Nyligen recenserade jag här på bloggen boken Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare av Lars Borgnäs.
I recensionen tog jag också upp författaren Lena Anderssons förord till boken. På samma sätt som jag föreslagit Lars Borgnäs att han skulle kommentera min recension har jag därför erbjudit henne att göra det.
Ett bidrag från Lars Borgnäs har jag redan publicerat. Och till min – och gissningsvis även läsarnas – glädje har jag nu fått in ett debattinlägg från Lena Andersson. Det publiceras nedan.
Jag planerar att svara båda debattörerna tämligen snart och kommer då att ge dem möjlighet att svara en andra gång.
Bloggens läsare har som vanligt möjlighet att kommentera de olika bidragen i diskussionen. /Gunnar Wall
Av Lena Andersson
EFTERSOM JAG SKRIVIT FÖRORDET till Lars Borgnäs bok Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare (Semic, 2020) och finns med i en kortare passage i recensionen av den ska jag ta Gunnar Walls vänliga uppmaning ad notam och kommentera påståendena som rör min insats.
Wall håller för sannolikt att Lisbeth Palme verkligen trodde att Christer Pettersson var på brottsplatsen. Jag håller det för osannolikt. Egentligen bedömer jag det som uteslutet, men då inget går att säga säkert om vad människor tror sig ha sett och varför de säger saker får jag nöja mig med att säga att det är osannolikt. Lisbeth Palme sa vid något tillfälle att hennes uppmärksamhet var mycket skärpt vid händelsen, och det bör den ha varit. Dramatiska skeenden gör sinnena rakbladsvassa.
Lisbeth var inte enastående svag och osjälvständig
Bland annat därför tror jag att hon visste att hon inte sett Pettersson vid mordplatsen. Men låt anta att Lisbeth Palme just i den stund i december 1988 då hon gjorde sitt utpekande av Christer Pettersson ändå fick för sig att hon sett honom vid mordplatsen. Då borde hon så snart hon insåg felet ha ändrat sig och förklarat att hon misstagit sig, eller uttryckt osäkerhet om saken i rätten.
Om Lisbeth Palme, som Gunnar Wall föreslår, var säker på att Pettersson inte var skytten, alltså mördaren, men pekade ut honom i egenskap av förmodad medhjälpare, borde hon ha uppgett det för rätten. Hon var på det klara med att Pettersson stod åtalad för mord på statsministern, inte för medhjälp till mord eller för att ha varit närvarande på brottsplatsen. Även om Wall har rätt vore det således en djupt tvivelaktig handling av Lisbeth Palme, gränsande till total lögn, att inte låtsas om den skillnaden.
För den händelse hon tvingats till detta beteende av konspirerande herrar i statsledningen måste hon ha varit enastående svag och osjälvständig till karaktären, vilket inte verkar ha varit fallet. Eller så måste mörkläggarna ha haft en så gigantisk hållhake på henne att Lars Borgnäs frågor om risken för skandalisering och vanära, alternativt hot mot den egna säkerheten, aktualiseras likafullt.
Varför skulle hon gå med på deras krav på hennes tystnad om det inte fanns något hon för egen del ville hålla tyst om, varför en sådan underlig och faktiskt oetisk tjänstvillighet gentemot andras skumma intressen?
Jag tror snarare att när herrarna i statsledningen mörkade och undanhöll sanningen, så var det för att skydda såväl Lisbeth som Olof Palme, socialdemokratiska partiet, rikets säkerhet samt delar av statsapparaten.
Förmodligen ville man också låta medborgarna förbli ovetande om vad landet och dess ledning var kapabla till.
I motsats till Wall anser jag inte att lögner måste vara kallblodiga eller begångna med diabolisk uttänkthet, berått mod och illasinnade avsikter. Lögner är ofta banala, småttiga, framkallade av stundens nödvändighet, ägnade att dölja något som man just då bedömer vara nödvändigt eller gynnsamt att dölja, kanske till och med rätt. Det behöver inte vara skamligheter, det kan räcka med att man inser att världen aldrig kommer att förstå eller vilja förstå.
Somligt bedömer man helt enkelt att man inte kan berätta. Man kan till exempel anse att människor inte har rätt att få veta allt om ens liv bara för att man råkat ut för en ohygglighet. Denna självklara insikt för den drabbade står dessvärre i olöslig konflikt med medborgarnas behov av och rätt att få veta vem som mördade landets statminister.
Det var Gunnar Wall själv som genom sin bok Mordgåtan Olof Palme (Semic, 2010) fick mig att inse hur synnerligen troligt det är att mördaren och paret Palme talade med varandra helt kort på trottoaren före mordet och då såg varandras ansikten. Att Lisbeth Palme skulle ha gjort det och ändå i god tro insisterat på att det var Christer Pettersson som mördade hennes make (eller befann sig på mordplatsen som medhjälpare) verkar väldigt egendomligt.
Kanske litade Palme på mördaren
Till sist vill jag även tillåta mig en fundering kring det som Wall skriver om Olof Palmes beteende ifall det första skottet gick mot Lisbeth (vilket jag med Borgnäs bok anser vara bevisat). Wall skriver att Palme då borde ha ”reagerat kraftigt”. Det kan man tycka. Varför gör han då inte det? Han varken viftar eller ropar på hjälp.
Jag tror att det beror på Olof Palme visste vem mördaren var eller åtminstone varifrån han kom. Kanske litade han på honom, kanske var det inget konstigt att han var beväpnad ifall han hade en sådan yrkesroll. Om man går gatan fram bredvid någon man känner och tror sig veta var man har (det kunde möjligen räcka att paret kände sig trygga med hans uppdragsgivare), är inte första tanken att denne ska mörda en, det är inte ens andra tanken. Måhända ligger det närmare till hands för paret Palme att tro att mannen är satt att skydda dem.
Om denne då plötsligt avlossar ett skott hinner Olof Palme knappast ställa om mentalt så snabbt som skulle krävas för att inse vidden av det skedda och att han är utsatt för livsfara. När det som inträffar har ett drag av orimlighet över sig tar det betydligt längre än två sekunder att begripa vad som händer och sortera i det.
Här måste vi ta med i beräkningen sådant vi vet om universell mänsklig psykologi. Ifall en bekant tar fram en revolver är den omedelbara impulsen inte att tillkalla hjälp, utan att tala personen till rätta eller fråga vad som pågår. Ju närmare man känner personen i fråga, desto mer otroligt ter det sig att hotet är riktat mot en själv. Man är då också mindre benägen att vända sig mot omgivningen för att få hjälp, och mer mot personen man känner eller har en uppfattning om.
Att paret Palme inte alls reagerar, verkar oroliga eller söker hjälp innan allt är för sent antyder att det inte är en fullkomlig främling som går intill dem. Olof Palmes brist på reaktion borde snarare kunna ge oss en viss ledtråd därvidlag.
Gunnar Walls blogg 
Vad lyxigt att få ta del av Gunnar Walls, Lars Borgnäs och nu dessutom Lena Anderssons funderingar kring detta ämne. Tack allihop, jätteintressanta texter!
Lena, tack för dina tankar!
Som jag tolkar det tänker du dig alltså att mördaren kan ha varit en livvakt, Säpopolis eller liknande? Eller åtminstone gett makarna Palme intrycket att han var det?
Hej
Jo, men att inte omedelbart ropa på hjälp när någon plötsligt halar upp en revolver behöver ju inte tyda på att man känner den som gör det, utan bara på att förvåningsfaktorn är tillräckligt hög ändå, basal psykologi om något.
Men det där med ”lögnens rationaliserande” instämmer jag helt i, något som inte bara kan förklara Lisbeth Palmes svårtydda beteende, utan även den initiala mörkläggningen i stort, utan att veta ett dugg om vem som ligger bakom så fruktade man såklart vad som EVENTUELLT kunde visa sig vara sanningen, ett beslut taget i stunden, vilket många av våra beslut trots allt är.
Att Palme var bekant med GM och att denne var beväpnad i sin yrkesroll pekar rakt in i Säpo och det skulle väl vara den ultimata katastrofen, att en av personerna som är satt att skydda statsministern med sitt eget liv, i stället mördar honom.
Min direkta fundering blir,ska de behöva ta 34 år att diskutera ett sådant scenario,ja tvivelsutan om man bortsett att LP ljugit hela tiden.
Tack Lena !
Det är lite tunnsått om vittnen som iakttagit Palmes eventuella reaktion före skottet, (vi har ju egentligen bara Inge M och Anders B) för att man säkert ska kunna säga att han var helt oförberedd och inte reagerade det minsta.
En sent (1997) inkommen och därför svårvärderad uppgift från en grupp ungdomar som påstår att de passerat mordplatsen i bil i skottögonblicket.
Det står om ”Thomas B” och hans vänner på sid 813 i granskningskommissionens betänkande.
(…) ”Det entydiga resultatet av förhören är att de fem personerna, som då alla var i tjugoårsåldern, samtliga uppgav sig ha passerat mordplatsen i en bil samtidigt som skotten föll, men att ingen av dem hade sett någon gärningsman. Däremot hade flera av dem sett en man sträcka armarna i luften och sedan falla till marken. De hade goda möjligheter att iaktta detta, eftersom de såg händelsen framifrån. De befann sig i en bil på väg norrut, vid ett trafikljus 20-35 meter från mordplatsen”
Om denna iakttagelse är riktig, vilket samstämmigheten i historian antyder, så kan det vara så att Palme gjorde en avvärjande gest innan skottet föll, möjligen varnad av skottet från Lisbeth – om det nu var så att hon sköts med det första skottet – eller att han redan innan första skottet avlossats hade fått en föraning om vad som var på väg att ske.
