bildade organisa-tionen OAS, och gjorde en kupp mot franska regeringen. Redan 1954 startade kampen mot Frankrike, som inspirerades av segern i Indokina, för Viet Mihn, i Dien Bien Phu. Proletären/www skriver 2021 om hur franska polisen i Paris, den 17/10 1961 sköt rakt in i en demonstration, av algeriska arbetare och kanske ca 400 dog, och kastades i Seine. Frankrike hanterade Algeriet som Israel , Palestina, exproprieringar av mark, kärnvapenprov som gav 42.000 offer, 1, 5 miljoner dog i strider. Militären försökte att avsätta de Gaulle i en kupp, 1961, och OAS kunde nästan mörda honom. Le Pens far var fallskärmsjägare, i kuppen och de åkte runt i Alger, och sjöng, Edith Piafs: ”Non, je ne regrette rien” , en sång inspelad 1956, som Piaf faktiskt tillägnade Främlingslegionen.
Men 1950/1960talet var präglat av avkolonialiseringen i Afrika och Asien, och Palme blev säkert påverkad, genom sina resor. När han blir inter-vjuad i ” Med egna ord ”= Rendez-vous suédoise (1978) av Serge Richard, i en fransk utgåva, uppehåller han sig givetvis vid den antikoloniala kampen. ” 1962 fick Palme som regeringens speciella sändebud närvara vid firandet av Algeriets, befrielse, ”på den tiden kände jag bl.a. Bouteflika och Cherif Bekacem, vårt parti hade från början av 60talet engagerat sig för den algeriska saken – något som blev en konflikt med de franska socialisternas union. Som ny riksdagsledamot hade jag 1960 tillsammans med 35 kollegor skrivit under en petition i riksdagen mot Algerietkriget.” Jag erinrade mig just detta Palmeuttal-ande, om Algeriet, där fick frassarna direkt för Algeriet, så var Palme.
Men en stat som inte var intresserad av att få ytterligare en folkrik arabstat, i närområdet, som Algeriet, var – Israel ! De samarbetade med OAS, genom Mossad, men Kuba stödde Algeriet, lika som man sände trupp till Södra Afrika, från 1975. Här kan finnas en början till Palmes engagemang, för Vietnam och tredje världen. Som om USAs politik går ut på att trasha alla stater i Mellan Östern som kan hota Israel som väl idag alla är rädda för, att inte drabbas av en rullande Gaza-operation. Irak, Syrien, Libyen (som lilla fredsälskande Sverige deltog att slå ut som stat, 2011) återstår : Iran. Där tvekar både Israel och USA, men never say never.
Men 1963 ansåg Ben-Gurion att det var ett livsvillkor att Israel fick kärnvapen, och Kennedy kunde bli ett hinder mot det. Möjligt är att Palme sågs av Israel som ett blivande hot, han mötte Yassir Arafat i Alger faktiskt 1974, en ” hemlig gäst ” kom till en middag, och sedan besökte Arafat, Palme i Sverige 1983, Palme i Storkyrkan den 13/4. Kanske inte ofarligt för Palme. Tillsammans med Sydafrika kan en komplott blivit möjlig. Palme hade ju även ett uppdrag att medla mellan Irak-Iran, och att hindra denna blodspillan, ett annat motiv för Israel. Så Palme han jobbade sig metodiskt in i kríspunkterna för Israel. Irak invaderade Iran 1980, efter iranska revolutionen 1979, och kriget pågick till 1988, Palme medlade på FN:s uppdrag 1980-1982. Bofors levererade mängder av sprängämnen till Iran.
Om Israel planerade att skjuta Palme, var det i perfekt tidpunkt, inte för tidigt inte försent, Sydafrika gynnades, USA och Israel hade motiv, och att skjuta Palme (men inte hans fru, som inte kunde ta upp hans mantel) just I den upphetsade stämning som förelåg 1985/1986, med Palme under ubåtskampanjen, marinofficerarna, serverade ju en anledning, före hans Moskvabesök, skulle kunna fungera som ”pretext”, och förvirra utredningen, ”en högerextremist skyldig, säkert” . Faktum är att när Högsta sovjet höll en parentation över Palme 1986, syntes på podiet en skäggkille, *Fidel Castro som var en garant i Södra Afrika mot Sydafrika. ( * Borgnäs YouTube).
