Nyligen recenserade jag här på bloggen boken Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare av Lars Borgnäs.
När jag diskuterar litteratur om Palmeutredningen är det för att jag vill bidra till en klargörande debatt i ämnet. Jag inbjöd därför Lars Borgnäs att svara.
Här – glädjande snabbt – kommer nu ett inlägg från honom.
Senare kommer jag att ge mina synpunkter på det LB tar upp här och erbjuda även honom att återkomma.
Bloggens läsare har som vanligt möjlighet att kommentera såväl vad jag som Lars Borgnäs skrivit. /Gunnar Wall
Av Lars Borgnäs
FÖRST VILL JAG TACKA Gunnar för recensionen, som jag finner i huvudsak vara uppskattande. Eftersom han dock uttalar starka tvivel mot framför allt två av mina slutsatser vill jag bemöta hans kritik i första hand på dessa punkter.
Att överge ett invant tankemönster, att tänka på tvärs mot det man tidigare sett som självklart, är inte alltid så lätt. Det gäller också oss som intresserar oss för mordet på Olof Palme.
Men jag trodde inte att Gunnar, som den kunnige journalist han är, hörde till dem som kan låta sig styras av en orubblig föreställning av hur saker ”måste vara”, oberoende av vad nya fakta eller en ny analys visar.
Först gäller det frågan om i vilken ordning de två skotten mot paret Palme avlossades – en detalj, men i sina konsekvenser en mycket viktig sådan. En omvänd skottföljd – LP först, OP sedan – påverkar synen på gärningsmannens motiv, men den betyder också att det som hände omedelbart före det första skottet var något annat än vad LP har berättat. Konsekvensen är nämligen att LP och OP inte kan ha gått i armkrok sida vid sida när skotten föll, hon måste ha gått något före honom (något som Inge M tyckte sig ha observerat), och hon måste ha vänt sig om bakåt redan före det första skottet.
Detta ökar i sin tur sannolikheten för att hon bör ha kunnat se gärningsmannen redan i samband med skotten.
Det stärker dessutom, menar jag, Anders B:s uppgift om att gärningsmannen fick OP att bromsa upp kort före det första skottet genom att lägga sin hand på OP:s axel – en uppgift som utredarna valt att bortse från.
Skottföljden påverkar alltså både synen på det faktiska skeendet, uppfattningen om LPs tillförlitlighet och bedömningen av andra mordplatsvittnens utsagor i relation till henne.
Skottföljden är inte heller en fråga där sanningen kan ligga någonstans mittemellan. Antingen träffades OP av det första skottet eller av det andra. Jag påstår att jag kan bevisa att han träffades av det andra och att LP alltså besköts först. Det måste ha funnits en förklaring till detta om det var avsiktligt från gärningsmannens sida.
Frågan är alltså viktig, och det är inget självändamål från min sida att ”få rätt” i det här avseendet. Jag tycker helt enkelt att det är nödvändigt att vi får klart för oss vilket alternativ som bör ses som det riktiga och sanna. Att vi tar reda på exakt hur mordet på statsministern rent fysiskt gick till är det minsta man kan begära. Det är därför jag har ägnat mig åt denna närläsning av vittnesmålen ur den aspekten.
Faran med en föreställning om hur det ”måste vara”
Jag tror att Gunnar, och många andra, styrs av en föreställning av hur det ”måste vara” utifrån någon slags logik som säger att den som utför ett attentat mot statsministern och hans hustru först måste rikta sig mot honom.
Utgående från det tankemönstret tolkar man de vittnesutsagor som finns och tänjer tolkningen till det yttersta och ännu längre för att få dem att peka i önskad riktning. Gunnar anklagar mig i och för sig för samma sak. Egentligen borde jag kanske därför inte kommentera hans recension utan hänvisa till den bevisföring som finns i min bok.
För diskussionens skull ska jag ändå gå igenom den här, och komplettera den på några punkter.
Min beviskedja för den omvända skottföljden är, som Gunnar skrev, ett resonemang med tre led.
(1) Den skada OP fick av det skott som träffade honom – ryggmärgen förstördes – var sådan att han omedelbart och utan fördröjning förlorade förmågan att stå upprätt. Detta intygas av neurologisk expertis.
Knäna vek sig genast vilket medförde att OP kom i fritt fall och var nere på knä på trottoaren inom en halv sekund efter det att han blivit träffad, för att slutligen hamna liggande utsträckt på stenläggningen.
På den här punkten har Gunnar ingen invändning så den kan vi lämna.
(2) Mellan det första och det andra skottet gick det, som Granskningskommissionen skriver, mellan en och tre sekunder.
Där tycks Gunnar också vara ense med mig, även om han för att förklara Inge M:s yttrande att gärningsmannen tycktes skjuta OP två gånger laborerar med att tidsavståndet var betydligt kortare. Också när det gäller det exakta tidsavståndet mellan de två skotten finns det bara ett korrekt svar som beskriver verkligheten. Min uppfattning är att det rörde sig om cirka två sekunder, och jag ska strax förklara varför.
(3) Om OP hade träffats av det första skottet och alltså hamnat på knä inom en halv sekund därefter skulle han, när det andra skottet kom minst en sekund senare, inte fortfarande ha kunnat stå upp. Han hade då redan fallit ihop och hamnat på trottoaren. Vittnen som tittade mot platsen redan före första skottet borde då ha kunnat se honom falla omedelbart, medan vittnen som fick platsen i fokus efter det första skottet inte kunde ha sett honom falla från stående ställning, dvs ”rasa ihop” eller ”segna ner”.
Jag hävdar att det som mordplatsvittnena berättar i polisförhören visar att OP inte föll vid det första skottet.
Om han hade gjort det borde åtminstone något vittne, av alla de som förhörts, ha sagt att de såg OP redan vara nere när det andra skottet kom. Men detta finns det ingen som otvetydigt säger (utom Lisbeth Palme, och det återkommer jag till).
Det finns inte heller något vittne som säger att bara två personer – det vill säga LP och gärningsmannen – stod upp när andra skottet kom. Däremot finns det en rad vittnesmål som säger att OP då ännu stod upp och att han föll ihop först därefter.
Gunnar håller med mig om att det inte finns något vittnesmål (utom möjligen Lisbeth Palmes) som tydligt talar för den skottföljd som vi hittills utgått från, dvs OP först och LP sedan. Om det vore den riktiga, borde då inte något vittne ha beskrivit det så? Kan alla samtidigt, och oberoende av varandra, missta sig på den punkten?
Innan jag går vidare på det, låt mig komplettera frågan om tidsavståndet mellan skotten, som jag alltså vill sätta till cirka två sekunder. Av de vittnen som i förhör uttalade sig om saken ser jag Kerstin N, som bodde i en lägenhet högst upp på andra sidan gatan, som det ambitiösaste. Hon angav i förhör den 9 mars att tidsavståndet mellan skotten var 3 sekunder, och hon berättade i ett senare förhör (12 maj) att hon tillsammans med sin son hade gjort en rekonstruktion av vad hon hört och på så sätt kommit fram till det angivna mellanrummet på cirka tre sekunder. Gunnar har visserligen rätt i att jag inte vet hur och när rekonstruktionen gjordes, men jag antar att hon sa pang två gånger så som hon mindes det, medan sonen tog tid. Jag ser ingen anledning att misstänka att hennes skattning var grovt felaktig. Hon var vid mordtillfället inte distraherad av några synintryck, för henne tycks det ha handlat om ett rent ljudminne.
Likadant var det för Bengt P som i full fart passerade mordplatsen i sin bil just när första skottet kom. Han trodde det var en smällare som kastats av några ungdomar. Sedan hörde han den andra smällen när han hunnit längre bort på gatan. Han sa i sitt andra förhör, den 17 mars, att det var två till tre sekunder mellan skotten.
Detsamma sa Jan A, passageraren i Leif L:s van, som först uppfattade de två smällarna som avgassmällar eller påsksmällare. Han sa att det var ”ett markant mellanrum” mellan dem, och preciserade det sedan till två eller högst tre sekunder.
