Lars Borgnäs andra svar till Gunnar Wall: Det finns mer att upptäcka i vittnesförhören

Tunnelgatan, polisfoto kort tid efter mordet. Restaurang Bohemia som Lars Borgnäs nämner i samband med ett vittnesmål låg på höger sida av gatan, i korsningen med Luntmakargatan. Det är fortfarande restaurang där, nu under namnet Mancini. En provisorisk reklamskylt för Bohemia syns på byggbaracken.

Här kommer Lars Borgnäs andra svar till mig i debatten om hans bok Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare.

Jag recenserade först boken och betonade att den innehöll åtskilligt av intresse men riktade samtidigt en del kritik mot den. Lars Borgnäs svarade på kritiken i det här inlägget. Och jag bemötte honom i detta svar.

Nu kommer Lars Borgnäs med ett inlägg som får bli en slutreplik i debatten mellan honom om mig i den här formen. De ytterligare synpunkter jag har för min del får återkomma i kommentarsfältet. Och givetvis är inte bara Lars Borgnäs utan också alla bloggens läsare välkomna att komma med kommentarer i denna debatt även i fortsättningen. /Gunnar Wall


GUNNAR, DU UNDRAR OM JAG VERKLIGEN kan göra anspråk på att ha funnit något nytt i vittnesförhören efter trettiofyra år.

Ja precis det påstår jag att jag har gjort, med hjälp av en närläsning med avseende på just dessa faktorer: vad de olika vittnesmålen säger om Olof Palmes fall i relation till de båda skotten och vad de säger om tidsavståndet mellan dem.

Har ingen annan studerat materialet ur just den aspekten? Jo, det har faktiskt jag själv gjort, men inte särskilt framgångsrikt.

I min bok Nationens intresse närmade jag mig samma problematik men kunde då inte frigöra mig från föreställningen att det första skottet ”måste” ha varit riktat mot Olof Palme. Den oundvikliga slutsatsen blev då att i så fall måste de två skotten ha avfyrats mycket snabbt efter varandra, med mindre än en sekunds, eller snarare en halv sekunds mellanrum.

Detta för att få ekvationen att gå ihop. Längre kom jag inte den gången, eftersom jag alltså inte mentalt kunde frigöra mig från en ogenomtänkt övertygelse om att Olof Palme ”måste” ha varit målet för den första kulan.

Vittnet G på Bohemia

Sedan dess har jag ändrat inställning. Jag inser nu att det inte kan vara någon tvingande nödvändighet att gärningsmannen först ”klarade av” OP. Jag inser nu också att det är en orimlighet att skotten skulle ha avfyrats så tätt efter varandra som på mindre än en sekund. De vittnen som talar om två eller tre sekunders mellanrum, eller ett markant mellanrum, kan inte ha tagit så fel – inbegripet Kerstin N. Men ytterligare ett vittne, hittills inte offentliggjort, styrker mig också i uppfattningen att det gick minst två sekunders mellan skotten. Att jag inte nämnde det vittnet i boken ska jag tids nog förklara.

Det är en kvinna, som jag kallar G. Hon åt middag inne på restaurang Bohemia tillsammans med några väninnor vid mordtidpunkten. En av väninnorna hade hon lärt känna i Libanon. Plötsligt hördes två smällar utifrån gatan.

Vid den första smällen reagerade den libanesiska väninnan förskräckt. G, som uppfattade det som en avgassmäll från en passerande bil ute på Luntmakargatan, hann börja ge henne en lugnande kommentar innan den andra smällen kom. G uppfattade den andra smällen som mer dämpad än den första, och hon tolkade det som att bilen hade hunnit avlägsna sig en bit upp i backen, dvs Luntmakargatan söderut, och hon sa detta till väninnan med tillägget: ” Vi är inte i Beirut nu”.
Som G återger det är det uppenbart att det måste ha gått mer än en sekund, snarare två eller tre, mellan de båda smällarna.

Detta vittnesmål är Palmeutredarna informerade om. G ringde nämligen upp polisen en tid efter mordet och berättade om sina observationer. Det mest intressanta hon hade att berätta var dock något annat, nämligen att det efter smällarna kom in en man på restaurangen. Han satte sig vid ett bord utan att ta av sig ytterkläderna eller beställa något, för att en kort stund senare lämna platsen och gå ut på gatan igen. Det var mannens utseende och märkliga uppträdande i direkt anslutning till smällarna som fick G att kontakta utredarna, sedan en polis i hennes bekantskapskrets uppmanat henne till det.

Palme föll efter skott nummer två

Tidsavståndet mellan skotten kan tyckas vara en petitess i mordgåtan men just vad gäller den omvända skottföljden utgör det ett av de tre benen slutsatsen vilar på – de andra är den omedelbara effekten av Olof Palmes ryggskada, som fick honom att rasa ihop i fritt fall utan fördröjning, samt mordplatsvittnenas i mina ögon samstämmiga uppgifter om att han inte föll ihop förrän efter det andra skottet. Varken du eller någon annan kommentator på bloggen har givit något konkret exempel på motsatsen. Det har mest handlat om allmänna resonemang om minnespsykologi och om möjligheten att protokollen varit felskrivna. Det får mig att misstänka att ingen bevisning, hur ”tung” den än förefaller vara, kommer att klara sig mot invändningar av det slaget. Man kan ju alltid hävda att vittnena inte har sett det de säger sig ha sett och att det de har sett inte har kommit med i förhörsprotokollen – och att dessa fel kan slå systematiskt åt ett och samma håll, nämligen i en riktning som råkar bekräfta den uppfattning man redan har.