De som planerar mord, som Yitzak Shamir, (av Bernadotte 1948) hade varit chef för en sådan europeisk grupp, i Paris, 1950talet, även, James Jesus Angleton, CIA, chef för ” Mossad-desken” hjälte i Israel, inblandad även the French Connection ” OAS, (1963) de kan säkert förlägga det vid lämpligt tillfälle, som när Kennedy sköts, efter en omfattande Kubakris 1961/1962, då man kunde skylla på Sovjetunionen och Kuba.
Michael Collins Piper. (56) : Final judgement (1994) : / Guillermo & Ignacio Novo – Two brothers, veterans of the CIA-backed Cuban exile wars against Fidel Castro, the Novos were part of the armed caravan led by CIA and Mossad asset Frank Sturgis that arrived in Dallas on Novem-ber 21, 1963. Many years after Dallas, the Novos were convicted of participating in the murder of a Chilean dissident(Letalier)I in collab-oration with another Mossad-connected adventurer, * * Michael Townley, who in 1963 had been working for high-level Mossad figures implicated in the JFK conspiracy. (See Chapter 9 and Chapter 16)
(*Se även * Parabol 2023:3. OG såg CIA-agenten på Grand natten då Palme mördades. Att Townley redan 1976, hade sökt att skjuta Palme. Gunnar Wall skriver i Konspiration Olof Palme om misstankarna mot Townley. S.265. Det gick inte att klarlägga vart Townley befann sig 1986.
Var kommer Engström in i detta ? Ingenstans, han gjorde en tidig revolt mot Täbymoderaterna, 1984, råkade bli vittne, i närheten av MOP, 1986, meddelade detta till polisen, blev lika besviken på blåljus:s, hantering av hans uppgifter, tänk om Fantombilden var riktig ? Utifrån debatten om Kennedymordet i USA som en konspiration,, CIA, Mossad, Johnson, exilkubaner, kan ju faktiskt även vi i europeiska periferin anmäla Palmemordet, för en liknande process, som kan ha liknande ingångs-värden, men få eller ingen har framfört detta.
Ur Olof Frånstedts bok, Spionjägaren 2, (2015):
”- 1963 fastställdes IB, en jätteorganisation, som förre säpomannen Olof Frånstedt tar markerat avstånd från, militären och sossarna, 10.000 skyddsobjekt, sen utgick man från valresultaten och plottade in alla tänkbara sabotörer, som alltid var komm-unister, men även i freds/vänskapsorganisationer, de skulle registreras som utnyttjat sin rösträtt var potentiella sabotörer, ända ner till någon som var med i Konsums medlemsråd, säkerhetsrisk kunde vem som helst bli.
Sex regionchefer och och därutöver tre tätortschefer, Stockholm, Göteborg Malmö, nio fast anställda, förutom central ledning i Stockholm med militärer i försvarsstaben.
Utöver regioncheferna , fanns länschefer, 300 länsortskontakter, därutöver, 77 tät-ortschefer och nästan 400 tätortskontakter. Borås och Trollhättan hade vardera 8 kontaktpersoner, som skulle bedöma vilka som var säkerhetsrisker.Västerås, Ludvika, Borlänge hade 4 rapportörer för varje stad. I Göteborg, var det hela 30 personer.(av angivare).
