Har Lars Borgnäs rätt när han omtolkar förloppet på Sveavägen?

Lars Borgnäs som granskat Palmemordet i radio och TV sedan slutet av 80-talet har dragit nya slutsatser om förloppet i boken ”Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare ”. FOTO: Anna Drvnik

LARS BORGNÄS NYA BOK om Palmeutredningen, Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare, kom ut inför den senaste årsdagen av mordet.

Den trettiofjärde årsdagen, alltså. Och vi väntar som bekant fortfarande på besked om vad som skedde – vem mördade Palme och varför?


Lars Borgnäs: Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare. Semic.


Borgnäs är känd för att i många år journalistiskt ha granskat Palmeutredningen, först i radio och sedan i TV. Hans kunnighet är obestridlig. En ny bok av honom i ämnet är därför en händelse i sig. Den här boken innehåller dessutom dramatiska uppgifter av delvis nytt slag. Själv säger Lars Borgnäs att hans nya efterforskningar innebär att hela mordförloppet måste omtolkas.

Det borde, kan man tycka, ha räckt för att boken skulle sätta en stor del av dagordningen för den debatt som alltid får lite extra fart vid årsdagarna.

Nu blev det inte riktigt så. Lars Borgnäs bok blev publicitetsmässigt nästan dödad av Palmeåklagaren Krister Peterssons utspel i februari – det utspel där Petersson så gott som lovade en officiell och definitiv lösning på mordet före halvårsskiftet.

Men Borgnäs bok säljer ändå, visar det sig. Det är begripligt: runtom i Sverige förs en omfattande och ofta kvalificerad debatt om Palmeutredningen. (Bland annat på den här bloggen, vill jag tillägga.) Och det finns ett stort intresse för nya faktauppgifter liksom nya infallsvinklar på mordet.

Någon tänker säkert att det kan vara tillfälligt – om nu åklagaren Petersson lägger fram en lösning som besvarar samtliga frågor, då upphör väl intresset för alla teorier kring dådet på Sveavägen?

Visst, så är det. Det vill säga: om Petersson verkligen presenterar en lösning (han har ju inte gjort det än) och om den övertygande besvarar alla frågor.

Innan något sådant har skett så har det faktiskt inte skett. Löften om att mordet snart ska vara uppklarat har det funnits förr.

Tills vidare är det därför rimligtvis högst relevant att diskutera slutsatserna i Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare.

Vad handlar då boken om?

Framför allt tre saker.

• Den handlar om turordningen på de två skotten som sköts vid Dekorima – alltså vilket som sköts först.

• Den handlar om Lisbeth Palmes tillförlitlighet som vittne och vilka motiv hon haft att agera som hon gjort.

• Och den handlar slutligen om Säpos möjliga roll i mordet på Olof Palme.

Sköts Palme med första eller andra skottet?

Det som i första hand har lyfts fram i nyhetsrapporteringen kring boken är frågan om skottordningen. Det vill säga: om det var det första eller det andra skottet från mördaren som sköt Olof Palme till döds. Den etablerade uppfattningen har varit att det var det första skottet – och att det andra skottet var det som snuddade vid Lisbeth Palme.

Lars Borgnäs hävdar att det var tvärtom: mördaren sköt först mot Lisbeth, sedan mot hennes man.

Det ska sägas på en gång att LB inte är först med att framkasta den hypotesen. Lennart Remstam är ett välbekant namn för många som ägnat sig åt denna mordgåta. Han har lagt ut mycket information om Palmemordet på sina nätsidor itdemokrati.nu och lennartremstam.blogspot.com – och han lanserade faktiskt teorin om den omvända skottordningen redan 2009.

Men oavsett vem som var först dyker förstås frågan upp: spelar den här omständigheten någon roll?

Mördaren sköt två skott: ett dödade Olof Palme och ett snuddade vid hans hustru. Är det inte resultatet som räknas?

Magmumrevolver, kaliber .357. Fabrikatet är Taurus, ett av de märken som skulle kunna vara mordvapnet.
BILD: Apolsak / CC BY-SA (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0)

Så enkelt är det dock inte nödvändigtvis. Det skulle till exempel spela roll om Borgnäs kunde visa inte bara att skottordningen var den omvända utan också att Lisbeth Palme var mördarens viktigaste tilltänkta offer.

I nyhetsmedias rapportering om hans bok har det ibland låtit som om han just menar detta, alltså att mördaren främst var ute efter Lisbeth. En rubrik i Expressens nätupplaga från 16 februari löd: ”Nya teorin: Lisbet var mördarens mål”.

Och om det var detta Lars Borgnäs ville ha sagt hade det ju på ett väldigt tydligt sätt vänt upp och ner på den vanliga föreställningen om mordet. Det kan tilläggas att den som bara bläddrar i hans bok faktiskt kan hitta formuleringar som tyder på att det är precis något sådant han menar. Han skildrar till exempel ett samtal han haft med den numera avlidne Palmeutredaren Ingemar Krusell.

De diskuterar turordningen på skotten och Borgnäs har just presenterat sin teori om att den etablerade uppfattningen är felaktig. Krusell säger:

Men om jag sätter mig in i gärningsmannens roll så har uppdraget jag fått varit att döda Olof Palme, och en bonus är att knäppa henne.

Lars Borgnäs svarar:

Hur vet du det? Det kan vara tvärtom. (sid 40)

Den som läser boken i dess helhet märker dock att det inte alls är det LB argumenterar för egentligen. Där framgår att hans huvudteori är den som de flesta har, att dådet riktade sig i första hand mot Olof Palme.

Varför är han då så intresserad av skottordningen?

LB är kategorisk i sin slutsats

Innan vi går in på det kan det vara viktigt att notera att LB är mycket kategorisk i själva sakfrågan. Det finns inget av ”kan vara” eller ”möjligen”. Han skriver:

Det första skottet riktades inte mot Olof Palme utan mot hans hustru Lisbeth. Det var det andra skottet som dödade Olof Palme. (sid 29).

Och kanske ännu tydligare:

… om man ytterst grundligt, med hjälp av utredningens egen dokumentation, synar exakt vad som hände när skotten avlossades, sekund för sekund, så framträder en annan bild av mordet än den vedertagna. /…/ Mördarens första skott gick mot Lisbeth Palme, inte mot Olof. (sid 9f).

Som hastigast (sid 85) nämner LB för all del möjligheten att skottet som snuddade Lisbeth avlossades av misstag men han fastnar inte alls för det alternativet.

I boken utvecklar han i stället tydligt ett resonemang som går ut på att det var med avsikt mördaren sköt mot Lisbeth först. Huvudsyftet var enligt Lars Borgnäs att skjuta Olof Palme, men han menar att det samtidigt var angeläget för gärningsmannen att också skjuta dennes hustru – så angeläget att det till och med påverkade skottordningen.

Borgnäs skriver:

När han närmar sig paret Palme och därefter går bredvid dem mot Tunnelgatans mynning har han redan bestämt att han först ska skjuta ett skott mot Lisbeth Palme. Det viktiga är att det andra skottet, som måste avlossas mycket snabbt efter det första, blir direkt dödande mot Olof Palme. Utan det resultatet är det hela misslyckat.

Att mördaren börjar med Lisbeth förklarar LB med att hon befinner sig längre bort än Olof. Det går inte att kontrollera hennes rörelser och den påtagliga risken finns att hon kommer undan. Palme befinner sig däremot mycket nära mördaren. Denne kan lägga armen på Olof Palmes axel i samband med att han skjuter det första skottet mot Lisbeth. På det sättet har mördaren tillräcklig kontroll över Palme – som LB ser det. (Sid 107f)

Men skulle en hand på axeln verkligen kunna hindra Palme från att reagera kraftigt på det första skottet och därmed störa mördarens planer?

Ja, det menar LB. Hans teori är att själva skottet skulle chocka Palme så att han blev passiv. Han hänvisar i boken till ett samtal med vapenexperten Anders Lexne. Denne tar upp ett resonemang om hur insatsstyrkor i polisen kan använda sig av distraktionsgranater när de ska gå in i ett rum. Granaterna kastas in i förväg och avger starkt ljus i kombination med starkt ljud. Avsikten är att skapa några ögonblick av handlingsförlamning. Lexne säger att ett första skott som inte riktades mot Palme skulle fungera på liknande sätt, mördaren behövde ”inte vara rädd för att Palme skulle hinna kasta sig undan”. (sid 132) Och det där godtar LB.

Vi ska senare återkomma lite mer till rimligheten i det resonemanget. Nu ska vi fokusera på vad LB själv hävdar.

Det finns dock en speciell invändning mot LB:s resonemang som han själv tar upp och besvarar, så den kan vi lika gärna ta här. Invändningen lyder: om det var viktigt att skjuta även Lisbeth, så viktigt att det påverkade skottordningen – varför försökte inte mördaren igen sedan han sett att han misslyckats?

LB förklarar det med att mördaren i det läget kommit fram till att det inte spelade någon roll: Lisbeth hade fått sin varning, vad hon än hade sett skulle hon inte prata.( Se t ex sid 110f.)

Vi återkommer även till det.

Låt oss nu titta på vad som står i centrum för LB:s resonemang om skottordningen – att hela vår förståelse för mordet förändras om vi inser att det första skottet gick mot Lisbeth.

Lisbeth Palmes upplevelse av förloppet

Det LB framför allt syftar på är att Lisbeth Palmes egen upplevelse av förloppet och hennes egna iakttagelser rimligtvis blir annorlunda om det är det första skottet som snuddar henne och det andra som dödar hennes make.

Skottet mot henne svepte, som vi vet, längs med hennes rygg. Det innebär att hon inte var riktad rakt framåt när skottet mot henne gick av. I stället var hon till hälften vänd mot mördaren när hon blev beskjuten.

Om det var det andra skottet som snuddade vid henne – den traditionella tolkningen – är det ju inte förvånande att hon svängt runt efter den första smällen. Och det stämmer bra med hennes egen beskrivning av händelseförloppet. Det plötsliga starka ljudet får henne att vända sig om mot sin make (som tycks ha befunnit sig något bakom henne). Och hon ser då att han faller ihop.

Enligt hennes egna vittnesuppgifter observerar hon inte alls gärningsmannen vid det tillfället.

Det där sista är ändå lite förvånande kan man tycka, eftersom hon blir beskjuten bara på en meters håll och hon har svängt runt så att hon till hälften är vänd mot mördaren. Men det går i alla fall att tänka tanken att hon har allt fokus på sin man i det läget.

Om det däremot var som LB säger, om det var det första skottet som strök Lisbeth längs med ryggen, då hade hade hon vänt sig om redan innan mördaren sköt. Och då blir det väldigt svårt att föreställa sig att hon inte lagt märke till honom. Dessutom strider ett sådant förlopp mycket klart mot vad Lisbeth själv berättat.

Godtar vi LB:s tes att det var det första skottet som sköts mot Lisbeth väcker det alltså frågor om vad som fått henne att ge en felaktig version av vad som skett.

Nu framstår det mera tydligt vad som fångat LB:s intresse. Hans version av händelseförloppet anknyter direkt och drastiskt till de vittnesuppgifter som pekar på att paret Palme och mördaren hade haft kontakt före skottlossningen. Och de uppgifterna går väldigt tydligt på tvärs mot Lisbeth Palmes berättelse om vad hon upplevde och observerade.

LB som är säker på sin sak vad gäller skottordningen skriver:

Den oundvikliga slutsatsen blir att Lisbeth Palme inte har återgett händelseförloppet på ett korrekt sätt. 

Och han tillägger:

Jag menar att hon såg sig förhindrad att ge en riktig bild av vad som skedde vid attentatet därför att priset för motsatsen var för högt. (sid 10)

Det vill säga: på något sätt skulle det ha kostat Lisbeth Palme för mycket att tala sanning om vad som skedde på Sveavägen.

LB skriver att Lisbeth måste ”ha haft ett synnerligen starkt motiv till sitt agerande”. Och han menar att det kan ha handlat om rädsla för att hon – eller sönerna – skulle utsättas för fysisk fara om hon avslöjade sanningen. Alternativt att känsliga uppgifter om hennes mans politiska gärning eller privatliv skulle komma ut. (sid 167)

Dessutom lägger han alltså till det vi nyss berörde: han menar att det finns saker som talar för att Olof Palmes mördare förstod eller kände till att Lisbeth Palme skulle tiga.

Låt oss citera detta utförligt:

/…/ det finns /…/ en möjlighet att han [mördaren] lämnade platsen i trygg förvissning om att hon inte skulle ha någonting att säga till polisen direkt efter mordet, inte någonting som skulle bidra till jakten på honom, och att han litade på att hon inte skulle beskriva honom eller på ett riktigt sätt berätta om händelseförloppet vid mordplatsen. /…/ Det betyder i så fall att han kände till att hon hade en mycket stark anledning att inte säga som det var, att förtiga sanningen. /…/ Denna faktor utgör i så fall med all sannolikhet en nyckel till mordet. (sid 89-90)

Och längre fram:

När han [mördaren] lämnade mordplatsen visste han att Olof Palme var död men att Lisbeth Palme fortfarande stod upp och inte var allvarligt skadad. Kanske visste han också att hon hade sett honom, möjligen också hört honom prata med Olof Palme, och att hon skulle kunna beskriva hans utseende. Ändå lämnade han platsen. Om han förlitade sig på att Lisbeth Palme från början och framgent inte skulle kunna leda polisen rätt i jakten på gärningsmannen visade det sig vara en korrekt bedömning. (sid 110)

Vad skulle då allt detta ha handlat om? Varför skulle mördaren ha känt en sådan trygghet?

Lars Borgnäs teori är att mördaren hade mäktiga uppbackare. Han tar i boken fram olika uppgifter som pekar på att krafter inom Säpo kan ha varit inblandade i mordet och att de visste vad Lisbeth Palme var rädd för.

Arne Irvells anteckningar

För att peka på Säpos möjliga roll i vad som skedde på Sveavägen presenterar LB ett hittills okänt material: utdrag ur en anteckningsbok med noteringar om Palmemordet som skrivits ner av kriminalkommissarie Arne Irvell.

Och här kommer vi till ett av de mest intressanta inslagen i LB:s bok. Det anar förmodligen var och en som kan detaljerna om den tidiga utredningen.

Irvell var vid tiden för Palmemordet biträdande chef för Stockholmspolisens våldsrotel där han också fungerade som spaningschef.

Han var en mycket erfaren mordutredare. Men han fick inte delta i Holmérs spaningsledning. Det var en parallell till ett annat av Holmérs beslut – det som handlade om att hålla rikskriminalens våldsrotel, vanligen kallad riksmordkommissionen, borta från utredningen. I sin spaningsledning ville Holmér av allt att döma ha poliser som backade upp hans egna initiativ, inte kompetenta mordutredare som kunde tänkas ha egna åsikter. Det finns andra belägg för att det var just så, vi kanske återkommer till det under den diskussion som jag räknar med kommer att följa på denna blogg.

Det var givetvis en besvikelse för Irvell att inte få vara med och leda utredningen av mordet på Sveriges statsminister. Men det betydde inte att han struntade i fallet. Det Holmér inte var intresserad av att höra skrev alltså Irvell ner. Och senare kom hans son att lämna över anteckningarna till Lars Borgnäs.

Av anteckningarna framgick att Irvell funderat mycket över Säpo (Säk). Bland annat hade han skrivit:

Nåddes Säk av några som helst rykten eller varningar om risker för ett attentat mot O.P. före mordet? Har detta verkligen utretts till 100%?

Om så skett, varför skärptes inte bevakningen? /…/ Faller utredningen i sammanhanget på det accepterade hemlighetsmakeriet av allt som rör Säk. ’Rikets säkerhet’. (sid 148)

Och på annat ställe skriver Irvell:

Säk har ’utrett’ det s.k. polisspåret. Tala om att göra bocken till trädgårdsmästare! (Sid 166)

Det där var inte bara avsett som en drastisk formulering från Irvells sida. Av LB:s bok framgår att Arne Irvell verkligen kommit till slutsatsen att det fanns personer inom Säpo som ansåg att det var legitimt att röja Palme ur vägen. Och skälet var att de från sina perspektiv såg honom som en säkerhetsrisk. På ett ställe i sina anteckningar räknar Irvell också upp vilka chefer inom Säpo som han anser borde granskas av Palmeutredarna. (Sid 203ff)

Det framgår dessutom av det Irvell skrivit att han vid ett tillfälle kontaktade Ölvebros Palmeutredning för att berätta om sina tankar kring mordet och de möjliga trådarna till Säpo. Men det visade sig att det på det hållet inte fanns intresse av att över huvud taget lyssna på honom. Irvell skrev att det föreföll som om Palmegruppen styrdes av direktiv med innebörden ’Håll allt som snuddar vid Säk borta från utredningen’. (Sid 203f)

En annan av de saker som Irvell reagerade över var Lisbeth Palmes attityd gentemot utredningen. Han skrev att hennes ”roll i sammanhanget” var ”något förbryllande” och tillade: ”Hon, om någon, borde väl ha ställt upp helhjärtat.”(Sid 141)

Irvells observationer och bedömningar kan inte viftas undan lättvindigt. Han var inte bara en erfaren brottsutredare. Det han skrev i sin anteckningsbok byggde också på sådant han observerat när det gällde befattningshavare inom Säpo vid tiden för mordet. Så här många år efteråt kan det kanske förefalla svårt att tänka sig att ledande figurer i den svenska säkerhetspolisen – som ju hade som en av sina viktigaste uppgifter att skydda regeringen – skulle ha betraktat statsministern själv som en farlig säkerhetsrisk. Men Irvells erfarenheter sade honom alltså att det var just sådana tankar som förekom och att det borde beaktas av mordutredarna.

Lars Borgnäs presenterar i sin bok åtskilliga andra uppgifter som ger stöd för tanken att Säpo eller krafter inom Säpo kunde ha med mordet att göra.

Och utifrån det formulerar han en hypotes som går ett steg till: att Lisbeth Palme fruktade att Säpo skulle slå tillbaka om hon berättade sanningen om mordet, så långt hon kände till den.

Särskilt utvecklar LB tanken att Lisbeth var rädd för att Säpo skulle gå ut med komprometterande uppgifter om Olof Palmes privatliv, rent konkret hans relationer med olika kvinnor. Det vill säga: hon skulle ha avstått från att få mordet uppklarat därför att hon ville undvika skandalskriverier om sin döde make. (Sid 178)

Det där framstår givetvis som en mycket allvarlig kritik av Lisbeth från LB:s sida. Han tonar ned det han skrivit genom att hävda att det…

… inte innebär något fördömande av Lisbeth Palmes agerande. Det är möjligt att vem som helst som hade befunnit sig i samma situation som hon, och som ställts inför samma val, hade gjort som hon gjorde. (sid 139)

För all del. Det kvarstår ändå att han hävdar att Lisbeth Palme på eget initiativ såg till att utredningsarbetet kraftigt skulle försvåras, att hon personligen valde att bidra till sannolikheten för att sökandet efter hennes makes mördare skulle hamna i ett misslyckande.

LB understryker sin uppfattning om Lisbeth Palme som en direkt centralfigur när det gäller att förklara varför utredningen gått snett genom till exempel den här formuleringen:

Kanske var hon den som varit starkast, och starkare än de poliser och åklagare som talade med henne? (sid 143)

Och på ett annat ställe:

I en mening har alltså Lisbeth Palme styrt sin medverkan i utredningen med järnhand från första början. (sid 146)

Mötesscenariot

Vad var det då för omständigheter kring själva mordförloppet som LB menar att Lisbeth valde att dölja?

Det handlar enligt honom om det som brukar kallas mötesscenariot.

Detta scenario var en hypotes som privatspanaren – jag lägger inget nedsättande i ordet – Ingvar Heimer utvecklade och presenterade på en egen hemsida under 90-talet. Han avled sedan han under oklara omständigheter utsatts för en skada i bakhuvudet på Vårbergs T-banestation i januari 2000. Även journalisten Erik Amkoff tog tidigt upp tanken på att Palme mördades i samband med ett möte.

Jag kände Ingvar Heimer och tog intryck av hans efterforskningar. I alla mina böcker om Palmemordet har jag tagit upp mötesscenariot som en högst tänkbar hypotes för hur mordet kan ha gått till. I korthet handlar det om att Olof Palme skulle ha begett sig till ett kort möte efter bioföreställningen och att det styrde valet att promenera Sveavägen hemåt. Nära Dekorimahörnan tog mördaren kontakt med Palme och ett kortare samtal utspelades innan mördaren sköt och försvann in på Tunnelgatan.

Det här är en hypotes. Den är inte bevisad. Men det finns en rad argument för den.

Ett tidigt foto från brottsplatsen. De första blommorna har kommit på plats. Blodpölen är kvar strax bortom blommorna och ett område markerat med rött på trottoaren visar var det hittats blodstänk. FOTO: Polisen

Ett centralt sådant är att det i samtliga vittnesmål som innehåller uppgifter om vad som skedde alldeles före skottlossningen – med undantag för Lisbeth Palmes – finns olika former av stöd för att det var ett förlopp av det slaget som utspelade sig.

LB ansluter sig till det resonemanget men lägger alltså till en egen twist i form av två påståenden:

• dels att skottordningen skulle vara den omvända vilket placerar Lisbeth Palme i en position mer eller mindre vänd mot mördaren redan innan det första skottet avlossas;

• och dels att Lisbeth personligen och av privata motiv skulle ha valt att förtiga sanningen om vad hon sett.

Veckans Brott och Krister Petersson försöker avfärda Borgnäs

Det Lars Borgnäs påstår är kontroversiellt. Men det vore självklart fel att avfärda det enbart av den anledningen. Det händer trots allt ibland att kontroversiella påståenden visar sig vara sanna.

Ändå framstår det som om såväl Palmeåklagaren Krister Petersson som TV-journalisten Lars Olof Lampers närmast reflexmässigt avfärdade Borgnäs i SVT Plays program Veckans Brott Redaktionen från den 2 mars.

I programmet sändes först ett kort avsnitt ur en längre intervju som Veckans Brott gjort med Lars Borgnäs om hans nya bok. Planerna hade varit att sända intervjun i februari, men Krister Peterssons plötsliga utspel om att han klarat upp mordet kom emellan. Och vad som nu till sist sändes var mindre än tre minuter av en inspelad längre intervju med Borgnäs.

Det som kom med handlade om skottordningen.

Och vad som direkt följde i programmet var en telefonintervju som Camilla Kvartoft gjorde med Krister Petersson om LB:s teorier plus ett studiosamtal mellan Kvartoft och Lars Olof Lampers som i likhet med Kvartoft ingår i redaktionen för Veckans Brott.

Varken Petersson eller Lampers gick egentligen in på de specifika argument som Lars Borgnäs för fram för sin uppfattning (vi ska snart titta närmare på dem). Utan närmare argumentering sa i stället Lampers att Lars Borgnäs bok skulle ha underkänts om den varit en universitetsuppsats.

Krister Petersson kom för sin del i alla fall med ett övergripande påstående i sakfrågan, ett som var avsett att avfärda Borgnäs tes:

Ja, läser man de personer som varit på vittnesplatsen [sic], deras utsagor till polis och i domstolar så säger ju de att det var mannen som skjuts först, alltså Olof Palme.

Sa alltså Petersson.

Det där sista kan ju var och en som går igenom vittnesmålen från mordplatsen konstatera är en dålig sammanfattning av det materialet. De flesta vittnena har helt enkelt uppfattat att de hörde två skott och att en person – Olof Palme – föll till marken.

Någon gemensam uppfattning om att Palme dödades med det första skottet går absolut inte att utläsa ur vittnesmålen. Det finns – vad jag kan se – inte ett enda vittne som tydligt hävdar något sådant. Utom Lisbeth Palme. Men Petersson uttalar sig som om han refererar de samlade vittnesmålen. Om jag vore elak – vilket jag ju inte är – skulle jag kanske säga att om Palmeåklagarens uttalande var en central tes i en universitetsuppsats så skulle den bli underkänd.

Men mer väsentligt än att ironisera är att konstatera att Peterssons sätt att uttala sig faktiskt är lite anmärkningsvärt.

Betänk följande: han gör alltså anspråk på att till sist, efter trettiofyra år, ha löst mordgåtan. Självklart behöver han inte för den sakens skulle ha samtliga utredningens detaljer i huvudet när Camilla Kvartoft ringer. Eller ens annars. Men om han verkligen har lösningen till hands och bara ska putsa lite på presentationen av den hade han ju kunnat ge det i sammanhanget självklara svaret: att han inte hade tid att kommentera alla tänkbara teorier för tillfället och att det nog inte skulle behövas snart.

I stället fabulerade han alltså fritt. Det är inte alldeles förtroendeingivande.

Men när detta är sagt måste också sägas: Lars Borgnäs behöver inte ha rätt bara för att han utsätts för en otillständig sågning i Veckans Brott.

Lars Borgnäs tre punkter om skottordningen

Låt oss därför titta på de olika delarna av hans resonemang. Och låt oss börja med tesen att skottordningen skulle ha varit den omvända.

Borgnäs argumentering i den frågan kan sammanfattas i följande tre punkter.

1. Skottet genom Palmes ryggrad dödade direkt och slog lika direkt ut förmågan att stå på benen. Inom en halv sekund hade kroppen fallit till marken.

2. De två skotten kom med mellan en och tre sekunders mellanrum.

3. Om Palme träffats av det första skottet skulle han inte ha stått upp när det andra skottet avfyrades. Men det gjorde han enligt de vittnen som såg händelsen. (Sid 29)

Det där är ett tydligt och begripligt logiskt resonemang. Frågan är alltså om de olika delarna också håller i sak.

Lars Borgnäs nya bok om Palmemordet har – precis som titeln antyder – ett starkt fokus på sekunderna kring skottlossningen.

Lars Borgnäs hänvisar vad gäller den första punkten till medicinsk expertis, bland annat rättsläkaren Kari Ormstad som deltog vid obduktionen. Låt mig säga på en gång att här har jag ingen invändning, Palme bör ha legat på marken när en halv sekund passerat sedan det dödande skottet skjutits.

Den andra punkten bygger på vittnesuppgifter om tiden mellan skotten. Lars Borgnäs redovisar ett antal vittnesuppgifter om den saken, nämligen följande:

Kerstin N som hörde skotten från sin lägenhet på Sveavägen 39 – tre sekunder.

Nicola F som passerat paret Palme till fots – en till två sekunder.

Christina V som promenerade söderut på Sveavägens västra sida – kanske tre sekunder.

Jan A som var passagerare i Leif L:s, ”Chevamannens”, bil – säger först ”med markant mellanrum” och senare ”cirka två, högst tre sekunder”.

Sirpa L som promenerade söderut på Sveavägens västra sida – ”möjligen någon sekund mellan smällarna”.

Lars J som stod inne på Tunnelgatan – ”i tät följd”. Men i samtal med LB har Lars J senare uppskattat det till cirka två sekunder mellan skotten.

LB hänvisar också till Granskningskommissionen som säger att det var mellan en och tre sekunder mellan skotten. Och han kommer själv fram till att tiden mellan skotten ”definitivt var större än en halv sekund”. (sid 34f)

Här är jag inte fullt lika övertygad. Låt oss börja med ett av de vittnesmål som LB hänvisar till, Kerstin N:s.

