Christer Pettersson hade faktiskt alibivittnen

DEBATTEN OM PALMEMORDET fick ju en ny skjuts för ett par månader sedan, bland annat på grund av visningen av TV-serien ”En pilgrims död”. Jag märker det både på en ökad trafik till min blogg och på att ovanligt många människor tar kontakt med mig för att berätta saker med möjlig relevans för mordet eller för att ställa frågor.

Givetvis handlar rätt mycket om styrkan i bevisningen mot Christer Pettersson. Vad inte alla känner till är att det faktiskt fanns ett par alibivittnen som framträdde i rätten – och som skulle ha friat Pettersson om de blev trodda. Ja, i själva verket skulle deras vittnesmål ha lett till en friande dom om de ansetts starka nog för att kasta rimligt tvivel på Petterssons skuld.

Christer_Pettersson

Den styrkan menar jag definitivt att dessa vittnesmål har. För den som inte känner till vad de handlade om och hur man kan bedöma deras trovärdighet citerar jag här ett avsnitt ur min första bok om Palmemordet, ”Mörkläggning”, som kom 1997:

Utdrag ur ”Mörkläggning”, sid 823-25:

Vad som krävdes på försvarssidan var trovärdiga vittnen som kunde väga upp Lisbet Palmes utpekande. Ett sätt vore förstås om det fanns folk som kunde intyga att den åtalade verkligen tagit tåget klockan 22.46 från Centralen. Några sådana vittnen kunde Pettersson inte presentera på egen hand. Han fick dock sen och oväntad draghjälp från två personer, Algot Å och Enar H.

Båda vittnena gav sig till känna först under sommaren -89, Algot Å mycket motvilligt sedan en bekant slagit larm till polisen om vad han hade att berätta.

Algot Å arbetade som vaktmästare vid stadsmissionen i Östersund men hade bott i Rotebro vid tiden för mordet och kände igen Christer Pettersson till utseendet. Han hävdade nu att han sett Pettersson sittande på en bänk på pendeltågsstationen i Märsta någon gång omkring klockan 23.20, kort tid innan det gick ett tåg söderut mot Rotebro. Var det sant innebar det rimligtvis att det var som Pettersson sa: han hade tagit 22.46-tåget från Stockholms Central, somnat och fortsatt till Märsta. Polisutredningen visade nämligen att pendeltåget kom in till Märsta 23.25 och vände söderut igen 23.35.

Enar H var en sjukpensionär som bodde i Upplands Väsby, en förort längs samma pendeltågslinje som Rotebro men lite längre norrut. Han kände Christer Pettersson. Hans vittnesmål gick ut på följande: sent på mordkvällen hade han varit på hemväg från centrala Stockholm med pendeltåget men fått impulsen att hoppa av i Rotebro för att besöka en bekant och kräva in en skuld. Han hittade dock ingen dörr med bekantens namnskylt – senare visade det sig att denne blivit vräkt från sin lägenhet. När Enar H gick tillbaka till stationen mötte han Christer Pettersson, dock utan att ta kontakt med honom. Klockan var då uppskattningsvis 23.45-23.50. Det stämde också bra med Petterssons egna uppgifter om att han klivit av pendeltåget först under dess väg tillbaka mot Stockholm. Den aktuella pendeln från Märsta kom nämligen in till Rotebro klockan 23.49.

I slutänden uppnådde dock inte försvarssidan något med dessa alibivittnen. Algot Å:s berättelse underkändes som icke tillförlitlig av både tingsrätten och hovrätten. Enar H framträdde först i hovrätten och där avfärdades hans vittnesmål på liknande sätt.

I domarna anges en rad skäl till det. I stor utsträckning går de ut på att ifrågasätta Algots och Enars trovärdighet därför att de inte betett sig som idealiska samhällsmedborgare.

Tingsrätten uppehåller sig exempelvis vid en kommentar som Algot gjort kring det faktum att hans bekant kontaktade polisen: ”Det var min olycka. Då blev jag inblandad.”

