IGÅR EFTERMIDDAG STÄNGDES PLÖTSLIGT bloggen ned. Besökare såg bara ett meddelande om att den brutit mot reglerna för WordPress. Ett antal personer hörde av sig till mig på olika sätt och undrade bekymrat vad som hänt. Själv fick jag inte mer information än så, bara en länk till vilka dessa regler är. Jag kunde inte förstå vad jag brutit mot och bad om preciseringar.
I natt öppnades bloggen igen och jag fick ett meddelande från WordPress om att jag flaggats i deras automatiska anti-spamkontroll, att de kontrollerat saken och öppnat bloggen igen samt att de bad om ursäkt för misstaget.
Bild från min nya Youtubevideo om att Mörkläggning, min första Palmebok, nu säljs till kampanjpris fram till jul. Boken utgör en viktig och skakande bakgrund till den debatt som kan komma upp kring 40-årsdagen av det olösta mordet.
SNART ÄR DET 40 ÅR SEDAN Olof Palme mördades på öppen gata i Stockholm.
De 40 åren är också historien om ett totalt magplask för mordutredningen. Och vill vi veta varför det gick så fel måste vi framför allt titta på de avgörande första åren.
Först var Hans Holmér spaningsledare och drev det katastrofala PKK-spåret. Sedan han avgått tog en i alla avseenden passiv spaningsledare, Ulf Karlsson, över i ett år. Samtidigt agerade Holmérs kompis, den politiske fixaren Ebbe Carlsson, bakom spaningsledningens och åklagarnas rygg med en hemlig utredning – som hade stöd i kanslihuset. Ebbe samarbetade med utvalda personer inom Säpo och med den högerextreme vapenhandlaren ”Ö” som själv varit misstänkt i mordutredningen.
Skandal
Ebbe Carlssons hemliga projekt slutade med en rejäl skandal sedan hans livvakt blev tagen av tullen i Helsingborg med bilen full med avlyssningsutrustning. Skandalen tvingade justitieministern, rikspolischefen och säpochefen att avgå. Och Ebbe själv dömdes i hovrätten för anstiftan till varusmuggling och anstiftan till försök till varusmuggling. Vad han egentligen sysslat med var det dock inte många som förstod då. Och det tog mig några år innan jag gjorde det.
Efter Ebbes fall följde de nya utredarnas försök att knyta Christer Pettersson till mordet. Även det misslyckades. Och också här fanns det högst skandalartade inslag i utredningsarbetet.
Handlade allt om inkompetens – eller fanns det andra överväganden inblandade, överväganden som gjorde att det ansågs viktigare att få fram en lämplig lösning än att få fram sanningen?
Avgör själv! Min bok Mörkläggning handlar framför allt om vad som hände i och kring utredningen under de första åren. Det är häpnadsväckande läsning och det tog mig lång tid att skriva boken. Här beskrivs Holmérs konflikter med åklagarna och med rikspolisstyrelsen, de olagliga avlyssningarna under det första året, Ebbe Carlssons hemliga operationer som involverade en kurdisk polisagent – och mycket mer. Inte minst handlar boken om den dåvarande regeringens täta och märkliga band till Holmér och Ebbe Carlsson.
Kampanjpris
Före jul säljs Mörkläggning till kraftigt reducerat kampanjpris. Priserna kan variera hos olika säljare trots att de baserar sig på samma förlagspris som tillfälligt sänkts med mer än 50 procent. Billigast och smidigast brukar det vara att få tag i boken via nätbokhandlare som Bokus och Adlibris. Se till att ni inte betalar mer än c:a 140:-.
Att läsa boken kan fungera som förberedelse inför den debatt som kan förväntas inför 40-årsdagen av mordet – det finns flera ambitiösa grävare som jobbar med att ta fram ny och omskakande information.
Men oavsett det är boken också en bra julklapp för alla som gillar en dramatisk och – fortfarande – häpnadsväckande berättelse.
Den upplaga som nu säljs har ett förord som fortsätter historien fram till utredningens nedläggning i juni 2020.
Mörkläggning har notapparat, register och litteraturlista. 1004 sidor, inbunden med skyddsomslag. Boken fungerar förstås som faktabank. Men det är också en sensationell berättelse att läsa rakt igenom, om svensk politik och svenskt rättsväsende under 80- och 90-talet. Och om de i många fall närmast osannolika gestalter som deltog i intrigerna och de hemliga turerna.
Pierre Näsman (mitten) intervjuar Susanne Höglin och Mattias Kressmark som arrangerar den kommande Palmemordskonferensen 2026.
FÖR FJÄRDE ÅRET i rad ordnas Palmemordskonferensen i Stockholm. Datum är den 1 mars 2026 och den som vill vara med gör klokt i att anmäla sig så fort som möjligt. Deltagarantalet är begränsat.
Bland årets talare märks Tommy Lindström som var chef för rikskriminalen under den tidiga Palmeutredningen, Anton Berg och Martin Johnson från podden Spår som kommer att göra en poddserie om Palmemordet, Jonas Nyman som kommer att berätta om ett TV-projekt om Palmemordet, Kari Poutiainen som just släppt boken Den hemliga alliansen – Palmemordet och Stay Behind, Christian Kirk Muff och Anders Christiansen från Danmark som kommer att prata om en kommande bok, Murder Box – attentatet mot Olof Palme, Klas Gustavsson som kommer att tala om ”Skandiamannen” Stig Engström – och så jag själv som kommer att tala om Ebbe Carlssonaffären.
Pierre Näsman har intervjuat arrangörerna Susanne Höglin och Mattias Kressmark i en video som nu ligger på Youtube. Där finns också praktisk information om konferensen.
Klas Gustavsson, doktor i sociologi, svarar här på min kritik av hans text ”Mannen som inte gick att komma runt”. Debatten gäller misstankarna mot Stig Engström som pekades ut för Palmemordet av åklagaren Krister Petersson i samband med att mordutredningen lades ner 2020. FOTO: Privat.
Av Klas Gustavsson
JAG VILL TACKA GUNNAR WALL FÖR HANS RESPONS på min text ”Mannen som inte gick att komma runt”, men också för att jag har beretts möjlighet att replikera på inlägget.
I min text påstod jag att Engström är bunden till området, genom sin utstämpling och sin observation av Lars J, men att han inte kan knytas till brottsplatsen minuterna efter skotten, vare sig genom egna närvaroutsagor eller annan dokumentation från mordnatten. Den enda vittnesbeskrivning av någon person som liknar Engström handlar om en flyende man på David Bagares gata. Till detta kommer att Engström medvetet försökte vilseleda mordutredarna genom att sprida desinformation. Alla mina argument kvarstår även efter Walls genmäle. I min replik kommer jag att gå i svaromål på Walls beskyllningar om att min position skulle förutsätta en dogmatism eller vara ett uttryck för en extrem uppfattning i synen på hur en förundersökning bör bedrivas.
Bakgrunden är att Klas Gustavsson och jag var anlitade som experter när juridikprofessorn Christian Dahlman vid Lunds universitet förberedde den uppmärksammade mockrättegången mot Stig Engström tidigare i år. Klas Gustavsson är av uppfattningen att Stig Engström var skyldig medan jag är av uppfattningen att han var oskyldig.
En mockrättegång är en iscensatt rättegång utan någon juridisk befogenhet som ordnas i journalistiskt eller utbildningsmässigt syfte. Den här gången handlade det om att pröva de misstankar mot Stig Engström som lagts fram i samband med nedläggningen av mordet på Olof Palme. Verkliga domare från ett antal länder var inkallade för att pröva bevisningen. Stig Engström friades.
Klas Gustavsson publicerade efter mockrättegången ett polemiskt inlägg på internet med rubriken ”Mannen som inte gick att komma runt”. Det riktade sig bland annat mot de slutsatser som jag gett uttryck för. Jag svarade honom här på bloggen med det ovan nämnda inlägget och inbjöd honom att besvara min kritik med en text av valfri längd – vilket han nu gjort.
Jag kommer att svara Klas Gustavsson med några postningar i kommentarsfältet. Och han är givetvis mycket välkommen att fortsätta debatten där med mig och med andra som läser bloggen.
Ni som läser bloggen får alltså gärna skriva och debattera, men bara posta en kommentar per dygn. Den regeln som gällt ett tag motiveras här. Undantagna från den begränsningen är jag själv (som vanligt) och i denna debatt också Klas Gustavsson. /Gunnar Wall
I min text påpekade jag det anmärkningsvärda i att Wall, i sin bok ”Rättsskandalen Olof Palme” (2023), överhuvudtaget inte ens kommenterade Engströms teori om att han själv skulle ha förväxlats med mördaren. Det är därför välkommet att Wall, i sin bloggpostning, nu har tagit upp denna förväxlingsteori. I mitt svar kommer jag att utförligt gå igenom Walls argumentation i denna del.
Wall, liksom andra debattörer som argumenterat för att Engströms oskuld, faller ofta in i ett psykologiserande som går ut på att den som bara förstår Skandiagrafikerns personlighet också kan ge naturliga förklaringar till hans uppträdande och avvikelser från sanningen. I mitt svar kommer jag att bemöta denna advokatyr. I sitt inlägg menade Wall att jag inte i tillräcklig utsträckning hade beaktat möjligheten till alternativa förklaringar på Palmegåtan. Också denna invändning kommer jag att särskilt bemöta. Avslutningsvis – och kanske viktigast – vill jag argumentera för att Walls förlöjligande av misstankarna mot Engström innebär att mordutredare friskrivs från rättmätig kritik om såväl inkompetens som medveten mörkläggning. Min uppfattning är att mordet på Olof Palme borde ha utretts på samma sätt som andra svenska brottmål. Den verkliga rättsskandalen handlar om att så inte fick ske.
Min position är inte dogmatisk
Gunnar Wall menar att det är en rättsskandal att Engström blivit huvudmisstänkt för mordet. I sin replik tillstår han förvisso att han för egen del inte är 100 procent säker på att den utpekade är oskyldig, men ställer retoriskt frågan om de presenterade bevisen verkligen är bättre än de som lagts fram mot till exempel Victor Gunnarsson (”33-åringen”) eller Kurdistans arbetarparti (PKK). Wall beskyller mig för att vara ”närmast dogmatiskt övertygad” över Engströms skuld och oförmögen till att överväga alternativa gärningsmän. På detta sätt påstås jag följa en sedan länge upptrampad stig, där så många före mig, på lösa grunder, bestämt sig för en mördarkandidat och sedan medvetet försökt bekräfta hypotesen, trots att resonemangen blir långsökta. Wall påminner om hur misstankarna mot Christer Pettersson inledningsvis var mycket vaga, men hur de sedan byggdes ut:
”Pettersson kände bombmannen Tingström och hatade samhället. Aha – där har vi motivet. Det illustrerar för mig att alltför många som sysslat med Palmemordet bestämmer sig för en favoritmisstänkt på lösa grunder. Och så får de svårt att släppa sitt utpekande – även om det visat sig att bevisen inte håller. Enligt min uppfattning är [Klas Gustavssons] 102 sidor långa text ytterligare ett exempel på det.”