Ungdomarnas trovärdighet går naturligtvis att ifrågasätta, men Grand-vittnet Inga Å som hörde en knall strax innan hon kommit fram till Kungsgatan vittnar om ett ungdomsgäng som färdades med bil norrut mot mordplatsen i samma stund.
Åldern på ungdomarna stämmer, samt att de spelat hög musik.
Olof Palme var ju en kontroversiell person som då och då utsattes för hot, paret Palme måste ha varit väl medvetna om hotbilden mot OP och de visste ju också om att de saknade livvakter på mordkvällen.
Ändå väljer paret Palme att gå hem genom Stockholm sent en fredagkväll som också är en löningshelg , således ganska mycket folk som är i farten..
Trots detta lyckas gärningsmannen att komma så nära att han nästan kunde trycka revolverpipan i ryggen på Olof Palme.
Han lyckas komma väldigt nära två personer som rimligtvis borde haft relativt skärpt uppmärksamhet på sin omgivning.
Kände gärningsmannen offret och tvärtom?
Litade paret Palme på personen som var i deras närhet?
Hade gärningsmannnen specifika kunskaper om hur man närmar sig människor utan att väcka uppmärksamhet? Spanare, militär bakgrund, Säpo Stay behind?
Om Lisbet Palme visste att mannen som sköt hade en stark förankring i staten t. ex Säpo, vad gör man då?
Lena Andersson, Lars Borgnäs, Gunnar Wall
Eftersom GM inte såg svensk ut trodde Lisbeth, Säkerhetspolisen och Regeringen att ett främmande land låg bakom mordet, det var därför allt blev hemligt från dag ett, av säkerhetspolitiska skäl, inget annat.
Anders W.
Lisbeth säger:
”Han var mörk men inte på ett direkt sydländskt sätt utan håret var mer brunaktigt. Han var iklädd en blå,
något litet ”bullig” täckjacka som gick en bit nedan för midjan. Han hade vidare mörka, troligen grå byxor. I övrigt lade fru Palme inte märke till några detaljer vare sig i utseende eller klädsel.”
Det är ju tydligt att Lisbeth Palme INTE uppfattar gm som sydländsk, möjligen mellaneuropé, men jag tycker nog att
den man hon beskriver kan ha varit svensk, även om han inte såg ut som Kalle på kaviartuben.
Jörgen G
”Lisbet tror att det kan vara kroater, tysker, israeler, sydafrikaner eller amerikaner som ligger bakom mordet.”
Lisbeth Palme tror GM är är en utlänning
Anders W
Men då kommer vi till frågan om amerikaner, tyskar eller afrikander skiljer sig så mycket från svenskar utseendemässigt.
I slutänden landade hon ju vid att den helsvenske Christer Pettersson var gärningsmannen, och om hon ärligt trodde på det bör hon inte ens ha uppfattat att han yttrat ett ord, för då hade hon ju inte uppfattat honom som något annat än svensk, och det återknyter till ämnet, dvs om hon försökte ljuga fast Christer Pettersson trots att hon visste att han var oskyldig.
Jag har lite svårt att tänka mig det, det vore en hemsk men förvisso inte en helt omöjlig tanke, men jag tror snarare att hon kan ha blivit triggad till att peka ut honom, dels genom ledande information, och dels för att hon uppfattat att åklagaren hade betydligt mer på fötterna mot denne person, men också för att han till det yttre inte var helt olik personen hon sett.
Om hon ändå inledningsvis uppfattat gm som utländsk – och hon nämner ju kroater – kan det ha handlat om språket, men annars är ju inte ens kroater lätta att skilja från svenskar alla gånger.
Men det troligaste är att hon inte ens sett gärningsmannen, utan i stället ett vittne som råkat befinna sig på fel plats vid fel tid.
En av de tidigaste uppgifterna ska ha varit att Lisbet trodde det var Ustasja
Kan ni förklara hur utgångshålet sitter högre än ingångshålet på Lisbets kappa? Mördaren kan väl knappast skjutit från höften
Jo, om han hade högerhanden på Olofs axel och samtidigt sköt med vänsterhanden torde han gjort det.
Okej , ingen smith & wesson med andra ord
Var Lisbeth lutad åt höger så blir hålen så som du beskriver. D.v.s. utgångshålet högre än ingångshålet.
Varken skott från höften eller att mördaren behöver ha varit vänsterhänt.
Jörgen G
Nej, jag kommer inte ”till frågan om amerikaner, tyskar eller afrikander skiljer sig så mycket från svenskar utseendemässigt”
Säkerhetsansvarig Ulf Dahlsten säger ”Det hon ville ha sagt var: han kan ha varit kroat. Han såg sådan ut.”
(”Nirvana kan vänta” s. 180)
Lisbeth Palme tror GM är en utlänning och det säger hon till Säkerhetspolisen och Regeringen på Sabbatsbergs sjukhus direkt efter mordet.
”Det hon ville ha sagt var att han kan ha varit”, bör väl tolkas som att hon inte sagt det rent ut, men att UD gör sin tolkning?
Och fortfarande bara ”kan ha varit”
Handlar det om hennes spekulationer runt Ustasja på mordnatten, eller har Dahlsten starkare grund för den slutsatsen? Jag har inte läst boken.
UD har ju både sagt att Lisbeth inte sett någonting av mördarens ansikte, samt – betydligt senare – att hennes utpekande av CP var ytterst tillförlitligt p.g.a. hennes fotografiska minne och att hon var utbildad psykolog.
I ljuset av UD:s övriga utspel i frågan vet jag inte hur jag ska värdera hans uppgifter, när det inte ens står klart huruvida han egentligen spekulerar.
Och som sagt: kroater har inga gemensamma kännetecken som utmärker dem.
I de flesta sammanhang är det bra om man kan tänka utanför boxen. Ingen kan beskylla Lars Borgnäs eller Lena Andersson för att vara konventionella när det kommer till skapandet av dessa hypoteser. Samtidigt gäller det att inte tappa fotfästet och kontakten med verkligheten. Problemet här är själva utgångspunkten för resonemanget, som tydligen också delas av dig, Gunnar: Att Lisbeth Palme undanhåller viktiga uppgifter och alltså inte säger hela sanningen om mordet. Det är någonstans där, som ni alla tre kör i diket. Det finns helt enkelt inte något fog för att påstå detta.
Urspårade teorier av det här slaget har vi redan sett nog av. Det är också märkligt hur annars så kloka och initierade skribenter kan gå bort sig så fullständigt. Det verkar som om Borgnäs och Andersson ser Palmemordet som någon bisarr form av tankelek, där det gäller att klura ut en så intrikat och långsökt förklaringsmodell som möjligt. Tydligen ger också smutskastning av Lisbeth Palme extra poäng i detta makabra spel bakom tangentbordet.
Sällan har man väl längtat så mycket efter att få veta lösningen på mordgåtan från Krister Petersson och hans utredare. Den soppa som Borgnäs serverat lär inte ha det minsta med utredningens slutresultat att göra.
Låt mig bara påminna om att Lisbeth Palme i många sammanhang lyfte fram att det var viktigt att hennes uppgifter behandlades med sekretess. Hon reagerade till och med när den magra informationen hon lämnade i förhöret den 1 mars 1986 gick vidare till nyhetsmedia – och hon gav uttryck för att hon föreställde sig att det var förhörsledarna som hade läckt.
Nu finns det egentligen ingenting som tyder på att det handlade om en läcka. Hans Ölvebro förklarade långt senare för Marjasinkommissionen att han för sin del såg det som en normal åtgärd från den dåvarande spaningsledningen att gå ut med uppgifter från det förhöret och att han utgick från att det var detta som hade skett. Det vill säga: i detta tidiga och kritiska skede i spaningarna var polisen tvungen att lämna viss information till media för att få in meningsfulla tips från allmänheten.
Lisbeth Palmes upprördhet över att det hon sagt hamnat i tidningarna är desto mer anmärkningsvärd med tanke på att hon under Petterssonrättegången förklarade att hon inte berättat särskilt mycket för dem som förhörde henne den 1 mars eftersom hon saknade förtroende för dem.
Var och en som läser igenom den knapphändiga samlingen offentligt kända förhör med Lisbeth Palme måste för övrigt komma till slutsatsen att hon antingen berättat åtskilligt mera i andra sammanhang eller att hon helt hållit inne med stora mängder information som borde vara relevant för utredningen. Jag för min del tror på det förra alternativet: att hon redovisade vad hon kände till för personer hon hade förtroende för. Och det innefattade, tänker jag mig, väsentliga uppgifter som inte kom fram i samband med åtalet mot Christer Pettersson och inte heller kommit fram senare.
Det vimlar av knapphändiga och summariska förhörsprotokoll i utredningen. Det kan knappast vittnena eller, i detta fall, målsäganden lastas för.
Givetvis inte. Men det jag försökte säga var att det är svårt att tänka sig att det pågått en så omfattande utredning så länge utan att personer med politiskt eller juridiskt ansvar för rättsapparaten sett till att inhämta information från en så central person i sammanhanget som Lisbeth Palme.