Enligt tingsrätten måste Algot Å ha insett att det var av ”livsviktig betydelse för Christer Pettersson” att vittnesuppgifterna kom fram om de nu var sanna. Att Algot ändå teg är därför, enligt tingsrätten, ”ägnat att i väsentlig mån rubba tilltron” till att han verkligen kunde ge Pettersson ett alibi.

Det är förstås en otillåten slutsats. Algot var inte god vän med Pettersson utan kände till honom som en bråkig och obehaglig person. Mot den bakgrunden är det lätt att tänka sig att han inte ville gå till polisen eftersom han inte ville bli inblandad. Det må vara moraliskt förkastligt men det underkänner på intet sätt trovärdigheten i den berättelse han under uppenbar motvilja sedan lade fram.

Hovrätten resonerar på liknande sätt som tingsrätten och hänvisar också till ett annat vittne, Lars-Gunnar E – Algots bekant som gick till polisen. Denne har sagt att Algot är ”en skrytsam person” som ljugit i andra sammanhang.

Nu finns det ju många människor – också sådana i högst etablerad samhällsställning – som skulle kunna karakteriseras som skrytsamma och stundtals lögnaktiga. Det kan inte räcka för att på förhand avskriva alla dessa personer som vittnen. Och i själva verket pekar Lars-Gunnar E:s uttalanden på att rätten borde lyssna på Algot i det här sammanhanget. Trots att han i många fall misstrodde sin bekant sa han nämligen i hovrätten att just berättelsen om Pettersson i Märsta verkat ”äkta”.

Orsaken till att hovrätten underkände även Enar H:s vittnesmål var det rätt speciella skäl han åberopat för att han inte tidigare låtit mordutredarna få höra om Petterssons alibi: han hade inte varit på så god fot med polisen i Säffle dit han flyttat. Sedan han fått ett föreläggande om att förse sin hund med munkorg hade han nämligen haft en del kontroverser med polismästaren.

Hovrätten tyckte att detta var en ”osannolik” förklaring till att han inte kom sig för att lämna sitt vittnesmål. Och det skulle det kanske vara om det rörde sig om en i övrigt väl anpassad och ansedd medborgare – en sådan som rättens ledamöter – som hade en liten fnurra med någon myndighet. Men det är en annan sak för någon som lever på samhällets botten att kliva in på polisstationen – där man redan är illa sedd – och säga att man kan ge sin bekant dråparen Pettersson ett alibi.
– – –
Så långt ”Mörkläggning”. Nu vet vi att hovrätten ändå hittade tillräckliga skäl att fria Pettersson. Men det hindrar inte min slutsats om att domstolarnas avfärdande av Algot Å och Enar H har en lite unken doft av klassmässiga fördomar och social fantasilöshet. Det är som om man inte ville eller vågade påstå att Algot och Enar var personer av den digniteten att de kunde åberopas för att ifrågasätta Lisbeth Palmes tvärsäkra uttalanden.

Annonser

18 reaktioner på ”Christer Pettersson hade faktiskt alibivittnen

  1. Det är bra, Gunnar, att du tar upp Christer Petterssons alibivittnen vilka är alltför mycket bortglömda idag. Domstolarnas beslut är dåliga därför att de försöker uppväga faktiska iakttagelser med att ifrågasätta vittnenas trovärdighet, det klassiska, ja, nästan patenterade sättet att dölja sanningen när den blir alltför obekväm. Att hovrätten ändå friade Pettersson är ingen förmildrande omständighet.

  2. Det finns en intervju med K G Svensson, daterad 1994-09-02, där står bl a:

    ”Journalisten Hans-Göran Björk har berättat för Svensson att Lisbet sagt till honom att hon känt
    ett oerhört hårt tryck från polisens sida att peka ut en mördare, enligt Björk har hon sagt det
    off record.”

    Och när Lisbet väl hade gjort ett utpekande så kunde hon ju inte backa.

    Christer Pettersson fick bli nationens syndabock…

      1. Skribenten (på Plasthimmel 2.1 som bloggen heter) tar sin utgångspunkt i en bild som publicerades i Göteborgs-Posten kort tid efter mordet och som diskuterats på sina håll under senare tid.

