Gunnar Wall svarar Lars Borgnäs: Jag väntar på bevis som övertygar

Staty av rättvisan som väger bevisen utanför domstolsbyggnad i Memphis, Tennessee. Foto: Carptrash

Här kommer mitt svar till Lars Borgnäs i debatten om hans bok Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare.

Jag recenserade först boken och betonade att den innehöll åtskilligt av intresse men riktade samtidigt en del kritik mot den. Lars Borgnäs svarade på kritiken i det här inlägget.

Och nu bemöter jag alltså vad han skrev. Samtidigt inbjuder jag honom till att skriva ett andra svar.

Snart kommer också mitt svar till författaren Lena Andersson. Hon skrev ett förord till boken. Jag tog upp det i min recension och hon kommenterade det i ett inlägg som kan läsas här. /Gunnar Wall


NEJ LARS, JAG TYCKER INTE JAG HAR ”någon orubblig föreställning om hur saker måste vara”. Däremot förhåller jag mig tills vidare skeptisk till en teori som du presenterar trettiofyra år efter mordet – den om den omvända skottföljden.

Och det tycker jag är naturligt.

Som du själv säger baserar du din teori på material som har funnits allmänt tillgängligt i de förhörsprotokoll som presenterades i samband med Palmerättegången för mer än trettio år sedan. Av någon anledning har du för egen del undgått att dra slutsatsen om den omvända skottordningen under hela den tiden. Och det har också nästan alla andra. Men nu har du dragit den.

Skulle i stort sett alla som studerat denna mordgåta under alla dessa år ha missat det du nu framställer som uppenbart? Ja, så kan det förstås vara. Men min utgångspunkt är helt enkelt att den som tar del av ditt resonemang gör klokt i att leta efter invändningar mot det och att kräva dig på tung bevisning om du gör anspråk på att få det du säger etablerat som en ny sanning.

Med andra ord: det kan hända att du har rätt. Men jag anser inte att du har bevisat det. Och det finns, menar jag, omständigheter som pekar på motsatsen.

Håller mördaren fast Palme medan han skjuter mot Lisbeth?

Vi kan börja med en detalj, men en som kan vara nog så viktig. Du hänvisar här på bloggen till ”Anders B:s uppgift om att gärningsmannen fick OP att bromsa upp kort före det första skottet genom att lägga sin hand på OP:s axel.”

Det där är en viktig punkt i ditt teoribygge, inser jag. Det handlar om att mördaren fysiskt skaffar sig kontroll över Olof Palme i samband med att han skjuter det första skottet mot Lisbeth. Eftersom du menar att det var två sekunder mellan skotten – vilket jag medger är möjligt – skulle mördaren ha hållit fast Palme något längre tid än så, kanske tre sekunder.

Det är i så fall en i sammanhanget rätt utdragen och högst dramatisk händelsesekvens: Palme blir fasthållen medan mördaren öppnar eld mot Lisbeth.

Men säger Anders något sådant?

I första förhöret som hålls under mordnatten heter det:

[Anders B] uppfattar personerna framför sig som att det var en man som gick närmast husen och som höll om en kvinna som gick i mitten samt en kvinna som gick längst ut mot gatan. De såg alla ut att vara i samma längd. [Anders B] omtalar att han är säker på att sällskapet hade gått framför honom i minst fem meter och såg ut att ha trevligt och småpratade med varandra. Plötsligt hörde [Anders B] två st smällar som lät som ”påsksmällare” […]

Här finns ingenting om att mördaren bromsade Palme.

Nästa förhör den 3 mars:

Den person som går längst till vänster, personerna går liksom i stort sett i bredd, har liksom lagt armen om en person som går i mitten och som just av att han har armen runt om axlarna på personerna drar [Anders B] slutsatsen att det är en kvinna som går. Till höger om den som har armen runt axlarna på sig och som senare faller omkull går en kvinna och då närmast gatan.

Längre ner i samma förhör:

[Anders B] säger vidare spontant att han i sin egen fantasi runt detta förhållande har helt enkelt dragit slutsatsen att mannen har skjutit Palme med sin vänstra hand under tiden som han hållit den högra runt axlarna på honom.

I ett tredje förhör – hållet den 25 mars 1987 – går det inte längre att känna igen Anders B:s ursprungliga berättelse. Det låter där som om han ser paret Palme och mördaren först när de befinner sig i korsningen Sveavägen – Tunnelgatan. Vi kan lämna det åt sidan med konstaterandet att inte heller där finns något om att mördaren bromsar Palme genom att hålla fast honom.

I tingsrätten när Anders hörs återkommer han dock till att han själv är medveten om att han följer efter sällskapet några steg innan mordet äger rum. Han säger för övrigt att mördaren ”verkar hålla om” Palme och har handen på dennes axel.

Anders ger också följande generella beskrivning av förloppet:

Jag upplever det som så att här kommer det ett sällskap som haft trevligt och så skjuter någon bara. Och går därifrån.

Ingenting av detta ger belägg för att Anders skulle ha noterat att mördaren bromsat Palme i kanske tre sekunder medan han skjutit Lisbeth för att därefter skjuta Palme själv.

Det kan tilläggas att Anders i det första förhöret säger att han till en början tror att smällarna från revolvern var påsksmällare. Det pekar på att han inte sett något före smällarna som han uppfattat som dramatiskt, till exempel att mördaren kraftfullt gripit tag i Palme, bromsat upp honom och hållit honom i en fast position.

Det är förstås möjligt att det ändå gått till som du beskriver, men då vill jag se argument som övertygar mig.

Vad har vittnena sagt – och hur ska det bedömas?

Nästa fråga som jag funderar över är din övergripande beskrivning av vittnesmålen. Du skriver att om Olof blev skjuten först och Lisbeth sedan: ”borde då inte något vittne ha beskrivit det så? Kan alla samtidigt, och oberoende av varandra, missta sig på den punkten?”

Här låter det som om alla vittnena påstått att mördaren först sköt mot Lisbeth. Så är det ju inte. Det är väl egentligen inget vittne som uttryckligen påstått det.

Däremot – det medger jag gärna – kan man i vissa protokoll hitta uppgifter som mer eller mindre starkt pekar på att det var så det gick till. Men det ändrar inte fakta: flertalet av vittnesmålen från mordplatsen kan inte alls kan användas för några som helst slutsatser i någondera riktningen.

Och när det gäller det stöd du hittar för din teori i vissa förhörsprotokoll får man inte glömma: det kan bli fel i sådana protokoll av alla möjliga skäl.

En särskild sådan orsak till sådana fel som jag inte tydligt resonerade om i min recension kan det finnas anledning att säga några ord om nu. Det handlar helt enkelt om att vittnen kan begå exakt den sortens misstag som du varnar mig för att göra: de godtar något som de anser vara rimligt fastän de egentligen inte kan veta om det är sant.

Det finns ju en omfattande forskning kring vittnespsykologi och vittnens tillförlitlighet. Den visar att vittnen kan missa delar av händelseförlopp, de kan missuppfatta andra delar och de kan i efterhand lägga till saker de inte sett – och då vara övertygade om de faktiskt har sett det.

Det där sista, att de tror sig ha sett saker de inte sett, beror vanligtvis på att de så starkt tror att något har ägt rum att det nästlar sig in i deras föreställning om vad de själva noterat med sina sinnen.

Ibland kan det röra sig om sådant som inte alls har inträffat, men ibland kan det givetvis röra sig om saker som faktiskt har skett även om de inte själva har sett det.

Elizabeth Loftus, amerikansk minnespsykolog med vittnespsykologi som specialområde. Foto: BD Engler

Elizabeth Loftus är förmodligen världens mest kända minnespsykolog och hon har särskilt koncentrerat sin forskning på frågan om tillförlitligheten i vittnesmål.

Mycket av det hon kommit fram till finns sammanfattat i hennes bok Eyewitness Testimony (Harvard University Press 1996).

Ett experiment som Loftus redogör för handlar om försökspersoner som får se en film som visar en seriekrock. Den orsakas av ett en bil gjort en sväng utan att stanna vid en stoppskylt. När en annan bil tvingas bromsa hastigt kör en rad fordon in i den bromsande bilen.

Efter filmen får försökspersonerna en serie frågor att besvara. Hälften av dem får inledningsvis en fråga om vilken hastighet den vållande bilen hade när den körde förbi stoppskylten, den andra hälften får motsvarande fråga utan att stoppskylten nämns.

I slutet av testet får alla försökspersonerna en sista fråga om de själva sett en stoppskylt. De som tidigare har fått frågan där stoppskylten nämns är tydligt mer benägna att svara att de själva sett en sådan skylt. 53 procent i den gruppen svarar ja, men bara 35 procent i den andra gruppen. (Loftus sid 55f)

Här har vi uppenbarligen inte att göra med minnesfel på grund av att lång tid förflutit. Försökspersoner ser en film, fyller i ett test och när de fyller i sista frågan – som tydligt handlar om vad de själva sett – har de uppenbarligen påverkats av en tidigare fråga.

Det här skulle kunna vara en parallell till polisförhören med vittnena från Sveavägen. När polisen talade med dessa vittnen visste de givetvis mer än vad de gjort vid själva skottögonblicket. De visste att det skett ett mord och att mordoffret fallit till marken i samband med skjutandet.

Vi vet också att Palme föll till marken, så just i det avseendet spelar det förstås ingen roll om det ena eller andra vittnet sett det ske. Men om frågan gäller exakt när han föll till marken blir det mer bekymmersamt ifall vittnen felaktigt föreställer sig att de har sett det – för då kommer en systematisk felkälla in. De vittnen som vet med sig att de tittade mot mordplatsen först sedan de hört att det smällde kan ju bara förlägga uppgiften om sin observation av mannen som föll till ett relativt sent skede i händelseförloppet. Och det passar i så fall mycket bättre ihop med det andra skottet än med det första.

Susanne L:s vittnesmål är ett tydligt exempel på något sådant. Hon tror sig ha sett Palme falla men hennes berättelse i övrigt pekar på att det tog henne rätt lång tid innan hon tittade mot brottsplatsen. Ifall hon verkligen såg honom slå i marken kan det absolut inte ha varit efter det första skottet. Men det allra mesta pekar på att hon vände blicken mot Dekorimahörnan så sent att hon inte heller kan ha sett Palme falla efter det andra skottet.