LB lyfter fram det särskilt och menar att det verkar vara ”den mest ambitiösa rekonstruktionen av tidsavståndet”. Det han syftar på är att Kerstin i det andra förhöret med henne hänvisar till en rekonstruktion hon gjort med sin son. Hur den har gått till framgår dock inte. Och i podden Palmemordet, avsnitt 217, där LB intervjuas medger han att han själv inte vet det.

Vad som är ägnat att väcka en del tvivel på Kerstins förmåga att minnas sina iakttagelser från mordkvällen särskilt exakt är dock något som framgår redan i första förhöret med henne, det från den 9 mars 1986.

Jag går här, liksom i några andra fall, till polisförhören och nöjer mig inte med det som finns med i LB:s sammanfattningar i boken. Förhören med Sveavägsvittnena hittas här.

Kerstin berättar i detta första förhör att hon stått i sitt vardagsrum och tittat ut genom den stängda balkongdörren. Då hade hon sett en man och en kvinna korsa Sveavägen i östlig riktning vid Adolf Fredriks kyrkogata och också noterat att det kommit en man gående efter dem. (Hennes observation har förstås sitt intresse eftersom det låter som om den kan handla om paret Palme och möjligen också en förföljare.)

Sedan är hon dock osäker på när hon hört skottlossningen. Antingen var det mycket nära i tid efter denna iakttagelse. I så fall handlade det om att hon innan hon lämnade sin position vid balkongdörren hade öppnat den – och då hade det smällt. Eller också hade hon efter att ha observerat paret som korsade gatan suttit och tittat på TV i 15-30 minuter och därefter öppnat balkongdörren och då hört skottlossningen.

Hennes tveksamhet gäller förvisso inte tiden mellan skotten. Men den handlar definitivt om en tidsfaktor. Slutsats: om det här är LB:s bästa vittne i denna fråga så är det inte något riktigt idealiskt bästa vittne.

Vi kan också notera att LB redovisar att ett annat av de vittnen han lyfter fram, Lars J, i ett tidigt polisförhör säger ”i tät följd” även om han senare – oklart när, kanske åratal efteråt – säger till LB att det var cirka två sekunder emellan.

Tittar vi på ett vittne som LB inte tar upp i just det här sammanhanget, Inge M, kan vi konstatera att denne beskriver skottlossningen med orden: ”Jag uppfattade det som att han sköt honom två gånger”.

Som vi kommer till lite längre fram ser LB det som ett argument för att Palme blev träffad först av det andra skottet. Men det är också fullt möjligt att tolka det som att skotten gick av i så snabb takt att det var därför Inge M uppfattade det som att båda riktades mot Palme. Och det kan i så fall peka mot en tidrymd som är kortare än en sekund.

Den som går igenom vittnesmålen kan också konstatera att där finns en del allmänt hållna uppgifter som bara går ut på att skotten kom i snabb följd utan närmare preciseringar.

Något som i alla fall vid första anblicken tycks ge stöd åt LB:s tes är följande: av alla de vittnen som över huvud taget försöker uppskatta ett tidsavstånd mellan skotten i sekunder är det inget vittne som kommer med preciserade uppgifter under en sekund, till exempel 0,8 sekunder eller 0,5 sekunder.

Frågan är bara hur mycket det bevisar. De flesta människor är inte alls vana att uppskatta så korta tidrymder som det skulle kunna handla om här. ”En sekund” kan därför vara ett uttryck för vad vittnet uppfattar som den kortast tänkbara tidrymden i sammanhanget.

Om vi återigen letar efter argument för att LB ändå har rätt kan det sägas att flera av vittnesmålen tydligt innehåller uppgifter som tyder på att vittnet på något sätt hunnit reagera över det första skottet innan det andra kommer. Frågan är förstås bara i vanlig ordning när det gäller vittnen: i vilken utsträckning är det genuina minnesbilder respektive efterhandskonstruktioner som dyker upp i förhören? Och hur exakt återger förhörsprotokollen vad vittnena egentligen ville säga?

Här finns det, menar jag, faktiskt utrymme för osäkerhet. Men låt oss i all fall dra slutsatsen att det finns ett hyfsat stöd för LB:s påstående att det var minst en sekund mellan skotten.

Den avgörande tredje punkten

Vi går vidare till den tredje punkten, det vill säga den som handlar om att vittnen som tittat i riktning mot mordplatsen sett Palme falla. Om LB har rätt vad gäller båda de första punkterna gäller följande: ifall Palme fortfarande stod upp när det andra skottet smällde måste han ha blivit skjuten med det andra skottet, inte med det första. Och då kan man dra slutsatsen att tesen om den omvända skottordningen är bevisad.

Är det så?

LB tar i det här fallet upp fem vittnen, de som enligt honom hann se något av vad som skedde redan innan andra skottet sköts eller i samband med att det sköts. (Sid 35ff)

• Det första vittnet han tar upp är Jan-Åke S. Denne hade kommit söderifrån med sin bil och stod vid Tunnelgatans rödljus. Jan-Åke berättar att han hör ett skott, ser sig om och upptäcker tre personer som står nära varandra på trottoaren. När han hör ett andra skott sjunker mannen i mitten ihop.

• Det andra vittnet LB nämner är Inge M som sitter bakom ratten i sin bil på Tunnelgatan väster om Sveavägen. Lars Borgnäs tar framför allt fasta på en sak som Inge M säger – det där som vi berörde tidigare. Inge uppfattade det som att mördaren ”sköt honom [Palme] två gånger” – vilket LB tolkar som att Palme fortfarande stod upp när det andra skottet smällde.

• Det tredje vittnet Lars Borgnäs redovisar är Susanne L. Hon har just gjort ett uttag i bankomaten på Tunnelgatan och satt sig i Inge M:s bil när hon hör två skott. Hon tittar först bakåt och sedan framåt mot Sveavägen. Då ser hon en person som rasar ihop.

• Det fjärde vittnet han tar upp är Charlotte L – en av passagerarna i taxichauffören Anders D:s bil. I början på förhöret med henne heter det:

Vi kom i taxin då, och så precis vid rödlysena nästan så hörde vi första skottet. Då tittade vi dit åt det hållet. Då trodde vi bara att det var någon bil som [det] hade pangat eller låtit om. Sedan, efter ett litet tag, så tittade vi dit och då hörde vi andra skottet och [såg] en man som föll ner på gatan.

• Slutligen, det femte vittnet LB nämner är Anders D. I det första förhöret med honom låter det som om Palme faller omkull efter det andra skottet, samtidigt som den som avlossat skottet beger sig springande från platsen. Det här förhöret är hållet en timme efter mordet. LB redovisar för all del att Anders D i ett senare förhör, två veckor efter händelsen, beskriver ett omvänt förlopp – att Palme faller redan efter första skottet. Men LB menar att det tidigare förhöret är det som väger tyngst.

Därmed har vi tagit del av de centrala inslagen i LB:s bevisning om skottordningen. Och det är nu som det hela ställs på sin spets. Om vi godtar att Palme föll ihop inom en halv sekund (vilket förefaller utrett och bevisat) och om vi också godtar att det var minst en sekund mellan skotten (vilket mycket talar för) – då är LB i hamn med sin teori om han dessutom kan göra troligt att Palme föll ihop först efter andra skottet.

Låt oss nu granska de fem vittnesmål han tar upp om denna avgörande sista punkt.

Först Jan-Åke S. Jag går till polisförhören.

Det första förhöret har klockslag angivet men är – uppenbarligen på grund av slarv från polisens sida – odaterat. Sannolikt är det från mars 1986 – det finns en handskriven notering längst ned på första sidan där det står 830303 vilket möjligen ska avse 860303.

Ytterligare en detalj förtjänar att nämnas. Kriminalinspektören som utfört förhöret inleder sin utskrift med att ange vilket brott som förhöret avser och när brottet ägde rum. Och då anges tidpunkten för mordet på Palme till 23.15, vilket förstås är fel.

Sammantaget förmedlar de här missarna intrycket av en viss hafsighet när det gäller förhöret. Detta förhör är dessutom – som tyvärr så ofta är fallet – utskrivet i sammanfattad form. Därmed finns det i vanlig ordning inte helt obetydliga risker för feltolkningar av vad den förhörde sagt.

Låt oss se detta första förhörsprotokoll med Jan-Åke S som en tydlig påminnelse om att polisprotokoll är resultat av mänskliga ansträngningar – och att de kan innehålla mänskliga misstag.

Nog sagt om detta och över till vad som finns i protokollet om det vi letar efter.

Jan-Åke sitter alltså vid ratten i väntan på att trafikljuset ska slå om. Dekorimahörnan ligger snett till höger framför honom. Jag citerar nu utförligt:

Han hör sedan ett skott. Han säger att han uppfattade ljudet som om det kunde vara ett skott och hade dessförinnan inte lagt märke till något speciellt i omgivningen. När [Jan-Åke S] tittar upp ser han tre personer stå på trottoaren i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan. Samtidigt går ett skott till av och mannen som står i mitten av de tre personerna sjunker ihop.

I nästa förhör (daterat den 9 april 1986) står det:

[Jan-Åke S] tittade åt det håll varifrån smällen hörts, och omedelbart därpå så hörde han återigen en smäll. /…/ Han ser också i samma sammanhang tre personer som står på trottoaren, och två av personerna är män, och en är kvinna. Mannen i mitten sjunker ihop på trottoaren och mannen som har stått till höger från [Jan-Åke S] sett försvinner in i gränden, alltså Tunnelgatan österut. [Jan-Åke S] poängterar att alla iakttagelser som han nu berättat om sker inom en väldigt kort tidsperiod. I princip så händer det i ett moment.

Vad kan vi utläsa av detta?

Det är trots allt inte helt uppenbart. Visserligen låter det framför allt i det första förhöret som om händelseförloppet i tur och ordning är: 1. Det första skottet smäller. 2. Jan-Åke upptäcker tre personer som står på trottoaren. 3. Det andra skottet skottet smäller. 4. Palme faller.

Men samtidigt verkar det som om Jan-Åke S tämligen omgående sedan han hört det första skottet tittar mot brottsplatsen – den ligger rimligtvis inom hans synfält där han sitter vid ratten. Det betyder att han bör kunna ha sett Palme falla även om denne blev skjuten med det första skottet.

Själv betonar Jan-Åke i det andra förhöret att allt som sker framstår som ett enda snabbt och sammanhängande förlopp. Som han beskriver det uppfattar han alltså ingen påtaglig tidrymd mellan ljudet av skotten och sin observation av mannen som faller respektive mannen som tar till flykten.

Självklart ger förhören med Jan-Åke ett visst stöd åt LB:s tes om att Palme sköts med det andra skottet. Men jag menar att det ensamt långt ifrån räcker för att bevisa den saken.

Vi går vidare till det andra vittnet, Inge M. Det är han som berättat att det verkade som om Palme blev skjuten två gånger – uppgiften finns i det andra förhöret, två veckor efter mordet. Frågan är bara hur det lite speciella uttalandet ska tolkas. Betyder det att Inge tydligt noterade att Palme stod på benen efter det första skottet men inte efter det andra? Eller betyder det bara att han uppfattade det som att det smällde två skott i snabb följd och att Palme i samband med det föll till marken?

Det första förhöret, ett telefonförhör med Inge från den 1 mars, är inte till någon större hjälp. Där står:

Strax efter hörde han två skott gå av och såg hur det blixtrade till och en människa föll omkull.

Det kan knappast uppfattas som en exakt kronologisk beskrivning – det är ju osannolikt att smällarna kom först, sedan ljusfenomenet och till sist Palmes fall till marken.

Men i det andra förhöret, den 14 mars, hörs han betydligt mer utförligt. Då berättar han att gärningsmannen går upp bakom Palme och tycks ta honom i axeln:

Sen small det bara två skott. Han som sköt, efter skotten så tog han ner handen lugnt och fint, tog ett par steg bakåt och kvinnan hon vände sig om och ropade.

Det här låter som om Inge helt enkelt upplevde att det smällde två skott i snabb följd – det finns inga uppgifter om att han gjorde några särskilda iakttagelser eller reflektioner mellan det första och det andra skottet.

Och kanske ännu mer intressant: det låter i citatet ur detta andra protokoll som om Lisbeth Palme vände sig om som en följd av skottlossningen – inte att hon vänt sig om redan innan. Som vi minns är LB:s tes att hon hade vänt sig om redan före det första skottet och att det var därför detta första skott strök längs med hennes rygg. Men den versionen av förloppet får alltså inte stöd i detta protokoll.

Slutsatsen blir att Inge M:s vittnesuppgifter inte erbjuder särskilt mycket stöd för LB:s resonemang.

Det tredje vittnet är Susanne L, passagerare i Inges bil. Hon har just avslutat ett bankomatuttag och satt sig i baksätet när det smäller. Första gången hon hörs, den 14 mars 1986, betecknar hon sitt eget tillstånd vid tidpunkten för skottlossningen som ”inte precis nykter”.

Enligt protokollet brydde hon sig inte om att försöka göra några observationer direkt i samband med skottlossningen eftersom hon trodde att det bara var ”en försenad nyårssmäll”. När hon efter en viss fördröjning tittade mot platsen för smällarna såg hon enligt egen uppgift en person som ”rasade ihop” och en person som sprang ”Tunnelgatan bort”.

I nästa förhör upprepar hon att hon trodde det handlade om nyårssmällar och tillägger att hon först tittar upp i luften genom bakrutan men inte ser något. Först därefter får hon höra av bilens förare att någon blivit skjuten:

Och då vänder jag mig om och tittar framåt och då ser jag bara Palme rasa ihop.

Susannes beskrivning av vad hon ser går inte alls ihop med att Palme skulle ha fallit direkt till marken i samband med att han träffades, och det oavsett om han blivit skjuten av det första eller andra skottet. Hon borde inte ha sett honom falla om det tog några ögonblick efter det andra skottet innan hon tittade mot Dekorima. En god gissning är att hon i stället såg när Lisbeth Palme böjde sig ner över sin skjutne make.

Jag har svårt att se att detta vittnesmål ger något egentligt stöd åt LB:s hypotes om skottordningen.

Det fjärde vittnet, Charlotte L, sitter på höger sida i baksätet i en taxi på väg söderut. Hon är därmed den i bilen som sitter längst från händelseförloppet vid Dekorima. Hon säger, som tidigare citerats, att det smäller ett första skott och det sedan, efter ett litet tag, smäller ett andra skott och att en man då faller i gatan. Det här är i ett förhör från den 3 mars 1986, alltså ganska kort tid efter mordet – vilket bör öka tillförlitligheten, kan man tycka.

Men hur mycket går det att ta hennes uttalanden som beskrivningar av sina ursprungliga minnesbilder av ett händelseförlopp – och inte bara som en sammanfattning av ett skeende som hon redan hunnit diskutera med andra?
Det är mycket tveksamt. Senare i samma förhör säger hon:

Då ser jag en man rikta pistolen och så hör vi andra skottet och sedan springer han in på den här Tunnelgatan och han faller ner på gatan.

Det betyder ju att Palme skulle ha fallit till marken först sedan mördaren flytt in på Tunnelgatan. Och så var det inte. Även Charlottes vittnesmål bör rimligtvis bedömas med största försiktighet när det gäller frågan om skottordningen.

Avslutningsvis har vi det femte vittnet, Anders D. Vi har redan konstaterat att LB medgett att denne i ett andra förhör uppger att Palme faller redan efter det första skottet. Det är mycket tydligt uttryckt där:

Han hörde en kraftig smäll från andra sidan Sveavägen och vred direkt på huvudet och tittade i den riktningen. Han såg en man falla omkull. Inom 1-2 sekunder kom en ny smäll…

Det där går ju helt på tvärs mot tesen om den omvända skottordningen.

Men LB bygger alltså på den version som finns i det första förhöret. Och där står det förvisso:

Omedelbart som [Anders D] startat färden igen, hör [Anders D] en kraftig smäll /…/. [Anders D] som hunnit ut i korsningen vänder på huvudet samtidigt som han hör ytterligare en kraftig smäll… /…/ [Anders D] ser hur mannen som blivit beskjuten faller omkull, samtidigt beger sig den som avlossat skottet springande från platsen.

Den versionen stämmer ju bra med LB:s tes. Och eftersom den finns i det första förhöret kan man ju säga att den kanske ska värderas högre än den alternativa versionen som finns i den andra.

Men det är en slutsats som inte kan dras utan vidare. Att ett vittne oftast minns mer korrekt i ett tidigt förhör än ett sent är en sak. Men det är förstås ingen absolut sanning.

Dessutom kan det mycket väl vara så att senare förhör är bättre genomförda än förhör som görs tidigt och ibland i all hast.

LB själv betraktar i vilket fall inte alls det första förhöret med Anders D som en absolut och säker källa till kunskap när det gäller andra uppgifter än exakt när Palme föll omkull. I detta första förhörsprotokoll står det att Anders säger att mördaren höll vapnet i höger hand. Det tror inte LB är riktigt, han driver nämligen i sin bok tesen att mördaren höll det i vänster.(sid 230)

Tittar vi på de fem vittnena som LB bygger sin argumentering på finner vi alltså att osäkerheten om det han vill bevisa är påfallande.

Hur mycket kan vi lita på förhörsprotokoll?

Den slutsats som är naturlig att dra redan utifrån vår korta genomgång av några förhörsprotokoll är att sådana måste läsas med viss försiktighet. Det finns stort utrymme för slarv, misstag och minnesfel. Och det gäller i synnerhet om vi letar efter sådana detaljer som inte står i fokus för förhören.

Och det är just det som är det övergripande problemet. Frågan om Palme sköts med det första eller andra skottet tycks inte ha varit föremål för förhörsledarnas särskilda intresse i något av protokollen med vittnena från Sveavägen.

Ändå ger LB i sin bok ibland intryck av att han tror att dessa protokoll är pålitliga informationskällor om hela mordförloppet och att sanningen finns att hitta i dem bara man läser dem noga.

Låt oss återvända till ett avsnitt i början av boken som jag delvis citerat förut. Det handlar om att LB framhåller att han länge länge missat det han nu anser vara en bevisad sanning, den om den omvända skottordningen. Notera ordvalet:

Jag insåg inte att om man ytterst grundligt, med hjälp av utredningens egen dokumentation, synar exakt vad som hände när skotten avlossades, sekund för sekund, så framträder en annan bild av mordet än den vedertagna. Först nu har jag gjort den analysen. (sid 9f)

Men problemet är alltså, som jag ser det, att lösningen inte alls behöver gå att läsa sig till i ett mer eller mindre bristfälligt utredningsmaterial. Det är optimistiskt att tro att det går att läsa ut ”exakt vad som hände” ur dessa förhör. Och det stöd som LB tycker sig hitta för sin tes övertygar i alla fall inte mig.

Argument för att Palme sköts med första skottet

För min del har jag alltid utgått från att det första skottet var mot Olof Palme. Jag kan inte bevisa det. Men jag tycker mig fortfarande – även efter läsningen av LB:s bok – ha rätt övertygande argument för den saken.

Låt mig presentera dem – och samtidigt komma in en del på varför jag inte är så imponerad av en del av argumenten för att det skulle vara tvärtom.

Allra först: den gemensamma utgångspunkten som LB, jag och de flesta andra har är att gärningsmannens huvudsyfte var att mörda just Olof Palme.

Inte Lisbeth. Och inte någon annan heller för den delen.

Det där sista har det faktiskt förekommit teorier om. Den förre chefen för Säpos kontraspionage, Tore Forsberg, hävdade till exempel i en bok att mördaren i själva verket var ute efter Sigge Cedergren – delägare i spelklubben Oxen – men tog fel på person. Det var ett besynnerligt inhopp i debatten som kanske de flesta glömt nu. Forsberg framförde det emellertid till synes på fullt allvar. Med tanke på hans tidigare position är det värt att notera.

Men tillbaka till vårt huvudtema. Mördaren visste att han hade Palme på mindre än armlängds avstånd. Och det centrala i hans plan var att skjuta just precis Palme.

LB och jag är också överens om att mördaren tycks ha agerat med relativ rationalitet.

Det är förvisso inte alla som tror det. Men jag tycker att den rationaliteten rätt överskådligt kan beskrivas så här: han hade som sitt centrala syfte att mörda Olof Palme, han såg till att få saken gjord och han försvann utan att åka fast. Låt oss dessutom lägga till en sak till som är viktig: han lämnade inget efter sig utom kulorna – och de har hittills inte lett till att han blivit identifierad.

Det tyder på en viss rationalitet.

Självklart kan man tänka sig att vissa delar av mördarens agerande ändå var irrationellt eller slumpartat.

Men som jag ser det: om det väsentliga för honom var att mörda Palme är det naturligt att tänka sig att han såg till att utföra just den saken utan att krångla till det för sig.

Och i det sammanhanget tycker jag att LB:s teori om att mördaren var så mån om att skjuta Lisbeth så att han valde att sikta mot henne först lider av några uppenbara brister.

För det första vet vi att mördaren i stort sett missade henne. Den obetydliga skada hon fick krävde inte ens läkarvård. Han sköt mot henne på en meters håll. Enligt LB var det inte ens så att hon överraskande vände sig om just när mördaren sköt, något som ju skulle kunna ha gett ett visst utrymme för att han skulle missa. LB hävdar tvärtom att hon vänt sig om redan innan.

Skottet borde i så fall ha träffat, kan man tycka. Om detta skott mot Lisbeth var första skottet hade mördaren dessutom inga problem med att få kontroll över sitt vapen, han behövde inte övervinna effekten av rekylen från ett tidigare skott. Ifall vi accepterar LB:s skottordning är det snarare skottet mot Palme som skulle ha skjutits under mindre gynnsamma omständigheter. Men som vi vet placerades det just där det tog som värst.

För det andra framstår LB:s teori om mördarens syften som motsägelsefull. Å ena sidan var det så viktigt att skjuta Lisbeth så att mördaren började med det. Å andra sidan bestämde han sig strax efter för att det inte gjorde något att han missat henne eftersom hon ändå inte skulle prata.

LB framför i sin bok (sid 88) ett resonemang om att mördaren kan ha menat att själva skottet mot Lisbeth skulle varna henne från att avslöja känsliga delar av vad hon sett, vilket räckte för hans del. Men om så var fallet kunde ju ett varningsskott mot henne lika väl ha avlossats som ett andra skott, sedan mördaren skjutit Palme.

För det tredje: om mördaren först sköt ett skott som inte riktades mot hans primära offer gav det Palme en chans att reagera på den första hotfulla smällen. Men något sådant tycks inte ha skett. Det finns inte några som helst vittnesuppgifter som tyder på att Palme ropade till eller gjorde någon sorts snabb och ovanlig rörelse innan han blev skjuten. Skottets placering mitt på ryggen understryker att Palme inte alls tycks reagerat på ett sätt som vore naturligt inför en hotfull situation – mördaren hade inga svårigheter att sätta det exakt där han ville.

LB menar att Palme visserligen fått en förvarning genom det första skottet men att mördaren klarade att hantera det genom att han skaffat sig full kontroll över sitt offer på två sätt: dels genom att ha lagt en hand på Palmes axel och dels genom att chocka honom med det första skottet.

Jag ställer mig tvivlande.

Handen på axeln riskerade snarare att ge Palme tid att reagera över denna lite överraskande beröring – under förutsättning av att mördaren inte sköt mot honom direkt.

Och om mördaren sköt ett första skott som inte var avsett för Olof Palme är det högst sannolikt att Palme skulle ha reagerat kraftigt.

LB hänvisar till argumentet med distraktionsgranater som insatsstyrkor använder när de ska in i ett rum.

Men det handlar om en taktik som är användbar när den som anfaller inte kommer åt att slå till mot sin beväpnade motståndare direkt utan måste exponera sig själv – och då vill skapa ett ögonblick av förvirring hos motståndaren.

Det finns ingenting som säger att den som utsätts för distraktionsgranaten inte reagerar alls. Tvärtom. Själva poängen är att personen upplever ett hot och reagerar kraftigt både fysiskt och psykiskt – men inte vet vad hotet består i och därför inte kan försvara sig.

Jag har svårt att se fördelen ur Palmes mördares synpunkt med att försöka skapa en sådan situation. Han är själv beväpnad och han har ingen anledning att räkna med att paret Palme skulle vara det. Palme anar ingen fara och mördaren har honom på mycket nära avstånd. Varför då välja att skjuta ett skott som skrämmer upp Palme och som gör att en kontrollerad situation plötsligt blir avsevärt mer okontrollerad?

För mig är det mycket lättare att tänka mig att mördaren utnyttjar ett närmast perfekt läge där varken Olof eller Lisbeth anar hans avsikter. Han skjuter Palme med ett välplacerat skott och skjuter sedan ett skott mot Lisbeth. Det snuddar bara vid henne därför att hon vänder sig om samtidigt som han skjuter och kanske också därför att hela situationen plötsligt blivit kaotisk. I det läget – efter andra skottet – är det viktigaste för mördaren att komma undan. Och i stället för att skjuta flera skott ger han sig iväg.

Ingenting av det LB skriver har fått mig att överge hypotesen om att det var så det troligen gick till.

Hade Lisbeth Palme ett privat motiv att tiga?

Det som gör att LB lägger ner så stort engagemang på att hävda sin tes är, förstår jag, att han menar att den ger visst stöd för en teori som är så central i hans bok: att Lisbeth av privata motiv tigit om vad hon observerat i samband med mordet.

Men här tror jag det är viktigt att stanna upp och se att det som LB diskuterar kan brytas ner i två skilda påståenden.

• Det första är att Lisbeth Palme på mordplatsen gjorde viktiga observationer som inte finns redovisade i de offentligt kända polisförhören.

• Det andra påståendet är att hon av privata skäl bestämt sig för att dessa observationer inte fick utredas.

Vi börjar med det första påståendet. Det skriver jag under på, vilket jag också har utvecklat i olika sammanhang. Det finns enligt min uppfattning gott om argument som pekar på att Lisbeth Palme kan ha observerat mycket mer av vad som hände på Sveavägen än vad som kommit fram i offentligt kända förhör med henne.

För att hävda detta behöver man inte den omvända skottordningen, det finns åtskilliga andra argument för det. Jag ska inte utveckla dem i detalj här utan hänvisar i första hand till min bok Huvudet på en påle – där andra halvan av boken handlar just om Lisbeth Palme och mordutredningen. Den delen som handlar om detta finns också som ljudbok under namnet Det motvilliga huvudvittnet.

Men för att ändå nämna en sak: trots att jag menar att det var det andra skottet som snuddade vid henne menar jag att det finns starka argument för att Lisbeth såg mördaren i samband med att han sköt mot henne. Jag menar också att mycket talar för att Lisbeth observerat mördaren redan före skottlossningen.

Det går, menar jag, alldeles utmärkt att komma till den slutsatsen utan att behöva kasta om skottordningen.

Med andra ord: LB och jag är överens om att den bild som kommit fram om vad Lisbeth Palme iakttog på brottsplatsen inte bara är ofullständig utan också i viktiga avseenden oriktig.

Allt det här för oss förstås över till det andra påståendet, det som går ut på att Lisbeth fattade ett privat beslut om att dölja sanningen om mordet.

Så behöver det dock inte vara, menar jag. Och som jag ser det kommer LB här bara med spekulationer.

Ett argument han åberopar i sammanhanget är att det förefaller som om Lisbeth var så kraftfull att poliser och åklagare vek sig för henne. Det ger ju bilden av att det var hon som bestämde – hon fattade ett beslut att dölja sanningen om mordet och körde över alla andra.

