Gunnar Pettersson, London, om 10 juni: En medveten och cynisk svensk antiklimax

Gunnar Pettersson, journalist och författare som sedan många år är bosatt i London, ser på Palmeutredningen utifrån och förfäras. Foto: Privat.

Hur framstår nedläggningen av Palmeutredningen för den som tittar på händelsen utifrån, för den som kan fakta i fallet men inte befinner sig mitt i den svenska debatten?

Jag bad journalisten och författaren Gunnar Pettersson, bosatt i London sedan 1972, att redovisa sina tankar om saken på min blogg.

Hans senaste bok, London: en berättelse om en stad, kom 2018. Och han har genom åren skrivit en del om Palmeutredningen, bland annat på sin nu nedlagda men fortfarande åtkomliga blogg Pressylta Redux. Den som läst min bok Konspiration Olof Palme påminner sig nog också ett avsnitt i kapitlet En mördare rekryteras där han berättar om en dykare som arbetade åt brittisk underrättelsetjänst och som brände fingrarna när han började fråga sina uppdragsgivare om det svenska statsministermordet.

Gunnar Pettersson har, skriver han, fruktat att han själv hållit på att bli cynisk när det gäller utredningen. Men efter den digitala pressträffen den 10 juni känner han sig överspelad: ”Palmeutredningen ‘gör cynism’ mycket bättre än jag någonsin skulle klara.”


Av Gunnar Pettersson

MITT INTRESSE FÖR, och bitvisa engagemang i, Palmemordet är lite snedvridet. Det beror helt enkelt på att jag bott utanför Sverige i snart ett halvsekel. Både mordet och det långa efterspelet hände (och händer) ”någon annanstans”, i ett samhälle jag känner både alltför väl och, när allt kommer omkring, kanske inte känner alls så väl. Det är den förbannelse som vilar över långtida utlandsboende, en hemlöshet som litteraturvetaren Edward Said kallade ”tragisk” när den handlar om påtvingad exil, men kanske är mer melankolisk när man pratar om en frivillig situation som min.

Jag fick reda på vad som hänt när jag läste förstasidesrubriken i The Guardian den där lördagsmorgonen. Och så har det i princip fortsatt sedan dess, dvs. jag har till alldeles övervägande del läst om Palmemordet. Jag har också skrivit om det, i både svensk och brittisk press, mest under första hälften av 1990-talet. Men jag hörde aldrig Palmemordet, mest förstås beroende på att internet och YouTube inte blev vad de blivit förrän sådär efter millennieskiftet. Jag såg aldrig Holmérs presskonferenser, hörde aldrig utfrågningarna i KU, har bara det vagaste hum om hur Hans Ölvebros röst lät (var den inte lite nasal…?)

Jag ger den här bakgrunden bara för att visa vad jag menar med ”snedvridet”. Att nästan enbart läsa om en samtida historisk händelse, särskilt om man har skrivandet och läsandet som yrke, gör att man reduceras till redaktör, eller recensent. Man börjar leta efter svagheter i texten man har framför sig, the tricks of the trade, det ena som inte följer på det andra, icke särskilt trovärdiga figurer i både handlingens centrum och periferi. Rena händelser börjar se ut som tankar, slumpen blir en avsikt. Konspirationsteorier fungerar som bekant mycket bättre i skrift än de gör i samtal och diskussioner, där de går att avbryta och kritisera mycket mer effektivt.

Det finns alltså risker med ett sådant snedvridet perspektiv. Jag har därför sedan lång tid tillbaka kallat mig ”agnostiker” i fråga om sanningen bakom mordet. Någon favoritteori har jag inte. Nu är ju ett av problemen för agnostiker att man ofta faller in i en lättillgänglig cynism, eftersom man inte har något trosvisst ben att stå på. Det blir lite för lätt att säga ”Åt fanders med era båda släkter!” vare sig desa släkter befinner sig i Mercutios Verona eller Christer Petterssons Rotebro eller hos CIA i Langley, Virginia. Men särskilt efter Krister Peterssons presskonferens den 10 juni känner jag mig faktiskt, som många andra säkert också gör, helt överspelad vad gäller cynism. Palmeutredningen ”gör cynism” mycket bättre än jag någonsin skulle klara.

Se det bara ur mediestrategisk synpunkt. Sedan i februari hade vi fått för oss att presskonferensen skulle bli vaccinet som botade viruset som härjat i trettiofyra år, om det så var mordvapnet, DNA, ett nytt vittne, en bekännelse. Petersson skyllde efteråt på att detta var mediernas fel, att man helt obefogat hade trissat upp förväntningarna på ett sätt han inte ville kännas vid. Skitprat. Både åklagarmyndigheten och polisen har mycket effektiva pressavdelningar, och Petersson själv har ju inte varit någon medial eremit, direkt. Man skulle mycket lätt kunnat lägga en våt filt på förväntningarna. Men det gjorde man inte. Eller snarare, det valde man att inte göra.

Inte bara det. Krister Petersson visste mycket väl under den här tiden att hans ”lösning” skulle bli en besvikelse, ett antiklimax. Jag säger nu inte att Stig Engström går att helt utesluta från listan över misstänkta; där finns fortfarande oklarheter om han rörelser under kvällen, hans ändrade vittnesmål, hans beteende under följande åren. Men som jag ”läste” presskonferensen handlade det (precis som med åtalet mot Christer Pettersson, för övrigt) om en klassisk konspirationsteori. Den hade så gott som alla beståndsdelarna: ett induktivt (snarare än deduktivt) resonemang med ytterligt svaga inbördes orsakskedjor; skrangliga uteslutningsmetoder; skriande logiska felslut (som mest notoriskt det där med att det måste funnits ett vapen i hans handledsväska – eftersom Palme blev skjuten!), och till slut, när detaljkritiken börjat hopa sig: den vandrande blicken, axelryckningen, det nedsläckta Palmerummet.

Cynismen ligger i att man visste allt detta i förväg, alltså att de uppskruvade förväntningarna obönhörligen skulle bli pannkaka. Men man brydde sig inte. Det var dem fullkomligt likgiltigt. Man hade, efter alla dessa år, no more fucks to give, som det heter på skolgårdarna. Om vi ville se Victor Gunnarssons ansikte bakom galler för att få sinnesro under Palmes begraving, så fick vi nu – med råge – se Stig Engströms ansikte bakom Det Eviga Gallret, döden, för att få sinnesro under själva mordutredningens begravning.

Det är förstås en sinnesro som inte drabbat alla. Jag vet att en hel del pågår vad gäller att föra diskussionen, undersökningarna, vidare, kanske framför allt i fråga om förundersökningsmaterialet. Men vad jag ser av större svenska dagstidningar och medier online har det nu börjat bli tyst, igen. Vi har än en gång hamnat i vad jag en gång kallade ”Palmemordets arkeologi”: ”Några få går omkring och plockar bland skärvorna. Här fanns en gång ett samhälle – som aldrig mer blev sig likt igen, precis som alla sa” (Moderna Tider, feb 1993).

Det är det jag menar med att Sverige till slut kanske är ett samhälle jag inte känner så väl, trots allt. För att uttrycka det lite löst: varför fungerar antiklimax så väl i Sverige? Varför blir dessa begravningar såpass effektiva minnesförluster? Jag skrev en kommentar här på bloggen för en tid sedan om det kuriösa sammanträffandet att vi sedan andra världskriget haft tre svenskar (alla ur överklassen, som det råkar sig) som blivit betydande gestalter på den internationella scenen: Raoul Wallenberg, Dag Hammarskjöld och Olof Palme. Alla tre omfattade humanitära politiska ändamål, alla tre fick mäktiga fiender, och alla tre dog under fortfarande oklara omständigheter.

Och, viktigast, de som huvudsakligen ägnat sig åt att försöka finna klarhet i de här mysterierna är så att säga ”perifera” krafter: i fallet Wallenberg, hans närmaste familj och internationella organisationer; i fallet Hammarskjöld, framför allt svenska och internationella ”privatspanare” och mer nyligen FN; i fallet Palme, journalister och andra ”knäppskallar”. Det finns naturligtvis avgörande skillnader mellan de tre fallen; det handlar trots allt om sjuttio år av historia, om olika kontinenter, helt skilda geopolitiska förhållanden. De kan vara händelser som ser ut som tankar, slump som blir avsikt.