Även taxichauffören Hans J uppgav att det var två till tre sekunder mellan smällarna.
Och Christina W som befann sig tvärs över Sveavägen sa att det var ”fem sekunder kanske, nej inte ens det, tre kanske.”
Jan-Åke S uppgav lustigt nog att intervallet mellan knallarna var ”högst tio sekunder”, vilket givetvis är helt orealistiskt. Det indikerar ändå att han uppfattade ett distinkt mellanrum.
Å andra sidan fanns det några vittnen som på ett mer oprecist sätt indikerade att skotten kom i tät följd, exempelvis sa Nils E ”i snabb följd” och Susanne L ”snabb snabb följd”. Vad de menade i sekunder räknat är det omöjligt att dra någon säker slutsats om.
Hade OP redan nått marken vi det andra skottet?
Nu går jag över mer i detalj till frågan om huruvida mordplatsvittnenas utsagor tyder på att OP redan hade sjunkit till marken vid det andra skottet eller om han då ännu stod upprätt och föll först efter det. För att få en uppfattning om hur snabbt hans fall måste ha varit kan jag hänvisa till filmen från Saigon 1968, då stadens polischef kallblodigt avrättade en Viet Cong-fånge som råkade ledas förbi honom.
Fångens död är visserligen en annan – han blir skjuten i huvudet – men effekten är densamma, alltså att han omedelbart förlorar förmågan att stå upp, som att strömmen slås av. Hans knän viker sig och han rasar med tyngdkraften till marken. Han hamnar på stjärten medan OP sannolikt – enligt Kari Ormstad – först hamnade på knäna, men hastigheten i fallet var densamma. Av filmklippet framgår att den som inte ser mot platsen när skottet avlossas inte hinner se att offret dessförinnan står upp. Detsamma gäller för mordet på OP.
Låt oss se på vittnena. Vi börjar med de två som uppgav sig ha sett mot mordplatsen redan när det första skottet avlossades. Inge M sa i förhör att han ”uppfattade det som han sköt honom två gånger”. Det var ett intryck han sa sig ha fått på platsen, och sådana intryck tycker vittnespsykologerna om. Om OP hade fallit ihop direkt, träffad av det första skottet, är det obegripligt hur Inge M kunde få det intrycket – effekten av det första skottet skulle ha varit omedelbart uppenbar för honom.
Gunnar lyfter fram följande citat ur Inge M:s andra förhör:
”Sen small det bara två skott. Han som sköt, efter skotten så tog han ner handen lugnt och fint, tog ett par steg bakåt och kvinnan hon vände sig om och ropade.”
Det, menar Gunnar, låter som om hon vände sig om till följd av skottlossningen, inte att hon vänt sig om redan före den. Men det låter ju inte heller som att hon vände sig om mellan det första och andra skottet, som den officiella skottföljden säger. Det kan ju vara så att Inge M i första skedet inte tänkte på vad LP gjorde. Vi kan se på vad han säger lite senare i samma förhör, som svar på frågan om LP gjorde någon rörelse i skottögonblicket:
”Om hon vände sig om direkt i skottögonblicket det törs jag inte svara på, men jag vet att när jag tittade, eller som jag uppfattade får man säga, så när jag reagerade på kvinnan så började hon ropa på hjälp. Då var hon vänd mot mannen som jag uppfattade det.”
Jag tolkar Inge M som att han hade gärningsmannen och OP i fokus just i skottögonblicket och inte registrerade LP:s rörelser förrän båda skotten
gått av och gärningsmannen retirerade. Just därför menar jag att han borde ha sett om OP föll – snabbt som fången i Saigon – direkt efter första skottet.
Då hade han knappast kunnat få intrycket att gärningsmannen sköt honom två gånger.
Anders B, som gick fem meter bakom, sa att gärningsmannen, som gick bredvid och något bakom OP, hade lagt armen runt om axlarna på OP:s när den första smällen kom. Anders B tolkade gesten som att OP var en kvinna – också en sådan där spontan reflexion som vittnespsykologer uppskattar. Anders B tyckte ljuden inte var särskilt höga och han förstod inte varifrån de kom. Han såg inget vapen, ingen blixt eller rök från gärningsmannens högra hand uppe på OP:s axel (det menar jag för övrigt är ett starkt stöd för att gärningsmannen höll vapnet i vänster hand, skymt för Anders B). Anders B trodde därför att det handlade om påsksmällare.
Han hör, enligt det första förhöret, hållet på mordnatten, först dessa båda smällar från sällskapet tre meter framför honom och ”ser då hur den person som går i mitten plötsligt segnar ner på gatan” samtidigt som kvinnan intill honom skriker till. Han ger en liknande redogörelse i nästa förhör två dagar senare: han registrerar OP:s fall först efter det andra skottet. Det är samma sak här som för Inge M: hade OP träffats av det första skottet och omedelbart sjunkit ner till marken borde Anders B, som enligt egen utsago tittade åt det hållet just då, rimligen ha sett detta och kopplat smällen till hans fall.
Redan dessa två vittnesmål visar, menar jag, att OP inte föll efter första skottet. Vi går nu vidare till de övriga vittnena, och kan återigen konstatera, vilket Gunnar håller med om, att det inte finns ett enda vittne, av alla dem vi har tillgång till förhören med, som säger sig ha sett att OP redan var nere, stod på knä eller låg på trottoaren när andra skottet kom. Hade det varit så borde i alla fall något vittne ha uppfattat det så. Ska vi verkligen tro att alla har misstagit sig, och på samma sätt?
Flera vittnen är tydliga med att OP föll vid det andra skottet. Taxichauffören Anders D säger visserligen i sitt andra förhör, två veckor efter mordet – vilket jag redovisar i boken – att OP föll före det andra skottet. Men då har han vänt på det i förhållande till sitt första förhör som hölls en timme efter mordet, klockan 00.20 den 1 mars. I detta tidiga förhör säger han att han vid första smällen tittar åt det hållet, hör ytterligare en smäll ”samt ser en rökflamma från det vapen som mannen med ryggen vänd mot husfasaden håller i sin högra hand, riktad mot paret.”
Och strax därefter: ”[Anders D] ser hur mannen som blivit beskjuten faller omkull”. Detta hade han inte kunnat se, varken att paret stod framför gärningsmannen eller att OP föll omkull, om första skottet hade träffat denne.
I båda fallen handlar det om referat, inte om ordagrant återgivna förhör. Men i den intervju för Dagens Eko som Lars Adaktusson gjorde med Anders D på mordnatten sa han följande (efter att först ha berättat att han stannade vid rödljuset och såg tre personer stå på trottoaren):
”När jag får grönt ljus då hör jag det första skottet och vänder mig om igen och ser det andra skottet kommer varvid personen i fråga faller ner (min kursivering) och den mannen som avlossade skottet vänder sig om och springer in i gränden”.
Det är hans egna ord, när minnet var färskt. Här finns ingen otydlighet – OP föll i samband med det andra skottet.
Men Gunnar ifrågasätter om Anders D verkligen vill placera OP:s fall efter andra skottet. Han tar som argument att jag inte betraktar Anders D som ”en källa till absolut och säker kunskap när det gäller andra uppgifter än exakt när Palme föll omkull.”
Det är riktigt, men jag förstår inte vad det har med saken att göra. Inget vittne är en absolut och säker källa till kunskap , varje uppgift måste bedömas för sig. Att jag tror att Anders D tog fel när han placerade vapnet i gärningsmannens högra hand betyder inte att jag måste underkänna hans uppfattning av när OP föll till marken, eller hans uppgift att paret Palme och gärningsmannen stod stilla, vända mot varandra, kort före mordet. Men det är just detta misstag utredarna har gjort gentemot Lisbeth Palme, och det är en huvudpoäng i min bok. De har sett henne som ”en källa till absolut och säker kunskap” om händelseförloppet vid mordplatsen och låtit det trumfa över alla andra vittnesuppgifter, även om de varit samstämmiga från flera personer. Övertygelsen har stått i vägen för objektiviteten.