        Enligt bildtexten föreställer fotot Lisbeth Palme när hon kliver ur en polisbil för att ta sig in på akuten på Sabbatsbergs sjukhus under mordnatten. All information i övrigt pekar på att Lisbeth Palme kom till Sabbatsberg med ambulans direkt från Sveavägen, men en del spekulativt lagda personer – gissningsvis även denne bloggare – har tolkat bilden som ett bevis på att det inte var så det gick till.

        Det uppenbara problemet för de spekulativt lagda är förstås att man inte kan se kvinnan på bilden så tydligt att hon är identifierbar. Bloggaren menar då att om det var någon annan än Lisbeth borde hon ha hört av sig ”till tidning och polis” för att dementera eftersom bilden ”ställer till mycket förtret i mordutredningen”.

        Resonemanget haltar. För det första förutsätter det att personen på bilden sett fotot i Göteborgs-Posten vilket är mindre troligt att hon gjorde om hon t ex själv bodde i Stockholmstrakten.

        För det andra kan man inte påstå att Göteborgs-Postens bildtext – som inte väckte något märkbart uppseende någonstans vid tiden för publiceringen – ställt till förtret i mordutredningen. I alla fall inte förrän möjligtvis nu, mer än 25 år efteråt, när författaren Sven Anér och några enstaka bloggare börjat spekulera om konspiratoriska mönster. Och nu är det förstås inte ens säkert att kvinnan på bilden är i livet eller bosatt i Sverige.

        För det tredje kan det inte uteslutas att personen på bilden skulle ha valt att tiga om sin närvaro på sjukhuset även om hon blivit uppmärksammad på att hon felaktigt identifierats som Lisbeth Palme. En person som kommer i polisbil till akuten under mordnatten kan med rätt stor sannolikhet själv vara utsänd från någon polisiär myndighet, till exempel Säpo – och i så fall inte vara intresserad av offentlighet kring sitt agerande.

        Vad jag kan hålla med om – i den mån det önskemålet finns hos bloggaren – är att det vore intressant att få veta vem kvinnan på bilden är och vilket ärende hon hade vid sjukhuset.

  3. Gunnar Wall: ”Bloggaren menar då att om det var någon annan än Lisbeth borde hon ha hört av sig ”till tidning och polis” för att dementera eftersom bilden ”ställer till mycket förtret i mordutredningen”.”

    Nej, det säger aldrig bloggaren Tomas. Han frågar om inte läsaren i kvinnans ställe skulle ha hört av sig till polis och tidning för att stoppa spridningen av uppgiften att det är en annan person än läsaren på bilden.

    Gunnar Wall: ”[…] men en del spekulativt lagda personer – gissningsvis även denne bloggare – har tolkat bilden som ett bevis på att det inte var så det gick till.”

    Det är inget fel i att vara spekulativ om man utgår ifrån fakta. Jag kan i din formulering ana en irritation från ditt håll, Gunnar. Är det pannkaksteorin som ligger och bubblar?

    Gunnar Wall: ”Resonemanget haltar.”

    Ja, om det hade varit som du tolkar det.

    Gunnar Wall: ”Vad jag kan hålla med om – i den mån det önskemålet finns hos bloggaren – är att det vore intressant att få veta vem kvinnan på bilden är och vilket ärende hon hade vid sjukhuset.”

    Jag tror det önskemålet finns hos Tomas; det finns i alla fall hos mig. Jag kommer att skriva en bloggartikel om bilden där jag efterlyser uppgifter om kvinnans identitet.

    1. Bästa svaren får man väl om man ställer frågan till personerna själva.

      Men den som missat det bör absolut notera att Lars Borgnäs kom ut med en debattbok hösten 2011, ”Nationens intresse”, om Palmemordet, ubåtarna och Estonia. Den rekommenderas. Jag har skrivit om den på min blogg tidigare: https://gunnarwall.wordpress.com/2011/09/28/talande-tystnad-om-tre-svenska-gator/

      Det vore roligt om bröderna Poutiainen kom med en uppföljning till den vid det här laget närmast klassiska bok de skrivit om Palmeutredningen, ”Inuti labyrinten”. Men några sådana planer känner jag inte till.