Men, återigen som jag ”läser” det, att nu i efterhand börja skönja ett mönster i de tre fallen – specifikt vad gäller det offentliga Sveriges aggressiva ointresse för dem – är inte att hemfalla åt konspirationsteorier, anser jag, eller ens cynism. Det är en ingång till ett kritiskt-historiskt försök till analys av svensk offentlighet och icke-offentlighet, som ska underkastas all den källkritiska och metodologiska granskning varje annat kritiskt-historiskt försök till analys ställs inför, precis som vi långt om länge gjort med Sveriges relation till Nato sedan 1949, precis som vi gjort med rashygienen sedan 1920. De ”sansade” rösterna – de som lite för ofta skurit sig på hakan med Ockhams rakkniv – kommer att avfärda detta som fantasier, och det får de gärna göra. What they don’t know won’t hurt them.

Personligen vill jag bara veta hur det är fatt med Sverige, detta främmande, allt mer avlägsna land. Mer specifikt: vad är det som händer, eller inte händer, med vår historieskrivning just nu?

50 reaktioner på ”Gunnar Pettersson, London, om 10 juni: En medveten och cynisk svensk antiklimax

  1. Ligger oerhört mycket i detta! Väl skrivet!
    Skulle dock vilja lista fyra, inte tre, svenskar ur ”överklassen”. Tycker att Folke Bernadottes dödsfall ofta glöms bort. Visserligen är inte hans död lika oförklarad som de övrigas, men vi har aldrig fått någon officiell ursäkt för den.

  2. Bra skrivet. Och vi kan hela tiden ana att någon/några står i skuggorna och nickar gillande när de här antiklimaxen inträffar. ”Det här var det enda vi kunde göra… Det här är en RIMLIG lösning.”

  3. Tänkvärda kommentarer från Gunnar Pettersson! Jag kan absolut skriva under på behovet av den analys han efterfrågar.

    Men jag vill ändå flagga för möjligheten att tolka den 10 juni annorlunda. Precis som Gunnar slås jag av det orimliga i att med så hög svansföring förespegla en lösning på mordet, om man hela tiden avsåg att presentera en lös och i sin helhet redan känd indiciekedja. Beror det verkligen bara på cynism och nonchalans? Är Krister Petersson ännu en i raden av fixare av Holmér-typ? Varför var han då så unisont hyllad som en saklig och kompetent åklagare före den 10 juni?

    Det som är mest frapperande med presskonferensen tycker jag är två ganska halsbrytande resonemang. Dels är det ”han måste ha haft ett vapen”-argumentet; dels är det ”Lisbeth Palme pekade inte ut skytten-” argumentet, med den bisarra implikationen att det inte gör något att den hon pekade ut inte påminner om Skandiamannen eftersom den personen nog ändå inte var den som sköt. Varför skulle två yrkesmän som Petersson och Melander dra sitt renommé i smutsen på det sättet? Är de bara cyniker? Eller blinkar de till publiken?

    1. Jag skulle inte ha blinkat. Jag skulle ha avgått. Och jag har avgått i liknande situationer. Jag vänder ryggen åt chefer som skadar verksamheten. Men det innebär (på kort sikt) minskade inkomster och minskade pensionsavsättningar. På lång sikt innebär det ökad självkänsla och höjd lön.Och höjd pension, det följer. Men jag är inte jurist, och framför allt har jag lämnat ofantliga sektorn.

  4. Det ligger mycket i detta.
    Själva sökandet lösningen till brottet ser jag för tillfället som en nedprioriterad fråga. För att klara ut detta måste vi först försöka förstå varför det gått så snett med utredningen. Det är förmodligen så att jag har en mer fast övertygelse om Engströms oskuld än genomsnittet. Jag tror inte det minsta på detta, och den övertygelsen har stärkts de senaste veckorna efter Peterssons presentation.
    Det är övertydligt att de konstruerat en lösning i all hast.
    Bevisföringen bygger helt och hållet på utgångspunkten att Engström är mördaren, och sedan får övriga omständigheter söka sin förklaring utifrån det. Huvuduppgiften för polis och åklagare verkar ha bestått i att konstruera förklaringar till alla omständigheter som friar Engström i stället för att producera något som binder honom till brottet.
    Metoden att flyta ut i oväsentligheter som ”han borde inte haft bråttom till tåget” och ”han var ute och åt middag på kvällen utan att berätta det”
    ”Han hade förmodligen hala skor, därför höll han på att tappa balansen uppe på David Bagares Gata. ”Han kanske tänkte att gå till Odenplan”
    ”Han har sagt att de ringde från Norge”
    Men berätta då att han var med i norska tidningar den 3/3, och intervjun bör ha ägt rum redan på lördagen eftersom han åkte bort på söndagen.
    Med den informationen hade Norge-historien inte blivit lika mystisk.
    Att han kunde veta att just Lisbeth sagt ”blå täckjacka” är ju ett väldigt tydligt tecken på att han är oskyldig, men den frågan berör man inte, utan skjuter i stället in sig på att Lisbeth aldrig verkar ha sagt något om att hon sagt det till Engström.
    Helt utan att reflektera över att hon sedan sagt detta till polisen två gånger inom bara några timmar. Helt utan bakgrundsinformationen att hon aldrig med ett enda ord nämnt ett mordplatsvittne i något som helst sammanhang.
    Väsentliga detaljerad i väktarnas vittnesmål berör man inte med ett enda ord. Hur kunde han känna till konstgjord andning, och att det vällde blod ur munnen?
    Att lyfta fram oväsentligheter vars kopplingar till brottet man inte ens kan redogöra för, och samtidigt ignorera de väsentliga som pekar i annan riktning är en cynisk taktik.
    ”Det stämmer inte att ett ungt par var där före Engström” trots att han genomgående sagt detta. ”Han borde ha sett bilar som stod parkerade på sidan”.
    Den vita taxin berättar han om i förhör den 11/3.
    Att viss information funnits tillgänglig i media är självklart, men varför ska man belasta Engström för detta?
    Han kan ju knappast påverka att den information han delger i förhör till viss del återgivits i media.
    Det finns dock tillräckligt mycket av den information han ger som inte återgivits i media vid tidpunkten.

    Sverige måste göra upp med denna cynism, för jag tror annars att rötan obemärkt sprider sig vidare in i hela systemet.
    Om sanningen om Palmeordet skulle skada Sverige, så tror jag att mörkläggningen i det längre perspektivet skadar Sverige mer, och det har den tyvärr redan gjort.
    Vi måste ta i tu med vår historieskrivning nu.

    1. Personligen har jag särskilt svårt att greppa att spaningsledaren Hans Melander skulle ha tagit till sig Engströmteorin i den utsträckning som han utåt försöker ge sken av.

      Man bör betänka att han trots allt har varit knuten till utredningen i hela femton år. Skandiamannen har funnits där mitt framför ögonen på honom hela tiden.

      Melander framträdde också tillsammans med den förre spaningsledaren Dag Andersson vid 30-årsdagen 2016, då några av de viktigare spaningsuppslagen redovisades. Där förekom inte den kepsprydde grafikern i sina halkiga skor överhuvudtaget.

      Vid samma tid framträdde Hans Melander också i ett långt samtal om mordet i Polispodden. Inte heller då nämnde han Skandiamannen.

      Men i och med att Krister Petersson tog över som förundersökningsledare kom alltså SE snart nog att aktualiseras. Med tiden ska Engström ha blivit allt intressantare för att slutligen förvandlas till huvudmisstänkt.

      Här får alltså ett närmast antikt spaningsuppslag plötsligt nytt liv. Då skulle man kunna förvänta sig att denna omvärdering görs på grundval av helt ny bevisning, som kullkastar tidigare bedömningar. Men så ser det ju inte alls ut i det här fallet.

      En grävande journalist hittar visserligen en del nya uppgifter om Engström, men enligt utredarna är detta inte avgörande.