Jan-Åke S säger i sitt första polisförhör – som är ett referat – att han satt i sin stillastående bil och efter första smällen och då tittade upp. Han såg ”tre personer stå på trottoaren i korsningen”. Referatet fortsätter: ”Samtidigt går ett skott till av och mannen som står i mitten av de tre personerna sjunker ihop”. För mig tycks det uppenbart att han anser sig ha sett tre personer stå upprätt före det andra skottet. Gunnar medger att vittnesmålet ger ”visst stöd” för min tes, men fortsätter: ”Men samtidigt verkar det som om Jan-Åke S tämligen omgående sedan han hört det första skottet tittar mot brottsplatsen- den ligger rimligtvis inom hans synfält där han sitter vid ratten. Det betyder att han bör kunna ha sett Palme falla även om denne blev skjuten med första skottet.”
Gunnar underkänner alltså, utan grund som jag ser det, Jan-Åkes sammankoppling av det andra skottet med OP:s fall. Min poäng,som väl är tydlig vid det här laget, är att om det första skottet hade fällt OP skulle Jan-Åke S inte hunnit registrera att tre personer stod upp, eftersom han inte tittade ditåt redan före skottet. Det finns det inget skäl att tro att han gjorde, hur ”tämligen omgående” han än fick platsen i fokus när han sökte den med blicken.
Gunnar skriver också apropå detta förhör att det finns ”inte helt obetydliga risker för feltolkningar av vad den förhörde sagt”, vilket ”tyvärr ofta är fallet”. Han har då missat att det i slutet av förhörsprotokollet står att Jan-Åke S ”har lyssnat till inspelningen av förhöret och förklarat sig nöjd med detta”.
Det är riktigt att man inte kan lita på alla vittnen, och egentligen inte på något vittne fullt ut. Men med så många vittnesmål som finns från platsen där Olof Palme mördades måste några kunna bedömas efter sitt ”face value” när det gäller frågan om vid vilket skott OP föll.
Skulle alla ha tagit miste?
Här säger alla de nu redovisade vittnesmålens ”face value” att OP föll vid eller efter det andra skottet, inget säger motsatsen. Väljer man att tro att alla har tagit miste, och dessutom åt samma håll, ligger misstanken nära att man drivs av önsketänkande, en föreställning av hur det ”måste vara”.
Det som gällde Jan-Åke S gäller också Charlotte L (passagerare i Anders D:s taxi) som såg mot platsen först vid andra skottet, och då såg OP falla ihop. Det är hon tydlig med, men Gunnar misstänker – utan att ange någon grund för spekulationen – att hon kan ha pratat ihop sig med de övriga i bilen. Hon får frågan:”När du tittar då, vad ser du då?” och hon svarar: ”Då ser jag en man rikta pistolen och så hör vi andra skottet och sedan springer han in på den här Tunnelgatan och han faller ner på gatan”.
Gunnar skriver ”Det betyder ju att Palme skulle ha fallit till marken först när mördaren flytt in på Tunnelgatan. Och så var det inte.”
Men det kan ju vara så att Charlotte L väljer att beskriva de olika händelserna i förloppet i den ordningen, utan att iaktta en absolut kronologi. Huvudsaken är att hon sa sig ha sett när OP föll, och det kunde hon inte ha gjort om det skedde vid första skottet eftersom hon inte tittade ditåt då. Lite senare i protokollet sammanfattar också förhörsledaren: ”(Charlotte L) berättar att hon ser när andra skottet avfyras och då håller gärningsmannen pistolen, riktar med höger hand mot offret”. Det måste väl betyda att offret, dvs OP, inte ligger utsträckt på marken i det ögonblicket?
Jag kan däremot ge Gunnar rätt i att utsagan från Susanne L, som satt i Inge Ms bil, inte ger något starkt stöd för min tes – men det ger inte heller stöd för motsatsen. Hon berättade att när hon hörde smällarna satt hon just och tittade bakåt genom bakrutan, sedan vände hon sig om och såg OP ”rasa ihop”. Här är det uppenbart att det skedde efter det andra skottet, men Gunnar gissar att hon inte såg honom falla utan blandade ihop det med att LP böjde sig över sin fallne make. Det tycker jag i och för sig verkar vara en underlig sammanblandning, men det ligger en poäng i att det – som hon berättar det -förefaller vara en väl lång tidsrymd mellan skotten och hennes observation av OP:s fall.
Det finns en enda person som beskriver händelseförloppet på ett sätt som kan tolkas som att det var det andra skottet som träffade LP, och inte det första, och det är hon själv. Men trots att hon alltså motsägs av en rad andra vittnen och inte får stöd av något enda har hennes version blivit accepterad.
Faktum är dock att inte ens hon är tydlig och konsekvent på den här punkten. I det första förhöret med henne, den 1 mars, säger hon (det är också bara ett referat eftersom hon inte tillät att det bandades) att hon, när de kom fram till korsningen med Tunnelgatan, hörde smällar,” sannolikt två till antalet” Hon vände sig mot maken och såg att han i samma ögonblick sjönk ihop, kraftigt blödande. Då hörde hon ytterligare en smäll, dvs en tredje, och samtidigt kände hon det bränna till på ryggen.
Att hon kände svedan på ryggen så sent kan – om det är riktigt – ha berott på en fördröjd smärtreaktion, ett inte ovanligt fenomen vid kroppsskador. Men enligt denna hennes första version föll alltså OP ihop i samband med den andra smällen, dvs helt i enlighet med min omvända skottföljd. Men var kommer den tredje smällen från? Det kan vi inte veta. När hon talar med Hans Holmer den 25 mars har hon ändrat sig till att hon bara hörde ett skott innan hon vände sig om.
Vad hade fått henne att ändra sig? För mig framstår detta som besynnerligt och värt att fundera vidare på.
Men jag anser mig alltså ha bevisat att det första skottet inte var riktat mot OP utan mot hans hustru. Man kan tycka att den slutsatsen utifrån något slags ”suntförnuftresonemang” ter sig ologisk, men man kan inte komma undan den.
Varför sköt mördaren först mot Lisbeth?
Nästa steg är att finna en möjlig logisk förklaring till att mördaren först vände vapnet mot henne. En sådan är förstås att det första skottet gick av av misstag och råkade träffa henne. Jag tror dock det är mindre sannolikt eftersom kulan träffade hennes rygg på nästan precis samma ställe som kulan mot OP:s rygg. Det vore en fantastisk slump om det var resultatet av ett vådaskott.
Jag ser andra mer eller mindre troliga förklaringar. Den mest extrema, som jag inte själv tror på men som likväl är teoretiskt möjlig, är att LP själv på något sätt var inblandad i mordet och att skottet var avsett att ge henne ”alibi”.
Men en annan och betydligt mer sannolik förklaring är att gärningsmannen ville skrämma LP till tystnad, vilket han i så fall lyckades väl med med tanke på hur hon sedan agerade gentemot utredarna – faktiskt redan från Sabbatsbergs sjukhus och framåt.
För en skicklig skytt är det vad jag förstår – Anders Lexne ger mig stöd där – inte något problem att skjuta med mycket stor precision på det korta avståndet, det rör sig om under en meter. Men eftersom gärningsmannen sköt mot LP först måste han i så fall redan dessförinnan ha ansett att hon var en fara för honom, exempelvis att hon visste något som kunde leda spåren till honom. Ytterligare en annan tänkbar förklaring är att han ville döda även henne, eller hade fått det som uppdrag, men i sista momentet tvekade och vände undan revolvern.
Vi vet alltså inte vad gärningsmannens avsikt var med att beskjuta LP. Jag har aldrig framställt det som att jag tror att hon var huvudobjektet för honom. Det är inte omöjligt, men jag tror inte på det. Att det skulle vara bokens budskap är en missuppfattning som sannolikt emanerar från att Expressen i samband med en förhandsartikel med rubriken ”Mördaren sköt först mot Lisbeth” satte rubriken ”Palmemördarens mål: Lisbeth” på förstasidan. Sedan återgavs detta okritiskt av bland andra Peter Kadhammar, som om jag såg henne som gärningsmannens enda mål. Uppenbarligen hade han inte läst boken.
