En av mina vänner blev ruinerad och fick sju års fängelse – hur kunde det hända?

IT-konsulten Magnus Gruvén, blev offer för en bedrägerihärva och sitter i dag i spanskt fängelse medan de som lurat honom går fria. På bilden, tagen när han ännu är i frihet, vet han inte vad som väntar honom. FOTO: Privat.

”DET ABSOLUT VÄRSTA fallet jag sett”.

Så uttrycker sig en utredare på polisens nationella IT-brottscentrum.

Det handlar om ett bedrägeri i mångmiljonklassen. Det utvalda offret blev av med alla sina tillgångar och satte sig sedan i skuld i hopp om att få tillbaka sina pengar och i bästa fall också de summor han från början blivit utlovad.

Men det är inte det som är det värsta.

När det inte gick att klämma mer pengar ur honom blev han lurad att smuggla fem kilo kokain åt de anonyma brottslingar som förstört hans liv.

Spansk polis tog honom. Efter ett år i häkte har han nu dömts till sju års fängelse och en miljon euro i böter.

Han heter Magnus Gruvén. Journalisten Kim Malmgren på Expressen berättar hans historia i en lång och läsvärd artikel.

TILLÄGG: Den digitala versionen av artikeln var ursprungligen tillgänglig för alla, men har under fredagen klassats om till Expressen Premium (som kostar pengar men har en gratis provmånad). Artikeln förekommer också i papperstidningen fredagen den 4 oktober.

Fallet berör mig personligen. Magnus är en av mina gamla vänner sedan 70-talet och jag känner honom som en genomhygglig person med ett ordnat liv och stabil ekonomi. Han hade ärvt och sparat pengar och bodde i en villa med strandtomt på Ekerö. Han var IT-konsult, mycket kunnig och mycket efterfrågad.  Vänner hjälpte han utan att ta betalt, han offrade sin fritid utan att tänka på sig själv. Jag var för egen del hemma hos Magnus med min dator ibland när den krånglade och var mycket glad över att ha en sådan vän.

Jag har under åren skaffat mig en del kunskaper om bedrägerier, ett ämne som går igen i flera av mina böcker. Hade jag vetat vad Magnus fastnat i kunde jag ha talat allvar med honom innan det gått så långt. Förhoppningsvis hade han lyssnat.

Men när jag fick veta vad han hamnat i var det för sent.

Jag förstår att det just var hans genomhygglighet som gjorde hela upplägget möjligt för dem som hittat honom. Magnus blev lockad med ett erbjudande om att ta emot ett mycket stort arv från en okänd kvinna. Han fick beskedet att han var utvald för att han var en så god person. Med pengarna skulle han kunna hjälpa andra.

Det där var precis rätt sätt att nå fram till någon som Magnus.

Han har i efterhand berättat att han hörde varningsklockorna, men att han ändå inledde en kontakt. Det räckte. Snart hade han blivit lockad till Bryssel och Dubai för att träffa kostymklädda män som till och med visade upp en väska med pengar som smakprov på vad han snart skulle få.

Det var av allt att döma folk som visste hur en slipsten ska dras.

Några pengar kom förstås inte, Magnus måste bara själv betala, om och om igen.

Till sist var han utblottad och djupt skuldsatt. Det gick rätt fort. Och det var då, enligt vad Magnus själv berättat, som han fick i uppdrag att ta med ett antal väl paketerade dokument på en flygresa. En lätt sak, kan det tyckas. Då skulle allt ordna sig.

Men det var förstås inga dokument, utan kokain.

Borde Magnus ha fattat det? Ja, det kan man tycka.

Men jag tror inte han gjorde det. I det desperata läge han befann sig var hoppet om att allt skulle ordna sig det enda han hade kvar. Han hade redan litat på dessa personer så långt att han investerat allt han hade och mer till. Varför inte lita på dem än en gång och kanske komma ur mardrömmen?

Det mänskliga psyket fungerar ofta så. Hoppet är det sista som överger en, heter det.

Jag önskar att Magnus ska hitta någon annan sorts hopp nu, ett som ska göra att han med frid i sinnet orkar med den besvärliga framtid han har framför sig.