      Den här processen är inte alldeles lätt att förstå. Beklagligt nog har de inblandade inte heller lyckats presentera någon rimlig förklaring. Därmed lämnar de fältet fritt för allehanda spekulationer.

      De omfattande konspirationsteorier som den här hanteringen ger upphov till riskerar samtidigt att ta död på hela intresset runt mordutredningen. För vilka, annat än ett fåtal, kommer att orka läsa ytterligare kapitel om den stora mörkläggningen av de obekväma sanningarna om mordet?

      Och i så fall var det ju detta upplägg ett riktigt smart drag av utredarna.

      Däremot finns det säkert ett sug efter böcker och artiklar, som sysslar med de rena bevisfrågorna runt Engström, och som lyfter fram allt som talar för hans oskuld. Den motbevisningen kommer också att på nytt tvinga ut såväl Krister Petersson som Hans Melander på banan. Men eftersom tidningarna inte är riktigt färdiga med sin smutskastning av SE ännu, så kräver medielogiken att det måste gå en tid först.

      1. Kan bara instämma starkt i det där sista. Det gäller att krama ur det som går ur spekulationerna som pekar ut Engström, sedan kan det finnas ett ökat intresse för argument som talar för att han är oskyldig.

        Vi som var med under perioden då Christer Pettersson var medias favoritmördare känner igen mönstret.

        Men jag tror processen kommer att gå fortare den här gången. Stig Engström kommer nog att vara borta som statsministermördare redan inom ett år, gissar jag. I Christer Petterssons fall tog det mer än tjugo år, ungefär fram till tjugofemårsdagen av mordet, innan media på allvar började ge utrymme åt tanken att han kunde vara oskyldig.

        1. Medias drivkraft är väl att tjäna pengar, då duger väl även svepande antydningar, halvsanningar och rena lögner som spikar i soppkokandet. Smutsigt, men kanske ändå förståeligt.

          Men vad har drivit myndigheterna i det här ärendet? Det är väl ändå en mer intressant fråga.

          När man sett Youtube-klipp med Helin, Almblad och Riberdahl kan man ju inte längre känna förtroende för åklagarmyndigheten. Dessvärre matchar Peterson bilden ganska väl.

          För övrigt: Jag undrar fortfarande vad som låg bakom Extra Rapport sändningen 1/3/1986 klockan 04:00 på morgonen, då det talades om att ”andra vittnen” sett två gärningsmän klädda i långa mörka rockar, av utländsk härkomst.

          (se 4:43 in i inslaget)

          Inga kända vittnen har lämnat sådana uppgifter men de matchar perfekt Holmérs PKK-spår (märkligt eller hur?).

          SVT fyller på med en värdering ”men de här uppgifterna bedöms som mycket osäkra”. Det låter inte som att det är SVT som gjort bedömningen. Vem har då gjort bedömningen? Knappast vittnena själva. SVT har alltså inte fått uppgifterna i första hand, utan i andra hand. Och det är då mellanhanden som gjort värderingen. Vem är det som levererar vittnesuppgifter till SVT och som samtidigt värderar dem? En instans som SVT litar på, både vad gäller uppgiften om två vittnen och deras observationer och om värderingen (om att de är osäkra)?

          Jag hittar bara ett svar på min egen fråga: Någon inom polisen.

          Sedan luktar det skunk i det att det så perfekt passar PKK-spåret. (Men någon var för lite för snabb i att lansera teorin. Lite för trigger-happy. Eller så var det planerat bara som ett första frö.)

          Men om då polisen här lanserade ett PKK-spår lite premature, varför då antyda att uppgifterna var osäkra? Jo, man ville hålla alla dörrar öppna. Kan man hitta en ensam galning är det dumt att låsa sig alltför mycket för två utländska män i långa mörka rockar. Det här att man inte vill låsa sig går som en röd tråd genom utredningen. Undantaget är AB som fick rita en bild av mössan med vikta kanter. Men varför fick inte LJ rita hur han uppfattade huvudbonaden (”något som såg ut som en keps”). En baseball-keps (à la Baseball-ligan) ser ganska annorlunda ut jämfört med en baskerlikande ”gubb-keps”, men PU tycks inte velat veta mer om den eventuella kepsens utseende. Det är dumt att låsa sig.

          Likaså den berömda Sherlock Holmes-hatten (ett annat vittne från Sveavägen). Här finns inga skisser upprättade (vad vi vet). Ett sådant vittnesmål borde kunna motivera skisser, eller jämförelser med foton på olika huvudbonader. Men PU tycks inte ha gjort något sådant alls.

          Alla dörrar hålls öppna, med lite antydningar om utländska män i mörka rockar. Sedan tager man vad man haver i bästa Kajsa Varg-stil. Minns poliskommissarie Jerker Söderbloms vittnesmål under ed.

          Har ni sett en hare jagas av en hund? Haren springer inte rakt fram och lämnar en entydig sträng av doftspår bakom sig. Den springer kors och tvärs för att lämna massa villospår som konvergerar och divergerar, och hoppas att hunden tappar senast spåret och far iväg i fel riktning. I ett planerat mord är det alltså ingen dum idé att lansera massor av villospår som pekar i all möjliga riktningar.

          Brottsplatsen kan vara en startpunkt för en polisundersökning, men med tanke på alla doftspår kan det låta som en svår uppgift att hitta mördaren. En helt annan ansats skulle kunna vara denna: Följ upp alla falska spår och se vart de leder. Jag tror det var Ebbe Carlsson som antydde något liknande. Lösningen finns i PKK-spåret. Det skall inte tolkas som PKK, utan till de som planterade spåret.

          1. Det sista du nämner är väl precis det som Jallai presenterar i sin senaste bok.
            Att Holmér tror sig jaga en mördare från PKK men att denne bara använder PKK som täckmantel då han med ursprung som irakisk kurd, har irakiska Mukhabarat som uppdragsgivare. Dessa underställda KGB. Således har mordet sitt ursprung i den tidens mellanöstern problematik.
            En teori bland flera…

        2. Gunnar, givet att Skandiamannen inte är skyldig, hur tror du att processen ser ut fram till en punkt då den allmänna uppfattningen (i media, bland politiker, allmänhet och på palmemordsforum) är att Skandiamannen inte är gärningsmannen? Nu är det ändå hyfsat många som tror på den lösningen. När det gäller Christer Pettersson uppfattade jag det som att det först var efter Uppdrag Gransknings serie härom året som den allmänna opinionen vände. Trots att det skrivits otaliga böcker och gjorts massor av mediainslag som drev tesen om att han inte var skyldig. Plus att han faktiskt frikändes i hovrätt och att resningsansökan misslyckades. Många slipar nu på argumenten för Skandiamannens oskuld. Om vi förutsätter att argumenten är tillräckligt bra för att bevisa hans oskuld (omvänd bevisning gäller ju olyckligtvis nu), hur når man ut till en tillräckligt stor massa? Vilka är nyckelpersonerna som behöver övertygas? Vilka medier är nödvändiga?

      2. Man kan spekulera i att anledningen till utredningens plötsliga intresse av Engström är att man fått ny information om denne men fått denna information under premisserna att man inte får offentliggöra den alternativt väljer att inte offentliggöra den. I alla händelser så framstår det som mycket angeläget att begripliggöra den obegripliga presskonferensen. Den som lyckas med det utan att tvingas spekulera har gjort en stor insats.

    2. Ja jag kan bara instämma. Det är väldigt lätt att snöa in på att läsa vittnesmål och hitta tolkningar till dessa medan svaren vi söker antagligen inte finns där utan ligger i att ta reda på varför utredningen ständigt havererat. Klokt resonemang. Gunnars ”mörkläggning” är verkligen en ögonöppnare, åtminstone för mig. Mycket man trodde man visste som visar sig vara helt felaktigt.