Vad var gärningsmannens avsikt med skottet mot henne? Gunnar skriver att vi ”vet” att gärningsmannen missade henne och att gärningsmannen ”borde” ha träffat henne bättre eftersom hon i min version redan hade vänt sig om och han hade tid att sikta. Men vi vet ju inte alls vad hans avsikt var med skottet mot henne, och kan därför inte säga om det ur hans synpunkt blev en miss eller ej.
Han kanske just bara ville träffa henne ytligt, eller bara markera ett skott mot henne, eventuellt för att skrämma, och kanske inte alls hade avsikten att skada henne allvarligt. Kulan kanske träffade ungefär som han hade tänkt. Det var möjligen därför det var viktigt för honom att skjuta mot henne först, så att han hade full kontroll även över det skottet.
Skottet mot OP, som naturligtvis var centralt för honom, hade han redan tillförsäkrat sig kontroll över genom att ta tag i OPs axel. Ett sådant handlande tycks mig vara mer rationellt än att först skjuta ett exakt och kontrollerat skott mot OP och sedan rikta om vapnet mot LP i en situation som han måste ha förutsett skulle bli mer kaotisk genom att hon kunde röra sig på ett sätt som han inte kunde beräkna och därför inte heller kontrollera.
Gunnar menar att min ”teori” om mördarens syften är motsägelsefull. ”Å ena sidan var det så viktigt att skjuta Lisbeth att han började med det. Å andra sidan bestämde han sig strax efter att det inte gjorde något att han missat eftersom hon ändå inte skulle prata”. Men hans syfte var kanske inte att skjuta henne utan att beskjuta henne, dvs träffa henne på ett sätt som uppfyllde hans avsikter. Då behövdes inga flera skott, effekten var uppnådd under kontrollerade former.
Gärningsmannen visade på alla andra sätt att han var en mycket skicklig skytt och föreföll välplanerad och rationell i sitt handlande, så kan han ha varit även i detta avseende. Det hade varit mer ologiskt om han var väldigt skicklig och förtrogen med sitt vapen i det första momentet, mot OP, men en osäker dilettant i det andra.
Till det kommer en annan punkt: om han hade skjutit första skottet mot OP och denne alltså omedelbart hade rasat till marken och blivit liggande, tvivlar jag på att att han hade kunnat undvika att följa fallet med blicken, tills kroppen låg utsträckt på trottoaren – för att försäkra sig om att skottet haft önskad verkan. Det var det, kan jag tro, som han gjorde under den eller de sekunder av tvekan efter andra skottet som Anders D tyckte sig uppfatta, och då han enligt Inge M tog ett par steg tillbaka.
Gunnar tvivlar också på att gärningsmannen kunde lita på att OP skulle vara paralyserad under ett par sekunder efter den första smällen.
Det är sant att situationen var en annan än vid en insatsstyrkas eller ett militärt specialförbands stormningar av en lägenhet med distraktionsgranater, sk flash-and-bang. Men den psykologiska effekten är densamma – den som helt oförberedd utsätts för ett nära skott med en grov revolver, med mycket hög ljudknall och åtföljande blixt och rök, blir fullständigt passiviserad under några sekunder. Detta enligt vapenspecialisten Anders Lexne. Och just det faktum att gärningsmannen valde den skottföljden skulle kunna peka på att han visste om detta, kanske från egen erfarenhet.
”Rycket” i snön – vad bevisar det?
Jag vill också kommentera en annan detalj som lyfts fram i flera kommentarer, nämligen det ”ryck” i snön vid trottoarkanten som både Bengt P och Jan-Åke S noterade efter det andra skottet. I mina ögon har det inget bevisvärde åt något håll när det gäller skottföljden, och därför har jag inte tagit fasta på det. För det första vet vi inte på vilken plats snön virvlade upp. Jan-Åke S placerar det ”en bit från offret ut mot körbanan” medan Bengt P, som såg det i sin bils inre backspegel, i det första förhöret den 2 mars placerade det ”50 meter innan korsningen” men i nästa förhör, sex veckor senare, ändrade det till ”uppskattningsvis tio meter norr om Tunnelgatan”.
Ingen av dem säger att det med säkerhet var en kula de såg, eller ens en rikoschett. Det kan alltså ha varit något annat, exempelvis någon detalj från OPs kläder eller kropp – vi vet ju inte om snön var lös eller hårt packad. Men om det var en kula, vilket kanske trots allt är troligast, är det osannolikt att det handlar om den som träffade LP. Den gick i en något stigande bana genom kappryggen och mötte inget annat motstånd än tyg. Den kan inte ha dykt ner i trottoaren fem meter bakom henne.
Troligare är att det i så fall rörde sig om skottet som gick genom OPs kropp. Den kulan stötte där på rejält motstånd, tumlade kraftigt och hade redan ställt sig på tvären när den lämnade bröstkorgen. Den kan ha stuckit iväg i vilken riktning som helst därefter. Det betyder i och för sig att den inte kan ha hamnat på den plats där den hittades 36 timmar senare, bakom pelaren 7 meter från mordplatsen, men jag är ändå övertygad om att det inte var platsen där den hamnade från början. Där håller jag med polisens tekniker, som genomsökte området, och tekniska rotelns dåvarande chef Wincent Lange. Kulan flyttades (om det är den rätta), men varifrån och av vem vet vi inte.
Mot bakgrund av alla dessa osäkerheter menar jag att ”rycket” i snön inte ger någon som helst ledning vad avser skottföljden.
Varför höll Lisbeth Palme tyst?
Avslutningsvis några ord om den andra punkt där Gunnar ger mig underkänt, nämligen mitt resonemang om varför LP valde att inte berätta vad som verkligen hände på mordplatsen.
Gunnar är i och för sig är enig med mig om att hon höll inne med sanningen, men kan inte tro att det kan ha haft en privat förklaring, vilket är en av flera möjligheter jag lägger fram i boken. Jag menar att hon kan ha varit rädd för att Olof Palme eller familjen skulle löpa risk att bli skandaliserad om hon vände sig mot de ansvariga för mordet. Det skulle kunna handla om att mycket komprometterande uppgifter om OPs politiska eller privata agerande skulle kunna läckas ut, vilket hon såg som absolut oacceptabelt.
Hellre då hålla tyst och inte fullt ut hjälpa till att söka lösningen på mordet, kan hon ha resonerat. Alternativt kan det ha funnits ett moment av rädsla för att hon och sönerna kunde råka i fysisk fara om hon pekade ut de ansvariga.
Vad gäller de politiska omständigheterna vet vi ju redan att det fanns starka misstankar exempelvis inom Säpo om att OP hade illegitima kontakter med Moskva. LP kan ha haft grund för oro över vad som kunde komma ut i form av läckta avslöjanden i det avseendet, och hållit tyst av det skälet. Men Gunnar tror inte på alternativet att några privata omständigheter skulle ha kunnat motivera ett sådant agerande från hennes sida.
Här handlar det om bedömningar om vad som är troligt och inte. I boken redovisar jag uppgifter som bevisligen kom in till utredningen om att OP hade kvinnoaffärer vid sidan av äktenskapet med LP. Det handlade om ett antal kvinnor, och flera var namngivna. Det var alltså inte fråga om skvaller, utan om konkreta och existerande uppgifter.
Min bedömning är att LP kan ha känt till dessa påstådda affärer och att de sannolikt beredde henne mycket stort obehag. Hon kan ha misstänkt, eller till och med vetat, att de var kända exempelvis inom Säpo. Av henne kan det mycket väl ha upplevts som en verklig och oacceptabel risk att uppgifter av det slaget skulle komma ut om hon anklagade personer med anknytning till Säpo för delaktighet i mordet. Det må kallas en spekulation, men det skulle inte ha varit första gången i världshistorien som vetskap om sexuella eller politiska snedsteg har fått en person att hålla tyst. Säpos operative chef PG Näss sa, enligt den polisman jag citerar i boken: ”Det finns så mycket skit kring Palme som sossarna inte vill ska komma fram”.
