Nu i veckan har poddtjänsten Naudio publicerat en podcast i fyra delar om den stora bluffen med Hitlers dagböcker. När dessa dagböcker presenterades 1983 framstod det som en världsnyhet. Där presenterades en annorlunda bild av Hitler, det lät som om han inte hade något personligt ansvar för förintelsen. Men allt sprack, det visade sig att dagböckerna var förfalskningar. Tillsammans med producenten Gabriella Lahti berättar jag den otroliga historien om vad som hände. BILD: Naudio.
DET FINNS HÄNDELSER i pressens historia som helt enkelt är väldigt pinsamma – därför att de nyheter som basunerats ut har visat sig vara fullständigt felaktiga. Och i värsta fall har det varit i lägen när varningssignalerna varit så tydliga att de borde ha fått redaktionerna att hejda sig.
Ett av de mest storslagna exemplen på sådana floppar handlar om lanseringen av vad som påstods vara Hitlers hemliga dagböcker. Det skulle föreställa vara en fullständig samling av dagboksanteckningar från Adolf Hitler under hela hans tid vid makten, 62 handskrivna volymer författade av diktatorn själv under hela hans tid vid makten, från 1933 till 1945.
Och för den som trodde på dagböckernas äkthet visade sig här en mer mänsklig Hitler upp sig. Inte nog med att det fanns åtskilliga anteckningar om hans magproblem och andra privata ting. Anteckningarna ger också en bild av att Hitler egentligen inte alls gillade det gigantiska folkmord på judar som bedrevs under hans regim.
Men det var inte Hitler som skrivit dagböckerna. De var skrivna långt efter hans död av en flitig – men också lite slarvig – bedragare vid namn Konrad Kujau,
Avslöjandet om att allt var bluff blev en stor pinsamhet för den stora västtyska veckotidningen Stern som betalat många miljoner för vad som såg ut att kunna bli ett jättescoop. Men det var inte bara Stern som låtit sig luras. Den internationelle tidningskungen Rupert Murdoch, ägare till bland annat brittiska Times och Sunday Times, tillhörde dem som blev duperade. Han hade köpt rättigheterna för publicering på engelska.
För Sterns redaktionsledning blev sanningen en katastrof. Murdoch tog avslöjandet med ro, hans filosofi var: folk glömmer… Och det var nog sant. Murdochs ställning i den internationella mediavärlden fortsatte att stärkas, oberoende av denna gigantiska fadäs – bland annat startade han några år senare den framgångsrika konservativa amerikanska TV-kanalen Fox News. Han drabbades av en stor skandal 2011 då det visade sig att en av hans brittiska tidningar, News of the World, olagligt telefonavlyssnat kändisar och kungligheter. Men inte ens det rubbade på allvar han ställning som centralfigur i den internationella mediavärlden. Folk glömmer…
Ett exempel på ett av Kujaus misstag. Den första dagboken som kom i tidningen Sterns händer var på utsidan prydd med två bokstäver i ålderdomlig stil. De såg ut som bokstäverna i övre raden här ovan. Kujaus avsikt var att de skulle tolkas som AH, Adolf Hitler. I själva verket hade förfalskaren av misstag valt ett F i stället för ett A. Ett A i det aktuella typsnittet ser ut som den vänstra bokstaven i nedre raden. BILD: Public domain.
Den smått otroliga historien om Konrad Kujaus bluff och hur han fick stora nyhetsorganisationer att dansa efter sin pipa berättade jag i min bok Tidernas största bedrägerier från 2005. Kapitlet heter Hitlerdagböckerna – mediebubblan som sprack. Det finns också utgivet som särskild ljudbok under namnet Hitlers dagböcker: bluffen som lurade en hel värld.
Och nu har poddtjänsten Naudio som specialiserar sig på dokumentärer gjort en serie i fyra avsnitt som bygger på min research. Producent är Gabriella Lahti och det är hon och jag som tillsammans lotsar lyssnarna genom den häpnadsväckande berättelsen. Det går att provlyssna på Naudios hela bibliotek gratis under ett antal dagar och därefter betala 69:- i månaden, utan bindningstid.
Gunnar Walls blogg 
Det ska bli spännande att höra hela denna otroliga historia.
Tycker också att vad som ska vara ett H mer liknar ett G. Har mycket svårt att få detta till ett H.
Zombie,
det avbildade typsnittet är Old English. Här är hela alfabetet (nja, till Z i alla fall) i Old English. TILLÄGG: Jag ser nu att bokstäverna som illustrerar min bloggpostning och bokstäverna i det länkade alfabetet inte är helt identiska. Förklaringen är väl att det helt enkelt brukar finnas varianter på ett och samma typsnitt. Men helt klart menar jag att det som ska vara ett H inte är ett G.