  5. Det vil naturligvis være enormt glædeligt, hvis den beskrevne tidshorisont frem til en revision af Skandiamannens historiske placering og eftermæle (vigtigt, synes jeg) holder; et år er jo ikke særlig lang tid, i denne sammenhæng.
    Men så skal disse retfærdige konklusioner om statsministermordet så sandelig også medføre kontante konsekvenser for så mange som muligt af de fremtrædende aktører, der har produceret, lanceret og officielt autoriseret (eller bare brugt deres magt & position til at bifalde…) et så usagligt, manipuleret og skadeligt vildspor som den morderiske grafiker

  6. Vore intressant om man kan få fram mer material om vad Säpo gjorde och inte gjorde den natten. Finns kanske mer ‘anomalier’ i förundersökningsmaterialet. Och explicit vad ledningen där hade för sig, och specifikt vad Alf Karlsson gjorde. efolket sammanställde det bra där i senaste artikeln. Att Säpo skulle undersöka sig själv är inte att förvänta sig, eller att de skulle medverka till en oberoende undersökning. Men, som någon föreslog här för någon dag sedan (ursäkta, glömmer nu vem det var): låt det bli en sak för domstolen i Haag, de har rätta jurisdiktionen. Det handlar inte bara om svenska demokratiska värden som riskerar att förloras, utan även europeiska.

  7. Gunnar Pettersson pratar om cynism och antiklimax. Pettersson, i egenskap av utsocknes, anser att detta är något typiskt för den svenska statsförvaltningen. Oklart dock vilken referensram han eftersöker eller vad som verkligen får Gunnar Pettersson att nå klimax. Jag har dock mina misstankar. Huxflux jämförs palmeutredningen med andra historiska företeelser, företeelser som inte på något vis är jämförbara med denna mordutredning. Ni som varit med ett tag vet vad jag pratar om. Det oförklarliga tangerar det konspiratoriska. Därav Petterssons haltade jämförelse med Hammarsköld och Wallenberg.

    Krister Peterssons presentation var logisk. Han gjorde vad han utlovat – gav en rimlig förklaring och höll sig på betryggande avstånd från den spekulativa periferin. Citatet ”man kommer inte runt Stig Engström” är en mycket god sammanfattning, en sammanfattning som nu kritiseras in absurdum, bland annat då i denna blogg. Blå täckjacka, Oslo och promenadtakt i all ära, Engström går inte att runda. För samtidigt som det görs attacker på motstridiga och enskilda petitesser så tappas helhetsperspektivet: ett motstridigt och infiltrativt ”vittne”, med mördarens signalement, som dessutom anser sig vara förväxlad med gärningsmannen. Inga sekunder och meter i världen kan få rätsida på Engströms utsagor. Inga dammiga vittnesmål. Inga häftiga perifera motivbilder. Inte ens Ebbe Carlsson. Engström står stadigt i vägen för alla andra lösningar.

    1. Per W

      Grundat på materialet (som är känt) och frånvaron av konkret bevisning kan knappast KP:s presentation (och TP:s bidrag) kallas logisk – snarare spekulativ för att gradera epiteten. Det hade naturligtvis varit mer logiskt att lägga ner utan namngivning på dessa lösa grunder. Jag säger inte att SE inte skulle kunna vara rätt men innan ett utpekande skall väl allt det som talar emot vara utrett och på rätt sätt förklarat. Uppkommen situation ger snarare för handen att det är dessa som ”inte kan rundas” (så dom bortser man ifrån). Bara en sån liten detalj som om Skandias stämpelklocka rent faktiskt omöjliggör saken – en fråga vi aldrig får svaret på och som bara kan rundas. Att bara var femte svensk tror på lösningen är väl talande för hur genomtänkt och logiskt det var.

    2. Instämmer. Om man bortser från småsaker som att det saknades en gärningsbeskrivning, ett tydligt motiv, en förklaring till när och hur den lömske Engström skaffat vapen, och hur han kunde lämna de uppgifter som han gjorde till väktarna (med en nyss använd revolver på sig), så var det en lysande föreställning som herrar Petersson och Melander bjöd på. Och det var ju skönt att ingen representant från motsidan fanns närvarande. För inte behöver väl en avliden misstänkt statsministermördare något försvar? Där håller jag helt med Petersson. En åklagare ska inte heller sträva efter att vara objektiv i detta skede av förundersökningen, så det här skötte han snyggt.

    3. Jag håller inte med. Jag tror att myndighetssverige har en lång tradition av att föra folk bakom ljuset och i huvudsak få media med sig, vilket Petterssons text beskriver. Men denna infallsvinkel strider mot vår identitet som svenskar; vi ser oss som det öppnaste och bästa landet i världen – här förekommer inget fuffens!, flinar vi självsäkert.

      Men med en knapp hundraårig tillbakablick, så antyder hanteringen av Wallenbergs försvinnande, Hammarskölds död, DC3:an, IB-affären, geijeraffären, palmemordet (då liksom nu), estoniakatastrofen, Thomas Quick-spektaklet, för all del coronakrisen – för att nämna de ”affärer” jag kommer att tänka på i skrivande stund – ett ointresse eller en inkompetens (beroende på fall) från låt säga myndighetssverige som är frapperande – en attityd som nästan alltid understöds av media. Med undantag av vissa individer, säg Guillou eller Borgnäs som exempel beroende på händelse, springer svensk media likt en hjord i den riktning myndigheten pekar – och förlöjligar de enstaka journalister som säger: ”Stopp och belägg, det här verkar inte stämma”, varmed majoriteten svenskar faller in i flabbandet, varpå saken – som Gunnar Pettersson säger – bekvämt kan begravas. Det menar jag är ”typiskt svenskt”; för här ska vi alla hålla med varandra, här har vi konsesus.

      Men de senaste hundra åren (eller bara tio!) visar att mörkläggningar och konspirationer (och tygellös inkompetens) om inte karaktäriserar så förekommer inom våra myndigheter. Kanske mer än i våra grannländer för att man kommer undan med det i konsensussverige. I skrivande stund jagar – för att generalisera – alla journalister efter skandiamannen, precis som de sprang efter Christer Pettersson när myndighetssverige pekat ut honom. Idag finns såvitt man kan se ingen Borgnäs som har publik, karaktär, budget och frihet att ifrågasätta – men det spelar heller ingen roll; Gunnars Walls Mörkläggning fick ju inget större genomslag 1997, i den meningen att journalister följde upp innehållet med tuffa frågor till makthavare och egna gräv i Walls riktning, som kunde ändra allmänhetens syn på vad som egentligen hände den första tiden efter mordet.

      Finns det någon journalist som frågat Ingvar Carlsson: ”Det här med PKK, vad handlade det om egentligen?” Utan man accepterar att han – åtminstone indirekt – drev det spåret tills det exploderade som en pinsamhetsbomb, varpå han avseende frågan om mordet gömde sig i skuggorna tills han triumferande kunde kliva fram igen och vifta med Christer Pettersson-banéret. ”Äntligen är det över, nu vet vi vem som mördade Palme! Skönt att kunna lägga detta bakom sig.” Vid detta banér håller han sedan fast under 30 år, fram till Peterssons pinsamma presentation, då förre socialdemokratiske partiordföranden utan vidare säger: ”Äntligen är det över, nu vet vi vem som mördade Palme! Skönt att kunna lägga detta bakom sig.” Och ingen journalist frågar honom vad f-n han håller på med – varför han är så angelägen att torgföra den ena ”officiella” stolleteorin efter den andra, för att – som kungen sa – kunna ”vända blad”. Varför är möjligheten att lägga mordet bakom sig den springande punkten? Är det en orimligt tanke att Ingvar Carlsson, Olof Palmes kamrat och efterträdare, i stället sa: ”Jag accepterar inte denna fars, jag tänker inte vila förrän vi har min väns mördare bakom galler!”

      Till och med sittande socialdemokratiska statsminister sa: ”Jag tror att det är Christer Pettersson eftersom Lisbeth säger det” – det vill säga: ”Jag, Sveriges statsminister, påstår att en död medborgare som i Svea hovrätt friats från mordet på Sveriges statsminister i själva verket är skyldig.” – Ingen ifrågasätter. Ingen ifrågasätter detta häpnadsväckande uttalande.