Jag står fast vid att alla vittnesmål som har något att säga i frågan, såsom de är upptecknade i de tidiga förhören, tagna till sitt face value, indikerar att OP inte föll förrän efter skott nummer två. Om han redan var nere på gatan när det andra skottet kom borde någon ha sett det och uttryckt det så i sina förhör. De två vittnen som hade platsen i fokus vid första skottet – i synnerhet Inge M men även Anders B – borde i så fall ha noterat att offret redan då rasade till marken. Att Anders D uppges säga så i sitt andra referatförhör kan jag inte tro avspeglar hans verkliga uppfattning, den tror jag kom fram med hans egna ord i radiointervjun på natten och i det samma natt nedtecknade polisförhöret.

En man sköt Palme, en annan sprang upp på åsen

Men det finns även andra intressanta saker att upptäcka i vittnesförhören, trots de trettiofyra åren som gått. Det handlar om att ställa in skärpan på en viss omständighet som man intresserar sig för och läsa dokumenten ytterst noggrant. En spännande sak är signalementet på gärningsmannen vid mordplatsen i relation till signalementet på mannen som sprang upp på åsen, sedd av Lars J och Yvonne N.

Där finns anmärkningsvärda olikheter, och de får mig att misstänka att det inte rör sig om samma person.

Med andra ord: en man sköt Olof Palme och en annan sprang upp på åsen. Om det är riktigt – och jag tar upp detta i boken – innebär det att vi måste frigöra oss från ännu en invand föreställning om händelseförloppet, nämligen att Olof Palmes mördare flydde uppför trapporna. Det kan för övrigt knyta an till vittnet Gs observation av mannen på Bohemia.

Hur mordet gick till

Men åter till dina invändningar om hur mordet gick till. Du skriver angående Anders Bs iakttagelse att gärningsmannen la handen på OPs axel att jag påstår att han höll fast och bromsade OP i tre sekunder. Det låter, menar du, som en orimligt lång tid, under vilken OP skulle ha kunnat reagera och avvärja angreppet.

Det kan jag hålla med om, men så menar jag inte att det gick till. Jag tänker mig istället att det kan gått till så här:

Gärningsmannen – som kan vara en person som OP känner eller som han av annan anledning släpper nära inpå sig – går de sista stegen (som Anders B ser) till vänster om och något bakom OP fram mot korsningen, i riktning snett in mot Tunnelgatans mynning (som Cecilia A ser det). Eventuellt pratas de vid. Plötsligt lägger gärningsmannen upp sin högra hand på OPs högra axel – inte håller fast den, märk väl, mer som en gest av förtrolighet (som Anders B också
tolkar det), men möjligen får det OP att känna sig obekväm.

OP vänder sig till vänster mot gärningsmannen (som Inge M ser det), kanske för att be honom lägga av. Kanske säger han detta till mannen, men utan att göra sin irritation synlig för omgivningen – han har ju trots allt nyss samtalat med mannen och, som sagt, de kanske känner varandra. I ett sådant läge börjar man inte plötsligt skrika och gorma. Här, omedelbart före det första skottet, bromsar OP in på stegen, men observera att det inte är gärningsmannen som fysiskt hejdar OP, utan det är effekten av att han håller kvar sin hand på dennes axel.

Detta är alltså, kan jag tänka mig, vad som händer vid Olof Palmes sista steg i livet. Det är det som får LP (som enligt Inge M hamnat hamnar något steg före OP) att titta bakåt för att se vad som pågår, alltså att vrida sig halvvägs åt vänster samtidigt som OP gör detsamma. Det ser då på avstånd ut som om de båda samtidigt tittar in i eller genom Dekorimas skyltfönster, och det är just så Cecilia A uppfattar det.

I det läget har gärningsmannen tagit fram revolvern och håller den, osett av alla, i vänster hand, alltså närmast skyltfönstret.

Olof Palme kanske ser den men utan att omedelbart ta det hela på allvar (den kanske ingår i gärningsmannens normala utrustning, och OP vet om det). Men detta är förstår en spekulation. Alternativt upptäcker inte OP vapnet förrän alldeles före första skottet, gärningsmannen håller det ju i midjehöjd. Det är också möjligt att gärningsmannen håller det bakom OPs rygg, och då ser han det förstås inte (men den positionen verkar besvärligare att beskjuta LP från, med precision). Gärningsmannen avlossar det första skottet riktat mot LP som står en knapp meter längre fram, och eftersom hon är vriden halvvägs bakåt kan kulan stryka tangentiellt längs hennes rygg. Redan här bör hon ha haft en möjlighet, om inte förr, att se gärningsmannen – han beskjuter ju henne rakt från sidan.

Nej Gunnar, det handlar inte om någon cirkusartistskjutning. Vi har att göra med en mycket skjutskicklig person, helt trygg med sitt vapen, med en plan för vad han tänker göra och med ett motiv till det. I planen ingår helt visst att döda OP – därför har han lagt handen på dennes axel, för att ha kontroll medan han avlossar det första skottet.

Men han räknar med att OP ska vara handlingsförlamad under ett par sekunder därefter, och att han då ska hinna rikta in sig för det andra. Han ska döda OP, det vill han vara hundraprocentigt säker på, men han har också ett motiv, eller ett uppdrag, att beskjuta LP. För honom är det mest rationellt att göra det först eftersom han inte har kontroll över henne men vill att skottet ska träffa henne ungefär så som han har planerat.

Här finns flera möjligheter eftersom vi inte känner till hans motiv när det gäller LP, och därmed inte heller hans plan.