För att ta ett enda exempel på vad jag menar, ett exempel som jag tagit upp tidigare: när Lisbeth i det förhör som Holmér håller med henne i mars 1986 nämner ett antal tänkbara internationella aktörer bakom mordet borde ju inte bara Holmér ha frågat vidare direkt. Det borde ju också ha lett till utförliga särskilda förhör med henne om vad hon menade med dessa uppgifter.
Mycket kortfattat finns faktiskt någon sorts uppföljning redovisad i rikskriminalens förhör med henne senare under våren.
Var det färdigpratat med Lisbeth om detta i och med detta?
Ja, det kan förstås tänkas att det aldrig någonsin blev mera sagt från Lisbeths sida om vad hon reflekterat över kring de internationella motiven än vad som finns återgivet på dessa fåtaliga rader. Men det vore ju ganska märkligt. Däremot är det lätt att föreställa sig att det hon sagt av utrikespolitiska skäl inte bedömts lämpligt för offentlig konsumtion.
Gunnar Wall
Efter att KP presenterar lösningen. Kan du skriva en hel bok om varför Regeringen och Säkerhetspolisen trodde på Lisbeths teori om att ett främmande utseende innebär ett främmande land?
Ibland tänker jag långsamt. Du har säkert en rolig poäng – förklara den gärna.
Men det jag syftade på var det som står i Holmérs sammanfattning av sitt samtal/förhör med Lisbeth Palme: ”Lisbeth tror att det kan vara kroater, tyskar, israeler, sydafrikaner eller amerikaner bakom mordet. Knappast kurderna.”
Jo, om man kräver att inte bli inspelad kan man väl det. För övrigt är väl förhållandet mellan risken för läckage och inspelning det att huruvida det läcker påverkas inte men om man inte spelats in är risken allvarligare att det som läcker ut är fel, liksom naturligtvis att utredarna arbetar med felaktiga och ofullständiga uppgifter. Det bör gälla även om den intervjuade godkänner anteckningar som inte baseras på inspelning. Närmast sanningen borde man hamna om den intervjuade får komma med reservationer, tillrättalägganden och tillägg, samt att det också spelas in och skrivs ut ordagrant och allt bevaras.
Gunnar Wall
Ja, Lisbeth har sagt något som fick Regeringen och Säkerhetspolisen att tro utlänningen representerade ett annat land.
Efter att läst artikeln från Borgenäs och tänkt igenom tycker jag att flera frågor öppnar sig, för jag köper argumentet att det var det andra skottet som Olof Palme träffades av. Det jag däremot inte tycker är lika rimligt är att tänka sig att skottet mot Lisbet var tänkt att träffa på det sätt det nog gjorde. Som en annan kommentator mycket riktigt också påpekade här nedan så hade det skottet en rätt underlig riktning, det verkar ha kommit en aning nedifrån. Jag tycker detta skulle kunna vara ytterst intressant, då det tvärtom kan visa att gärningsmannen var väldigt slarvig. Dessutom när det nu verkar framkomma att många vittnen inte verkar varit särskilt observanta vid första skottet undrar man om Olof Palme hann göra något sorts motstånd och ett vådaskott brände av. Ta det för vad det är om ni tycker att jag spekulerar för mycket. Har inte läst boken av Borgenäs.
Jag är ingen vän av Lisbet Palme (må hon vila i frid).
Med det sagt, så är jag benägen att tro att hon kände sig lurade av åklagarna/polisen vid den s.k. utpekningen av Christer Pettersson.
Ponera på att LP kom dit med öppet sinne, ja hon visste vad som är rätt och fel, men allt grumlades efter det att åklagare Jörgen Almblad (lär ha varit JA som sagt det där med alkoholist m.m.) nämnde om CP’s bakgrund.
Detta gjorde henne så otroligt besviken att det därför färgade hennes framtida kommunikation med polis- och åklagare samt media. Om Lisbet hade ändrat sig senare så hade hon ofrivilligt blivit en del av ett justitiemord, vilket det iofs var/är.
Självklart, nu sticker jag ut hakan, så har hon pratat med sönerna (har förstått att Lisbet och sönerna var väldigt tight:a) om utpekandet. O det kan ju faktiskt vara så att nu efter Lisbet’s bortgång okt 2018, att hon faktiskt sagt/gett sönerna tillåtelse att säga vad som verkligen hände den där kvällen.
Det tillsammans med att KP (Krister Petersson) och hans mannar förhoppningsvis hittat vapnet och Lisbet’s sanning, så kommer vi att få en acceptabel lösning efter 34 år.
Mötesscenariot vilar ju enbart på att det finns några vittnen som har uppfattat att tre personer slår följe med varandra/är i sällskap/pratar med varandra strax innan Dekorimahörnan. Det ena vittnet är den man i blå täckjacka som går bakom paret Palme. Han uppfattar det som att det är 2 kvinnor (!) och en man som går framför honom. Bredvid varandra. Och ja, det vittnet är lite berusad efter ett krogbesök vilket förklarar den saken. Det andra vittnet sitter i en bil. Den mannen uppfattar det som att paret Palme har stannat upp och samtalar med en tredje person. ”Face to face”. Jag är ledsen men tycker inte de här vittnena är trovärdiga nog för att skapa ett mötesscenario överhuvudtaget. Våra hjärnor är ena riktiga bedragare i vissa lägen. Vi ser det vi vill se och ibland blir det rejäla feltolkningar av det vi tycker oss se.
Det finns förvisso andra omständigheter som pekar i riktning mot ett mötesscenario än dessa vittnesmål.
En sådan omständighet är de hittills oförklarade walkie-talkieobservationerna kring mordplatsen. I väntan på andra förklaringar måste vi medge den påtagliga möjligheten av att dessa personer fanns där för att de kände till att något skulle hända.
En annan omständighet är att valet av mordplats är besynnerligt om det är ett organiserat mord. Sådan brukar utföras där de kan planeras i förväg. Det enda sättet som det skulle kunna ske i det här fallet är om attentatsgruppen visste att Palme skulle komma till Dekorimahörnan.
Om det är en ensam gärningsman är platsen också lite förbryllande. Ifall mördaren kom efter paret Palme från Grand väntade han väldigt länge med att slå till. Och om vi tror på Inge M:s vittnesmål fanns mördaren på plats i så god tid att han inte kan ha kommit från Grand. Och det ena realistiska alternativet om vi tänker oss en ensam gärningsman som inte kom från Grand är att han visste att Palme skulle komma dit och att han därför kunde stå och vänta på sitt offer.
Om det är ett organiserat mord känns det lite märkligt att GM skulle välja att springa uppför de branta trapporna upp till krönet istället för att kasta sig in i en följebil och dra järnet därifrån. Men visst, fanns det radiokommunikation så kan man ju ha snackat ihop sig om upphämtningsplats under den korta tiden som förflöt mellan Grand och Dekorimahörnet. Men jag håller inte det för troligt. Om det är en ensam gärningsman tycker jag att valet av plats är ganska givet. På Sveavägen rörde sig både folk och bilar och vägen var bra upplyst. Bjuder inte på lika många ”bra” flyktvägar som Tunnelgatan. Är det en ensam GM måtte det vara någon med god lokalkännedom vilket utredarna också har sagt. Personligen känner jag mig inte helt 100 % övertygad om vad Inge M. verkligen såg. Han har ju själv sagt att han inte var helfokuserad på mannen som stod i hörnet. Jag håller det inte för helt omöjligt att Inge M. kan ha missat att den killen han såg stå still i Dekorimahörnet inte är densamma som GM. Inge M. uppger i ett vittnesmål att det är något som ”händer” vid reklampelaren men han kan inte säga vad. Jag har funderat om det kan vara så att GM korsar Sveavägen och går upp bakom paret Palme bakom reklampelaren. Och när GM går lite bakom paret uppfattar Anders B. det ”som ett sällskap som går tillsammans”. Och när de kommer fram till hörnan lägger GM sin vänstra hand på Palmes axel och skjuter. Inge M. kan ju möjligen då ha missat att killen han såg stå stilla i hörnan i flera minuter innan mordet kan ha börjat avlägsna sig innan paret Palme kommer fram. Kanske in i mörkret på Tunnelgatan? Och då blandar han kanske ihop sina synintryck? De närmaste vittnena talar trots allt både om en blå jacka (Lisbet och Lars J) och vittnena i bilarna på Sveavägen vittnar om en mörk, fladdrande 3/4 rock. Lisbet uppgav till Remborn att hon såg 2 gärningsmän redan under mordnatten men redan samma dygn dissade man den uppgiften av oklar orsak. Jag har heller aldrig sett en förklaring till att också Lars J talar om att mannen han ser springa uppför trappan bär en blå. bullig jacka och INTE en 3/4 lång fladdrande mörk rock. Något är på tok med vittnesmålen tycker jag det verkar som.
