En mindre känd pusselbit i gåtan om Dag Hammarskjölds död

Dag Hammarskjöld i mitten av bilden i samband med en flygresa någon gång under 1950-talet. FOTO: Public Domain.

VAR DET KANSKE Dag Hammarskjölds kamp för att Västpapua skulle bli självständigt som blev den utlösande faktorn till hans dramatiska död i en mystisk flygkrasch i den brittiska kolonin Nordrhodesia hösten 1961?

En nyligen publicerad artikel i tidskriften Global lyfter fram argument för att det skulle kunna vara så.

Västpapua – den västra delen av Nya Guinea – var tidigare en nederländsk koloni men kontrolleras sedan det tidiga 1960-talet av Indonesien som då ockuperade området och sedan införlivade det med den indonesiska statsbildningen. Indonesien har hela tiden upprätthållit sin makt med hårda metoder. Det finns begripliga on än krassa skäl till Indonesiens anspråk – Västpapua är mycket rikt på guld och koppar.

Den svenske politikern och ämbetsmannen Dag Hammarskjöld var FN:s generalsekreterare och vid tiden för sin död djupt indragen i den laddade Kongokonflikten. Han arbetade för att den tidigare belgiska kolonin verkligen skulle få en chans att utvecklas självständigt och inte slitas sönder i ett spel mellan stormakter. Och under samma period var Västpapuas framtid också en fråga som engagerade Hammarskjöld. Det handlade i båda fallen om samma sak: att folken i forna kolonier skulle ha rätt att forma sin egen framtid.

När det gällde Västpapua förberedde Hammarskjöld vid tiden för sin död ett tal i FN:s generalförsamling. Planen var att han skulle hålla det vid sin återkomst till FN-högkvarteret i New York efter den resa till Afrika som kom att bli hans sista. I talet skulle han ha avvisat både nederländska och indonesiska anspråk på Västpapua och kraftfullt förordat en självständig framtid för befolkningen.

Hammarskjölds död kom som en chock för världen. Men det mysterium som faktiskt rådde kring den tragiska händelse var länge borta från alla officiella dagordningar. Snabbt hade det slagits fast att kraschen föreföll ha varit en ren olycka.

Men så enkelt var det inte. Och sedan några år har FN återupptagit den granskning av ärendet som så snabbt avslutades på det tidiga 60-talet. Den nya granskningen har dock gått långsamt, inte minst på grund av en del staters ovilja att släppa ifrån sig hemliga dokument från de egna arkiven.

I ett par rätt utförliga avsnitt i mina böcker Huvudet på en påle och Konspiration Olof Palme går jag igenom bakgrunden till att frågan kom upp igen i FN.

Detaljerna är nog så intressanta. Men låt oss här nöja oss med att det är en smått sensationell utveckling att världsorganisationen mer än 50 år efter händelsen faktiskt gick tillbaka för att undersöka vad som egentligen hände med dess högste ledare.

Dag Hammarskjöld blev FN:s generalsekreterare 1953. Han gjorde sig känd som en orädd person med principer och kom att hamna i konflikt med åtskilliga av världens mäktiga politiska makthavare. Och hösten 1961 var han alltså djupt engagerad i att lösa det som kallades Kongokrisen. Den hade inletts året innan med att provinsen Katanga bröt sig ut ur den nyligen utropade självständiga staten Kongo.

Katanga är den mineralrikaste delen av Kongo och bakom utbrytningen låg bland annat belgiska gruvintressen som opererade med hjälp av belgisk militär och legoknektar. Regimer i väst som var oroade över att ett självständigt Kongo kunde närma sig Sovjetunionen förhöll sig också välvilliga till utbrytarna i Katanga. Hammarskjöld drog däremot slutsatsen att den fortsatta existensen av en utbrytarstat som bara gynnade de gamla kolonialintressena hotade hela Kongos framtid – och även satte FN:s prestige på spel. Han drev på för att hitta en lösning och gjorde sig då ovän med bland annat Belgien, Storbritannien, USA och Sydafrika.