Det var ett tätt rutnät som lades över Sverige för att utöva kontrollen av människor. De 800 personer som ingick i IB, skulle krigsplaceras, för att upprätthålla, samma uppgifter i krig och fred, dessa var frivilliga fältpersoner. Man tog fram detaljerad väljarstatistik, nedbrutet på landets alla lokala valkretsar. Det skulle underlätta att arbetet att spåra upp alla säkerhetsrisker, och sen placera ut dem geografiskt på kartor. ” –
—————————-
En fruktansvärd berättelse, om IB, som inte har kommit fram i sin verkliga omfatt-ning, som direkt skull kunna följas av internering, avskedaden, deportering vid ockupation av främmande makt, och utomrättsliga avrättningar, alltså mycket allvarliga konsekvenser, när man lekte med människors liv, kanske förstörde deras liv.
Det borde ha inneburit straffrättsliga konsekvenser för Tage Erlander, Olof Palme, LO-folk som Arne Geijer, Sven Andersson, Sten Andersson, en drös med militärer, Stig Synnergren, men istället fängslades de journalister som avslöjade hemsk- heterna, med var sitt år, på Långholmen, och det var Olof Palme som förnekade i riksdagen och även hånade de dömda, Guillou, Bratt, Isacsson, öppet. Det går att förstå att de hittade affärer med Palme, som han sen förnekade, 1986 var Palme körd. Frånstedt menar att det var IB-registreringen som var huvudsaken i IB-affären, men det spelades ner, till hur IB spionerat även utomlands, bl.a.
Säpo tycks inte varit så inblandat i IB, de som skröt om att de var de verkliga säkerhetsagenterna, som kunde göra som de ville. Ett allvarligt brott av de inblandade som tyvärr kanske har preskriberats.Säpo, Frånstedt är mycket tydlig med att ta avstånd från allt vad IB stod för.
De hade läst för många ”cowboy och indianböcker ” raljerade han, när titeln skulle ha varit som i Nazitysklands: Wannsee-möte 1942,: ”Den slutgiltiga lösningen för de svenska kommunisterna och vänstern, och många andra som marginaliserades av något skäl ” som ett naziprojekt, ” Generalplan ” fyllt av skurkar och ondsinta angivare.
Att Palme flirtade med tredje världen, Kuba, Sovjet, det var inte särskilt seriöst ,när det gäller IB, då sossarnas kommunisthat stängde ju dem ute från tredje världen och Sovjet , Kina, vilket inte den internationelle överklasspojken Palme kunde acceptera, med tanke på sin framtida karriär. Däremot skulle de människor i Sverige som hade vänstersympatier och internationell utblick och intresse, och kunde hota sossarna i de fackliga valen registreras, hur de röstade, vilka föreningar de var med i, var de reste, precis allt skulle kontrolleras. vem som helst kunde vara en säkerhetsrisk, men IB skapade hotbilder där inga hot fanns.
Olof Palme framstår ju efter Frånstedts bok, som en fascist, som skulle kunna tillåta vad som helst, för socialdemokratin och militären, och näringslivet, en hyperkontroll efter valresultaten,något så motbjudande förräderi av demokratin, får man leta efter. Detta var ju värre än ”Sovjet” fast på hemmaplan inom socialdemokratin och militären, så mycket var det värt. Hemligt registrering och inlåsning av de som avslöjade den hemliga terrorn.
Frånstedt : När den äkta spionen och förrädare Stig Wennerström greps, av säpo, (efter 15 långa år) 20 juni 1963, (Släpp ABBA-köret nu, The Beatles, Tio-i Topp den veckan : Listen, Do you want to know a secret med Säpos doa-kör, sa Pekka Langer) blev försvaret och dess säkerhetstjänst störd, det skulle ju försvaret klara själv utan säpo, de gick i god för honom, ”aldrig Wennerström kunde vara spion,”och någon okänd på FRA ansågs ha skyddat honom, och någon mr X hade besökt hans bostad, och plockat undan saker. Känns igen med you-know-who.