Som skicklig skytt kan han knappast ha avsett att försöka döda henne med det skottet, så grovt kan han inte missa på en knapp meters avstånd. Han kan i och för sig ha haft avsikten att döda henne men ändrar sig sedan i sista sekunden – det är kanske svårt för honom att skjuta ihjäl en kvinna, och det kanske inte ens är hans egen idé – och han vrider undan vapnet en smula. Alternativt har han bara avsikten att markera ett skott mot henne – för att skrämma, eller av något annat skäl – och sätter det mot baksidan på hennes kappa. Följden blir en strimma över hennes rygg, vilket kanske bara råkade bli så. Han kanske hade varit fullt nöjd även om kulan bara hade strukit längs utsidan av kappan. Man skulle kunna tolka in i det skottet att gärningsmannen var likgiltig till exakt hur den kulan skulle träffa.

Hursomhelst, när första skottet går ryggar OP reflexmässigt bort från vapnet eller smällen, det vill säga vrider sig åt höger samtidigt som han kanske kurar ihop och böjer sig något framåt. Allt detta sker i så fall instinktivt, och under dessa två sekunder – men först då – nyttjar gärningsmannen sin högra hand till att kontrollera OPs rörelse.

OP kommer nu i ett läge där gärningsmannen, möjligen efter att ha tagit ett steg bakåt, kan höja revolvern två decimeter och rikta den mot önskat ställe på OPs ryggrad (han väljer enligt Kari Ormstad det bästa området som finns på en kropp att sikta mot om man vill vara säker på att få dödlig effekt) och han skjuter honom snett nedåt i ryggraden, med en liten vinkel åt vänster beroende på OPs högerrotation.

Anders B ser vid det första skottet gärningsmannens högra hand uppe på OPs axel men ser inget vapen eller någon blixt eller rök. Han tycker att smällarna låter dämpade. Allt detta tolkar han som att gärningsmannen har vapnet i vänster hand och avfyrar det framför sig själv, dolt för Anders B (som ser två rökpuffar hänga i luften först när gärningsmannen går åt sidan efter det andra skottet).

Vid det andra skottet har flera vittnen hunnit få mordplatsen i fokus. Eftersom gärningsmannen har sin högra hand uppe på OPs axel och samtidigt – något bredvid och på ungefär samma höjd – med vänster hand riktar vapnet mot övre delen av OPs rygg, uppfattar några i hastigheten det som att skottet kommer från gärningsmannens högra hand.

OP faller blixtsnabbt till marken och gärningsmannen sänker båda händerna samtidigt och för med höger hand undan sin rock på höger sida (vilket Inge M tolkar som att han stoppar vapnet i rockfickan) samtidigt som han sticker in vapnet med vänster hand i en ficka eller ett hölster innanför rockens högra sida, dvs den som är närmast gatan (vilket Ann-Charlott H ser).

I samma moment som han för in vapnet innanför rocken tar han något steg bakåt (vilket Inge M noterar, och Anders D tolkar som en tvekan) och vrider sig samtidigt åt vänster (det sker i ett moment, enligt Anders B) för att därpå gå några steg och sedan börja springa in på Tunnelgatan. Under de sekunder han har backat undan har han tittat på OPs kropp som just landat utsträckt på trottoaren – detta för att kontrollera att kulan haft avsedd effekt. Med kulan mot Lisbeth har han inte motsvarande behov att läsa av effekten eftersom den inte är lika viktig för honom. Men rimligen hinner han konstatera att hon inte fått någon allvarlig skada, och nöjer sig ändå med det.

Det handlar inte om någon cirkusartist, men det handlar om en person som till fullo behärskar sitt vapen och som, tror jag, är tränad att agera med full sinneskontroll även i en våldssituation med dödlig utgång – före, under och efter. En närstridsutbildad person, sannolikt. Den möjliga kretsen att söka i borde inte vara stor om gärningsmannen var svensk.

Lisbeths dilemma

Avslutningsvis några ord om Lisbeth Palmes bevekelsegrunder. I motsats till dig Gunnar tror jag att hon omedelbart, redan på mordplatsen, förstod att hon hamnat i ett svårt dilemma. Vid sidan av chocken tror jag det kan ha bidragit till att hon blev fullständigt förvirrad, ja närapå hysterisk (vilket det sedan var viktigt för henne att förneka). Hon insåg direkt att det fanns saker hon aldrig skulle kunna berätta om beträffande förspelet till mordet – varför de gått just hit och vart de var på väg, att hon hade sett gärningsmannen, kanske till och med pratat med honom och möjligen även kände till eller anade mordets bakgrund och motiv.

För henne stod det genast klart att det fanns omständigheter som skulle komma att hindra henne från att tala om detta eftersom det skulle kunna få för henne oacceptabla följder. Det förklarar hennes märkliga agerande redan på sjukhuset – att hon inte kunde inlåta sig i detaljerade förhör med några kriminalpoliser, att hon inte kunde låta dokumentera skadan på ryggen. Alla utredningsåtgärder uppfattades från början av henne som ett hot. Hon kunde inte beskriva vad som verkligen skett på mordplatsen, det hade lett till för henne omöjliga följdfrågor. Hon kunde inte berätta att hon hade sett gärningsmannen och skulle kunna beskriva honom, därför gav hon inledningsvis intrycket att hon ingenting hade sett och ingenting visste. En rekonstruktion på plats var också utesluten för hennes del eftersom hon inte kunde visa hur de verkligen gått och stått och vad som hänt före mordet.