Men så tror jag inte det var.

Det är ingen tvekan om att Lisbeth Palme haft en särskild ställning i utredningen, att andra regler tillämpats för henne än för andra. Och det är många som grubblat över det.

LB ger en förklaring. Men jag menar att det finns en annan som är mer trovärdig.

Innan vi kommer till vad det skulle vara, låt oss bara kort sammanfatta vad den där särskilda ställningen handlat om.

• Den kännetecknas av att hon blivit väldigt lite förhörd, i alla fall om vi utgår från de offentligt kända förhören med henne. Den som tittar på de förhören och jämför dem med dem som hållits med Sigge Cedergren ser att det – häpnadsväckande nog – finns mycket mer förhörsmaterial tillgängligt med honom än med Lisbeth.

Ändå var Cedergren en jämförelsevis perifer person i sammanhanget. Lisbeth Palme var däremot inte i något avseende perifer. Hon var inte bara det vittne på Sveavägen som befunnit sig närmast själva mordhändelsen. Hon var förmodligen också den person som kände Olof Palme bättre än någon annan. Och hon hade tillbringat mycket tid med sin make under perioden närmast före mordet – samt givetvis även i många år innan.

Lisbeth och Olof Palme utanför radhuset på Tornedalsgatan i Vällingby. Bilden är tagen 1956, trettio år före mordet. Palme arbetade på regeringskansliet men var ännu inte en känd politiker. FOTO: Lennart Nilsson, Expressen. Public Domain.

• Den kännetecknas också av att hon inte heller deltog i en så central utredningsåtgärd som en rekonstruktion på brottsplatsen. Bland annat med tanke på att hennes berättelse om förloppet skiljer sig markant från andra vittnens hade det varit mycket värdefullt om hon på plats kunnat demonstrera sin version. Det hade förstås också varit viktigt att konfrontera henne med andra vittnen och se i vilken mån hon känt igen dem för att på så sätt ytterligare förtydliga förloppet.

• Och den kännetecknas slutligen också av att hon tilläts sätta upp egna långtgående villkor för sin medverkan i polisförhör, konfrontationsvisningar och domstolsförhör.

Allt detta är exceptionellt, javisst. Och det kräver en förklaring.

Den numera avlidne författaren och journalisten Sven Anér blev med tiden alltmer uppslukad av frågan och formulerade långtgående anklagelser mot Lisbeth Palme. Till exempel skrev han i en av sina böcker (Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme, sid 76):

Det måste anses självfallet att Lisbeth Palme, när hon tillsammans med sin man promenerade mot Dekorima, var medveten om att Olof skulle skjutas vid Dekorima men att någon risk för hennes egen del inte förelåg.

Anér menade till exempel att Lisbeth Palme inte alls blev beskjuten, i stället plockades falska bevis för att hon blivit det fram genom en sinnrik konspiration.

LB har lagt fram en avsevärt mindre långtgående teori, men en som fortfarande pekar ut Lisbeth Palme i ett viktigt avseende: som personligen ansvarig för en omfattande och framgångsrik mörkläggning.

Med tanke på Lisbeth Palmes uppenbart märkliga roll i mordutredningen var det förmodligen givet att någon skulle formulera en sådan teori förr eller senare.

Men jag tror alltså inte den är riktig.

En annan förklaring till Lisbeths agerande

Innan vi går in på vad jag föreställer mig, låt oss sammanfatta vad vi rimligtvis vet om Lisbeth Palme som kan ha betydelse i sammanhanget:

• Hon visste att hennes make hade hätska politiska fiender.

• Hon hade en skeptisk eller negativ inställning till såväl journalister som personer inom rättsväsendet.

• Hon hade ett starkt behov av att värna sin personliga integritet.

• Och hon var djupt chockad över mordet.

Jag skulle kunna argumentera för punkterna ovan, men jag väljer tills vidare att avstå i tron att det kanske inte behövs. Det finns ingenting i LB:s bok som tyder på att vi skulle vara oeniga om detta. Och jag gissar att de flesta som följer min blogg också kan godta vad jag skrivit här.

För min del tror jag alltså också att Lisbeth i samband med mordet gjorde iakttagelser som inte finns med i de offentligt kända förhören.

Frågan är vad hon gjorde med sina iakttagelser. Jag tror att hon förde dem vidare till en begränsad krets av personer som hon valde att lita på. Om det på grundval att detta upprättades en sorts överenskommelse mellan henne och dem hon öppnat sig för skulle vi där kunna hitta förklaringen till varför hon kom att behandlas på det mycket speciella sätt som skedde.

Den första gången hon berättade något av vikt tror jag var när hon samtalade med kommissarien Åke Rimborn på Sabbatsberg. En väsentlig uppgift om innehållet i det samtalet tar jag upp till lite längre fram i den här texten. Rimborn kom i alla fall inte att ha några flera kontakter med henne. Hans rapport om vad hon sagt stuvades undan. Och han fick inte heller något att göra med den fortsatta utredningen.

Lisbeth förklarade på sjukhuset att hon snarast ville tala med personer från Säpo. Och det är möjligt att hon också fick en sådan kontakt under mordnatten – det borde hon ju ha fått eftersom hon bad om det. Till sjukhuset kom också en grupp ledande socialdemokrater med Ingvar Carlsson i spetsen. Hon bör ha haft möjligheter att berätta utförligt också för dem.

Det finns en omständighet som särskilt förstärker sannolikheten av att Lisbeth mycket tidigt berättat om sina upplevelser för personal inom Säpo och/eller höga socialdemokrater. Och det är att hon så snabbt kom att kapslas in i en bubbla av icke-förhörande från den vanliga officiella utredningens sida.

Utifrån vad som är känt hölls det enda tidiga formella polisförhöret med Lisbeth på eftermiddagen den 1 mars. Närvarande var statssekreteraren Ulf Dahlsten. Mycket lite blev sagt från Lisbeths sida under detta förhör, det framstår närmast som en formalitet. Och den saken understryks av det Lisbeth sa om just det förhöret när hon hördes i tingsrätten i Petterssonmålet. Det var Petterssons advokat Liljeros som frågade ut henne om det och om varför hon haft så lite att säga.

Lisbeth uppgav då att hon med avsikt låtit bli att berätta utförligt om mordet vid det tillfället. Hon kände nämligen ”inget förtroende för dem som var där”, alltså för de två poliser som ledde förhöret.

Och hon tillade lite senare som svar på Liljeros frågor:

Jag tror att jag i den situation jag var behövde känna ett starkt förtroende för att kunna tala om så svåra saker.

Första gången Lisbeth Palme var kallad att vittna i tingsrätten uteblev hon eftersom hon inte fått veta i förväg om domstolen tänkte godkänna de särskilda kvar hon satt upp. bland annat att Christer Pettersson inte fick sitta med i salen och att hon inte skulle spelas in. Rätten lät henne få sin vilja igenom på nästan alla punkter och därför kunde förhöret genomföras några dagar senare. Från Dagens Nyheters förstasida 15 juni 1989.

Med andra ord: detta tidiga polisförhör med henne måste i efterhand betraktas som tämligen värdelöst – Lisbeth medgav ju själv i efterhand att hon inte hade tillräckligt förtroende för förhörsledarna för att berätta fritt.

Det märkliga är att Lisbeth – enligt vad som är officiellt känt – inte förhördes igen förrän den 25 mars då Hans Holmér hade ett samtal med henne hemma hos Ebbe Carlsson på Söder. Det var som om det inte var bråttom att få fram bästa möjliga information från Lisbeth.

Holmér upprättade senare ett påfallande kortfattat protokoll från samtalet som enligt hans egna uppgifter pågick i hela 90 minuter.

Det som står i dessa två protokoll från den 1 respektive 25 mars är tämligen torftigt med tanke på att Lisbeth var ett helt centralt vittne i en mordutredning som officiellt hade allra högsta prioritet.

Ändå kunde en anonym poliskälla säga till Expressen i en artikel den 8 april apropå att Lisbeth inte skulle delta i någon rekonstruktion på brottsplatsen:

Vi har redan talat tillräckligt med henne.

Det är förstås högst troligt att det verkligen hade genomförts ett antal långa och utförliga samtal med Lisbeth vid det laget – något annat vore ju extremt besynnerligt.

Men vilka som i så fall hade haft de samtalen och vad Lisbeth hade sagt, det vet vi inte och kan bara gissa om.

Känner vi då inte till någonting när det gällde vad Lisbeth trodde om bakgrunden till det som skedde på Sveavägen? Jo, något finns det ändå. Det kortfattade protokollet från Holmérs förhör med henne i mars 1986 anger faktiskt att hon betraktade mordet som ett politiskt mord med internationella dimensioner.

Så här står det:

Lisbeth tror att det kan vara kroater, tyskar, israeler, sydafrikaner eller amerikaner som ligger bakom mordet. Knappast kurderna.

Holmér föreföll inte intresserad av att följa upp dessa hennes påståenden med några frågor. I stället verkar han bara pliktskyldigt ha skrivit ner några rader om saken så att hon inte skulle kunna klaga över att han hoppat över det.

Och några veckor efter detta förhör styrde han sedan in utredningen i den riktning som passade honom själv bäst. Nämligen åt det håll som Lisbeth uppgav att hon inte alls trodde på – kurderna.

Lisbeth Palme tänkte sig alltså att döma av Holmérs kortfattade anteckning att det rörde sig om ett organiserat politiskt mord – någon annan tolkning låter sig nog inte göras.

Det måste tas på visst allvar. Om hon trodde det förklarar det mycket väl varför hon ville tala med Säpo under mordnatten och varför hon inte ville vara särskilt utförlig när hon hördes av två vanliga kriminalpoliser.

Ska man då ta henne på allvar när hon pekar på sådana tänkbara orsaker till mordet som internationella politiska komplotter? Vad visste hon om internationell politik?

Förmodligen en hel del. Hon hade varit med sin make på i åtskilliga politiska sammanhang. Även utomlands. Och hon hade i många år varit hans samtalspartner i politiska frågor. Det finns ingen anledning att ifrågasätta hennes goda inblickar i hur politik på hög nivå kunde se ut, både i Sverige och internationellt. Hon förstod därför med all säkerhet att mordet på hennes make kanske inte skulle komma att utredas som ett vanligt mord. Och hon förstod säkert också att det även kunde finnas svenskar på viktiga positioner som var likgiltiga – eller till och med glada – över att hennes man var död och som kanske inte ville att sanningen skulle komma fram alls.

Hon letade ändå – högst begripligt – efter människor som hon kunde lita på. Det är mycket som talar för att hon inte hittade rätt personer – och att hon själv i alla fall delvis insåg det. Med tiden kom hon själv att uttala sin bitterhet gentemot Hans Holmér.

I en rad offentligt kända sammanhang kom hon i vilket fall att återkomma till hur viktigt det var att bevara sekretessen i utredningen, inte minst omkring hennes egna vittnesuppgifter.

Varför gjorde hon sådana uttalanden? Det hon berättade när hon hördes i rättegångsförhandlingarna mot Pettersson var ju inte några särskilt känsliga saker. Däremot märktes då mycket väl att hon var ovillig att svara på mer än ett absolut minimum av frågor – trots att någon förundersökningssekretess enligt alla formella regler inte gäller under en rättegång.

Det som avtecknar sig – som jag ser det – är att Lisbeth Palme avbördat sig kunskaper hon haft till personer hon hoppades kunna lita på. Förmodligen hade de lovat henne att dessa uppgifter skulle hanteras på bästa sätt och med stor sekretess för att i framtiden kanske kunna användas för att föra utredningen av mordet på hennes make till ett lyckligt slut. Gissningsvis fick hon också uppmaningar att för egen del tiga om det hon visste utom när hon talade med betrodda personer.

Med tanke på hennes personlighet och hennes misstro mot poliser och journalister var det säkert inte svårt att få henne att gå med på något sådant.

Och vad som skedde vet vi: under de första två åren efter mordet hölls Lisbeth Palme nästan helt borta från utredningen. I stället skulle Hans Holmér och Ebbe Carlsson skaka fram en lösning som gick ut på att peka ut PKK. Och det hoppades de kunna göra utan att Lisbeth behövde blandas in alls. Låt oss gissa att hon kände en lättnad över att inte vara i fokus för nyhetsmedias intresse, men att hon samtidigt inte trodde på PKK-spåret och inte kände någon glädje över att det fick ta utrymme i utredningen.

LB drar inte heller slutsatsen att det var Lisbeth som drog i trådarna när Holmér och Ebbe valde att satsa på att peka ut PKK. Och vi kan ganska tryggt utgå från att dessa två politiska fixare hade andra uppdragsgivare – som bland annat satt på centrala positioner i kanslihuset.

I det sammanhanget var Lisbeth Palme inte användbar – i synnerhet som hon inte alls trodde att det var ”kurderna” som låg bakom mordet. Och det finns, som vi vet, inte någonting som tyder på att Holmér eller Ebbe ens försökte få fram vittnesuppgifter från Lisbeth som skulle ge stöd för tesen att det var kurder som mördat hennes make. Med största säkerhet visste de att hon inte hade något sådant att berätta. De behövde inte ens kolla. Slutsatsen för deras del var enkel: Lisbeth skulle bara hållas borta så blev det minst problem.

Jag tror att en spegling av detta – att Lisbeth lyftes undan från utredningen – kan märkas i vad Ulf Dahlsten, statssekreterare och säkerhetsansvarig i kanslihuset, sa till Expressen i april 1986:

Lisbet Palme såg mannen som mördade hennes make. Men det var mörkt och mannen stod i skuggan. Därför kan hon inte säga om den så kallade fantombilden stämmer överens med mördarens utseende.

Och:

Också chocken gör det svårt för Lisbet Palme att känna igen ansiktet. Andra vittnen har gett ett betydligt säkrare signalement.

Dahlstens budskap var alltså: Lisbeth kunde inte tillföra något. Hon hade inte gjort iakttagelser av intresse.

Långt senare skulle samme Dahlsten – anmärkningsvärt nog – gå i god för Lisbeth Palmes utomordentliga observationsförmåga och för att hennes utpekande av Christer Pettersson var högst tillförlitligt.

Dahlsten är ingen oviktig person i sammanhanget. Han borde rimligtvis mer än de flesta andra ha varit i stånd att bedöma vad Lisbeth Palme observerat på brottsplatsen och vad hon i övrigt kunde bidra med om mordet. Han var på Sabbatsberg under mordnatten, han var som noterats närvarande vid förhöret med Lisbeth den 1 mars och han hade åtskilliga kontakter med henne framöver. I sina egna memoarer beskriver han sig som ett viktigt stöd för henne under olika faser av utredningen.

Och i det avseendet är det anmärkningsvärt att han ändrade sig så drastiskt vad gällde Lisbeths förmåga att registrera och minnas mördarens utseende.

Det sammanfaller på ett intressant sätt med att PKK-spåret skrotades för att i stället ge plats åt en ensam gärningsman, Christer Pettersson – en lösning som snart visade sig kräva Lisbeth Palmes medverkan.

Palmeutredarna hade under hösten 1988 genomfört omfattande spaningar på Pettersson, inklusive telefonavlyssning, och också förhört en rad personer i hans omgivning. Förhoppningen var att hitta tillräckligt mycket för att få ihop till ett åtal.

Det gick inget vidare. Till sist återstod bara att genomföra vittneskonfrontationer för att se om någon kände igen honom från Grand eller från mordplatsen.

Det kan förvisso ifrågasättas om sådana konfrontationer var motiverade i ett läge när det inte fanns någon annan bevisning mot Pettersson. Men utredarna hade lagt ner så mycket energi på just honom att de beslutade sig för att genomföra även detta steg.

Och då fick de napp i form av ett utpekande från Lisbeth Palme.

Det var, som vi vet, ett utpekande som förberetts på ett speciellt sätt från åklagarsidan. Åklagaren Jörgen Almblad hade berättat för Lisbeth att den person de utredde var missbrukare, något som skulle komma att underlätta för henne att förstå vem åklagarna var ute efter.

Lisbeth var förmodligen också preparerad på annat sätt innan hon fick se konfrontationsvideon. Samma dag hade kvällstidningarna publicerat uppgifter som skapade bilden av Pettersson som en farlig person med en ställning i den kriminella världen.

Lisbeth fick se videon och förstod direkt vilken av männen i raden som åklagarna hoppades att hon skulle fastna för. Det första hon sa var:

Det ser man vem som är alkoholist.

Där borde konfrontationsvisningen ha avbrutits, kan man tycka. Men den fortsatte. Lisbeth reagerade också över Petterssons i hennes tycke skrämmande utseende. Och snart var hon beredd att säga att det var honom hon sett utanför Dekorimabutiken.

Hennes utpekande fick ganska snart en bestämd och slutlig form: hon hade inte sett ett vapen i hans hand och hon hade inte sett honom skjuta. Men hon hävdade att hon efter mordet sett att han hade stått där, några meter bort.

Lars Borgnäs bok inleds med ett förord av författaren Lena Andersson som förklarar att hon ansluter sig till Borgnäs uppfattningar. I förordet skriver hon bland annat att hon tror att Christer Pettersson undrade varför Lisbeth Palme pekade ut honom:

Han visste att det inte var sant och han visste att hon visste det. Ändå insisterade hon på att det var honom hon sett i ljuset från Dekorimas skyltfönster. (sid 6)

Det där kan knappast tolkas på annat sätt än att Lisbeth Palme medvetet ljög när hon sa att hon sett Christer Pettersson på brottsplatsen.

Var det så?

För min del menar jag att det mesta talar för en annan förklaring: att Lisbeth Palme i samband med visningen av konfrontationsvideon verkligen kom till den för henne skakande slutsatsen att hon sett Pettersson utanför Dekorima.

Det var med största sannolikhet en felaktig slutsats från Lisbeths sida. Men det hindrar ju inte att hon kan ha trott på den.

Lisbeth hade efter skottlossningen sett sig om för att få hjälp. Den första personen hon fick syn på tycks ha varit vittnet Anders B som tagit skydd i Dekorimas port.

Han var för skakad för att göra något så nära inpå händelsen. Hon drog å sin sida i efterhand slutsatsen att han hade med mordet att göra eftersom han inte hjälpt henne.

Hennes minnesbilder av Anders B:s utseende var vaga. Och de kom att överlagras av annat, till exempel polisens fantombild. Nära tre år efter mordet fick hon se den uppenbart alkoholiserade  och vildögde Christer Pettersson på videofilm – och det i ett läge när hon av åklagarna fått bilden av att utredarna varit framgångsrika i att hitta tunga bevis mot denne.

Annars borde hon ju inte ha kallats till en konfrontationsvisning, eller…?

Och så kom hon fram till att det var Pettersson hon sett.

Det är den typen av fel som vittnen gör jämt, särskilt när deras egna minnesbilder består av hastiga observationer under ogynnsamma omständigheter och när de dessutom utsatts för otillbörlig påverkan av slarviga eller samvetslösa brottsutredare.

Jag menar alltså att det är sannolikt att Lisbeth trodde att Pettersson varit på brottsplatsen. Och förmodligen trodde hon att han var en medhjälpare till mannen som sköt. Det bör ha stått klart för henne att han i alla fall inte var den som tryckte på avtryckaren.

Åke Rimborn, den första polisen som hade ett längre samtal med Lisbeth Palme efter mordet. Han har berättat att hon betonade att det var två gärningsmän på Sveavägen – en uppgift som snabbt sorterades bort från utredningen. FOTO: Gunnar Wall

Att det skulle ha funnits två attentatsmän, skytten och hans medhjälpare, var en slutsats som Lisbeth tycks ha kommit fram till ganska omgående. Kommissarie Åke Rimborn som talade med henne på Sabbatsbergs sjukhus har i alla fall berättat att hon mycket tydligt talade om två gärningsmän som befunnit sig vid Dekorima. Och ovanstående är en begriplig förklaring till hur hon kunde ha kommit fram till något sådant.

Mycket pekar på att Lisbeth Palme gjorde sitt utpekande av Pettersson utan att ha backat från sin uppfattning om en mordkomplott. Och att hon var i tron att Palmeutredarna fått tag i mördarens medhjälpare – en sorts inhyrd kriminell underhuggare.

Sent omsider fick hon klart för sig att den där tunga bevisningen mot Pettersson inte fanns. Det var hennes utpekande som skulle bli det centrala i åtalet.

Jag föreställer mig att hon ganska snart också drog slutsatsen att åklagarna och polisen inte tänkte borra djupare än så. Pettersson skulle – ensam – få bära skulden för ett mord som andra låg bakom. Fallet skulle avslutas i statsnyttans intresse.

Men när – och om  – Lisbeth insåg det hade hon redan gjort sitt utpekande. Och psykologiskt var det säkert svårt för henne att ens inför sig själv medge att det skulle kunna vara felaktigt.

Samtidigt skulle det, utifrån hennes perspektiv, vara en sorts skenlösning att utnämna Pettersson till ensam gärningsman.

Det skulle förklara varför hon i det läget kände ett så djupt obehag att hon – som åklagaren Solveig Riberdahl berättat – hotade med att inte ställa upp i rättegången.

Särskilt plågsamt bör det ha varit för Lisbeth att hon hade minnesbilder som hon nu fick leva med själv. Allt skulle bara handla om Pettersson. Inget om den politiska bakgrund till mordet som hon förklarat för Holmér att hon såg som den verkliga förklaringen. Och inget om vad hon med stor sannolikhet sett av mannen som sköt.

Allt det hon inte kunde prata om var – gissningsvis – sådant som ingick i det där känsliga som hon tidigt delgett betrodda personer och som hon sedan tigit om under de år som passerat. Hon hade en gång låtit sig övertygas om att hennes kunskaper måste hanteras med sekretess och det hade hon hållit fast vid.

Skulle hon nu under rättegången bryta sekretessen fast ingen ville att hon skulle göra det? Vad skulle det i så fall leda till? Och om hon valde att fortsätta tiga om sådant – vad skulle hon säga om Petterssons advokater ställde besvärliga frågor om detaljer kring det hon upplevt i samband med mordet?

Det är lätt att förstå med vilket obehag Lisbeth Palme måste ha betraktat den kommande rättegången. Och det är lika lätt att förstå att hon försökte göra allt för att begränsa den offentliga insynen i det framträdande hon skulle göra, liksom att hon försökte svara på så lite som möjligt när åklagare och advokater frågade ut henne.

Men om vi kan tänka oss detta, då inser vi också att det inte är ett beteende som kännetecknar en kallblodig lögnare som med berått mod beslutat sig för att bidra till att skapa en skenlösning.

Det är snarare ett beteende hos ett brottsoffer som blivit manipulerat av sin omgivning och blivit inträngt i ett hörn.

I slutet av förhöret i tingsrätten gjorde Lisbeth ett uttalande som jag tror sammanfattade mycket av hennes känslor. Hon förklarade att mordet på hennes make var en fråga som aldrig skulle bli löst för henne, oavsett hur det gick i rättegången.

Exakt vad Lisbeth Palme kan ha tänkt under alla dessa år är givetvis spekulativt från min sida i brist på redovisning från personer som stått henne nära. Det enda jag har gjort är att lägga pussel med den ofullständiga information som finns. Och ingenting jag har hittat tyder på att hon med berått mod skulle ha velat begrava sanningen om mordet. Däremot bör hon ha varit övertygad om att inte hon själv var i stånd att tvinga igenom en rättslig process som gjorde att de ansvariga ställdes till svars – om hon händelsevis hade velat försöka.

Jag skriver med avsikt ”de ansvariga” eftersom det inte finns några egentliga belägg för att hon släppt tanken på en mordkomplott – trots hennes utpekande av Pettersson.

Men om vi delvis tvingas gissa om Lisbeths tankegångar behöver vi inte spekulera så mycket när det gäller hur krafter inom kanslihuset, polisen och åklagarmyndigheten agerade de närmast åren efter mordet. Här finns det faktauppgifter att dra tydliga slutsatser utifrån. Mest utförligt har jag gjort det i min första bok i ämnet, Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet från 1997.
Jag hämtar gärna stöd av Arne Irvells anteckningar i det här avseendet. Till exempel detta:

Om hinder för mordet uppklarande lägges: Vem/vilka kan ligga bakom detta? Det måste röra sig om mycket inflytelserika personer. Några som ingen kan eller vågar trotsa. /…/ Eller kan de högsta politikerna ha ingått en ohelig allians. Ett avslöjande skulle skada landet mer än om mordet får förbli ouppklarat. Skulle man våga ta en sån risk? (sid 139)

Och på annat ställe:

Tre personer lika till sätt och kynne. Holmér-Ebbe-Lidbom. Inga hämningar, 100% självförtroende, ändamålet helgar medlen osv. Kunskaper om ’etablissemanget’. Holmér f.d. säkchef. Ebbe f.d. informationschef åt Geijer. Lidbom ’röjare’ i regeringen.
Frågan uppkommer: Vet/visste dessa tre vad/vem som i själva verket ligger bakom mordet och manipulerar i samförstånd och med en tyst välsignelse från rikets högsta ledning?(sid 216)

Här skissar alltså Irvell konturerna av en politisk komplott för att tysta ner sanningen. Det är precis vad jag skildrat i Mörkläggning.

En viktig precisering vill jag dock göra för egen del: jag kan inte bedöma i vilken utsträckning de statliga mörkläggarna hade direkta kunskaper om vad som låg bakom mordet. Eller om de bara mörklade för att de fruktade vad en förutsättningslös utredning skulle kunna dra fram.

Jag har i mitt skrivande gjort klart att jag menar att just Holmér, Ebbe och Lidbom var centrala figurer i ett sådant mörkläggningsarbete – precis de konspirativa figurer som Irvell nämner. Och jag anser dessutom att de inte kan ha utfört sina åtaganden utan att ha stämt av med Ingvar Carlsson.

Och för att återvända till Lars Borgnäs bok. Jag tycker alltså att han kommer fel när han missar vad Irvell säger och i stället lägger ansvaret för denna omfattande mörkläggning på Lisbeth Palme.

LB ägnar en del utrymme åt att föra fram ett resonemang om att hon kan ha styrts av en längtan efter att dölja sin makes snedsprång utanför äktenskapet och att hon därför valde att låta mordet förbli ouppklarat. Han menar att hon kan ha fruktat att Säpo annars skulle straffa henne genom att läcka sängkammarskvaller.

Detta framstår för mig som väldigt spekulativa gissningar. Och dessutom av ett rätt långsökt slag. Det hade förvisso före mordet förekommit ganska mycket skvaller bland journalister om Palmes verkliga eller påstådda kvinnoaffärer. Men det hade knappast skrivits något. Hur troligt var det då att något sådant skulle dyka upp i tidningarna under den period som följde efter dådet på Sveavägen? I åratal efter mordet fördes det knappt fram minsta politisk kritik av Palme. Och att någon nyhetsredaktion skulle ha lyft fram uppgifter om den mördade statsministerns påstådda otrohet låg ännu längre från verkligheten.

Låt oss också komma ihåg att vid den tiden existerade inte heller några möjligheter att sprida rykten via nätet – det fanns helt enkelt inget internet som vanliga människor hade tillgång till.

Det slutna Säpo

Slutligen några ord om en annan av LB:s centrala teser, att ”spåren leder mot Säpo”.

