Christer Pettersson hade faktiskt alibivittnen

DEBATTEN OM PALMEMORDET fick ju en ny skjuts för ett par månader sedan, bland annat på grund av visningen av TV-serien ”En pilgrims död”. Jag märker det både på en ökad trafik till min blogg och på att ovanligt många människor tar kontakt med mig för att berätta saker med möjlig relevans för mordet eller för att ställa frågor.

Givetvis handlar rätt mycket om styrkan i bevisningen mot Christer Pettersson. Vad inte alla känner till är att det faktiskt fanns ett par alibivittnen som framträdde i rätten – och som skulle ha friat Pettersson om de blev trodda. Ja, i själva verket skulle deras vittnesmål ha lett till en friande dom om de ansetts starka nog för att kasta rimligt tvivel på Petterssons skuld.

Den styrkan menar jag definitivt att dessa vittnesmål har. För den som inte känner till vad de handlade om och hur man kan bedöma deras trovärdighet citerar jag här ett avsnitt ur min första bok om Palmemordet, ”Mörkläggning”, som kom 1997:

Utdrag ur ”Mörkläggning”, sid 823-25:

Vad som krävdes på försvarssidan var trovärdiga vittnen som kunde väga upp Lisbet Palmes utpekande. Ett sätt vore förstås om det fanns folk som kunde intyga att den åtalade verkligen tagit tåget klockan 22.46 från Centralen. Några sådana vittnen kunde Pettersson inte presentera på egen hand. Han fick dock sen och oväntad draghjälp från två personer, Algot Å och Enar H.

Båda vittnena gav sig till känna först under sommaren -89, Algot Å mycket motvilligt sedan en bekant slagit larm till polisen om vad han hade att berätta.

Algot Å arbetade som vaktmästare vid stadsmissionen i Östersund men hade bott i Rotebro vid tiden för mordet och kände igen Christer Pettersson till utseendet. Han hävdade nu att han sett Pettersson sittande på en bänk på pendeltågsstationen i Märsta någon gång omkring klockan 23.20, kort tid innan det gick ett tåg söderut mot Rotebro. Var det sant innebar det rimligtvis att det var som Pettersson sa: han hade tagit 22.46-tåget från Stockholms Central, somnat och fortsatt till Märsta. Polisutredningen visade nämligen att pendeltåget kom in till Märsta 23.25 och vände söderut igen 23.35.

Enar H var en sjukpensionär som bodde i Upplands Väsby, en förort längs samma pendeltågslinje som Rotebro men lite längre norrut. Han kände Christer Pettersson. Hans vittnesmål gick ut på följande: sent på mordkvällen hade han varit på hemväg från centrala Stockholm med pendeltåget men fått impulsen att hoppa av i Rotebro för att besöka en bekant och kräva in en skuld. Han hittade dock ingen dörr med bekantens namnskylt – senare visade det sig att denne blivit vräkt från sin lägenhet. När Enar H gick tillbaka till stationen mötte han Christer Pettersson, dock utan att ta kontakt med honom. Klockan var då uppskattningsvis 23.45-23.50. Det stämde också bra med Petterssons egna uppgifter om att han klivit av pendeltåget först under dess väg tillbaka mot Stockholm. Den aktuella pendeln från Märsta kom nämligen in till Rotebro klockan 23.49.

I slutänden uppnådde dock inte försvarssidan något med dessa alibivittnen. Algot Å:s berättelse underkändes som icke tillförlitlig av både tingsrätten och hovrätten. Enar H framträdde först i hovrätten och där avfärdades hans vittnesmål på liknande sätt.

I domarna anges en rad skäl till det. I stor utsträckning går de ut på att ifrågasätta Algots och Enars trovärdighet därför att de inte betett sig som idealiska samhällsmedborgare.

Tingsrätten uppehåller sig exempelvis vid en kommentar som Algot gjort kring det faktum att hans bekant kontaktade polisen: ”Det var min olycka. Då blev jag inblandad.”

Enligt tingsrätten måste Algot Å ha insett att det var av ”livsviktig betydelse för Christer Pettersson” att vittnesuppgifterna kom fram om de nu var sanna. Att Algot ändå teg är därför, enligt tingsrätten, ”ägnat att i väsentlig mån rubba tilltron” till att han verkligen kunde ge Pettersson ett alibi.

Det är förstås en otillåten slutsats. Algot var inte god vän med Pettersson utan kände till honom som en bråkig och obehaglig person. Mot den bakgrunden är det lätt att tänka sig att han inte ville gå till polisen eftersom han inte ville bli inblandad. Det må vara moraliskt förkastligt men det underkänner på intet sätt trovärdigheten i den berättelse han under uppenbar motvilja sedan lade fram.

Hovrätten resonerar på liknande sätt som tingsrätten och hänvisar också till ett annat vittne, Lars-Gunnar E – Algots bekant som gick till polisen. Denne har sagt att Algot är ”en skrytsam person” som ljugit i andra sammanhang.

Nu finns det ju många människor – också sådana i högst etablerad samhällsställning – som skulle kunna karakteriseras som skrytsamma och stundtals lögnaktiga. Det kan inte räcka för att på förhand avskriva alla dessa personer som vittnen. Och i själva verket pekar Lars-Gunnar E:s uttalanden på att rätten borde lyssna på Algot i det här sammanhanget. Trots att han i många fall misstrodde sin bekant sa han nämligen i hovrätten att just berättelsen om Pettersson i Märsta verkat ”äkta”.

Orsaken till att hovrätten underkände även Enar H:s vittnesmål var det rätt speciella skäl han åberopat för att han inte tidigare låtit mordutredarna få höra om Petterssons alibi: han hade inte varit på så god fot med polisen i Säffle dit han flyttat. Sedan han fått ett föreläggande om att förse sin hund med munkorg hade han nämligen haft en del kontroverser med polismästaren.

Hovrätten tyckte att detta var en ”osannolik” förklaring till att han inte kom sig för att lämna sitt vittnesmål. Och det skulle det kanske vara om det rörde sig om en i övrigt väl anpassad och ansedd medborgare – en sådan som rättens ledamöter – som hade en liten fnurra med någon myndighet. Men det är en annan sak för någon som lever på samhällets botten att kliva in på polisstationen – där man redan är illa sedd – och säga att man kan ge sin bekant dråparen Pettersson ett alibi.
– – –
Så långt ”Mörkläggning”. Nu vet vi att hovrätten ändå hittade tillräckliga skäl att fria Pettersson. Men det hindrar inte min slutsats om att domstolarnas avfärdande av Algot Å och Enar H har en lite unken doft av klassmässiga fördomar och social fantasilöshet. Det är som om man inte ville eller vågade påstå att Algot och Enar var personer av den digniteten att de kunde åberopas för att ifrågasätta Lisbeth Palmes tvärsäkra uttalanden.

Annons