Låt mig då påminna om att det inte var jag som, i december 1988 då den då 41-årige Pettersson nyss blivit häktad, skrev följande rader i tidningen Internationalen (nr 51/1988):
”Den häktade 41-åringen har en bekantskapskrets som gör det fullt möjligt att tänka sig honom som en – medveten eller omedveten – länk i en större kedja av intriger. En av hans bekanta är ’bombmannen’. […] Det finns en väv av högerextremism, brottslighet och poliskontakter kring 41-åringen och ingripandet mot honom.”
Den jag citerar är alltså Gunnar Wall själv. Jag är medveten om att han idag inte tror att Palmemordet handlade om en högerextremistisk poliskonspiration som involverade Christer Pettersson. Men nog ser det i efterhand ut om att Wall – som vid den här tidpunkten hade skrivit flera artiklar som antydde en mordkomplott med våldsamma ordningspoliser och förgreningar ut i högerextrema nätverk – försökte att inkorporera den då nyss häktade i sin egen favoritteori? Nu uppmanar han mig att rycka Engström-grandet ur mitt öga, men han har en egen ”konspiration med trådar in i statsapparaten”-bjälke att själv förhålla sig till. För även om det genom åren har varit en viss personell omsättning bland de sammansvurna som Wall antyder skulle ligga bakom statsministermordet – nu går trådarna till klandestin underrättelseverksamhet, fallskärmsjägare och hemliga kuppförsvarsövningar – så är det inte svårt att samtidigt se kontinuiteten. För det handlar alltid samma statsmakt, samma rök och samma speglar.
För egen del har jag varit överdrivet intresserad av mordutredningen sedan den 1 mars 1986. Hösten 1992 fick jag, i ett samtal med Sven Anér, för första gången höra talas om misstankarna mot Engström. I detta samtal lyckades Anér pracka på mig sin dokumentsamling ”Fyra nycklar” (1991) som bland annat behandlade Engströmuppslaget. På detta sätt var jag förhållandevis tidigt ute med att orientera mig i ämnet. Jag minns att jag tyckte att det var väldigt spännande läsning, men jag blev ändå inte övertygad om att det här var lösningen på mordgåtan. Lejonparten av mitt liv har jag därför levt som välinformerad Palmemordsagnostiker. Jag har väldigt svårt att känna mig träffad av anklagelserna om att vara dogmatisk i frågan. Desto mer familjär upplever jag mig vara med flera av de invändningar som riktas mot Engströmhypotesen. För en gång var några av argumenten också mina. I efterhand kan jag förstås tycka att vissa av mina gamla tankefel är lite pinsamma, men den självförebråelsen är samtidigt priset man får betala för att kunna byta uppfattning.
För Wall tycks det här med att ompröva tidigare ställningstaganden mest vara något som man kan använda som beskyllning mot meningsmotståndare. Triumferande upprepar han hur författaren Thomas Pettersson först trodde att Engström skulle placeras i ett underrättelsesammanhang och i en grupphypotes, men sedan landade i slutsatsen att han mest sannolikt agerade ensam. Nu ska Pettersson minsann påminnas om att han misslyckades med att bekräfta sin ursprungshypotes. Det tycks inte ha slagit Wall att det är möjligt att förhålla sig till hypoteser på något annat sätt än att benhårt hålla fast vid dem. Han förefaller också väldigt nöjd med att kunna uppmärksamma sina läsare på att Mårten Palme hade en annan huvudkandidat som gärningsman innan han började luta åt Engström.
Jag kan verkligen uppskatta att Wall och andra har ansträngt sig för att hitta bevis för att Engström skulle kunna vara det mordplatsvittne som han själv utgjorde sig för att vara. Jag har själv gjort samma försök, men kan konstatera att det inte finns några övertygande argument. Den slutsatsen gör alltså inte mig till dogmatiker. Låt oss säga att det skulle dyka upp en bortglömd bandinspelning från ett tidigt förhör med Engström, som visade att han då hade lämnat sådana uppgifter som inte var kända från media, men som beskrev kända sakförhållanden från mordplatsen. Ställd inför denna nya bevisning så skulle mina argument skakas om. Men nu får jag utgå från de fakta som ligger på bordet.
Wall har varit med om att ta fram en punktlista som skulle visa att Engström inte kunde ha begått mordet. I sin bok återpublicerade han denna lista och slog belåtet fast att samtliga argument fortfarande ”står sig bra” i debatten. I min text kunde jag visa att det i flera fall handlade om uppgifter som var möjliga för Engström att skaffa sig genom massmedia, att författarna hade behövt beskära citat på ett direkt bedrägligt sätt, att det slarvats med källkritik och inte redovisats hur förhörsuppgifter lämnats som följd av ledande frågor. Wall verkar uppenbarligen inte längre vara särskilt intresserad av att försvara sin punktlista. Att fuskbygget rasat samman tycks emellertid inte påverka hans övertygelse i frågan om var Engström befann sig minuterna efter mordet.
Dogmatism är alltså inte först och främst en fråga om vilken position man intar, utan om det sätt som man håller fast vid sin uppfattning. Att jag inte låtit mig övertygas av Walls punktlista beror inte på att jag lider av dogmatiska tankelåsningar, utan på av att Walls argument inte håller streck för en granskning. Det hade faktiskt varit mycket ärligare om han och hans medskribenter redan från början hade deklarerat: ”Nej, det finns faktiskt inget stöd för att Engström befunnit sig på brottsplatsen minuterna efter mordet, men av helt andra skäl så väljer vi att ändå att fortsätta tro på andra lösningar på mordgåtan.”
Min position är inte extremistisk
På presskonferensen sommaren 2020 menade chefsåklagare Krister Petersson att om Engström fortfarande varit i livet, så hade det också funnits gott hopp om att få honom häktad som misstänkt Palmemördare. Misstankarna mot Engström bedömdes vara av den styrkan att det inte längre var meningsfullt att fortsätta förundersökningen. Jag delar Peterssons slutsats. Wall påstår nu att jag ger uttryck för en ”ganska extrem uppfattning”, eftersom den innebär att all fortsatt undersökning hade behövt inriktas på att räta ut frågetecknen kring Engström.
Krister Petersson avslutade mordutredningen i juni 2020 med motiveringen att det inte var meningsfullt att fortsätta förundersökningen på grund av styrkan i misstankarna mot den avlidne Stig Engström. Klas Gustavsson instämmer i den bedömningen. FOTO: Gunnar Wall
Jag tänkte här försvara min ståndpunkt genom att kritisera Peterssons åklagarinsats i samband med utredningen av mordet på Anna Lindh 2003. Petersson agerade som åklagare i ärendet tillsammans med Agneta Blidberg, som även hon senare kom att bli förundersökningsledare för Palmeutredningen. En dryg vecka efter mordet häktades en 35-årig man som misstänkt mördare, trots att bevisningen måste anses ha varit väldigt svag. Under den tid som mannen satt frihetsberövad växte i stället polisens misstankar mot Mijailo Mijailović, den man som senare erkänt och av domstolarna dömts som skyldig till mordet. Mijailovićs bostad sattes nu under bevakning. Men i stället för att genomföra någon husrannsakan för att säkra DNA från den misstänkte, så beslutade åklagarna att i stället hämta in ett blodprov (PTU-test), för att använda som jämförelsematerial med DNA-spår från mordvapnet. Sedan ett brittiskt laboratorium kunnat konstatera en DNA-matchning greps Mijailović. Först nu blev den häktade 35-åringen frisläppt. Här menar jag att åklagarna att 35-åringen borde ha fått lämna häktet vid ett betydligt tidigare skede, eftersom spaningarna i praktiken redan hade inriktats mot en annan huvudmisstänkt. På ett liknande sätt menar jag att det vore oförsvarbart att idag frihetsberöva någon annan person som misstänkt för Palmemordet, till exempel någon av de polismän som Gunnar Wall namngav i sina Internationalen-artiklar från 1980-talet, så länge som omständigheterna runt Engström kvarstår. I ett demokratiskt rättssamhälle kan min uppfattning inte gärna stämplas som extremistisk.
Förväxlingsteorin
Wall påpekar att det inte är jag som är upphovsman till förväxlingsteorin. Det är alldeles riktigt. I stället menar han att det var journalisten Thomas Pettersson – och före honom författaren Lars Larsson – som uppfann denna teori med syftet att kunna ”bygga upp en anklagelseakt mot Engström”. Men förväxlingsteorins genealogi går längre tillbaka än så, och dess verklige urfader hette Stig Engström.
I anteckningarna från Engströms första poliskontakt den 1 mars 1986 klockan 12.15 antecknades följande mening, som Wall också citerar i sin bloggpost: ”[Engström] tror att det signalement som har lämnats på en man i mörk rock kan gälla honom själv.” Han hade alltså en teori som gick ut på att han skulle ha blivit sammanblandad med mördaren – en förväxlingsteori. Med tiden kom Engström att uttrycka sig mer tvärsäkert om saken. ”Det var mig vittnena såg”, förklarade en rubrik i GP den 7 april 1986 till en bild på den nu riksbekante Skandiagrafikern.
Wall låtsas som att jag har försökt göra denna förväxlingsteori till något krångligt. Men det hela är mycket enkelt: När jag talar om en förväxlingsteori så avser jag alltså inte något annat än vad Engström själv har påstått. Mitt anspråkslösa bidrag till debatten har framför allt handlat om att jag försökt konkretisera att förväxlingsteorin är uppbyggd av fyra påståenden som är möjliga att granska. Jag menar också att det är centralt att analysera när Engström först formulerade sin förväxlingsteori och hur den sedan förändrades. Här ska jag behandla teorins fyra olika moment för att sedan diskutera betydelsen av denna lögn.
Samtalet med Lisbeth
Engström har uppgett att han i ett tidigt skede, sedan han ankommit till brottsplatsen, hade fört ett samtal med Lisbeth Palme och av henne blivit upplyst om mördaren att mördaren varit klädd i en blå täckjacka, att gärningsmannen flytt in på Tunnelgatan och att Lisbeth själv blivit beskjuten. Wall påpekar korrekt att Lisbeth, senare under mordnatten, beskrivit gärningsmannen som klädd i just en mörkblå täckjacka. Det är bra att Wall nu medger att Engström hade möjlighet att snappa upp medieuppgifter, från mördarjaktens första timmar, där det rapporterades att Lisbeth hade beskrivit en man i ”mörk jacka”. När Engström första gången kontaktade polisen hade han dessutom kunnat konstatera att spaningsledaren Hans Holmér, på sin första presskonferens, gått ut med ett signalement om en mördare klädd i en mellanblå täckjacka. Vid den här tidpunkten var endast tre ögonvittnen från brottsplatsen kända från media och det gick att sluta sig till att inte någon av dessa personer hade talat om någon täckjacka. Det återstår alltså att bevisa att Engström, på brottsplatsen, verkligen förde ett samtal med Lisbeth om gärningsmannens signalement.
Oljemålningen ”Det sista vittnet” är skapad av konstnären Markus Andersson och avbildar kommissarie Gösta Söderström som tillsammans med sin chaufför var första polis på mordplatsen. Han talade med Lisbeth Palme och förstod först inte vare sig vem hon eller hennes skjutne make var. BILD: Public domain.