Det är en viktig pusselbit i hans resonemang om att Lisbeth teg om sanningen för att hon var rädd för att Säpo skulle hämnas.

Men även om om vi lämnar den hypotesen åt sidan återstår förstås frågan: hur troligt är det att Säpo bör placeras in som en central aktör i genomförandet av mordet?

Det finns förvisso ett antal omständigheter som väcker frågor om Säpo, eller krafter inom Säpo, när det gäller dådet på Sveavägen. Och det som står att läsa om Säpo i LB:s bok är i sig tillräckligt för att motivera ett köp.

Det är dock viktigt att komma ihåg att det fanns fler hemliga tjänster och liknande strukturer som var knutna till den svenska staten 1986 än enbart Säpo – något som också gäller i dag. Vid sidan av säkerhetspolisen fanns – och finns – ännu hemligare organisationer på den militära sidan. Dessutom fanns, som vi vet, Stay Behindnätverket med dess paramilitära delar och med trådar in i såväl statsmaktens som näringslivets ledande kretsar.

Detta nätverk som var direkt knutet till NATO existerade inte ens officiellt, vilket inte var så konstigt. Dess existens gick helt på tvärs mot Sveriges deklarerade utrikes- och säkerhetspolitik.

Olof Palme demonstrerar sida vid sida med den nordvietnamesiske Moskvaambassadören Nguyen Tho Chyyan i Stockholms februarikyla 1968. De protesterar mot USA:s krigföring i Vietnam. Fackeltåget väckte stor vrede i USA och ger Palme fiender i Sverige.
Foto: Sven Erik Sjöberg, Public Domain

Det är oundvikligt att komma ifrån att samtliga dessa hemliga och svårutforskade strukturer är potentiellt intressanta när det gäller Palmemordet.

Och det handlar i så fall om två saker:

• Deras eventuella kopplingar till själva brottet;

• och den mer allmänna frågan om aktörer från dessa kretsar satte in åtgärder som gick ut på att förhindra att sanningen kom fram.

Det är också bra att komma ihåg att det inte fanns några vattentäta skott mellan dessa olika hemliga organisationer.

Inte desto mindre är det egentligen bara Säpo som är riktigt känt av allmänheten. Och även om Säpos verksamhet är hemlig är den ändå redovisad i större utsträckning än sådant som hör till andra delar av vad som brukar kallas den djupa staten.

Jag skriver en del om Stay Behind i min bok Konspiration Olof Palme. Det är fortfarande angelägen läsning.

Under mitt arbete med min första Palmebok, Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet, ägnade jag mig desto mer åt att titta på Säpos roll i mordutredningen så långt det lät sig göras.

Och det gick faktiskt att få fram en del. Det handlade till exempel om olagliga avlyssningsoperationer som genomfördes i samarbete med expertis från CIA. Och också om hur krafter inom Säpo utförde viktiga uppgifter i Ebbe Carlssons konspirativa verksamhet.

Vid tiden för Palmemordet leddes Säpo av Sven-Åke Hjälmroth och P-G Näss. Jag hittade – vill jag betona – ingenting som fick mig att på allvar överväga slutsatsen att Hjälmroth eller Näss skulle ha varit inblandade i en plan för att genomföra mordet.

Det utesluter förstås inte att andra inom Säpo kan ha varit det. Och inte heller att sådana krafter kan ha ingått i en mordkomplott tillsammans med aktörer utanför Säpo.

Till det kan förstås läggas möjligheten att någon enhet inom Säpo kan ha utfört övervakning av Palme under mordnatten utan att vara inblandad i mordet – och att det därför inom Säpo funnits kunskaper om vad som skedde. Men att dessa kunskaper bedömts som lämpliga att dölja i nationens intresse.

Och där är vi framme vid ett generellt problem – nämligen att information som finns hos Säpo sällan lämnar Säpo. Förutom, ska väl tilläggas, när det byts ut information med vänskapligt sinnade utländska hemliga tjänster.

Rent konkret: finns det uppgifter inom Säpo som skulle kunna bidra till att Palmemordet klaras upp så finns det i praktiken inga garantier för att de uppgifterna har lämnats över till Palmeutredarna.

Det här är onekligen bekymmersamt. Vi vet förvisso att Säpo gick igång med sitt eget utredande redan under mordnatten. Men vi vet inte hur mycket information med koppling till Palmemordet som sedan dess kommit att lagras i Säpos arkiv, möjligen för att begravas där.

En granskning av vilka hemliga statliga organ som kan bära på hemligheter om mordet återstår alltså fortfarande att göra. Men den bör rimligtvis inte begränsa sig till Säpo. En påminnelse om det fick vi när Olof Frånstedt, operativ chef på Säpo 1967-1978, gick ut och berättade om sina misstankar om att Barbrogruppen, en del av Stay Behindstrukturen, kunde ha haft en roll i Palmemordet.

Lars Borgnäs har i många år fokuserat på att söka en förklaring på mordgåtan som går i linje med vad han brukar kalla ”landsförrädarspåret”. Det vill säga: att Palme föll offer för mördare som ansåg att det låg i nationens intresse att få bort statsministern eftersom de betraktade denne som en säkerhetsrisk.

Om det är sanningen bakom dådet på Sveavägen innebär det att mordet närmast bör betraktas som en sorts statskupp. Jag delar Borgnäs uppfattning att en sådan möjlighet måste tas på stort allvar. Det är för övrigt ingen särskilt udda tanke – det var den som Palmes finansminister Kjell-Olof Feldt gav uttryck för i sin artikel om polisspåret i Dagens Nyheter (betalvägg, men gratis till 15 maj).

Och det var också något sådant som bekymrade Palmes utrikesminister Sten Andersson när han i en TV-intervju som Lars Borgnäs gjorde 1999 sa följande:

Jag fick 1986/87 en ganska ingående skildring av en grupp, vars medlemmar – några av dem var namngivna, de hade ganska framskjutna positioner inom Säpo – själva hade bestämt sig för att verka vid sidan om Säpos ledning för att skaffa informationer om framför allt Olof Palme. Han var på något sätt i deras ögon ond i sig och borde därför övervakas.

Borgnäs ställer frågan:

Fick du intrycket att den här gruppen inom Säpo såg Palme som landets fiende?

Sten Andersson:

Ja.

Sten Andersson berättar att gruppen samlade in information med hjälp av folk utanför Säpo och att det förmodligen rörde sig om personer med en gemensam politisk uppfattning.

Borgnäs undrar vad den här grupperingen tänkte använda den insamlade informationen till.

Sten Andersson:

Det vet jag inte. Där kan man ju bara spekulera. Att det fanns människor och grupper i vårt land som ville röja Palme ur vägen, det är väl alldeles klart. Det är möjligt att en och annan fanns i den här organisationen också.

LB har alltså inte släppt det perspektivet. Och hans nya bok har definitivt saker att tillföra i det avseendet.

Men fokuseringen på två i mitt tycke illa underbyggda hypoteser – om den omvända skottordningen och om att Lisbeth av privata skäl skulle ha mörkat vad som hände på Sveavägen – försvagar en bok som innehåller material värt en bättre inramning.

Jag utgår från att Lars Borgnäs inte håller med mig om det.

Och precis som jag gjort efter mina recensioner av Jan Stocklassas och Thomas Petterssons böcker välkomnar jag honom att svara mig här på bloggen.

141 reaktioner på ”Har Lars Borgnäs rätt när han omtolkar förloppet på Sveavägen?

  1. En krumbukt i marginalen.Borgnäs är både jurist och civilekonom. Har därtill tjänat beväring på tolkskolan. Med andra ord kan han inte iformell mening var dum i huvudet. Hur det sedan står till med omdömet är en öppen fråga.

    1. Självklart är Lars Borgnäs en skärpt person och jag har största respekt för honom och hans arbete med att journalistiskt bevaka Palmeutredningen. Men han behöver inte alltid ha rätt för det. Det gäller ju oss alla.

      1. Instämmer med Wall.
        Att vara enormt beläst och ha studerat många år på hög nivå betyder inte att man har rätt. Quickfallet är ett bra exempel på det, där fanns många belästa inblandade som hade fel men deras egna övertygelser tog överhand, vilket är lätt hänt för oss människor. Ibland kan man dock behöva backa och vidga blicken för att se förnuftigt och logiskt på saken, även om nu inte alltid mord är logiska.

  2. Tack Gunnar för en gedigen och välskriven recension! En detalj som jag tycker bör nämnas vad gäller Jan-Åke S vittnesmål (båda de första vittnesmålen) är uppgiften om att det han ser det ”ryka till” i trottoarkanten mot körbanan. Följande citat från andra förhöret: ”….så hörde han återigen en smäll. S observerade också att det ryker till i trottoarkanten i närheten av körbanan…”

    Mot bakgrund av att han, vad det verkar, ser detta efter den andra smällen och mot bakgrund av vinkeln i förhållande till hans position tycker jag det talar mycket för att det är det andra skottet är det som snuddar Lisbeth.

    1. Ser att du hann före. Det var precis min kommentar här lite längre ned med tillägget att denna iakttagelse även stöds av vittnet Bengt P som också uppfattar en rikoschett i vägbanan och där är det utan tvekan det andra skottet som han uppfattar då det är det första skottet som gör honom(Bengt) uppmärksam.

      1. Stämmer! Tycker det är en svaghet att inte LB tar upp saken. Känns som det genomgående är lite så att LB inte går igenom det som talar emot hans hypotes tillräckligt utförligt och lämnar egna bedömningar. T.ex. så är det troliga är ju att rikoschetten avser skottet mot LP och det rimmar illa med att GM enligt LB håller revolvern i midjehöjd och avfyrar ett skott snett uppåt?? Då lär kula flyga över vägen – bara en tanke som LB:s teori medför. Boken tar ändå upp viktiga och intressanta aspekter och det har Gunnar mycket förtjänstfullt redogjort för

    2. En fråga som väcks när det gäller skottet mot Lisbeth och Jan-Åke S uppgift om rikoschett i trottoar eller vägbana är ju att kulan genom kappan hade en något uppåtriktad bana om man strikt ser till förhållandet mellan ingångshål och utgångshål.
      Om man ta för givet att kulan hade samma bana i förhållande till markplanet borde den träffat huset på den västra sidan Sveavägen direkt, och inte rikoschetterat i vägbanan.

      Om Lisbeth haft kroppen lutad snett ut mot Sveavägen, vilket är naturligt följd av en kroppsvridning, kan man ju tänka sig att kulan trots allt haft en något nedåtriktad bana, men kan den verkligen ha gått så mycket nedåt att det kunde ryka till vid trottoarkanten?
      Svårt att tänka sig att kappan i sig själv kunnat ändra riktningen på kulan, men så måste det ju i så fall ha varit.
      Segt tyg i så fall.

      1. Jörgen

        Min bild av förloppet sedan många år (och alltjämt) är revolver i höger hand, första skottet i ryggen på OP, GM riktar om någon nedsänkt vinkel mot LP och trycker av samtidigt som hon vrider sig (skottet missar) – då stämmer det ganska väl med rikoschett i trottoarkanten. För mig är detta den mest logiska förklaringen – och GM tror att hon är träffad i och med att hon sjunker ner över OP, förvånas (tvekar) över hennes tillsynes ”friska” reaktion och tar till planerad flykt (ser Hans J påbörjat taxisväng mot platsen).

        1. Per Johan.

          Jag håller med, jag tycker också att Gunnars argumentation i saken är värd att ta i beaktande.
          Jag lutade nog faktiskt mot LB:s hypotes, eller kanske ska vi tillskriva Remstam den äran.
          Jag är trots allt lite kluven i frågan, men egentligen tror jag inte att den är viktig, eftersom jag alldeles oavsett hur det ligger till med den saken tror att det var ett vådaskott.
          Jag tror också att den ”eventuellt” avskjutna grenen kan ha haft en inverkan.
          Kanske fanns det frost i grenverket som skakades vid träffen som fick det att se ut som en rikoschett?
          Man kan bara gissa.

          http://www.itdemokrati.nu/page21.html

        2. Instämmer till 100%. Varför krångla till det kan man undra… För att sälja böcker eller för att hävda sin unika fantasiförmåga.. hmm..

          1. Jag hänvisar till mitt svar till Andreas C, det här.

            Det vill säga: spekulera inte om motiv. Om en sådan diskussion tillåts löpa fritt är det snart den som spekulerat som får finna sig i att bli anklagad för att ha dunkla bevekelsegrunder. Och så är den seriösa debatten över.

  3. Imponerande granskning av LBs teorier! Jag instämmer i det mesta, men jag tyckte också att idén med att mördaren sköt med vänster hand är intressant. Framför allt för att det skulle förklara märkligheten med vad Anders B sa om att GM la handen om Palme innan han sköt honom. Eftersom det var detta som ledde till att han trodde att det var en kvinna som gick i mitten så känns den uppgiften väldigt trovärdig.

    Jag kan inte riktigt se framför mig hur man kan lägga handen om någon till höger om en med vänster hand och sen skjuta den personen i ryggen med höger hand. I rekonstruktioner som gjorts har jag för mig att de därför placerat GM bakom OP. Men då stämmer det ju inte längre så bra med vittnesmålen. Det känns som att det är något som är fel här. Att Anders B säger annorlunda i första vittnesmålet är förstås en knepighet man inte kan bortse ifrån. Men det känns som att något vittnesmål måste vara fel, frågan är bara vilket?

    Det känns väldigt osannolikt att en otränad mördare som var högerhänt skulle ha skjutit med vänster hand. Så det kan ju vara en intressant ledtråd att nysta i.

    Eller finns det någon annan förklaring till hur GM kunde lägga handen om någon till höger om honom, för att sen mer eller mindre samtidigt skjuta honom med höger?

    Mvh Mattias

  4. Boken är på sätt och vis ett lysande exempel på vådan att ställa olika vittnens trovärdighet mot varandra.
    Det är ju också vad allt i slutänden utmynnar i.
    Man hamnar ständigt i dessa frågeställningar. Man tvingas välja ett huvudalternativ samtidigt som man inte heller kategoriskt får avfärda motsatsvittnet, utan i stället får man försöka hitta förklaringar till varför detta vittne uppfattat situationen galet.
    Det är en svår balansakt.

    Fyra av de vittnen LB huvudsakligen använder sig av är Anders D, Anders B, Nicola F och Cecilia A.
    Det minst trovärdiga vittnet är i stället Lisbeth Palme och på andra plats får man nog säga Inge M
    LB har liksom vänt upp och ner på Palmeutredningens pyramid och modifierat lite efter egna behov.
    Inget fel, utan det är intressant som experiment, men jag tycker att det stannar där på experimentstadiet.

    Det är teorin ”mötesscenariot i praktiken” som ska drivas i hamn.
    Personligen skiljer jag på denna form av mötesscenario och den mer teoretiska varianten: att Palme lurades till ett möte på platsen.
    Den teoretiska varianten håller fortfarande dörren öppen för att scenariot kan ha sett ut ungefär på det sätt Inge M och Lisbeth Palme beskriver.
    De har helt enkelt kommit gående de sista 15 meterna, och en man har kommit i kapp dem bakom ryggen och skjutit.
    Att det gått till så är min personliga uppfattning.
    Något möte i dekorimahörnan tror jag inte på, där tror jag att Anders D har misstagit sig, och han har egentligen sett tre personer längre norrut på trottoaren där han för tillfället stod med bilen.
    Återigen hamnar vi på kollisionskurs med Inge M.
    Om Anders D sett tre personer stående och samtalat bör det ha varit vid annonspelaren, och då är det långt från givet att det var makarna Palme, utan mer troligt Anders B och hans kamrater som ännu inte gått åt skilda håll.
    När han sedan börjar rulla ser han mordet, men längre ner mot Tunnelgatan.

    I frågan om skottordningen har jag inte mycket att invända utöver det Gunnar redan gjort på ett föredömligt sätt.
    Kan tillägga att det rent krasst tycks vara så att en del vittnen gör gällande att Palme stod då det andra skottet avlossades, åtminstone befann sig tre personer stående.
    En märklig omständighet är att inget vittne nämner Anders B i skottögonblicket, trots att han bara stod ca 5 meter bakom.
    Att hans gestalt kan ha förvirrat något vittne som på ett visst avstånd i ett snabbt händelseförlopp ska skapa sig ett intryck genom att räkna in antalet stående och liggande. Det kan vara en faktor som i något fall spelat en roll.
    En faktor som jag aldrig sett lyftas.

    Att skytten var vänsterhänt finns inget vittnesstöd för, det enda som finns är Anders B som i sin fantasi kommit fram till att skytten borde ha varit vänsterhänt, men egentligen inte sett någonting.
    Mot detta ställs sedan Inge M som faktiskt säger höger, samt Ann-Charlotte H som också säger höger.
    I den vittneskampen om sanningen vinner Anders B i LB:s version.
    Ann Charlotte H har visserligen spegelvända intryck, men den enkla förklaringen är – tycker jag – att hon färdats i bil förbi själva händelsen, och sett den ur två perspektiv.
    Den information hon ger kan vara intressant, och behöver inte betyda att hon misstagit gärningsmannens höger hand för att vara vänster hand.
    Det kan vara så att gm faktiskt stod vänd norrut då han stoppade vapnet innanför rocken.

    Vittnet Cecilia A har jag diskuterat tidigare med Gunnar, och jag står fast vid min åsikt att hennes uppgifter är mycket svaga, och dessutom mycket sent inkomna.
    Ställda mot föraren Åke L vars uppgifter i jämförelse är färska väger hon lätt menar jag.
    Han säger att bilen kom fram till trafikljuset i samband med mordet, och att skotten föll under inbromsning.
    Det avgör saken för min del, och Cecilia har helt enkelt sett något annat.

    Jag tycker inte heller att det finns fog för att driva hypotesen att Palme var på väg in mot Tunnelgatan i något oklart ärende.
    Åtminstone inte med blodpölen som utgångspunkt.
    Palme bör – om kulan är den rätta – ha gått relativt rakt i riktning mot Kungsgatan.
    Eftersom den passerat kroppen med åtta graders vinkel från höger till vänster, och kulan dessutom måste ha gått på höger sida om betongpelaren för att slutligen hamna där, medges inte någon ytterligare kroppsvridning in mot Tunnelgatan.
    Antingen hade den träffat pelaren eller också gått mot det grovmaskiga jalusigallret ner mot tunnelbanetrappen, vilket skulle betyda att kulan i stort sett kunnat hamna var som helst förutom just där den hamnade.

    Detta var mina kritiska reflektioner, och jag instämmer f.ö i mycket av de positiva omdömen Gunnar gav.
    Delarna som handlar om Säpo är lysande.

    Jag gör inga utvikningar i det avseendet utan nöjer mig med kritiken,
    detta inlägg blev tillräckligt långt ändå.

    Boken är överraskande intressant till stora delar, denna gång valde jag ljudbok vilket jag tycker gör att man missar en del väsentligt. Får ta och lyssna två gånger i stället.

    1. Det är ju märkligt som du skriver, att ingen såg Anders i skottögonblicket.
      Om han bara stod ca 5 meter bakom.

      http://www.itdemokrati.nu/page36e.html 1986-03-04 Sid 3
      ——————————————————————————
      När dom har kom-
      mit fram så att dom befinner sig mitt i gatan med korsningen
      Tunnelgatan så hör [B] 2 smällar det liksom kina-puffar
      som han benämner det inte särskilt höga smällar. Han tittar
      sig omkring och kan inte riktigt lokalisera vad det är som
      har utlöst smällarna förrän han ser att den man som gick i
      mitten sedemera identifierad som Palme segnar ner och blir
      liggande i framstupa läge mitt i gatan.
      ——————————————————————————

      När han hör smällarna, så tittar han sig alltså omkring.
      Stannar han upp då? Eller fortsätter han gå? Om han fortsätter, så borde han väl vara nästan framme??
      Men det framgår inte.

      Han kan alltså inte riktigt lokalisera vad det är som
      har utlöst smällarna förrän han ser Palme segnar ned.
      Efter bägge smällarna, alltså??

      Om Palme inte kunde stå på benen efter en halv sekund,
      så kan det ju tyda på att det var det andra skottet som var mot Palme? Om han tittar sig omkring efter att ha hört smällarna först?

      Men man kan inte säga något säkert.

      1. Eilert.

        Det är konstigt att Jan-Åke S inte gjort det.
        Han pratar i stället om en person 30 meter bakom, men om han inte har totalt fel på avståndsbedömningen borde det ju inte ha varit AB.
        Sedan säger Jan Åke S i tingsrätten att han åker förbi korsningen och ställer bilen 12-15 meter norr om Tunnelgatans mynning, vilket innebär att han nu står ungefär vid annonspelaren.
        Då ser han AB komma gående norrut, vilket alltså inte rimmar med de 30 meter som han först uppgav.
        Lustigt nog säger han även i tingsrättsförhöret 30 meter, men logiken i att en man som befann sig 30 meter norrut i skottögonblicket plötsligt kommer gående norrut 15 meter från mordplatsen är en fråga som rätten inte ställer.
        Mannen 30 meter norrut kan ha varit SE eller mannen i beige.
        AB kan på något sätt blivit dold bakom trion, eller att Jan-Åke inte hann reagera på att han gick in i porten?
        Märkligt är det.

  5. Gällande Säpos inblandning, så hänvisar Borgnäs i en kort passage till P.G. Vinge (Borgnäs har nämnt det tidigare i ”En iskall vind drog genom Sverige” också), som, under ett säpomöte i Norrbotten, ska ha fällt de beryktade orden att han sett Palme som ett säkerhetsrisk. Jag har sett det hållas som vedertagen sanning i andra sammanhang också, men är det verkligen så? För jag läste för en tid sedan Vinges bok, där han har utdrag från Carl Perssons förhör med säpokommissarie Georg Wuopio (som är den som hävdat att Vinge sagt att Palme är en säkerhetsrisk) och i de förhören är Wuopio väldigt svävande/oprecis och kan inte säga exakt vilket av de två (möjliga) mötena det var som Vinge sa vad Wuopio hävdar att Vinge sagt. Lägg därtill att ingen av övriga mötesdeltagare har kunnat styrka det som Wuopio hävdat.

    Jag inser givetvis att Vinge är part i målet, och nog är hans politiska hemvist långt åt höger, men sammanväger jag kända fakta så anser jag det tveksam att Vinge yttrat de där orden i Norrbotten, i slutet av 60-talet. Detta är en futtig parentes i sammanhanget men just den incidenten känns tveksam som indicium för Säpos inblandning i mordet.

  6. Som så många andra har jag ibland en tendens att ofta hålla med senast föregående talare, beroende på deras skicklighet att argumentera givetvis. Detta gäller även vid läsning av böcker om Palmemordet. Har just avslutat Borgnäs bok och finner den väldigt läsvärd. Men jag förblir djupt skeptisk till en omvänd skottordning. Givetvis är det inte omöjligt, och det kan vara en nyttig tankelek – tänk var hamnar vi om vi följer tanken till slut. Men mer än så blir det inte.
    Bokens stora förtjänster ligger i resten, dvs delen om Säpo och Ivrells anteckningar. Men även i viss mån spekulationerna runt Lisbeths tystnad och motstånd.
    Slutsats – bortsett från att jag är fortsatt skeptisk till den omvända skottordningen, så har boken ändå tillfört en hel del nytt och matnyttigt.
    Och TACK för ett långt och intressant inlägg!

  7. Möjligen att man för Jan-Åke S. skulle kunna ställa sig frågan vilket skott i ordningen han menar, men både han och vittnet Bengt P. vittnar om en rikoschett i vägbanan och i den senares(Bengts) fall så är det skott nummer två helt klart, då han vid det första görs uppmärksam och därefter tittar i backspegeln.

  8. Det här var det klart bästa jag läst hittills ang dels Lisbeths vittnesmål och beteende, dels vad som kan ha hänt med och påverkat utredningsarbetet, utan att vi behöver anta att någon i Sverige faktiskt vet vem som står bakom mordet. En sak som vore naturlig att tänka sig, är att det kalla kriget spelade roll för att man vid tiden för mordet ville dölja sanningen eller undvika att röra i känsliga trådar, men att den oron i så fall borde ha släppt på 90-talet, vilket inte skedde. Det kan å andra sidan tyda på att det var intressen i Sverige eller utomlands som ännu fanns kvar efter kommunismens fall som skulle ha kunnat vara inblandade – eller som man var rädd för att utmana, om det skulle visa sig att de hade något med mordet att göra.

  9. Tack för en uttömmande genomgång. Har några kommentarer om Borgnäs bok som anknyter till texten.

    När det gäller ordningsföljden så tänkte jag, precis som fler påpekat i tråden, på Jan-Åke S och det nedslag av en kula ute i gångbanan på Sveavägen, som han menar sig ha sett. Detta ser han i samband med det andra skottet och kan inte gärna handla om kulan som dödade Palme. (Bengt P säger sig också ha sett ett kulnedslag i marken, men han placerar det norr om korsningen, så här måste han rimligen ha misstagit sig. Möjligen gör detta att man också ska vara försiktig med att dra säkra slutsatser om Jan-Åkes påstådda iakttagelse. Har inte sett någon kriminaltekniker uttala sig om rimligheten i att kulan skulle kunna slå i marken på östra sidan av Sveavägen för att sedan hittas på den västra.)

    Jag är medveten om att det finns vittnesmål som talar emot att paret Palme gick i armkrok sista biten på den östra sidan Sveavägen. I rättegångarna (tror det är i hovrättsförhöret) öppnar även Lisbeth för att de kanske inte gick på det sättet den sista biten. Men om paret faktiskt gick i armkrok så skulle det kanske kunna förklara varför Olof Palme inte ögonblickligen faller direkt i marken utan att kroppen istället stoppas upp något i fallet.

    När det sedan gäller frågan om mördaren skulle vara vänsterhänt (eller iallafall höll revolvern i vänster hand) så bortser Borgnäs från en viktig sak i den rättsmedicinska utredningen. Här talas det om att skottkanalen i ryggraden visar att skottet riktades nedåt och något till vänster. Om mördaren stod placerad rakt bakom Olof Palme (illustration på s. 87) så måste det till ett ganska onaturligt handgrepp om revolvern för att kulan ska passera ryggraden i riktning åt vänster. Det finns ju dessutom vittnesmål från platsen (vilket Borgnäs även nämner) som talar om att gärningsmannen höll vapnet i höger hand.

  10. Gunnar,

    Först och främst, tack för en utmärkt artikel.
    Sedan, till min fråga, som innan jag ställer den kräver lite bakgrund.

    I artikeln tar du upp att det, som du ser det, finns mycket som talar för att all information om händelsen som LP givit inte finns offentligt redovisad. I det sammanhanget skriver du också att du tror att den första gången som hon berättar ”något av vikt” är på Sabbatsberg inför Åke Rimborn.

    Varje gång jag hör eller läser om vad LP har sagt och inte sagt på Sabbatsberg kommer jag att tänka på ett uttalande i en tv-dokumentär, ett uttalande om är anmärkningsvärt men som jag inte sett eller hört någon annan referera till. Dokumentären heter ”Palme – sista timmarna” och sändes på TV4 vid tiden för 30-årsdagen för mordet (finns fortfarande att se på cmore). I dokumentärens andra del, från 18.57, säger berättarrösten följande:

    ”Delar av regeringen beger sig till Sabbatsberg för att träffa Lisbet Palme och övriga i familjen och de får alla intrycket att Lisbet tydligt har sett mördaren.”