      Slutligen kommer alltså Krister Peterson år 2020 och lägger ned utredning kring mordet på vår statsminister med en PowerPoint-presentation som Thomas Pettersson verkar ha snott ihop samma morgon, med motiveringen ”att man inte kommer runt skandiamannen” (myndighetssveriges kille), vilket man i förbigående sagt med lätthet gör, varpå Sveriges statsminister säger: ”Skönt att vi äntligen vet vem som mördade Socialdemokraternas partiordförande. Nu kan vi vända blad.” Och ingen journalist (såvitt jag kunnat se) ifrågasätter detta; ingen säger typ: ”Men hörru, Stefan, var tog Lisbeths vittnesmål vägen?” Utan konsensussverige säger: Om en myndighetsperson påstår nåt så måste det ju vara så – endast en idiot skulle hävda hävda något annat!

      Givetvis är inte alla de exempel ovan, som jag medan jag skrev kom att tänka på, stora konspirationer och mörkläggningar. Men de bildar ett mönster som visar att Sverige även i detta avseende (tron på myndigheter, medias foglighet, etc.) är helt unikt – och, för att återgå till det inlägg jag svarar på – ”typiskt för den svenska statsförvaltningen”. Jag börjar tro att vi behöver hjälp från andra stater med svåra frågor; i denna fråga och andra. Det är beklagansvärt.

  8. ”Att inte hemfalla åt konspirationsteorier”? Vad återstår i övrigt? Att sitta på kammaren och filosofera över sakernas tillstånd?

  9. Det är onekligen tankeväckande att ställa samman dessa tre mord/försvinnanden. Man skulle nog kunna säga att en aspekt som blir obekvämt tydlig här är – Sveriges villkor som småstat. Alla dessa tre mord/mysterier har möjliga eller tydliga kopplingar till främmande makt och dess hemligheter (i fallet Palme USA/CIA och Sydafrika) och det moderna Sverige har helt enkelt inte riktigt de ekonomiska, storpolitiska och diplomatiska muskler som skulle behövas för att driva långvariga, aggressiva utredningar som direkt kan utmana en stormakt – och till på köpet med regeringen eller UD som pådrivande aktör. Och om inte den möjligheten finns så tynar också debatten kring dessa mord och attentat. Frankrike, USA eller Kanada hade kunnat agera hårdare, men för Sverige blir den sortens offensiva ”crusading foreign political ventures” i Sanningens intresse troligen alltför tunga i längden. De är kanske inte helt omöjliga, men svåra att initiera och driva i längden. En stormakt har råd att ta sig ton på ett annat sätt – även stormaktens polis och domstolar.

    Länder som Danmark, Tjeckien och Nederländerna har mentalt accepterat att de är småstater, men Sverige har aldrig riktigt gjort så, och det färgar en hel del i svensk politik och media. Vi är både angelägna att stå för det Sanna och Goda och ängsliga för att stöta oss med andra länder, särskilt i Europa eller med USA.

    1. Till Per W (och Magnus). Min jämförelse, som jag kanske borde utvecklat lite mer, består inte i något mer dramatiskt än att fallen Wallenberg och Hammarskjöld av allt att döma hade med geopolitiska hänsyn att göra, en månghundraårig realitet i vilken ett litet Sverige (som Magnus säger) ligger där det ligger mellan öst och väst, och man drar de realpolitiska konsekvenserna av det. Att spekulera att fallet Palme kan ha underkastats liknande hänsyn handlar inte om konspiratoriskt tänkande, som jag noterade. Att skönja mönster i historiska förlopp – hållbara eller inte, det är en annan sak – är vad historisk forskning till mycket stor del ägnar sig åt. Som bara ett exempel: vi vet att Hitler använde sig av amerikanska raslagar och brittisk kolonialism som förebilder för judeutrotningen och ockupationen av östeuropa för slavarbete och det är ett mönster i rasismens historia, och det finns inget konspiratoriskt i att länka dem samman.

      1. Utifrån sin position får Pettersson sig att framstå som väl insatt i Skandiamanhypotesen och att det finns en kunskapstyngd i hans bedömning att ”Skandiamannen inte går att runda” är fel. Det för tankarna till gammeldags-Sverige, en svunnen tid när position vägde tyngre än kompetens för vad som blev sagt.

        Under de fyra år som Skandiamannen varit allmänt känd har ingen, ingen lyckats förklara bort Skandiamannen trovärdigt baserat på fakta. Gunnar P försöker sig inte ens på någon förklaring vad han menar och vad han vet mer än t.ex, Thomas Pettersson och Nya Palmegruppen.

        ——- ”Jag säger nu inte att Stig Engström går att HELT utesluta från listan över misstänkta; där finns fortfarande oklarheter om han rörelser under kvällen, hans ändrade vittnesmål, hans beteende under följande åren.”

        1. För många är det tvärtom. Under de fyra år som Skandiamannen varit allmänt känd har ingen, ingen lyckats förklara Skandiamannen som trovärdig gm baserat på fakta. Och under 3 år hittade PU absolut ingenting nytt trots vad det verkar rätt ihärdiga försök.

          1. Adrian P

            Du försöker inte ens tillföra något till debatten, utan bara tomma ord. Inte ett försök ens att visa på osäkerhet kring att ”Skandiamannen kan inte rundas”.

            T.o.m. de två ”profilerna”, en juridikprofessor och en kändisadvokat, som tidigare försökte påvisa SE:s oskuld med fake-förhöret 25 april 1986 som argument är mer givande.

            1. Nej jag håller med. Det var lika intetsägande som ditt inlägg. Men du verkar inte förstå att det endast är din egna åsikt att ingen lyckats ”förklara bort” SE. Du skriver det som att det vore fakta.

  10. Nu så här efter nedsläckningen i Palmerummet, dvs att ignorera det mest uppenbara om att mordet var politiskt och beställt, så förekommer det lite av ”renskrivningens” o/e rättskrivningens” tid. Någon report talar om ngt tyskt dokument i samband med Palmemordet som har publicerats i ngn bok i september ’17 med följande information att mordet löstes då.

    Tiden efter presskonferensen 10. juni så var det iaktansvärt med ökad aktivitet i vissa dagstidningar, ungefär som att nu var fältet fritt igen. Några dagstidningar var lite före ”sin tid” i sammanhanget, dvs. de gjorde uppsummeringar före presskonferensen kring den mördade svenska statsministern! Nei, tyvärr – det var Olof Palme som det refererades till, dvs. degraderingen till person istället för demokratiskt vald statsminister som användes av etablerade svenska journalister. Nog visar det graden av hur det står till med Sverige.
    Så länge en före detta statsminister och tillika före detta utrikesminister inte kan komma ihåg hur han fick reda på att Sveriges statsminister var skjuten, så tyder det på att dödstillfället inte var det avgörande för minnet. Detta eftersom dödsdom på Sveriges statsminister var redan beställd och det datumet kan bara han veta.
    Förtroendet för det politiska etablissemanget i Sverige är således av samma grad som det rika antalet råttor i Malmö stad; som pesten.

  11. Det väcker många frågor hur det hela gått till. Det som har etsat sig fast är Holmers utsaga våren 1986 om att Sverige skulle skakas i sina grundvalar om mordet blev löst.
    Det förklarar också alla dessa nonsens-spår och detaljerade avvägaledningar hit och dit.
    Svaret är att finna i immunitetens högkvarter; det politiska etablissemanget, nationellt och internationellt.

  12. Jag har lite svårt att tro på att våra (dolda) allierade skulle ha beställt mordet för att Olof Palme var för farlig eller obekväm. Faktum är att USA hade och har oräkneliga möjligheter att utöva påtryckning på ett litet land som Sverige. Det är trots allt USAs värld – vi andra bara lever i den.

    Så har det sett ut sedan den nya världsordningen sattes upp med NATO, Marshallplanen, GATT, IMF, Världsbanken, Bretton Woods etc. Mycket skede (och sker) förstås i det fördolda, men även av det som sipprar ut framgår det vilka medel som står till USAs förfogande. Men sanktioner, importförbud av viss känslig utrustning, begränsad tillgång till dollarsystemet etc så kan de sända vilket land som helst in i en djup ekonomisk kris.