Den här dikten av Karin Boye kommer för mig. Den har tröstat folk förr. Christer Pettersson av alla människor citerade den under Palmerättegången när han sa något om att söka tillflykt lite längre in. Det var nog rätt få av de närvarande som kände igen dikten han anspelade på. Den blir inte sämre för det.

Åter till bedrägeriet som drabbade Magnus. Visst är det lätt att häpna över hur enskilda personer kan dras in i fällor av det här slaget, även om mekanismerna är nog så sinnrika. Men minst lika häpnadsväckande är att myndigheter i Sverige och utomlands ofta verkar stå handfallna när det händer. Någon längst ner på stegen som begått en brottslig handling kan åka fast. De som är ovanför försvinner stundtals i molnen.

Ett slående exempel på det berättade Uppdrag Granskning om i veckan. (Här är en artikel om saken för den som föredrar att läsa hellre än att titta på reportaget.)

I tjugo år har en pensionerad bankman, Kurt, i Umeå lurat människor att ”investera” i något som han presenterat som säkra projekt med stor utdelning. Enligt Uppdrag Granskning har hans olika offer blivit av med omkring 100 miljoner kronor – och det chockartade är att hans verksamhet fortsätter än i dag.

En av dem som blev lurad var en kvinna i Jokkmokk. Genom sitt arbete hade hon ingång till pengar som tillhörde ett stort antal föreningar i samhället. När hennes egna besparingar var slut gick stora delar av de pengar hon kontrollerade för andras räkning till Kurts lockande projekt. Det var bland annat hockeyföreningen och ridklubben och hjärt- och lungsjukas lokalförening som länsades på stora delar av sina tillgångar. Tanken från hennes sida var att hon skulle få tillbaka pengarna snart och så skulle allt vara bra igen. Så blev det inte. Hon avslöjades och dömdes till fängelse.

Men bankmannen Kurt fortsätter som förut än i dag. Av programmet framgår också att han har en samarbetspartner, Mikael, som nyligen visat sig ha haft råd att investera för att starta ett antal företag. Och kanske finns det fler än dessa två män som ingår i nätet. Det borde gå att utreda. Men det har hittills inte skett.

Det utförs ständigt många, många bedrägerier av den här typen – hänsynslösa brott som mer eller mindre krossar människoliv. Statistik? Det är svårt det. I åtskilliga av fallen tiger offren stilla, så det finns ett okänt mörkertal. Ofta är det just att offren själva lurats att begå en olaglig handling som gör att saken alls blir känd.

Och inte ens när det finns uppenbara trådar att följa, trådar som leder till de riktiga skurkarna kan man vara säker på att polisen gör det. Det är vad fallet med Kurt som skildras i Uppdrag Granskning visar.

Och om inte polis och åklagare ingriper kan verksamheten ostört rulla vidare – med nya offer som står och väntar.

Det handlar alltså inte bara om tragiska personliga problem för dem som drabbas. Det pekar också på uppseendeväckande brister i svenskt – och internationellt – rättsväsende.

 

 

Finns det ett gränssnitt mellan stat och kriminella?

VAD MENAS EGENTLIGEN MED GRÄNSSNITT? Man tänker spontant på datorer. Och Svenska Akademiens ordlista anger också den här definitionen av ordet: ”förbindelselänk mellan en dator och dess kringutrustning”. Ibland talar man om användargränssnitt och menar utformningen av samspelet mellan dator och människa. På Wikipedia har skribenterna klart för sig att begreppet ofta används för att beskriva andra aspekter av kommunikation än de rent tekniska och där heter det följaktligen: ”Gränssnitt är utformningen av en viss förbindelse mellan olika objekt”.

Vilken definition man än använder så handlar det om kontaktytorna mellan olika storheter som inte ingår i samma system.