    Därefter klipps en intervju med Kjell Olof Feldt in. Han säger:

    ”Ingvar och jag och… jag vet inte om det var Thage åkte till sjukhuset där hans kropp fanns och där Lisbet satt. Pratade med henne [ohörbart]. Var samlad, kunde redogöra för vad som hade hänt och att hon hade sett vem som hade gjort det.”

    Om detta är sant är det mycket dramatiskt och anmärkningsvärt. Ser man till dokumentären som helhet ligger det liksom i luften att den person som LP avser i Feldts redogörelse är Christer Pettersson, mannen som hon nära tre år senare pekade ut som mördaren, ett utpekande som hon offentligt höll fast vid allt sedan dess. Men – vid minsta eftertanke kan vi konstatera att det knappast kan röra sig om Pettersson. Dels eftersom LP i de tidiga kända förhören uppgav att hon inte hade sett mördarens ansikte och därmed inte kunde identifiera honom, och dels för att förundersökningsprotokollet mot Pettersson inte alls innehåller något utpekande eller några som helst uppgifter från Sabbatsberg som kan tyda på att det är han som är mördaren.

    Om det är sant, vad är det då LP har sett? Och vem? Och varför återspeglas en sådan säkerhet som hon enligt dokumentären uppvisade på sjukhuset inte i de första offentliga förhören?

    Och nu till frågan: Gunnar, har du sett dokumentären och liksom jag uppmärksammat Feldts uttalande? Hur har du i så fall resonerat? Om inte, hur resonerar du nu?

    1. Tack för tipset, MartinG. Jag hade missat denna dokumentär. En sak jag fäste mig vid (även om detta är lite vid sidan av ämnet här) var hur de som varit på plats beskrev den lamslagna stämningen och bristande effektiviteten efter mordet både på sjukhuset (när Palme dödförklarats) och på SVT när de sent om sider skulle ut i sändning. Denna chock och förvirring verkar ha varit ett allmänt fenomen, inte endast på ledningscentralen, med andra ord. Det är ganska intressant och sätter väl ledningscentralens bristande förmåga att hantera situationen i lite annat ljus.

    2. Här kommer utlovat svar om Feldts uttalande i dokumentären Palme – sista timmarna.

      Den intressanta formuleringen från Feldt är alltså ”…att hon hade sett vem som hade gjort det”. Det låter ju där som om Lisbeth på sjukhuset sa att hon visste vem det var som skjutit hennes man – så jag förstår att du reagerade, Martin.

      Nu har jag gått tillbaka och tittat på sekvensen med Feldts uttalande och när jag reflekterat över saken tycker jag inte det är lika spännande som det först lät.

      Uttalandet från Feldt är från en intervju som uppenbarligen gjorts just för den här dokumentären som alltså sändes 2016. Det var nog därför jag inte lade det särskilt på minnet när jag såg dokumentären första gången. Det är för lång tid efteråt som han kommenterar saken. Och jag antar att han då fortfarande var kvar i de tankegångar som han förde fram när jag intervjuade honom 2010, att det nog var Christer Pettersson som var mördaren. (Se Mordgåtan Olof Palme, sid 84). Det är därför lätt att tänka sig att Feldts uttalande snarast ska tolkas som att Lisbeth sett den som gjort det så tydligt så att hon senare kunde peka ut honom i samband med rättegången. Det vill säga: exakt det resonemang som varit själva grundvalen för alla som anslutit sig till uppfattningen att det var Pettersson som var mördaren.

      Hade Feldt uttryckt sig på exakt det här sättet i ett klipp från 1986 hade det förstås varit av större intresse. Det var ju långt innan missbrukaren från Rotebro kom med i bilden, så då kunde inte Feldt själv ha haft Pettersson i tankarna. Och om Lisbeth på sjukhuset sagt att hon kände igen mördaren skulle det ha varit högdramatiskt – för det finns ju inte heller något som tyder på att hon kände till Pettersson vid tiden för mordet.

      Då hade ett sådant uttalande från henne alldeles uppenbart handlat om någon annan.

      Men nu var alltså klippet inte från 1986 utan från en intervju gjort bortåt 30 år efteråt.

      Självklart kan vi ändå inte per automatik avfärda att Lisbeth kan ha sagt något sådant på sjukhuset – att hon känt igen gärningsmannen (och att det i så fall inte gärna kan ha handlat om Pettersson). Men det går alltså knappast att använda det här citatet från Feldt för att ge någon egentlig trovärdighet åt den tanken.

      1. Om Krister Peterssons sammanfattning och förklaring leder till att utredningen läggs ned, kommer vi då att få se alla utskrifter av förhör med Lisbet? Men det kanske inte finns utskrifter av alla förhör med henne?

      2. Tack, Gunnar, för ditt svar! När jag skrev mitt första inlägg i ämnet hade jag med en mening om att intervjun var gjord i samband med dokumentären, men av någon anledning råkade den formuleringen falla bort när jag redigerade texten vid genomläsning.

        Jag håller med om att det faktum att intervjun är ”nutida” försvagar värdet av Feldts uppgift, särskilt som det är underförstått vad han menar, det vill säga att Lisbet var ett utmärkt vittne vars utpekande av Pettersson bör betraktas som trovärdigt. Samtidigt har jag svårt att helt bortse från innehållet i det han säger, dels för att han – om det inte är sant att Lisbeth på sjukhuset sa att hon visste vem som skjutit – lämnar helt oriktiga uppgifter, fantasier faktiskt, och dels för att det för en någorlunda insatt tittare får honom att framstå som ytterst okunnig i ämnet eftersom Lisbeth omöjligt kan ha lämnat så tidiga uppgifter som på något sätt styrker att Pettersson var mördaren (då skulle det rimligtvis ha återspeglats i de tidiga förhören och funnits med i förundersökningen mot Pettersson). Kan hon ha sagt något som Feldt senare, felaktigt, tolkat som ett bevis på hennes säkerhet utpekandet av Pettersson? Det är en spekulation från min sida och jag vet inte ens om jag tror på den. Förmodligen inte. Jag landar i att det åtminstone inte talar emot att det finns uppgifter från LP på mordnatten som inte kommit till allmänhetens kännedom.

    1. Jag förhåller mig skeptisk till Borgnäs nya hypoteser, åtminstone det där om en vänsterhänt skytt. Den omvända skottordningen skulle kunna stämma (även om rikoschetten i gatan tyder på annat) men det förvånar mig att Borgnäs inte haft som huvudhypotes att det första skottet isf (det som ”nästan” träffade Lisbeth) var ett vådaskott pga att gärningsmannen blev störd eller liknande. I jämförelse med allt det som palmeutredningen (om du nu var en del av den) har kommit med är dock inte Borgnäs idéer så tokiga. Anledningen till att det skrivits så mycket i fallet är just att den officiella linjen har hållit så otroligt låg kvalitet.

      1. Han argumenterar ju inte för vänsterhänthet specifikt utan lika gärna kapaciteten att skjuta lika skickligt med endera handen.

        1. Korrekt, fel av mig. Men finns ändå några saker som talar mot att skytten haft revolvern i vänster hand. Skottvinkeln går enligt rättsläkaren aningen åt vänster vilket är svårt att få till om man håller revolvern i vänster hand.

          1. Skulle kunna underlättas av en hand på höger axel som vrider offret aningen? Jag håller med dig om den generella inställningen att skottet mot Lisbet indikerar att något gick fel från mördarens synpunkt. Planen kanske var att makarna skulle ha kommit mycket längre in i gränden innan han begick mordet. Så anade Lisbet oråd och gav uttryck för det?

    2. Hej Lennart

      Kan du förklara vad du menar med detta? Vem är ”hon” ? och vem är ”ett annat vittne” ? Inge M ser en man med en mössa som påminde om den som Jack Nicholson bar i filmen Gökboet.

      ”Huvudvittnet beskrev en person som hon ansåg var gärningsmannen, en man iklädd blå täckjacka och en mössa som påminde om den som Jack Nicholson bar i filmen Gökboet. Personen visade sig senare vara identisk med ett annat vittne som sprungit fram för att hjälpa.”

      https://polistidningen.se/2014/05/lennart-gustafsson-tanker-pa-palmemordet-varje-dag/

    3. Hej Lennart!

      Som du kanske noterat (om du läser bloggen) är flera tveksamma till LB:s teorier. Eftersom du med din bakgrund och information lämnar en sådan kommentar här tror jag väldigt många är intresserade av vad du främst vänder dig emot och möjligen (i den mån du kan av sekretesskäl) kan delge oss vad du grundar det på. Finns det tex ej offentliggjort material som direkt diskvalificerar något? Vad är dina reflexioner kring Gunnars recension?

  11. Stort tack för ett intressant och välskrivet inlägg!

    Jag tycker att delarna om Säpo är mycket intressanta, även om jag själv också har funderat mycket på om personer i andra grupper kan ha ingått i en komplott: Stay Behind, WACL och marinofficerare för att nämna några.

    Borgnäs argumenterande för den omvända skottordningen var intressanta att läsa och fundera på, men även jag är tveksam. Han lyfter för all del fram några vittnesmål som tycks ge stöd åt en omvänd skottordning, och det hade för min del funkat bra om Borgnäs helt enkelt lyft fram detta som en tänkbar möjlighet. Men istället hävdar han tvärsäkert att det var så, och återkommer flera gånger till detta genom att skriva i stil med ”nu när vi vet att det första skottet avlossades mot Lisbeth […]”. Varje gång han påpekar detta skulle jag vilja be honom kalla det en möjlighet istället.

    Borgnäs har flera gånger med rätta pekat på osäkerheten med vittnesmål, och ändå använder han här några få vittnesmål om ett snabbt förlopp som mer eller mindre bevis för en omvänd skottordning.

    Själv har jag funderat på hur vår hjärna kan fungera för att sortera intryck och uppgifter på ett logiskt sätt. När några vittnen säger att de hörde två skott i snabb följd (dock oklart hur snabb) och sedan såg en person falla ihop, kan det då inte ha varit hjärnan som omedvetet har sorterat hörsel- och synintrycken i en ordning som verkar logisk? Alltså att synintrycket av en man som faller bör ha kommit efter hörselintrycken av smällar, oavsett om den egentliga ordningen varit en annan. Kan detta vara förklaringen till de vittnesmål som Borgnäs tar upp som stöd för en omvänd skottordning?

    Men som sagt, i övrigt en mycket intressant bok.

    1. Hörde Borgnäs i palmemordspodden och där förklarar han att det är först nu han på allvar djupdykt i mordplatsfakta och det är detta som resulterat i boken. Man ska alltid utgå från mordplatsen heter det ju men jag börjar mer och mer fundera på om mordplatsfakta är Palmemordfallets kvicksand. Gång på gång faller folk i fällan och drar för stora växlar av något enskilt vittnesmål, någon formulering som kanske inte blev exakt vad den var menad, en sammanfattning av en trött polis etc. Borgnäs har alltid gjort bra TV-program och han kan ha rätt här, men han kan lika gärna vara ute och cykla

    2. Om Krister Peterssons sammanfattning och förklaring leder till att utredningen läggs ned, kommer vi då att få se alla utskrifter av förhör med Lisbet? Men det kanske inte finns utskrifter av alla förhör med henne?

      1. Jag föreställer mig att personer med inflytande över utredningen fört samtal med Lisbeth som inte rubricerats som förhör och som inte heller finns i Palmeutredarnas arkiv.

        Jag föreställer mig också att Säpo kan ha hållit förhör med Lisbeth som inte heller finns hos Palmeutredarna.

        Dessutom kan det, gissar jag, finnas förhör med henne hos Palmeutredarna som inte togs med i förundersökningsprotokollet fastän de enligt alla formella regler och faktiska rimlighetsbedömningar borde ha tagits med. Åtminstone fanns det annan skriftlig dokumentation om poliskontakter med Lsibeth om mordet som inte kom med – Åke Rimborn tecknade ned uppgifter om sina samtal med Lisbeth på Sabbatsberg, men Rimborn förekommer inte i förundersökningsprotokollet över huvud taget.

        Det är också så gott som säkert att kommissarie Lars Christiansom som även han samtalade med Lisbeth tidigt under mordnatten tämligen omgående måste ha skrivit ner vad hon hade sagt. Men något sådant dokument finns inte heller med i förundersökningsprotokollet. Där finns däremot en PM som Christianson skrev om saken den 24 mars (!). Christianson var inte känd som en inkompetent polis och det är fullkomligt orimligt att han skulle ha väntat så länge med att dokumentera de uppgifter från Lisbeth som han hade fått mindre än en timme efter mordet.

        Det kan också tilläggas att även om utredningen läggs ner och förundersökningssekretessen därmed upphör så kan man tänka sig att vissa förhör med Lisbeth skulle fortsätta att vara hemliga på grund av annan sekretess, till exempel utrikessekretess.

        Och slutligen är jag inte främmande för tanken att Peterssons utspel i slutändan leder till att han presenterar en teori om hur mordet gått till som möjligen låter rimlig men som inte räcker för att lägga ner utredningen. Då kan i stället resultatet bli att utredningen läggs på is, Palmegruppen upplöses och förundersökningssekretessen består – alltihop tillsammans med beskedet att om det kommer in nya uppgifter kan det praktiska utredandet återupptas.

  12. Spekulation.. Man kanske snabbt bestämde sig för att undvika gräva för djupt i vissa saker för att man inte visste vad man skulle kunna gräva upp. Palme var ju kontroversiell och hade förslag som t.ex kärnvapenfri zon i norden ,kopplingar till Bofors och vapenaffärer,, medlare Iran -Irak, ”officersupproret” lagförslag om polisens ställning i krig mm. Olof Palme var mördad ,det gick inte att göra något åt. Nu gällde det att sitta still i båten och inte göra för stora rörelser.

  13. Mycket att ta in här, mer än jag förmår kanske. Men här är några (amatörmässiga) spekulationer om varför mördaren skulle kunna tänkas ha skjutit i den ordning Borgnäs menar:

    1. Det blir en mer harmonisk sekvens att först skjuta Lisbeth, sedan Olof, och sedan ge sig iväg längs Tunnelgatan – eftersom den flyter från höger till vänster. Ett sådan ergonomisk förklaring kanske är mer närliggande än den taktiska? (Jag sysslar litet med dynamiskt skytte och tvingas fundera på sådant här ibland.)

    2. Det förklarar varför han inte sköt ett till skott på Lisbeth, vilket annars nog vore det naturliga att göra direkt efter att han missat.

    Utan att greppa alla vittnesmål i detalj så tycks ju flera av vittnena ha sett Olof falla, vilket kanske är litet förvånande om det skulle ha skett bara en halv sekund efter det första skottet. Klas G öppnar här ovan för att armkroken med Lisbeth kan ha fördröjt fallet något. En annan möjlighet som slår mig är att mördarens hand på axeln kan ha greppat Olof under armhålan. Och angående den där handen på axeln, Gunnar, så har jag alltsedan jag läste om den i en av dina böcker tolkat den som en del av ”mötescenariot”, alltså som en kamratlig gest. Varför gör inte du också det?

    1. Om mördaren lade en hand på Palmes axel så kan det mycket väl ha varit en beröring som skulle föreställa vänskaplig men som i själva verket var till för att komma närmare Palme i anslutning till utförandet av mordet, det kan jag hålla med om.

      Det som gör mig osäker är att man ju kan tänka sig att Palme snabbt skulle ha reagerat negativt över en så närgången kontakt.

      1. Ja, en vänskaplig hand på axeln är väl uttryck för något slags relation – att mördaren är personligt bekant med Olof och/eller i social position att bete sig på det viset. Fräckt och kallblodigt är det också.

      2. I denna dokumentär säger polisen Alf Andersson att det faktum att mördaren håller i Palme samtidigt som han skjuter tyder på att han är utbildad i närstrid.

        Han ger inga ytterligare förklaringar men jag kan också tänka mig att det kan vara för att få en stabilitet Om han skjuter samtidigt som han håller i hinner kanske Palme inte reagera.

  14. Hej Gunnar,

    Tack för en mycket välskriven och initierad text.

    Känner du till incidenten som LB beskriver i sin bok, som utspelar sig utanför Grand efter biobesöket när två vittnen (av varandra oberoende) ser en okänd man bedriva något form av samtal med Olof Palme? Samt att Solveig Ribberdahl ringde upp ett av dessa två vittnen för att få denna att inte gå vidare med sin redogörelse. Vad läser du ut av incidenten, förutsatt att du har satt dig in i den?

    1. Det där är självklart intressant och jag kunde mycket väl ha tagit upp det i min recension. De två vittnenas uppgifter har Lars Borgnäs skrivit om tidigare. Men det han nu presenterar om Riberdahls agerande är nytt och givetvis mycket anmärkningsvärt. (Det ska tilläggas att Lars Borgnäs redovisar att Riberdahl förnekat att hon skulle ha utövat påtryckningar av det slag som skildras.)

      Vittnesmålen om vad som hände utanför bion finns i vilket fall – och kommer från två personer som inte kände varann. Det är fortfarande angeläget att det om möjligt reds ut vad det hela kan ha handlat om. Om uppgifterna om Riberdahl är riktiga så tyder det på att det funnits en direkt ovilja inom utredningen att gå vidare med de här vittnesmålen.

      1. Ja det är verkligen anmärkningsvärt om uppgifterna om Riberdahl stämmer. Å ena sidan borde det vara en allt för hög risk att själv, i Riberahls ställning, försöka påverka ett vittne. Å andra sidan var åklagarsidan med Riberdahl som närmast kontakt till LP desperata att vinna hennes förtroende och vara LP till lags. Känslan är denna incident blir svårutredd idag.

        Hur pass intresserad, uppfattar du, att nuvarande Palmeutredning med KP i spetsen är utav Grand? Tänker inte bara på denna incident utan generellt vad som hände utanför Grand innan bioföreställningen, under, efter, vittnen, oidentifierade män osv. KP pratar mycket om att man ska ”gå tillbaka till mordplatsen” då borde det inte vara långt till att även vara intresserad av vad som hände på, utanför och i närhet av Grand.

        1. Det borde vara naturligt för dem att intressera sig för Grand. Om inte mordet på Palme var ett dåd i stundens ingivelse av någon som träffade på honom vid Dekorima (vilket förefaller osannolikt) så borde gärningsmannen eller hans eventuella medhjälpare ha haft koll på paret Palme i samband med biobesöket – kanske till och med varit i kontakt med Palme.

          1. Tack för svar. Även om mina förväntningar på en fyllig och initierad presentation från KP:s sida är lågt ställda (trots hans utlovande av en genomgång vem/vilka GM var och vad som hände på sveavägen) ska det bli intressant vad som presenteras till sommaren.

  15. Spekulerar:
    När det gäller Lars Borgnäs tolkning om att mördaren sköt första skottet mot Lisbeth Palme och det andra på Olof Palme; jag ser det som mest troligt att mördaren tryckte revolverpipan mot Olofs rygg. Olof reagerar snabb, stannar, ropar kanske någonting och vänder till vänster och med sin arm eller ryggtavlan (omedvetet) trycker han bort revolverpipan åt höger mot Lisbeth som har fortsatt att gå en bit till och skottet går av, nuddar hennes jacka. Även Lisbeth har vänt sig mot Olof och Olof börjar vända sig mot henne. Mördaren rättar sitt misstag och Olof Palme dör av det andra skottet.
    Ilkka Timonen

  16. Först: Ypperlig genomgång, Gunnar. Tack för den! Värd att vänta på – vet att du har/haft mycket annat att stå i också.

    Jag är också helt med dig i resonemanget om motivet bakom Lisbets motvillighet/tystnad/’mörklägging’, och tror, precis som du/andra, att hon i det här fallet blev mer eller mindre ‘inmålad’ i ett hörn, och om hon skulle försökt ta sig ur ifrån denna situation så skulle hon själv framstå som en väldigt opålitlig och inkonsekevent person, t.o.m. mer eller mindre som en lögnerska. Jag tror att hon, tragiskt nog, av en eller annan anledning ‘tvingades’ spela med i ett slags charad/’pseudo-scenario’, eftersom hon blev mer eller mindre styrd in i det, och inte kunde bryta sig ur/loss utan att framstå som en komplett ‘idiot’. Tänker även på Solveig Riberdahls uppmaning till vittnet som såg OP bli ‘konfronterad’ av någon utanför biografen efteråt (en detalj/händelse som jag tycker åtminstone borde ha undersökts närmre genom åren!): ”Tänk på änkan!” Lisbet lär, enligt LB:s bok här, också ha undsluppit sig missnöje/frustration/ilska även gentemot Riberdahl – som beskrev ‘relationen’ med/till LP som allt annat än okomplicerad – och man kan då inte annat göra än att spekulera över orsaken/orsakerna till detta (även om det övergripande perspektivet torde vara nog så tillräckligt: hennes man och livskamrat på det personliga planet, men även också landets statsminister på det högst offentliga planet. sköts ihjäl i hennes sällskap. Sorgen, frustrationen, ilskan – men kanske även sådant som skuldkänslor (över att hon kanske propsat på att de gick den väg de gick på väg hem, att de svängt över gatan för att hon skulle se i Saris skyltfönster, etc.) – måste ha varit faktorer som i allra högsta grad bidragit till hennes ambivalens och motstridiga förhållningssätt till hela situationen. Om hon dessutom fastnade i något som från början verkat lovande (dvs. att ‘man’ faktiskt hittat hennes mans mördare i Christer Pettersson) men som sedan utvecklats till något helt annat, där hon var den som skulle leda det hela i bevis att det var denna ‘alkoholist’ som var OP:s mördare istället för att polisen/åklagarsidan gjort ett gediget arbete och faktiskt hittat den som sköt OP den kvällen, så måste detta ha blivit något som jag gång på gång beskriver som en ren ”Kafka-situation”. Lägg därtill hennes egen (beroende på olika faktorer) ambivalens som hon inte kunde visa utåt, mot ‘öppna polisen’, media, etc.

    Sedan är jag, precis som Jon och några till här, även inne på att olika vittnesmål kan bero på så många olika orsaker (subjektivitet; perception utifrån vinklar; egen ‘observationsstatus’; olika positioner; även ‘kontexter’ (i/utan sällskap av andra); osv.), och därmed på något sätt också kan bli ett slags ‘kvicksand’ där saker och ting förvandlas till annat, och t.o.m. drunknar, i ständiga motsägelser. Eller för att ta till en annan metafor: att man ”inte ser skogen för alla träden”. Saker som kan vara irrelevanta kan ses som väldigt viktiga, och tvärtom, etc. Lite som i Shakespeare’s ”MacBeth” (”and nothing is but what is not” /…/ ”where fair is foul and foul is fair”), något som i all sin högtravande syftning även kan tillskrivas MOP som sådant också. Även om detaljer förvisso är väldigt viktiga så kan de också, ibland, utgöra hinder för att kunna se helhetsbilden.

    T.ex.: Kanske är det viktigt – kanske t.o.m. av vital relevans – i vilken ordning skottföljden skedde, d.v.s. om det var OP eller LP som besköts först. Det KAN vara/varit av stor/största vikt. Men det MÅSTE INTE ha varit det. En sådan kausalitet, KAN, som så mycket annat här, ha varit av en mer eller mindre slumpartad karaktär (något som gjorts/avgjorts av GM just i själva skottögonblicken). Att försöka rekonstruera det i något slags ‘ultrarapid-förlopp’ (utifrån ett scenario med 1-3 ytterst viktiga sekunder) KAN vara av stor/största relevans – för att försöka påvisa GMs intention/-er. Men det KAN också ha varit något som, som sagt, skedde ‘av sig självt’, i själva den uppkomna situationen, där GM – uppenbarligen – lyckades med sin intention att oskadliggöra OP. Man KAN ju här tycka att om GM verkligen hade velat totalt oskadliggöra även LP så borde han verkligen försäkrat sig om att även hon var dödligt påskjuten. Kanske ‘fanns inte mer tid’ till detta, om han nu ville vara säker på att ha initiativet i sin hand under den korta tidsrymd mellan chock/handlingsförlamning ifrån ‘omvärlden’, och hans egen möjlighet att ‘försvinna’, och tills dess att ‘folk skulle börja samlas’/eventuellt (försöka) agera (och kanske även om LP skulle kunna hitta på något sätt att kunna hålla honom kvar i situationen tillräckligt länge för att ‘folk’ sedermera skulle kunna identifiera honom; eller t.o.m. få honom fast där och då). Därigenom kan man dra två slutsatser: 1) Han fick gjort det han föresatt sig: skjuta ihjäl OP; 2) Han fick sett till att komma undan ‘så smidigt som möjligt’. Då verkar det inte som om att intentionen att också verkligen döda LP var av allra största nödvändighet (vem runt omkring skulle ha vågat sig fram emot en person som just skjutit ihjäl 2 personer, och fortfarande hade ett vapen i sin hand? Se bara på Anders Bs reaktion, vilken, förstås, är fullt förståelig…).

    På ett något liknande sätt kan man även resonera angående om GM sköt med höger eller vänster hand. ÄR/VAR det verkligen så viktigt vilken hand GM sköt med? (Det ‘viktiga’ var ju här att GMs huvudsakliga intention uppfylldes; OP skulle skjutas med en dödlig påskjutning. Detta gjordes också.). I LBs bok så tar han upp ett intressant scenario: OM det var så att GM var en erfaren, t.o.m. tränad skytt (kanske t.o.m. ifrån/via en viss säkerhetstjänst) så skulle han kunna skjuta med BÅDE vänster och höger hand. Det KAN ha en stor relevans ibland alla detaljer. Men måste det ha det? Det KAN ha varit så att GM – oberoende av vilken hand han sköt med – endast ville få undan operationen så snabbt och så ‘proffsigt’ som möjligt. Få dem/OP dit han ville, skjuta dem, men främst se till att – i vart fall – OP påsköts dödligt. Själva förloppet speglar – oberoende om GM sköt med vänster eller höger hand – ändå en ”rationalitet”, som även du Gunnar understryker här (och även i samklang med LB). D.v.s. GM visste antagligen precis vad han ville/måste uppnå som sitt allra minsta uppnåendemål, inom en mycket snäv tidsmarginal, med viss-a rekyl/-er i åtanke, och med en förvissning om att han så gott det lät sig göras även hade tid/möjlighet att så snabbt det gick även försvinna ifrån mordplatsen. Allt detta uppfylldes. OM det varit så viktigt att även LP blev dödligt påskjuten så hade det funnits tid till det också (som sagt, vem hade vågat sig fram?), men GM verkade vara ‘nöjd’ med att ha uppnått sitt ‘minsta uppnåendemål’. Mission accomplished.

    LBs bok är också intressant utifrån perspektivet med Säpo. Angående Säpos, eller grupper/delar inom Säpo – vilket jag tycker är en viktig distinktion att göra:

    PG Vinges ”Palme-hat”: Det är väl ganska allmänt ‘känt’/vedertaget att Vinge fick sluta p.g.a. att han inte drog jämnt med OP, och t.o.m. ansåg att denne var en säkerhetsrisk för Sverige. Eller?