Liknande minnesfel kan helt klart ha förekommit hos andra vittnen även om dessa fel inte är lika lätta att identifiera som i hennes fall.

Vittnen som hade Dekorimahörnan eller Palme själv i synfältet redan före skottlossningen kunde förstås se Palme falla oavsett om han träffades av det första eller andra skottet. Anders B är ett sådant vittne, Inge M ett annat.

Deras iakttagelser är förstås därför särskilt intressanta i förhållande till den diskussion du reser. Men Anders uppgifter ger, menar jag, ingen vägledning när det gäller frågan om det var det första eller andra skottet. Och när det gäller Inge utgörs stödet för din teori bara av dennes påstående att det verkade som om Palme blev skjuten två gånger, vilket ju kan tolkas som att Palme stod upp efter det första skottet. Men det räcker inte, menar jag, för att anse att den saken skulle vara bevisad.

Just i det sammanhanget är det för övrigt av intresse att notera att Loftus i sin bok menar att vittnen generellt tenderar att överskatta hur lång tid ett händelseförlopp tar. (Se sid 29f.) Det kan ju få betydelse när vi ska bedöma hur lång tid det gick mellan skotten på Sveavägen.

Du bygger dina bedömningar på vad vittnena uppger och konstaterar att ingen preciserad uppgift ligger under en sekund.

Jag påpekade i min recension att de flesta människor är ovana att diskutera eller bedöma kortare tidrymder och därför inte säger till exempel 0,8 sekunder. Men till det kan alltså läggas att vittnen – om Loftus har rätt – generellt är benägna att uppge längre tidrymder än de faktiska.

I min recension valde jag ändå att medge att mycket talade för att tiden mellan skotten nog var så lång som du menar, alltså åtminstone en sekund. Men när jag i stort sett instämde i din slutsats på den punkten måste jag nog i efterhand medge att jag lite grann utgick från vad jag tyckte var rimligt. Och det kan ju egentligen, som du påpekar i annat sammanhang, vara vanskligt att göra så.

I själva verket finns det ju en möjlighet att det andra skottet kan ha kommit snabbare efter det första än vad du tror, kanske bara efter en halv sekund. Och det har i så fall betydelse inte minst för hur vi ska tolka den där uppgiften från förhöret med Inge M, den som handlade om att det verkade som om Palme blev skjuten två gånger.

Menar du att skottet mot Lisbeth kan ha träffat precis som avsett?

Du skriver i ditt svar en annan sak som jag reagerar över, att vi inte alls vet om skottet mot Lisbeth blev en miss eller ej och att en skicklig skytt borde kunna skjuta med stor precision på det korta avståndet.

Om jag förstår dig rätt menar du alltså att det skott som passerade strax intill Lisbeths ryggrad kan ha varit noga placerat för att uppnå maximal skrämseleffekt utan att egentligen skada henne. Och du nämner till och med som ett åtminstone tänkbart alternativ – även om du själv inte tror på det – att skottet var avsett att ge Lisbeth alibi. Det skulle ha verkat som om hon var i fara utan att hon var det.

Jag förstår att det ligger i linje med din teori att öppna för sådana tankegångar

Du menar ju att det första skottet mot Lisbeth var väl planerat och att hon redan var vänd mot mördaren när han sköt mot henne på en meters håll. Då borde han inte ha missat om han var så professionell som du föreställer dig. Alltså, menar du, var det kanske egentligen ett perfekt skott.

Du syftar med andra ord på någon sorts exakt cirkusartistskjutning, vad jag kan förstå. En sådan är förstås hypotetiskt tänkbar enbart om det var det första skottet som riktades mot Lisbeth när allt var någorlunda lugnt och kontrollerbart – och om hon befann sig i en tämligen orörlig position som inbjöd till prickskytte av ett slag där hon bara nästan skulle bli ihjälskjuten.

Men inte ens då talar vi om något som jag kan se som sannolikt – eftersom det skulle bygga på att mördaren kunde räkna med att förutsäga Lisbeth Palmes förväntade rörelsemönster in i minsta detalj. Om skottet som snuddade henne gått någon centimeter annorlunda hade hon varit död.

Dessutom måste han själv vara oerhört säker på handen, vilket ju borde vara svårförenligt med att han samtidigt var fullt upptagen med att hålla fast Olof Palme med andra handen.

Nog om detta. Tills vidare håller jag fast vid den traditionella uppfattningen om skottordningen.

Säpo och Stay Behind

Ett annat tema för din bok är att centrum för en mordkomplott mot Palme skulle ligga i Säpo.

Jag avvisar inte alls den möjligheten, men menar att även om man diskuterar svenska hemliga strukturer så fanns det ju andra, till exempel Stay Behindnätverket som arbetade helt utanför lagen.

Du skriver här på bloggen: ”Indicierna på Säpopolisers delaktighet är i mina ögon betydligt mer konkreta än motsvarande för Stay Behind.”

För all del. Men som en av kommentatorerna på min blogg, signaturen Stefan, så riktigt har påpekat var det ju inte ens känt att Stay Behind existerade vid tiden för Palmemordet.

Inte desto mindre existerade Stay Behindnätverket i högsta grad. Och det är tämligen klart att i dess uppgifter ingick att förbereda sig för att i kritiska situationer kunna utföra likvideringar av personer som betraktades som förrädare. (Se min bok Konspiration Olof Palme, sid 240f).

Att det över huvud taget fanns strukturer med tydliga kopplingar till svenska staten som ägnade sig åt sådan planering var förstås extremt känsligt. Och just därför menar jag att det är lättare att föreställa sig att sådana halvt vilande paramilitära styrkor fanns i en organisation som officiellt inte ens existerade än inom de officiella ramarna för den högst bekanta svenska säkerhetspolisen.

Men låt mig förtydliga: jag kan inte ge något svar på vem eller vilka som mördade Olof Palme. Det jag vill betona är att vi inte låsa oss vid alltför snabba slutsatser.

Fel att fokusera på Lisbeth som orsak till haveriet

Ända sedan jag skrev min första bok i ämnet, Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet, har jag velat fokusera på det märkliga och bekymmersamma i att utredningen av mordet kraschat så grundligt under så lång tid. Jag försökte resa de frågorna i min recension.

Under de första två åren var utredningen i väsentlig utsträckning i händerna på Holmér och Ebbe Carlsson. Båda två hade utmärkta kontakter med kanslihuset. Efter den skandal som följde när Ebbes livvakt fastnat i tullen i Helsingborg flyttade det faktiska utredandets operativa centrum över till åklagarna och rikskriminalen. Och PKK ersattes av Christer Pettersson när det gällde att formulera ett huvudspår.

Det här händelseförloppet kan knappast kallas annat än bedrövligt, som jag ser det. Och jag har svårt att se någon annan förklaring till det än att krafter i kanslihuset, inte minst Ingvar Carlsson, agerade som mörkläggare.

Ingvar Carlsson hörs i konstitutionsutskottet 4 augusti 1988. Förhöret sänds i TV. Han har själv valt att komma till KU. Anledningen är, säger han själv, ”de påståenden som förekommit om att regeringen eller mitt parti skulle ha något att dölja i anslutning till spaningarna efter Olof Palmes mördare”.

Det betyder givetvis inte att ansvaret för att mordet begåtts fanns i kanslihuset eller ens att man där visste sanningen om vad som skett. Men – som jag många gånger understrukit – det kan ha räckt med fruktan för en förutsättningslös utredning för att regeringsmaskineriet skulle låta fixarna Holmér och Ebbe rassla igång med sin yviga skenlösning, PKK. Och för att – sedan detta projekt misslyckats – låta Palmegruppen och åklagarna försöka hitta en lämplig gärningsman i den sorts kriminella kretsar som rättsapparaten brukade befatta sig med.

Håller du med mig om detta? Och i så fall: hur placerar du då in Lisbeth Palme? Var det hon som såg till att Holmér och Ebbe lanserade PKK-spåret? Var det senare hon som fick åklagarna och Ölvebros Palmegrupp att börja leta efter en lämplig statsministermördare i kretsarna kring spelklubben Oxen?

Skulle hon ha varit indragen i, eller till och med lett, sådana sjaskigheter för att sopa igen spåren efter sin makes mördare? Det tror inte jag.

Lisbeth Palme visade i den intervju hon ställde upp på med Sveriges Radios Helena Groll 2011 att hon var stolt över sin döde man och att hon mycket väl visste att han varit en omstridd politiker med mäktiga fiender. När hon fick frågan om varför Olof Palme var så kontroversiell svarade hon:

Han vågade säga ifrån. Och det var inte alltid populärt. Ta exemplet Vietnamkriget. Det var självklart inte populärt att han stod upp och hävdade ett litet folks rätt att bestämma över sig själva.

Lite längre fram i programmet kommer intervjuaren in på att det talats om att Palme kort tid före sin död funderat på att lämna politiken, på att han var trött. Hon frågar Lisbeth om det var så att han funderade på att avgå.

Lisbeth svarar genom att säga att tanken alltid fanns. Och hon tillägger:

Det är klart att han visste att man riktade in sig på hans person väldigt mycket för att han var den som stod för och vågade ta upp alla de här frågorna ute i världen.

Och hon tillägger:

Han visste att det betydde någonting om han var kvar. Han visste att han spelade en roll för avkolonialiseringen i Afrika till exempel.

Lisbeth Palme förklarar att hennes man förstås insåg att det var hans ställning i den svenska politiken som ”rättfärdigade hans position”. Utan rollen som statsminister skulle han inte kunna ”agera för andra länder på det sättet i solidaritet med deras strävanden”.

Som hon också uttrycker det:

Det som bar var hela den här väldiga kraften som han fick genom att han förstod vad det var som höll på att hända runtom i världen. Och han ville vara med och göra någonting där. 

Skulle hon ha ingått i den grupp av ansvariga på hög politisk nivå som såg till att det blev något som liknade en mordutredning men inte var det? Det tror jag inte.

Däremot tror jag att denna statligt regisserade mörkläggningsoperation – som säkert moraliskt och politiskt motiverades med att den var i nationens intresse – knappast kan ha dragits igång utan att lämpliga personer pratade noga med Lisbeth Palme om vad hon kunde känna till om vad som egentligen hade skett.