I det första läget hade hon ännu inte konfererat med någon, inte heller med Hans Holmér, och kunde därför ännu inte stå under någons inflytande. Senare, däremot, kan jag tänka mig att hennes och Holmérs/Regeringens/Säpos olika men sammanfallande intressen styrde hennes agerande. Att hon skulle ha varit ett viljelöst verktyg i de andras händer köper jag inte. Hon var starkare än så.

Återigen vill jag betona att hennes eget motiv för att inte berätta fullt ut vad som hänt kan ha varit fullt begripligt, till och med acceptabelt. Vem som helst kanske skulle känt sig tvingad att agera på samma sätt i motsvarande situation. Jag tror att hon ställdes inför ett omöjligt val, men beslutet att hålla inne med vad som hänt var från början hennes eget.

Jag påstår alltså inte att LP ensam satt vid styråran för den mörkläggning som följde, men hon hade haft möjlighet att peka åt rätt håll om hon hade kunnat bortse från konsekvenserna för sin egen del, alternativt Olof Palmes och/eller partiets (eller Sveriges?).

Hon hade nyckeln i sin hand. Samtidigt tänker jag mig, precis som du, att starka krafter var (och är) nöjda med att hon inte gav ifrån sig den. Men den nyckeln går fortfarande att finna. Hittar man den inte måste någon, för vår demokratis skull, till sist ges de förutsättningar som krävs för att bryta upp låset.

31 reaktioner på ”Lars Borgnäs andra svar till Gunnar Wall: Det finns mer att upptäcka i vittnesförhören

  1. Vill först och främst tacka Gunnar och Lars för fina replikskiften. Det har varit ett nöje att läsa.

    Angående skottet mot Lisbeth, om det nu sköts först. Är inte det mest rimliga scenariot att det är ett vådaskott? För även om gärningsmannen är en väldigt skicklig skytt så måste det ju krävas något alldeles fantastiskt för att lyckas lägga skottet på ett sådant sätt att det bara stryker längs ryggen. Förvisso känner vi inte till vad gärningsmannen ville med skottet, träffa eller inte träffa, men oavsett motivet måste skottet anses som väldigt vanskligt att genomföra oavsett vad målet var, givet omständigheterna. Av den anledningen lutar jag nog åt att det rimligaste alternativet är ett vådaskott, om vi skulle utgå från att första skottet avfyras mot Lisbeth.

  2. Det är intressant att personen inifrån restaurangen uppfattade det andra skottet som mer dovt. Kan bero på att gärningsmannen tryckte in pistolen mot ryggen. Men både Anders B och Stig E som gick strax bakom gärningsmannen uppfattade inte att något av pistolskotten lät särskilt högt. Det får mig att tro att gärningsmannen sköt första skottet med vänster hand strax framför Olof Palmes bröst och gick vidare och snuddade utmed Lisbets ryggrad.

  3. Jag köper skottföljden och tycker det är en intressant teori. Men resten är ju spekulation och det kan ha gått till på tusentals olika sätt. Jag har själv spekulerat i att skytten skjuter av första skottet i rörelse och nerver och stundens hetta gör att han helt enkelt missar målet. För att försäkra sig om att han gjort sitt jobb tar han handen på OP:s axel, håller fast honom och skjuter det dödande skottet, nästan påsittande. Jag har svårt att föreställa mig att skytten prickar kappan på LP i någon sorts markering. Känns helt meningslöst.

    Såg en repris av det fantastiska Striptease med LB igår (igen) där det talas om de finsktalande kvinnorna och hur de fick se rekonstruktionen och tyckte det stämde mycket väl med hur de upplevde det förutom att mannen hade vapnet i vänster hand. I den rekonstruktionen är det två väldigt snabba skott som bränner av och detta var inget de opponerade sig mot.

    1. Av någon anledning tar Lars Borgnäs inte upp det indirekta stödet för att GM senare använde vänster hand. Man undrar om en skytt som kunde använda endera handen inte skulle ha haft vapen i hölster på båda sidorna. Men kanske fanns plats för walkie-talkie oavsett.

      Kvinnor i Palmes generation går ju oftast på högra sidan. GM var troligen flexibel men det ter sig naturligare (hemskt ord i sammanhanget) att skjuta den man har till höger om sig i ryggen med höger hand, kanske främst om det skulle vara ett påsittande skott vilket kan ha andra nackdelar. Men även de inom polis och underrättelsetjänst som tränats att skjuta med båda händerna har oftast en betydligt bättre hand.

  4. Med all respekt för såväl Dig Lars, som Ditt resonemang här. Men känner mig tvingad att gå vissa händelser i förväg här. Jag har satt podden Palmemordet i kontakt med ett av vittnena från mordplatsen, ett vittne som även var med Lisbeth när hon undersöktes på sjukhuset.
    Den skottskada hon uppvisade, som påminde om ett märke efter en piska, satt MELLAN skulderbladen. Detta bevisar att när hon blev beskjuten var hon antingen ihopkrupen eller hade båda armarna sträckta rakt framåt. Detta eftersom skulderbladen som bekant sitter något längre ut än området däremellan.
    Så om man tänker sig att hon träffades av den första kulan, hur uppstod hennes besynnerliga skada? Eller rättare sagt varför hamnade den mellan skulderbladen?