    Det lämnades ju in (eller försöktes lämnas in) tips till Säpo INNAN MOP (ifrån bl.a. Anders Larsson, men även Ivan von Birchan). Vad som sedan hände med dessa vet ju inte vi. De tycks ha ‘försvunnit’…

    Kan det ha funnits två ‘konkurrerande’ falanger även inom SÄPO, som – på något sätt – också befann sig både inblandade i själva MOP, och även i själva utredandet av detsamma? (jag tänker på det som kom att kallas för ”Uppsala-gruppen”, där det funnits ‘folk’ som, i så fall, både skulle ha kunnat vara tänkbara som medverkande i en – ”fristående” – komplott, men även senare, via sin anställning/egentliga position på Säpo också skulle ha kunnat ingå i några försök till lösning/utredning av MOP?).

    En annan sak, som åter slår mig, och som jag nämnt här tidigare. Varför var det så viktigt för ‘någon’ att se till att Anna H inte skulle avslöja vad hon sett utifrån sitt perspektiv den kvällen, men inte Anders B? (som ju trots allt gick ungefär endast 5 meter bakom ‘de tre’) Eller har man ‘varit på’ honom också, utan att han vågat avslöja det? Skulle vara väldigt intressant att få höra hans kommentarer om detta nu. Kan det låta sig göras tro?

    1. Angående Vinge: Ja, att han fick sluta för att han inte drog jämnt med vissa politiker står klart och skandalen där han påstods kalla Palme för en säkerhetsrisk var bidragande till det (droppen som fick bägaren att rinna över). Men som jag skrev i ett inlägg ovan så finns det anledning att ifrågasätta om han verkligen sa det han påstods ha sagt om Palme. D.v.s. det som anses vara ”vedertaget och allmänt känt” bygger på en väldigt svag grund, enligt min mening.

      1. Om det skulle ha varit ‘endast’ ett/det uttalande/-t ifrån Vinge som skulle ‘bevisa’ att han på något sätt varit inblandad i MOP så håller jag med; det är ju då ett ganska svagt indicium. Men, det var väl lite mer än ‘bara det’ som gjorde att han fick avgå ifrån sin tjänst som chef vid Säpo så småningom (och ‘Hämnd’ är ju så att säga ett välkänt motiv i många brottssammanhang; speciellt om någon ser sin karriär förstörd av någon annan..).

        Jag kan se lite andra saker som verkar lite ‘diffusa’. Dels att Vinge hade fortsatt kontakt med Alf Karlsson, som vid tiden för MOP jobbade i högre befattning vid Säpo (denne fick väl jobb hos Vinges företag någon tid efter mordet?, och även med en, enligt någon utsago, ordalydelse i stil med ”näringslivet tar hand om de sina”). Dels var det väl också ett par poliser ur den s.k ”Baseball-ligan” som också fick anställning hos Vinge? (Eller var det någon/några vakter ifrån Skandia-huset? Eller bådadera?).

        Här är en intressant länk till Ulf Lingärdes ‘omtalade’ PM. Som Lingärde skrev i slutet: Var detta ”skrivet av en knäppgök eller inte?”

        https://palmemordet.fandom.com/wiki/Ulf_Lingärde

        1. Utifrån att ha läst Vinges bok så skulle jag nog vilja säga att han är en speciell människa; en streber. Sådana kan vara jobbiga att hantera i vilket sammanhang som helst, inte minst när en sådan person är Säpochef. Vad jag menar är att en sådan person kan förlora jobbet utan att personen för den sakens skull är ondskefull eller ränksmidare.

          Men, med det sagt, så finns det en intressant passage i Vinges bok, på sidan 168:
          ”Hade jag för det första uppfattningen på den tiden att Olof Palme var en säkerhetsrisk?”

          Vinge avfärdar frågan som enfaldig men notera orden ”på den tiden” (d.v.s. i slutet på 60-talet). Med tanke på att Vinge kunde vara en petimeter kan man, om man vill, se orden som ytterst väl avvägda. D.v.s. på slutet av 60-talet såg han faktiskt inte Palme som en säkerhetsrisk, men att det kom att omvärderas med att tiden gick, måhända för att kulminera 1986?

          Vinge figurerar ju i Lingärdes PM och jag har länge funderat kring trovärdigheten i det dokumentet. Jag vacklar fram och tillbaka.

          Vilka som befunnit sig på Vinge Integrated Protections lönelista vet jag inte. Vill minnas att jag sett några namn nämnas i några sammanhang jag läst för ett gäng år sedan, varav Alf Karlsson var ett av dem, men minns inte i detalj och ej heller källorna.

          1. Adam, du tycks i vart fall vara ense med mig, och andra, att han är tillräckligt ‘intressant’ för att inte avfärdas helt i samband med vad som skedde i samband med MOP (och hans ‘avoghet’ mot Palme – det skulle väl knappast vara så att han i en egen bok då går ut med att framföra direkta antipatier gentemot OP om hans namn på något sätt förknippats med MOP, det skulle ju vara att istället, mer eller mindre, ge vatten på kvarn åt de som vill förknippa honom med detta). Du har säkert rätt i han var en streber.

            Jo, det var så att Alf Karlsson slutade på Säpo något år efter MOP, och började jobba hos Vinges VIP. Jag är också nästan säker på att det var 2 st. från den s.k. Baseballigan som gjorde det samma. Jag är inte lika säker på – men tycker mig ha läst någonstans – att det kanske även var en eller två av de säkerhetsvakter som jobbade i Skandiahuset vid tiden för MOP som sedermera också kom att jobba för detta företag, VIP.

            Vinge verkar fortfarande vara vid liv (fast är väl enligt uppgift omkring 94 år, så frågan är väl kanske även hur länge till…?). Det borde finnas intresse nog hos Krister Petersson att höra honom, innan det är alldeles för sent; och om inte annat så angående uppgifterna i den andra artikeln jag delade i föregående post. Varför skickade Vinge ner, just, denna glasstaty till Sydafrika efter MOP? (om det nu är så/sant, vilket borde gå att kontrollera). Vad tror du?

            1. En person som jag vet som senare jobbade för Vinge Integrated Protection är Per Häggström, som 1986 var säkerhetschef på Skandia och som ska ha gjort någon sorts intern husrannsakan på Skandiamannens rum.

              Sedan jobbade ju Vinge en tid också på Industriförbundet, tillsammans med en viss Bertil Wedin. Jag vet dock inte hur mycket kontakt de hade.

    1. Ja, det är väl ganska troligt att Palmeutredarnas kapacitet att jobba som vanligt har minskat en del. Dessutom tror jag att Petersson kanske lovade mer än vad han var säker på att kunna hålla. Men nu kan ju ett tillkännagivande av någon sorts lösning skjutas upp utan att det går att kritisera KP för det.

  17. Tack för den utförliga recensionen av denna feltajmade bok.

    Även om Lars Borgnäs är en av de mest förutsägbara skribenterna i ämnet, övervägde jag ett tag att införskaffa ett exemplar. Flera omdömen och reaktioner fick mig dock att avstå. Det verkar också som om jag fattade ett riktigt beslut.

    Borgnäs bestämda åsikter om skottföljden, baserade på det sedvanliga bräckliga underlaget, skapar inte precis någon ytterligare klarhet runt mordet. Och det smutsiga förtalet av makarna Palme kunde han gott ha behållit för sig själv.

    I övrigt verkar boken handla om den välbekanta skåpmaten, som LB har basunerat ut från sina plattformar hos SR och SVT under tre decennier. Det enda riktigt nya tycks vara Arne Irvells efterlämnade papper. Samme ombytlige Irvell, som enligt Anders Leopold och Thomas Pettersson varit övertygad om såväl VG:s som Skandiamannens skuld (och kanske några till).

    Ingen kioskvältare, direkt.

    1. Se till exempel Poutiainen: Inuti labyrinten sid 379. Där återges vad Sture Lingsberg från krimjouren berättade för juristkommissionen. Det gick sammanfattningsvis ut på att Lisbeth inte vill bli hörd av kriminalen men ville komma i kontakt med Säpo.

      1. Övriga bloggläsare/Gunnar

        Jag har skummat igenom juristkommissionens betänkande utan att hitta uppgiften. Är det någon annan på bloggen som mer exakt kan lotsa mig till förstahandskällan? Poutiainens bok i all ära, men det är alltså förstahandskällan jag är intresserad av. Tack på förhand!

        1. Juristkommissionen höll många förhör och mycket av det digra materialet kom inte med i den relativt kortfattade rapporten. Som du säkert sett i rapportens sammanställning av personer som lämnat uppgifter så hörde de Lingsberg fastän de inte någonstans redovisar vad han sa.

          Kommissionens handlingar finns på Riksarkivet i Marieberg och bland dem finns förstås också det förhör med Lingsberg som Poutiainens citerar. Du kan alltså antingen bege dig dit eller fråga Kar eller Pertti P om de kan hjälpa dig – såvida du inte får svar här på bloggen från någon vänlig själ som har en kopia på förhöret.

          Det är möjligt att jag själv har en, men jag har tyvärr inte tid att leta just nu i alla fall. Men som sagt, det finns möjligheter att kolla ifall du väljer att misstro Poutiainens.

          1. Gunnar

            Jag misstror ingen, men är av princip alltid mest intresserad av förstahandskällan. De flesta böcker om Palmemordet driver också egna teser och teorier. De är i den meningen inga uppslagsverk. I mitt tycke vore det exempelvis intressant hur och på vilket sätt Lingsberg/Lisbeth uttryckte sig. Det i sin tur kan kanske leda till mer rimliga slutsatser vad Lisbeth syftade på beträffande att kräva Säpo. Tack för tipset om Riksarkivet.

            1. Jag håller med, det har alltid ett värde att gå till förstahandskällorna. Sedan tillägger jag gärna att Inuti labyrinten enligt min erfarenhet är noga researchad och generellt mycket tillförlitlig när det gäller sakuppgifter.

  18. Borgnäs var bra när han gjorde tv-program som var kritiska mot utredningen på 80- och 90-talen. Sen dess har han salufört de flesta teorier från SÄPO till Sydafrika. Nu tycks han på gamla dagar likt Sven Anér ha blivit smått galen av för många års ältande av mordet. Alla faktaredogörelser i boken är bra, inte minst avfärdandet av CP:s skuld, men teorierna om älskarinnor och att Lisbeth var måltavlan är rena deliriumfantasierna.

    1. Det här är ett typexempel på ett tonläge som jag markerat mot förut. Jag respekterar kommentatorers val att vara anonyma. Men jag ser inget skäl till att anonymiteten ska användas till nedsättande kommentarer i stället för sakargument.

      Som läsare av denna blogg vet använder jag ogärna min rätt att stoppa kommentarer. Men jag har sett vad det leder till när personangreppen trappas upp, till exempel på det sätt som stundtals skett mellan debattörer i diskussionen om Skandiamannen. Så det är lika bra jag säger ifrån: den här typen av skriverier släpper jag inte igenom i den fortsatta debatten. Det är inte bara av respekt för Lars Borgnäs utan också för att jag vill att vi ska kunna föra en debatt i själva ämnet utan att den urartar till pajkastning.

      OK?

  19. Angående skottordningen:
    Man undrar ju varför folk såg så olika?
    Jag kanske klantar till det hela? Men i Lisbeths förhör finns en intressant sak, tycker jag.

    http://www.itdemokrati.nu/page36ar.html Sid 2 86-03-01
    ——————————————————–
    Framme vid korsningen med Tunnelgatan hörde fru Palme ”smällar”, sannolikt
    två till antalet. De lät inte som om de kom från nära håll. Hon trodde att
    det va ungdomar som lekte med smällare och vände sig mot maken för att
    kommentera saken. I samma ögonblick sjönk han ihop, kraftigt blödande från
    bröst och mun.
    Fru Palme hörde ytterligare en smäll samtidigt som hon kände hur det ”brände”
    till på ryggen.
    ——————————————————–

    Man kan kanske tyda detta på att det var tre skott?? Jag vet inte om någon av vittnena har upplevt det?

    Exempel:
    Om en del hörde första och andra och om andra hörde andra och tredje.
    Så kanske det har blivit ett missförstånd. Alltså att andra och tredje skotten tolkas som samma skott?
    Men i verkligheten så skiljer det några sekunder, i tid och händelseförlopp.
    Detta kanske kan svara på en del frågor på varför vittnena såg olika??

    Det kanske också kan förklara varför vittnena har så olika åsikter, om hur många sekunder det är mellan skotten? För det varierar ju med flera sekunder.

    Men jag kan inte själv reda ut hur det skulle vara, om det var så? Men jag vet inte? Det är bara en tanke.

  20. Jag väljer att slänga in en kommentar om något i sammanhanget kanske lite mer perifert.

    Det är slående hur sårade vissa blir av att inte Borgnäs intervju sänds direkt av Veckans brott eller att KP inte vill dissekera bokens innehåll utan istället valde att berätta att det kommer en lösning på själva mordet.
    Det påminner onekligen lite om hur Aner ondgjorde sig över att inte Poutianens bok fick bättre respons när den kom ut.
    http://runeberg.org/palmenytt/1997/0092.html

    Ligger det något annat bakom dessa reaktioner än ren empati?

    1. Ja, det gör det väl säkert. Till exempel att de som reagerat över bristande mediabevakning av såväl Poutiainens Inuti labyrinten som Lars Borgnäs senaste bok anser att innehållet gör det motiverat med större uppmärksamhet.

      Det kan ju i sammanhanget vara bra att påminna sig att Kjell-Olof Feldt reagerade med stort engagemang sedan han läst Poutiainens bok och skrev en text på Dagens Nyheters ledarsida där han då var fristående krönikör. Feldt tyckte att boken reste allvarliga frågor om att krafter inom den svenska statsmakten kunde vara inblandade i mordet. Och det var först genom hans text som Poutiainens bok blev känd för en större allmänhet.

      Jag tror inte att Feldt skrev sin text utifrån någon sorts empati med bröderna Poutiainen utan just för att han blev starkt berörd av innehållet. Vad tror du, Andreas C?

      1. Jag tycker det verkar lite överdrivet med det ståhej som har blivit kring att inte KP kommenterade LB’s bok. Lika överdrivet tycker jag det varit med reaktionerna kring ”TP’s fria orerande i SVT”. Min tolkning av dessa två händelser är att folk som tycker sig ha monopol på kunskap om MOP och den korrekta lösningen upplever att det svajar lite under fötterna. Reaktionen verkar då bli att gå ut och försvara sin position snarare än att söka sanningen (vilket man utger sig officiellt för att göra).

        Det finns ju ingen medborgerlig rättighet att folk ska köpa ens böcker vare sig ekonomiskt eller innehållsmässigt och det tycks inte vissa förstå. Därav besvikelse när ens gärning går förbi mer obemärkt än man trott. Släpp prestigen! Jag själv har haft fel eller delvis fel tiotusentals gånger genom åren och en kvalificerad gissning är att det återstår minst lika många innan det är dags att ta ner skylten. Jag tror att det var Jonathan Swift som sa ”att erkänna ett fel är inget annat än att tillstå att man är klokare idag än igår.”

        Jämför med LGWP, som inte heller tror fullt ut på Skandiamannen, men som ändå kunnat ge nyanserade kommentarer kring Filters reportage. Dessutom säger han sig se framemot en lösning oavsett om det innebär att hans idéer går i stöpet. Det tycker jag är en betydligt sundare inställning än att gräva ner sig i sin skyttegrav och till varje pris försvara den positionen trots rapporter om att fienden kommer bakifrån.

        1. Jag tror inte det handlar om att folk tycker sig ha monopol på kunskap om mordet. Däremot finns det nog en känsla hos många skribenter att trots att de kommer med relevanta invändningar och intressanta uppslag så har det som kommit ut från utredningen och majoriteten av all media (efter PKK och undantaget lite om Sydafrika) varit koncentrerat till en ganska snäv flora av förklaringar. Ta bara vapenfrågan som varit så otroligt koncentrerad till att det är en S&W .357 Magnum i ett urval av vapen som man vet funnits i Stockholm ungefär vid tidpunkten för mordet. Det finns flera andra möjliga märken och Borgnäs visade tidigt att det skulle kunna vara .38 special. Dessutom finns möjligheten att det är en S&W som aldrig varit i Sverige tidigare. Då finns det tiotusentals vapen som skulle kunna vara intressanta.

          1. Det kan tilläggas att det finns flera andra fabrikat av .357 magnum som också kan vara intressanta. Det enda speciella med S&W är att det fabrikatet är vanligast.

            1. Visst finns det fler .357-fabrikat än S&W att titta på, men att det skulle vara en .38-revolver som sköt mordkulan tycker jag är helt osannolikt, även om det är teoretiskt möjligt.

              Det Borgnäs m. fl. visade var att det gick att ladda en .357 magnum-kula i en .38-revolver om man antingen trasslade med omladdning av varje enskild kula eller, mer pålitligt, borrade upp magasintrumman. Verkar det förenligt med övriga omständigheter?

              Om detta var en utstuderad konspiration, vem skulle ta de risker för klick som sådana hemmabyggen skulle medföra? Varför inte bara välja rätt vapen från början? Om det nu var tänkt att göra vapnet svårspårat, gjorde man då så med alla tänkbara skyttars vapen, eller bara för en? Varför inte bara ha rätt kaliber till rätt vapen och sedan dumpa/förstöra revolvern istället, om man nu hade sådana resurser? Finns det överhuvudtaget något exempel i världen på att professionella mördare har prövat något sådant?

              Om det å andra sidan var ett ögonblickets infall eller en mycket hastigt arrangerad gärning, med en eller flera inblandade som var tvungna att hämta ett vapen efter att ha sett Palme vid bion, så är det väl knappast prioriterat att sätta sig i verkstaden och bygga om en revolver eller ladda om kulor. Det skulle bygga på att gärningsmannen redan hade metal piercing-kulor omladdade i fel patroner liggande hemma, eller bar dem på sig, för den händelse att han snabbt skulle behöva mörda någon med möjlig skyddsväst. Där någonstans börjar det blir UFO-varning på spekulationerna.

              Självklart ska man ha ett öppet sinne om någon intressant information kommer in (skulle man t.ex. hitta en .38 hos någon misstänkt person kan man ju kolla den), men jag tycker det här har fått alldeles för stora proportioner. Det började med att SVT sensationaliserade det som ett stort och avgörande genombrott för att väcka intresse för ett tv-program, och folk tror fortfarande att det är viktigt för utredningen.

              1. För min del tänker jag att frågan om vapnet möjligen fått för stora proportioner över huvud taget – i alla fall om syftet är att den vägen få fast en gärningsman. Självklart var det bra med de provskjutningar som genomförts av registrerade vapen. Om inte annat ledde det fram till att utredarna fick kunskap om att Christer A gjort sig av med sin registrerade magnum under anmärkningsvärda omständigheter.

                Men om händelsevis en innehavare av ett registrerat vapen använt det vid mordet bör det väl inte ha varit så krångligt att byta ut pipan efteråt – och vips finns det ingen koppling till kulorna.

                Däremot kan jag ju tänka mig att det kan ha funnits en poäng vid ett planerat mord att ha använt en .38 Special och magnumkulor. Som vi kan konstatera har polisen inte visat något särskilt intresse för att leta efter mordvapen med kaliber .38 Special.

              2. Det mest intressanta med vapenfrågan tycker jag är att den visar hur Palmeutredningen snävat in mot en specifik lösning. Sonny Björk säger ju det själv, att han tycker att det är osannolikt att Christer Pettersson eller någon av hans bekanta skulle ha mixtrat med en .38 special. Vapenexperterna som Borgnäs talade med hävdade ju att det var lätt och ganska vanligt. Jag vet inte hur sannolikt det är men nog tusan borde Palmeutredningen varit öppna för möjligheten att något annat vapen än en S&W .357 Magnum kan ha använts, även om den senare kunde fungerat som huvudalternativ. Själva mixtrandet med vapnet behöver inte ha skett i omedelbar anslutning till mordet utan kan ju ha gjorts flera år innan och anledningen kan ha varit allt från att någon ville testa hur det fungerade till att någon råkade ha en stor mängd ammunition till .357 Magnum. Det behöver inte ens varit gärningsmannen som gjorde det. Alla händelser här i världen är inte alltid så uttänkta och två saker som är relaterade behöver inte ha ett samband som vi logiskt kan räkna ut 30-40 år senare.

          2. När det gäller själva vapentypen har jag sett ett internt dokument från PU daterat till våren -86 (om jag minns rätt) där de själva redan har med alternativa vapensorter som kan passa in. Det Holmér säger förmedlar på spektakulära presskonferenser är inte nödvändigtvis detsamma som diskuteras internt. LB var på intet sätt etta på den pucken, men han var först medialt sett.

            Visst kanske någon enstaka sak som kommit fram varit användbar. Men sett till helheten av ”tips” som kommit fram i Kanalen/Norra Magasinet har det med all sannolikhet vållat mer tidsspillan och merarbete än hjälp för PU. Sedan är det mycket möjligt att privatspanartyperna och journalisterna som är för fina för att benämna sig som spanare anser att de har värdefulla bidrag, i motsats till PU som sliter sitt hår.

            Jon: tycker inte du själv att det är uppseendeväckande att Borgnäs som jobbat på riksmedia när det i princip var ensam spelare på radion/tv-planen under så lång tid inte fått något endaste enda tips som går att tolka om en ensam gärningsman? Något annat kan jag inte sluta mig till eftersom han inte vid ett (1) enda tillfälle vad jag sett/hört tagit upp något sådant. Det har bara varit poliser, säpo, cia och sydafrikaner, allt planerat in i minsta detalj – i alla hans uppslag.

            Jag tolkar detta som att det finns en helig dold agenda i botten och inte det publika skälet som uppges – att lösa mordet.

            1. Nu tror jag det är dags att ta upp något som jag markerat förut, men som förstås inte alla som följer bloggen – och gissningsvis inte du, Andreas C – känner till om min policy.

              Det kan enkelt uttryckas som att jag inte anser att det är meningsfullt att ha en diskussion om vilka debattörer på den här bloggen som kan tänkas ha dolda agendor och hur de i så fall skulle se ut. Sakfrågor kan diskuteras utan att man behöver misstänkliggöra andras motiv. Dessutom blir det en konstig debatt när en del av debattörerna framträder under signatur. Möjligheten att bedöma till exempel dina eventuella dolda motiv är därför små.

              Låt oss alltså hålla oss till sakfrågorna. Det utesluter inte att man, om man så vill, kritiserar andras sätt att argumentera.

            2. Några interna PM har jag inte tillgång till så det kan jag inte uttala mig om utan jag utgår ifrån det Sonny Björk sade när Borgnäs intervjuade honom. Där förefaller det som alla andra vapentyper än S&W .357 Magnum har mer eller mindre uteslutits och aldrig utretts eller provskjutits.

              När det gäller Borgnäs så tror jag hans SVT-dokumentärer huvudsakligen präglades av att han såg sig som den ende som gjorde program som hade en annan vinkel än den ensamme gärningsmannen. Hade Palmeutredningen jobbat med andra spår hade det säkert kunnat bli andra typer av program då han som journalist antagligen ville granska utredningen kritiskt. Helt ensam på radio/tv-planen var han ju inte heller. TV3 pumpade ju ut program om Pettersson ungefär samtidigt. Har tyvärr lite dålig koll på Borgnäs (radio)program från tiden då PKK-spåret var aktivt men har för mig att de var kritiska då också trots att det spåret var ett spår med flera gärningsmän.

    2. Det förefaller som om Veckans brott fattade ett riktigt beslut genom att inte ägna boken större uppmärksamhet än man gjorde. Innehållet är till stora delar spekulativt och utgör sannolikt förtal av avliden. Borgnäs har genom åren haft en närmast unik möjlighet att på bästa sändningstid torgföra sina konspirationsteorier. Så den delen kan han knappast klaga på.

      Å andra sidan borde redaktionen inte heller okritiskt ha tagit upp teorin om Skandiamannen på det sätt som man gjorde.

      Dessutom borde väl SVT och TV4 veta att det numera finns en klausul i deras sändningsavtal om att lösa spekulationer i stora brottmål endast får läggas fram av professor emeritus Persson.

    3. Andreas C – att KP inte ville prata om boken är ju inget konstigt, han bör nog inte offentligt kommentera några böcker i ämnet och har mig veterligen inte gjort så. Att intervjun med Borgnäs inte sändes var kanske lite synd men de som är intresserade har ju kunnat hitta andra intervjuer med Borgnäs, bland annat i Palmemordspodden. Om KP har en bra förklaring på gång så är väl allt frid och fröjd men om hans uttalande om att en förklaring kommer innan sommaren var ett höftskott och det inte blir något (eller en förklaring med låg kvalitet) tycker jag det vore trist, oavsett om anledningen var att ta fokus från Borgnäs bok eller något helt annat.

  21. Tack för ett utförligt inlägg Gunnar

    ”LB och jag är också överens om att mördaren tycks ha agerat med relativ rationalitet.”

    Om mordet var en planerad operation menar ni då att det fanns plats för en sådan person i organisationen för att utföra mordet ?

    1. Jag svarar för mig men tror att Lars Borgnäs tänker i liknande banor om detta: jag tycker att mördaren agerade på ett sätt som skulle ha passat in i en organiserad mordoperation. Han framstår för mig som samlad och effektiv, en person som hade varit naturlig att välja ut för ett uppdrag av den kalibern.

      Självklart kan man också tänka sig en ensam gärningsman som var samlad och effektiv. Men när en enskild person begår ett grovt våldsbrott sker det ju ofta i affekt. Planerade organiserade mord är däremot nästan definitionsmässigt motsatsen till känslostyrda.

  22. Gunnar

    ”Men när en enskild person begår ett grovt våldsbrott sker det ju ofta i affekt. ”

    Ja, och vilken betydelse hade gärningsmannen uppförande för Lisbeths känslotillstånd ? Vi vet ju att hon gav ifrån sig ett skrik och började söka hjälp och reagerade på ett sätt som framkallade uppståndelse.Det är ju i affekt.

  23. Jag skrev tidigare om att det verkade på Lisbeth att hon hörde två skott och sedan ett till, som träffade henne.
    http://www.itdemokrati.nu/page36ar.html Sid 2 86-03-01

    Har sökt igenom förhören, för att hitta på något som tyder på detta. Kanske hittat det?

    En del hörde inget skott. Fåtal hörde ett skott.
    Av de som hörde två skott, så menar en del att andra skottet är mot Olof.
    Andra går ej att tolka om det är första eller andra.

    Men en sa att det var första skottet mot Olof.
    Först ska jag ge urklipp. Ursäkta om det blir lite mycket.
    Men min fundering kräver en förklaring.