Jag föreställer mig att Lisbeth berättade det hon visste – exakt vad hon kan ha berättat är en annan diskussion – och att hon därmed trodde att hon lagt sin berättelse i så goda händer som möjligt.

Tror inte du också att det var så det gick till, Lars? Eller tror du att Lisbeth teg gentemot låt oss säga Ingvar Carlsson, Ulf Dahlsten och Hans Holmér?

Om du tror det, då blir naturligtvis hennes eget ansvar just så stort som du gör det till i din bok. Då är det hon personligen som sett till att utredningen legat som en strandad val i mer än trettio år.

Jag tycker inte bara att det är obevisat, vilket skulle räcka för att kritisera din bok på den punkten. Jag tycker också det är orimligt.

59 reaktioner på ”Gunnar Wall svarar Lars Borgnäs: Jag väntar på bevis som övertygar

  1. Ponera att OP ansågs vara ”köpt” av främmande makt och därför likviderades av Stay behind eller någon mörk del av Säpo (vilket borde kunna sammanfalla med Stay behind).
    Dagen efter mordet får LP den informationen av HH.
    Alla informerade förstår att likvideringsalternativet valdes med hänsyn till rikets, socialdemokraternas och familjen Palmes sits om detta hade blivit publikt.

    Ovanstående skulle kunna förklara LPs avoga inställning till utredningen, mörkläggningen och mycket annat märkligt inom MOP.

    Frågan är om tiden är mogen att detta avslöjas nu?

  2. Man kan föreställa sig – och då menar jag att det som vanligt blir enmassa spekulationer som troligen gör att saker blir mycket viktigare än dom är – att gärningsmannen visst höll om Palme men blev stressad när Lisbeth skyndade iväg ett par steg i förväg och sköt mot henne först istället, snett framför Palme. Ingen synlig kruteld är beskriven av vittnet, som jag vet, strax bakom, som skulle förklaras med att båda avfyrningarna skedde framför Palme. Naturligtvis leder inte detta till mycket förmodlingen om det är så, utan leder troligen som vanligt bara till en massa återvändsgränder. Man skulle vidare kunna spekulera att ifall Lisbet misstänkte att första skottet sköts mot henne kan hon ha trott att någon först och främst trott att någon kan ha varit ute efter henne och ville därmed på grund av rädsla inte ställa upp på någon rekonstruktion.

  3. Jag tänkte spinna vidare på det här med Stay Behind. När jag skrev att Stay Behind officiellt inte ens existerade 1986 så är det ju nu så att vi vet om att den existerade även hos oss i Sverige. Men ändå vet vi väldigt lite. I flera andra länder har det gjorts parlamentariska utredningar, t.ex. i Italien och Schweiz. I Sverige har det varit väldigt tyst, och de flesta svenskar torde vara helt ovetande om att något sådant har funnits hos oss. Och vi som är intresserade har väldigt lite konkreta uppgifter.

    Men om man tittar på andra länder verkar en det ofta har varit militärer, underrättelsefolk och liknande som har varit med, i alla fall i den operativa delen på fältet. Inte sällan har högerextremister och till och med gamla fascister varit med, antagligen för att de anses vara övertygade anti-kommunister.

    För att spekulera lite menar jag därmed att det inte behöver vara något motsatsförhållande gällande om Säpo ELLER Stay Behind kan ha varit inblandat. Eller snarare personer från respektive organisation. Att folk från Säpo var med i Stay Behind måste väl anses sannolikt?
    Och Olof Frånstedt har ju bekräftat att Barbro var uppe hos honom på Säpo och talade om vad de sysslade med.

    För att spekulera vidare om den inledande utredningen under Holmér och Ebbe. De hade ju under 70-talet hjälpt till att sopa känsliga saker under mattan i samband med IB-affären och sjukhusskandalen. Kan de ha fått regeringens förtroende att utreda mordet just för att de själva var med i Stay Behind och visste vad som behövde hållas hemligt? Och kan detta också vara förklaringen till att Holmér valde sina livvakter och sin leverantör av vapen bland högerextremistiska poliser, att alltså även de var med i Stay Behind och därmed pålitliga ur Holmérs perspektiv?

    Dessutom tänker jag i sammanhanget på Ulf Dahlstens påstående om ett antal poliser som på eget initiativ spanade på mordkvällen. En uppgift som han ska ha fått från utredarna. Låter inte även detta som en möjlig Stay Behind-operation?

    Tankar om detta?

    1. Jag skulle vilja haka på Stefans inlägg som handlar Stay Behind och Barbro gruppen. Om jag inte missminner mig, så fick Olof Frånstedt som hade en hög befattning inom Säpo, ett besök av kvinna som var ledare för Barbrogruppen, tror det var 1975-talet. Barbro gruppens täckmantel var att spana på langare son sålde narkotika till missbrukare. Den inofficiella täckmanteln handlade i hög grad att spana och övervaka personer som sympatiserade på medlemmar i olika vänster organisationer? (tekniskt stöd bland annat. kameror, kikare walki-talki)

      Mordet ägde rum klockan, 23.21, drygt två minuter efter mordet, kl 23.23, promenerar vittnet, Skelleftehamnsmannen på Olofsgatan söderut, vittnet har koll på tiden eftersom han har en tid att passa. I korsningen Olofsgatan – Tunnelgatan (Tunnelgatan väster om Sveavägen), ser han en man tala i något närmast låter som tyska i en walki-talki . Talet är hetsigt (reds anm, han säger ”Das auto” Das auto”) . Mannen är 185 cm lång, har kraftig nacke och mörka ögon. Han har ovanligt mörk skägg stubb och bär en halvlång parkasrock och mörka manchsterbyxor. Han har svarta skinnhandskar och håller i radioapparten med bägge händerna.”(Källa: Hans Holmér Olof Palme är skjuten! sid 15-16).

      Jag bedömer att avståndet mellan Inges M bil och korsningen Tunnelgatan-Olofsgatan ca 10- 12 meter. Tänk om vittnet Inge M hade titttat i backspegeln och sett mannen tala i walki-talkin? Avståndet från Inge M till mordplatsen ca 40 meter.

      Några rader ur Gunnar Walls bok ”Konspiration Olof Palme, sid 192. ”Uppgiften om det främmande språket har väckt intresse. Det har spekulerats om att det skulle kunna vara afrikans som är ett av de stora språken i Sydafrika och talas av boerna, ättlingar till invandrare från Nederländerna. Just språket afrikans var nära knutet till aparheidregimen och dess styre….”

      ”Skelleftehamnsmannen” hävdar i breven att han visste precis vad klockan var när han gjorde sin observation av walkie-talkie-mannen därför att han var sen till ett avtalat sammanträffande. Mannen är lång med mörkblont rakt hår och skäggstubb. Han ser ”svensk” ut, men han talar ett främmande språk. Det låter som holländska eller schweizertyska. En replik går att snappa upp: ”Das auto! Das auto!”

      En hypotes: Ett utländskt mördarkommando som arbetade på uppdrag av Sydafrikas underrättelsetjänst? Anta personen som talade i walki-talki sa
      ”Das auto”. Sydafrikas underrättelsetjänst hade för övrigt hade kontor i Europa, staden Bonn i Västtyskland, enligt Tommy Lindström, fd chef för rikskriminalen. För att smälta i Västtysklands miljö och kultur så måste underrättelsepersonalen lära sig att tala och läsa tyska, på bra sätt, nackdelen med afrikans brytning?

      Ungefär en vecka före mordet ägde en större konferens rum på Folkets hus, Barnhusgatan, en konfernas mot Apartheid. Delar av ANC ledning var på plats, bl a ANC generalsekretarare, Oliver Tambo. Statsminister Palme höll ett tal, där han fördömde Apartheid regimen. Akademi ledamoten Pär Westberg satt bänkraden bakom Palme dom småpratade.

      En artikel skriven av reportern Joakim Carlson för Expressen

      Ett potentiellt scenario skulle, enligt GW Persson, alltså vara att aktionen mot statsministern varit betydligt mer samordnad än vad man trott. Det finns nämligen inga indikationer på att själva skytten bar på en walkie-talkie.

      – Det skulle då betyda att man hade en ordentlig övervakning av Palme runt biografen. Då åker alla teorier, till och med mina böcker, ner i papperskorgen. Så Christer Pettersson kan vi garanterat avskriva ur sammanhanget, menar han. (källa: Expressen

      Vad lutar du åt i utredningen?
      – Att Palme ska ut på kvällen är något som folk får vetskap om ganska sent, då griper man tillfället i flykten. Och vilka är det som får reda på det? Det är personer med ett förflutet i säkerhetsbranschen. Det kan vara poliser, militärer eller liknande, säger Leif GW Persson. Källa: Expressen 26/2 2015

      I min bok Landsförrädaren förekommer en gruppering inom Natos Stay Behind organisation som kallas Barbrogruppen.
      Fanns den på riktigt?
      är en av frågorna jag fått från många i Grisslehamn den här sommaren.
      Första gången jag hörde talas om Barbrogruppen var vid ett samtal med Säpochefen Olof Frånstedt. Han berättade att det fanns två grupper i Stockholmsområdet som på eget initiativ höll ett öga på potentiella landsförrädare, däribland även Olof Palme. Gruppen hade ett visst stöd ”uppifrån” i form av säkerhetskontroll på personal och underrättelseinformation från säkerhetstjänsten. Frånstedt ville inte gå så långt som att bekräfta att det verkligen var Stay Behind eller Arla Gryning som de också kallade sig, men bekräftade för mig att gruppen var känd av Rikspolischefen Carl Persson. Persson var enligt Frånstedt en av ledarna för Stay Behind i Sverige under 70-talet. Säpo gjorde heller inte något för att stoppa gruppens ”privata” spaningar på svenska medborgare. (Källa: http://www.jallai.se. Mer om Barbrogruppen, apr, 16 th, 2012, Anders Jalli, blogg

      Frågor som behöver besvaras: Är det teoretisk möjligt att Televerket Radio och FRA har kunnat spelat in walki-talki trafik i city?

      1. Är detta den riktiga AJ? (det verkar så utfrån att de säger att du intervjuade Frånstedt, och ”i min bok ‘Landsförrädaren'”). OM det nu är så så kan jag hålla med dig i din sista fråga om det är teoretiskt möjligt att Televerket Radio och FRA har kunnat spela in wt-trafik i Stockholm city. Och OM det nu är så så skulle jag vilja ställa två frågor till dig också:

        1) Vad anser du om det som kallats för ”Uppsala”-gruppen i samband med MOP? (jag förutsätter att du vet vad ‘de’ anses ha varit för några).