Och man kan faktiskt med fördel tänka i just de termerna när man ska försöka förstå hur en statsmakt förhåller sig till grupperingar och instanser i det omgivande samhället. Staten består – i alla fall mestadels – av ett antal organisationsstrukturer som är väl reglerade i lagar och föreskrifter. Varje lärobok i samhällskunskap med någon självaktning kan beskriva relationerna mellan olika statliga organ, till exempel regering och riksdag. Och det finns förstås också regelverk som anger hur olika statliga myndigheter ska förhålla sig till de enskilda medborgarna.

Men allt det där är i första hand i teorin. Verkligheten ser sällan ut som i modellerna. Till exempel händer det – rätt ofta – att personer som befinner sig inom den ena eller andra myndigheten anser sig ha ett överordnat uppdrag som gör att de behöver bryta mot de petiga regler som finns. Ibland kan de fixa till det som behöver göras inom myndigheten, utan att blanda in utomstående. Men är det riktigt diskutabla saker som ska utföras kan det finnas en fördel med att vända sig till personer som inte alls har med den aktuella statliga instansen att göra – som förefaller ha agerat på egen hand om de händelsevis skulle bli upptäckta.

Till sådana figurer kan förstås inte myndighetspersonen skicka formella skrivelser på det officiella brevpapperet – och inte heller ta emot dem på tjänsterummet under kontorstid. I stället behövs det någon sorts informella kanaler för överföring av beställningar och information. Ett lämpligt och diskret gränssnitt om man säger så.

Den som läst mina genomgångar av Ebbe Carlssons hemliga insatser i Palmeutredningen har kunnat bekanta sig med ett praktexempel på hur det kan gå till. Ebbe var inte polis, han var förlagsdirektör med politiska kontakter på högsta nivå. Men under några månader ledde han en dold operation tillsammans med samarbetspartners inom säkerhetspolisen. Syftet var att tillverka en politiskt godtagbar skenlösning på Palmemordet. Krasst uttryckt gällde det att få fram syndabockar – i det här fallet en grupp politiskt aktiva kurder. Allt skedde med stöd från kanslihuset men bakom Palmeåklagarnas rygg.

Här fanns det inga formella regler som gjorde Ebbes aktiviteter tillåtna. Inte desto mindre fanns det väldigt välfungerande kanaler mellan honom och en rad personer i mycket hög maktställning. Annars hade han inte kunnat agera.

Ebbes hemliga operationer avslöjades till sist på grund av en rad mycket speciella omständigheter (läs någon av mina böcker ”Mörkläggning” eller ”Mordgåtan Olof Palme” för att få de häpnadsväckande detaljerna). Och med tiden slog faktiskt Svea hovrätt fast att Ebbe och vissa av hans samarbetspartners, till exempel den nazistiske vapenhandlaren ”Ö”, ägnat sig åt kriminell verksamhet. Det blev de också dömda för. Men de personer i staten som stått bakom Ebbe – och gjort hans operationer möjliga – klarade sig bättre. Somliga fick avgå. Men inte alla. Det elegant utformade gränssnittet, osynligt för medborgarna, fungerade i alla fall delvis när det sattes på prov.

Det finns flera svenska politiska märkligheter från det bisarra 80-talet, märkligheter som fortfarande inte blivit utredda. Ett exempel är raden av mystiska vapenaffärer som storföretaget Bofors var inblandat i. Dimmorna ligger alltså ännu täta, men vad som är uppenbart är i alla fall att det handlade om härvor som berörde såväl svenska politiker och höga statstjänstemän som företagsledare på toppnivå i Sverige och utomlands. Ingredienserna var hemliga överenskommelser, mutor och kanske också mord. Den svenske krigsmaterielinspektören Carl-Fredrik Algernon som spelade en nyckelroll i sammanhanget dog under ett tunnelbanetåg i januari 1987. Officiellt avfördes det hela som självmord, men många har ifrågasatt den versionen. En av dem är Björn Molin som var folkpartistisk handelsminister i början av 80-talet och som hade anledning att sätta sig in i skandalerna kring Bofors. I sina memoarer skriver Molin att både han själv och utredare inom polisen drog slutsatsen att Algernon blev mördad – för att han visste för mycket.