    Naturligtvis använder sig inte USA av alla dessa maktmedel vid varje liten intressekonflikt. Men att de skulle hoppa över alla dessa möjligheter till påtryckningar för att direkt mörda en allierad demokratisk västnations statsminister för att han inte var tillräckligt USA- och NATO-vänlig känns ganska långsökt. Det vore absolut ödesdigert om ett sånt agerande skulle avslöjas, inte minst i relationerna till andra europeiska länder. Att USA har gått hårdare fram i fattigare länder är en annan sak. Där har de europeiska stormakterna en lång tradition av liknande agerande så där hade man en viss förståelse.

    Jag tror det är betydligt mer sannolikt att GM (& ev Co) finns i kretsen av de som inte hade full insyn i hur nära allierade vi var med USA/NATO. De som på fullt allvar trodde att Palme var spion eller Sovjetvän. Typ poliser, militärer och andra patriotiskt motiverade som ansåg att de behövde ta saken i egna händer och rädda landet, ungefär som när Gustav IV Adolf avsattes eller Gustav III mördades. Personligen har jag betydligt svårare att ‘komma runt’ alla märkligheter i framför allt ett antal polisers agerande under mordnatten och i de efterföljande spaningarna, än Skandiamannens redogörelser för vad han gjorde på brottsplatsen. Och jag är trots det långt i från övertygad att de poliserna var inblandade.

    1. Det finns viktiga poänger med ditt resonemang, Mattias. Men det går ändå att resonera om tänkbara motiv för krafter på hög nivå inom amerikansk underrättelsetjänst att göra slut på Palme. En sådan sak är hans kampanj för en kärnvapenfri zon, något som störde de amerikanska planerna på att rusta sönder Sovjetunionen.

      Ett annat tänkbart mordmotiv för sådana krafter skulle kunna ha varit om Palme fått kunskap om de hemliga operationer som senare blev kända under namnet Iran-Contragate och hotade med att använda vad han visste för att tvinga den amerikanska administrationen till eftergifter – till exempel vad gällde stödet till contras i Nicaragua.

      Vid tiden för Palmemordet var Vita husets hemliga och ytterst skandalösa operationer inte kända för andra än en liten krets. Men i november samma år började saker läcka ut. Och det var, som vi påminner oss, snudd på att president Reagan tvingades avgå.

      Det betyder att om Palme inte var villig att spela spelet med Washingtons regler så fanns det faktiskt något som kan kallas rationella skäl att plocka bort honom.

      Men visst, ett minst lika troligt alternativ när vi diskuterar en möjlig konspiration är att det handlar om folk på lägre nivå som helt enkelt uppfattade Palme som en farlig landsförrädare och som delvis var offer för sina egna myter.

  13. Jag vill också tillägga, kanske som ett PS till min gästkrönika, att jag finner diskussionen här väldigt imponerande och uppmuntrande. Nu följer jag inte alla bloggar och podcastar om Palmemordet – tiden räcker inte till – men mitt intryck är att det finns, med ett par undantag, inga särskilt flippade konspirationsteorier om Palmemordet längre. Deltagarna här, och på andra ställen, är djupt engagerade i vittnesmål, i skottkaliber, i historiken, i allt det som man har tillgång till i fråga om offentliggjorda dokument. Och det blir säkert ännu mer så när (i alla fall det mesta av) förundersökningsmaterialet blir tillgängligt.

    Detta, menar jag, kan man sätta i motsats till vad jag kanske lite luddigt kallat ”det offentliga Sverige” – säg, åklagarmyndigheter, polisväsende, statsapparat, socialdemokratiska partiet, de stora medieorganisationerna. Här finns i stället det bråkiga Sverige, som säger att ”Så här får det ju för fan inte gå till!” och sedan sätter luppen på Skandiamannens stämpelklocka, eller alla de mörka rockarna, eller vad som hände på David Bagares Gata. Jag frågade, retoriskt, i mitt inlägg varför ”antiklimax fungerar så väl i Sverige”. Det stämmer nog inte. Det fungerar inte så väl som jag antog. Den så omtalade ”svenska tilliten” sträcker sig bara så pass långt, och den här bloggen är ett utmärkt exempel på det.

  14. Om det var någon högre organisation som låg bakom mordet måste denna organisation övervägt risken att åka fast. Vilka länder eller organisationer hade kunnat komma undan med det?

    Om motivet var att dölja något av sina snedsprång, vågar man då riskera att ställas till svars inför hela världen? Detta borde utesluta många kandidater.

    Att mörda Sveriges Olof Palme, under den tiden med Sveriges och Palmes dåvarande ställning, skulle i det närmaste kunna jämföras med Usamas 9/11. Om man ser till det motstånd det skulle kunna få världen över.

    Jag menar inte att jag tror att någon stolt terrororganisation ligger bakom. Det är ju bevisligen inte någon som tagit på sig det.

    Det jag istället menar är att det för mig föreligger en paradox:
    Organisationen borde inte ha varit livrädda för att åka fast. Men samtidigt så pass rädda och försiktiga att dom lyckats komma undan med det.

    Ungefär samma paradox gäller väl även för tesen om en ensammen galning. Galen nog för att mörda men behärskad nog för efteråt hålla det inom sig. Klantig men kompetent.

    Det känns som att det är en väldigt viktig och grundläggande pusselbit som saknas. Att Palme kände mördaren skulle kunna vara en sån. Att mördaren var både en vän och en fiende. Jag har svårt att få ihop det utan någon sånt.

    Eller att mördaren var en ensammen galning som var med i en organisation. Något sånt paradoxalt måste till. Kanske en deltagare i en organisation som agerade utan organisationens vetskap.

    1. Apropå ”riskera att ställas till svars inför hela världen”. Det finns ju ett antal statliga organisationer, ofta förkortade med några bokstäver, som uppenbarligen utgår ifrån att de kan göra i princip vad som helst och komma undan med det. Vi vet att allvarliga brott som tortyr av fångar eller mord på framträdande personer inte alls är främmande för vissa av dem. Till sin hjälp kan sådana organisationer också ha exempelvis samarbetsvilliga journalister och som avleder uppmärksamheten från dem. Samarbetspersoner i rättsväsendet kan också hjälpa dem driva sin agenda (jämför t.ex. med det som Nils Melzer avslöjat om fallet Assange – se https://www.republik.ch/2020/01/31/nils-melzer-about-wikileaks-founder-julian-assange). Även om någon i ett sådant mordteam begår misstag så de fångas av polis brukar de komma relativt lindrigt undan och till slut får mördarna medalj när de kommer hem. Så jag tycker inte man alltför enkelt ska hoppa till någon slutsats om ”en deltagare i en organisation som agerade utan organisationens vetskap”. Medlemmar i sådana organisationer kan naturligtvis vara mycket tryggare om de följer order. Då kan de utgå från att de har fullt beskydd. Något som för övrigt CGÖ tycks ha varit väl medveten om (http://proletaren.se/inrikes-ovrigt/nya-bevis-morklaggningen-av-polissparet).

      1. Sven Ruin

        Jag håller med dig om att det finns organisationer som utgår från att dom kommer undan med allt och delar ut medaljer för våldsdåd. Men jag tycker att det i så fall borde kommit ut mer. Om vilken organisation det i så fall troligtvis var. Inte nödvändigtvis men sannolikt.

        Sen ska ju organisationen även kopplas ihop med tillvägagångssättet och vittnenas observationer.

        Vapen, mordplats, mördarens bristande teknik och beteende

        Hur visste organisationen som förkortas med ett antal bokstäver att Palme skulle ta den vägen och att tunnelgatan var nersläckt? Kanske var det någon från organisationen som såg tillfället och agerade utanför planen, tänker jag mig. Något åt det hållet eller att Palme litade på någon i organisationen.

        1. Jag menar att det framkommit många saker som tyder på att mordet var organiserat, men sådant verkar vara för svårt för svenskt rättsväsende att utreda ordentligt. Att en statlig organisation – svensk, utländsk eller en kombination – skulle ha resurser att övervaka Palme (inklusive telefonavlyssning) vore inte konstigt. Efter det vi fått veta om övervakning på senare år tycker jag snarare det skulle vara förvånande om inte Palme var intensivt övervakad/avlyssnad (oavsett om de planerade mörda honom eller inte). Mötesscenariot är ju också en möjlighet för organisatören att veta vilken väg Palme väntas ta den kvällen.

