En detalj ur Nicolas Poussins målning ”Tillbedjan av guldkalven” pryder omslaget på Jesper Huors och Anders Rydells bok om IS attacker mot de arkeologiska lämningarna i den syriska staden Palmyra. Boken handlar också om de brutala öden som drabbade dem som ville försvara dessa lämningar – och om den internationella svarta marknaden kring stulna arkeologiska föremål. Det är en kunskapsrik och oerhört spännande bok. Den var nominerad till Grävande Journalisters pris Guldspaden.
OM EN STAD KAN VARA HUVUDPERSON i en berättelse så är Palmyra huvudpersonen i boken Förgör de falska gudarna av Jesper Huor och Anders Rydell som kom ut förra året.
Det är en bok som handlar såväl om den antika staden som om det nutida Palmyra. Och om de extremt brutala händelser som drabbat staden och dess invånare.
Jesper Huor och Anders Rydell:
363 sidor
Albert Bonniers förlag 2023
Palmyra som ligger i Syrien, hade sin storhetstid under den period som vi brukar kalla antiken. Vi talar alltså om en tid för ungefär 2 000 år sedan då först Grekland och sedan romarriket hade en dominerande ställning i regionen runt Medelhavet.
Vad som hände då och där brukar räknas som en viktig början till den europeiska kulturen.
Palmyra hade funnits långt tidigare och beboddes av olika folkslag i området. Men omkring år 0 blev staden en romersk koloni. Den var en viktig plats vid den tidens handelsvägar och under generationer kom rikedomar att samlas i staden samtidigt som det byggdes mäktiga tempel där. Staden kom att bli väldigt rik på arkeologiska lämningar och Palmyra togs upp på FN-organet Unescos världsarvslista 1980.
Dessa lämningar kom att få stor betydelse när Islamiska Staten erövrade Palmyra 2015. Här fanns rester av gammal kultur – särskilt skulpturer – som IS såg som en helig plikt att förstöra.
Men det är inte bara berättelsen om en stad. Det finns gott om verkliga personer i denna dramatiska och lärda faktabok också – allt från kejsarinnan Zenobia som levde på 200-talet och som besegrades av romarna till den 82-årige museimannen Khaled al-Asa’ad som blev halshuggen av en bödel utsedd av Islamiska Staten, IS i augusti 2015.
Khaled al-Asa’ads brott var att han i många år förestått det arkeologiska museet i Palmyra. Han var därmed stämplad som skyldig till ett antal illdåd ur IS perspektiv. Han hade varit ”avgudabildernas beskyddare” – museet innehöll mängder av statyer och byster som föreställde människor och gudar, något som var otillåtet inom den hårda tolkning av islam som IS bekände sig till. Han hade också i sin roll som museichef ”representerat Syrien på de otrognas internationella konferenser”. Han hade vidare i sin egenskap som museichef ”besökt kättarna i Iran”. Och han anklagades också – givetvis – för samarbete med den ”gudlösa” regimen i Syrien under diktatorn Bashar al-Assad.
Förstöra och sälja
Under rättegången blev han uppmanad att ångra sina brott och svära trohet till Islamiska Staten. Han vägrade. Och inför den församlade folkmassan på den antika romerska teatern blev hans huvud skilt från kroppen med ett svärdshugg.
Det var här, på den romerska teatern i Palmyra, som museichefen Khaled al-Asa’ad blev halshuggen av IS. FOTO: Jerzy Strzelecki, Creative Commons.
Men den religiösa fanatismen är är långt ifrån hela sanningen om Islamiska Staten. De arkeologiska fynden i Palmyra representerade stora ekonomiska värden om de prånglades ut till penningstarka intressenter på den internationella svarta marknaden. Och IS var praktiska nog att inse att det gick att göra både och – förstöra och sälja.
IS hade upprättat en särskild myndighet för värdefulla resurser under jord. Den myndigheten hade en antikvitetsavdelning som i sin tur var uppdelad i en östlig enhet för Irak och en västlig för Syrien. Myndighetens viktigaste uppgift var att dela ut licenser till plundrare som betalade särskilda avgifter för sin verksamhet. Inkomsterna till IS från detta var visserligen inte lika stora som de som kom från försäljning av olja från de erövrade områdena, men inte så långt ifrån.