Hammarskjölds flygplan störtade under oklara omständigheter när han skulle landa i Ndola för att förhandla med Katangas ledare Moise Tshombe – en afrikansk politiker som fungerade som marionett för gruvbolagen.

Länge var alltså den etablerade historiken att kraschen var en ren flygolycka, trots att det fanns mängder av omständigheter som pekade på ett attentat. Och när misstankarna stärkts om att Hammarskjölds död egentligen var resultatet av ett brott har den mest närliggande slutsatsen varit att det i så fall handlade om att stoppa hans arbete för Kongos framtid.

Men uppgifterna om Västpapua påminner om att Hammarskjöld vid tiden för sin död var en kontroversiell gestalt också när det gällde andra delar av världen. Det ger en förstärkt motivbild – i alla fall om de som stod bakom hans död inte bara brydde sig om gruvorna i Katanga utan också om internationella styrkeförhållanden i det kalla kriget.

Kommer FN att lyckas reda ut vad som skedde? Det vet vi inte. De frågor som har rests av den nya FN-utredningen pekar bland annat på hemliga tjänsters mörklagda verksamhet. Och det underlättar inte precis för sanningen att komma fram.

I år har det publicerats en ny bok om Hammarskjölds död, Gåtan Hammarskjöld: berättelsen om flygkraschen i Ndola. Författare är Ove Bring, professor emeritus i internationell rätt och tidigare folkrättsrådgivare på UD. I en intervju där han talar om sin bok framhåller han det som numera blivit en alltmer erkänd uppfattning: att mycket pekar på att ett flygplan väntade in Hammarskjölds plan i luftrummet ovanför Ndola, den stad som var Hammarskjölds destination.

Kanske var avsikten att skjuta ner FN-planet, menar Bring, eller också var det egentliga syftet att tvinga planet att landa någon annanstans, kidnappa Hammarskjöld och tvinga honom att ändra sin politiska dagordning. Men i så fall spårade aktionen ur, planet blev nedskjutet av misstag och kraschade.

Bring lyfter fram att det förefaller klarlagt att det hos NSA i Washington och hos MI5/MI6 i London finns uppgifter från signalspaning som pekar på en sådan komplott mot Hammarskjöld. Han menar också att det verkar som att amerikaner och britter skäms över att de hade informationen och har tigit om den. Men han värjer sig för tanken att dessa tjänster själva skulle ha varit inblandade. Bring tror snarare att det var en komplott iscensatt av affärsmagnater och gruvinvesterare som använde sig av legosoldater för att främja sina intressen.

Samtidigt menar dock Bring att mycket pekar på att myndigheterna i den brittiska kolonin Nordrhodesia avsiktligt fördröjde letandet efter det kraschade planet:

”Man får ett intryck av att några inte ville hitta planet i tid för att man inte ville ha några överlevande”, säger han i intervjun.

Det är en kuslig tanke.

Riktigt så gick det dock inte. En av de ombordvarande, säkerhetsofficeren Harold Julien, överlevde faktiskt i några dagar fast han var i mycket dåligt skick. Till sjukhuspersonalen sa han att han sett ”gnistor i skyn” före kraschen.

Den döende Juliens vittnesmål är en av de många omständigheterna som tyder på att det som skedde var något annat än en vanlig flygolycka. Och det han sa passar mycket väl in på länge undertryckta men inbördes tämligen samstämmiga vittnesrapporter från afrikansk lokalbefolkning som berättat om sina iakttagelser i samband med kraschen.

Det fanns alltså tidigt tydliga uppgifter som pekade på ett attentat. Vad som krävdes för att vifta bort allt detta var något som knappast kan beskrivas som annat än en systematisk mörkläggning.

Den fungerade i mer än 50 år. Och vi har fortfarande inte tillgång till alla dokument i frågan som faktiskt finns.

Vad som till sist kommer fram? Ja, det återstår fortfarande att se…