Bevisläget är sådant att inte en enda person på Sveavägen säger sig ha hört Lisbeth säga något med mördarens klädsel eller uppfatta att hon skulle ha fört något samtal med vare sig Engström eller någon annan person. Trots avsaknaden av stöd för Engströms uppgifter, så framhärdar Wall i att det ändå är Engström som har rätt. Och då ska vi påminna oss om att kommissarie Gösta Söderström, upprepade gånger, förgäves försökte förmå Lisbeth att beskriva gärningsmannen. Vi ska också komma ihåg att Lisbeth naturligtvis hade dragit omgivningens uppmärksamhet till sig, på så sätt att de närvarande såg och brydde sig om henne. Om hon då hade sagt något om mördarens utseende, så hade det varit naturligt för de andra närvarande att lägga detta på minnet och kanske också jämföra beskrivningen med den egna minnesbilden av den flyende mannen. Flera av mordplatsvittnena förhördes också i rättegångarna mot Christer Pettersson, där frågorna särskilt handlade om gärningsmannens signalement och Lisbeths sinnestillstånd. Chevavittnet Leif L fick i tingsrätten berätta om hur han försökt inleda ett samtal med henne: ”[M]en då var hon inte kontaktbar, hon tittade bara på mig.” I tingsrättens förhör med taxiföraren Hans J hette det: ”Man fick ju ingen kontakt med henne alls”. Den person som ägnade Lisbeth mest uppmärksamhet var den unga Karin J. I ett polisförhör från den 2 april förklarade Karin, på en direkt fråga som handlade om ifall Lisbeth hade sagt något om vad som hänt, att kvinnan bara hade varit inriktad på att hennes man skulle få läkarvård: ”Nej, hon brydde sig bara om hur han var nu och hur han mådde, att han skulle bli bra.”
Gunnar Wall menar att det är jag som ”vill ha det till” att Lisbeth inte var mottaglig för någon dialog med andra. Tja, eftersom jag inte var där själv så är jag utelämnad till att ödmjukt förhålla mig till vad ögonvittnena har berättat. Wall kan för sin del inte hitta ett enda vittnesmål (förutom Engströms) som handlar om att Lisbeth skulle ha beskrivit gärningsmannens klädsel. Ändå tycks han helt övertygad om att det var så som det måste ha gått till. Det enda vittne han hänvisar till är att Anna Hage, som i ett förhör sagt att Lisbeth skulle ha pekat in mot Tunnelgatan för att beskriva mördarens flyktväg. Det här är en uppgift som jag också tog upp i min text, men då som exempel på att Wall inte redovisar när förhörsuppgifter lämnats som en följd av en ledande fråga. I polisförhöret från den 2 april 1986 kan man följa dialogen mellan förhörsledaren Lars Jonsson (F) och Hage (H):
”F: Yttrade [Lisbeth] något om att det var han som gjorde det, däråt sprang han eller något?
H: Jo det sa hon, däråt sprang han och så stod hon och pekade mot gränden.
F: Det gjorde hon?
H: Det gjorde hon ja, nu när du säger det, jo.”
För Wall tycks det helt sakna betydelse att vittnesuppgifter lämnas som en följd av ledande frågor. Jag påstår naturligtvis inte att det är uteslutet att Lisbeth verkligen pekade ut mördarens flyktväg på det sätt som Hage tillstått (”nu när du säger det, jo”). Men man behöver faktiskt redovisa hur uppgiften kom till utredningen. Och det Hage berättade om ger inte något stöd åt att Lisbeth skulle ha fört någon stillsam konversation med någon annan person på platsen. Det går heller inte att tänja förhörscitatet så att det skulle utgöra en bekräftelse på att Lisbeth, på platsen, hade pratat om en gärningsman i blå täckjacka. Så hur gärna Gunnar Wall än vill att omständigheterna skulle vara annorlunda, så får vi konstatera att ingen av de närvarande personerna kan bekräfta Engströms påstådda dialog med Lisbeth Palme. I själva verket motsägs han beskrivning av Lisbeths agerande av andra vittnesmål.
Mannen i gränden
Engström har i förhör och intervjuer sagt att han, tidigt efter det att han anlänt till Dekorimahörnan, iakttog en man i blå täckjacka som stod inne på Tunnelgatan. Mannen hade stått i höjd med korsningen med Luntmakargatan och tittat mot brottsplatsen. Det är tydligt att Engström, den 1 mars 1986, ville koppla samman mannen med skottlossningen.
Vi vet att vittnet Lars J, för en kort stund, befann sig vid korsningen Tunnelgatan och Luntmakargatan strax efter mordet. Stötestenen i debatten om Engströmhypotesen handlar om ifall Engström gjorde sin iakttagelse från brottsplatsen eller i stället någonstans från trapporna upp mot Malmskillnadsgatan. Wall påstår nu att ”[d]en absolut bästa förutsättningen att observera Lars hade ett vittne som stod stilla vid Dekorimahörnan och utan brådska tittade in i gränden”. Detta är sant bara så länge som man accepterar att det är lättare att få syn på någon från ett långt, snarare än från ett kort avstånd. Wall uppmanar mig att förtydliga exakt i vilket ögonblick som Engström – om det var han som flydde upp för trapporna – upptäckte vittnet Lars. Han ska naturligtvis få sitt svar.
Ett vittne från Sveavägen (Hans J) har uppfattat att mördaren, under sin flykt, kastade blickar bakåt. Även Lisbeth har i förhör talat om hur gärningsmannen vände sig om. Lars J har själv berättat om hur mördaren, när han kommit upp på trappkrönet, vände sig om medurs för att titta ner mot Tunnelgatan. Till detta kan vi tillfoga att vittnet Yvonne N sett en flyende man på David Bagares gata som upprepade gånger kastade blickar över axeln, vilket gav intrycket att av att han kände sig förföljd. Tillsammans bildar dessa iakttagelser ett mönster av en gärningsman som vid ett flertal tillfällen, såg sig om och som därför också hade möjlighet att upptäcka om han hade någon bakom sig. Mördaren hade alltså flera möjligheter att notera Lars J, och vi behöver inte låsa oss vid att observationen endast kunde göras överst på trappkrönet.
I polisförhör har Lars J själv berättat om hur han, direkt efter skotten, tog skydd bakom manskapsbodarna på Tunnelgatan. Härifrån kunde han se gärningsmannen passera i riktning mot trapporna. Lars sökte sig nu ut mot korsningen vid Luntmakargatan, där han först tittade ner mot Sveavägen. Han kunde då konstatera att folk strömmade till den skjutnes undsättning. Efter detta vände Lars åter blicken mot trappan. I ett polisförhör från den 4 april menade han att mördaren ”nog hunnit över hälften av trappan”, i det ögonblick som Lars själv befann sig på Luntmakargatan. (Av förhöret är det lite oklart om denna positionsbestämning syftade på tidpunkten före eller efter att det att Lars tittat ned mot brottsplatsen.) I det moment då Lars var vänd mot brottsplatsen, så släppte han alltså gärningsmannen med blicken och han kan därför inte heller veta om han själv samtidigt blev iakttagen från trappan. Wall har att svara för varför detta scenario skulle vara osannolikt.
Språngmarschen
Engström menade sig alltså vara säker på att mördaren varit klädd i en mörkblå täckjacka. Detta hade Lisbeth berättat för honom, och han hade dessutom själv uppfattat en person med samma klädsel stå inne i gränden och titta mot brottsplatsen. När poliserna från Södermalmspiketen senare sprang efter gärningsmannen på Tunnelgatan, så bestämde sig Engström för att löpa efter dem för att ge dem en beskrivning av gärningsmannen. Här kan infogas att alla andra vittnen som hade något att säga om gärningsmannens klädsel lät bli att försöka jaga ifatt poliserna. Det fanns ju konstaplar på plats som samlade in signalementsuppgifter.
För Wall blir det ett problem att det inte finns någon annan person som på ett trovärdigt sätt har kunnat bekräfta Engströms språngmarsch. (Det ska sägas att vittnet Leif L, när han förhördes i tingsrättsförhandlingarna i Petterssonrättegången 1989, faktiskt intygade att en Skandiaanställd hade sprungit efter poliserna. I sin senaste bok om Palmemordet framhöll Wall att mycket tyder på att Chevavittnet Leif L hade påverkats av nyhetsrapporteringen om den springande Engström. I min text har jag utförligt redovisat varför det inte finns anledning att sätta någon tilltro till Chevavittnenas identifiering av Engström på brottsplatsen. Eftersom Wall i sin replik inte har åberopat dessa vittnesmål så ser jag heller ingen anledning till att här upprepa mina argument.)
Nyckelvittnet i det här sammanhanget är Yvonne N, som observerade en springande man med en liten väska på David Bagares gata. När hon senare kom fram till trappan vid Malmskillnadsgatan träffade hon på Lars J. Nedanför samma trappa, i höjd med Luntmakargatan, mötte hon de jagande poliserna. I ett polisförhör från den 2 mars 1986 noterades synen som mötte Yvonne när hon kommit fram till mordplatsen:
”Nere på Sveavägen låg en man på trottoaren med en syrgasmask för ansiktet. Där var flera poliser och en ambulans. [Yvonne N] sammankopplade då mötet med mannen på David Bagares Gata och den skadade mannen på gatan.”
Eftersom Yvonne och hennes sällskap Ahmed hade mött Söderpoliserna vid Luntmakargatan, så är det också naturligt att anta att den första ambulansen – som tagit sig till brottsplatsen genom att följa efter Söderpiketen – hade hunnit fram vid den här tidpunkten. Eftersom Engström, i sina polisförhör, påstått att ambulansen inte hade hunnit anlända före det att han själv gett sig ut på sin jakt efter poliserna, så borde alltså Yvonne och Engström ha mött varandra någonstans på Tunnelgatan. Men varken Yvonne – som man annars kan tycka borde ha reagerat på ytterligare en springande man med liten väska – eller Ahmed har sagt något om att de skulle ha mött någon person på den här korta sträckan. Engström har själv poängterat att han sprang på den norra sidan av byggbarackerna på Tunnelgatan, varför Wall nu föreslår att Yvonne och hennes vän kanske gick på den södra sidan. På det sättet skulle det alltså ha kunnat utspela sig en sängkammarfars av Lars Borgnäs-format, där alla inblandade missat varandra eftersom de befunnit sig på olika sidor om byggbodarna. Det är en långsökt förklaring som förutsätter att Yvonne och hennes sällskap skulle gjort en omotiverad sväng in bakom manskapsbodarna, i stället för att på ett naturligt sätt promenera Tunnelgatan rakt fram.