Jag tror att det för LP, och säkert också för partiet, skulle setts som katastrofalt om OPs goda namn hade fläckats genom sådana avslöjanden, antingen det handlade om kvinnor eller politik. I LPs fall gällde det nog inte minst omtanken om sönerna.
Det är sant, som Gunnar påpekar, att väldigt lite skrevs om Olof Palmes kvinnoaffärer i svensk press under hans livstid. Men det betyder inte att LP kunde vara säker på att konkreta uppgifter, kanske till och med dokumenterade sådana, inte plötsligt skulle dyka upp i media med eller utan påstådd relevans i mordfallet. Hon litade ju inte på media, det visade hon tydligt, och hon uttalade sig upprepade gånger om sin rädsla för att uppgifter skulle läcka till pressen.. Samma rädsla kan ha gällt dessa för henne reella hot om skandalisering och vanrykte. Hon kan ha uppfattat som sitt bästa skydd att hålla tyst. Jag tror att andra skulle ha kunnat agera likadant i motsvarande situation.
Utifrån hennes eget uppträdande mot utredningen, liksom Säpos, landar jag i slutsatsen att det finns en god chans att personer inom Säkerhetspolisen hade ett finger med i spelet, alternativt hela handen. Jag menar att LP kan ha haft samma misstankar, och en på dem grundad rädsla.
Indicierna på Säpopolisers delaktighet är i mina ögon betydligt mer konkreta än motsvarande för Stay Behind. Det dokumenterade hatet mot Olof Palme, agerandet på mordnatten, tipsen som kom in efteråt, dokumenten som försvann, uppgifterna om förhandskunskap, planteringen av villospåret PKK med mera leder mig till den slutsatsen. Min förmodan blir inte svagare av att den visade sig delas av Arne Irvell i de personliga minnesanteckningar jag fick överlämnade till mig efter hans död. Dessa borde inspirera dagens Palmeutredare till att ta nya tag.
Till frågor som tagits upp av andra kommentatorer, tex vänsterhäntheten, ska jag återkomma i senare inlägg.
Gunnar Walls blogg 
All cred till Borgnäs och Wall för outstanding journalistik. Ehuru skottföljd ev höger/vänsterskytt är för mig mindre intressant,pga det hela tiden vägs av tolkning av vittnesutsagor,men att LP va de primära målet faller ju på sin orimlighet. Om ex OP el partiet ville/var tvugna att göra sig av med henne så fanns ju mycket enklare alternativ. Det jag däremot funderat på under alla år är varför ingen sakkunnig/journalist har studerat makarna Palmes privata sfär,relation och familjeangelägenheter. Olofs hälsa bla är ju nästan orört,lite runt obduktionen men i övrigt okontrollerad mark. Detta är min önskan att någon tar tag i på allvar,åxå den där dagboken?
Att LP ljuger och döljer/saboterar utredningen är ju säkerställt från dag1.
Kör hårt och ge aldrig upp gubbar!
Mvh Ken.
Efter att ha läst LB:s bok anser jag den omvända skottordningen vara fullt möjlig och rentav rimlig. Denna tolkning kan också kombineras med mötesscenariot på flertalet sätt. Om GM hade bestämt ett enskilt samtal med OP och även LP överraskande nog dyker upp (för säkerhets skull) så är det möjligt att vederbörande var tvungen att improvisera och få kontroll på situationen innan skottögonblicket. OP går närmast och kommer inte undan men LP är flera steg bort. Nu måste allt gå fort, GM skjuter hastigt mot LP därefter mer koncentrerat mot OP och tar till flykten.
När LP skriker ”Nej, vad gör du?!” in i gränden verkar det ju vara riktat mot GM. Med tanke på LP:s ålder och sociala bakgrund kan det tyda på att hon kände GM åtminstone ytligt. Du-reformen genomfördes visserligen på 60- och 70-talet men då var hon ju redan över 30 år gammal. Det finns också lösa rykten som säger att hon kallades L ”Jag är inte du med er” P ute på Arlanda efter incidenter med säkerhetspersonalen https://www.flashback.org/p56411688
Vad gäller SÄPO så borde de jag ha vetat allt väsentligt om OP såväl privat som yrkesmässigt. OP jobbade ju själv inom försvarets säkerhetstjänst (se TV4-dokumentären ”Spioner i Folkhemmet” på youtube) redan i början på 50-talet, följt av mycket höga politiska uppdrag och ämbeten i över 30 år. Med andra ord måste SÄPO under flera årtionden samlat enorma mängder information om OP och haft en mycket god överblick, inte minst genom livvaktsskyddet. Det var ju en del av myndighetens uppgift.
Ja, vi får se om KP bjuder upp till ”Palmemords-katarsis” i sommar så att dimman (rökridåerna?) lättar litet åtminstone.
Jag har också blivit övertygad om den omvända skottordningen. Men inte av samma skäl som Borgnäs. Båda skotten var med största sannolikhet avsedda för Palme. Allt annat resonemang är långsökt. Inte minst för att vi är fler och fler som anser att det handlar om en planerad operation med OP som mål. Risken att Palme, efter ett varningsskott eller försök till dödande skott mot Lisbet, skulle reagera så snabbt att operationen ödelagts hade varit så hög att skytten aldrig skulle ha kommit på tanken. Han rör sig innan han kommer i position rakt bakom Palme och lägger handen på hans axel. Antingen. kommer han i obalans eller också är han nervös så det första skottet avlossas av misstag. Ett par sekunder senare är han i position och trycker av det dödande skottet. Nu hinner ändå inte Palme reagera så snabbt på skottet och handpåläggningen. Men just bara att risken fanns där utesluter ett medvetet skott före skottet på målet. Därmed faller också Borgnäs krystade förklaring varför skytten först skulle ha skjutit mot Lisbet. Anders Leopold
Tack för kommentar och välkommen att delta i diskussionen här på bloggen, Anders Leopold.
För mer nytillkomna som är intresserade av Palmeutredningen: Anders Leopold har i många år skrivit om ämnet, bland annat på sin hemsida Leopold Report och har stora kunskaper.
Han har gett ut ett antal böcker, bland annat e-boken Jag sköt Olof Palme där han drar slutsatsen att det var Victor Gunnarsson, ”33-åringen”, som var mördaren.
Den rimligaste förklaringen till att (om) Lisbeth blir beskjuten först, är att hon hann upptäcka faran före OP. Något i hennes blick eller kroppsspråk tvingar GM att agera snabbt och få bort hennes eventuella ingripande.( Hon visar ju prov på beskyddande aggressivitet då hon vakar över OPs liggande kropp). Om hon dör eller enbart blir skrämd spelar GM lika. Målet är att undanröja alla hinder så att mordet på OP kan genomföras så snabbt och effektivt som möjligt. PS Har läst samtliga böcker av Borgnäs och Wall i ämnet flera gånger och tycker dessa är ytterst intressanta. Får vi inte en tillfredsställande förklaring i juni är dessa skrifter lika relevanta då som i nu.
En tankelek som är så god som någon annan…
Skottet mot Lisbet går snett uppåt och det är svårt att se hur någon som är en duktig skytt väljer att skjuta ett höftskott och vara säker på att man inte istället dödar personen som man vill skrämma.
Wincent Lange (chef för tekniska roteln i Stockholm) skrev i ”brottsplatsundersökningen” att eftersom Olof blev skjuten med ingångshål höger om ryggraden och med utgångshål till vänster om ryggraden/bröstbenet så bör han ha vänt sig lite till höger när GM kommer upp bakom, en förklaring kan vara för att han hör hur hanen på vapnet spänns (det ger ifrån sig ett litet *klick*).
Men om man vänder på det . GM tar upp sitt vapen och spänner hanen när han fortfarande har vapnet sänkt eller möjligtvis i höfthöjd och är på väg att höja det. Olof är disträ och går i sin egen värld men Lisbet hör något och vänder sig om, det stressar GM som instinktivt utan att hinna tänka bara kastar iväg ett skott från höften mot henne.