Men ärligt talat…mer spännande än att spekulera är ju att vänta på dagen då Krister Peterson kommer att hålla en presskonferens. Kan knappt bärga mig. Har funderat så väldigt mycket över vad/vem som kommer att läggas fram på bordet. Skandiamannen? Nej, säg vad som helst men bara inte den personen, tänker jag då. Det håller inte. Har klurat mycket på hur det kommer sig att KP avslöjar det han gör för Uppdrag Gransknings journalister. Tror inte en sekund på att KP gjorde detta avslöjande oavsiktligt utan efter noggrannt övervägande. Han visst ju att journalisterna från SVT skulle höra av sig vid tidpunkten för årsdagen. Var hans syfte att skaka ett träd och se vad som föll ur det? Nä, det var alldeles för knapphändig information för att det skulle handla om det. KP säger sig veta om han kommer att väcka åtal eller lägga ner utredningen. Om han med bestämdhet vet vem som höll i vapnet och har bevis som håller för en rättegång skulle KP ha väckt åtal redan NU tänker jag. Om GM är avliden finns det heller ingen anledning att vänta till vårens slut. Jag har fnulat så länge på det här och jag kom fram till en liten teori: Kan det vara så att GM själv har kontaktat utredarna, berättat sin historia och lämnat in mordvapnet UNDER ETT VILLKOR? Nämligen villkoret att åklagaren måste vänta en viss tidsrymd innan offentliggörande? Kanske tills dess GM har avlidit till och med? Jag spekulerar om en allvarlig sjukdom kanske kan ligga bakom ett eventuellt erkännande? Långsökt kanske men varför inte ändå. Hursomhelst…man ser ju verkligen fram emot vad KP kommer att säga.
Onekligen en fascinerande hypotes.
Gunnar, tror du att Krister Peterson kan ha hittat något intressant i CP:s okända arkiv. Dom kanske grävt i materialet och gjort nåt fynd där som överraskat dem och förstärkte gruppen från 4 till 5 personer ?
https://www.expressen.se/nyheter/polisens-hemliga-samtal-om-fynden/
Artikeln är från 2016. Palmegruppen har den senaste tiden bestått av fyra personer, vilket är en minskning från tidigare. Eftersom Krister Petersson avfärdat Christer Pettersson som gärningsman har jag lite svårt att tro att han och hans medarbetare hittat lösningen på mordet i Petterssons osorterade kvarlåtenskap.
Onekligen en fascinerande hypotes.
Är det öht lagligt av en utredare/åklagare att agera så – knappast?
Vej ej men om valet för åklagaren står mellan att få information och bevis om vem som är Palmes mördaren eller ingen information alls kan man väl tänka sig ett slags ”samarbete”. Alla vill ju se fallet löst. Ibland helgar ändamålet medlen.
Det är slående hur gärna vissa vill att det ska vara ett planlagt mord. Så till den milda grad att man tar ett lösryckt citat här och ett annat lösryckt argument där och tvingar in dem i konspirationspusslet. Ett exempel från LA’s svar:
”Ifall en bekant tar fram en revolver är den omedelbara impulsen inte att tillkalla hjälp, utan att tala personen till rätta eller fråga vad som pågår. Ju närmare man känner personen i fråga, desto mer otroligt ter det sig att hotet är riktat mot en själv. Man är då också mindre benägen att vända sig mot omgivningen för att få hjälp, och mer mot personen man känner eller har en uppfattning om.”
Detta tolkar jag som att LA menar att LOP ser att det finns ett vapen framme. Jag vet inte hur många gånger LA haft någon bekant som plockat fram en revolver i så pass hotfull situation som hon beskriver att hon kan redogöra för hur man reagerar.
Att sedan hänvisa till ”sådant vi vet om universell mänsklig psykologi” låter ju bra, men vad ligger det egentligen för substans i det uttrycket? Baserat på hennes övertro på rationella mekanismer (inom inte bara det mänskliga psyket utan i världsordningen i stort) och en alltför dikotom värld som är antingen svart eller vit, utan gråzoner, något som följande ger uttryck för https://youtu.be/ZacFXVK-yNg?t=95
Jag försökte googla upp någon CV eller liknande men lyckades inte. Det närmsta jag kom var detta (https://www.fokus.se/2019/01/lena-andersson-2/): ”hon inte är särskilt intresserad av naturvetenskap. Inte heller av vad rätten tycker. Hon behöver inte dessa postmodernismens rättesnören. Hon är filosofiskt lagd”. Det tyder inte direkt på en utbildning inom psykologi, något som får mig att uppfatta ”universell mänsklig psykologi” som enbart en luftpastej i syfte att ge mandat till sin argumention.
Med detta menar jag inte att misskreditera personen i sig, utan att ifrågasätta argumentationstekniken ”jag är känd och därför kan jag med fog påstå bla bla”, som verkar vara genomgående i den senaste tidens debatt kring MOP där Clarke, Ressler, Olsson/Åsgård, Rystad många gånger får stryka på foten till förmån för lekmän eller författares motstridiga argument som används för att få ihop sin favoritteori med MOP. I dagens sociala medielanskap är det tyvärr alltför vanligt förekommande att strunta i vad experter/forskning säger och istället presentera alternativa fakta som passar den egna individen bäst. Jag läste exempelvis i informationen till den youtubekanal (samma som nyligen la upp en intervju med Leif L) att deras allvetande orakel som kommenterar allt från klimat, penningpolitik, kostråd, och nu senast även pandemiska sjukdomsförlopp, har läst ”10 000-tals vetenskapliga artiklar på området”. Det kanske är så att han har läst ”10 000-tals vetenskapliga artiklar”, men det kan också vara (vilket jag håller för mer troligt) att man använder ett påstående av denna typ för stärka trovärdigheten snarare än att det faktiskt är sant.
För att sätta detta antal artiklar i perspektiv kan jag nämna min egen läsning. Jag jobbar inte heltid med att läsa artiklar (vilket knappast någon i och för sig gör) men har under de senaste 15 åren enligt mitt digitala kartotek läst runt 800. Det är så klart på inget sätt att påstå att jag läser mest eller snabbast, men 10 000-tals innebär ju i alla fall 20 000. I min takt blir det 375 år. Det antalet artiklar har alltså detta orakel läst inom ett a sina många specialområden. Problemet är att folk inte tänker så långt utan förmodligen tycker ”wow, det måste vara sant”, ungefär som när LA hänvisar till ”universell mänsklig psykologi”, en disciplin inom psykologin som jag fortfarande aldrig hört talas om.
Jag manar därför alla till att lugnt och sansat ifrågasätta när folk slänger ur sig något som på ytan verkar kraftfullt men som på insidan är tomt. Det samma förhållningssättet går att applicera på många av idéerna som lyfts fram i Borgnäs bok och som han själv påstår ”är bevisat”. Precis samma retoriska knep som han använder när han brukar begreppet ”närläsning”. Vad innebär det? Har han suttit närmare texten än man brukar? Jag har aldrig hört uttrycket förut, men eftersom han använt det både i skrift och tal den senaste tiden så verkar det inte vara betydelselöst för honom. Förmodligen är det ett litet retoriskt knep (medvetet eller omedvetet) för att ge tyngd till sin kunskap eller slutsats. Typ, ”jag har minnsan inte bara läst protokollen som vem som helst bara ‘läst’ protokollen”.
Dessa små uttrycksmedel seglar ofta obemärkt förbi det kognitivas rationella resonerande och behandlas istället snabbt, ytligt och okritiskt (jämför med Kahnemans system 1 och 2 för er som läst en hyfsat populär pocketbok de senaste åren ”Tänka snabbt och långsamt”) varför det omedelbart tas som sanning.
Det här blev lite av ett stickspår och jag hoppas att du Gunnar tillåter det då jag ser kunskapsförakt och förhållningssätt till och spridning av information som ett än större bekymmer 2020 än självaste Palmemordet 8-o
Jag har inga problem med att debatten om Palmeutredningen – eller något annat ämne jag väcker på bloggen – också innefattar synpunkter på argumentationsteknik. Det jag försöker vara noga med är att debatten ska gälla sakfrågor och inte gå ut på att nedvärdera andra debattörer eller misstänkliggöra deras motiv.
Håll er till det så är jag glad och nöjd. Och tycker ni att jag är för hård – alternativt för släpphänt – debattpolis får ni förstås ta upp det också.
Jag förstår ingenting av vad Andreas C skriver om ”allvetande orakel” som kryddar antalet artiklar som vederbörande påstår sig ha läst, men om just detta är ett sidospår som inte tillhör ämnet Palmemordet finns det väl heller ingen anledning att göra någon ansats till att fördjupa sig i vem som avses?
Kanske var avsikten endast att belysa något samband med LA:s teorier och göra dem till lika goda kålsupare?
Var avsikten också att brygga över en koppling mellan ovan nämnda ”allvetande orakel” och Leif L, där poängen var att också ge Leif L:s berättelse om vad han säger sig ha sett på mordplatsen mindre trovärdighet?
Alldeles oavsett har jag dock förstått att LL är som ett rött skynke för vissa debattörer, och i det avseendet förstår jag orsakssambanden lite bättre, men även det är en annan diskussion som jag avslutat.
Jag har dock under den tid jag varit aktiv i diskussionerna här på bloggen fått den bestämda uppfattningen att de skribenter som företräder teorin om en ”ensamagerande gärningsman” är mindre benägna än andra att bejaka möjligheten att det kan ha gått till på det motsatta sättet.
De har helt enkelt svårare att tänka sig sig att mordet i någon mån var överlagt och hade en politisk dimension.
Jag har också fått uppfattningen att de anser sig ha forskningen på sin sida, och att de i vissa extrema fall också tycker att samma forskning pekar mot en specifik gärningsman.
Nu uppfattar åtminstone jag att LA mer driver teorin att Lisbeth Palme av någon anledning inte berättat hela sanningen, eller t.o.m ljuger om vad som hände på mordplatsen – och att anledningen skulle vara att mördaren och motivet kan ha en koppling till något som kan skada både henne själv, Olofs eftermäle och kanske partiet.
Med tanke på Ebbe och Hasses märkliga mörkläggningsförehavanden är det ingen orimlig tanke – även om jag själv inte tror på teorin att de var särskilt välbekanta och gick i sällskap med mördaren.