I Jonas Gummessons bok om: Palmes ungdomsår,: bland nazister och spioner: (2001) s.162, som inte väckte någon större debatt tyvärr, som folk inte fattar i Sverige :
”Olof Palmes gamla lärare från kadettskolan på K3 1947, Carl Gustaf Strandman hade lämnat officersbanan för att ta över familjens bokhandel på Fredsgatan i Stockholm.Det var dit Erlander brukade gå för att handla sina böcker. Strandman hade haft en och annan synpunkt på Palme redan som kadett och det hade han nu också.- Erlander var inne varenda vecka och köpte böcker och alltid av mig, jag visste vad han hade för smak.Då när Palme hade blivit utsedd till efterträdare, frågade han mig vad han tyckte om det,han visste jag varit hans chef i det militära. Och jag sa att jag trodde det var det dummaste denna gamla fina arbetarrörelse hade gjort, att det var början till nedgången. Att ta en liten överklasslymmel var alldeles fel. – Jaså, säger du det, sa Erlander.”
———————————————————
Raider,
jag anser, precis som du, att det har sitt värde att granska historiska skeenden. Men för att det ska bli meningsfullt krävs det en strävan efter att försöka förstå komplicerade förlopp och en viss försiktighet med slutsatser. I ditt fall tycker jag att det saknas. Du har tidigare letat efter omständigheter som skulle kunna tolkas som om Stig Engström kanske lånat sig till att bli ett instrument för den svenska borgerlighetens Palmehat. Nu är det Palme själv som ”framstår… som en fascist”.
I dina texter framtonar alltså ett Sverige där en högerextrem borgerlighet och en fascistiskt anstucken socialdemokrati befinner sig i någon sorts svårbegriplig konflikt som leder fram till Palmemordet. Vill du övertyga någon om det får du nog slipa på argumenten.
Gunnar, nu tycker jag du underskattar Frånstedts uppgifter om säpo, och hur mycket de tog avstånd från IB-registreringen och dess uppenbara risk för de människor som drabbades. Från IB kan ju även Staybehindagenter ha värvats, en organisation, som inte heller fanns under demokratisk kontroll och insyn. Ett säpo med ändå inte alltför gott rykte, ett IB över hela landet, och med ett än mer hemligt Staybehind med kanske mordkommandon och bödlar, som de uttrycker det själva, och all interntrafik med paramilitära grupper. Allt som givetvis kan ha en betydelse i MOP.
Men Palme och SAP, kom tydligen inte riktigt överens med säpo, därför att säpo kunde inte skilja på en vänstersosse och en kommunist, så den saken klarade bara IB och sossarna garanterat själva av. Det krävs såna special- kunskaper för att framstå som en gråsosse-idiot,som smygnärmar sig och sen anger sina arbetskamrater,och domen faller. Mycket värre än som Peterson jobbar. Blir som en imponerande fjärilssamling.
Du bör läsa Frånstedts bok, och se hur man lade ut ett rutmönster över en stad, ex.vis Boden och sedan märkte ut vad s.k. kommunister bodde, alltså = människor med civilkurage, bland det värsta jag sett, av kontroll, nazi, typ, (Rubrik: Tillhör kommunistkort Luleå stad och 1 km) och Palme visste ju mycket väl vad som pågick.
IB användes säkert både vid Kårhusockupationen , 1968, samt Gruvstrejken 1969/70. Men ett framsteg, nu sköt man inte ner strejkande arbetare, som Ådalen 1931, den händelsen som SAP sen utnyttjade, politiskt, men där s.k. kommunister var ledande, och därmed offer, då dög dom. Men Gruvstrejken var första skakningen på tredje däck för sossehegemoniskutan. Men även säpo hängde i Kiruna, men ingen av dessa och IB vågade ju visa sig.Social-demokratin har ju alla fasoner av den typiske översittaren, än idag.
Olof Palme (och socialdemokratin) var en sammansatt person som vi alla andra, det var bara att hans tvära byte av ideologi och hans bakgrund, att härbärgera detta, och behov av makt, blev allt som gav ett fascinerande intryck, men han var tidigt inne i hemligtjänster, 1951, och fick läsa rapporterna från CIA, som gick över Nato och västtyska Wiesbaden. Palme tyckte att Säpos kontakter med CIA, skulle dämpas, men man hade även täta kontakter med MI6, en inte helt menlös hemligtjänst, vars SOE opererade i sabotageligor, både Rickman, 1940, och *Threlfall, 1942, där t.om. Raoul Wallenbergs syster *Nina var ovetandes inblandad, varnades av UD (arbetsplats) och SÄK,lydde ej och blev då skickad till Tyskland, på ett svenskt konsulat, augusti 1942, så det var ej ”kommunistiska sabotörer”.”