        2) Hur pass säker anser du dig vara på din nya teori, som presenteras i dina 2 senaste böcker? (Undrar för att du här nu tycks ‘spekulera’ i andra, ”nygamla” spår igen, där du själv varit och grävt tidigare…?)

  4. Vad gäller skottet mot LP så är det ungefär i samma höjd som skottet mot OP om man tittar på bilderna. Det ser ut som om gm siktat mot hjärtat på bägge.

  5. Postar kanske detta på fel ställe, och ber om ursäkt om så är fallet. Men – I sammanhanget torde det vara värt att notera hur LP’s skottskada såg ut (och jo, det fanns vittnen! Lyssna på kommande avsnitt av podden om Palmemordet!). Ett märke över ryggen, som påminde om ett piskmärke. Tänk efter hur en normal rygg ser ut mellan skulderbladen, där skadan återfanns. Skulderbladen sitter längre ut än ryggraden. Och det gör de nästan alltid – utom vid några få tillfällen. Pröva själv med armarna! Sträck dem så långt fram som möjligt, då hamnar ryggraden längre ut än skulderbladen. Samma sak om man ”kryper ihop”. Enda sättet som Lisbeth kan ha fått de skador hon hade, var om hon böjde sig ner och sträckte ut sina armar mot Olof. Med andra ord måste kulan som snuddade henne ha varit kula nummer två.
    Att en skicklig skytt skjutit LP enbart i syfte att skrämma, är med andra ord i princip omöjligt.

    1. Den tanken (om skulderbladen) har även slagit mig återkommande genom åren. Nu vet vi ju dock inte hur ”piskrappet” såg ut och därmed kan vi inte veta om det tex stryker i vinkel utmed det högra skulderbladet o resterande ryggparti. En annan sak är huruvida det mer är en brännskada än en rispning av kulan. Går den någon cm ovanför huden får som jag förstår det den effekten att ett lättare brännmärke uppstår – liknande ett ”piskrapp”. Det skulle i så fall kunna betyda att LP inte behövt varit så värst kutryggad när kulan passerar. Min tro är alltjämt en vridning i pågående ”bugning” mot den fallne OP när andra skottet går av. Om man provar det får man en så pass vinkel på ryggen att även ett nedåtriktat skott går genom kappan uppåt. Då stämmer det också med rikoschetten i vägkanten som Jan-åke S och Bengt P talar om i sina vittnesmål.

      1. Först bör jag förtydliga något som jag nu först ser blev lite konstigt. Jag menade inte att LP måste ha sträckt fram armarna och suttit ihopkrupen och hukande – samtidigt. Däremot att dessa positioner är bland de få då ryggraden hamnar längre ut än skulderbladen. Jag uttryckte mig klantigt.

        När det gäller vittnen till skadan vill jag inte avslöja för mycket i dagsläget. Jag har tipsat Tobias H på podden Palmemordet att kontakta en viss person, en fd svåger till mig. Och det avsnittet ska enligt Tobias sändas nu under våren. Personen i fråga var närvarande på sjukhuset och en av de få som verkligen såg LP’s skada. Enda anledningen till att jag inte vill säga mer än så, är för att inte förstöra nyhetsvärdet för nämnda podd-avsnitt.

        Det hela är av viss vikt av två skäl – dels för att skadans natur kan avslöja en del om händelseförloppet och dels för att stoppa teorierna om att LP’s skada var påhittad och att skotthålen i kappan osv gjordes senare.

        Personen i fråga har med all sannolikhet en hel del att berätta om ambulanserna också, och kan därmed bekräfta eller dementera en hel del rykten.

          1. Bara glad att kunna bidra med något ”matnyttigt”. Som Du redan vet sätter jag er gärna i förbindelse med varandra. Han har den största respekt för Dig och Ditt kunnande. Och han har i princip aldrig blivit ”hörd”.

            1. Jag låter podden komma först. Men om jag börjar på en ny bok i ämnet så är det givet att jag vill ha kontakten.

              Det finns de som tror att den lösning som Krister Petersson annonserat att han ska presentera kommer att leda till ett slut på alla diskussioner – och all bokutgivning – om denna mordutredning. Det skulle förvåna mig mycket om det blir så. Det kan lika gärna bli tvärtom.

              1. Klart Du ska skriva en bok till om fallet – minst! Detta av flera skäl, har ju bla hänt en hel del sedan Din senaste MOP-bok, men framförallt eftersom Du är den ende författaren på detta område som är sk ”skuldneutral”. Därmed väger Dina ord tyngre än andra skribenters! Åtminstone i ”min värld”.

                Krister Peterssons uttalande fäster jag ingen större vikt vid. Jag GISSAR att han kommer att erbjuda ett ”rimligt” scenarion, troligen med Skandiamannen, som mördare, för att sedan låta saken bero. Jag kan givetvis ha helt fel, detta rör sig om rena gissningar. Min förhoppning är dock att det utgivna datumet beror på att det tar tid att få någon utlämnad från annat land. Min förhoppning är att en viss fd polis ska utlämnas från ett land känt för sina känguruer…Men jag TROR dock inte så är fallet!

                Personligen fortsätter jag att göra research för min egen bok. Ett gammalt men outrett spår som jag försöker kontrollera i möjligaste mån. Målsättningen är att försöka vara så objektiv som möjligt, att ta upp såväl FÖR som EMOT och väga dessa mot varandra. Mycket troligt att det hela slutar med att spåret i sig saknade tyngd, men då har åtminstone ännu ett spår kunna avfärdas. En bok lär det bli oavsett, som det ser ut i dagsläget. Detta eftersom tankar, funderingar med mera, kan vara viktiga i sig även om själva ”spåret” inte leder någon vart.

                Som alltid, fortsätter jag att hålla Dig uppdaterad om såväl med- som motgångar i fallet =)
                Den omvända skottordningen avfärdar jag av tidigare publicerade orsaker, och jag är även oerhört skeptisk till Skandiamannens eventuella inblandning. Troligen inga överraskningar för Din del, men bör kanske ändå förtydligas.

        1. Tack för informationen. Tänkte ta upp bilden på LP:s blus för diskussionen men det känns onödigt nu när vi väntar på det spännande poddavsnittet – kommet ju minst sagt lägligt!

  6. Detta tror jag är mycket viktigt och mer sannolikt, att Ingvar Carlsson snarare än LP kan ha varit inblandad – åtminstone genom sitt goda minne – i att agera mörkläggare. Det är mycket mer logiskt, kanske realpolitiskt /säkerhetspolitiskt försvarbart och skulle förklara på ett mer naturligt sätt hur utredningen kunde gå så fel från början.

  7. Då LPs vittnesmål diskuteras tycker jag det är speciellt intressant vad hon berättar för Åke Rimborn på Sabbatsbergs sjukhus, strax efter mordet. Tror att det var Gunnar Walls bok ”Huvudet på en påle” som först uppmärksammade mig på detta. Som jag skrivit om på https://www.ebesforlag.se/Homepage/Download-File/f/1228798/h/1fcb5f114f2d8f3f98615eadfbef2141/Extramaterial+Olof+Palme+blev+m%C3%B6rdad+%28uppdaterat+febr+2020%29 pratar hon bland annat om en av två män från Gamla stan som hon tyckte sig ha sett springande från platsen för brottet. Därefter har hon uppenbarligen ändrat sig väldigt mycket till senare vittnesmål. Jag kan inte låta bli att undra om någon, efter hennes samtal med Rimborn, har påverkat henne?

    1. Det är inte särskilt sannolikt att någon påverkat henne. En mer närliggande förklaring är att Rimborn missuppfattat LP. Att denne sedan inte velat vika från sin uppfattning är av underordnad betydelse. Det finns gott om personer i utredningen som ansett sig vara säkra på sin sak, inklusive andra poliser i tjänst på mordnatten, men detta har visat sig vara en otillförlitlig indikation på hur saker och ting egentligen förhöll sig.

      Det var ju inte heller så att uppgiften om två gärningsmän viftades undan av spaningsledningen. Den fanns med som en möjlighet vid Holmérs första presskonferens, även om vittnesutsagorna huvudsakligen pekade på en ensamagerande mördare. Länspolismästaren uteslöt inte att det kunde ha rört sig om mer än en gärningsman. Han var också öppen för att det kunde ha förekommit en ordväxling mellan mördare och offer.

      Men om man är lockad av teorier om mörkläggning och konspirationer så är förstås Rimborns bestämda uppfattning om vad fru Palme sagt gefundenes fressen. Och så kan man skriva underhållande böcker.

      1. Holmér uppgav på sin första presskonferens att det inte fanns något som stödde uppgiften om att det skulle ha rört sig om två gärningsmän. Det kallar jag en dementi, i synnerhet eftersom uppgiften om två gärningsmän gått ut i rikslarmet och alltså fortfarande gällde fram till presskonferensen. Det finns ingenstans redovisat hur det gick till när Holmér kom fram till uppfattningen att den uppgiften saknade relevans. Han hade ju själv inte deltagit i spaningsarbetet under mordnatten. Och ingen av de polischefer som var i tjänst under natten har tagit på sig ansvaret för att uppgiften förkastades.

        Rimborns uppgift att Lisbeth talat om två gärningsmän nådde inte ens fram till Reneborg och Sjöblom, de två kriminalare som fick i uppgift att höra Lisbeth den 1 mars. Så de kunde inte fråga henne om saken.

        I maj 1988 presenterades däremot Rimborns uppgifter i Arbetet. Då gick Palmeutredningens presstalesman Ingvar Eriksson snabbt ut i Dagens Nyheter och dementerade. Han förklarade att Rimborn aldrig menat att säga att Lisbeth sett två gärningsmän. Rimborn valde i det läget – av förståeliga skäl – att inte uttala sig offentligt om vad han själv ansåg att han fått höra av Lisbeth.

        När förundersökningsprotokollet i Petterssonmålet sammanställdes ett år senare fanns inte ett ord om vare sig Rimborns samtal med Lisbeth eller om uppgiften att hon skulle ha talat om två gärningsmän.