Åtminstone köper jag inte slutsatserna grundade på de vittnesmål Borgnäs och Andersson stödjer sig på.
Men om det trots allt är så det gått till utesluter det ju ändå inte att mördaren agerat oplanerat och på eget bevåg, och kanske hade han dessutom en mental störning som även Clarke, Ressler eller GMP konstruktörerna skulle kunna godta?
Gunnar:
Med tanke på hur mycket det diskuteras av motivbilder hos Ebbe/Holmér, sydafrikaner och nu senast självaste Lisbeth (och även Krister P) är det märkligt om det är helt tabu att diskutera motiv hos folk som faktiskt kan svara för sig. Sedan kan jag förstå om du hamnar i knepig position på ett personligt plan då du både ansvarar för denna sida och (gissar jag) vill hålla dig på god fot med Andersson & Borgnäs, vilket det inte är något fel i alls. Du får väl ändå hålla med om att en persons motiv kan påverka vad och hur denna väljer att lägga fram allt från personliga åsikter till vittnestips? Om Ebbe har ett eller annat motiv framstår väl hans agerande i helt olika dager?
Vidare har du själv påtalat tidigare att det är viktigt att inte använda alltför mycket ”strössel” i språket utan hålla sig till den egentliga sakfrågan. Med ”närläsning” och ”universell mänsklig psykologi” är det precis samma sak, då dessa små uttrycksmedel förstärker intrycket av sanning/mandat/kunskap eller vad vi nu ska kalla det, vilket inte alls är fallet.
Jörgen:
Jag håller med om att min något luddiga referens till Lars Bern var lite off-topic (kopplingen var att det är samma youtubekanal som Leif L figurerade på), men jag ville inte göra mer reklam än nödvändigt för en tveksam youtubekanal så därför blev det nog extra dimmigt. Dock valde jag att ta med räkneexemplet trots allt eftersom det kan vara tydligare med sifferjämförelser än språkliga jämförelser. Min huvudpoäng var att det är lätt att missa små språkliga uttryck som egentligen inte betyder något, men som ger ett skenbart intryck av tyngd.
Tycker inte du själv det är märkligt att en person som har jobbat för riksmedia från -87 och genom hela nittiotalet inte en enda gång lyft fram något av de tips som kommit in till SR/SVT/personens egen inkorg som går att tolka som att det kan vara en ensamagerande? Eller är det så att alla tips till just den ”tipsmottagningen” handlar om Säpo och poliser?
Jag föreställde mig att en synpunkt av det slaget skulle komma, så det är lika bra att ta itu med den.
Det går givetvis inte att diskutera Palmeutredningen utan att ställa frågor om möjliga okända motiv till att såväl misstänkta personer som ansvariga utredare och politiker agerat som de gjort.
Till exempel: Varför kastade Christer Pettersson ut brinnande tvätt från sin balkong? Varför ville Skandiamannen veta vilken utstämplingstid han hade fått när han lämnade arbetsplatsen på mordkvällen? Varför ville Lisbeth Palme inte bli inspelad när hon hördes? Varför sa Hans Holmér att han var 95 procent säker på sitt huvudspår fast han inte hade några bevis? Och så vidare.
I samtliga fall handlar dessa frågor om personer som på olika sätt spelat en viktig roll i utredningen. Och det är frågor som om de blir besvarade kan hjälpa oss att förstå det händelseförlopp som vi vill komma underfund med. Men om en sådan diskussion ska kunna föras med ett rimligt mått av saklighet och stringens krävs det att den fokuserar på ämnet.
Man kan naturligtvis tänka sig att organisera en helt diskussion som i stället har temat: vad kan olika personer (till exempel jag eller du själv Andreas C, eller Leif GW Persson, Hasse Aro, Pelle Svensson, Lars Borgnäs eller vem som helst) ha för dolda motiv till att föra fram sina teorier om Palmemordet?
Det går säkert att spekulera i all oändlighet kring sådana frågor om man tycker det är roligt. Om du känner för det står det förstås dig fritt att starta en sådan diskussion i något lämpligt forum. Men inte här.
Gunnar!
Har ändå inte Andreas en poäng här? Jag menar, Borgnäs tillhör tveklöst de som haft en medial plattform att basunera ut sitt budskap. Vi var många, i brist på både andra kanaler och synvinklar, som hyste stor beundran för Borgnäs och hans hypoteser. Han hade både mandat och plattform för att nå ut med information kring Palmemordet till den svenska befolkningen. Så här i efterhand kan man väl lugnt konstatera att denna informationen var väldigt ensidig. Det handlade i princip alltid om hur spåren pekade in i polisens egen organisation. Där tycker jag att Andreas har en poäng – inte en enda gång, på den tiden när Borgnäs hade patentet, diskuterades/analyserades den ensamagerande gärningsmannen. Detta faktum blir väl också påtagligt när det gäller hans senaste alster. Den så kallade Skandiamannen tvingas nu in i samma spår. Borgnäs påstår t.o.m att Skandiamannen kan ha kopplingar ända in i säkerhetspolisens innersta. Jag tror inte att Borgnäs – eller några andra journalister – har dolda motiv. Står nog ändå fast vid att många drabbats av både ensidighet och tunnelseende. Inklusive då Lars Borgnäs.
Instämmer till fullo.
Gunnar, i inledningen av recensionen skriver du följande:
Borgnäs är känd för att i många år journalistiskt ha granskat Palmeutredningen, först i radio och sedan i TV.
Detta ger intryck av att LB skulle ha ägnat sig åt en allsidig och förutsättningslös granskning av utredningen. Alla vi som följt honom sedan starten har dock inte kunnat undgå att lägga märke till hans tendentiösa behandling av ämnet. Det är uppenbart att han i många år har drivit en linje. Detta faktum förtjänar att påpekas.
Det ska i sammanhanget påpekas något som jag tycker är av intresse. Under den absoluta merparten av den tid som Lars Borgnäs bevakade Palmeutredningen i Sveriges Television var den svenska journalistkårens samlade rapportering framför allt fokuserad på att presentera bilden av Christer Pettersson som en sannolik Palmemördare.
Det är ju en uppfattning som ganska få personer står för i dag. Och kvaliteten på den journalistik där Pettersson pekades ut var oftast av det slaget att nästan ingen längre kommer ihåg de enskilda artiklarna och TV-inslagen. Mycket riktigt är det inte heller så lätt att hitta denna gamla överspelade mainstreamrapportering på till exempel Youtube.
Där går det å andra sidan utmärkt att hitta åtskilliga av de reportage som Lars Borgnäs – ibland tillsammans med andra SVT-medarbetare – gjort. Anledningen är väl att hans insatser som förvisso gick mot strömmen fortfarande har intresse. Och det förtjänar i sammanhanget att påminnas om att Lars Borgnäs och Tomas Breskys TV-journalistik om Norrköpingsmötet var en väsentlig faktor bakom tillkomsten av en tredje kommission om utredningen, den som till sist fick namnet Granskningskommissionen.
Det är förvisso sant att Lars Borgnäs i dessa TV-reportage skilde ut sig från den övriga journalistkåren och gjorde en egen bedömning av ämnet. Det tycker jag han kan vara stolt över.
Jag tycker att det är läge för en viss nyansering när det gäller omdömet om Borgnäs insatser.
Han tillsammans med bl.a. Thomas Bresky har gjort en herrans massa program på TV och radio, och allt har inte varit partsinlagor som drivit mot ett visst håll.
Det har handlat om debatter, fördjupningar och utfrågningar av både spaningsledare och åklagare som blottat oerhörda brister i utredningen som i många fall aldrig kommit oss till kännedom.
Vem minns inte de gånger Anders Helin och Hans Ölvebro suttit svarslösa då de ställts mot vassa frågeställningar?
Ett exempel är när han frågade Helin om Palmes dagbok, och ett annat då han frågade samma Helin om Lisbeth blivit tillfrågad att medverka på rekonstruktionen.
Borgnäs bevisade att en modifierad 38 hade varit möjlig som mordvapen, och att man ganska enkelt kunde få kulorna att passa i trumman.
Något som inte ens Sonny Björk kunde tro var möjligt.
Detta är kunskaper som inte hade varit allmänna om han inte gjort sina program.
Han har också tagit upp att flera personer haft kännedom om att mordet skulle äga rum, och låtit dessa komma till tals.
Han har granskat GMP och GrK, och gjort så mycket mera utöver det, och jag är helt säker på att många som kritiserar boken inser detta.
Jag kritiserar också vissa slutsatser som enl mitt sätt att se det inte håller måttet.
Med detta sagt tycker jag att vi alla ska vara mycket ödmjuka och tacksamma över vad han gjort under åren, och i likhet med alla som lagt ned sin tid i ämnet har man inte rätt alltid.
Det finns massor med
Exempel på detta, och Borgnäs insatser är inte på något sätt jämförbara med andra författare (inga namn nämnda) som mer driver ett spår än att bredda kunskaperna runt ett uppenbart utredningshaveri.
Självklart kan Borgnäs kritiseras för att han också drivit hårt i frågorna om polis/Säpoinblandning, och att just den förestående Moskva-resan skulle ha varit den utlösande faktorn.
Det är hans teori, precis som andra har sina teorier; men att framföra teorierna i TV och radio – åtminstone om vi pratar om Public Service – är nog tveksamt vare sig vi pratar Grand-promenader eller Moskva-resor.
Framför allt inte om det finns lätt identifierade personer som kan lida skada.