De var engelsmännen som snodde tre svenska jagare juni 1940, till Scapa Flow, kanske bombade Hårsfjärdens jagare 1941, september, sprängde ett tysk ammunitionståg 1941 juli, och ändå skickade ett ny SOE-man 1942. Påminner om att de nog sysslar med detsamma i Ukraina, the ” SOE-detonation concept” en stor stor JamesBondverkstad.
Frånstedt skriver : – Palme var en begåvad och klok person, Stor analytisk förmåga, snabb i tanken, vass i repliken. Han var inte politikens centrum, han var politikens centrum, ingen inom SAP eller i oppositionen kunde mäta sig med honom. ”- Men Frånstedt kallar även IB ”en lekstuga för vuxna.” Men visst blev Palme en martyr för särskilt vänstern, kan man tro, efter mordet, som nog många undrade över, samtidigt som socialdemokratin tycktes vara lättade att vara av med Palme. Detta kan man diskutera.
—————————–
Den indiska faktorn: SE hade ju tillbringat sina första 11 år i Indien, på STABs anläggning för tändstickor i Mumbai, heter det nu, där hans föräldrar hade viktiga positioner. Återsändes till Sverige 1945, två år innan Storbritannien lämnade, 1947.Hur kolonial attityd SE hade vet vi ej, han kanske borde ha gjort en karriär som Palme på Tredje världen, och Indien, men den vägen tycktes stängd.
Men det var så att Palmes farfar, artilleristen som startade Thulebolagen. hade en syster, Anna, lärarinna som levde i England, och gifte sig med en indisk läkare, Upendra Dutt, i Cambridge, fattigläkare, ”six-pence” som hjälpte de utsatta, deras son Rajani Palme Dutt, f.1896-d.1974, följde med fadern, blev journalist och ledande i Storbritanniens kommunistiska parti, fick först 1946 resa till Indien där han höll tal, i radio, och mötte Gandhi, och Nehru, senare afrikanska politiker som Nkrumha , Kenyatta, när det brittiska imperiet sakta upplöstes, som till sist blev Suezkrisen, 1956, som drog in Israel även. Vad visste SE ev. och tyckte om Palme Dutt ?
———————————————
Från Anne Rambergs blogg: advokat, f.d. ordförande i Advokatsamfundet (2020) :
—————————-
” Möjligen hade chefsåklagaren genom uttalanden i media förmedlat intrycket av att han skulle kunna presentera något mer handfast i form av bevis. Eller, så har media dragit alltför långtgående slutsatser av chefsåklagarens uttalanden. Jag vet inte. Hur det än må vara med detta återstår frågan om det var fel av chefsåklagaren att peka ut den s.k. Skandiamannen på sätt som skedde. Om detta kan man han olika åsikter.
Jag har full sympati för de som kritiserar det sätt på vilket Skandiamannen utpekades som sannolik mördare av statsminister Olof Palme. Denne man är avliden och saknar således möjlighet att bemöta åklagarens påståenden. Detta förhållande är i sig otillfredsställande.”
”Detta sagt anser jag emellertid det försvarligt att åklagaren redogör för de misstankar som man under resan har format. Nu reses krav på olika sannings-kommissioner och utredningar med varierande uppdrag. Det vore dock enligt min mening kontraproduktivt. Att polisen inte varit framgångsrik i denna förundersökning är uppenbart. Den tidigare länspolismästaren Holmér bidrog nog till detta. En länspolismästare ska inte ingripa operativt. Denna insikt torde idag vara utbredd.