Det gick med andra ord att tänja på religiösa tabuna när det fanns tillräckligt handfasta argument.
Att spridning av bilder inte alltid var något allvarligt brott ur IS perspektiv visade sig också genom rörelsens mycket medvetna och professionella produktion av filmer till sociala medier som Facebook, Twitter och Instagram. Det handlade om våld mot människor, tempel och statyer.
Och IS vilja att berätta om sina dåd var påtaglig. Och mer än så, det var berättandet – även i bild – som var det centrala. Författarna skriver: ”Man spränger inte ett objekt för att man vill förstöra det utan för att skapa coola bilder.” IS härjningar som rörelsen själv så noga dokumenterade beskrivs i boken som en blandning av ”terroristiskt medeltidslajvande och varumärkesbyggande storytelling”.
I boken får vi veta en hel del om hur hur en av IS många propagandafilmer spelades in. Scenen var den antika romerska teatern i Palmyra. Temat var avrättning av fångar och inspelningen gjordes med omtagningar för att få de rätta vinklarna. Offren tvingas att delta som statister i vad som skulle leda till deras egen död. Även publiken var ditkommenderad. Själva avrättningarna genomfördes med hjälp av pojkar i de tidiga tonåren som blivit utrustade med pistoler och som framställdes som hjältar, ”lejonungar”.
Vad betraktaren ser är verkliga människor och verklig död, men som författarna betonar: ”Propagandavideon är ingen dokumentär utan ett hårt redigerat terroristiskt skådespel”.
Lever som om han vore död
Ett av de starkaste avsnitten i boken är en intervju med en tidigare IS-soldat i den turkiska hamnstaden Mersin. I boken kallas han Said. Han stred för IS i tre år och var bland annat placerad i Palmyra. Före tiden i IS hade han varit en vanlig sekulär rebell mot den syriska regimen.
Han säger i början av intervjun: ”Jag har absolut inget att vara stolt över! Jag försökte försvara mitt folk och störta diktatorn Bashar, men jag misslyckades, och nu har jag varken drömmar eller mardrömmar kvar.”
Nu lever han, berättar han, som om han vore död, en dag i taget. Han går på nattklubbar, han dricker öl och whisky och röker marijuana.
Under samtalet berättar han samtidigt om sin väg till IS. Redan innan, när han först valt att bli rebell, hade han känt en berusande vrede och glädje han känt när han hamnat i strid och sett människor dö omkring sig. Han hade beslutat sig för att allt handlade om att döda för att inte bli dödad. När han sedan träffade på IS blev han imponerad av deras toppmoderna amerikanska vapen och av deras skrämmande rykte.
Intervjun genomförs med andra personer närvarande, syrier som avskyr vad IS gjort.
När frågorna kommer in på halshuggningen av Khaled al-Asa’ad går Said i försvarsställning: ”Vi dömde honom i en shariadomstol” och det var ”korrekt och rättfärdigt”.
Frågorna kommer in på att IS tagit småflickor som slavar och om raden av våldsdåd som organisationen utfört. Said sitter först tyst men säger sedan att västerlänningar aldrig kan förstå och ge en rättvis bild. Så drabbas han av eftertanke och säger: ”Jag är inte stolt och det blev inte som jag drömde. Allt gick förlorat, vi förlorade oss själva.”
Boken berättar om de viktiga fynden från forna tider som fanns – och fortfarande delvis finns kvar – i Palmyra. Den berättar historien om tidigare arkeologiska utgrävningar som i och för sig bidragit till ökad kunskap om flydda tider – men som haft drag av plundring och som därför inneburit att kunskaper som skulle ha kunnat förklara innebörden av fynden gått förlorade. Så fort ett arkeologiskt föremål flyttats från platsen där det hittats försvinner viktiga spår av vad som hänt på denna plats och med dessa föremål.
Guldkalven
I boken läser vi också om den långa tradition som IS placerar in sig i när det gäller förstörelsen av bilder och skulpturer utifrån religiöst motiverade påbud om vikten av att radera icke tillåtna tankar. Och det är också en historia om de ibland mycket brutala straff som drabbat dem som förknippats med det förbjudna.
Nicolas Poussins 1600-talsmålning som skildrar dansen kring guldkalven alldeles innan Moses återvänder och straffar avgudadyrkarna. FOTO: Public Domain.