        Man kan tro vad man vill om vad Lisbeth Palme sa till Rimborn och om han uppfattade det korrekt eller inte. Men det som följde var en mörkläggning av uppgifterna, inte en utredning av dem. Det finns över huvud taget inte något offentligt känt förhörsprotokoll med Lisbeth Palme där hon får någon kontrollfråga om hon kan ha sagt något som bildade underlag för uppgiften i rikslarmet.

        1. Holmér dementerade inte uppgiften om två gärningsmän på presskonferensen. Han uteslöt absolut inte att det kunde röra sig om mer än en gärningsman. Han påstod bara att det inte fanns något konkret som pekade på detta. Och man kan ju inte med bästa vilja i världen hävda att Lisbeth Palmes uppgifter så här långt var särskilt konkreta. Inte minst eftersom det bara vara signalementet på en enda springande man, som hon angav. Men Holmér höll alltså öppet för att det skulle kunna framkomma nya uppgifter i denna centrala fråga. Det var med andra ord ingen kategorisk dementi.

          Tidpunkten för presskonferensen var utsatt av biträdande polismästare Gösta Welander. Om Holmér inte skulle hinna fram i tid var han själv beredd att leda presskonferensen. Den som försöker påstå att det var Holmér som dikterade vad som skulle läggas fram, bör i så fall visa att Welander hade för avsikt att säga något helt annat. Det är i varje fall ingenting man kan läsa sig till av t.ex. juristkommissionens utfrågning. Det enda som man kan säga är att ingen riktigt vet hur uppgiften om två gärningsmän försvann från rikslarmet, men det är väl som vanligt att hänföra till den röra som rådde under de första tolv timmarna.

          Med tanke på den kunskap som hade växt fram under morgonen och förmiddagen genom övriga vittnesmål på mordplatsen vore det tvärtom märkligt om ingen ändrade rikslarmet.

          Det är däremot riktigt att LP:s samtal med Rimborn borde ha funnits med i förundersökningsprotokollet i Petterssonmålet. Då hade det också varit naturligt för Liljeros att ställa frågor till LP om saken. Därmed hade säkerligen missförståndet retts ut en gång för alla, så att vi hade sluppit den här diskussionen, som knappast heller har det minsta med mordgåtans lösning att göra.

        2. I rätten (osäker på om det var tingsrätten eller hovrätten) fick Lisbeth en fråga om det hon ska ha sagt till Rimborn på natten om två gärningsmän.

          Då avfärdade hon detta med motiveringen att samtalet med Rimborn inte varit ett formellt förhör. Hon bestred inte att hon sagt något om två gärningsmän. Det tycker jag är märkligt. Som om det inte spelade någon roll vad hon sagt eftersom det inte var ett formellt förhör.

          Hade hon sagt att hon på grund av chock antagligen inte kunnat uttrycka sig exakt, då hade jag haft mer förståelse. Men det hade nog inte åklagarna gillat, för då hade Liljeros genast kunnat ta upp chocken som ett argument för att hon inte varit så uppmärksam på mordplatsen som hon hävdat. Och då hade hennes utpekande av Christer Pettersson försvagats.

          1. Timmen är sen och jag orkar inte kolla igenom förhören nu för att se vad du syftar på. Men det finns kanske någon annan som är pigg och alert? Minns du rätt är det i vilket fall i linje med hur jag resonerar.

            1. Jag letade lite själv i förhören från tingsrätten och hovrätten, och jag måste erkänna att mitt minne om hennes påpekande om att samtalet på sjukhuset inte var ett formellt förhör verkar handla om Christiansson, inte om Rimborn. Rimborns var ju inte ens med i FUP. (Och här märker jag på mig själv hur förrädiska minnesbilder är, jag som trodde mig minnas att det handlade om hennes uppgift om två gärningsmän.)

              Liljeros frågar Lisbeth angående att hon till Christiansson inte har nämnt något om den stirrande blicken men att hon nämnt Ustasja. Då betonar Lisbeth att det inte var ett formellt förhör, som om det skulle vara ett skäl för att strunta i att berätta centrala detaljer.

              Efter att ha skummat igenom en del av dessa förhör slås jag också av hur ofta Lisbeth svarar att hon inte minns vad hon sagt, vad åklagarna sagt, hur förhören och konfrontationen gick till etc. I sig förståeligt men svårt att få ihop med uppgifterna om hennes fotografiska minne och träning i att observera saker i detalj. Men det kanske är en liten utsvävning i sammanhanget.

              Dessa avsnitt finns i förhören med Lisbeth, från sidan 18 i förhöret i tingsrätten och sidan 33 i förhöret i hovrätten.

              1. Men å andra sidan kanske Lisbet säger detta med ”fotografiskt minne” osv om hon vid det tillfället (vilket tillfälle det nu var) blev lite irriterad över att bli ifrågasatt/misstänkliggjord? Ibland vill man ju sätta ner foten om man känner sig lite kränkt och då kan man ju dra till med ”jag har minsann ett fotografiskt minne” om man nu är känd för att ha ett sådant i andra sammanhang.

          2. Syftar du möjligen på passusen i hovrätten, som gällde hennes samtal med Lars Christianson? Den delen av huvudförhandlingen handlade i så fall inte om Rimborns PM (se sid 34). Däremot knyter Liljeros an till ämnet precis innan, när han ber LP beskriva de båda män som hon iakttagit från bostaden någon vecka före mordet (sid 31 ff). Och vidare:

            Arne Liljeros: Jag har sett en uppgift om att ni trodde att mannen som begav sig springande från mordplatsen kunde vara en av dem ni sett på Västerlånggatan.

            Lisbeth Palme: Den kopplingen har jag inte gjort, men jag har inte uteslutit att man skulle titta efter samband. Det kunde vara så, men jag har inte sagt att det är samma person.

            Arne Liljeros: Det kunde vara samma person?

            Lisbeth Palme: Ja, men det är en annan sak.

            Klicka för att komma åt F%C3%B6rh%C3%B6ret-i-hovr%C3%A4tten-med-Lisbeth-Palme.pdf

            1. Tillägg:
              Här framstår det också som uppenbart att Liljeros och Ekman har tagit del av uppgifterna i Rimborns PM, men inte valt att göra någon stor affär av dessa. Sannolikt eftersom de inte funnit stöd för att LP talat om två gärningsmän utan istället refererat till de båda personerna som hon iakttagit på Västerlånggatan, varav den ene kunde ha varit den man som sprang från platsen på mordnatten. I annat fall hade givetvis försvaret kallat Rimborn till rätten. Likafullt borde man från åklagarhåll ha infogat PM:et i förundersökningsprotokollet. Missar av det slaget är dock inte alldeles ovanliga i större brottmål.

              1. Frågan hur Ekman/Liljeroos då kommit fram till att det inte finns något stöd för uppgifterna är ju trots allt intressant.
                Lisbeth själv måste ju ha dementerat dem och kommit med en förklaring, eftersom man knappast haft täckning för att på eget bevåg ta bort uppgiften ur rikslarmet.
                Det är möjligt att hon gjort detta, men omständigheterna rund denna eventuella dementi saknas.
                Hittar inte intervjun med Rimborn i Arbetet, men uppgifterna kom också ut i Expressen samma dag, och Welander dementerar all inblandning i frågan om de två gärningsmännen som blev en gärningsman.

                https://tidningar.kb.se/4112703/1988-05-08/edition/0/part/1/page/1/?newspaper=EXPRESSEN&from=1988-05-08&to=1988-05-08

                1. Petterssons försvarare hade sannolikt bara läst innantill i Rimborns PM (se Inuti labyrinten sid 450), där det endast talas om de båda männen på Västerlånggatan och att LP trodde sig ha sett den ene av dem springande från platsen för mordet. Således inte två gärningsmän.

                  Lisbeth Palme behövde knappast heller dementera något som hon troligen aldrig sagt. Däremot bör ju utredarna ha haft tillräckligt på fötterna för att plocka bort uppgiften någon gång under dagen den 1 mars, när man hade tagit del av de övriga förhören, liksom Rimborns PM, som alltså inte handlade om två gärningsmän. För säkerhets skull lämnade samtidigt spaningsledningen öppet för att denna bedömning skulle kunna komma att ändras. Detta skedde i form av Holmérs gardering på presskonferensen.

                  1. Det kan också vara så enkelt att hon initialt uppfattat ett vittne som delaktig i gärningen p.g.a. att han befann sig så nära.
                    När den saken blev klargjord strök man uppgiften utan vidare förklaringar för att inte blåsa upp saken i onödan.

                    Jag vet inte om det är den riktiga Lennart Gustafsson som kommenterat här på bloggen eller om det rör sig om ett falskt konto, men om det är den rätte LG är det kanske på sin plats att fråga vad han menar med ”det kvinnliga huvudvittnet som pekat ut ett vittne i blå täckjacka som gm”
                    Jag misstänker att denna ingångsrapport kan hänga ihop med uppgifterna Rimborns PM.

                    https://polistidningen.se/2014/05/lennart-gustafsson-tanker-pa-palmemordet-varje-dag/

                    Man kan också ta i beaktande att SE är mycket tydlig både i förhörsprotokoll och i tingsrättsförhöret med att LP använde ordet ”dom”.
                    ”Förresten har dom skjutit mig också”.

                    I så fall ett missförstånd från hennes sida som snabbt rättades till, och inte från Rimborns sida, som förmodligen uppfattat saken helt korrekt.

                    1. Jag kontrollerade med den tidigare Palmeutredaren Lennart Gustafsson innan jag publicerade att det var han som skrivit redan första gången han skrev till denna blogg. Och det är det alltså. Vi hoppas på svar från Lennart på din fråga.

                    2. Tack Gunnar!
                      Jag misstänkte att du inte skulle släppa igenom en kommentator som utger sig för att vara någon namngiven person helt utan att dubbelchecka.
                      Ja vi får hoppas på svar, så att vi inte spekulerar för mycket, och kanske helt missförstår LG i denna fråga.

                    3. Det centrala här är att det dagen efter mordet, såvitt känt, inte fanns någon skriftlig information, där det angavs att det funnits två gärningsmän på mordplatsen. Inte heller i Rimborns PM. Enda undantaget var rikslarmet, varför det sannolikt byggde på felaktiga, och troligen muntliga, uppgifter.