    Anders D. http://www.itdemokrati.nu/page36f.html Urklipp från
    Sida 126
    —————————————–
    Han hörde en kraftig smäll från andra sidan Sveavägen och vred direkt på huvudet
    och tittade i den riktningen.Han såg en man falla omkull.Inom 1-2 sekunder
    kom en nya smäll och han såg att det rörde sig om skottlossning med vapen.
    —————————————–
    Efter det andra skottet verkade det som om gärningsmannen tvekade lite grand
    över vilken väg som han skulle fly. Han gungade av och an med överkroppen några
    gånger på ett sätt som är typiskt för sådan tveksamhet.
    —————————————–
    Sida 127
    —————————————–
    Mannen tvekade 1-2 sekunder och sprang sedan in på Tunnelgatan mot Malmskill-
    nadsgatan.Han verkade lite otymplig,nästan klumpig och stel.
    —————————————–
    [D] uppger att mannen hade en huvud-
    bonad som beskrives såsom en blandning av en Sherlock Holmes-mössa och en vanli
    herrhatt.
    —————————————–

    Anders B. http://www.itdemokrati.nu/page36e.html sid 3 107
    —————————————–
    När dom har kom-
    mit fram så att dom befinner sig mitt i gatan med korsningen
    Tunnelgatan så hör [B] 2 smällar det liksom kina-puffar
    som han benämner det inte särskilt höga smällar. Han tittar
    sig omkring och kan inte riktigt lokalisera vad det är som
    har utlöst smällarna förrän han ser att den man som gick i
    mitten sedemera identifierad som Palme segnar ner och blir
    liggande i framstupa läge mitt i gatan, Han ser samtidigt
    den man som gått med armen runt Palme vända sig ett halv
    varv runt i riktning mot Tunnelqatan och ta 2 spenstiga
    steg och försvinna ur blickfånget.
    —————————————–

    Sen nämner Anders att han som försvann hade en grovt stickad mössa.

    Jan-Åke S. http://www.itdemokrati.nu/page36f.html Sid 290
    —————————————–
    Samtidigt går ett skott till av och mannen som står i
    mitten av de tre personerna sjunker ihop. Från [S] syn-
    vinkel står en kvinna till vänster om den beskjutne och en m an
    till höger om den beskjutne. Direkt eller omedelbart efter att
    andra skottet gått av avlägsnar sig mannen från platsen springande
    Tunnelgatan österut.
    —————————————–

    Det verkar på Anders B. och Jan-Åke att det var det andra skottet som var mot Olof.
    Att han tvekade och var stel och hade Sherlock Holmes-mössa,
    stämmer ju inte med Anders B. och Jan-Åkes vittnesmål.
    Som sa: Stickad mössa, spenstiga steg och försvann snabbt.

    Där kan man alltså se missen mellan skotten.
    Anders D. trodde det var första skottet, men enligt de två andra var det det andra.
    Men det var det andra ända som han hörde?

    Den person som Anders D. såg, tror jag alltså inte var samma person som de två andra såg?

    Spekulation:
    Jag tror att det skott som Anders D. uppfattar som första skottet, i själva verket är andra skottet.
    Det skott som han uppfattar som andra skottet, är det tredje skottet.

    Vad hände?? Anders hörde inte första skottet. Sen hörde han andra skottet och såg Palme falla.
    Mördaren försvann snabbt. Då kom Stig precis. Mördaren blev rädd och han sköt ett tredje skott mot Stig, för att varna.
    Men skottet träffade Lisbeth. Stig tvekar först och sen springer han efter mördaren.

    Så jag tror alltså inte skottet var tänkt mot Lisbeth, utan en varning mot Stig.

    Dessutom sa Inge http://www.itdemokrati.nu/page36z.html Sid 364
    Jag uppfattade det som han sköt honom två gånger.

    Det kanske var så att han sköt mot Olof 2 gånger, därav 2 skott? Det första skottet var kanske inte direkt farligt.

    Men detta är mina funderingar och spekulationer.

  24. Gunnar Wall, du är den jag anser skrivit de mest korrekta och förnuftiga böckerna kring mordet av de jag läst. Många har alltför vidlyftiga egna teorier, men de håller inte mot dina argument.
    Själv tror jag liksom Lisbeths första tanke, på en internationell organisation. Omaskerad mördare mitt i huvudstaden bland folk och dessutom 100% fullträff och ännu ouppklarat. Som ett vittne beskrev det ungefär…”kylig, ett proffs, lugnt och metodiskt”. Underrättelseagenter eller liknande har gjort på väldigt lika tillvägagångssätt förr.

  25. Jag har några frågor och funderingar varav sista frågan är kopplad till Borgnäs nya bok och som kanske Gunnar och/eller övriga kan svara på:

    1. Jag gissar att övervakningskameror är vanligare år 2020 än 1986, men har utredningen gått igenom ev. övervakningskameror från Grand till mordplatsen?

    2. Om nu mördaren lade sin hand på Palmes axel – är det uteslutet att finna ev. DNA-spår på Palmes rock såhär 34 år senare?

    3. Om nu mördaren har stått och väntat vid Dekorima – borde inte någon förbipasserande, även om det var kvällstid, ha sett och lagt märke till ansiktet. Sveavägen efter löning borde väl innebära en del människor i rörelse? Hade jag varit mördaren hade jag varit väldigt nervös att någon hade sett mitt ansikte såvida jag inte bar en rånarluva, vilket mördaren uppenbarligen inte gjorde.

    4. I ett historiskt perspektiv: jag får uppfattningen att mordet inte fick (får) klaras upp utan istället handlar det om att presentera en skenlösning (C.P) som allmänheten får ”acceptera”.

    Jag tänker t.ex. på alla initiala misstag (eller medvetna fel?) som gjordes och som exempelvis förs fram i Inuti Labyrinten, att sätta Holmér att leda utredningen och ge honom mer eller mindre fritt spelutrymme samt hans kommmentar i KU ”om sanningen om mordet på Olof Palme kommer fram kommer den att skaka Sverige i dess grundvalar”.

    Vidare tänker jag på utredningens ovilja att mer ingående söka inom polis- och militärkretsar inkl. Säpo, att regeringen Carlsson lät Holmér hållas så pass länge samt den parallella utredningen med E. Carlsson.

    Vad kan sägas om att Palmemordet tidigt drabbades av en mörkläggning av staten/regeringen och att den verkliga lösningen absolut inte fick (får) komma ut (något som då Lisbeth Palme skulle ha gått med på av någon anledning som t.ex. Borgnäs skriver om)?

  26. Jag tillhör definitivt de som tror att det hela var en mordkomplott. Då ska man komma ihåg att definitionen av ”komplott” tar vid när det är mer än 1 som är inblandad. Jag tror att det var flera, många flera, inblandade, men om det skulle visa sig (om vi någonsin får reda på det) att det endast var ett fåtal inblandade, och det presenteras på ett övertygande sätt, så kan jag köpa det också. Jag har svårt, väldigt svårt, att tro på (och kanske även acceptera, jag erkänner det. Men skulle jag bli ordentligt överbevisad…) en ensam GM. Jag tycker att det finns så mycket/många saker som pekar på att det var en komplott snarare en ensam GM.

    Jag listar härmed några av dessa saker här, där jag anger varför jag anser att det var en komplott snarare än en ensam GM:

    Varför konspiration:
    • Walkie Talkies – Hur förklara (bort) alla de oberoende observationer av WT:s under denna tidsrymd, i centrala Stockholm, under paret Palmes förflyttning från bostad i GS, till Grand, och till Dekorima denna kväll?
    • Hur förklara (bort) de olika vittnesuppgifterna om övervakning av paret Palme under samma tid/skede? (och även en tid före detta).
    • ”Narkotikaspaningen” vid kvarteren runt Tunnelgatan denna kväll: Vad handlade den egentligen om/syftade den till? Varför kunde poliser vara involverade i denna utan befäls vetskap? Vilka var med? Vilka förutom poliserna var med? Varför kan man inte redovisa vilka som var där? Varför inte höra kvinnan som påstås ha fört kommandot angående detta? Var det någon som avvek? I så fall, varför?
    • Kaoset på larmcentralen den natten: Hur kunde det gå så illa? Varför förnekar Alf Karlsson att han, och en del andra ifrån Säpo, var där när den öppna polisen tvärsäkert säger precis tvärtom?
    ”På sidan 504 i boken beskriver bröderna Poutiainen , i en sammanfattning, hur höga Säpochefer förnekat att de under mordnatten skulle ha befunnit sig i den öppna polisens sambandscentral, medan uppgifter från både den öppna polisen, och även från andra Säpotjänstemän, klart tycks ha visat att bland andra Alf Karlsson ägnat nästan hela mordnatten åt den öppna polisen. Bröderna Poutiainen skriver: Enligt Gösta Welander befann sig chefen för terroristroteln, Alf Karlsson, ´hela tiden´ i Stockholmspolisens ledningscentral som förbindelseman. Något som Karlsson själv, inför juristkommissionen, märkligt nog förnekar. Han hävdar att han över huvud taget inte satte sin fot i ledningscentralen på den öppna sidan!”
    * Hur kunde Alf Karlsson få sitta med i Palmerummet hos Holmér? (och enligt Lingärdes PM under ganska lång period också…).
    • Polisman ”Ö”s handlingar: Varför lämnade han sjukhuset (mot läkares inrådan) efter sin blindtarmsoperation samma dag som MOP? Varför kunde han inte presentera något alibi efteråt? Varför hade han samma mantlade ammunition hos sig som Palme sköts med? Hur kunde han komma att ingå i Holmers ’livvaktsstyrka’, och sitta med i Palmerummet och därmed ta del av utredningen av MOP, när han också var en av de mest ’ökända’/tongivande i ”Baseball-ligan”?
    • Varför har det inte undersökts noggrannare vad som skedde vid polisen i Norrköping runt perioden för MOP?
    • Varför har man inte undersökt det som kallas för ”Uppsala-gruppen” mer/noggrannare?
    • Hur kan tips (och inspelade kassettband) ang. MOP ’försvinna’ när de lämnas in hos Säpo?
    • Varför undersöktes det inte närmre angående den polisbil med (avancerad) radiokommunikationsutrustning som stannade till något kvarter ifrån mordplatsen, någon liten stund före, och sedan gav sig av med en rivstart?
    • Varför bevakades, och uppsöktes – enligt egen uppgift i bokform – Anna H av en ‘uniformerad man i övre medelåldern’ så lång tid efter mordet?
    * Varför dog krigsmatrielinspektör Carl-Fredrik Algernon när han var på väg att redovisa undersökning om svensk vapenexport?

    Varför inte ensam GM:
    • Varför var GM ’på plats’ när paret Palme skulle gå Sveavägen hem vid denna tidpunkt, sent en kall vinterkväll? En ren slump?
    • Varför använde GM – i så fall – mantlade kulor (av samma slag som hittades hos polisman ”Ö”) som kunde gå igenom skyddsväst om så behövdes?

  27. Det kanske är andra skottet som var dödande? Har klippt ur från 2 förhör.
    Det de säger där tyder tydligt på det andra skottet, tycker jag.

    Jan-Åke S. http://www.itdemokrati.nu/page36q.html Sida 290
    ————————————————-
    Han hör sedan ett skott. Han säger att han uppfattade ljudet som
    om det kunde vara ett skott och hade dessförinnan inte lagt märke
    till något speciellt i omgivningen. När [S] tittar upp ser
    han tre personer stå på trottoaren i korsningen Sveavägen-Tunnel-
    gatan. Samtidigt går ett skott till av och mannen som står i
    mitten av de tre personerna sjunker ihop.
    ————————————————-

    Charlotte L. http://www.itdemokrati.nu/page36g.html Sida 132
    ————————————————-
    L: Vi kom i taxin då och så precis vid rödlysena nästan så hörde
    vi första skottet. Då tittade vi dit, åt det hållet. Då trodde
    vi bara att det var någon bil som hade pangat eller låtit om.
    Sedan efter ett litet tag, då tittade vi dit och då hörde vi
    andra skottet och en man som föll ner på gatan.
    ————————————————-

      1. Jag har läst. Ursäkta om det blev fel. Ni har olika åsikter om hur förhören ska tolkas.
        Men jag tycker det är helt klart om vad de sett. Att det var andra skottet.
        Dessutom har två personer sett i princip samma sak.

        Skriver i korthet igen om skotten, i syfte att visa på hur jag tror det hänger ihop:
        ————————————————
        1:
        http://www.itdemokrati.nu/page36ar.html Sid 2 86-03-01 i korthet.
        Lisbeth hörde ”smällar” , sannolikt två till antalet.
        Sen hörde hon ytterligare en smäll samtidigt som hon kände hur det ”brände” till på ryggen.
        Det sa hon i första publicerade förhöret. Det tyder väl på att det var det tredje skottet mot Lisbeth?
        ————————————————
        2:
        Inge http://www.itdemokrati.nu/page36z.html Sid 364
        Jag uppfattade det som han sköt honom två gånger.,

        Jag tolkar det så att första skottet inte var på samma ställe och alltså inte så farligt?
        Om det var två skott mot Olof, så kan det tyda på tredje skottet mot Lisbeth?
        ————————————————
        3:
        Jan-Åke S och Charlotte L.
        Jag kan inte tolka det de sa på annat sätt än att det var andra skottet mot Olof.

        Sven R. http://www.itdemokrati.nu/page36ab.html Sida 405
        De tog ut pengarna och återkom i bilen där [R] tog plats i baksätet
        tillsammans med Susanne och hörde hur det small till två gånger. [R]
        tittade upp och undrade vad det var. Han tittade rakt över gatan och såg
        endast att någon ramlade.

        Detta tyder också på andra skottet, som Sven sa.

        Enligt Lisbeth så blev Olof först träffad och sedan hon.
        Enligt dessa tre förhör var det andra skottet mot Olof.
        Det tyder ju på först ett skott, andra skottet mot Olof och tredje skottet mot Lisbeth.
        ————————————————
        4:
        Anders D. i korthet http://www.itdemokrati.nu/page36f.html Sida 126
        Enligt Anders var det första skottet som Olof föll, som jag skrev om.

        Att han tvekade och var stel och hade Sherlock Holmes-mössa,
        stämmer ju inte med Anders B. och Jan-Åkes vittnesmål.
        Som sa: Stickad mössa, spenstiga steg och försvann snabbt.

        Dessutom sa Inge M http://www.itdemokrati.nu/page36z.html Sida 364
        F: Gör han någon iakttagelse åt något håll innan?
        M: Nej, han bara försvinner, han bara smälter in i den
        allmänna förvirringen.

        Hur kan det vara så olika uppgifter om gärningsmannen? Jag tror inte det är samma person.

        Min fundering:
        Anders hörde inte första skottet. Gärningsmannen försvann innan Anders han se honom.
        Stig kom och gärningsmannen sköt tredje skottet mot Stig. (Som Anders uppfattade som det andra skottet).
        Skottet träffade Lisbeth.
        Stig tvekade och sprang sen iväg.

        Om han missade första skottet men ändå hörde två, så kan det tyda på att ett tredje skott sköts?
        ————————————————

        1. Så här var det på Sveavägen intill Beckers Dekorima den 28 februari 1986 ca 23.21. Olof Palme med hustru Lisbeth kom gående på Sveavägen i riktning söderut Kungsgatan. Som vanligt gick dom i så kallad armkrok med varandra Lisbeth närmast gatan. Gärningsman kliver fram bakom paret Palme och avlossar skott nr, ett mot Palmes övre ryggtavla, gärningsman avlossar inom en sekund senare skott nr 2 mot Lisbeth Palme. Lisbeth klar livet tack vare att hon gick armkrok med sin man Olof. Lisbeth dras med Olof fall mot marken. Detta gör att Lisbeth klarar sig med enbart en lite skråma på sin rygg. Gärningsmannen tror dock ha har tystnat vittnet och avviker från platsen.Så var det enligt undertecknad som varit utredare i Palmeutredningen i 32 år. Jag skriver detta för att jag är så jäkla trött på alla andra tokiga teorier. Vänligen f,d kriminalinspektör i Palmegruppen.

          1. Du skriver ”Gärningsman kliver fram bakom paret Palme”
            Då gick han alltså inte med? Som Anders B. uppfattade? Är det så du menar?
            Jag tror inte heller att mördaren gick med.
            Vem gick med då? Vem var hon som sade något på ett främmande språk, som Anders uppfattade?

            Se gärna min tidigare skrivelse, om den som Anders uppfattade gick med:
            https://gunnarwall.wordpress.com/2020/02/27/i-vantan-pa-krister-petersson-lisbeth-palme-x-2/#comment-14366

            03 mars 2020 kl. 12:13

          2. Lennart Gustafsson

            För mig som inte ”varit utredare i Palmeutredningen i 32 år” är det väldigt svårt att förstå att du ignorerar följande:

            Förhörarer: ”Du såg inte här om dem gick armkrok paret Palme eller om de gick en bit ifrån varandra.”
            Hans J: ”Nej, det kan jag aldrig tänka mig att de gjorde” (FUP 318)

            Förhörarer: ”Var Lisbeth några meter framför Olof?”
            Hans J: ”Jag skulle tro det för att hon kom springande och la’ på han och kasta sig rakt över han, oh hjälp min, ja, och så skrek hon men exakt vad han sa.” (FUP 307)

            Inge M: ”Kvinnan går något framför mannen på innersidan så att säga, gående upp mot Kungsgatan och när de har gått förbi mannen som står vid skyltfönstret då observerar jag att han lämnar skyltfönstret.” (FUP 370)

            Inge M: ”Jag har för mig att hon gick något framför mannen, ja. Om hon var steget före eller ett och ett halvt steg före, inte långt före mannen utan de hade fortfarande ska vi säga , jag uppfattade som att de gick och pratade med varandra.” (FUP 372)

            Varför förstod ni inte att Lisbeth chockades och förvirrades och därför blandade ihop en mängd olika saker på mordplatsen? Varför förstod ni inte att det hon berättade bara var kaos, på grund av en kaotisk upplevelse?

          3. Låter som en ganska rimlig förklaring (det mest oklara är väl vad ”kliver fram bakom” innebär) men tycker du inte att det är ett pedagogiskt misslyckande från Palmeutredningens sida att man inte lyckats övertyga allmänheten om att det är på detta viset? Om förklaringen är så självklar borde det väl inte kvarstå så många frågetecken? Alla som är osäkra är ju inte tokiga.

  28. Hej Gunnar! Jag har en allmän fråga du kanske kan svara på.
    Är det så att OP nycklar och plånbok försvann under mordnatten?

      1. Efter drygt 27 minuter pratar sonen Peter Irwell om Arne. Peter är även med kort i början att CP inte hade något motiv.

  29. När jag nu läst klart Lars Borgnäs bok i sin helhet finner jag att han precis om i debattinlägget han tidigare publicerade här på bloggen driver hypotesen att Skandiamannen var den som sprang uppför trapporna och längs David Bagares gata.
    I det avseendet skiljer han sig inte mycket från Filters hypotes förutom på en väsentlig punkt. Skandiamannen är inte mördaren, och grunden för den slutsatsen är att han dels inte liknar mordplatsvittnens signalement, men också att han inte var av det rätta virket för att utföra ett dåd av denna kaliber.
    Det kan jag i och för sig hålla med om, men Lars Borgnäs teori är i stort sett, och kanske ännu mer osannolik än Filters teori.
    Först och främst förklarar Borgnäs liksom Filter att Skandiamannen berättat en historia som tyder på att han ljuger i alla delar om vad han anser sig ha varit med om på mordplatsen, vilket jag starkt vänder mig emot. Jag anser att merparten av vad han berättar stämmer tillräckligt bra för att man ska kunna fastslå att han var där.
    Borgnäs pekar på att Skandiamannen sett Lars J inne i gränden, och att han berättar om den iakttagelsen redan dagen efter.
    Men Borgnäs förklarar aldrig hur han har tänkt sig om och i vilket skede Skandiamannen gjort sin observation.
    Köper han Filters resonemang om att han vridit på huvudet från en position uppe i trappen och sedan projicerat en bakvänd bild av hur han borde sett ut från mordplatsen, med den från trappen osynliga väggen i bakgrunden och allt?
    Varför hoppar Lars Borgnäs över detta moment?
    Ytterligare en osannolikhet är att den verklige gärningsmannen sprungit i hasorna på Skandiamannen för att sedan vika av norrut längs Luntmakargatan. LB förklarar detta med akustik och att man inte kan urskilja två personer som springer, samt att gärningsmannen i skydd av barackerna skulle ha undgått att upptäckas av Lars J.
    Lars J dementerar själv den möjligheten i förhöret, och han tittar ju fram så att han ser längs hela Luntmakargatan i stort sett direkt efter att den springande mannen passerat förbi.
    I just det läget skulle då den andre mannen ha kommit farande, och om han inte sprang helt ljudlöst så borde LJ sett honom omedelbart då han springer Luntmakargatan norrut.
    På det sättet innehåller Borgnäs hypotes som till stora delar liknar Filters hypotes ytterligare ett osannolikt moment.
    Jag tycker nog att man går bort sig ordentligt här.
    Man måste förstå att varken Lars J eller Yvonne N haft någon möjlighet att se så mycket mer än en man med en lång mörk jacka/rock hasta förbi under ett par sekunder, och inte mycket mer än så, och Yvonne hade absolut ingen anledning att studera honom i detalj.
    En väska kan vem som helst bära på.
    Man är ute på väldigt svag is om man tror att det är möjligt att ideniifiera personer på så svaga grunder, och utifrån det försöka hitta ett scenario som passar med teorin.
    Ockhams rakkniv är bättre att tillämpa:

    ”Det var med största sannolikhet inte Skandiamannen som sprang uppför trappen och längs David Bagares gata”

    1. Tillägg:

      Här är Lars J:s egna ord i förhören.
      Vi börjar med vallningen:

      F. Är det möjligt att någon vikit ner Luntmakargatan norrut enl ditt förmenande?
      J. Inte möjligt,
      F.Det är inte möjligt.
      J. Nej.
      F.Nej.
      J. Skulle jag ha hört av det skulle jag också sagt det tidigare, men…
      F. Jaha.
      J. Men inget steg vek av åt något håll.

      Sedan förhöret med Lars Jonsson 86-04-04 sid 40:

      F. Hur länge står du stilla och iakttar honom?
      J. Tills han skyms av några… någon barack på motsatta sidan av Luntmakargatan eller…
      F. Nu förstår jag inte.
      J. Det finns nån typ där jobbarna finns va, på östra sidan av Luntmakargatan mot Tunnelgatan och upp där. Dom håller på med nånting med husväggen där. Han försvann där bakom.
      F. Ja. Efter han har passerat Luntmakargatan?
      J. Efter, ja. Ja då…
      F. Springer han utefter den norra sidan av Tunnelgatan
      alltså?
      J. Jaha.
      F. i ostöstlig riktning?
      J. Det stämmer.
      F. Jaha.
      J. Ja, då först sneddar jag över Luntmakargatan själv och ser honom
      springa trappan med två, tre trappsteg i taget.

      Det betyder att Lars J inte stannat mer än högst några sekunder
      och framför allt inte så lång tid att ytterligare en man kunnat slinka förbi osedd norrut på Luntmakargatan strax efter att den förste mannen försvunnit ur synfältet.

      Bör man inte utgå från att Lars J är trovärdig då han säger att ingen kan ha kommit efteråt och sprungit norrut längs Luntmakargatan?
      Bara Lars J kan ju ha vetskap om hur det förhöll sig med detta i verkligheten.

      Den andre mannen (gärningsmannen) skulle ju ha varit på ett avstånd av högst tio meter och sedan varit synlig för Lars J ytterligare någon minut.
      Att man under vallningen konstaterat att Lars J inte sett något av Luntmakargatans sträckning norrut innan mannen passerat är ett faktum som inte påverkade hans möjligheter att iaktta vad som hände efter att mannen passerat.

      Jag tycker att Lars Borgnäs teori om att Skandiamannen är mannen på David Bagares gata bygger på en mycket lös grund.

  30. Carina P. Uppger att hon hörde tre smällar:

    http://www.itdemokrati.nu/page36ag.html Första sidan. Sid nummer 435.
    ——————————————————————
    [P] säger att hon är säker på att hon hörde tre smällar.
    Ej sett någon med vapen.
    ——————————————————————

    Nästa sida står det följande:
    ——————————————————————
    [P] hörde tre kraftiga knallar
    xxxxx från andra sidan gatan. Smällarna kom regelbundet och med
    kort mellanrum.
    ——————————————————————

    Då kan det stämma att Olof ramlade på andra skottet och att Lisbet blev skjuten efteråt.
    Det går ju inte ihop med två skott.

  31. Verkar som även Paul Smith har en bok på gång. För jag läste en kommentar på ett forum om att en andra upplaga av hans bok ska förekomma. Isåfall är man intresserad av om det tillkommit något nytt som är av intresse.

  32. En liten fråga gällande skotten. Om man tittar på var kulorna hittades ger väl det en viss ledtråd till tidsåtgången! Man kan väl knappast höja en ”spädgris” 357 ca. 40cm och sikta och skjuta ett perfekt skott i ryggraden något högre för att gå svagt neråt. Jag hävdar att det bevisar mer än vittnen gör.
    Om denna höjdskillnad är korrekt är det över 2 sekunder mellan skott 1 och två, oavsett vilket som träffar Olof. Rimligen är skott 1 ett kapitalt misslyckande. Enligt uppgift ca 110cm högt/lågt. Det är i byxlinningen. Ingen skjuter med revolver 110!!!
    Om man ska stila och inte träffa något specifikt.

    Jag tror 1:a är en miss och 2:a träffar Olof.

    Vänligen
    /Johan

    1. 1. ”Mordet var med stor sannolikhet välplanerat och mördaren professionell. Det mesta talar för att makarna Palme gick tillsammans med mördaren på slutet. Möjligen talade de med honom.”

      2. ”– men att allt också talar för att Lisbeth Palme inte undanhöll något som rimligen hade omedelbar betydelse för uppklarningen av mordet (t.ex. vad hon hade sett och hört och trodde),”

      Det ter sig som en motsägelse mellan 1 och 2 (min numrering). Lambertz kanske menar att hon talade om 1 för polisen men polisen teg om det eventuellt t o m gentemot åklagarna?

  33. Jag har en fundering kring Lars Borgnäs påstående som inte är grundat på utredningen.

    Lars Borgnäs har som bekant gjort enormt mycket research kring palmemordet och granskat utredningen i många decennier. Dock har han aldrig tidigare talat om en omvänd skottföljd.

    Min fråga är varför han först nu kommit till denna slutsats och varför han är så säker, då han helt klart haft tillgång till alla faktauppgifter från vittnen i många decennier.

    1. Han tar själv upp den frågan i början på sin bok och menar att han vid en noggrann omläsning av vittnesmålen sett saker som han inte noterat tidigare.

      1. Tror som du att man inte kan dra alltför säkra slutsatser av den kronologiska ordningen i vittnesberättelser om inte förhörsledaren frågat specifikt efter det. Även då kan det säkert vara svårt att minnas om förloppet varit väldigt hastigt.

        Jag har för mig att Smith&Wesson 357 Magnum är av ”Double-action” typ, dv.s. den laddas om och avfyras på samma gång med ett enda tryck på avtryckaren. Två skott bör då kunna avfyras i mycket snabb följd. Jag är dock inte säker. Någon som kan bekräfta?

        1. All diskussion som jag känner till om Palmevapnet handlar om att det skulle fungera med ”double action”.

          Begreppet syftar på att det handlar om två steg när vapnet ska avlossas. Det första handlar om att trumman roterar så att en ny patron kommer i loppet samtidigt som hanen spänns. (Hanen är den rörliga del som ska träffa tändhatten och orsaka explosionen som skickar iväg kulan). Det andra steget är när hanen släpps och skottet går iväg. Om båda dessa steg kan regleras bara genom att trycka på avtryckaren har vapnet den funktion som kallas ”double action”.

          Om avtryckaren bara utför steg två talar man om ”single action”. I det fallet måste hanen spännas på annat sätt, till exempel med tummen.