  4. Apropå vittnen Gunnar, har du gjort dig nån bild av hur det ser ut norr om Grand fram till Rådmansgatans T? Man har då och då stött på uppgifter om vittnen, som likt Robert Gustavsson, försökt lämna uppgifter men inte blivit återuppringda av polisen. Där skulle det behövas en kartläggning.

  5. Det har också spekulerats i att det kan vara Anita Gradin på bilden. En detalj som jag har funderat på är att man med relativt bra precision kan räkna ut hur lång personen på bilden är. Kvinnan står i nära anslutning till en Volvo 240 som har en fast höjd på 144 cm. Det är knappt att hon i den lätt knäböjda position hon är i når upp till den längden. Jag skulle alltså säga att kvinnan är påfallande kort, gissningsvis runt 155 cm. Bildvinkeln är inte den bästa för att avgöra avstånd, så det kan givetvis uppstå illusioner. Nu har jag inte lyckats få fram några längduppgifter på varken Lisbeth eller Anita, så min gissning kan än så länge inte sättas i relation till det. Men någon annan kan kanske få fram dessa uppgifter?

    1. Tack för info. Jag har själv försökt sätta Lisbeths längd i relation till Olofs, men problemet är ju att Olofs längd också är okänd. Då får man ta det i ett tredje led, och precisionen på längden blir alltmer osäker och spekulativ. Olof förekommer på ett par bilder bredvid kungen, som enligt uppgift är 179 cm, och då framstår Olof som cirka 5 cm kortare (ca 175 cm, precis som du är inne på). När jag gör en samlad bedömning på de 4-5 bilder där Olof och Lisbeth står bredvid varandra, så skulle jag säga att längdskillnaden är ca 15 cm. Då får vi en grov uppskattning på Lisbeth som ca 160 cm lång. Och det är ju definitivt inom ramen för att det kan vara hon som figurerar på bilden i GP.

      Notera här att jag vill hävda att längduppgifterna endast kan användas för att utesluta, ej bekräfta, vilken personen på bilden är. Låt säga att vi hade kommit fram till att Lisbeth var runt 170-175 cm lång. Då hade vi i princip kunnat avfärda att det är hon som syns på bilden. Nu kan vi på sin höjd dra den slutsatsen, att längden inte utesluter det. Det finns ju trots allt fler människor som är runt 160 cm långa.

      För att identifiera personen på bilden krävs det långt mycket bättre bevis. Sven Anér hävdar ju bestämt att det är Lisbeth, men bevisen som han presenterar tycker jag är för vaga för att man ska kunna dra den slutsatsen.

    1. Anita Gradin är väl fortfarande i livet, så henne går det kanske att fråga: ”Hoppade du ur en polisbil vid Sabbatsbergs sjukhus cirka 23.40 den 28 februari 1986?”

      1. Det känns osannolikt att Gradin skulle vara på plats vid sjukhuset så snabbt efter skotten. Var det inte också så att det rådde en stunds förvirring efter skotten huruvida det var statsministern som blivit skjuten? Om man räknar med att hon fick ett tidigt besked redan 23.30 så har hon endast tio minuter på sig till Sabbatsberg. Åke Rimborn skrev i sin rapport från sjukhuset att Gradin anlände först efter 01.15 (finns tydligen refererat i Poutiainen). Frågan är i så fall om Ulf Karlsson har tagit fotot efter denna tidpunkt – han var ju annars också osannolikt snabb till sjukhuset -, eller om bilden föreställer någon annan.

  6. Johan: ”Frågan är i så fall om Ulf Karlsson har tagit fotot efter denna tidpunkt – han var ju annars också osannolikt snabb till sjukhuset […]”

    Ulf Karlsson var så kallad blåljusfotograf och satt otfa och lyssnade av polisradion för att snabbt kunna vara på plats vid polisinsatser.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s