                    4. Ja, visst grundade sig rikslarmet på muntliga uppgifter, annat vore väl konstigt. Rimborn rapporterade muntligt på sambandscentralen om vad Lisbeth sagt, bland annat till Säpochefen Hjälmroth. Sedan fick han i uppdrag (av vakthavande kommissarien Koci) att se till att det gick ut ett rikslarm. Rimborn var själv med och formulerade rikslarmet.

                      När rikslarmet gick iväg var den högste ansvarige inom Stockholmspolisen som var i tjänst, Gösta Welander, på Sabbatsberg. Han hade rest dit för att träffa Lisbeth. Welander upprätthöll under resten av natten ansvaret för de fortsatta risklarmen som gick ut. Bland annat plockade han bort uppgiften om Ustasja, eftersom det bara tyckte röra sig om en slutledning från Lisbeth och inte om en observation. Uppgiften om de två gärningsmännen lät han däremot vara kvar hela natten. Och som påpekats: Welander visste inte hur det gick till när uppgiften försvann – vilket den ju gjorde i och med att Holmér på presskonferensen dementerade den.

                      Givetvis sa inte Holmér att det absolut inte var två gärningsmän, det kunde han ju inte gärna påstå att han kunde veta något bestämt om. Vad han sa var följande, jag citerar ur Ekosändningen som du länkade till tidigare: ”Vi har ingenting mera konkret som pekar på att det skulle vara fler än en gärningsman, men inte heller det kan vi naturligtvis utesluta.”

                      Vad han hade var en uppgift från Åke Rimborn – en uppgift som bedömts så trovärdig att den fått vara kvar i rikslarmet hela natten – att Lisbeth talat om två gärningsmän. Givetvis kan man tänka sig att Rimborn fattat fel. Eller att Lisbeth vid närmare eftertanke ändrat sig och tagit avstånd från sina uttalanden till Rimborn. Oavsett vilket borde inte Holmér kunna veta ett dugg om den saken om inte han – eller någon annan – samtalat med Lisbeth om den saken före presskonferensen. Några sådana samtal finns inte dokumenterade.

                      Man kan ju naturligtvis också tänka sig att Holmér bara var okunnig om spaningsläget men ändå längtade efter att ta hand om utredningen och därför tog hand om presskonferensen och pratade på så gott han kunde.

                      Men den kvarstående oviljan från utredarnas sida att genomföra någon sorts normal och transparent kontroll med Lisbeth om saken är anmärkningsvärd.

                    5. Det spaningsledningen gick ut med på den första presskonferensen var väl ungefär det man kunde stå för, baserat på de förhörsprotokoll som fanns tillgängliga. Det mesta pekade ju på att de muntliga uppgifterna som hade cirkulerat tidigare under natten, och som av allt att döma legat till grund för rikslarmet, var felaktiga. Men för säkerhets skulle gick man inte ut med en renodlad dementi, utan med en mildare formulering på presskonferensen. En klok avvägning tycker jag.

                    6. Hur skulle Holmér kunna dra slutsatsen att ”det mesta pekade på” att uppgifterna i rikslarmet var felaktiga? Tills någon påstod något annat borde han väl ha tilltro till de uppgifterna som ju skulle föreställa bygga på Lisbeth Palmes tidigt lämnade redogörelse? Hon var ju trots allt det helt centrala vittnet och ett påstående från henne om två gärningsmän kunde ju inte gärna viftas undan med att andra vittnen bara sett en. De visste väl inte vad hon hade sett?

                    7. Enligt Åke Rimborn uttryckte sig Lisbeth på följande sätt:

                      ”De som gjorde det här var de som var i gamla stan. En av dem var den som sköt”.

                      Det är svårt att förstå att Åke Rimborn skulle återge ett så exakt citat av vad LP sagt i en sådan oerhört betydelsefull fråga om han inte vore helt säker.
                      Dessa två meningar innehåller två uppgifter: dels att hon sett dem förr, och dels att de var fler gärningsmän.

                      Det behöver naturligtvis inte ha varit på det sättet.
                      Hon kan ha sett fel, hon kan ha sagt detta då hon befann sig i ett tillstånd av chock och därför uttryckt sig oklart.
                      Den centrala frågan är först och främst inte om uppgifterna i sig är korrekta eller ej, utan den centrala frågan är vad som föregått förändringen av uppgifterna i rikslarmet, och i förlängningen hela berättelsen, eftersom några dokumenterade samtal med LP inte finns som skapar klarhet i frågan; och att ingen vill ta på sig någon kännedom om detta samtal som borde innehållit en dementi, eller i vart fall ett förtydligande.

                      Det finns ju dessutom all anledning för henne att dementera en felaktig uppgift som fått så central betydelse att den låg till grund för rikslarmet.
                      Tanken på att spaningsledningen ändrat uppgifterna utan att först förankra åtgärden hor Lisbeth Palme är ju annars väldigt svår att ta till sig.

                    8. Varför skulle spaningsledningen behöva vända sig till Lisbeth Palme på nytt? Av Rimborns skriftliga redogörelse framgår ju att det inte fanns två gärningsmän på platsen. Inte heller något av de andra vittnena hade påstått det. Rimligen måste alltså de muntliga uppgifterna som förekommit under mordnattens allmänna villervalla vara fel. Därmed borde saken vara utagerad. Jag kan omöjligt se några tecken på mörkläggning i detta.

                    9. Rimborn markerade i rikslarmet – och uppenbarligen i sin rapportering till kollegor som befann sig på sambandscentralen – att han fått uppgiften om två gärningsmän. Han återkom till det i sitt samtal med juristkomissionen 6 mars 1987 (se Poutiainen sid 366) och i sitt brev till tidningen Arbetet 5 mars 1988 (se Poutiainen sid 376). Han tog dessutom upp det i en intervju som tidningen Expressen publicerade 28 februari 2016 liksom när jag senare samma år intervjuade honom för min bok Huvudet på en påle.

                      Däremot är det riktigt att uppgiften inte återfinns i den anmälan som Rimborn skrev den 1 mars (se Poutiainen sid 450). Jag tog upp det med honom när jag intervjuade honom och frågade om det fanns någon särskild orsak till att uppgiften inte fanns med där – var han osäker på uppgiften? Han sa:

                      Nej, inte alls. Jag har i efterhand sett att det inte står där rakt ut, men det var det jag menade. Att jag lade ner så mycket krut på att beskriva observationerna från Gamla stan, det berodde på att som jag förstod saken var det just de männen Lisbeth tyckte sig se på Sveavägen. (Huvudet på en påle, sid 384f)

                      Det står dig givetvis fritt att gissa att Rimborn missuppfattat Lisbeth. Och så kan det naturligtvis vara. Men jag har svårt att förstå din bestämda uppfattning att saken måste anses vara utagerad.

                      Låt mig tillägga att jag – om någon missat det – inte tror att Lisbeth observerade två gärningsmän på mordplatsen. Men jag anser att den observation hon hänvisade till när hon pekade ut Christer Pettersson egentligen handlade om vittnet Anders B. I efterhand drog hon slutsatsen att den observationen gällde en gärningsman, inte ett vittne.

                      Men den intressanta frågan är ju om hon också observerade mannen som sköt i samband med själva skottlossningen. Om hon gjorde det så kan hon ha svävat i uppfattningen att hon sett två gärningsmän och berättat det för Rimborn.

                    10. Visst är det möjligt att Rimborn missuppfattat det hon sagt och/eller att hon på grund av chock uttryckt sig oklart eller fel.

                      Samtidigt finns ju denna möjlighet med alla förhör med Lisbeth, eftersom inget har spelats in, och till viss del även med alla förhör som endast är protokollförda som sammanfattningar. Här vet vi inte exakt hur vittnena har uttryckt sig och vilka frågor som ställts, och det som står är det som förhörsledaren anser viktigt och så som denne uppfattat det. Risken finns att något saknas som just då inte verkade särskilt intressant men som senare skulle kunna vara av intresse.

                      Som Gunnar skriver ändrade Welander inte uppgiften i rikslarmet om två gärningsmän under nattens lopp, trots att han varit på sjukhuset.

                      Jag har också för mig att jag har läst att de regeringsmedlemmar som var på sjukhuset under natten (Carlsson, Feldt) senare också besökte eller talade med ÖB Lennart Ljung, och att han i sin anteckningsbok skrivit något om att Lisbeth ska ha sagt något om två gärningsmän. Jag minns dock inte var jag läst detta. Det kan ha varit i någon bok av Gunnar Wall eller i ”En iskall vind drog genom Sverige” av Lars Borgnäs, men jag kan inte kontrollera det just nu eftersom mina exemplar av böckerna är utlånade till bekanta. Är det någon annan som känner igen detta och vet var uppgiften kommer ifrån?

                    11. Med tanke på att Gustafsson framhåller en ”blå täckjacka” och anger ”ingångsrapport” torde han syfta på Lars Christiansons PM baserad på de uppgifter han fick från Lisbet på Sabbatsberg. LC uppger där: ”Signalement: stor, kraftig, mörkhårig iklädd midje- eller 3⁄4-lång blå eller mörkblå täckjacka.”

                    12. Då tycks vi alltså vara eniga om att det fanns ett fullgott skriftligt underlag som spaningsledningen hade att stödja sig på inför den första presskonferensen. Det är precis detta jag har försökt visat på i mina senaste kommentarer. Därför ser jag inget märkligt i att man kollektivt gick ut med dessa uppgifter från podiet kl.12 den 1 mars, samtidigt som man reserverade sig och höll öppet för att ny information skulle kunna komma att förändra bilden.

                      Ibland tror jag att det är nyttigt att åtminstone tillfälligt ta av sig konspirationsglasögonen. Du gissar på en mörkläggning. Det gör inte jag.

                    13. Det är riktigt att det i rapporten framgår att hon endast identifierat den ene av männen, och det är ju i sig anmärkningsvärt eftersom om hon känt igen honom rätt var han i gamla stan hade en kompanjon med sig.

                      Det är ju själva poängen, och det kan ju ha varit så att hon uppfattat två personer varav hon bara klart kunde identifiera den ene, men att hon även uppfattat den andre som
                      delaktig.
                      Det kan som sagt ha varit ett missförstånd från hennes sida, och det kan också vara så att Rimborn misstolkat henne.

                      Eftersom Rimborns uppfattning ligger som grund för rikslarmet – och för att han redogör för sin klara uppfattning i media och inför juristkommissionen, bör det innebära att hans uppfattning om att Lisbeth uppfattat två gärningsmän kan vara korrekt.