Palmemordet och Bofors handlade förstås om extrema händelseförlopp. Men på sina håll inom statsmakten finns också en ständigt pågående vardagsverksamhet utanför lagen. Ett typiskt exempel: tjänstemän inom Säpo eller andra delar av polisen samarbetar med kriminella som regelbundet lämnar upplysningar – i utbyte får dessa brottslingar en sorts immunitet för den verksamhet de bedriver.

I ”Maktens mörka korridorer” möter vi Freddy Sundén, ledare för en kriminell mc-klubb, ”Mad Zombies”. Men han är inte bara det. Han är också privat och högst informell fixare åt en samvetslös hanterare inom Säpo. Det ger Freddy det skydd han behöver. Dessutom får han bra betalt.

Men det stannar inte med detta. Snart får nämligen denne gangsterledare ytterligare uppdrag – mycket våldsamma sådana – som är beställda av en högt uppsatt person på ett av departementen.

Givetvis pratar inte makthavaren direkt med Freddy. Det finns ett fungerande gränssnitt även för den kontakten…

Freddy Sundén är en fiktiv person. Men han skulle mycket väl kunna finnas. Hans uppdragsgivare också. Det är det som är det värsta.

”Maktens mörka korridorer” är ute i handeln den 17 september.

Maffiaboken – också för den som funderar kring Palmemordet

MIN NYA BOK ”Maffia – från Capones Chicago till dagens Sverige” handlar precis som titeln antyder just om organiserad brottslighet. Och inte om särskilt mycket annat höll jag på att tillägga.

Det är inte riktigt sant. Indirekt handlar den faktiskt också om Palmemordet.

Visserligen står det inte ett ord om Olof Palme i boken. Men det står desto mera om hur planerade mord vanligen förbereds.

Som bekant har Palmeutredarna inte lyckats besvara frågan om dådet mot den svenske statsministern var noga planlagt eller utfört mer eller mindre i spontant raseri.

Vi vet att de sedan många år föredragit den senare hypotesen. När de inte letat efter bevis mot Christer Pettersson har de försökt hitta någon annan gärningsman som ska vara mer eller mindre av Petterssons typ, en ensam obalanserad person som har lätt att ta till våld.

Här, i hörnet Tunnelgatan/Sveavägen mördades Olof Palme i februari 1986.

Men de har inte lyckats stänga dörren till andra alternativ. Ställer man frågan om det till exempel skulle kunna ha varit den sydafrikanska apartheidregimen som tog Palme av daga har utredarna inte vågat säga nej, bara att det inte finns bevis för något sådant.

Orsaken till denna osäkerhet när det gäller en så grundläggande fråga om hur mordet gick till har sina begripliga orsaker: det finns nämligen omständigheter som tycks peka på att en konspiration är ett direkt osannolikt alternativ. Och det finns samtidigt andra omständigheter som lika bestämt pekar på att det knappast kan ha varit en virrpanna som handlat i stundens hetta.

En ensam gärningsman som utför dådet av impuls – sedan han träffat på Palme vid Grandbiografen – är svår att smälta av framför allt ett enkelt men nog så avgörande skäl. Det fanns i princip ingen tid för honom att först följa efter statsministerparet från bion och sedan passera dem för att i lugn och ro postera sig i hörnet Sveavägen – Tunnelgatan.

Så här är det nämligen: sträckan mellan Grand och mordplatsen är kort, bara omkring 330 meter. Mordutredarna har utgått ifrån att ifall mördaren kom från bion följde han efter makarna Palme i alla fall halva den sträckan, tills de korsade Sveavägen strax efter Adolf Fredriks kyrkogata. Därefter skulle han ha skyndat sig så att han kom före dem till Dekorimahörnan. Här talar vi om korta tidrymder. Även om mördaren sprang skulle han i stort sett bara hunnit postera sig utan att ens andas ut ordentligt efter språngmarschen. Och det finns inga vittnen som sett någon som sprungit fram till mordplatsen strax innan makarna Palme kom dit.

Det enda vittnet som hade mer eller mindre konstant koll på Dekorimahörnan under minuterna före mordet, musikläraren Inge M, säger i stället att mördaren stod där i flera minuter. Åklagarna betraktade honom som ett viktigt och trovärdigt vittne i rättegången mot Christer Pettersson – i alla avseenden utom just detta. För iakttagelsen av en mördare som haft så god tid att postera sig i förväg stämde förstås inte med deras hypotes om förföljaren Pettersson.