Men Wall har fler bortförklaringar. För kanske var det så att den första ambulansen i själva verket ankom något senare än vad Yvonne sagt i polisförhör? På det här sättet skulle Yvonne och Engström inte ha behövt uppehålla sig på Tunnelgatan samtidigt. Här söker Wall stöd i ett konfrontationsförhör som hölls med Ahmed våren 1986, där vittnet nämner att det anlände en ambulans efter det att han själv och Yvonne kommit fram till Sveavägen. Det Wall inte skriver är att det faktiskt också ankom en andra sjukvagn till mordplatsen i ett senare skede, och att det därför inte behöver finnas någon motsägelse mellan Ahmed och Yvonne i frågan om ambulansernas ankomst. (När det gäller polisförhören med Ahmed så måste det påpekas att de skedde utan tolk och på ett språk som inte var vittnets modersmål.)
Wall menar till och med att konfrontationsförhöret med Ahmed skulle ge stöd åt att Engström verkligen befann sig på brottsplatsen minuterna efter mordet. Vid valkonfrontationen – som gällde Victor Gunnarsson – omnämnde Ahmed att det på platsen hade funnits ”en tjock man”, som var klädd i rock och som hade pratat högt om att den skjutne skulle ha varit Olof Palme. Wall tillstår förvisso att Engström inte var särskilt fetlagd, men tycker sig ändå ha funnit ett så hett efterlängtat belägg för att åtminstone något av vittnena nere på Sveavägen skulle ha observerat Engström. Problemet är att den man som Ahmed beskrivit stämmer väldigt dåligt med det sätt som Engström själv säger sig ha uppträtt på platsen. Enligt Engströms uppgifter var mordoffrets identitet dessutom okänd för honom när han gav sig i väg efter poliserna.
Wall tycks mena att det i stort sett är omöjligt att göra några tidsscheman över händelserna på mordplatsen. Trots detta så har han själv en slutsats att meddela:
”Vad vi också vet är att Engström enligt egen uppgift kom fram till Luntmakargatan och gav upp eftersom han inte såg poliserna. Och nu kommer det intressanta: om han gett sig in i gränden innan Yvonne och Ahmed kommit fram till Sveavägen borde han ha sett hur poliserna tog sig uppför trappan. Det tycks han inte ha gjort eftersom han väl framme i korsningen med Luntmakargatan inte såg några poliser och då bara gav upp alla försök att få tag i dem. Det vill säga: utgår vi från Engströms berättelse bör han ha gett sig in i gränden först ungefär när Yvonne och Ahmed kommit fram till Sveavägen.”
Wall försöker få det att se ut som att om vi bara släpper i väg Engström på Tunnelgatan vid en tidpunkt efter det att Yvonne och Ahmed hunnit ner till Sveavägen, så upplöses alla motsättningar. Så är det naturligtvis inte. För med detta tidsschema måste Engström ha gett sig ut på sin jakt efter poliserna vid en tidpunkt då det rimligen måste ha framstått som fullständigt utsiktslöst att kunna hinna ifatt dem. (Tidsavståndet kan beräknas till minst den tid det tog för konstaplarna att springa fram till Luntmakargatan + den tid det tog för Yvonne och Ahmed att sedan promenera samma sträcka i motsatt riktning.) Wall måste dessutom bortse från att Engström själv, i polisförhöret från den 25 april 1986, sagt att poliserna precis hunnit passera byggbaracken på Tunnelgatan och var framme vid Luntmakargatan, när han bestämde sig för att försöka springa efter.
För att pressa ihop de olika händelserna, så att Engströms osynliga språngmarsch ska vara möjlig, öppnar Wall för möjligheten att den första ambulansen kanske ändå hade hunnit fram till Sveavägen före det att Engström sprang i väg. Men det är faktiskt slående hur Engström aldrig har lämnat några detaljer om ambulanspersonalens arbete, till exempel hur Palme försattes med syrgasmask, trots att han som enda person varit kritisk till sjukvårdarnas insats. I både förhör och intervjuer har han beskäftigt påpekat hur han reagerat över den kvarglömda ”slemsug” som ambulanspersonalen lämnade efter sig på trottoaren.
Till sist: I mina resonemang har jag utgått från ett händelseförlopp där ambulansen skulle ha hunnit anlända vid den tidpunkt då Engström till Sveavägen, efter sin löptur. Det är så som Engström har återberättat sin historia, till exempel vid polisförhöret den 25 april 1986. Men som vanligt har han inte varit konsekvent. I sin beramade intervju med Rapport från den 6 april 1986 påstod han att ambulansen inte ens hade hunnit fram vid den tidpunkt då han själv återvände från utflykten till på Tunnelgatan. Den här avvikelsen låtsas Wall inte om.
Om vi håller oss till det vi vet – och inte det som passar vår favorithypotes bäst – så får vi konstatera att det inte finns en enda person som kunnat bekräfta Engströms språngmarsch på Tunnelgatan. Enligt de uppgifter som Engström lämnat i polisförhör i april 1986, så är det omöjligt att han själv, Yvonne och Ahmed inte skulle ha befunnit sig på Tunnelgatan samtidigt. Att Engström dessutom lämnat motstridiga uppgifter, om till exempel ambulansens ankomst, kan rimligen inte hållas till hans fördel.
Signalementsvittnet
De tre punkter som jag redogjort för ovan (samtalet med Lisbeth, mannen i gränden och signalementsvittnet) är uppgifter som Engström lämnade den 1 mars 1986. Redan vid den här tidpunkten trodde han sig ha blivit förväxlad med gärningsmannen. Den 4 mars 1986 framträdde vittnet Lars i bild i Aftonbladet och det måste då ha stått klart för Engström att mannen med den blå täckjackan var identifierad av polisen. Jag menar att denna bildpublicering är betydelsefull för att förstå hur Engström nu byggde ut sin förväxlingsteori. Här tycks Wall ha missförstått mig och istället utgått ifrån jag påstått att det var offentliggörandet av Yvonnes uppgifter om mannen med den lilla väskan på David Bagares gata, som motiverade Engström att revidera sin teori.)
När det nu var utsiktslöst att övertyga mordutredarna att det var mördaren som stått vid Luntmakargatan och spanat ner mot Sveavägen, så behövde förväxlingsteorin underbyggas med nya argument. Och när Engström till slut blev förhörd av polis, den 10 mars 1986, så hade han också något nytt och sensationellt att meddela. Plötsligt kunde han redogöra för hur han själv verkligen hade blivit åsyna vittne till när en ”person” på platsen verkligen hade förväxlat honom med gärningsmannen. Detta mystiska vittne skulle ha beskrivit Engströms signalement för en polisman på mordplatsen.
Engström har vid olika tillfällen gett olika beskrivningar av vilka signalementsuppgifter som vittnet lämnade till polisen, men sammantaget har det handlat om en mörk rock, en keps, ett par glasögon och en handledsväska. Problemet är att det inte går att hitta något vittne som beskrivit gärningsmannen på det här sättet. Men Wall har bestämt sig för att personen ändå bör ha varit taxiföraren Anders D, som förvisso aldrig sagt något om någon keps, några glasögon eller någon handlovsväska. Anders D var dessutom inledningsvis utredningens mest medialt exponerade vittne och man kan därför tycka att Engström, som noga följde nyhetsrapporteringen, borde ha kunnat identifiera droskföraren.
Eftersom polisförhören från den 10 och 11 mars är så kallade konceptförhör, som bara innehåller sammanfattningar av Engströms uppgifter, så menar Wall nu att det måste ha skett ett missförstånd. I själva verket har nog de olika förhörsledarna dragit felaktiga slutsatser om att signalementsvittnet skulle ha pratat om en keps, ett par glasögon och en handledsväska. Men den som tar källkritik på allvar – och som inte till varje pris försöker bekräfta riktigheten i den egna tesen – måste förhålla sig till att Expressens Niklas Krantz, den 7 april 1986, gjorde följande sammanfattning av sin intervju med Engström:
”När Stig Engström kom tillbaka till mordplatsen såg han en yngling stå och berätta för en polis att han sett en man springa iväg iklädd glasögon, keps och handledsväska.”
Är det verkligen rimligt att anta att precis alla (poliser såväl som journalister), som dikterat ner Engströms uppgifter, också har missförstått honom? Att han ändrat sina uppgifter från tillfälle till tillfälle, kan inte heller denna gång hållas till hans fördel. Vi får konstatera att Engströms signalementsvittne aldrig har haft någon motsvarighet i sinnevärlden.
Summering av förväxlingsteorin
När vi summerar Engströms förväxlingsteori så kan vi konstatera att det bara är uppgiften om att en man med blå täckjacka, inne på Tunnelgatan kort efter mordet, som får stöd av annan bevisning. Men denna observation är också förenlig med hypotesen om Engström som gärningsman.
Vi kan notera att det inte bara är så att Engström har påstått saker som inte vinner stöd i andra vittnesmål, utan att hans utsagor direkt motsägs av andra vittnen. Detta gäller till exempel det sätt som han beskrivit Lisbeth Palme som ”tillgänglig”, som någon som inte skrek något men i stället förmedlade att hon upplevde det som ”väldigt positivt” när den skjutne makens kroppsställning justerades.
Mordet på Olof Palme, digital målning. BILD: Windh, Wikimedia Commons.
Som vanligt kan det vara på sin plats att påminna sig om att det faktum att Engström ljuger, inte nödvändigtvis gör honom till Palmemördare. Egentligen hade Wall alltså inte heller behövt argumentera för att alla Engströms påståenden, i det som utgör förväxlingsteorin, är riktiga. Man kan faktiskt med fog fråga sig om inte ett bättre försvar för den misstänkte hade kunnat formuleras så här: ”Ja det är riktigt att Engström är överbevisad om att ha ljugit om sitt samtal med Lisbeth, språngmarschen på Tunnelgatan och signalementsvittnet – men detta bevisar fortfarande inte att han är skyldig till mord.” Men Wall tar inte bara på sig uppgiften att försöka visa att Engström är oskyldig, utan menar dessutom att han var en särskilt hedervärd person. I kommentartråden till Walls replik på min text skriver han att Engströms vittnesmål är ”en berättelse som speglar att Engström inte kan förmå sig till att ljuga ihop att han faktiskt sett mordet när han vet med sig att han inte gjorde det” eftersom han inte ville ”missleda utredarna”. Wall påstår sig alltså veta att Engström var en så änglalik person att han inte hade samvete till att ljuga. Det var ungefär så vikingarna trodde om guden Balder.
Det finns en mängd omständigheter som pekar på att Engström, i sina försök att övertyga mordutredarna om att han blivit förväxlad med mördaren, inte bara talade osanning om enskildheter utan på ett överlagt sätt ljög med uppsåtet i att försöka försvåra polisarbetet. För hur sannolikt är det egentligen att mordplatsvittnena skulle ha förväxlat en flyende revolverman med en person som sprungit på samma ställe några minuter senare? Är det verkligen troligt att Engström, på riktigt, trodde att det var detta som hade hänt?
Men det finns fler problem med Engströms förväxlingsteori. För det anmärkningsvärda är att ingen av de två Skandiavakterna, som Engström pratade med under mordnatten, har berättat något om att han då skulle ha sagt något om samtalet med Lisbeth Palme, iakttagelsen av den förmodade gärningsmannen inne i gränden, att han skulle ha sprungit efter några poliser eller senare blivit avvisad då han ville lämna sina uppgifter. Nattvakten Anna-Lisa G påstod att Engström tvärtom sagt att han hade blivit hörd av polis. Man kan ju ändå tycka att inte minst samtalet med Lisbeth och den otäcka scenen med mannen i den blå täckjackan, som i mörkret stirrade mot brottsplatsen, hade varit något att berätta om.