    Vittnet från Bohemia vore bra att få kontakt med. Som Du vet räcker det ofta att meddela att man avser att skriva en bok om mordet för att man plötsligt ska bli kontaktad av vittnen vars vittnesmål aldrig offentliggjorts. Så även jag.
    Ofta önskar jag att det fanns någon form av hemligt arkiv för oss ”privatspanare” där vi kunde dela med oss av vad icke-offentliggjorda vittnen avslöjat för oss. Ett av ”mina” vittnen har verkligt sprängstoff att förmedla, och jag sitter även på vederbörandes förhörsprotokoll. Detta påverkar inte skott-ordningen, men ger en övertydlig vink om tillvägagångssättet. Och jo, jag avser att skriva en bok om mordet så småningom, det är därför jag fått kontakt med vittnen.

    Men till syvende och sist – hur förklarar Du Lisbeths skada utifrån Din omvända skottordning? Jag har sakta börjat uppskatta tanken på en omvänd skottordning, men kan inte kombinera det med den skada Lisbeth uppvisade.

    1. Förstår jag dig rätt nu? Har du fått tag i ett mordplatsvittne vars vittnesmäl inte blev släppt i samband med rättegången mot Christer Pettersson?

      1. Både ja och nej. Vittnet som såg Lisbeths skada finns redan namngiven men har bara blivit hörd som hastigast av polisen. Det är det vittnet som podden Palmemordet kommer att intervjua. Det är ingen hemlighet men jag vill inte förstöra nyhetsvärdet för podden, därför säger jag inte mer än så.
        Det andra vittnesmålen, som så vitt jag vet inte är känt sedan tidigare, är inte från själva mordplatsen utan från en gata i närheten minuterna efter mordet. Vittnesmålet i sig är mycket anmärkningsvärt, kommer från två personer i sällskap och deras vittnesmål skiljer sig avsevärt från vad polisen skrev i sin rapport när de hade berättat vad de sett och hört. Det är fullt möjligt att vittnesmålet är släppt, men jag har inte lyckats hitta vare sig det eller vittnenas namn någonstans.

        Tror inte att detta är så ovanligt i sig, att vittnen börjar höra av sig när man gått ut med sin avsikt att skriva en bok om mordet. Det är många som upplever sig inte lyssnade på eller att polisen missförstått deras berättelser.

        1. Ooops! Råkade posta innan jag hade skrivit färdigt.

          Skulle bara tillägga att detta ”fenomen” är något som både Gunnar Wall och Lars Borgnäs kan intyga, som ju redan är kända för att intressera sig för och skriva om mordet.
          Själv brukar jag hänvisa folk till Gunnar om de kontaktar mig och verkar ha något av intresse att förmedla, eller så frågar jag om det är ok att jag lämnar uppgifterna vidare till honom.

  5. Borgnäs utsago är tänkvärd,dilemat ligger ju i att ingen eller få haft detta tvivel/vilja att kritisera/ifrågasätta LP under alla år som gått.
    1 mordplatsen
    2 den mördade personen
    3 den mördade personens relation/privatliv
    4 vittnen
    5 yrkestitel
    Men med palmemordet hoppade man dirrekt till punkt 12-13 tänkbara motiv/grupperingar
    Nu återstår endast ett litet hopp till sönerna om någon form av genomgång/utfrågning innan sanden har runnit klart.

  6. Detta var intressant, som du skrev.
    Som jag skrev tidigare så verkade det i första förhöret med Lisbet att hon hörde smällar och sen hon blev skjuten.

    http://www.itdemokrati.nu/page36ar.html Sid 2 86-03-01 Skriver i korthet ur förhöret.
    Lisbeth hörde ”smällar” , sannolikt två till antalet.
    Sen hörde hon ytterligare en smäll samtidigt som hon kände hur det ”brände” till på ryggen.

    Mikael B Lade upp förhören ur Svea hovrätt 1989. Se
    https://gunnarwall.wordpress.com/2020/04/16/gunnar-wall-svarar-lars-borgnas-jag-vantar-pa-bevis-som-overtygar/
    18 april 2020 kl. 7:05

    Det hon säger på sidan 12 är intressant:
    —————————————————-
    Lisbeth Palme:
    Vi kom fram i höjd med färgaffären och där hörde
    jag skott … och vände mig med ett ryck … mot
    Olof. Jag tror att jag faktiskt vänder mig nästan
    i 90 graders vinkel och med ett mycket snabbt
    ryck, samtidigt som jag inte förstod att det var
    riktiga skott utan jag trodde att det var någon
    sorts smällare, så jag säger någonting om att
    smällarna som barn har är skrämmande eller
    någonting sådant. Men i och med att jag vänder mig
    om, och allt detta går mycket fort, blir jag
    skjuten över ryggen. Och samtidigt ser jag ju att
    Olof redan är skjuten, och han kan inte svara mig.
    —————————————————-

    ”riktiga skott”
    Det kan man ju också tolka som två eller flera skott först och sen blir hon skjuten.
    Om Olof sköts med andra skottet och Lisbet sköts efter Olof, så kan det ju tyda på tre skott?
    Men inget vittne har hört det, vad jag vet?

  7. Ett strålande svar på svar som lyser upp t o m i dagens svåra situation.

    ”Jag påstår alltså inte att LP ensam satt vid styråran för den mörkläggning som följde,”

    Precis: kanske snarare ett samförstånd uppstod redan på Sabbatsberg mellan Dahlsten, Carlsson och LP att en förutsättningslös, dvs seriös, utredning måste förhindras, kvävas i sina lindor.

    ”men hon hade haft möjlighet att peka åt rätt håll om hon hade kunnat bortse från konsekvenserna för sin egen del, alternativt Olof Palmes och/eller partiets (eller Sveriges?).”