Så någon kommission för att utreda detta behövs inte. Och tanken på att det allmänna skulle initiera en utredning till den misstänktes försvar förefaller mig främmande i vårt rättssystem. Det finns många goda skäl för samhället att avstå från den typen av virtuella processer. Politiker ska inte genom kommis-sioner överpröva åklagares beslut i enskilda ärenden. Detta gäller även om det handlar om en mördad statsminister.”
——-
En dom över döda män, som jag tycker man kan leva med, för nu. Det innebär inte att någon är skyldig bortom allt rimligt tvivel. AR. ”En länspolismästare skall inte ingripa operativt…(som dessutom var f.d. Säpochef, hur illa kan det bli i Hemligsverige ?) Men jag tror vi alla vet bättre idag,” the penny has dropped”.
Raider,
jag har läst båda delarna av Frånstedts memoarbok Spionjägarna. Dock skiljer jag mig från dig i bedömningen av vad Frånstedt säger när det gäller i alla fall en väsentlig punkt. Jag tror att när han upprördes över IB-registreringen handlade det mer om att en konkurrerande organisation tassade in på vad Säpo såg som de egna domänerna än någon djupare demokratisk upprördhet.
Men jag vidarebefordrar gärna lästipset. Böckerna är absolut värda att studera.
Personligen tycker jag Frånstedts hån och förlöjligande av IB är ganska skumt. Jag uppfattar det understundom att förre ämbetsmannen nästan tycks ha drivits av ett slags personligt hat efter pensionen och jag har därför lite svårt att lita på det han har skrivit om i sina memoarer. Blev han hämndlysten efter pensionen? Man blir ju onekligen nyfiken på vad som kan ha hänt mellan IB och SÄPO under Frånstedts ledning. Sedan är det ju alltid bra att påminna om att IB hade ca 4000 namn i sitt ”kommunistregister”, medan SÄPO:s register innehöll 300 000 namn. Så ska man sitta idag och förfasa sig över kommunistregister från kalla krigets mörka dagar, kanske man borde börja med SÄPO isåfall? Bara en tanke.
Jag kom strax efter jag sänt iväg att tänka just så att inslaget nog väl fanns i minnesprogrammet från 1996 men ej på youtube.
Det förefaller väl sannolikt att Lenin som idol för Palme gällde i motsvarande ålder när han riktar sig till skolelever.
Å andra sidan var han väl länge höger och kom väl med i socialdemokratiska partiet rätt sent. På 50-talet var han väl rätt utpräglad antikommunist?
Å andra sidan radikaliserades väl socialdemokratin i slutet av 60-talet med en ny generation.
Så det är kanske inte så lätt att avgöra den exakta tidpunkten för denna av allt att döma tillfälliga idoldyrkan.
-Texten på insändardelen av din blogg smalnar av allteftersom och ej möjlig att läsa. Nu fick jag ditt svar per e-post så jag kunde läsa den.
Tyvärr försvann denna snabbt av någon anledning men jag hann läsa den.
Har bara mobil ej dator.
Hans,
Det tekniska problemet är känt och uppkommer tyvärr i långa svarstrådar. Men om du vänder mobilen 90 grader blir det faktiskt bättre.
Om bara delar av det Lars Drake skriver är sant är det oroväckande. Jag har läst DCA-avtalet, och hittar egentligen ingenting som pekar på att han har fel.
Den inflytelserika amerikanska tankesmedjan RAND skrev 2019:
Google översatt:
”En ökad ställning och närvaro av amerikanska och allierade marinstyrkor i Rysslands operationsområden kan leda till att Ryssland ökar sina marininvesteringar och därmed potentiellt avleda medel från mer farliga områden. Det finns två möjliga komponenter till denna strategi. För det första, för att maximera trycket, bör USA och dess allierade öka sin marin närvaro i alla de ryska operativa områdena. Särskilt attraktivt är att inkludera Sverige och Finland i en allians.