För Wall, som tagit på sig uppgiften att skydda Engström från alla beskyllningar om medvetet ljugande, blir väktarnas uppgifter ett problem. Därför påstår han nu att Engström, klockan 23.40 på mordnatten, inte behövde ha fått klart för sig att det var Lisbeth Palme som han nyss hade pratat med. Invändningen är obegriplig. För sanningen är att båda vakterna faktiskt minns att Engström hade nämnt just Lisbeth Palme. Däremot har ingen av dem några hågkomster av att han skulle sagt något om att han hade fört något samtal med statsministerns fru. Wall föreslår att det kanske var först under lördagen som Engström blev helt säker på att det var Olof Palme som blivit skjuten. Det här är sensationellt. Det skulle alltså ha varit möjligt för Engström att befinna sig på brottsplatsen i nästan 20 minuter, utan att bli säker på vem offret var?
Wall inser nog att han inte lyckats övertyga så många tvivlare med denna advokatyr, och spelar därför ut ett sista kort. För hur säkra kan vi egentligen vara på att vakterna minns rätt? Wall inskärper att vi inte kan ”kräva att de skulle minnas exakt vad Engström sa” under mordnatten. Men det kravet har ingen heller ställt på dem. Däremot har jag påtalat att ingenting av det som senare blev så viktigt för Engström att få berätta om, tycks väktarna minnas att han nämnt för dem under mordnatten. Det Wall försöker göra är att hitta ursäkter för att helt bortse från väktarnas uppgifter, så fort som dessa kommer i konflikt med Engströms vittnesutsaga. Med en sådan metod tycks vi ju inte behöva krångla till saker genom att läsa polisförhör och sätta oss in i fakta. Alla – förutom Balder – kan ju ändå minnas fel. Eller så skriver poliserna fel i sina förhörssammanfattningar.
Om väktarna minns rätt, så ser det onekligen ut som att Engströms förväxlingsteori var en efterhandskonstruktion som han ljög ihop morgonen efter mordet. För det var först under lördagen som han kunde berätta om samtalet med Lisbeth, mannen med den blå täckjackan och jakten efter poliserna. Det var också nu som han ringde polisen för att påtala förmodade signalementsförväxlingen. Man kan tycka att det då också hade varit naturligt att också säga något om att han på platsen dessutom hade upplevt hur ett vittne skulle ha beskrivit hans eget utseende för en polis. Men den sista uppgiften är alltså ett tillägg som gjordes först efter det att det blivit uppenbart att täckjacksmannen på Tunnelgatan var identifierad av polisen. Det finns alltså ett skönjbart mönster som talar för att Engström medvetet tillpassade sin historia, i syftet att förvilla mordutredarna. Wall har redan från början uteslutit den möjligheten och i stället slagit fast att Engström inte ens kunde förmå sig själv att ljuga för polisen, utan bara rättrådigt ville ”reda ut ett misstag som polisen gjort”.
Det finns alltså en anledning till att Wall väljer en försvarslinje om att Engström talat sanning i alla när det gäller alla de påståenden som ingår i förväxlingsteorin. För den som erkänner att Engström ljugit om att han hade anledning att tro att han själv blivit förväxlad med mördaren, inser att han medvetet försöka försvåra polisens möjligheter att klara upp ett statsministermord.
Engströms lögner
Förväxlingsteorin är inte är Engströms enda försök till att skapa osäkerhet om mördaren och händelseförloppet. I polisförhöret från den 25 april påstod Engström, som själv inte skulle ha sett själva skottlossningen, att Palme måste ha blivit skjuten i bröstet. I en intervju med tidningen Proletären 1989 kverulerade han över att han inte lyckats förmå de stora mediehusen att ändra sin beskrivning av makarna Palmes inbördes positioner på trottoaren. Allt det här låter Wall bli att kommentera, eftersom det stämmer dåligt med hans egen uppfattning om vittnet som inte kunde förmå sig själv att ljuga.
Men det finns det faktiskt en uppgift där till och med Wall tvingas medge att Engström inte varit uppriktig. Det gäller hans påstående om när han själv anlände till brottsplatsen. Engström har för egen del annars varit förhållandevis konsekvent när han hävdat att han befann sig 20 meter från mordplatsen vid skottögonblicket, och att han sedan var framme vid den skjutne omkring 5–8 sekunder senare. Om detta vore sant så skulle han också ha varit förste man till platsen. Wall inser att Engström inte kan ha hunnit fram så här snabbt och känner sig därför tvungen att själv pussla ihop ett eget scenario:
”De sammantagna uppgifterna om att han inte såg mordet eller mördarens flykt och omständigheten att de tre ungdomarna var på plats när Engström kom fram pekar starkt på att mordet hade skett avsevärt längre tid än 5-6 sekunder innan han var framme vid den döde Palme. Om Palme sköts när Engström gick ut från Skandia borde Engström ha varit framme vid mordplatsen omkring 45 sekunder efter dådet. Det låter mera rimligt.”
Det här resonemanget innehåller minst två fel. Det första problemet har att göra med Walls påstående om att Engström på något ”sammantaget” sätt skulle ha sagt att det redan fanns tre ungdomar närvarande på platsen när han själv anlände. På ett annat ställe skriver Wall:
”I olika förhör nämner [Engström] mer specifikt en äldre kvinna som gått ner på huk, rimligtvis Lisbeth Palme, samt två unga kvinnor och en ung man. De senare bör vara Anna H, Karin J och Stefan G som alla tre var aktiva i räddningsarbetet.”
Låt mig då snabbt rekapitulera vad Engström egentligen sagt om vilka personer som fanns på platsen före honom. I sitt första samtal med polisen, som Engström ringde in vid lunchtid den 1 mars 1986, finns ingenting antecknat om att Engström skulle ha talat om några tre ungdomar. I följande polisförhör, den 10 mars 1986, menade han att det, förutom Lisbeth, hade funnits en ”ung kvinna och en ung man” närvarande. Under förhöret dagen efter, den 11 mars 1986, hette det i stället att personerna på plats varit ”två unga flickor”. Den 25 april 1986 mindes Engström på nytt ”två unga personer, en ung flicka som är till vänster, och en ung man som är till höger”. Till detta kan vi lägga utsagor från en intervju med tidningen NU från november 1987, där det hette att det på platsen fanns ”två unga flickor och en stor ljus man med skägg”. I rättegångsförhören från 1989 menade Engström att han var var osäker på om han var först på platsen eller inte. Det är alltså uppenbart att han här inte har kunnat lämna en enhetlig version om vad som först mötte honom på platsen. Wall sitter på facit och känner till att de tre ungdomarna (Anna Hage, Karin J och Stefan G), som var mest aktiva i att ge första hjälpen och försöka lugna Lisbeth, måste ha varit närvarande vid Dekorimahörnan 45 sekunder efter skotten. Utifrån denna förkunskap avrundar han sedan Engströms alla felaktiga och motstridiga uppgifter på ett sätt så att vittnet på något ”sammantaget” sätt ändå får rätt, trots att han aldrig i något enda förhör talat om det personsammansättningen bland dessa tidiga vittnen skulle utgöras av två unga flickor och en ung man. Jag väljer i stället att redovisa motstridigheterna. Läsaren får själv avgöra vilken metod som är mest dogmatisk.
Men det finns ett ännu större problem med Walls senareläggning av Engströms ankomsttid på brottsplatsen, och denna har jag utförligt behandlat i min tidigare text. För det är helt enkelt inte sant att det bara fanns tre ungdomar på brottsplatsen cirka 45 sekunder efter mordet. Vid den här tidpunkten hade bilar redan hunnit köra upp mot trottoaren och tiotalet personer fanns redan på trottoaren. Att senarelägga Engströms ankomsttid löser alltså inte upp motsägelserna i hans historia, det skapar bara nya orimligheter som behöver förklaras. Varken Gunnar Wall eller Lars Olof Lampers har klarat av att hantera denna utmaning, trots att de båda berömmer sig själva om att ha lyckats ”komma runt” Engström som gärningsman genom att flytta fram dennes ankomst till brottsplatsen.
Engströmpsykologi
Ett annat problem med alla försök till att bortförklara misstankarna mot Engström, och som jag ingående diskuterade i min text, handlar om de psykologiserande förklaringsmodellerna. När jag läser Walls genmäle så är det nästan som att kastas tillbaka i tiden, till 1986 och till Palmerummet. När Engströms namn lyftes upp till diskussion på ett möte den 7 april såg Vincent Lange (chef vid tekniska roteln vid Stockholmspolisen) till att dominera föreställningen. Lange visste minsann att Engström, under mordnatten, skulle ha varit med om ”sitt livs händelse”. Efteråt hade vittnet därför skrävlat för hustru och barn om sina upplevelser, men sedan blivit ”alldeles förtvivlad” över att inte bli kallad till polisens rekonstruktion. Övriga medlemmar av spaningsledningen skrockade gott åt kollegans pricksäkra iakttagelseförmåga. Nu skriver Gunnar Wall om Engström som ett ”uppmärksamhetstörstande vittne” som blev försmådd av att inte få medverka i polisrekonstruktioner. Wall menar att ”[a]lla som studerat Stig Engström i samband med Palmemordet vet att han sökte uppmärksamhet”. Här borde han ha tillfogat följande reservation: ”Förutom under just de tio minuter av sitt liv då han, i sällskap med tillströmmande fotografer och journalister, befann sig på den plats där Sveriges statsminister nyss skjutits ihjäl.”. För om nu Gunnar Wall, precis som Vincent Lange före honom, verkligen besitter all den här sakkunskapen om Engströms inre själsliv, så får han också försöka förklara hur Engström misslyckades med att hamna på bild eller få lämna uppgifter till någon journalist.
Stig Engström pekar in mot Tunnelgatan, bild från 1986. FOTO: Göran Ärnbäck, Expressen. Wikimedia Commons.
Walls argumentation är också helt upphängd på egna förmodanden om hur Engström borde ha agerat om han var skyldig. Om Engström verkligen skjutit Palme, så borde han inte söka sig tillbaka till sin arbetsplats, han borde inte kontakta polisen dagen efter mordet och han borde inte säga något om att han förväxlades med gärningsmannen. Det här är en bakvänd bevisföring. För den som vill skjuta presidenten borde inte göra det från ett fönster till den egna arbetsplatsen, med ett gevär som lämnades kvar och sedan enkelt gick att knyta till gärningsmannen, för sedan dra uppmärksamheten till sig genom att också skjuta ihjäl en polis. Med en sådan tvärtomargumentation så kan alltså inte Lee Oswald ha skjutit John F. Kennedy. Och ändå var det precis det han gjorde.