    Vill inte vara kinkig men konsekvenserna för hennes del var väl försumbara jämfört med traumat och sorgen. Om Palme hade något att skämmas över hade det däremot kunnat bli en oerhörd skandal för honom och hans eftermäle för alltid och för partiet på kort och halvlång sikt. En taktisk förlust för partiet skulle dock ha kunnat följas av en moralisk vinst: sanningen om krafter i samhället likaväl som om makthavare inom partiet skulle ha gjort partiet moraliskt bättre. För Sverige hade sanningen otvetydigt varit en vinst oavsett innehåll – ”aldrig igen” blir tomt om man inte begriper orsakssambanden. Men det som sorgligt nog inte nämns är att den uteblivna sanningen är en obetalbar förlust för världen. Hittills. Hur kan vi skapa en världsdemokrati om vi inte vet vad som händer och hänt?

  8. Jag gillar Borgnäs inställning när det gäller att leta nya infallsvinklar i vittnesförhören.
    Bilden av mordplatsen och förloppet har varit allt för statisk allt för länge. Jag tycker exempelvis att jag hittat tydliga tecken i förhören på att det befunnit sig människor på trottoaren en bit norrut, och att det förekommit människor på mordplatsen i ett mycket tidigt skede som inte passar in på något känt vittne.
    Sådant tycker jag är intressant, om inte annat så för helhetsbildens skull.
    Jag skulle dock inte gå så långt som att säga att jag har klara bevis för hur det ligger till i det avseendet, men jag lutar åt att det förmodligen var så, och då borde ju Lisbeth ha noterat dessa människor då hon och Olof passerade dem bara sekunder innan mordet – och det är i så fall märkligt att hon inte gjort det.
    Debatten om skottordningen har jag inte riktigt gått i gång på, men jag tror inte att skottet mot Lisbeth var riktat mot henne alldeles oavsett om det avlossades före eller efter skottet mot Olof.

  9. Bara några kommentarer från mig, Lars. Svara gärna!

    1. Vittnet G:s berättelse är verkligen intressant. Men när det gäller att bedöma tiden som gick mellan skotten vet jag inte hur mycket den tillför. Om G talade med dig ett antal år efter mordet, hur väl mindes hon då omständigheterna kring just detta?

    2. Ja, jag ställer väldigt höga krav på vittnesbevisning för att man ska kunna dra säkra slutsatser av den. Och jag tror det är viktigt att ha den inställningen.Jag medger att du har poänger som understödjer din slutsats om den omvända skottordningen, men det finns som jag ser det andra omständigheter som pekar i motsatt riktning.

    3. Ditt resonemang om mannen på åsen övertygar mig inte. Mannen som Yvonne N såg behöver inte har varit mördaren. Men det kan ändå vara så att mördaren sprang uppför trapporna – och försvann innan Yvonne N gjorde sin observation av en i så fall helt annan person. Vittnesmålen om män med walkie-talkies ger anledning att tro att det kan ha funnits fler än en person i grannskapet som fick bråttom efter mordet.

    4. Din tanke om att gärningsmannen var likgiltig för om han träffade Lisbeth eller inte har jag lättare att förlika mig med än att han med avsikt skulle ha skickat iväg ett skott som bara snuddade henne.

    5. Du beskriver det som om Lisbeth Palme redan på mordplatsen hade skaffat sig en mer eller mindre färdig plan för vad hon skulle berätta och vad hon inte skulle berätta. Betyder det att du avfärdar Åke Rimborns uppgift om att hon på sjukhuset talat om två gärningsmän vid Dekorima? Som jag ser det pekar hans berättelse på att hon nämner gärningsmannen och den person som hon felaktigt tror är en medhjälpare, vittnet Anders B. Det är ju en helt annan version än den hon ger följande dag. Något tycks i så fall ha hänt däremellan.

    1. Gunnar Wall

      Eftersom den andra personen Lisbeth såg, såg ut som en kroat (en utlänning) trodde man att det kunde vara en främmande makt bakom mordet. Det var därför detta blev ”top secret”

    2. Här är mina svar till dina kommentarer, i korthet.
      1. G har fortfarande händelsen mycket klart bevarad i minnet
      såsom jag beskrev den. Det var just det faktum att den andra smällen
      lät mer dämpad som då stärkte henne i uppfattningen att det handlade om en
      passerande bil som mellan smällarna hunnit en bit upp i backen.
      2. Vad gäller frågan om skottföljden tycks vi inte komma längre. Även jag ställer
      höga krav på vittnesbevisningen men också höga krav på den som
      ifrågasätter i stort sett undantagslöst samstämmiga vittnesuppgifter. När argumenteringen
      börjar handla om ospecificerade poänger och omständigheter blir
      den alltför diffus. Styrkan ligger i de konkreta exemplen.
      3. Det är riktigt att vi inte med säkerhet vet att Lars Js man var densamme
      som Yvonne Ns. Men i båda fallen finns intressanta skillnader i signalementen
      i förhållande till vad mordplatsvittnena uppgav om gärningsmannen. Det får mig att
      misstänka att den som sprang upp på åsen inte dessförinnan hade skjutit OP.
      4. Observera att jag inte menar att gärningsmannen var likgiltig till om han hade träffat
      LP eller ej. Han skulle troligen inte ha varit nöjd om han helt missat henne – det är svårt
      att se vad poängen skulle ha varit med ett bomskott. Men huruvida kulan tog i kapptyget, i skinnet eller i kroppen var möjligen inte av stor betydelse för honom.
      5. Jag tänker mig att LP efter skotten var ytterligt förvirrad genom att hon omedelbart insåg
      att hon skulle få problem att förklara vad som hänt. Hon kunde inte säga att hon sett gärningsmannen, att hon kunde beskriva honom eller att hon visste något om honom. På mordplatsen hade hon ingen plan, det var just avsaknaden av en plan som gjorde henne förvirrad på gränsen till hysterisk. Kanske improviserade hon sedan under de första timmarna, försökte svara på så få frågor som möjligt och på ett så till intet förpliktigande sätt som möjligt. Några av beskeden hon inledningsvis gav kan rentav ha varit felaktiga – det kunde alltid förklaras i efterhand med att hon var chockad eller att polismännen missuppfattat henne.