          Själv tycker jag det ligger nära tillhands med en kombination av utländsk organisation i samarbete med lokal organisation eller betrodda personer inom myndigheter i Sverige.

          Håller i vilket fall med dig om att Palme kan ha litat på någon i organisationen. Att Palme kan ha litat på fel personer, exempelvis kanske på någon som stämde möte med honom på mordkvällen, är mycket möjligt. Så här i efterhand kan jag undra om Palme hade så många riktiga vänner. Reaktionerna efter mordet, då så många verkar tycka det är bäst om mordet inte blir löst på riktigt, tyder på att många runt honom antingen böjde sig för trycket att lägga locket på, var lättade över att ha blivit av med honom eller kanske några rent av var falska vänner som t.ex. inför mordet lämnat ut information om hans förehavanden.

  15. Ngn skrev i fjol att KP tyvärr är samma lakej som övriga spaningsledare. Uttalar han en medveten lögn. Finns inget som binder SE till mordet. Han är idag 1 av 19-20 vittnen runt mordplatsen. Precis som dessa råkade han komma ut vid mordtillfället. De sk bevisen består av lösa spekulationer som formeras på ett sätt som passar utredningen. Något objektivt tänkande finns inte.
    Lös Jörgen G och hans kommentar.

    Frågan slutligen: uttalar KP en medveten lögn??

    1. Vad som är direkta lögner kan kanske diskuteras. Men självklart är Krister Petersson medveten om att en hel del av de resonemang han framför den 10 juni är lätta att att slå hål på och att åtminstone uttalandet om mordvapnet är ett rent cirkelresonemang.

      Varför han ändå väljer att framföra dessa saker tål att fundera på. Kan det vara brasklappar?

  16. Vi har faktiskt haft flera svenskar med internationell, hög profil som plötsligt avlidit under dramatiska omständigheter. Med stark koppling till Olof Palme dessutom. Han jag åsyftar har berörts i din blogg, Gunnar P. Även om han inte tillhörde överklassen och förefaller ha varit mindre känd i Sverige än utom riket, så är hans fall värt en tanke. Jag tänker på Bernt Carlsson. Vid tiden för sin död i Lockerbiekatastrofen 1988 var han biträdande generalsekreterare i FN och FN-kommissionär för Namibia. Dagen efter sin död skulle han ha närvarat vid undertecknandet av Namibias självständighet från Sydafrika, som ockuperat landet sedan 1915.

    Enligt Carlssons sambo, Sanya Popovic hade han anförtrott henne att han var en av ett ytterst litet fåtal som verkligen kände till omständigheterna runt mordet på Olof Palme.

    Hon har också delat med sig information om att Carlssons säkerhetsskåp skulle ha blivit tömt av okända personer strax efter hans död. Det finns naturligtvis inget som helst bevis om samband men tankarna hamnar ju lätt på frågetecknen kring Palmes dagbok, https://wikispooks.com/wiki/Sanya_Popovic

    Vidare var Sydafrikas utrikesminister Pik Botha, tillsammans med sin 22-mannadelegation bokad på samma flight som Carlsson. Botha lyckades dock komma med en tidigare flight efter ett tips om den förestående Lockerbiebombningen. Om detta är korrekt, måste en svart skugga falla på honom för underlåtenhet att helt stoppa flygningen. Botha hävdade att det var han som var målet för attentatet som skulle varit iscensatt av ANC, https://wikispooks.com/wiki/Bernt_Carlsson

    Det finns dock andra uppgifter kring Carlsson som ger en annan bild. Till exempel refererar Anders Jallai till den avhoppade KGB-agenten Oleg Gordievskys memoarer, där OG talar om Carlsson som en inflytelseagent med regelbundna KGB-kontakter https://www.jallai.se/2011/12/kgb-o-cia-styrde-socialist-internationalen/

    Hur mycket av det vi kan finna i öppna källor likt dom ovan, är sant? Jag vet inte. Det är inte alls orimligt att en del är utlagt för att skymma sikten, för att så tvivel. Att vaska fram korn av sanning är verkligen utmanande. Att Carlsson var biträdande generalsekreterare i FN, att han var kommissionär för Namibia utsedd av FN kan vi vara säkra på. Men allt det andra? Börjar man dra i en sträng av spagetti börjar det röra sig på en helt annan del av tallriken, ofta på flera ställen samtidigt.

    Den svenske journalisten Jan-Olof Bengtsson skrev för övrigt flera artiklar 1990 som avhandlade Bernt Carlsson och Lockerbiekatastrofen https://wikispooks.com/wiki/Jan-Olof_Bengtsson

    Om delar av eller hela Palmemordet planlades ev. utfördes av personer / organisationer utanför Sverige, höjs svårighetsgraden för att finna en lösning med en 10-potens. Då tror jag detta kräver externa källor, i varje fall som komplement. Finns intresse av att dela med sig av sin eventuella kunskap hos källor inom Sydafrika, i Indien eller i Irak, för att nämna några länder som varit uppe för diskussion? Den frågan blir hängande i luften.

      1. Tack för ett mycket intressant dokument! Jag fann det speciellt intressant att åter se en uppgift om att Carlsson var en av ett fåtal som hade djupare kunskap om mordet på Olof Palme.
        Det är förvånande att frågor kring Bernt Carlsson, hans våldsamma död och eventuella kopplingar till Palmemordet har genererat så lite journalistiskt intresse. Trots allt var han ju mycket nära medarbetare till Palme, arbetade med internationella frågor och dessutom toppdiplomat. Mycket av detta har också berörts av Anders Hasselbohm här på bloggen, https://gunnarwall.wordpress.com/2020/06/05/planerades-ett-attentat-mot-palme-pa-kreta-i-september-1985/

  17. Professor Dahlman i Lund sågar Petersson presentation vid fotknölarna i princip. Nämner att vittnen vid dessa tillfällen drabbas av tunnelseende och blir inte medveten om omgivningen utan har fokus på mordet och offret. Därför är vittnenas berättelser inget bevis på Engströms skuld. Att man inte sett honom har nog en förklaring.

    Petersson lutar sig mot två vittnen: Lars J och Yvonne N. Felet är att man inte gör iakttagelsen på mordplatsen. Ju längre från mordplatsen desto osäkrare blir iakttagelsen. Paradoxen är att Petersson hävdade att man skall gå tillbaka till själva platsen. Jag menar då att denna plats är runt själva blodfläcken. Inte vad som utspelar sig på David Bagares gata.

    Nej, Nyckelvittnen är Inge M och Anders B som är de enda som sett mördaren FÖRE skotten i en sekvens. Nämner vagt Inge M men inte Anders B. Varför? Jo båda nämner oberoende av varandra att mördaren bar en stickad mössa. Anders B gjorde hos polisen en tekning av denna.
    Enligt just Dahlman från Lund kan man inte plocka fram bara det som passar in på sin egen teori. Men detta var just vad Petersson gjorde. Av samtliga vittnen var det endast en som observerade en keps som motsvarade Engströms huvudbonad.

    Skulle trots allt Engström vara mannen på David Bagares gata vilket slutsatsen är hos KP blir frågan hur långt springer han ifrån mordet och mordplatsen. Knappast ngt tyder på att denne person skulle vänt längre bort. Men det är ett måste om teorin skall hålla. För 18 5 minuter efter skotten är han tillbaka inne på Skandia. Mentalt påverkad men inte fysiskt.

    Det känns som att teorin om SE är och förblir en teori. Samma korthus som fanns kring Christer Pettersson.

    Så mellan 1.3 1986 och 10 6 2020 har vi inte kommit 1 mm närmare sanningen.

    Är mordet för svårt och invecklat för svenskt rättsväsen??

  18. KP här kommit med kommentarer som absolut bör granskas.

    Vi går in i utredningen (SE) med nya ögon. Låter bra men är motsatsen. Så även om man kört fast så räcker de ”nya ögonen” som bevis på Engströms skuld. Vad Holmér och Ölvebro sagt spelar mindre roll.