[…] Fördelar. En ökad amerikansk och allierad marin närvaro i de ryska operationsområdena har tre potentiella fördelar. För det första kan det leda till ökade ryska investeringar i områden av USA och allierade styrkor. För det andra kan det leda till ökad marinkapacitet i USA och allierade och förbättrat samarbete”.
Operationsområdena måste avse Östersjön men även Svarta havet får man förmoda. Varför gick Sverige med på DCA avtalet. ”Potentiellt avleda medel från farligare områden”? Vad menar de? Är det resurser i Stilla havet som ska avledas upp till våra vatten?
Jag håller än en gång med dig Jörgen. Det finns andra metoder än direkt anfallskrig för att erövra andra länder. Att långsamt och metodiskt urholka grundläggande fundament för en nations självbestämmande är minst lika effektivt. Dessutom slår man då inte sönder incitamenten för ekonomisk vinning.
Jag kan faktiskt även utan problem instämma i Ulwencreutz inlägg om att ”Man får tycka vad man vill om de gamla verkliga socialdemokraterna, men de hade några bra idéer! Folkhemmet var det ena, och att allt vi behövde skulle produceras inom landet, var det andra. Med dessa två saker i minnet hade vi klarat vad som helst.”
Både Natoanslutningen och DCA-avtalet för Sverige och Finland verkar ha varit högprioriterat för USA:s del långt innan det ryska anfallet på Ukraina 2022, men det är ju detta som anges som orsaken, och det är väl vad de flesta tror. Men det verkar också ligga något annat bakom. Har frågan om huruvida en militarisering av Östersjön och Bottniska viken ens diskuterats i termer av ÖKAD risker för att dras in i krig och bli måltavla för Ryssland? Debatten runt detta har i det närmaste varit obefintlig. En hel del annat intressant kan man hitta i denna skrift, men när det gäller Sverige och Finlands ingångna avtal och Natomedlemskap, så tycker jag mig se se vissa samband med vad som diskuteras i kapitel 7.
”Maritime Measures”:
https://www.rand.org/content/dam/rand/pubs/research_reports/RR3000/RR3063/RAND_RR3063.pdf
Jörgen Gidlöf,
verkligen läsvärt! Helt klart fanns det 2019 bestämda planer från USA att dra in Sverige och Finland i NATO. Bland motiven som nämns i det här dokumentet finns att öka USA:s och dess allierades militära närvaro i området kring Ryssland och på det sättet tvinga Moskva till dyra militära investeringar.
Det här ger en belysning åt både NATO-anslutningen och DCA-avtalet – det senare kommer ju att, om det går igenom i riksdagen (vilket det väntas göra), leda till att USA:s regering i princip tar kontroll över svenskt territorium i ett antal väsentliga avseenden – utan att Sverige får något i utbyte. Det här är alltså något som går utöver NATO-medlemskapet.
Ett antal debattörer, bland andra Jan Guillou, har pekat på detta. Men frågan har inte precis nått ut till allmänheten.
Bra frågor som Guillou ställer här.
Det verkar vara något som inte är uttalat, men som är motorn i hela denna process, och jag har svårt att tänka mig att det handlar om Ukraina och att vi plötsligt blivit livrädda för att Putin ska komma och ockupera oss. Det rimmar liksom inte med logiken, utan vi får kanske söka oss tillbaka till dokumentet från 2019 för att hitta svaret. Det känns som om både DCA och NATO förberetts en längre tid, men att man haft vissa problem med att sälja in argumentet i stugorna, och att man sedan utnyttjade Ukraina-kriget. För blir det ett storkrig i Europa (möjligen på grund av att Ukrainakriget sprider sig) resonerar antagligen Moskva enligt logiken att attackera där hotet är som störst, och de måste väl utgå ifrån att det kan finnas kärnvapenbestyckade missiler som USA transporterat hit. Om inte ens vi vet…
Men i stället verkar argumentet vara att amerikansk närvaro ska verka avskräckande, och så kan det säkert vara, men knappast om läget blir skarpt. Man kan kanske tänka sig att det också finns ekonomiska orsaker i bakgrunden? Säger som Guillou när han uppmanar de yngre journalisterna att söka svar: ”buss på”!