      1. Tack för svar och tack för ditt deltagande i vad jag tycker blivit en bra debatt. Vi får kanske skäl att komma igen till frågorna snart – om och när Krister Petersson lägger fram den lösning han utlovat.

        Till dess uppmanar jag gärna alla att läsa din senaste bok som ju innehåller mycket av intresse oavsett om man håller med om alla slutsatser.

        1. Nej, den uppfattning hon förmedlade i rätten var ju att Pettersson var mördaren, det vill säga: den som sköt.

          Man kan om man vill fråga sig: hur kunde hon vara så säker på det, även om hon var övertygad om att det var just Pettersson som stått och tittat på henne på sju meters håll?

          Hon hävdade ju själv att hon inte sett mördaren före eller under skottlossningen. Och hon hade inte heller sett honom förflytta sig bort till den position där hon gjorde sin observation. Om vi godtar hennes egen berättelse om vad hon observerat (eller snarare inte observerat) kunde ju mördaren ha försvunnit i vilken riktning som helst sedan han skjutit.

          Och därmed återkommer vi till frågan om hennes framträdande i domstolen och hennes senare offentliga uttalanden speglade hennes verkliga övertygelse eller inte.

  10. Är det offentligt vilka personer Lisbet Palme hann ha kontakt under mordnatten fram till förhöret kl 15 1 mars 1986? Hur tidigt kom Ulf Dahlsten in i spelet?

    1. Någon fullständig lista finns knappast. Men juristkommissionen anger att mellan klockan 1 och 2 på natten kör polisen ett antal personer ur regeringskretsarna till Sabbatsberg, nämligen: Ingvar Carlsson, Anita Gradin, Kjell-Olof Feldt, Ulf Dahlsten och pressekreteraren i statsrådsberedningen Kjell Lindström.

      1. Om det nu skulle vara så att Dahlsten och Carlsson konspirerat och däribland ”talat Lisbeth till rätta”, är det inte märkligt att Feldt hålls utanför, särskilt som han både är med på mordnatten och dessutom kanske den allra mest centrala personen efter OP i Socialdemokratiska partiet/regeringskansliet? Det är väl ändå ett klart starkare bevis mot en konspiration än vad ett citat av Dahlsten där han har fått information om att walkie-talkies inne i stan INTE hade med mordet att göra eller ett enstaka lösryckt uttalande av Carlsson angående att det kanske vore bättre om det var en ensam gärningsman?

        Om nu Carlsson ville mörklägga är det väl ett synnerligen ommotiverat uttalande (om han nu ens har sagt det och på det sättet som konspiratörsbeivrarna vill ha det till)? Varför ska Carlsson röja mörkläggningen till Ulf Adelsohn som både var partimotståndare och helt utan någon som helst form av nyckelroll i att ”styra utredningen bort från det känsliga”? Detta således av samma Carlsson som lyckas prata med Lisbeth bakom ryggen på Feldt, som dessutom alltså hålls utanför i åtminstone ett decennium?

        Någonstans får man bestämma sig om det ska vara en fantastiskt välregisserad mörkläggning eller om det är något som Åsa-Nisse och Klabbarparn kokat ihop på en misslyckad fisketur.

        1. ”Mörkläggningen” är inte krångligare än att LP, partiet och säpo kommit överrens om locket på vad gäller allt privat runt OP.
          Sen kan man bara spekulera i hur mycke de hadde med mordet att göra. /Ken.

        2. Man kanske genom personlig kännedom hade goda skäl att tro att Feldt aldrig skulle ha deltagit i en mörkläggning. Han har civilkurage, viss moral och självständighet. Dahlstens uttalande frikopplar eller försöker frikoppla walkie-talkie-observationerna från mordet, utan att man kunnat identifiera deltagarna. Det skulle nog ha varit högst angeläget för Carlsson att få med stora oppositionspartier i ett mörkläggningsförsök genom att appellera till helt andra skäl än socialdemokraternas egna, dvs vad säpo och underrättelsetjänster kunde avslöja om Palme, nämligen vad en riktig utredning kunde komma att avslöja om säpo, underrättelsetjänster (inklusive utländska, västliga), militären, polisen samt eventuellt näringslivsorganisationer. Tänk om oppositionen agerat som Miljöpartiet i utskott osv? Carlsson insåg dessutom nog sannolikheten av ett regeringsskifte i framtiden: att hålla locket på i hundra år kan inte få hänga på ett parti.

          1. Ingvar Carlsson kan se tiden an med tillförsikt. Han har inget att frukta,eftersom han vet att han aldrig ägnat sig åt någon mörkläggning i samband med Palmemordet. Visst förtjänar han hård kritik för att han så länge stod bakom Holmér, men någon skenutredning var han sannolikt aldrig intresserad av, vare sig med eller utan Ebbe Carlsson.