GM som inte har tänkt att skjuta Lisbet blir smått perplex och tappar fokus, det förklarar hans korta uppehåll innan han agerar igen och skjuter Olof som då har vänt sig lite till höger för att se vad som hänt med Lisbet.
första skottet kanske var för att få bort Lisbeth från Olof? om hon blev skadad eller inte spelade ingen roll, bara hon inte störde honom när han skulle skjuta Olof
Logiken är enkel.
Eftersom ingen annan än Inge M hade ögonen riktade åt det hållet borde rimligtvis inte heller någon sett OP falla eftersom det gick så fort.
Möjligen har någon hunnit se den sista delen av fallet från knästående till liggande, vilket skulle kunna ha tagit ytterligare några tiondelar av en sekund.
Om Lisbeth reagerat snabbt kan hon ha hunnit med att dämpa fallet från den positionen, och hela fallförloppet kan ha dragit ut på tiden ytterligare någon tiondel.
En märklig iakttagelse gjordes av
vittnet Carina P:
Förhör 86-03-12:
”Omedelbart efter 2: a skottet tittade hon dit och såg en kvinna sitta med något i famnen samt skrika”.
Förhör 86-03-15:
”P hörde tre kraftiga knallar. Hon tittade mot ljudet och såg då en kvinna som höll någon i famnen. Bägge stod upp. Kvinnan skrek ”hjälp ”hjälp”.
Känns lite här som om dom nästan gick i backen tillsammans.
Vittnet Elisabeth J säger något liknande:
”Ja jag tror inte jag tittade bort, jag kanske satt och
tittade bara runt omkring men han [Åke L] sa det att är det faijt
på gång eller något sånt, då tittade jag och då får man det intrycket att det är några som står och bråkar, jag vet inte om, det är svårt, det var som om två stod och höll i varandra som man står så här och håller i kragen”
Detta förhör tycker jag att man inte ska dra för stora växlar på.
Hon är mycket osäker på uppgifterna, och hon säger själv att hon kan ha hört det från Åke L.
Dessutom kör förhörsledaren med tekniken att komma med egna påståenden och antaganden, för att sedan frågar om det stämmer.
Säkert hade det varit bättre att i lugn och ro låta henne berätta. Till exempel:
F. ”Men den första bilden som du har, minnesbilden som du har, det är två personer som står upprätt, är det så eller?”
J. ”Ja det där vet jag inte…”
Om Lisbeth följt med i fallet på något sätt, eller om hon fortfarande stod raklång då Olof föll tycker jag inte är en enkel fråga.
Och när det gäller just de vittnen som sett förloppet söderifrån borde Anders B:s gestalt strax därbakom ha varit ett störande inslag när det gäller att räkna in huvuden. Han måste ju mer eller mindre ha uppenbarat sig som en i sällskapet för dessa bilburna vittnen.
Förhör Åke L:
F: Kan du beskriva någon av dom här människorna som du ser, är det möjligt alltså? Om vi nu säger …
Å: Det är väldigt svårt alltså för det- det kan ha vart precis – Man ser ju under -, bara mörka gestalter egentligen va när man tittar till så här snabbt va, Och vad jag tror nu -, jag tror det var tre killar alltså. Men nu visar det sig att det var Lisbet Palme som står där, men det hade jag inte en aning om.
Det kunde -, det kunde jag inte –
F: Det var tre gestalter alltså?
Å. Tre gestalter kan jag säga. För jag tittade inte efter så noga för jag hade mest ögonen på vägen eftersom vi då rullar fram så här va.
Svårt att veta vad som är vad, men finns vittnen som med säkerhet kan säga att Olof Palme och ingen annan föll efter det andra skottet ger de Lars Borgnäs rätt.
Lars.
Fick du bekräftat av personalen på La Carterie att de omskyltat i fönstret så sent som 23.20?
I så fall det det ju stor bäring på var Nicola F mötte Palme. Detta är i så fall en mycket viktig uppgift.
Skottkaoset är en konsekvens av GM:s kaotiska hjärna.
Kan det möjligen varit så att LP vände sig om för att hon lade märke till att det var någon bakom, vilket är rimligt att anta tycker jag, och att GM p.g.a. det då reflexmässigt sköt mot LP först då han kanske till och med fick ögonkontakt med henne i den situationen? Finns det någon rimlighet i ett sådant scenario? Eller att GM först sköt mot LP för att skona henne att se mordet? Om det första skottet var mot LP, betyder det att det i så fall var planerat?
Men jag tror i vilket fall att det är osannolikt att skottet var menat som ett skrämskott, det hade varit allt för riskabelt, hur skull GM kunna skjuta så nära ryggen när han inte kan se ryggen under kappan som dessutom kanske ligger en bit ifrån ryggen eftersom jag antar att det var ganska kraftigt och tjock och putade och veks sig utan att avslöja exakt var kroppen befann sig under. Dessutom var det väl inte helt upplyst häller.
Lars, tack för din kommentar och en intressant bok!
Du skriver att indicierna på Säpopolisers delaktighet är mer konkreta än när det gäller Stay Behind, och du hänvisar till det dokumenterade hatet mot Olof Palme etc.
Jag kan hålla med, men kan inte det också bero på att vi ändå har väldigt lite konkreta kunskaper om Stay Behind, om vilka personer som var med, hur aktiva de var och hur de agerade i fredstid och så vidare? Säpo är trots allt känt, medan Stay Behind officiellt inte ens existerade.
Saknar en tanke, idé i Lars Borgnäs bok. Som går ut på följande.
Mördaren tar tag i Olof.
Olof stannar medan Lisbeth fortsätter att gå för hon märker inte att Olof stannat.
Paret palme går såklart i arm i arm. Pga av att Olof stannat och Lisbeth drar i hans vänstra arm kommer Olof att vrida sig 45 grader mot Sveavägen. Lika så kommer Lisbeth att vrida sig 45 grader när hennes arm sitter fast i Olof.
Då går skott 1 av.
Båda är vridna 45 grader mot Sveavägen. så fortfarande innehar dom samma inbördes förhållande som när dom gick längs Sveavägen. Det är då hon tänker vända sig för att prata med Olof om smällen.
Han är ju fortfarande på hennes vänstra sida pga av att båda har vänt sig 45 grader så hon ser inte honom mer nu, än när dom gick längs Sveavägen.
Lisbeth har hamnat nån meter framför Olof innan deras armar bromsar upp hennes färd.
Mördaren har anpassat sig och följt med bakom Olof efter hans första rörelse som fick honom att missa det första skottet. man kan säga att han följt med i en 45 graders rörelse för att vid det andra skottet kunna skjuta rakt genom Olof.
Kanske Olof även vänder sig något tillbaka mot Lisbeth dom två sekunder han har kvar i livet.
Olof kanske är lite ur balans efter att Lisbeth drog i hanns arm så han tänker ta ett steg till för att få vikten över fötterna.
Det kan inte heller uteslutas att Olof gör en hastig rörelse när mördaren tar tag i hans axel för första skottet. Så därav kommer ur balans och missar.
Frågan att klura på är vilken axel, vilken vridning, får vilken hand att skjuts tvärs Sveavägen.
Då tänker jag att om man håller Olofs vänstra axel och han gör en snabb vridning åt höger för att bli av med handen kommer även mördaren att vridas åt höger.
Samtidigt kommer även Lisbeths vänsterarm att att dras bakåt av Olof eftersom dom går armkrok. Vilket ger att hon kommer att vrida sig 45 grader från Sveavägen. Vilket skulle vara önskvärt för att få ihop det hela.
Nu vet jag att det finns ett vittne straxt över 5 meter bakom paret palme.
Är det ett bra läge för ett proffs att skjuta?
Hur kom mördaren in mellan.
När?
Eller mötte paret palme och mördaren Anders och nån sekund efter mötet tänker Anders. Jag går hem istället och vände 180 grader och hamnar bakom en trio.
Kanske mördaren går närmare trottoaren.