Det går alldeles utmärkt att bedriva grävande journalistik utan att företräda en egen linje eller lägga fram alternativa teorier. Det visade till exempel Uppdrag Granskning vid sin senaste genomgång av Christer Petterssonutredningen.
Borgnäs drev för övrigt sina konspirationsteorier i radion även innan CP var aktuell.
Och nog är det lite märkligt att Norra Magasinet aldrig lyckades hitta något spår med en ensamagerande gärningsman, som utredarna hade missat.
Apropå materialet på Youtube. Där finns till exempel den stora utfrågningen från 1992, som leds av Olle Stenholm och Lars Borgnäs. Programmet kan användas på vilken medieutbildning som helst för att illustrera hur en utfrågare inte bör agera. Skillnaden mellan Stenholms och Borgnäs förhållningssätt är slående.
Jag vill nog påstå att Uppdrag Gransknings genomgång av bevisningen mot Christer Pettersson från 2018 präglades av att programmet drev en egen linje, nämligen att bevisningen mot Pettersson var undermålig och konstruerad med ohederliga metoder. Jag ser inget problem med det, varken i det specifika fallet eller generellt. Uppdrag Gransknings reportage brukar ha en vinkel där slutsatsen ofta är att allvarliga fel har begått av en utpekad part – ofta en myndighet. Ibland låter jag mig övertygas av det de lägger fram, ibland inte. Men jag väntar mig att de har något kontroversiellt och intressant att presentera. Det är väl själva programidén?
Det som skulle kunna utgöra ett fel från deras sida är om de bestämt sig för sina slutsatser innan de bedrivit tillräcklig research. Det har hänt att jag tyckt att granskande och grävande redaktioner och journalister gjort det felet.
Ibland kan en granskning leda till att det än så länge inte går att komma fram till en slutsats – samtidigt som det finns frågeställningar som är så angelägna att de bör redovisas. Mycket av det Lars Borgnäs tagit upp tycker jag faller inom den kategorin. Det gäller till exempel de anmärkningsvärda uppgifterna om Norrköpingsmötet eller Cenneth Neilbergs berättelse om hur han blev erbjuden uppdraget att mörda Olof Palme. Det hade väl varit illa om dessa uppgifter inte kommit fram i ljuset – trots att vi inte vet vad som ligger bakom dem?
Låt oss ta exemplet med Thomas Pettersson och Skandiamannen för att ytterligare illustrera vad jag menar. TP har lagt ner ett stort arbete på att kartlägga denne person som ju är omgiven av en del anmärkningsvärda frågetecken. Självklart kan man inte hävda att Thomas Pettersson bedrivit en allsidig research om Palmeutredningen och det hävdar han väl inte själv heller. Han har koncentrerat sig på något som han fann angeläget att borra vidare i. Det ser jag inget problem med. Hade han suttit med i Uppdrag Gransknings redaktion och gjort det så hade jag inte heller sett något problem med det.
Problemet i Petterssons – och tidskriften Filters – fall uppkommer när han hävdar att han löst mordgåtan och dessutom går ut med Skandiamannens namn och bild tillsammans med en rad privata detaljer om denne. Det hade gått utmärkt att redovisa de uppgifter som Thomas Pettersson fann intressanta utan att dra någon sådan bestämd slutsats och utan att så tydligt identifiera Skandiamannen.
Uppdrag Granskning lade inte fram någon som helst teori om hur mordet kan ha gått till. Inga alternativa spår presenterades. Man påpekade också gång på gång att Christer Pettersson mycket väl skulle kunna ha begått mordet. Detta kan inte alls jämföras med Norra Magasinets vinklade granskning av utredningen.
När det gäller Cenneth Neilbergs obestyrkta påstående finns det klara missar i Borgnäs program. Det existerade ju andra uppgifter som borde ha redovisats och som skulle kunna ha ställt det hela i en helt annan dager. Detta har vi diskuterat tidigare.
Även historien om det så kallade ”Norrköpingsmötet” (som av allt att döma inte var något regelrätt möte) hade förtjänat en mer nyanserad belysning.
Fast jag tycker tvärtom att de specialprogram om Palmemordet Borgnäs gjorde för Norra Magasinet, Striptease, osv klarar sig ganska bra vid en kritisk värdering. Att det gjorts ”missar” eller att vissa saker som presenterats kan anses vinklade är väl en sak, men det ligger väl i själva formatet, tänker jag. Det är ju en sak om man gör research ett helt år för ett program eller en bok, och en annan om man har nån eller ett par månader på sig för att rapportera om nyupptäckta förhållanden och informationer; en sak om man försöker utreda t.ex. ”Norrköpingsmötet” så ingående och nyanserat som möjligt, och en annan om man kortfattat ska presentera det tillsamman med en massa annat för tittarna inom ramen för ett TV-inslag.
Sen tror jag säkert att Borgnäs och andra hade kunnat presentera graverande uppgifter kring en ensamagerande gärningsman och gå hårt ut med det om de hade hittat tillräckligt komprometterande och intressanta spår. Borgnäs kan kanske uppfattas som ensidig i det att nästan allt han rapporterat kring i Palmeärendet har handlat om något som ser ut som en konspiration. Men det tror jag dels handlar om att just sådana spår varit på så lösa grunder avfärdade av Palmeutredningen och att de därför varit så många att rapportera om, dels å andra sidan att det varit så skralt med alternativa ensamagerande gärningsmän. Christer A och Stig E i all ära, men jag har aldrig tyckt att det funnits särskilt mycket av substans i de spåren.
Fördelen med ex. Norra Magasinet var att det fungerade som en väldigt viktig komplettering till den oftast antingen ännu mer braskande eller okritiska rapportering som skedde i media. Och jag tycker inte att det går att lasta Borgnäs så mycket för enskilda inslag som efteråt kan te sig spekulativa. Inslagen om Neilberg och von Birchan och Enerström Anders L och annat kan te sig aningen problematiska i dag, men det var helt rätt att lyfta fram det och mycket annat som ignorerades eftersom det gav en annan bild av det material som fanns att utreda och som Almblad och Ölvebro mfl rutinmässigt försökte vifta bort. Jag tror att många idag inte vet, minns eller anar hur märklig situationen och känslan var på 90-talet då Palmeutredningen gjorde allt för att ge sken av att de hade gjort sitt yttersta för att göra en oberoende granskning. För varje nytt program Borgnäs gjorde häpnade man över alla olika spår och vittnesmål och trådar som utredningen hade beröringsskräck för.
Och känslan av att de mörkades för oss av krafter uppifrån var befogad. Väldigt mycket av det som presenterades i programmen har vi fortfarande inte fått någon klarhet i. Och det gäller självklart även för mycket av det som du, Gunnar, har presenterat i dina böcker, inte minst i din ypperliga ”Mörkläggning. Statsmakten och Palmemordet”. Bröderna Poutiainens bok är ett annat bra exempel.
Den övergripande ”vinkeln” var att många i Palmeutredningen eller på andra positioner helt enkelt ljög för oss genom sina avfärdanden och försök att få oss att blint lita på att utredningen inte hade en eller flera agendor som vi skulle vara ovetande om. Antalet gånger Almblad rutinmässigt ljög är t.ex. för många för att räkna. Och en joker som Ebbe Carlsson gav oss ett viktigt memento när han till Gunnar sa att vi behöver utgå från att alla inte talar sanning i den här soppan.
Det man möjligen kan uppleva som lite billigt i delar av den kritiska rapporteringen om Palmeutredningen är att det visade sig vara så lätt att provocera fram lögnaktiga avfärdanden från chefer och ansvariga. Det räckte med att presentera en obekväm utsaga eller ett perspektiv som gick på tvärs mot den officiella linjen så kom det ett ”nej, det där har vi kollat och det har vi avfört”, trots att det ofta framkom eller redan var uppenbart att så inte var fallet. Och vissa granskare gick ibland bort sig här och blev som beroende av att visa fram ljugandet – Sven Anér var t.ex. ofta ute i gränslandet, även om väldigt mycket av vad han fick fram också var av stort värde.
Sammanfattningsvis: jag tycker man måste försöka komma ihåg sammanhanget som de olika inslagen gjordes i och att motståndet från officiella håll var väldigt kompakt. Att i efterhand bara avfärda det som ”vinklat” blir missvisande.
Borgnäs styrka i de uppräknade programmen var väl också just att han vågade vara rak i sitt ifrågasättande av myndigheter, etc. Han ville ha ett klart besked. Det är just den typen av ”grävande journalistik” som man ägnar sig åt i t.ex. USA och program som ”60 minutes” (som har varit ledande ‘muckraking journalism’-program i decennier där). Att inte behöva krypa: journalistiken är 3:e statsmakten, i folkets tjänst. Då ska folket banne mig ha rätt till några raka, ärliga svar också, och inte sådana rökridåer och halvmesyrer som stolpskotten Almblad, Helin och Ölvebro hela tiden ägnade sig åt. För att kunna försöka rubba dem lite grand så behövdes det lite kurage, om så bara för att visa hur helt fel ute de var.
Mikael B – Jag tycker ändå att Borgnäs tog upp alternativa möjligheter utan att peka ut någon. Han påstod aldrig att han kom med sanningen utan frågade sig bara om inte Palmeutredningen borde titta på några saker som de inte verkade ha utrett. Dessutom var han, t.ex. till skillnad från Filter noga med att inte avslöja några namn. Säkert kunde de skakat fram några potentiella ensamagerande gärningsmän men sättet som Palmeutredningen avfärdat alla möjligheter till flera gärningsmän ”skymde säkert sikten”.