Kapitel fyra är också intressant:
Geopolitical Measures:
Där diskuteras hur det (på den tid det skrevs) lågintensiva kriget i Ukraina skulle kunna utnyttjas för att öka Rysslands utgifter både ekonomiskt och i människoliv genom att eskalera den till en högre nivå, och här skulle man genom att utlova Ukrainskt Natomedlemskap få Ryssland att sätta hårdare emot. Man såg förstås att även ukrainska dödsoffer skulle öka, och att det fanns en risk att Ryssland skulle tränga djupare in i landet, men bedömde risken som låg. Detta samtidigt som Minsk 2 avtalet som skulle leda till fredlig lösning fortfarande fanns.
Jag konstaterar bara att det är vad som står, och att det är så diskussionerna gått i USA, och att mycket av det som sker nu analyserades grundligt redan för fem år sedan.
Överraskande att Jesus finns med på Palmes lista!
Det är naturligtvis bäst att ha hela bilden med för att kunna göra en korrekt bedömning.
Apropå Anna-Greta Leijons bortgång säger Ingvar Carlsson i SvD att hon ”blev väldigt orättvist behandlad” i samband med att hon tvingades avgå, i kölvattnet av Ebbe Carlsson-affären. Jag förstår att Carlsson är besviken över att hans justitieminister tvingades lämna. Men ”orättvist behandlad”? Menar han att han själv borde ha avgått i stället?
Janne Pettersson,
ja, det är svårt att tolka det på annat sätt än att Carlsson lät Leijon gå eftersom någon ledande socialdemokrat borde offras. Som framgår av min bok Mörkläggning så menar jag att Ingvar Carsson med all sannolikhet var mycket djupare involverad i Ebbe Carlssonaffären än vad Leijon var. Samma slutsats är lätt att dra för den som läser Leijons egna memoarer, Alla rosor ska inte tuktas!
Det kan tilläggas att Carlsson i samband med att Leijon avgick lovat henne att senare komma tillbaka på toppnivå i politiken. Det blev dock inget av med den saken, vilket hon var rätt bitter över.
För fullständighetens skull vill jag också säga att det här inte behöver tolkas som att Ingvar Carlsson agerade i sitt eget personliga intresse. Han kan ha gjort bedömningen att det skulle ha skadat socialdemokratin mer om han avgått än om Leijon gjort det.
Och med all säkerhet har Carlsson genom åren känt obehag över att Leijon blev orättvist behandlad.
Verkar rimligt. Samtidigt måste hon ju ta personligt ansvar för att ha skrivit rekommendationsbrevet till Ebbe. Där kunde egentligen ingen annan kasta sig på svärdet.
Nummer 5 2024 av nättidningen Parabol är ute nu.
Chefredaktören Kajsa Ekis Ekman skriver om den svenska borgerligheten och Palestina och menar att såväl konservativa som nyliberaler och nationalister sviker sina egna principer när de tar ställning i Palestina-Israelfrågan. Och detsamma gör, argumenterar hon, traditionella liberaler och högerkristna. En polemisk och välskriven artikel som borde kunna leda till en intressant debatt om hur ställningstaganden sker kring en av världens mest laddade konflikter.
Lars Drake skriver om hur Wallenbergs tysta arbete bidrog till NATO-medlemskapet.
Mikael Wiehe minns Olle Adolphson, den finstämde och men också rolige sångaren och låtskrivaren bakom bland annat Trubbel som skulle ha fyllt 90 år i år. (Olle Adolphson är för övrigt aktuell med en ny dokumentär som ligger på SVT Play.)
Och jag skriver i Månadens Palme om Anton Bergs nya podd-dokumentär om Palmes medarbetare Bernt Carlsson som dödades i Lockerbieattentatet. Jag har skrivit om dokumentären här på bloggen också, men det är två olika texter. Och missa inte dokumentärserien.