Ärendet är avslutat, trevlig eftermiddag!

Palmeåklagaren Krister Petersson har lyckats med det som varken Holmér eller Ölvebro klarade av. Han har lagt ner spaningarna efter Olof Palmes mördare. Fotograf: Thomas Carlgren
Användningsrätt: Fri användning Pressrealesebild

SÅ HAR VI INTE LÄNGRE NÅGON Palmeutredning. Den är nedlagd.

Konsekvenserna av det är än så länge inte helt lätta att överblicka.

Vad vi vet är att polisen inte längre bedriver något aktivt spaningsarbete för att försöka besvara frågan om vem eller vilka som var ansvariga för mordet på Sveriges statsminister.

Vi vet därmed också vad det innebär för människor som tror sig veta något om Palmemordet. Sådana personer som kanske efter många inre våndor till sist känner att det är dags att ringa till polisen. De kommer att få ett tydligt besked i växeln: det finns inte längre någon att tala med. Ärendet är avslutat, tack för samtalet, trevlig eftermiddag.

Vi inser dessutom att det finns andra personer som kommer att känna av konsekvenserna av åklagarens beslut: de som stått mer eller mindre nära Stig Engström och som i vissa fall också förklarat offentligt att de verkligen inte tror att han begått dådet.

Den som tänker tvärtom, den som tar till sig Peterssons resonemang kan nu lätt dra slutsatsen att de som försvarat Engström är människor som av det ena eller andra skälet skyddat en statsministermördare.

Det är ingen liten stämpel att bära med sig genom livet.

Det är förstås oundvikligt att oskyldiga människor kommer i kläm när rättsapparaten letar gärningsmän. Men den fråga som måste ställas här är förstås om det var nödvändigt den här gången. Eller annorlunda uttryckt: försökte verkligen Krister Petersson på allvar leva upp till de krav som kan ställas på en åklagare vad gäller objektivitet och saklighet?

Johan Rudström, ledarskribent på Upsala Nya Tidning, kallar i dag Peterssons försök för ett ”praktfiasko”.  Ledarkommentaren har rubriken: ”Privatspanaren staten har talat” – där givetvis ordet ‘privatspanare’ ska tolkas som spekulativ och oseriös. Med andra ord: Petersson har uppvisat en hållning som inte har ett dugg att göra med vad man kan kräva av en professionell och kompetent åklagare. Rudström avslutar sin kommentar med orden:

Journalisten Thomas Pettersson fick kritik när han i sin bok ”Den osannolika mördaren” (2018) om Stig Engström inte lyckades förklara hur Engström rört sig under mordkvällen, hur han kommit över vapnet och om han haft hjälp utifrån. /…/

Åklagaren Krister Petersson, med tillgång till allt material, alla utredningsresurser och stor hjälp från journalisten Pettersson, lyckades faktiskt inte ett dugg bättre. Ett praktfiasko, således.

Det är hårda ord.

Liknande tongångar finns i en ledare i Dagens Nyheter i dag:

Palmeutredningen slutade i det som präglat den från första början: en stor antiklimax. I stället för klarhet i skuldfrågan fick vi ett monument över ett polisiärt fiasko.

Aftonbladets ledarsida konstaterar att Petersson själv medgett att hans bevis inte skulle räcka i en rättssal. Även den tidningen kallar nedläggningsbeslutet för en ”antiklimax”.

Den erfarne kriminalpolisen Börje R P Carlsson, kommentator i nättidningen Paragraf, skriver om Palmeåklagaren Peterssons och spaningsledaren Melanders presentation:

Trots total avsaknad av teknisk bevisning, inget DNA eller något anträffat vapen hade de kommit fram till att Skandiamannen var gärningsman. Inget nytt hade grävts fram och deras föredragning var av ungefär samma intresse och kvalité som de olika romaner som getts ut om Palmemordet. 

Leif G W Persson sa för sin del:

För mig var den här presskonferensen en kolossal besvikelse.

Lennart Gustafsson som arbetade som Palmeutredare i 32 år uttrycker sin kritik av utpekandet i Expressen:

”Det är lika tokigt som Christer Pettersson det här.” /…/ ”Det är beklagligt att Engström blir utpekad som mördare. För mig är han inte aktuell som mördare. Han ville bara göra sig märkvärdig.”