Det är han som kommer in från höger, reklampelaren. Går vänster och ansluter i bredd till vänster om paret palme. Efter en stund lyfter han som högra hand. Med ett vapen Anders inte ser. Han tänker så där gör man bara om man vill hålla om nån. Den i mitten stannar. Det går några sekunder. Pang.
Ett runt hörn.
Anders måste väl ha haft hur många sekunder som helst på sig att se mördaren…
Ett vittne såg paret palme 50 meter tidigare med en äldre man bakom sig i en blå jacka.
En blå jacka som går ner minst halvvägs till knäna.
Samma vittne ska sen på 150 meter antar jag. Peka ut Anders som den person i blå jacka som gick bakom palme.
Hur bra kan man bedöma nyans och längd på jackan på över 100 meter ?
Okej att det är en person med blå jacka där. Men är det samma person ?
Anders jacka går väl bara till midjan.
Det är enda sätter jag kan tänka mig att mördaren fick en person 10-5 meter bakom sig.
Att han aldrig märke att ander vände håll och börja gå efter mördaren.
När mördaren istället trodde att dom gick åt varsitt håll.
Kan jag inte sova. Brukar jag sätta på ett avsnitt om ubåtar med Lars Borgnäs.
Lagom intressant och bra röst.
Det är synd att han inte läser in sina böcker själv.
skulle säkert vara perfekt som inläsare av andra böcker också.
Efter läst en bok om Oleg Gordijewski.
Funderar jag på. Kan inte en av olofs ”affärer” med kvinnor snarare ha kunna varit en kontakt likt den spioner verkar ha.
Stellan.
Det vore angeläget att veta vilken typ av jacka som NF avser när han talar om:
”En jacka i färg som ryggen på telefonkatalogens Stockholmsdel A-M. Jackan liknade Tensonjackor”
”Jackan räckte ner till lårens mitt”
Tenson är ju ett fabrikat, och tillverkade jackor av olika modeller, så Nicola borde i likhet med flygledaren fått göra en skiss på hur han menade egentligen.
Om det inte var Anders B så kan det ju ha varit Grand-mannen, och då ökar ju värdet av observationen högst avsevärt.
Nicolas beskrivning av jackans längd gör mig mycket tveksam till att det kan ha varit Anders B, men den stämmer nog betydligt bättre med Mårten Palmes olika beskrivningar av mannen vid möbelaffären.
Mårten säger följande i olika förhör:
”Blå täckjacka som var ganska så lång och gick en bra bit neråt låren på mannen”
”Mörkblå jacka av ”vildmarkstyp” med både raka och snedställda fickor. Materialet verkade vara bävernylon, jackan nådde ner till åtminstone halva låret”
Om platsen för Nicolas möte med makarna Palme och mannen var där han sagt, minskar det ytterligare möjligheten för att det skulle vara AB.
Nicola F säger följande:
”F gick norrut på Sveavägens östra gångbana. Då han befann sig mitt för ingången till nr 44 såg han på 20 meters avstånd (utanför butiken La Carterie)makarna Palme komma gående i promenadtakt. Olof Palme gick längst till höger, d.v.s. närmast husväggen. De möttes efter ca 10 meter och F passerade dem till vänster i sin egen gångriktning. Han gick själv ungefär mitt i gångbanan som är
Ca 7 meter bred.
Ca 8-10 meter bakom makarna Palme gick en man i blå jacka.”
Positionen för denna man är i detta läge 60 meter norr om bankomaten där Anders B befann sig, och visst kan han ha rört sig litegrann i kylan för att hålla värmen, men hela 60 meter låter lite för mycket.
Vi kan inte vara säkra på Nicola F gett en exakt position för mötet, men vi har följande att gå på:
”Just som [Nicola F] hade passerat Makarna Palme gick han förbi butiken La Carterie, och såg att en man arbetade i skyltfönstret”
Detta är en viktig iakttagelse som med betydligt större säkerhet knyter mötet till platsen med en mycket liten felmarginal, och jag har länge varit på jakt efter en bekräftelse på att mannen i skyltfönstret faktiskt går att bekräfta, och Lars Borgnäs tycks ha fått bekräftat av personalen i butiken att de skyltade om i fönstret denna kväll.
Min personliga uppfattning är då att det med betydligt större sannolikhet handlar om Mårten Palmes Grand-man än om Anders B.
Jörgen, om man tänker sig att det är Grandmannen som följt efter så finns det en annan intressant observation:
I rekonstruktionen placerar Nicola efterföljaren långt ut till vänster mot gatan. Där det också enligt andra bilder ser ut att vara mer snö och svårare att gå. Det tycker jag indikerar att han försökte dölja sig.
Spekulation: Tänkte GM att paret palme skulle ta tunnelbanna vid Tunnelgatan, så att det var ”sista chansen” att göra något? (är inte orienterad i Stockholm för att veta om det är rimligt)
Här finns det en tydlig skillnad mellan vad som står i protokollet från vallningsförhöret med Nicola(sid 93) och vad som visas på rekonstruktionsfotot (se samma länk, sid 102). Nicola säger enligt protokollet att mannnen gick ”ute i gångbanan, c:a 3 meter från sträckstenskanten”. Det är någonstans mitt på trottoaren. Men fotot visar en man som går ända ute vid gatan, det vill säga alldeles intill sträckstenskanten – en differens på tre meter.
Det är ett exempel på att viktiga polisförhör i Palmeutredningen kan innehålla oklarheter och motsägelser, vilket gör det besvärligt att dra slutsatser.
Ja, det stämmer inte alls med vad han sagt i förhöret, och man har nog tagit en liten funderare på hur man skulle placera mannen, eftersom reklampelaren nästan hamnar på tremetersmarkeringen.
Nicola nämner inte något om denne pelare, vilket skulle kunna innebära att mannen egentligen befann sig något framför eller något bakom och inte exakt i höjd med den.
Man kan också lägga märke till att Nicola själv inte är med på denna bild, och då är det inte ens givet att han var kvar på platsen vid fototillfället, även om övriga foton där han medverkar tycks ha varit tagna mycket nära inpå, men det kan ju ha varit flera minuter emellan.
Jag föreställer mig att Nicola skulle ha nämnt något om pelaren om mannen gått på utsidan av den.
Precis som Johan säger så har jag också för mig att jag sett bilder som visar att det fanns en snövall på den yttre delen av trottoaren.
Bara det skulle i så fall göra det nog så knöligt att ta sig fram där ute.
Hur nu detta ska tolkas.
Nu var i och för sig tunnelbanenedgången stängd, men jag tycker att det är rimligt att tänka sig att gm såg platsen som sista chansen, för längre söderut mot Kungsgatan blir det fler människor, och betydligt svårare att komma undan.
Ang frågan om vittnet Nicola F sett den förföljande mannen gående på utsidan av annonspelaren, så finns en ganska illustrativ bild på sid 7 i Expressen 86-03-01.
Hela den norra annonspelaren och hela stråket längs trottoarens ytterkant tycks bestå av en stor snövall, och det vore väldigt svårt att ta sig fram där ute.
Jag tror att Nicola F direkt hade reagerat på detta konstiga beteende.
En person som kliver omkring ute i oländig terräng hajar man till över.
Det sannolika är att mannen gick nära snövallen och på insidan om annonspelaren.
Samma slutsats tror jag att vi ska dra när vi föreställer oss SE:s väg framåt på trottoaren.
”Trottoarens ytterkant” betyder sannolikt ”så långt ut man kan komma och fortfarande ha fast
mark under fötterna”
https://tidningar.kb.se/4112703/1986-03-01/edition/11242/part/1/page/7/?newspaper=EXPRESSEN&from=1986-03-01&to=1986-03-01
Om Lena Andersson, Gunnar wall och lars borgnäs gör ett gemensamt uttalande väger det tyngst.