Angående utfrågningarna som finns på YouTube så tycker jag att de tillhör guldkornen i svensk TV-historia. Borgnäs är ju knivskarp och Helin och Ölvebro kan inte vara så nöjda med sina insatser. Vad är det du reagerar på? Får man inte ifrågasätta makthavare och myndigheter?
Utöver att Borgnäs haft en bredd i sina program, så är det viktigt att påpeka att han aldrig pekar ut någon gärningsman. Död eller levande.
Även om det skulle visa sig att högerextrema poliser inte haft något med mordet att göra, så har hans granskning ändå haft det goda med sig att den belyst ett förhållande inom polisen som annars hade förblivit okänt.
Vi hade annars inte haft någon vetskap om figurer som exempelvis Ö och G.
Jon,
Min huvudpoäng var att peka på att Borgnäs inte har bedrivit en förutsättningslös och allsidig granskning av utredningen, såsom man har skäl att förvänta sig av public service. Hade han varit verksam på t.ex. TV3 hade jag inte brytt mig lika mycket.
I vilken utsträckning SVT inte pekat ut enskilda kan man diskutera. I flera fall torde personerna vara lätta att identifiera med hjälp av alla de ledtrådar och namninitialer som har givits. Det avgörande är inte om någons fullständiga namn har förekommit eller inte. Men detta är en separat diskussion, som inte heller träffar kärnan i min kritik.
Visst ska makthavare och tjänstemän granskas. Det ska dock göras på rätt sätt om det hela ska bli effektivt.
Borgnäs borde ha lärt sig av andra, betydligt skickligare utfrågare i TV-husen i Stockholm, Göteborg och Malmö. Kardinalfelet han gör i flera utfrågningar är att han blir en antagonist, en part i målet. Det inträffar när man är alltför personligt engagerad och inte förmår att distansera sig från ämnet. Det är en dödssynd i sammanhanget.
Förhållningssättet är också kontraproduktivt, eftersom intervjuoffren därigenom intar en försvarsposition och sluter sig. Det uppstår totalt onödiga låsningar. Det du kallar guldkorn skulle jag snarare vilja beteckna som avskräckande exempel. Det hela belyses väl i den hearing som jag refererade till tidigare. Till lågvattenmärkena hör också en beryktad intervju med Tommy Lindström, som tar slut i förtid. Helt i onödan.
När det är dags att göra bokslut tror jag dessutom att det allra mesta av det Norra Magasinet tjatat om genom åren, saknar relevans för mordgåtans lösning.
Därmed drar åtminstone jag ett streck i denna debatt.
Mikael B – Nu har du dragit streck i debatten men jag skriver ändå ett svar. Det går nog att konstatera att vi tycker olika i denna fråga. Jag kan hålla med om att det är lite synd att Helin, Ölvebro och även Tommy Lindström sluter sig och slutar svara på frågor men jag är inte helt säker på att man kommit så mycket längre med en ”snällare” approach. Hade alla journalister använt sig av den metoden tror jag att det fortfarande varit koncensus att Christer Pettersson var mördaren och att fallet varit polisiärt uppklarat.
Angående Borgnäs brist på allsidighet så kan man självklart ha synpunkter på den men jag tror att man måste väga in den totala rapporteringen i ärendet. Övriga nyhetssändningar och program inom Public Service var ju inriktade på helt andra saker. Dessutom tror jag att om Borgnäs varit aktiv på SVT idag hade han säkerligen gjort ett program om Skandiamannen, för att granska den hypotesen
Ok, Lars Bern!
Jag fick för mig att du syftade på Claes Hedberg som väl också medverkat i programmet några gånger?
Att CH skulle vara ett orakel hade jag extra svårt att köpa…😀
Svagt av mig att inte kolla upp bättre.
Då förstår jag bättre vad du menar.
Har inte följt kanalen eller Berns tankegångar i något avseende, men googlar man ser man att han är teknologie doktor, vilket förstås inte automatiskt gör honom till proffs i alla samhällsfrågor.
Jag tycker definitivt att man måste ha ett brett perspektiv på ämnet Palmemordet, och för egen del utesluter jag absolut inte att det kan röra sig om en ensamagerande gärningsman. Det finns dock tydliga tecken på att det kan handla om något mer politiskt känsligt som på det sättet skulle kunna förklara utredningshaveriet.
Att låsa sig vid ett alternativ är nog det sämsta man kan göra.
För balansens, motbildens och ”Nu får fan i mej vara nog” skull.
Det finns många, frilansjournalister, hobbyförfattare m.fl., som har lagt ner sin själ på MOP och tillfört mycket kunskap och genom det skapat stort intresse för gåtan. STORT TACK!
Dessutom pekar det mesta på nu att mordgåtan har fått sin lösning tack vare just grävande frilansjournalistik.
En av dessa som har bidragit till intresset är Lars Borgnäs som bl.a. med ”En iskall vind drog genom Sverige” 2006 tydliggjorde för många att mordgåtan inte dog med Christer Petterssons bortgång två år tidigare.
Dessvärre har Lars, som flera andra betydande MOP-kunskapsspridare, en egen hypotes om lösningen som saknar stöd i brottsplatsfakta och trovärdighet. Den är antagligen inte till gagn varken för hans alster eller eftermäle.
Borgnäs har dessutom till slut insett att det inte längre går att förklara bort Skandiamannen. Istället för att ge upp sin hypotesprestige så har han tvingats pressa in Skandiamannen i sin substanslösa teori så att det blir ett ännu värre spektakel. Eftervärldens dom kan bli sådan att författaren riskerar att hamna bland Teatermord och andra nedvärderande MOP-förlöjliganden vilket skulle vara tragiskt.
Inte undra på att domen från Lennart Gustafsson, Palmeutredare i 32 år, är skoningslös.
—– ”Nu får fan i mej vara nog, någon så tokig idé har jag aldrig läst under mina 32 år som utredare i nämnda palmeutredning.”
Men det verkar inte enbart vara prestige och brist på kritiska granskare som är orsaken, utan även avundsjuka. I sin bok gör han som flera andra MOP-auktoriteter gör, förminskar Thomas Pettersson genom att jämställa hans guldgrävande med annat inte lika lyckosamt grävande.
Dessutom har då Borgnäs fått med sig journalisten Lena Andersson för sin hypotes. Hon verkar inte helt medveten om brottsplatsfakta och frågetecknen kring Skandiamannens förehavanden på mordplatsen 23.21,30.
Andersson verkar heller inte känna till att Thomas Pettersson berättade 2017 för Nya Palmegruppen att Skandiamannen är gärningsmannen och att Vapensamlaren kunde vara mordvapenförsörjaren. Leif GW Persson berättade nyligen i media att polisens beslag 2017 från Vapensamlaren har ännu inte återlämnats till ägarna vilket enligt GW kan tyda på att Thomas Pettersson har rätt om Vapensamlaren.
Lena Andersson förfaller inte heller ha känt till att utredare i Nya Palmegruppen råkade avslöja 2018 för en lokaltidning.
—– »Skandiamannen är den mest intressanta och troliga gärningsmannen när det gäller mordet på Olof Palme«.
Nedan hypotes från en professor i rättspsykiatri om varför Skandiamannen sköt Lisbeth Palme känns betydligt trovärdigare än exempelvis Borgnäs och Lena Anderssons teori om LP:s roll i mordet.
—– ”Särskilt bland dåtidens borgerliga kvinnor var Lisbeth Palme avskydd efter sina nedlåtande uttalanden om hemmafruar och barn som inte ”fick möjligheten” att vara på daghem. Vem annan än en inhemsk Palmehatare med nedsatt förmåga att abstrahera om konsekvenserna av sitt dåd skulle skjuta en kvinna och trebarnsmor utan politiska uppdrag i ryggen vid denna tid?”
En nära släkting till SE trodde att Skandiamannens motiv var att få en guldstjärna hos dem han såg upp till i sin fina umgängeskrets i Täby. Då är det väl inte omöjligt att han som barnlös, i affekt och alkoholpåverkad även ville få en guldstjärna hos hemmafruarna inom kretsen.
https://magasinetfilter.se/filterbubblan/annu-en-arsdag/
Jag, som har stora invändningar mot Borgnäs och Anderssons hypoteser, väljer att inte bemöta dessa i detalj. Trots då att båda anser det “bevisat”. Det är inte speciellt svårt för en som är hyfsad insatt i materialet att påvisa brister i såväl möten som mörkläggning. I mångt och mycket handlar det väl som i de flesta andra sammanhang – att inte haka upp sig på detaljer och olikheter i mänskliga beteenden. Individer såväl som institutioner har en tendens att bete sig märkligt och ibland rent ologiskt, i och omkring tiden vid Palmemordet, men mest hela tiden.
Hur som, det står väl helt klart att diskussionen kring Palmemordet är inne i ett skifte, ett nytt paradigm. För det första presenterar en ansedd tidskrift lösningen på mordgåtan och för det andra har Lisbeth Palme lämnat jordelivet. Slutligen, och för det tredje, utlovar nu ansvarig åklagare en potentiell lösning. Alla dessa faktum har lett till en positionering, en positionering där den så kallade expertisen ska klämma ur det sista i kaviartuben.