                      Det borde därmed ha varit angeläget att fråga Rimborn direkt om vad hon sagt i stället för att runda honom på det sätt de gjorde.
                      Det borde av samma anledning ha varit angeläget att förhöra sig med Lisbeth om vad hon egentligen menat.
                      Det står ju trots allt i rapporten att personen som avvek kändes igen som en av dem som var i gamla stan, men även det kan ju ha varit en missuppfattning:

                      ”En av männen skulle ha varit iklädd en mörkblå täckjacka. Vidare sa hon att just den mannen med den mörka täckjackan trodde hon sig sett springande från platsen för brottet ikväll”

                      Till JK:

                      ”Klart är dock att hon då nämnde att det hade varit två gärningsmän och att det troligen var de två män som hon vid ett tidigare tillfälle hade iakttagit utanför bostaden på Västerlånggatan. Rimborn fick dock inte klart för sig var den andre gärningsmannen skulle ha uppehållit sig vid mordtillfället.”

                      Frågan som är central är fortfarande: vilket underlag hade spaningsledningen för att avfärda uppgiften att ytterligare en medgärningsman befann sig på platsen om de inte talat med vare sig henne eller Rimborn?
                      Vanlig nyfikenhet borde ha räckt som en god anledning.

                      Även om ”avfärda” då kanske inte är ett exakt ordval, så byggde de ju hela sin arbetshypotes på att någon ytterligare medgärningsman inte förekommit på mordplatsen.
                      Jag har ingen gissning om hur det ligger till, jag är bara intresserad av frågan om Lisbeth Palme i något skede förklarat sig, och inför vem.

  8. Som du säkert förstår, Mikael B, håller jag inte med om att Rimborns berättelse eller frågan om eventuell senare påverkan av andra på LP kan avfärdas så lättvindigt. Bland annat avsnittet om Rimborn i ”Huvudet på en påle” är verkligen läsvärt för den som är intresserad av detta. Hur som helst, undrar jag om någon vill tipsa om det finns någon inspelning av ovan nämnda presskonferens som är tillgänglig för vem som helst att se? På ”SVT Öppet arkiv” finns en hel del annat som gäller mordet att se, t.ex. Rapport den 1 mars 1986 på https://www.oppetarkiv.se/video/1154471/. Drygt 5 minuter in i det programmet får Holmér frågan om LP kände igen gärningsmannen. Holmér bekräftar att hon fällt det yttrandet, men tonar ner det.

    1. Gunnar skrev i sitt svar till Lars Borgnäs: ”Däremot tror jag att denna statligt regisserade mörkläggningsoperation – som säkert moraliskt och politiskt motiverades med att den var i nationens intresse – knappast kan ha dragits igång utan att lämpliga personer pratade noga med Lisbeth Palme om vad hon kunde känna till om vad som egentligen hade skett.

      Jag föreställer mig att Lisbeth berättade det hon visste – exakt vad hon kan ha berättat är en annan diskussion – och att hon därmed trodde att hon lagt sin berättelse i så goda händer som möjligt.”

      Men skulle allt detta kunnat ske utan att Lisbet Palme förstod att en mörkläggningsoperation ägde rum? Kan vi vara överens om att den varken var i nationens eller världssamfundets moraliska intresse och att Lisbet Palme var intellektuellt kapabel att inse det? Om hon förstod detta hade det varit hennes synnerligen klara och moraliskt oproblematiska plikt att slå larm. Hon borde ha kontaktat opolitiska juridiska ämbetsmän, polisens mordexperter utanför utredningen, konstitutionsutskottet, partiorgan utanför regeringen – såsom ungdoms- och kvinnoförbunden – riksdagsledamöter med civilkurage oberoende av parti samt svenska och internationella massmedia. Om hon bara misstänkte kunde hon börjat med opolitiska juridiska ämbetsmän, konstitutionsutskottet och enskilda socialdemokrater.

      Vad gäller diskussionen med Lena Andersson påpekar ju hon att man inte kan vara säker på att Lisbet Palme inte trodde att hon sett Christer Petterson på platsen. Jag tycker det kom i skymundan i Gunnars svar (”Låt oss nu komma till den fråga där du och jag har en oenighet: gjorde Lisbeth en så distinkt observation av Anders B:s utseende så att hon tre år senare inte kunde ha trott att det var Christer Pettersson hon sett?” – ingen formell oenighet utan en skillnad i emfas). Jag spinner vidare i den etiska argumenteringen, bara delvis upprepande Lena Anderssons andra argument. Om hon trott att hon sett honom där men visste att hon sett någon annan skjuta var det ju hennes lika moraliskt oproblematiska plikt att vid rättegången deklarera det. Hennes eventuella hypotes om att han kunde ha varit medhjälpare minskar ju inte den plikten det bittersta.

      Brasklappen till de båda plikterna är som tidigare fastslagits att hon kan ha varit hotad till livet. Huruvida hon var stark nog att agera moraliskt är jag inte så säker på även om Lars Borgnäs argumenterar för att hon absolut inte var vek. Man kan väl bli vek av ett dylikt trauma. Men senare arbetade hon ju med folkmordet i Rwanda, vilket tyder på mod och sisu.

      Lisbet Palme och Stig E borde ha varit med i rekonstruktioner. Lisbet Palme borde ha konfronterats med Anders B och andra med liknande kroppshyddor och kläder. Lars J borde ha konfronterats med Stig E i grupp. I avsaknad av medverkan kunde man ändå ha undersökt vilken andel av psykologer, karikatyrtecknare och vanligt folk som skulle känt igen och kunnat skilja på en person med Anders B:s eller Christer Petterssons kroppshydda och klädsel på det relevanta avståndet i den faktiska belysningen. En ambitiösare vittnespsykologisk studie skulle kunna inkludera samma tidsintervall som i PU. Det är klart att skärpning av sinnena genom ett trauma kan man inte simulera, men mycket talar för att motsatsen kan ske.

      1. Jag föreställer mig att Lisbeth Palme gradvis under en längre period kom fram till slutsatsen att utredningen sköttes på ett helt oseriöst sätt och att det pågick en sorts mörkläggning. Man kan tycka att hon vid någon tidpunkt borde ha slagit larm på något av de sätt som du förslår. Problemet var väl att hon själv vid det laget redan hade låtit sitt agerande styras av önskemål om sträng sekretess kring vad hon själv kände till. Och då kan det verkligen inte ha varit så lätt att besluta sig för att svänga över från total slutenhet till total öppenhet.

        Om hon valt att göra det skulle det säkert ha kunnat skapa en situation som hon hade lika lite kontroll över som den som hon hamnat i genom att tiga så mycket som möjligt. Det är mycket tveksamt om ett plötsligt utbrott av öppenhet från henne skulle ha lett till att utredningen svängt in på seriösa banor. Risken var stor att hon på en och samma gång skulle komma i en smärtsam konflikt med ledningen för det parti som hennes make lett och med chefer inom rättsapparaten. Och så skulle det snart ha börjat spridas rykten om att hon var ute och pratade strunt, och att hon för övrigt hade varit konstig hela tiden.

        Det skulle inte vara unikt om det visade sig att Lisbeth Palme tigit om egna uppfattningar som gick på tvärs mot de etablerade ståndpunkterna i fallet. För några år sedan gick Robert F Kennedys son ut och hävdade att hans far aldrig trott på Warrenkommissionens slutsats om en ensam gärningsman. Se till exempel den här artikeln.

        Robert F Kennedy var inte bara presidentens bror. Han var också USA:s utrikesminister. Men får vi tro hans egen son valde han alltså att svälja sina egna uppfattningar i stället för att utnyttja sina möjligheter att agera.

          1. Självklart, jag slant på tangenterna. Det var ju just för att han var justitieminister som han verkligen hade skäl att ha synpunkter på den speciella rättsliga hanteringen av mordet med en kommission som slog fast skuldfrågan.

        1. Justitieminister men även ett slags Riksåklagare (Attorney General). Jovisst, men jag argumenterade om etik främst, inte vilka handlingar som är psykologiskt troliga. Och Lisbet Palme hade väl mer direkt tillgång till vissa centrala fakta. Kanske hypotesen att hon faktiskt önskade mörkläggningen, utan att själv dirigera den, för att hon visste vad säpo skulle avslöja om de blev utredda ligger någonstans mellan din och Lars Borgnäs uppfattning.

          Edward Kennedys handlande vid Chappaquiddick kan ju också vara psykologiskt förklarligt. Som Lena Andersson påpekar är vi människor bättre på att rationalisera än att tänka rationellt. Mårten Palme uttryckte åsikten att Christer Pettersson hade det bättre i fängelset än utanför. Som grunden för en moralisk argumentering skulle det ha hissnande konsekvenser.

          1. Jag har mest varit ute efter att förstå Lisbeth Palmes agerande utifrån de omständigheter som är kända kring mordet och hennes roll i utredningen.

            Det finns givetvis anledning att diskutera etiska frågor i samband med utredningen och då finns det många personer som skulle vara intressanta i sammanhanget – till exempel Hans Holmér för att bara ta ett namn. Problemet som genast dyker upp är att det kan finnas en enskild mellan den etik som Holmér bekände sig till, förutsatt att han hade en sådan, och den som exempelvis du eller jag tycker är riktig.

            Det kan också finnas en skillnad mellan Holmérs egen etik och vad han faktiskt gjorde. Och i så fall kan han givetvis ha ansträngt sig att inför sig själv släta över den skillnaden med olika mer eller mindre övertygande argument. Där rör vi oss i så fall inom domäner där vi nog aldrig kan få ett svar, och inte ens skulle få det om vi fick läsa hans eventuella efterlämnade dagböcker. Inre moraliska och psykologiska processer som en människa inte ens erkänner för sig själv är ofta mycket svåra för omgivningen att säkert fastställa.

            Jag tror också att den som forskar kring exempelvis Palmemordet ska vara försiktig med att syssla för mycket med sina egna moraliska principer när det handlar om att förstå ett händelseförlopp som gäller andra människor. Risken är att ens förståelse för vad som skett blockeras om man fokuserar för mycket på att fördöma.