Låt oss särskilt stanna upp vid frågan om Engströms återvändande till Skandia omkring 23.40 under mordnatten. Wall skriver att det skulle ha varit ”extremt orationellt” av Engström att söka sig tillbaka till arbetsplatsen om han precis skjutit statsministern på trottoaren utanför:
”Inte nog med att han begav sig till Skandiahuset en liten stund efter mordet och pratade med väktarna om vad som hänt på brottsplatsen sedan mördaren flytt – trots att han själv, om han nu var gärningsman, inte varit kvar där.”
Här låtsas Wall som om det skulle vara fastställt att Engström verkligen kunde berätta något betydelsefullt om vad som utspelats på brottsplatsen minuterna efter mordet. I min text har jag visat att så inte är fallet. Men det finns ett annat problem med Walls resonemang. Frågan gäller alltså: Varför återvände Engström till Skandia? Hans egen förklaring har varit att han hade missat sin tunnelbana och därför behövde ringa hem för att anmäla sen ankomst och be hustrun om hjälp för att få reda på nattbussarnas avgångstider. Wall har inte ens brytt sig om att värdera om denna förklaring verkligen är trovärdig.
Engströms berättelse om mordnatten har handlat om att han hade bråttom att hinna med tunnelbanan. På presskonferensen sommaren 2020 slog Krister Petersson fast att Engström, som bör ha klivit ut på Sveavägen omkring 23.20, i själva verket då hade ”synnerligen gott om tid på sig” för att hinna med det tunnelbanetåg mot Mörby, som avgick från T-centralen klockan 23.48. I Jon Jordås podd ”Ödestimmen” (2023) framkastades hypotesen att Engström i stället skulle ha siktat in sig på att ta sig till T-banestationen Hötorget (uppgången vid Kungsgatan), där det skulle ha gått ett tåg mot T-centralen klockan 23.32. Wall, som framträdde som expert i podden, påstod att dessa uppgifter gav stöd åt att Engström faktiskt hade anledning att ”vara ganska rask” när han promenerade mot Hötorget. Men det tar bara 3 minuter att promenera från det som 1986 var Skandias entré till T-banenedgången vid Kungsgatan. Så när är det rimligt att tänka sig att Engström hamnade i tidsnöd?
Engström påstår att de egna insatserna vid mordplatsen skulle ha gjort att han sedan missade tunnelbanan mot Mörby, och att han därför blev hänvisad till nattbussarna som avgick från Odenplan. För att ta reda på när bussen avgick sökte hans sig tillbaka till sin arbetsplats. (Man kan förstås tycka att det vore enklare att själv ta sig så snabbt som möjligt till busshållplatsen, eftersom telefonsamtalet till hustrun riskerade att göra så att han då missade någon avgång.) Gunnar Wall tar alla Engströms påståenden som kungsord, men låt oss i stället underkasta dem en kritisk granskning.
Vi vet att ambulansen, som förde Palme till Sabbatsbergs sjukhus lämnade Sveavägen precis före klockan 23.28.00. Vid den tidpunkten hade Engström alltså gott om tid på sig för att hinna med sitt tunnelbanetåg, oavsett om siktade in sig på perrongen vid Hötorget eller den vid T-centralen. Om hans syfte var att åka tunnelbana till Mörby, så kan man ju tycka att det var ”extremt orationellt” att i stället söka sig tillbaka till Skandiahuset. Engström kan alltså inte ha återvänt till Skandia som en följd av att han missade tunnelbanan, däremot är det rätt att säga att han missade tunnelbanan på grund av att han gick tillbaka till Skandia.
Att vi kan avvisa Engströms egen förklaring till hans nattliga besök på arbetsplatsen innebär förvisso inte att det därmed är styrkt att han utförde mordet. Wall behöver heller inte ha fel i sitt förmodande om att det var ”extremt orationellt” av honom att återvända till vakterna. Här bör tillfogas att även Wall tillstår att brottslingar inte alltid agerar rationellt. När vi försöker förstå andra människors handlingar så behöver vi ta hänsyn till flera olika omständigheter. En handling kan vara rationell på det sätt att den motiverats av aktörens motiv att på det mest effektiva sättet uppnå en viss målsättning. I det här fallet – där vi föreställer oss Engström som gärningsman – är det rimligt att tänka sig att Engström ville undvika att gripas av polis. Men vi måste också utgå ifrån den information som aktören hade i den specifika handlingssituationen. I min text förde jag ett resonemang om att det faktiskt inte är obegripligt att en jagad mördare söker sig till en ”trygg plats” för att undkomma efterföljande poliser. För den som känner sig förföljd kan rationalitet först och främst handla om det korta perspektivet, att försöka undvika att omedelbart bli gripen. Man kan också tänka sig att den flyende Engström slogs av tanken att vakterna, om de blev kontaktade av polis under natten, skulle berätta om att hans sena utpassering. Då är det begripligt att han var angelägen om att förekomma polisen och själv sätta sig i förbindelse med vakterna. Det är inte heller så att en handling alltid utförs utifrån ett, och bara ett, motiv. Naturligtvis kan även känslor och chockverkan påverka hur en bestämd person handlar vid ett givet tillfälle. I de här resonemangen är naturligtvis även jag utlämnad till spekulation. Men finns det någonting i historien om Engströms uppträdande under mordnatten som gör att jag har anledning att tro att han faktiskt kände sig jagad, var tvungen att fatta kortsiktigt rationella beslut och att han delvis handlade under en chockpåverkan? Jo, det gör ju det.
I sin replik skriver Wall att Engström ”av allt att döma” hade varit ”upprörd” och inte talat ”alldeles sammanhängande” när han kom tillbaka till Skandias reception. Så vad var det då som hade försatt honom i detta upplösningstillstånd? En missad tunnelbana? Självfallet blev alla ögonvittnen till mordet, i olika grad, också medtagna av det som de tvingats uppleva. Men ingen annan tycks ha hamnat i ett liknande chocktillstånd som det som vakterna menar att Engström uppvisade. Engström har aldrig i förhör eller intervjuer vidgått att han blev så här påverkad av händelsen.
Wall har alltså inte kunnat svara på varför Engström återvände till Skandia, eller varför han då var så omskakad. Det är slående hur debattörer som Wall och Lampers, vilka annars alltid anser sig kunna förklara Engströms handlande utifrån psykologiserande förklaringsmodeller, inte har velat bidra med sin expertis när det kommer till att förstå hur Engström hamnade i detta sinnestillstånd.
Det är slående hur de personer som utförligast argumenterat för Engströms oskuld – Wall, men även Lampers – har behövt framställa sig själva som särskilt sakkunniga i frågor om Engströms persona, men samtidigt inte velat bidra med sin expertis när det kommer till att försöka förstå varför han var så uppriven 20 minuter efter mordet. Det vi däremot kan säga är att Engströms samtal med nattvakterna fick betydelse för det fortsatta händelseförloppet. Nu hade Engström bundit sig vid en version där han själv skulle ha dykt upp på brottsplatsen kort efter mordet.
Att ”komma runt” alla andra gärningsmän
Till tingsrättsförhandlingarna mot Christer Pettersson 1989 ville Petterssons försvar hålla förhör med de tidigare SÄPO-männen Valter Kegö och Jan-Henrik Barrling, på bevistemat att det var minst lika sannolikt att PKK-konspiration låg bakom mordet som en ensam missbrukare från Sollentuna. Det kanske var onödigt kantigt av rätten att avvisa försvarets begäran om att få hålla förhör, men det går att förstå resonemanget. Målet gällde ju åklagarens bevisning mot Pettersson. På ett liknande sätt handlade min text om de omständigheter som talar till Engströms nackdel. Wall tar min avgränsning som intäkt för att jag också skulle ha varit helt ointresserad av att granska andra alternativa utredningsspår. Det är en kritik som jag inte känner mig träffad av.
I min text gjorde jag ett försök att konkretisera innebörden av vad det innebär att ”komma runt” en misstänkt Palmemördare, med hjälp av följande metodologiska fråga: ”Vad blir kvar att förklara sedan vi har negerat tesen?” Man kan också uttrycka det så här: ”Om vi antar att NN är oskyldig, vad återstår då att reda ut?” I texten gav jag några konkreta exempel på principens tillämpning. Den som vill komma runt Christer Pettersson måste hitta ett sätt att bortförklara Lisbeth Palmes identifiering av honom. Den som vill komma runt Christer A som gärningsman behöver kunna tillbakavisa den spridda missuppfattningen om att hans försvunna revolver är det enda tänkbara mordvapnet. Jag argumenterade också för att Christer A kan ha haft andra skäl att inte vilja lämna in sin revolver till provskjutning än den att han var skyldig till mordet.
Men Wall förebrår mig nu alltså för att inte tillräckligt ha redovisat hur man kommer runt en rad andra mordhypoteser, till exempel sådana som anknyter till Bofors vapenhandel. I detta sammanhang hänvisar han till sidan 692 i Granskningskommissionens betänkande, där granskarna kritiserar mordutredarna för att inte ha visat tillräckligt intresse för denna motivbild. Men på samma boksida framhåller granskarna att de för egen del inte ”ser några konkreta tecken på att mordgåtans lösning kan sökas i detta uppslag”. Det finns alltså, enligt kommissionen, inte något annat än en möjlig motivbild som man behöver ”komma runt”.
Palmemordet framställs ofta som ett smörgåsbord av olika ”spår”. Den intresserade har att välja från en uppdukad buffé av ”ensamma galningar” eller vraka bland organisationer som skulle kunna ha utfört mordet. Någon har kanske suttit på ett nattkafé strax före mordet och talat högt om att man kan ”bli skjuten i ryggen”, någon annan har förvarat en nazisthjälm i ett skåp och ytterligare någon har varit på militärövning på Gotland. En viss organisation hade kanske starka motiv för statsministermordet, en annan har ett större våldskapital. Ät dig mätt på det du gillar!
Wall har gjort vad han kan för att hitta bevis för att Engström verkligen var det brottsplatsvittne som han utgjort sig för att vara, låt vara med en senare ankomsttid till platsen. Anledningen till diskussionen fortsätter, beror på att han återvände med motbevisning som inte håller streck för en granskning. Därför måste han i stället skjuta in sig på argument om att Engström var ostraffad 1986 och att det inte har ”gått att hitta något motiv eller några drag i Stig Engströms personlighet eller levnadsföring som kunde göra det realistiskt att tänka sig att han skjutit Palme”. Wall tillstår förvisso att det egentligen inte krävs någon bevisning i de här delarna.
I en polisutrednings spaningsfas kan utredarna vara behjälpta av gärningsmannaprofiler, motivanalyser och uppgifter om misstänktas tidigare brottslighet. Sådana omständigheter fungerar som spaningsuppslag – de ger riktning åt utredningen och hjälper till att formulera utredningshypoteser, men de uppfyller inte de krav som ställs på bevis i en rättsprocess.
Om en kvinna hittas sexualmördad i ett område där det också bor en man som tidigare dömts för liknande brott, så det naturligtvis en skandal om polisen inte utredde den här mannen närmare. Samtidigt skulle det vara rättsosäkert om åklagaren i en rättegång grundade sitt åtal enbart på den tilltalades postnummer och tidigare brottshistorik. Det som i ett tidigt skede är ett legitimt spaningsuppslag behöver inte kunna fungera som bevisning i domstol.