          Det är vanligt att samma revolver kan avfyras på båda sätten, utifrån vad skytten tycker är mest fördelaktigt. Det gäller till exempel Smith & Wesson Model 686 som är en revolver avsedd just för .357 Magnumammunition. Den började tillverkas 1981. Helt riktigt går det fortare att skjuta flera skott i följd med ”double action”-teknik, även om motståndet när man trycker in avtryckaren blir större. Fler än ett skott per sekund är ingen omöjlighet.

          Vad gäller vittnesberättelsers tillförlitlighet har jag blivit uppmärksammad på en doktorsavhandling från medicinska fakulteten vid Lunds universitet av Johan Bertilsson. Den handlar om hur människor fungerar under fysisk och psykologisk stress och har sitt fokus på exempel från ingripanden som gjorts av svensk polis.

          Ett mycket intressant exempel som redovisas i den finns på sidan 37-38, med en kortfattad svenskspråkig sammanfattning på sidan 72. Det handlar om en person med kniv som skjuts till döds av polis. Det finns tretton personer på plats som i efterhand kan berätta om händelsen, fyra av dem är poliser. Händelsen blir också filmad varför det går att jämför filmen med vittnesuppgifterna.

          Tolv av tretton vittnen (och till dessa tolv hör de fyra poliserna) säger att personen med kniven avancerade framåt ända tills det sista skottet satte stopp för hans/hennes framfart. (Inga detaljer om inblandade personer eller om tid och plats gällande denna händelse finns redovisade i avhandlingen, men den handlar om erfarenheter från svensk polis i nutid och det framgår att genomgången av den här händelsen bygger på uppgifter i förundersökningsprotokollet.)

          Bara ett vittne beskrev det som filmen visade, att det sista skottet sköts i ett läge när personen redan var nere på marken. Det rörde sig alltså om ett systematiskt återkommande fel i vittnesberättelserna, ett fel som inte hade att göra med vittnenas exakta position eller vilken roll vittnet hade i skeendet (åskådare eller polis).

          Under förutsättning att Bertilssons redovisning är korrekt är det en slående påminnelse om att det är nödvändigt med försiktighet när det gäller att dra slutsatser från vittnesuppgifter.

          1. Tycker inte din jämförelse GW är riktigt rättvis.
            Det är ju faktiskt fysikens lagar som pekar på att ingen kan ha sett OP gå i backen om de tittade dit efter att det första skottet föll och dessutom uppfattat det som att han faller samtidigt som det andra skottet. Det medför skillnaden att vittnena inte har fel på i vilken ordning som saker de faktiskt sett har skett (vilket är lätt hänt) utan att samtliga vittnen inbillat sig ha sett något de inte har sett, ifall OP sköts med det första skottet. Kanske inte omöjligt, men här ska alla vittnen inbillat sig ha sett något de inte har sett och beskrivit sin inbillning på precis samma sätt. Och vilken tillit är det isf värt att sätta till dessa vittnen i övrigt, om vi vet att det här är människor som inbillar sig att de sett saker de inte har sett? Att det är ”nödvändigt med försiktighet” är ju bara förnamnet.
            Accepterar man att OP sköts av det andra skottet, istället för att leta i psykologins utmarker, går ju faktiskt vittnesuppgifterna ihop med fysikens lagar galant.

            Jag har skrivit följande frågeställning tidigare… Ponera att LP sagt att hon uppfattade en sveda längs ryggen strax efter den första knallen och efter två sekunder hördes en andra knall varefter OP tappade steget och gick i backen. Om de kända vittnesuppgifterna vore desamma men LP istället sagt som ovan hade vi då haft diskussionen? Jag tror att vi hade accepterat det och att det i denna fråga ligger mycket i Borgnäs slutsats: LPs vittnesuppgifter har tagit oproportionerligt mycket syre från de övrigas.

            Jag erkänner dock att jag är kluven i frågan då jag tycker att skottet mot LP bara kan förstås som att det är ett andra skott där koncentrationen givit vika något, hon är i hastig rörelse i höjd- och sidled mot OP som fallit samt att skytten skjuter med doubleactionfunktionen (bra beskrivet) som går ut lite över precisionen då man får trycka avtryckaren hårt och inte bara släppa upphaket som man gör om man spänt hanen i förväg.
            Man (iaf jag själv) vill gärna ”tänka bort” att vittnesuppgifterna är ologiska och bara besluta sig för att OP sköts av det första skottet.

            1. Jag tycker inte bara det handlar om i vilken ordning vittnena som nämns i doktorsavhandlingen trodde att de såg saker. Det handlade om ifall personen med kniven bara blev skjuten så länge han/hon stod på benen eller fick det sista (och kanske dödande) skottet sedan han/hon fallit. Det är två olika händelseförlopp.

              Därmed inte sagt att jag är övertygad om att det var det första skottet som träffade Palme. De vittnesiakttagelser Lars Borgnäs tagit fram är intressanta och värda att notera. Men jag tycker fortfarande diskussionen är komplicerad bland annat för att jag tycker att Palme borde ha reagerat på det första skottet om inte han själv var träffad. Men det finns inga tecken på att han reagerade på minsta sätt (genom till exempel en häftig rörelse eller ett utrop) innan han blev skjuten.

              1. Jag tänker att de inte första hand inte sett poliserna trycka på avtryckaren samtligt som de sett personen springer, faller, fallit utan att de sett personen och hört skotten och kopplar ihop vad de sett (personen) med vad de hört (skotten) om än felaktigt. Vid MOP så kopplar folk ihop något de hört med något de inte kan ha sett om han sköts av första skottet. Nå, det kan vara så att likheterna är mer jämförbara med de i doktorsavhandlingen än de slutsatser jag drar utifrån ditt resonemang. Min poäng är att knappast någon har anledning att dra slutsatser när man måste leta i psykologins utmarker (snor CPs uttryck även om det låter lite raljant) när det finns ett enkelt svar om än det går på tvärs med det som känns mest logiskt och som blivit en sanning. För övrigt anser jag att om LPs reaktion vid det första skottet inte var häftigare än att hennes tankar gick till barn som lekte med smällare (om jag nu ska sätta tilltro till hennes utsago) behöver OPs knappast ha varit annorlunda. Jaja, jag är kluven och kan egentligen inte bestämma mig för vad jag tror på men det är väl då det egentligen lönar sig att debattera och diskutera! 🙂

  34. Alldeles strax före attentatet ägde ett möte mellan två finskor och en person A rum på exakt samma plats där Palme sedan sköts. Kan bilister som stått ett tag för rött ljus ha förväxlat detta möte med mötet mellan makarna Palme och mördaren?

    A blir anropad i en walkie-talkie och säger ”Jag är igenkänd.” Han får svaret ”Skit i det och gör vad du ska.” Finskorna uppfattar ett blankt föremål som de tror är ett vapen. De blir rädda och springer därifrån.

    Gunnar, Wall, I din bok ”Konspiration Palme” har du nämnt att de kan ha tagit fel på person. En märklig omständighet är ju att denna person också talade finska i så fall, då dialogen var på finska. Att de tagit fel på dag låter märkligt då de hört två skott och nästa dag läst i tidningen om mordet. Du har också skrivit att A, som senare utpekas som en polis endast utpekas av Sven Aner. Detta är inte sant då han utpekas och också namnges av Olle Minell i Proletären,

    http://proletaren.se/inrikes/hittar-vi-palmes-mordare-i-stockholms-forsvarsskytteforening

    Olle Alsen har också skrivit i DN i en debattartikel att palmeutredarna vet identiteten på A.
    Tror detta är rätt adress men ej säker. Dock namnges inte A här.

    https://www.dn.se/arkiv/debatt/dekorimamannen-identifierad/

    1. Den här saken har avhandlats många gånger på den här bloggen. Det handlade om två kvinnor med finsk bakgrund som var bosatta i Sverige som enligt vad de senare berättat varit på Sveavägen under mordkvällen och kort före mordet träffat på en man med walkie-talkie som den ena kvinnan tyckte sig känna igen och som enligt henne talade finska och brukade vistas på ett gym i Upplands Väsby. Sven Anér och andra har senare hävdat att mannen de såg var identisk med en man som vid den tiden var polis och som inte hade någon finsk anknytning. De två kvinnorna har aldrig hävdat att det var denne polis de såg.

      Lars Borgnäs som haft utförliga samtal med den ena kvinnan redogör för dem i sin bok En iskall vind drog genom Sverige sid 450-454.

      Jag kan inte tänka mig att jag skrivit att polismannen A (i den tidigare debatten på min blogg kallad AA) endast utpekats av Sven Anér. Det har funnits ett antal personer som har fört fram uppfattningen att det var AA som kvinnorna såg, men lika lite som Sven Anér har de någon förstahandskunskap om saken och lika lite som Sven Anér har de kunnat hänvisa till ett utpekande från någon som har förstahandskunskap.

      För min del tror jag att de två kvinnorna såg något av intresse. Men jag är tveksam till om deras uppgifter är korrekta i alla väsentliga delar, bland annat för att de lämnade sina redogörelser flera år efter mordet. Det finns inte heller några andra vittnesiakttagelser som tyder på att mördaren haft en walkie-talkie. Kanske hade de i stället sett en man med walkie-talkie i korsningen Sveavägen-Apelbergsgatan – det finns andra vittnesiakttagelser om en man med walkie-talkie just på Apelbergsgatan.

      1. Att mördaren inte setts av någon med walkie-talkie tycker jag är helt naturligt. Om han haft en är den naturligtvis stoppad i fickan när han ska koncentrera sig på skjutandet och de flesta iakttagelser av mördaren är gjorda efter skotten.Vad är dina kommentarer till Olle Alsens artikel i DN om ”Dekorimamannen identifierad” där han hävdar att palmeutredarna känner till identiteten på A. Ett utpekande av A måste i så fall skett av någon. Vem? Och vem har i så fall pekats ut?

      2. Det var denna kommentar av dig jag syftade på:
        ”Sammanfattningsvis kan det sägas att ingen av kvinnorna har identifierat mannen som AA, det där är något som Sven Anér utvecklade sina egna tankegångar kring.”
        Den finns på följande adress i din blogg:
        https://gunnarwall.wordpress.com/2020/04/29/nedrakning-infor-peterssons-tillkannagivande/
        Dock tycks båda Alsen och Aner och även Minell vara inne på samma spår.
        Vad menar Alsen när han påstår att dekorimamannen är identifierad?

        1. Vad Olle Alsén menade visste förstås han själv bäst och jag vet inte om det är min sak att försöka tolka honom.

          Det du hänvisar till är en gammal artikel från 1994 och sedan dess har det skrivits åtskilligt om hypotesen att AA skulle vara identisk med Dekorimamannen. Framför allt var det Sven Anér som drev tesen, bland annat i flera böcker som den här, den här och den här, utgivna respektive 2008, 2011 och 2016. Sedan medger jag gärna att det har funnits fler än Anér som hakat på resonemangen, jag har aldrig haft för avsikt att påstå något annat.

          Sven Anér samarbetade med Olle Alsén i den här frågan, så det är ingen överdrift att säga att de argument som kan finnas för att AA skulle vara Dekorimamannen bör vara representerade i Anérs böcker. Vad jag kan konstatera är dock att det inte tycks finnas något utpekande av AA från någon av de två kvinnorna som kom med den ursprungliga uppgiften om mannen de såg på Sveavägen. Men det icke existerande vittnesutpekandet har likafullt blivit en ”sanning” som upprepats otaliga gånger. För min del betraktar jag hela hypotesen som gripen ur luften och som ett exempel på Sven Anérs lite sorgliga förfall under slutet av hans liv – den som läser de nämnda böckerna får en god inblick inte bara i svagheterna i hans argumentering i detta fallet utan också i hans svepande anklagelser mot Lisbeth Palme, Leif GW Persson, ambulanspersonalen som körde Olof Palme till Sabbatsberg och många andra.

          För en sammanfattning av vad Granskningskommissionen hittade om Dekorimamannen, se kommissionens betänkande sidan 401-403.

          1. Det skulle vara intressant att veta hur du kan vara så säker på att finskorna inte pekat ut AA. Förhören med finskorna är hemligstämplade. Bara detta faktum säger att det finns någonting i dessa som PU inte vill ska läcka ut. Aner hävdar bestämt att i förhören finns ett utpekande av AA. Alsen hävdar att PU vet vem dekorimamannen är. På vilka grunder är du så säker på motsatsen?

            Håller med Aner om att Leif GW Perssons uttalanden om palmemordet är pinsamma.

            1. Lars Borgnäs har fört utförliga samtal med Anki, de finns redovisade i hans bok En iskall vind drog genom Sverige, sid 450-454. Det framstår där som tydligt att den person hon berättat om inte är identisk med AA och att hon själv inte heller pekat ut AA. Granskningskommissionen som är betydligt mer skeptisk mot kvinnornas berättelse men som haft insyn i utredningsmaterialet menar samma sak, kvinnorna har inte pekat ut AA.

              Om du vill hävda att de – eller en av dem – ändå gjort ett sådant utpekande är det väl din sak att styrka det.

              Att förhören är hemligstämplade bevisar faktiskt inte ett dugg. För den som inte kan rättsläget: det finns något som heter förundersökningssekretess, se till exempel denna sida.

              Som framgår där är uppgifterna i en pågående brottsutredning generellt belagda med sekretess. Åklagaren kan dock göra undantag, vilket ju har skett ett antal gånger i Palmeutredningen – ett välkänt exempel är fantombilden. I samband med åtalet mot Christer Pettersson sammanställdes, precis som vid andra åtal, ett förundersökningsprotokoll. Det bestod av ett litet urval av uppgifterna i utredningen och förundersökningsprotokollet var mestadels offentligt. I samband med resningsansökan mot Pettersson framställdes ett omfattande tilläggsprotokoll till förundersökningsprotokellet, en del av det var också offentligt men långt ifrån allt.

              Fortfarande råder förhållandet att den absoluta merparten av utredningsmaterialet är belagt med sekretess. Under tidigare år kunde det hända att visst material som journalister eller allmänhet frågade efter faktiskt släpptes. Men under Krister Peterssons tid som åklagare har det varit närmast omöjligt att få ut något material alls,

              Jag vill bara ge detta som en bakgrund, så att inte du eller andra drar alltför stora slutsatser av att ett visst material inte lämnas ut.

              Det jag skrivit här ska förstås inte tolkas som en argumentering för att AA absolut inte kan ha att göra med Palmemordet. Innan mordet är uppklarat (vi får väl se om det sker snart eller inte) finns det en väldigt stor mängd personer som inte automatiskt kan avföras. Och det finns, som vi vet, vid det här laget väldigt många människor som blivit uthängda som misstänkta Palmemördare. För snart sagt var och en som fått den tvivelaktiga utmärkelsen finns det ett antal personer som i debatter på nätet slutit upp bakom tanken på att just den personen är skyldig. Alla dessa debattörer kan inte ha rätt samtidigt. Det manar till en viss försiktighet.

              Slutligen: jag har för egen del försökt få en intervju med Anki (den kvinna som tyckte sig känna igen mannen vid Dekorima), men hon var mycket tydlig med att hon inte ville prata om saken. Jag drar inga särskilda slutsatser av det.

              1. Tack för ett utförligt svar!

                Du har missförstått mig. Jag hävdar vare sig det ena eller det andra. Jag har hört att AA har utpekats av privatspanare och tänkte därför att uppgifterna kanske kom från finskorna. Då du definitivt hävdar att du är säker på att finskorna inte pekat ut AA undrade jag hur du kan vara så säker. Det betyder inte att jag hävdar motsatsen.

                Jag har läst Borgnäs bok för ganska länge sedan och kommer inte ihåg vad som står riktigt. I GK’s rapport står:

                ”Den i uppslaget
                förekommande polismannen [AA] har såvitt kan bedömas inget med
                dekorimamannen eller de finska flickorna att göra.”

                Jag ifrågasätter för det första om det verkligen är GK’s mandat att dra en sådan slutsats och att uttrycka sig på detta sätt då detta förefaller vara utredningsarbete. Istället bör GK avgöra huruvida tipset utretts tillräckligt.

                Det står visserligen att ”Kvinnorna själva har aldrig påstått att dekorimamannen skulle ha varit polis.” Detta betyder dock inte att [AA] ej kan ha utpekats genom fotokonfrontation.

                När det gäller GK’s slutsats antar jag att du som journalist delar min uppfattning att man inte kan betrakta GK som fullständigt trovärdiga utan måste se kritiskt till vad de skriver. GK’s slutsats kan också vara baserad på deras uppfattning om helheten oavsett ett utpekande har gjorts eller inte.

                Du skriver:

                ”Om du vill hävda att de – eller en av dem – ändå gjort ett sådant utpekande är det väl din sak att styrka det.”

                Jag vill därför understryka att jag inte vet och inte vill hävda någonting utan bara var intresserad av hur du säkert kan hävda att det inte gjorts.

                GW:s redaktionella kommentar: I citaten från Granskningskommissionen återgav Zombie beteckningen på AA som den står där, med förnamn och initial i stället för efternamn. Sedan kommissionen kom med sitt betänkande hade det dock förekommit omfattande skriverier på nätet där AA:s hela namn förekommer. Och eftersom förnamnet inte tillhör de mest vanliga i Sverige framstår kommissionens formuleringar i dag som mer identifierande än de gjorde då.

                Jag vidhåller min policy med återhållsamhet när det gäller namnpubliceringar, väl medveten om att namnen i många fall är lätt åtkomliga för någorlunda insatta personer. Som jag framhållit tidigare är denna i viss mån symboliska anonymisering en markering om att jag tycker att vi som diskuterar ska väga våra ord i denna debatt som oundvikligen handlar om verkliga människor – där flertalet med all säkerhet har kommit att förekomma som namn i mordutredningen utan att själva medvetet ha bidragit till att hamna där.

                Detta inte sagt som någon kritik mot Zombie som citerade ur kommissionens betänkande utan att göra någon egen ytterligare anonymisering. Det är alltid jag som avgör om namn ska anonymiseras. Det uppskattas om debattörer följer de regler som jag redan satt upp, men ibland – som när det gäller citat från Granskningskommissionen – finns ingen glasklar praxis från min sida. Oftast släpper jag igenom sådana citat utan ändringar.

                1. Ja, du har naturligtvis rätt i ett viktigt avseende, Zombie. Jag kan ju inte säkert veta om de två kvinnorna pekat ut AA som mannen vid Dekorima. Eller för att vara mer preciserad, vad diskussionen handlar om är väl i första hand om den ena av dem, Anki, skulle ha gjort det. Det var hon, inte hennes väninna, som skulle ha känt igen mannen från gymmet.

                  Vad vi kan konstatera är dock att varken Palmeutredarna eller kvinnorna själva har gått ut till offentligheten och sagt att de, eller en av dem, pekat ut AA. Om vi på allvar ska tänka oss att så har skett ändå måste vi väl i alla fall hitta en källa som kan göra det rimligt troligt att ett sådant utpekande har gjorts.

                  Jag tog mig nyss tid att bläddra igenom Sven Anérs bok från 2008, Affären [AA].

                  Sven Anér hade när han skrev den ägnat mycket tid åt just Dekorimamannen. Han var också nära bekant med Olle Alsén, den journalist som var först med att ta del av och intressera sig för Annelis och Ankis berättelse. När Anérs bok kom ut levde Alsén fortfarande. Men det finns inga påståenden i den boken om att Ankie och/eller Anneli pekat ut AA. I stället kritiserar Anér utredarna för att de inte fått en chans att göra ett sådant utpekande.

                  Det hindrar inte Sven Anér från att i ett PS till andra upplagan av boken (2009) peka ut AA som Palmes mördare. Den anklagelsen är det centrala innehållet i ett brev till riksåklagaren som han då skrivit och som han återger. Han påstår också i brevet att han räknar med att RÅ vet att AA är mördaren. Men det framgår av brevet att han trots allt har ett litet tvivel om riktigheten i sitt påstående. Han skriver nämligen i slutet av brevet: ”Skulle jag ej erhålla någon kommentar till ovanstående påstående kommer jag att finna att påståendet är korrekt.”

                  Det finns ett drag av sorglustig komik i detta brev. Sven Anér borde naturligtvis ha klart för sig att RÅ inte besvarar brev från privatpersoner genom att komma med synpunkter på skuldfrågan i pågående brottsutredningar. Det hela blir från Sven Anérs sida en uppvisning i trosvisshet där myndigheternas vägran att diskutera med honom blir det som slutgiltigt bevisar hans tes.

                  Men inte ens i den boken, så central i spekulationerna kring AA, finns det alltså ett påstående om att kvinnorna pekat ut honom. Hittar du något påstående med rimlig tyngd som visar att det verkligen finns ett sådant utpekande är du välkommen att återkomma.

                  Men, som sagt, jag kan medge att jag var för kategorisk. Jag kan ju inte säkert veta att det inte finns ett utpekande, trots allt. Jag kan bara betrakta det som orimligt utifrån kända omständigheter.

                  1. Detta finns att läsa på Sven Anérs blogg:

                    ”Jag uppmanar dig också att noga ta del av de åtta (!) förhören med ”Anki” och ”Annelie”, där rimligen ett klart utpekande av A bör ingå.”

                    på denna sida:

                    http://svenanerpalmemordet.blogspot.com/2012/12/mordaren-ar-anti-avsan.html#.XteiiHUzZH4

                    Samma påståernde finns också här:

                    http://svenanerpalmemordet.blogspot.com/2012/12/#.XtekPHUzZH4

                    Olle Alsén skriver också i DN under rubriken ”Dekorimamannen identifierad” att polisen vet identiteten på denne. Dock nämns inga namn men ett utpekande måste i så fall ha skett.

                    1. Det framgår av Sven Anérs formuleringar att han bara helt enkelt hoppas att det ska finnas ett utpekande av AA i förhörsprotokollen med Anki och Anneli. Det är svårt att förstå hans optimism. Om något sådant finns i utskrifterna borde väl Granskningskommissionen ha sett det?

                      Olle Alséns gamla artikel lider av bristen att den ju inte är alldeles glasklar när det kommer till frågan om Dekorimamannens identitet, för att utrycka sig återhållsamt. I det relevanta avsnittet heter det:

                      Den ena av kvinnorna kände igen Dekorimamannen som tillfällig besökare vid ett gym i Upplands Väsby, norr om Stockholm. Det var därför hon tilltalade honom direkt på finska i stället för på svenska. Spanarna kunde redan våren 1993 identifiera en viss man som stämde in på vad hon hört i fråga om hans bostadsort, familjesituation och annat.

                      Det var också därför Palmegruppen tidigt kunde avfärda tips om en viss polisman, tips som grundade sig på att två personer på gymmet tyckte sig känna igen honom från en passbild som jag visade upp där.

                      Mannen förhördes inte förrän den 16 juni i fjol och fick då alibi av hustrun. Än starkare var givetvis att han är svenskfödd och visserligen kan en del finska men inte är s k purfinne, vilket gymbesökaren-Dekorimamannen var enligt kvinnan.

                      Det vill säga: Palmegruppen kunde avfärda tipset om en viss polisman som ”visserligen kan en del finska men inte är s k purfinne”. Referensen till polismannen gäller helt tydligt AA som har estnisk bakgrund. Det var honom Alsén hade en passbild på, en bild som han visade upp på gymmet. Alsén redovisar att eftersom gymbesökaren/Dekorimamannen enligt Anki skulle ha varit ”purfinne” föll polismannen bort.

                      I stället fastnade utredarna för en annan man som stämde överens med Ankis beskrivning och som de tydligen rest runt i Norden för att få tag i. Det låter som om det är denne som rubriksättaren på Alséns artikel fastnat för. Men det är ju möjligt att Alsén menar att det trots allt måste ha varit AA som var utanför Dekorima och att polisen vet det. Hur han i så fall kommit fram till det går tyvärr inte att utläsa ur artikeln.

                      I vilket fall kan jag inte se att artikeln innehåller sakuppgifter som på minsta sätt bekräftar att någon av kvinnorna skulle ha pekat ut AA. Snarare tvärtom. Det är det här jag försöker säga: det påstådda utpekandet av AA har blivit en sorts vandringssägen. Jag noterar att du, Zombie, markerat att du inte hävdar att kvinnorna pekat ut AA utan bara vill lyfta fram uppgifter som pekar på att de skulle kunna ha gjort det.

                      Men de uppgifterna tycks helt enkelt falla sönder när man tittar på dem.

                    2. Detta är ett typexempel på hur det går till när fantasier och rykten får fäste.
                      Spridningen är snabb, och AA som förmodligen har mer att förlora på att gå i svaromål skuldbeläggs för att han intar den passiva strategin.
                      Att han inte anmält Anér för förtal måste enl Anérs logik innebära att han är skyldig.
                      Vi ser liknande tendenser och baklängeslogik i fallet Skandiamannen.
                      Omvänd bevisbörda.
                      När lögnerna och de ogrundade ryktena fått spridning och fäste har inte sanningen och det kritiska ifrågasättandet ens hunnit få på sig brallorna, och hinner sällan i kapp.

  35. Vilka begränsningar kan Palmeutredningen ha?
    Ensam agerande gärningsman är nog det lättaste att peka ut, särskilt om personen är avliden och inte kan ge sin syn på saken längre.
    Kan PU undersöka personer med kopplingar till svensk militär eller polis som var verksamma när OP mördades?
    Har PU befogenhet att undersöka Stay behind grupper,?
    Kan man undersöka kopplingar mot utlandet om man hittat sådana?

    1. Den öppna polisen brukar inte ha någon insyn i underrättelse- eller säkerhetstjänsten, vare sig den civila eller militära. Utredarna kan givetvis ställa frågor till respektive tjänst, vilket de bevisligen också har gjort ibland, men i de flesta fall lär de ha svårt att kontrollera riktigheten i de svar som ges. Ibland kan det ändå gå att komma runt en del av sekretessen med hjälp av tipsare med insyn. Det kan också handla om kontakter i flera led. Men det där misstänker jag att KP kommer att få en del frågor om i anslutning till presskonferensen.

  36. Hoppas att åklagaren har något intressant att säga när det gäller personer med walkie -talkie kring mordplatsen?

  37. En kommande förklaring kan ju tyvärr inte innehålla något som inte går att avslöja, om sådant finns.
    Tror inte heller någon får tillgång till hela materialet, efter ett ev. nedläggande.
    För egen del tror jag att motivet till Palmemordet är och förblir en evig hemlighet. Vore bättre att lägga ned än att komma med något ihop pusslat, som råddar till ännu mer.

  38. När Borgnäs säger att man rasar ihop efter 0.5 s om man blir skjuten på samma sätt som Palme, menar han då att själva fallet startar efter 0.5 s eller att man ligger på marken efter 0.5 s. Fallet tar såklart också en viss tid. och om gärningsmannen är snabb på att skjuta kan det kanske upplevas som att han föll ihop i samband med det andra skottet även om han blev skjuten med det första..

    Tror att vittnen som sagt 1 s mellan skotten kan ha avrundat uppåt då man inte brukar ange uppskattningar av mätetal med högre noggrannhet en vad man förmår uppskatta. Tror även att korta tidintervall mellan 1-3 s kan vara svåra att uppskatta.

    Om gärningsmannen håller i Palme för att skjuta ett välplacerat skott verkar det konstigt om han först skjutit mot Lisbeth för att senare inta den positionen. Då borde han bara riskera att Olof Palme, som är huvudmålet blir rädd och vänder sig om samtidigt som att också Lisbeth, blir uppmärksam på gärningsmannen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.