    Och alla förhör med släkt, vänner och ex-fruar ger samma bild av en person helt omöjlig som GM. KP lyssnar inte. Har redan bestämt sig.

    KP säger att vi visserligen inte hittat ngt nytt under de 3 åren men vad som finns i utredningen från början räcker. Märklig slutsats.

    Säger också: vi utgår från mordplatsen och ser vad vi kan finna där. Vill inte skapa en teori och sedan fylla den med innehåll. Men det är ju precis vad man gjort med SE.

    Finns intressanta spår som polis eller Sydafrika. Men ju.närmare man kommer mordplatsen desto svalare bli dessa. Hur vet han detta? Tvärtom skulle jag säga. Mördaren är då förmodligen lejd och uppvisar alla de egenskaper som en yrkesmördare besitter. Inge M och Anna Hage har beskrivit mördaren som extremt kall och kontrollerad.
    Men KP lyssnar inte på detta örat.

    Bara några veckor före presentationen (nåja)
    så förhördes Leif L på nytt. Bedyrade att SE inte är gärningsman. Likaså Hans J som inte kunde se någon likhet mellan SE och gärningsmannen i sättet att röra sig. Detta ignorerar KP. Kanske viktigare än en lång rock och keps som 1000-tals bar den kvällen på Stockholms gator.

    KP kunde inte heller förklara varför SE bar en skarpladdad magnum när han passerade utgången runt 23.20.

    På Gunnar Walls fråga om stämplingstiden svarar KP att det ändå finns tid att skjuta Palme och oxå utföra ett mordförsök på Lisbeth Palme. Inte att förglömma.

    Sedan nämns inget om hur Engström skulle ha tvärvänt efter att ha mött Yvonne N uppe på åsen. Detta måste ju gå skett någonstans. Om teorin skall hålla. Lämnas utan förklaring.

    KP och hans gäng verkar ha hamnat i samma tidsnöd som stackars Engström.

    Bevisen mot SE läcker som ett såll.
    Kan inte sägas tydligare.

    1. Till detta kan läggas Jan A, som med eftertryck säger att det inte var Engström som sprang. Tre av de absolut bästa vittnena säger samma sak, och vi kan lägga till Lisbeth Palme på listan, som beskriver ett sätt att springa som på intet sätt påminner om Engströms sätt att springa.
      Alla de omständigheter som direkt diskvalificerar honom som gm.
      Allt han själv berättat, och allt andra berättat om att han själv berättat bara minuter efter mordet.
      Hans fram till dess helt normala liv, hans fredliga och ostraffade person.
      Alla som kände honom som kraftfullt dementerar möjligheten.
      Samt det faktum att han bör ha befunnit sig i rörelse på ett avstånd av högst 400 meter någonstans öster om mordplatsen under knappt 20 minuter, innan han gjorde sin fullständigt ologiska återkomst till arbetsplatsen utan att väcka den minsta uppmärksamhet bland allmänhet eller eftersökande poliser eller arbetskamrater.
      Krister och Hans har genom sin totala avsaknad av förnuft dragit skam över Sverige och svensk polis då det visat sig att de utrett mordfallet genom att läsa tokiga böcker – och dessutom förnekat detta. De har tagit det steget trots varningsklockorna.
      Hur kunde det bli så oerhört galet?
      Ska det göras TV serie av alltihop nu också?
      Ja varför inte, det kan ju knappast bli värre.
      Engström genererar pengar 20 år efter sin död, det får man ändå ge honom.

    2. Kjell b

      Vi är många som delar detta. Det är fortfarande svårförståligt vad som fick KP att , ur känt material att offentligt peka ut SE. Finns det indicier/samtal/vittnesmål som vi inte känt till? Var de för vaga att presentera den 10 juni? Allt är fortfarande ett mysterium. Kan KP o Hans Melander verkligen varit så förblindade att man förlitade sig på ett lagligt registrerat vapen och dna från ett frimärke?

      Hur kan man föra fram något i stil med ”bara man hade häktat SE 1986 så hade man funnit bevisen”. Saken talar minst lika mycket mot. Förhören med SE 86 kan mycket väl givit PU mycket mer än vad som framgår av skrift – sånt som absolut visade på SE:s närvaro på plats fast mindre hjältemmannamodsmässigt (oj vilket långt ord men – kort är nog sanningen).

      Var finns bevisen KP?

  19. Engström kontakta tidningar och var aktiv. Vilseledande manöver säger Göransson på filter. Alternativet var att polisen i annat fall skulle ha knackat på dörren.

    Dessutom försökte han lösa mordet med hjälp av privatspanare bl a en i Norrköping.

    Lyssna gärna på you tube och vittnesförhör med Stig Engström 15.48 min
    Skulle hans vittnesmål vara uppdiktat ? Här finns pikanta detaljer.

    Vilka tror då på teorin om SE?

    Ja TP och Göransson plus utredarna. Samt de 20 procenten som inte är insatta. Jag säger väl ja då….?

    Övriga: journalister, privatspanare och alla juridiskt kunniga samt en påläst allmänhet dömer helt ut KPs teori.

    Tack till Jörgen G för dina synpunkter.

  20. Gunnar väcker frågan huruvida Engström hade alibi dvs tiden var för snäv för att ange honom som GM. KP viftar bort detta med att tiden visst räcker till då det är 20-30 sek fram till mordplatsen. Ologiskt. Det handlar om att utgöra ett mord på landets statsminister
    Har KP glömt detta?

    Det är fortfarande oklart med stämpelklockan. Vi har fått 3 bud: 23.19, 20 och 21. Själv har jag hela tiden hävdat att det är när foten beträder Sveavägen som är intressant.

    Följande måste beaktas för att kunna knyta SE till mordet.

    Först då stämplingen
    Sedan avståndet till receptionen.
    Samtal med väktarna som förmodligen ägde rum. I en kort version.
    Sedan kanske rättat till klädseln.
    Passerat ut gm dörren bredvid huvudingången som var larmad.
    Promenad till dekorima.
    Stått posterad kanske 30 sek minst i väntan på paret som kom ca 23.21.15
    Gått fram bakom paret och nästan bredvid med handen på Palmes axel
    Gått 7-10 meter innan skotten 23 21.30

    TP som skrivit boken samt KP hävdar samfällt att tiden räcker.

    Svårt att hålla med.

    Till detta kommer planering av mordet som måste ske i.ngn form.

    Walls ifrågasättande är befogad.

    Verkar som att både TP och KP jobbat igenom händelsen till hälften och sedan fattar ett lättsinnigt beslut.

    Så löser man inte mordet på Olof Palme.

  21. Här finns det artikel värd att läsa. Vad avser förre statsministern Carl Bildt som inte kunde minnas hur han fick reda på att Sveriges statsminister var skjuten. Detta faktum enligt Björn Häger i boken uppdrag Carl Bildt. Kan det vara denna glömska som gör att Rand Corporation har övertaget över honom? dvs de kan hjälpa honom att minnas om nu han skulle få för sig att sluta som styrelseledamot, vilket han sedan i början av 2002 har mer eller mindre varit engagerad i. Rand Corporation är amerikansk tankesmedja – späckad med vapentillförsel från staten. Artikel i Global Research från maj ’19 med rubriken: How to destroy Russia handlar om organisationens ambitioner i den riktningen och därför är Carl Bildt’s kompetens som informatör av stor vikt på den mark som utgör schackbrädet, där möjligtvis Adeln kan ha lite företräde som redskap att hålla brädet tillgängligt.
    https://www.expressen.se/nyheter/palme-utredarna-forhorde-bildts-nara-medarbetare-om-hemliga-natverket/

  22. När blev fantasier och verklighet samma sak?
    Inget talar för att SE är gärningsmän.

    Mördarens huvudbonad
    GM sätt att röra sig
    SE sätt att röra sig
    Tidsaspekten
    GM posterad minst 30 sek vid hörnet
    Ålder på GM
    Iskallt agerande
    SE beväpnad??
    Oklarheter kring SE ät inga bevis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.