I kristendomen, judendomen och islam förekommer berättelsen om guldkalven. Det handlar om en central episod i samband med att Moses leder israeliterna ur Egypten. När han tillfälligt lämnar dem för att ta emot de tio budorden direkt av Gud smälter israeliterna ner guld och tillverkar en bild av en kalv som de tillber. Moses ser vad som hänt och förstör sedan själv guldkalven. Men han nöjer sig inte med det utan låter sedan en skara av trogna män som han har omkring sig döda tre tusen israeliter för att de syndat mot Gud genom sin hyllning av avguden. (Berättelsen finns i Andra Mosebok, 32 kapitlet.)
De religiösa berättelserna om Moses är förstås av diskutabelt historiskt värde. Men själva budskapet i historien om guldkalven har levt kvar i årtusenden som en viktig religiös tankegång.
Ett sent exempel på liknande fanatism är när talibanerna förstörde de gigantiska gamla Buddhastatyerna i Bamiyandalen i centrala Afghanistan. Det krävdes åtskilliga sprängningar under 25 dagar innan statyerna var demolerade. De internationella protesterna var stora, men talibanernas ledare mulla Omar avfärdade det med ”Vad klagar ni på? Vi för bara krig mot stenar.”
Och det har förstås i modern tid funnits helt andra krafter som haft ett stort ansvar för angrepp på kulturarv – om inte annat så genom ren likgiltighet.
När USA invaderade Irak 2003 var de amerikanska trupperna snabba med att säkra kontrollen över oljeministeriet i Bagdad och landets oljefält. Men de gjorde ingenting för att förhindra den systematiska plundring av Iraks nationalmuseum som snabbt inleddes. De professionellt utrustade tjuvarna stal omkring tiotusen mindre föremål, bland annat en över 5 000 år gammal sumerisk avbildning av ett kvinnoansikte i sten. Till sist lyckades museets egen personal ta kontroll över byggnaden igen. Men då var skadan redan skedd.
Och de ryska bombplanen i Syrien som orsakade stora lidanden hos civilbefolkningen tog heller ingen särskild hänsyn till arkeologiskt värdefulla platser och byggnader.
Facebook och plundrarna
Även Facebook har spelat sin roll i attackerna mot kulturarvet genom att erbjuda en smidig marknadsplats för plundrare, något som redovisas på ett smått skakande sätt i boken.
Och vad som hänt i Palmyra får till sist bli ett exempel på ett problem som är mycket mer omfattande än så: att mänskligheten delvis utplånar berättelsen om sig själv.
Det syriska inbördeskriget som fortfarande pågår inleddes efter den arabiska våren då stora sociala protester skakade Assadregimen. Mer än halva landets befolkning har tvingats bort från sina hem. Mer än 600 000 människor har dödats. FOTO: Mohammad Reza Jofar, Wikimedia Commons.
Författarna berättar om många som kämpar för att bevara denna berättelse. I slutet av boken får vi möta den franske arkitekten Yves Ubelmann som med digitala metoder arbetar med att ge en så levande bild som möjligt av de arkeologiska miljöer som i dag är hotade och delvis förstörda.
Hur viktigt är hans och andras arbete? Författarna ger svaret genom ett citat av Cicero, ett citat som Khaled al-Asa’ad gärna använde:
”Att inte veta vad som hände innan du föddes är att alltid vara ett barn. För vad är en människas tid om den inte vävs samman med förfädernas tid genom minnet av det som hände förr.”
Förgör de falska gudarna är en blandning av källa till kunskap om mänsklig kultur och mänsklig destruktivitet genom århundradena. Jesper Huor och Anders Rydell har gjort ett omfattande researcharbete i Syrien, Turkiet och Frankrike. De har samtidigt lyckats att skriva en bok som i långa stycken är spännande som en thriller och djupt gripande när den berättar om de olika öden som drabbade inte bara Khaled al-Asa’ad utan också medlemmar i hans familj. Jag har inte gått in på all den dramatik som utspelades kring Khaleds familjemedlemmar här, det får den som läser Förgör de falska gudarna själv uppleva.
Sammanfattningsvis: högt läsvärde! Missa inte denna bok!
Gunnar Walls blogg 
.jpg){kind=link}