            1. Nej, visst. För att ta ett mera drastiskt exempel är det ju mycket troligt att mördaren var stolt över mordet och handlade i patriotisk glöd. Det är ju av största vikt att utredande poliser kan tänka fritt enligt vad t ex Wilhelm Agrell kallat landsförrädarspåret. Men huruvida mördaren var stolt eller led samvetskval är lyckligtvis ovidkommande när man bedömer om han handlade rätt eller fel.

              Bloggen kanske inte är till för det men som samhällsmedborgare måste man ta ställning till huruvida den mörkläggning du ådagalagt var befogad eller orättfärdig. Och då måste man ta till etiska resonemang som inte är helt subjektiva: premisserna måste vara sanna, slutledningen logisk och de grundläggande värdena redovisade, så att det framgår om folk i allmänhet skriver under på dem, som att lidande är icke önskvärt. Det objektiva inom etiken skall inte underskattas och är ju väl beskrivet och populariserat av t ex Peter Singer och Thomas Nagel.

              Jag föreställer mig också att det är dina moraliska principer inklusive sanningsnit, snarare än nyfikenhet och deckarspänning, som driver ditt arbete.

              1. Ja, jag tror att ett samhälle mår bättre om väsentliga fakta om viktiga skeenden kommer fram. Utan att så sker blir ju begrepp som demokrati väldigt ihåliga. Och jag tror att det är i medborgarnas intresse med så mycket demokrati som möjligt.

                Sådana tankar är vägledande för min etik när jag forskar kring Palmemordet och skriver om saken. Jag medger att jag knappast kan bevisa att jag har rätt. Och jag medger också att resonemanget är lite luddigt. Exakt vad som menas med demokrati kan ju diskuteras väldigt länge. Men som sammanfattning av hur jag tänker får det duga.

                Sedan kan naturligtvis den som vill hävda att jag i verkligheten styrs av andra motiv – till exempel att jag ger orimligt mycket utrymme åt möjligheten att mordet skulle vara en konspiration för att jag tror att jag tjänar mer pengar på det. Eller att jag använder Palmemordet för att föra fram mina verklighetsfrämmande politiska tankegångar som går ut på att ifrågasätta den rådande ordningen.

                För att göra det enkelt på den här bloggen har jag ju bestämt att vi inte ska diskutera debattdeltagares psykologiska motiv till att ha en ståndpunkt. Jag är lite mer tolerant om någon vill ifrågasätta mig. Men när det gäller andra debattörer har jag valt att vara stenhård.

                Det hindrar dock inte att man i detta forum kan föra en debatt om vilken etik som är rimlig att ha i förhållande till research om Palmemordet. En speciell etisk fråga som jag känner för är att inte enskilda personer som vi skriver om ska hängas ut i onödan, vare sig det gäller lösa spekulationer om deras eventuella inblandning i mordet eller onödigt detaljerade identifierande uppgifter om dem.

                Men det går förstås också att diskutera invändningar mot till exempel det jag inledde med i denna kommentar. Någon skulle ju kunna hävda att det vore bäst för samhället om Palmemordet inte löstes. Kommer det upp en sådan debatt är det väl dock bäst om jag skapar en egen tråd för den.

  9. ”Någon skulle ju kunna hävda att det vore bäst för samhället om Palmemordet inte löstes.”

    Kanske var det så hans åsyftning var, Carl Lidboms. Men det ligger kanske även syrlig ironi/sarkasm med i detta hans yttrande. Kanske visste, eller förstod han vilka (något även Ingvar Carlsson nu dristar sig till att yttra, i samband med Krister Peterssons utfästelser nyligen: ”vilka”, i plural) som faktiskt låg bakom MOP. Kanske menade han då – cyniskt eller ej – att det knappast torde vara ‘lönt’ att få fram sanningen, eftersom det var en så stor del av något som, på något sätt, ändå slog vakt om det svenska samhället (bara inte det samhälle som OP företrädde), att det då kanske bara vore ‘kontraproduktivt’ (inte ‘etiskt’ utan i en rent ‘instrumentell’/samhällsanalytisk bedömning). Det skulle s.a.s. ‘straffa sig’ att få fram sanningen, priset för ‘det svenska samhället’ i stort skulle kunna bli för högt, på olika nivåer.

    Kanske var det annars också endast ett av Carl Lidboms närmst patenterade ‘lakonismer’. Som om han menade på att det är inte så stor mening med det, eftersom det aldrig kommer att ‘tillåtas’ av ”the powers that be” (‘de fördolda aktörerna/makterna’ som styr & ställer bakom kulisserna). Jag tänker då också på något som någon påstod (kan tyvärr inte komma på källan nu) att antingen ”Ö” eller den av S Anér, under många år, påstådde mördaren, lär/sas ha yttrat vid något tillfälle: ”Ni kan aldrig ta fast oss, inte med den uppbackning vi har”. Om ett sådant yttrande verkligen skulle ha fällts så kan man, åter, endast spekulera i vad det betydde/betyder för sanningen om MOP.

    Kanske var det även detta som gjorde att Lidbom – som faktiskt hade ansvaret för detta – inte ansåg att det fanns någon anledning att försöka granska t.ex. Säpo alltför djupt eller ingående. Kanske menade han att man där kanske inte skulle komma så långt ändå; speciellt inte om det fanns folk som ‘satt på två, eller fler, stolar’.

    Så vad hände då med ‘det svenska samhället’ efter MOP…?

  10. Ofta tänker jag på mordet på Gustav III i och med hantering av ensanning. Man kan undersöka hälften och ta fram det viktigaste och sedan lägga ner en utredning för att man ser en begränsning av resurser efter ett tag. Är detta då en sanning, dvs som anses tillräcklig, inte minst för att läka ett samhälle. Detta är frågor som jag fortfarande tror kommer finnas kvar i årtionden framöver när det gäller Palmemordet. Mycket därför att det finns ett allmänintresse att förstå ett lands historia. Men att lösa mordet till 100% har jag slutat tro på för länge sedan, då det har gått för lång tid med många vittnen som hunnit dö sedan mordet.

  11. Kan man inte tänka sig en kombination av LBs scenario och ditt scenario, Gunnar? Dvs. Lisbeth kan ha undanhållit information för utredarna, om hon var rädd att privata angelägenheter skulle röjas i samband med en utredning, samtidigt som Ingvar Carlsson och co. ville ha en mörkläggning av utredningen för att man var rädda för vad man skulle kunna hitta?

  12. Andreas: Ja, ett ”Gustav III-scenario”. Först bara 1, och sedan 1 och ytterligare 1 till. Hur många var de som var inblandade i komplotten till slut?

  13. Jag tycker debatten här på bloggen och recensionerna av Borgnäs bok (åtminstone delen om den omvända skottföljden) inte är helt rättvis. Jag själv började intressera mig för MOP för fem år sen av en slump när någon gammal paneldebatt gick igång på youtube. Var före det HELT ointresserad. När jag började intressera mig för saken satte jag mig in ganska grundligt och läste allt ”seriöst” som givits ut i bokform till att börja med. Det jag kom fram till, som alltså inte tidigare matats med information och, som vill jag påstå, satt mig in förutsättningslöst OCH med erfarenhet av att se många stora djur skjutas i ryggraden var: Olof Palme kan INTE ha skjutits av det första skottet om majoriteten av vittnesuppgifterna stämmer (har tidigare kommenterat på bloggen främst utifrån mitt intresse och erfarenhet av jakt och skytte).
    Det är ju utifrån dessa fakta Borgnäs utgått med tillägget att man helt enkelt får bortse från Lisbeths uppgifter. Sedan kommer kommentarer på boken med ”men enligt Lisbeths..” Fel, han säger ju att man måste bortse från hennes uppgifter och då måste man ju göra det och se boken i det ljuset. Sedan att andra, som GW skrev här, inte kommit fram slutsatsen om en omvänd skottföljd under 20 – 30 år som om det vore ett argument mot den känns märkligt. Lite grand som om man på 1600-talet sagt att solen inte kan vara centrum för då borde någon kommit fram till det redan… Och det gränsar till löjeväckande när Borgnäs slutsatser här på bloggen förklaras med att vittnena kanske inte sagt vad de sagt för att förhören är dåligt dokumenterade och om de sagt vad de sagt så kanske de egentligen menat något annat och om det menat vad de sagt så kan de sett fel och om de är övertygade om att de sett rätt kan deras uppfattning bero på att hjärnan spelat dem ett psykologiskt spratt. Det är inte ett normalt sätt att resonera. Skulle man börja syna alla gamla brott, även lösta, och resonera så tror jag knappast det vore konstruktivt för rättssäkerheten. Men nu gör man, som tur är, normalt inte det även om det i MOP-diskussioner på nätet är normaliserat. Att relativt samstämmiga vittnesuppgifter från en majoritet stämmer brukar vara en utgångpunkt och brukar vara en del i att mord med 20 vittnen blir lösta (kanske undantagen gängkriminalitet).
    Om vi leker med tanken att alla vittnesuppgifter vore desamma men Lisbeth istället sagt ”först hördes ett skott och efter 2 kanske 3 sekunder hördes ett skott till varefter Olof föll handlöst till marken”. Hade då utredarna utgått från att han trots allt sköts i ryggraden av det första skottet? Troligen inte. Även om inte alla säger att Olof föll vid det andra skottet så tror jag att vi snabbt utgått från att de har fel och att vi också var övertygande om att Olof föll vid det andra skottet om de som vittnar om det tillsammans Lisbeth och utredarna var överens om den saken. Det är, som Borgnäs skriver, Lisbeths uppgifter som tagit oproportionerligt mycket syre från de övrigas.
    Behöver slutsatsen av att han sköts av det första skottet betyda att det första skottet var riktat mot Lisbeth? Nej. Utifrån min erfarenhet av revolverskytte är jag säker på att mördaren spänt hanen i förväg för att slippa spänna den med avtryckaren vilket går ut över precisionen. Trycket blir med andra ord väldigt lätt och har man stått någon minut en kall natt och blivit kall om fingrarna blir man fort ganska mycket okänsligare. En möjlighet skulle alltså kunna vara att första skottet helt enkelt var ett vådaskott.
    Sen tycker jag att Borgnäs inte hade behövt förklara en massa andra saker som jag anser är betydligt mer spekulativa och osäkra och att boken som helhet har en del brister men den omvända skottföljden anser, i alla fall jag, har fler styrkor än svagheter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.