I samma tidningsartikel redovisas att även Hans Ölvebro, tidigare spaningsledare, är kritisk mot Petersson för dennes påståenden om Stig Engström. Ölvebro reagerar dessutom mot att åklagaren på presskonferensen valde att anklaga föregångare i Palmeutredningen – i flera fall nu avlidna personer – för att inte Engström kunnat presenteras som mördare långt tidigare.

Nu kan man säga att Hans Ölvebro är part i målet, har är nära förknippad med den i dag hårt kritiserade utredningen mot Christer Pettersson.

Men problemet för den siste (?) Palmeåklagaren är förstås att hans egen tankekonstruktion på intet sätt kan beskrivas som mer genomarbetad och välgrundad än rättsapparatens tidigare gissningar om vem som mördat Palme. Den väger inte tyngre än utpekandet av PKK eller missbrukaren från Rotebro.

Det finns ändå något speciellt med Krister Peterssons insats under onsdagen. Men det handlar inte om hur han argumenterade utan om vad han gjorde, om hans myndighetsutövning: han lade ner utredningen.

Det lyckades varken Hans Holmér, Jörgen Almblad eller någon annan med.

Och det betyder: inga nya spaningstips ska längre registreras. Inga fler vapen ska skickas till teknisk analys. Inga fler vittnen ska höras.

Vad innebär det rent konkret? Det vet vi inte fullt ut. Men det är inte långsökt att tänka sig att det kan finnas personer som faktiskt på riktigt känner till hela eller delar av sanningen om vad som hände utanför Dekorimabutiken den där kvällen. Och som fram tills nu funderat på att berätta, även om tanken varit obehaglig.

För sådana personer måste i så fall den plötsligt förändrade situationen vara omskakande och förvirrande.

Kanske känner de sig lugnade av att Krister Petersson nu gett dem någon sorts rätt att tiga resten av livet. Eller – möjligen mera troligt – upplever de nu ett kvävande obehag. De inser att det inte är meningen att de ens ska försöka berätta. Rättsapparaten svarar inte i telefon i det här fallet.

Det vill säga: om beslutet inte överprövas av en högre åklagare – rimligtvis riksåklagaren – tar alltså sökandet efter Palmes mördare slut här.

I formell mening i alla fall.

Men inte riktigt i verkligheten. Det är nämligen ganska givet att ett åklagarbeslut visserligen kan stoppa den rättsliga processen, men inte de tankeprocesser som rör sig i människor. Frågorna om vad som hände på Sveavägen och om varför det gått troll i utredningen finns kvar. De som söker svaren – rätt många människor – kommer också att finnas kvar.

En sak kanske det kan finnas att glädjas åt i det sammanhanget. De som funderat över dessa frågor trots att de inte själva är poliser har ibland – som på Upsala Nyas ledarsida – lite nedsättande kallats för privatspanare. Det vill säga: amatörer som ägnar sig åt sådant som de borde lämna till proffsen.

Efter onsdagen finns det inte längre någon anledning att använda det nedvärderande ordet. Nu finns det inte längre kvar några polisspanare när det handlar om Palmemordet. Kvar är bara en sort. Medborgare som vill veta.

Jag tror att Olof Palme skulle ha uppskattat det. Som han formulerade sig i boken Att vilja gå vidare från 1974 (sidan 47):

Det är över huvud taget en vanföreställning att det finns frågor som är för svåra och komplicerade för vanliga människor att ta ställning till. Accepterar man en sådan tanke har man tagit första steget mot teknokrati, expertvälde, fåtalsvälde. Vi behöver inte vara några värnlösa offer för anonyma krafter som vi inte kan påverka, expertbeslut som vi inte kan förstå, politiska avgöranden som inte kan redovisas och vi inte kan överblicka. /…/ Politiken är åtkomlig, möjlig att påverka för var och en. Det är demokratins yttersta innebörd.

*

Detaljerna i den argumentering för nedläggningsbeslutet som Krister Petersson och Hans Melander presenterade på den digitala pressträffen finns det utrymme att diskutera i detalj här på bloggen. Välkomna!

Och själva beslutet finns här.