  11. Hej Gunnar och Lars (mkt givande blogg inkl. kommentarer)

    Efter skotten ses OP blöda ymnigt ur näsa och munhåla, detta styrks av (Usk) Anna Hage och (villosp.vittn.) Skandiamannens första uppgifter.
    Anna hage påpekar även att OP låg i blandat fosterställning/framåtstupat sidoläge med krumpna ben.
    Detta läge pekar på fall rakt nedåt/bakåt, medicinskt när benmärg respt./kroppspulsåder skjutits tvärt av, .
    Därmed är steget till att OP skjutits rakt framifrån, av hat och hämnd i ett mötesscenario, nära till hands .

    Mötesscenariots paus mellan första och andra skottet, signalerar att GM genom sitt samtal med makarna Palme, ville först ha ett svar på en gnagande fråga, gällande en mångårig konflikt mellan honom och sitt offer OP,
    Svaret på den fråga som växt till ett motiv. följdes av det första skottet, som bestod av en rå skadeskjutning med flit, troligen i offrets magtrakt, för att plåga OP och påvisa honom stundens allvar . (Detta pekar isf. även på att GM har jaktkunskaper.och att LP blev välinformerad och tyst. )

    .. Därefter avlossar GM det andra nu dödande skottet också det framifrån, , rakt i bröstet på OP, i kroppspulsådern/ benmärgen.
    Detta pekar på en kallsinnig avrättning, fylld av hat och hämnd av en kränkt /besviken GM.
    (Detta signalerar en GMP: i offrets närhet/hat/hämnd och troligen svensk (ingen utländsk torped/ yrkesmördare)

    GM visar upp en annan sida gällande LP, att han är ”rå men hjärtlig”, när han först skadeskjuter OP sedan följt av det dödande råa skottet, men ändå var hövlig att låta LP överleva, trots rollen som kronvittne. Hon får som på nåder, överleva rollen som mor till sina tre älskade söner, för vem skulle ta hand om dem annars?
    Men troligen blev hon nedtystad redan på brottsplatsen av GM. Och därmed även styrd och bakbunden för all framtid i polisförhör, rättegångar, media resten av sitt liv. Vilket signalerar att GM lever, har militära- och anatomi kunskaper inför dådet. Troligen från kunniga personer inom den grupp/nätverk/maffia som är inblandade i mordet.
    Så som polis/militär/säpo, vilka troligen fortsatt sin tjänst även efter mordet och kunde då vara behjälpliga med att förvanska och mörklägga utredningen och ständigt sopa igen spår?

    Och den medicinska obduktionsrapporten är teoretiskt sett troligen lika förvanskad som den övriga utredningen med dess villospår/falskspår/syndabockar och falska vittnen blandat med ärliga personer/vittnen?
    Vem är Vem eller Vad är Vad?

    (Och som i all maffia, är det livslång ‘familjär’ tystnad som råder)

    Och då ser man hur Polisspåret och Afrikaspåret sammanflätas till ett svenskt och ett osvensk manus/roll(plan) där GM är svensk, lever fritt, eftersom LP inte röjde honom innan sin bortgång, ?

    (… som en soppa där GM är styrande sleven i grytan….”nyfiken på Esset i Krister Peterssons rockärm” )

    Vänligen Anki

    1. Jag tycker för min del att det inte alls finns några skäl till att underkänna obduktionsprotokollet som du gör.

      Du menar att Palme, tvärt emot vad som anges där, skulle ha blivit skjuten framifrån – med två skott som båda träffade honom dessutom.

      Om det vore sant skulle tre rättsläkare ha involverats i att gå ut med falska uppgifter – och dessutom skulle läkare på Sabbatsberg ha deltagit i en sådan mörkläggning. Vad skulle en sådan riskfylld och komplicerad operation tjäna till? Och vad har du för belägg för att det var så det gick till utöver rena gissningar?

      Det är dessutom gissningar som går illa ihop med vittnesuppgifterna från Sveavägen. De pekar inte på att Palme blev skjuten framifrån – utan på att han blev skjuten i ryggen precis som obduktionsprotokollet anger.

  12. Varför talas det så lite om killen som bistår Anna vid upplivningsförsöken? Hur är hans historia kring det hela? Jag har inte hittat att han fanns med vid någon rekonstruktion ens.

  13. Lars och Gunnar samt övriga, stort tack för intressanta tankar och diskussioner.

    Lars, jag har funderat på det här med att det första skottet ska ha avlossats mot Lisbeth för att så att säga paralysera Olof för att kunna kontrollera honom inför det viktiga dödande skottet. Du tar som jämförelse upp hur en insatsstyrka innan de springer in i en bostad vid ett tillslag slänger in en rökgranat för att chocka personerna i lokalen för att de ska bli paralyserade i några sekunder och därmed inte kunna försvara sig.

    Jag förstår din tankegång om ett liknande agerande från mördaren. Men är det inte två väldigt olika situationer? I fallet med insatsstyrkan har de inte kontroll över situationen och vet inte vad som väntar innanför dörren, till exempel hur många personer som befinner sig där, hur personerna är placerade, om de är beväpnade och så vidare. Mördaren vid Dekorima torde däremot redan ha full kontroll över Olof Palmes position redan innan han skjuter. Så varför skulle han behöva paralysera Olof med ett första skott mot Lisbeth?

    Hoppas du förstår min tankegång. Du får gärna svara på min fundering.

  14. Vittnesmålet från Anders B, som säger sig ha sett gärningsmannen lägga handen på Olofs axel och skjuta bör vara mycket intressant i detta fall. Har han sagt att han hörde ett skott innan den iakttagelsen?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.