Om GM fick syn på paret Palme i Gamla stan av en slump och följde efter dem till biografen är det väl högst tänkbart att GM trodde de skulle ta samma väg tillbaka. Gärningsmannaprofilen (GMP) pekar mot en enkel person som lever under enkla förhållanden (i det här sammanhanget menar jag inte så intellektuell och fantasifull) och sådana brukar ju också tänka ”enkelt”. Jag vet att många anser att GMP är tendentiöst gjord utifrån kännedom om Christer Pettersson och att profilen ska innehålla brister men jag delar inte helt den uppfattningen. Jag tror GMP ändå kan peka på en slags ”typ” som skulle kunna utföra ett vansinnesdåd likt palmemordet pga av hat, självömkan och allmänt missnöje. Vad är det då för en slags ”enkel” typ som införskaffar sig en stor revolver? Kanske en person som rör sig i skumma kretsar efter jobbet och som vill kunna försvara sig, känna sig tuff eller kanske rentutav leka polis. Som de där underliga typerna gjorde i början på 70-talet som ville rensa upp i Stockholms undre värld och som kallades för ”Barbrogruppen”. Det finns ju alltid individer som går till överdrift med allting. Fast nu när Krister Petterssons presskonferens närmar sig känns det lite meningslöst att spekulera mera egentligen. Snart får vi förhoppningsvis veta.
Jag har sett att det 1994 utkom en bok av Roland Perry: The Fifth Man som hävdar att Emma Rothschilds far var spion för Sovjet. Emma Rothschild var ju Palmes stadigvarande älskarinna vid tiden för mordet och enligt flashback (2016-04-25 ryktas till och med att Emma skulle ha förmedlat Palmes eget spioneri för Sovjet. Men jag undrar hur mycket sanning det ligger i utpekandet av Victor Rothschild som spion och om saken har något som helst att göra med mordet. Jag håller i alla fall med Borgnäs om att Palmes kärleksaffärer, och särskilt denna långvariga affär, måste ha berört Lisbet mycket djupt, och jag tror också att detta åtminstone delvis kan ha skapat en betydande psykisk instablilitet hos henne.
Det är förvisso sant att Palme var nära personligt bekant med forskaren Emma Rothschild som var verksam vid det Stockholmsbaserade fredsforskningsinstitutet SIPRI. I skvallret kring Palme har det ofta tolkats som att de hade en kärlekshistoria. Men på grund av deras gemensamma engagemang i fredsfrågor hade de förvisso andra anledningar att träffas.
Under 80-talet förekom det ju inte bara ett utbrett Palmehat i ganska stora delar av det svenska samhället utan också en utbredd misstänksamhet mot den svenske statsministern inom till exempel säkerhetspolisen – där temat var att han skulle vara en säkerhetsrisk och nationellt opålitlig. Och i sådana miljöer ingick det i kulturen att spekulera kring att politiker kunde ha älskarinnor som fungerade som spioner för Sovjetunionen.
Så mot den bakgrunden är det inte direkt förvånande att det förekom ryktesspridning om Palme och Rothschild.
Som ett litet PS till den här diskussionen. Jag skrev en sak i Moderna Tider för hiskeligt länge sedan om att Victor Rothschild skulle ha försökt stoppa den engelska utgåvan av Chris Moseys ‘Cruel Awakening’ (1991), en ganska fnoskig bok om Sverige och Palmemordet, som tog upp det där med Palmes påstådda förhållande med Emma R. Mosey hävdade att en ”hög svensk diplomat” skulle varit behjälplig i detta, med vilket han avsåg framlidne Alvar Alsterdal. Så var dock inte fallet. Artikeln finns i PDF här: http://www.pressyltaredux.com/arkiv/alvar.pdf
Tackar för detta!
Tack för en intressant bok Lars.
En kort kommentarer angående din tolkning av gärningsmannens psykologi:
”Men en annan och betydligt mer sannolik förklaring är att gärningsmannen ville skrämma LP till tystnad, vilket han i så fall lyckades väl med med tanke på hur hon sedan agerade gentemot utredarna – faktiskt redan från Sabbatsbergs sjukhus och framåt.”
Men han behövde inte skjuta henne för det. Han hade nått sitt syfte med att skjuta Olof. Se vittnesförhören om beskrivningarna av hans skador, det hade ju räckt om meningen bara var att skrämma henne. Därför är det mer sannolikt att han höll på att mörda henne. Att hon blev träffad av skottet är ju beviset för det.
En fundamental sak som är så väldigt uppenbar, (men som också därför måste påpekas för att kanske skapa ”relief” åt MOP): OM GM – eller någon ev. ‘uppdragsgivare’ till denne – velat döda LP så hade det funnits all tid i världen mellan 1986 och fram tills hon själv avled för något år sedan.
Därmed måste det, en gång för alla, vara fastslaget att OP var primärt, och kanske enda, mål som GM egentligen var intresserad av att ”eliminera”.
Som sagt, elementärt.
Några korta kommentarer möjligen lite vid sidan av. I Krusell publicerad Polistidningen i april 1986 en artikel om mordet på Olof Palme. I slutklämmen skriver han att om en stat ligger bakom mordet så är utsikten till framgång i utredningen strängt taget obefintlig. Sydafrika?. Vidare.Den finske diplomat Max Jakobson har i olika sammanhang fört resonemang som gått ut på ungefär följande: det har under större delen av 19talet funnits en djupgående konflikt i det svenska samhället mellan den han kallade för det kungliga Sverige(militären, näringslivet, den traditionella förvaltningen)och folkhemsSverige(socialdemokratin,fackföringsrörelsen) Är detta en förklaring till misstankarna om någon form av inblandning från Säpos sida.
Sedan jag har läst Lars Borgnäs senaste bok har jag ändrat uppfattning om hur mordet gick till. Tidigare tänkte jag slentrianmässigt att eftersom Olof P måste vara det primära målet så var det också han som sköts först och sedan sköts ett skott mot Lisbeth. Detta har väl också varit den förhärskande uppfattningen hos PU och GRK.
Nu inser jag att, som Lars Borgnäs analys av majoriteten av vittnesmålen visar, Olof P stod upp när skott nr 2 kom och att detta betyder att Olof sköts med andra skottet.
Dessutom är det mest sannolikt att GM höll revolvern med vänster hand annars hade huvudvittnet Anders B sett mynningselden vid avfyrningen. Detta betyder dock inte att GM måste var vänsterhänt, han kan mycket väl varit högerhänt men så tränad (enligt Anders Lexne) att han sköt lika bra med vänster hand. Krutstänk från bägge skotten borde ha hamnat på Olofs rock på olika ställen. Är det känt något om sådan krutanalys.?
Varför sköt då GM mot Lisbeth.?
Ett alternativ kan vara som Timonen skrev, en försvarsrörelse från Olof P gör att ett vådaskott går av och snuddar Lisbeth men jag tror mer på följande alternativ:
Gärningsmannen hade fast grepp om Olof men hade ingen kontroll på Lisbeth. Om han hade skjutit Olof först så kunde teoretiskt Lisbeth ha attackerat honom och rivit honom i ansiktet. Då hade han blivit avslöjad även om han sedan hade skjutit Lisbeth. Den risken ville han inte ta, han måste först skjuta henne, hon klarade sig med 5 mm marginal och blev chockad.
Den omvända skottföljden är viktig ur den aspekten att den visar hur iskall och beräknad gärningsmannen var. Detta handlar inte om ett slumpmord av en ensam galning.
Den som tror att mördaren var en ensam galning, en slumpmördare, som gick runt med en tung revolver ifall han skulle råka träffa den hatade Olof Palme, den kommer att ha svårt att acceptera den omvända skottordningen.
Dessutom tror jag att de patroner som användes inte var av standard magnum typ då sådana hade hörselskadat den närmsta omgivningen. Patronerna måste ha varit manuellt nerladdade med mindre krut eller krut av annan typ.
Jag har en kommentar angående Borgnäs retorik. Han börjar hela artikeln med att anklaga Gunnar och andra för att vara fast i sina mönster om hur saker borde vara och att han inte trodde Gunnar var en person som var på detta sätt.
Annat tycks komma i andra hand.
Om han nu har fakta som är så obestridliga är det konstigt att han inte framför dessa i första hand, då dessa bör tala för sig själva, utan istället fokuserar på vad för slags person Gunnar är.