Någonstans i ljuset av ovanstående går namnkunniga experter och journalister vilse. Lena Andersson menar exempelvis att “spelet kring Palmemordet inte är värdig en demokrati”. I samma ledare från Dagens Nyheter påstår hon att det är “…vår tillit till rättsväsendets kompetens och till en sträng rollfördelning som olyckligtvis lett till att journalistiska experter på Palmemordet ses med misstro”.
Anderssons ledare får mig att fundera. Jag har viss förståelse för Anderssons personliga besvikelse, den att både hon och Borgnäs hoppades på större medialt utrymme i samband med boksläppet. Men att använda DN:s ledarplats för personlig besvikelse är väl ändå att gå för långt. Vem är det egentligen som har svårt för rollfördelningen? Andersson och Borgnäs påstår, efter närläsning av vissa utvalda vittnesförhör, att de lett saker i bevis. Är det självaste rättsordningen som Andersson vill rucka på? Eller vilken sträng rollfördelning syftar hon på? Ska journalisten Lars Borgnäs iklädda sig rollen som professionell mordutredare? När Andersson ansåg att Krister Petersson inte närläst Borgnäs senaste hypoteser tog hon pennan i egna händer. Att det skulle handla om ett demokratiskt underskott tror jag inte ögonblick på. Det handlar om en besvikelse, en besvikelse på att andra inte ser möten, skottordning och mörkläggning på samma sätt som Andersson själv. Efter att jag tagit del av Borgnäs och Anderssons hypoteser tycker jag nog det finns goda skäl till att behålla den stränga rollfördelningen. Skomakare – bli vid din läst.
Kan ändå så här på slutet inte låta bli att bemöta tankarna kring möte, skottordning och mörkläggning. Jag tror säkert att Borgnäs lagt ner ett idogt arbete med att granska vittnesutsagorna från mordplatsen. Frågan är dock om han inte har fått tunnelseende, ett tunnelseende som han tidigare lagt på vissa poliser och utredare. Han påstår sig återvända till brottsplatsen, men gör han verkligen det? I termen “återvända till brottsplasten” ingår väl att bära förutsättningslösa glasögon? Borgnäs gräver förvisso djupt i vittnesutsagorna, men han gör det med grundhypotesen att säkerhetspolisen är inblandade i mordet. Alla märkligheter, detaljer och omständigheter han finner ska slipas till för att passa säpopusslet. I min mening är detta inte att återvända till brottsplatsen, utan påminner i stället om hur allmänna konspirationsteorier uppstår och sprids. Oförklarliga detaljer ska till varje pris öronmärkas som djupa statens angelägenheter. I den meningen ingen större skillnad på Borgnäs hypoteser och vilken valfri konspirationsteori som helst. Visst är det fint med en portion fantasi – men när fantasin tar överhand från verkligheten och brottsplatsfakta är det lätt hänt att konspirationsteorier närs.
Jag tolkar det snarare som om Lena A talar om att man tidigare från PU och åklagare gärna buntat ihop alla som bevakade mordet som ”privatsparare” för att avfärda dem som stollar med ett nedlåtande begrepp. Så utifrån detta så är alla som inte är poliser/ åklagare som bevakar brott som privatspanare. De som jobbar för Filter också? Sen är det ju samma som när alla som tror på att det är en konspiration bakom mordet är konspirationsteoretiker. Då buntat man gärna ihop dem med de som tror att jorden är platt, att judar står bakom allt ont i världen etc. Då blir argumentationen inte saklig längre. Så de som bevakade/utredde planerna på att kidnappa Anna-Greta Leijon var konspirationsteoretiker eftersom man bedömde att en konspiration låg bakom? Och är det inte med ett stort mått med fantasi som gjort att en viss reklamman anklagats för mordet senaste åren.
Jag minns en egendomlig notis som Dieter Strand publicerade i Aftonbladet efter domen i hovrätten. Strand var ju vän med Palme (och hans hustru) och skrev flera påfallande panegyriska böcker om honom. I den här notisen skrev han att han efter det att CP friats i hovrätten fann en lapp på sitt skrivbord skriven av Lisbet:den ungefärliga lydelsen (den exakta minns jag inte) var: I Sverige går mördarna fria precis som i Sydafrika. Jag kan inte tänka mig att Strand hittade på det hela och inte heller att Lisbet fabulerade. Just denna lilla notis får mig därför att tro att Lisbet själv trodde att hon sett CP på mordplatsen, möjligen kan hon ju som GW hävdar ha trott att han bara var medhjälpare till mördaren.
https://www.expressen.se/nyheter/direktor-och-vapensamlare-granskas-av-palmegruppen/
Artikeln kan säkert föranleda synpunkter. Var snälla och posta dem under den här rubriken så håller vi bättre ordning på debatten.
Palme är död och Lisbet Palme är död. Vördnad till deras minne.
Att ännu ingen har kartlagt och noggrant granskat de som deltog i festligheterna i Moderaternas regi då en docka under hurrarop kastades opp på scenen är skandal. Vidare vilka aktörer knutna till politiska partier som Moderaterna under flera år kunnat demolisera Sveriges statsminister i slik utsträckning att mord hade blivit förutsägbart, ja nästan garanterat.
Och INGEN har kallat in dessa ”svin” till förhör och granskning om vad de vet. Eller alla dessa sk. grävande journalister, vart har de tatt vägen? Kan det vara ok och helt normalt att ha slaktat det svenska rikets statsminister bara så här? Moderaterna är så länge Palmemordet inte är löst, de potentiella mördarna. Således värre en Coronasmittan; de försvinner inte.
Att någon inte förundrar sig över i dagens läge, att Moderaterna över huvud taget finns med i Riksdagen är en gåta.
Gunnar
Du har hittills hållit bloggen på en god nivå och varnat vissa debattörer för ton och innehåll. Varför släppte du fram detta lågvattenmärke?
Jag funderade en kort stund över om jag skulle publicera. Hade anklagelser av det slaget riktats mot namngivna personer hade jag definitivt inte släppt igenom texten. Ibland fattar jag snabba beslut, det blir så när jag försöker uppdatera flera gånger om dagen fast jag ju har annat jag sysslar med. Och jag har en viss benägenhet för att hellre släppa igenom än stoppa. Den här gången blev det fel.
Låt mig säga till dig, signaturen Ingenson, att jag tycker att den sortens svepande och helt obestyrkta anklagelser du kommer med inte ryms inom den debatt jag vill ha på den här bloggen. Dessutom gillar jag inte när man jämför människor med coronasmitta. Med andra ord, vill du skriva på min blogg igen får du tänka om ordentligt.
Principiell fråga: Kan ett brottsoffer på en viss punkt i bearbetningen plötsligen förlora all interesse för vem och hur? Hos många offer blir viljan till absolut visshet ett livsprojekt, men man kan också tänka sig motsatsen. Finns det inte en anmärkningsvärd frånvaro av vetandebegär och vrede hos Lisbet? Visst kolliderar det med det offentliga interesset. Men hur skal man polisiärt generera entusiasme och sanningskärlek hos ett vittne?
Vilkaa vittnesmål väger tyngd och vilka gör det inte? Lisbeth Palme anger klart och tydligt i sitt förhör att hon vid andra skottet känner den brännande smärtan i ryggen. Det om något är väl förklaringen till att Olof Palme inte reagerade på något sätt, varken vände sig eller reagerade, Han hann inte eftersom första skottet var mot honom och Lisbeth utsattes för det andra, helt i enlighet med vittnesmål.
Var lite svårt veta var jag skulle posta men det kanske passar bra här? Ett litet boktips såhär i början av slutet av sommaren. Lena Anderssons nya bok Koryféerna. En bok om Palmemordet i romanform. Jag tyckte boken var välskriven, hade underfundiga formuleringar, ett fantastiskt språkbruk och som också innefattade (antar jag) hennes egen teori om det hela.
Kan du berätta lite kortfattat om hennes teori?
Mycket kortfattat så handlar det om en mindre konspiration i offrets närhet. Jag vet inte hur mycket mer jag ska avslöja utan att förstöra upplevelsen för den som själv vill läsa boken. Den går rätt fort att läsa då sidantalet är lågt. Jag länkar till en recension i Västerbottens-Kuriren:
https://www.vk.se/2022-07-31/bokigt-berattande-i-palme-roman
Jag fortsätter i ditt spår, Simon A! ”Koryféerna” är också enligt min mening en i högsta grad läsvärd bok. Den ger i fiktionens form en välformulerad och tänkvärd (möjlig) förklaring till mordet och varför regeringen ansåg det viktigt att mörklägga och vilseleda. Vi som har läst Gunnar Walls böcker nickar ofta instämmande!
Det fiktiva persongalleriet i landet Thule – alltifrån försteminister Stjärne till partisekreteraren och redaktören – kan lätt kopplas till verkliga nyckelpersoner kring Palmemordet och ger intressanta perspektiv på hur de kan ha tänkt och agerat.
Jag passar på att tipsa om intervjun med Lena Andersson, som SvD:s ledarredaktion publicerade igår: https://www.svd.se/a/JxkVQ7/lena-andersson-om-ett-fiktivt-ministermord
Hej Carl Ebbesson,
Ja, jag delar din uppfattning att Andreas Ericsons intervju med Lena Andersson är klart lyssningsvärd. Andreas är vanligen alltid väl påläst och ställer många intressanta frågor på ett annat sätt än vad en kvällstidningsjournalist gör.
Det är inte alltid jag håller med om Lena Anderssons analyser men Andreas Ericsons frågor medför inte alltför sällan att man kan reflektera över sakförhållanden på ett nytt sätt.