Men om vi litar på Inge M även i detta avseende, om vi också konstaterar att utförandet ger intryck av att ha varit kallblodigt och effektivt och om vi slutligen noterar att flykten var framgångsrik – då pekar allt på att gärningsmannen noga förberett sitt dåd och att han valt ut platsen en bra stund innan han sköt.

Så tror jag det var.

Men hur kan han ha gjort det? Han kan visserligen ha haft medhjälpare som signalerade till honom. Men så länge deras information om vart Palme var på väg bara byggde på vad de kunde se hamnar vi i samma problem som med den ensamme spontant agerande gärningsmannen. De kunde inte ha berättat att Palme förväntades passera Dekorimabutiken förrän väldigt sent. Även med ett sådant scenario måste mördaren ha anlänt till platsen mer eller mindre med andan i halsen.

Ett sätt att komma runt problemet är förstås att vi kan tänka oss att det stod attentatsmän på en rad ställen runt biografen. Men det blir ju ganska otympligt. Och det finns inget stöd för detta i kända vittnesobservationer.

Det finns alltså stora problem vare sig man tänker på det ena eller andra av de två sätt som dominerat funderingarna kring mordet.

Och det är här maffiaboken kan vara av intresse.

I den avhandlas nämligen väldigt många mord. Här skildras Valentinmassakern i Chicago 1929 och andra berömda amerikanska gangsteravrättningar som till exempel de på Joe Masseria, Dutch Schultz, Willie Moretti och Albert Anastasia. Och vi bekantar oss också med ett antal svenska maffiadåd som mordet på Danny Fitzpatrick liksom dödsskjutningarna på spelklubben Oasen i Södertälje. Vi får med andra ord gott om möjligheter att bekanta oss med ett makabert ämne: metodiken vid attentat.

Mafioson Albert Anastasia mördades 1957 på Manhattan i den frisersalong han alltid brukade besöka.

Det som ständigt går igen är att förövarna i förväg omsorgsfullt försäkrat sig om var och när de kan hitta sitt offer.

Antingen har de noga kartlagt hans (som regel är offren i gangsterdåd män) vanor och utifrån detta valt ut lämplig tid och plats. Eller också har de lockat det tilltänkta objektet i en fälla genom att helt enkelt kalla honom till ett sammanträffande av något slag.

Det är dessa två inbördes besläktade metoder som ständigt återkommer och det är inte svårt att förstå varför: den som planerar ett mord vill minska riskerna för att något ska gå fel.

Palme hade ganska regelbundna vanor. Men han brukade över huvud taget inte gå på bio. Inte heller brukade han promenera den här sträckan med sin hustru på kvällarna. Därmed blir det logiskt att titta på alternativ två: kan Palmes mördare ha lockat honom i en fälla?

Och så fort man inser att frågan måste ställas är det inte svårt att se hur mycket som talar för att det var så det gick till. I mina böcker om Palmemordet, ”Mörkläggning” och ”Mordgåtan Olof Palme” redovisar jag seriösa vittnesuppgifter och andra fakta som starkt pekar på att Palme gick till ett avtalat möte och till och med pratade med gärningsmannen innan skotten föll. Jag diskuterar också Lisbeth Palmes vittnesmål och konstaterar att det kan vara behäftat med väsentliga minnesluckor, något som kan ha lett utredarna på fel väg.

Många har reagerat mot min hypotes bland annat för att den rent allmänt har känts orimlig eller stötande – så kan det väl ändå inte ha gått till? I det sammanhanget ger min bok ”Maffia – från Capones Chicago till dagens Sverige”, som jag ser det, starka kompletterande argument för att ett sådant scenario inte är bör uteslutas innan det prövats ordentligt.

Och det har utredarna otroligt nog inte gjort under alla de år som gått. Det kanske är därför mordet fortfarande är olöst.

Läs gärna och fundera själva. Och kommentera på denna blogg!