Wall behöver här inte ta till sig mina exempel, utan kan söka i sin egen fatabur. I sin bok ”Mordgåtan Olof Palme” (2011) menade han att det faktum att Christer Pettersson gjort sig skyldig till ett bajonettdråp något kvarter ifrån Palmes mordplats, inte ger stöd för att han också var skyldig till statsministermordet. På sin blogg har Wall också argumenterat för att det faktiskt är orimligt att peka ut Christer A som Palmemördare, med hänvisning till att dennes möjliga relativa likhet med en gärningsmannaprofil som vägledde Palmegruppen under de sista Ölvebroåren. Men nu vänder plötsligt Wall på argumenten och tycks mena att Engström är orealistisk som gärningsman, eftersom han aldrig dragit kniv på Kungsgatan eller levde hela sitt liv som förbittrad enstöring. För egen del känner jag mig tämligen säker på att Palmehat var en större del av, till exempel, Alf Enerströms liv än det var i Stig Engströms. Men Enerström är väsentligt lättare att komma runt som gärningsman.
Engströmhypotsens styrkor ligger inte i motivanalyser, personlighetspsykologi eller att den utpekade skulle ha en brottshistorik som gör honom omöjlig att bortse ifrån. Om man ska ”komma runt” Engström som misstänkt, så behöver man kunna ge en begriplig alternativ förklaring till var Engström höll hus och företog sig under de kritiska minuter som han själv aldrig kunnat redogöra för. Men den enda motbevisning som Wall kunna prestera är en punktlista som, vid en närmare granskning, mest visat sig bestå av en massa trams.
Engström i mordutredningen
En fråga kanske anmäler sig: Är det här verkligen så viktigt? Jag och Gunnar Wall har uppenbarligen olika uppfattningar om hur man ska värdera styrkan i bevisningen mot Stig Engström. Och så måste det naturligtvis få vara. Bland svenska folket finns det självfallet olika uppfattningar om vem man tror mördade Palme. I en demokratisk debatt kan vi bryta argumenten mot varandra. Så vad spelar det egentligen för roll att vi tycker olika?
Min text tog avstamp i ett uttalande från Mårten Palme, där han påpekade att man måste fråga sig hur tidigare mordutredare, regeringens utsedda granskare och grävande journalister inte hade förmått att värdera misstankarna mot Engström. Och för mig är det här som frågan blir viktig på riktigt. De ansvariga som borde granskas, tillåts i stället att framträda i offentligheten som oberoende experter på mordutredningen. På detta sätt blir det inte en betydelselös sak att försöka bagatellisera och rent av förlöjliga misstankarna mot Engström. För om det nu var så orimligt av Krister Petersson att hålla Engström som huvudmisstänkt, så finns det heller ingen anledning att uppröras över det sätt som tidigare spanings- och förundersökningsledare arbetade med ärendet. I sin replik gör Wall en historisk redogörelse för hur Engström hanterades i mordutredningens olika skeden, som är behäftad med flera betydelsefulla luckor och ibland rena felaktigheter. Walls historieskrivning ger en tillrättalagd bild av hur mordutredningen bedrevs, och det är därför angeläget att inte låta den få stå okommenterad.
Sommaren och hösten 1989: Försvarsvittnet som slapp att skandaliseras av åklagaren
Wall påstår – utan att kunna hänvisa till något som helst belägg – att åklagarsidan, under rättegångarna mot Christer Pettersson 1989, försökte att skandalisera försvarsvittnet Engström. Flera av försvarets vittnen – till exempel Anna Hage och alibivittnena Algot Å och Enar H – blev hårt ansatta i chefsåklagare Anders Helins förhör. Engström blev aldrig ens lite pressad. I Helins slutplädering i hovrätten lyftes Engström fram som ett trovärdigt mordplatsvittne åklagarsidan menade att rätten borde ta fasta på. Och på just den punkten blev Helin faktiskt också bönhörd. För i hovrättens domskäl påstods att Engström sannolikt kunde ha framstått som en särskilt förtroendeingivande person för Lisbeth Palme. Om det är någon har försökt sig på att skandalisera vittnen så var det Engström själv, när han åren efter rättegångarna gjorde de mest häpnadsväckande utfallen mot Anna Hage och Gösta Söderström. Wall har, i allt han skrivit om Engström, undvikit att ens kommentera dessa vettlösa anklagelser.
Våren 1986: Den misstänkte som undersökningsledaren höll tyst om
Wall skriver att Engström blev intressant i utredningen i april 1986, genom ett felaktigt tips om att han skulle ha befunnit sig på Åland en tid efter mordet. (Jag känner till uppgifter som pekar på att delar av spaningsledningen fick tips om Engström redan i mars 1986, och hoppas kunna återkomma till detta i ett annat sammanhang.) I Walls historieskrivning så var det en ”undersysselsatt” säkerhetsansvarig på Skandia som började ”spinna teorier” och med missriktad entusiasm drev utredningen framför sig. Men sanningen är att tanken om Engström som gärningsman lyftes i Palmerummet redan under våren 1986. Vid den här tidpunkten var Hans Holmér undersökningsledare för allt som inte handlade om Victor Gunnarsson. I denna roll, och i enlighet med Förundersökningskungörelsen, var han förpliktad att hålla åklagare underrättad om förundersökningens gång. Men åklagarna blev aldrig informerade om misstankarna mot Engström, trots att de var högst involverade i de brottsplatsrekonstruktioner som hade aktualiserat Palmerummets diskussioner om Engström. Det här är särskilt viktigt med tanke på vad vi känner till om hur utredningen mot Engström faktiskt bedrevs. Wall försitter aldrig ett tillfälle att raljera över Skandiautredaren Per H:s engagemang i utredningen. Men Per H agerade faktiskt med mandat från spaningsledningen och Stockholmspolisens våldsrotel. Det finns all anledning att vara kritisk mot detta arrangemang, där centrala vittnen förhördes av Skandiautredaren före det att de hördes av polis. Med mordutredarnas goda minne planerade Per H också att ta sig in på Engströms rum, i något som åtminstone utifrån liknar en husrannsakan. Det här är beslut som man kan anta påverkade åklagarnas möjlighet att säkra bevis till en eventuellt framtida domstolsprövning av misstankarna mot Engström. Det finns alltså mycket som talar för att omständigheten att åklagarna aldrig underrättades om utredningen mot Engström, också kom att påverka det sätt som undersökningen bedrevs på.
Hösten 1986: Den misstänkte som åklagarna inte fick slå klorna i
Under hösten 1986 hade förundersökningsledningen övertagits av överåklagare Claes Zeime. På ett möte i ledningsgruppen den 12 november förklarade Holmér för sina underlydande att Engström skulle ”köras i botten”, så att inte åklagarna skulle ”slå klorna i honom”. Här måste vi försöka ta in vidden av vad Holmér faktiskt sa. För om misstankarna mot Engström verkligen skulle kunna utredas ”i botten”, så hade det behövts åklagarbeslut i form av tillstånd för husrannsakan, beslag och anhållande. Men spaningsledarens order gick uttryckligen ut på att hålla åklagarna okunniga om alla oförklarade omständigheter kring Engström.
Hans Holmér när han hörs i konstitutionsutskottet i mars 1989.
När man talar om Holmérs sista halvår som spaningsledare så tänker nog många på den TV-intervju som han gav den 9 december 1986, då han självsäkert deklarerade att han ”i lättfattliga siffror” var ”95-procentig” på att hans huvudspår var rätt. Hur hade han då räknat sig fram till den här procentsatsen? Och varför slog då polisen inte till, när han ju var så övertygad? Här blev Holmér mindre lättfattlig och vecklade in sig i ett resonemang om att det i en mordutredning av det här komplicerade slaget krävdes ”tusen indicier för att nå fram till en lösning”, men det fanns några viktiga småbitar som ännu fattades. Man behöver inte vara expert på processrätt eller bevisteori för att inse hur förvirrat polischefens resonemang var. Om bevisstyrkan redan hade sprängt 90-procentsvallen, så fanns det naturligtvis redan skäl för häktningar i syfte att samla in de återstående pusselbitarna. Men inför åklagarna uttryckte sig Holmér på ett helt annat sätt. I ett protokoll från ett möte mellan spaningsledningen och åklagarna från den 6 oktober 1986 sammanfattade protokollföraren Holmers uppfattning enligt följande:
”[Holmér] Anser att i dag finns det 1 procents chans att få tag på revolvermannen. Vid ett tillslag ökar chanserna till ca 10 procent. Kalkylerar med att det är svårt att nå en identitet på Sveavägen. Påpekar att därför måste man också gå den andra vägen, för att knyta ihop det hela.”
Spaningsledarens senare försäkringar om att han var 95 procent säker på sitt huvudspår har ofta tolkats som en överdriven optimism inför uppgiften att snart lösa mordet. Mer korrekt är att Holmér visserligen var säker på sin sak, men på samma gång djupt pessimistisk när det kom till utsikterna för att kunna lagföra en mördare. Nu, liksom flera gånger senare, talade Holmér inte längre om ”mördaren” utan om ”revolvermannen”. Motståndaren var ett nätverk av anstiftare, medhjälpare och möjliggörare, där den person som tryckte av skotten på Sveavägen inte var mer mördare än någon annan i sammansvärjningen. Det var därför Holmér ville övertyga åklagarna om att ”gå den andra vägen” med ett ”tillslag”. Genom massarresteringar av kurder bosatta i Sverige hoppades Holmér kunna slå ut organisationen PKK på svensk mark. Chanserna att klara upp statsministermordet, på det sätt som ett mord i traditionellt brukar anses bli uppklarade, skulle visserligen tiodubblas vid ett tillslag men detta var ändå inte huvudsyftet med åtgärden.
Åklagarna ville lösa ett mord genom att bedriva mordutredning. För Holmér var denna inställning bara ett uttryck för stelbent paragrafrytteri. Den här motsättningen skulle leva kvar fram tills Holmér frånträdde från posten som länspolismästare och i ett bittert öppet brev i Expressen den 6 mars gav sin syn på konflikten:
”Åklagarna ser mordet på Olof Palme som ett mord vilket som helst. De har kraven på bevisning anpassade efter en vanlig rättegång i ett vanligt mål. De är ute efter en revolverman som man kan ’ta på’, binda med teknisk bevisning. Spaningarna efter Olof Palmes mördare måste utgå från att mordet på Olof Palme var välgenomtänkt, hänsynslöst, brutalt, organiserat.”
Hösten 1986 samlade Holmér inte indicier till sitt tusenbitarspussel. Det handlade inte om att pressa en 95-procentig övertygelse upp till 100. I själva verket hade mordutredningen redan förvandlats till ett slags kontraterrorkommando, med syftet att försöka slå ut den kurdiska befrielserörelsen PKK som organisation i Sverige. Polisarbetet handlade nästan uteslutande om att förbereda ett kommande tillslag. I ledningsgruppens mötesprotokoll från den 20 oktober framgår att Säpomannen Bert Melén – som i Walls bok ”Rättsskandalen Olof Palme” (2023) utmålas som något slags hjälte, helt obesudlad av utredarnas klappjakt på kurder – skulle ta fram ett system som skulle göra det möjligt att ”samsortera postnummer i kronologisk ordning och alla objekt i alfabetisk ordning”.
Strax efter trettonhelgen 1987 gav åklagarna till slut med sig och tillslaget planerades till den 20 januari 1987. En lista över personer som skulle gripas upprättades, och möjligen hade Melén också hunnit klura ut hur dessa skulle sorteras i alfabetisk ordning. Till sin krönikör Ann-Marie Åsheden förklarade Holmér att han inte trodde att ”revolvermannen” fanns med på listan.
Januari till februari 1987: Den misstänkte som skulle ”diskas av”
Tolv dagar före det planerade tillslaget, den 8 januari 1987, hade spaningsledningen ett möte där mordplatsens realiteter trängde sig på i form av en springande man i rock, keps och med en liten väska. Den seniora mordutredaren Nils Linder ventilerade sin uppfattning att han inte kunde komma ifrån att det var Engström som hade setts springa i trapporna upp till Malmskillnadsgatan, för att sedan också observeras av vittnet Yvonne uppe på åsen. Om en åklagare varit närvarande på spaningsmötet så hade denne naturligtvis spetsat öronen. Här fanns alltså en identifierad person som möjligen kunde knytas till mördarens flyktväg! Holmér konstaterade lakoniskt att Engström ”måste diskas av på något sätt”.
Tillslaget den 20 januari 1987 blev ett förnedrande nederlag för polisen och spaningsledare Holmér. Under veckorna som följde hände två saker av betydelse för mordutredningen. Det första var att kriminalinspektör Håkan Ström bedrev viss utredning i Engströmuppslaget. Och det här är mer anmärkningsvärt än man först kan tro, för det är faktiskt svårt att hitta exempel på någon annan mordutredande aktivitet som genomfördes under de här veckorna. Det andra viktiga, som nu skedde, var att det utbröt ett offentligt kattrakande där åklagarna offentligt försökte förmå regeringen att flytta på Holmér. Allt kulminerade den 4 februari. Ström befann sig då på Åland där han hållit sitt sista förhör i Engströmutredningen och var därmed långt borta från den verkliga dramatiken som utspelades på Rosenbad. För det var här som slutstriden mellan spaningsledningen och åklagarna till sist avgjordes. På en nattlig presskonferens meddelades den nya spaningsorganisationen. Ansvaret för mordutredningen skulle flyttas till rikspolischefen, samtidigt som förundersökningsledningen övertogs av riksåklagaren. Den nya organisationen antogs på ett regeringssammanträde dagen efter. Som ny spaningsledare utsägs avdelningschefen på rikspolisstyrelsen Ulf Karlsson och som ny förundersökningsledare inträdde biträdande riksåklagare Axel Morath. Hans Holmér degraderades till en undanskymd plats i en referensgrupp/stab som underställdes den nya spaningsledaren.
Den nya spaningsorganisationen innebar förvisso inte att Stockholmspolisen kopplades bort från utredningen, däremot hade Stockholms länspolismästare avsatts som spaningsledare. Det skulle dröja till den 5 mars 1987 innan Holmér själv meddelade att han avträdde som länspolismästare.
På Palmeutredningens sista dag, den 10 juni 2020, var emellertid Krister Petersson otydlig i sin beskrivning av händelseförloppet. I sin power point-presentation sammanfattade han avförandet av Engström så här: ”Holmer fick inte längre vara spaningsledare längre i februari -87, och avgår ju sedan helt och hållet i mars -87.” Samtidigt visades denna slide för tittarna:
Alla som såg presskonferensen fick säkert intrycket att Engström avskrevs vid en tidpunkt före det att Holmér avsattes som spaningsledare i februari 1987. Han finns det anledning att vara kritisk till Peterssons presentation. För kronologin är viktig.
I februari 1986 arbetade fortfarande den första undersökningskommission (Juristkommissionen) som tillsatts med uppgift att granska mordutredningen. Kommissionen avgränsade sin granskningsperiod till tiden mellan den 1 mars 1986 och den 4 februari 1987. I sin sista rapport (SOU 1987:72) konstaterade man att ”[d]en särskilda ledningsgrupp som funnits hos Stockholmspolisen sedan början av mars 1986 avvecklades” som en konsekvens av regeringsbeslutet. Den efterföljande Parlamentarikerkommissionen (SOU 1988:18) fastställde Holmérepokens slutdatum till den 5 februari 1987. Granskningskommissionen, som i mitten av 1990-talet hade i uppdrag att också granska mordutredningens arbete i tiden efter Hans Holmérs fögderi, konstaterade att den nya spaningsorganisationen varade mellan den 5 februari 1987 och som 1988 ersattes av den nya spaningsledningen vid dåvarande Rikskriminalen och som leddes av Hans Ölvebro. Om Ulf Karlssons tid som spaningsledare skrev man (SOU 1999:88, s 120):
”En eller flera åklagare närvarade alltid vid sammanträdena med polisens nya ledningsgrupp. Sammanträden ägde rum minst två gånger i veckan. Samarbetet mellan polis och förundersökningsledning har, enligt vad som uppgivits från ömse sidor, fungerat friktionsfritt.”
Men detta är bara halva sanningen. För det märkliga som hände var att det, från och med den 5 februari 1987, kom att hållas ledningsmöten i två olika delar av Polishuset. Ulf Karlsson och Axel Morath höll möten med sin spaningsledning. Vid några tillfällen var referensgruppen/staben (Hans Holmér, Rikskriminalens Tommy Lindström och SÄPO:s P-G Näss) också närvarande på sammankomsterna. Men även i det gamla Palmerummet pågick mötesaktiviteten. Festen var slut, vad som återstod var att diska.
Februari till mars 1987: Ledningsgrupp utan legitimitet
Under perioden mellan den 9 februari och den 4 mars 1987 hölls sammanlagt 12 protokollförda möten, bakom pansarglasen i det gamla Palmerummet och under ledning av den avsatta spaningsledaren Holmér. Här deltog det gamla gänget från förr, men varken den nye spaningsledaren Ulf Karlsson eller någon av åklagarna fanns närvarade. I varje protokoll angavs att det som dokumenterades var att betrakta som ett ”möte med ledningsgruppen”. Men Hans Holmér hade inga befogenheter att samla någon spaningsledning. Det fanns ett regeringsbeslut på att han inte längre ledde spaningarna efter statsministerns mördare.
Det var på ett sådant möte med denna illegitima spaningsledning som Engström – den 12 februari 1987 – avfördes från den så kallade aktivitetslistan. ”Då för vi av honom”, konstaterade Holmér. Egentligen motiverades aldrig beslutet. Det vi vet är att polisinspektör Ström nu hade hunnit sammanställa en PM om misstankarna mot Engström. Det var denna handling som chefsåklagare Petersson långt senare skulle benämna som ”häpnadsväckande” och full av ”slutsatser som vi inte begriper hur man har kommit fram till.”
Vilka som läst och låtit sig övertygas av Ströms logiska kullerbyttor vet vi inte, men vi kan nog tryggt utgå ifrån att ingen av de närvarande på mötet, i länspolismästarens närvaro, hade särskilt stor lust att föreslå mötet att man omedelbart skulle sätta sig i förbindelse med den riktige spaningsledaren eller någon åklagare för att framföra budskapet: ”Jo, vi kanske skulle dra ett streck över det där med massarresteringarna som vi genomförde för tre veckor sedan, för nu har vi hittat en försäkringstjänsteman från Täby som nog borde bli föremål för tvångsmedel”.
Här hittar vi Palmeutredningens största rättsskandal. Den handlar om att den sedermera huvudmisstänkte inte tilläts att utredas. Våren 1986 lät Holmér bli att informera åklagarna om Engström. Under hösten uppmanade han sina utredare att aktivt se till så att se till åklagarna inte skulle ”slå klorna i honom”. När Holmér var avsatt som spaningsledare så såg han till att ”diska av” Engström från utredningen, på ett möte med en spaningsledning som helt saknade legitimitet. Ingen åklagare fick alltså någon som helst information om utredningen mot Engström under det första utredningsåret. Det samma gällde för den nye spaningsledaren Ulf Karlsson.
Vad för sorts mordutredning förordar Wall?
I sin replik skriver Wall:
”Enligt all normal juridik ska nämligen en brottsutredning innan det är läge för ett åtal bedrivas så allsidigt som möjligt – det vill säga utan låsningar vid en favorithypotes.”
Enligt Wall skulle jag och Hans Holmér ha det gemensamt att vi båda motsatt oss denna rättssäkerhetsprincip. Jag hoppas att jag här kunnat klargöra att min position är rakt motsatt den som Holmér intog. Min uppfattning är precis den, som också överåklagare Claes Zeime stod upp för 1986, att förundersökningen i mordet på Olof Palme borde ha inriktats mot att försöka lagföra en mördare, någon som man kunde ”ta på”. Och jag menar att detta skulle ha skett genom att man samlade bevis som, med Holmérs föraktfulla formulering, var ”anpassade efter en vanlig rättegång”.
Om Engström hade anhållits under det första utredningsåret, så hade han också fått möjlighet att besvara de skarpa frågorna om var han egentligen hållit hus under mordnatten och varför han ljugit om sina förehavanden. Det här var anklagelser som han senare inte skulle klara av att bemöta i sitt brevsvar till Sven Anér 1990. Gunnar Wall har förstås rätt i att en förundersökning ska bedrivas objektivt, vilket innebär en skyldighet att utreda och beakta även sådant som talar till den misstänktes fördel. Om Engström hade delgivits misstanke om brott, så hade han också fått rätt till en försvarare. (Här kan vi jämföra med Christer A, som under polisförhör fick frågor som tydligt avslöjade att förhörsledaren misstänkte honom för mordet, trots att han bara förhördes upplysningsvis. Självklart borde ett juridiskt biträde fått närvara vid dessa förhör.)
Hur Gunnar Wall tycker att Palmeutredningen borde ha bedrivits vet jag faktiskt inte, trots att jag ändå har läst alla hans böcker i ämnet. Under sina år på Internationalen var han med om att peka ut enskilda ordningspoliser som ofullständigt utredda. Artiklarna hade föranletts av att TV-producenten Lars Krantz författat en förvirrad bok som gick ut på att mordet var iscensatt av Olof Palme själv dessutom med aktivt bistånd från hans egen familj. Två enskilda polismän skulle ha varit en del av dramat eftersom de förmodades ha åkt buss samma kväll. Inte ens den påstådda bussresan har emellertid gått att belägga, men Wall och hans tidning tyckte ändå att det var angeläget att ge vidare spridning åt Krantz utpekanden. Wall distanserade sig förvisso från Krantz värsta galenskaper, och bildpubliceringen tycks ha haft som främsta syfte att öka trycket för att det så kallade polisspåret skulle utredas. (Internationalens ansvarige utgivare dömdes sedan som skyldig för förtal till följd av publiceringarna. Även Krantz och hans förläggare tvingades betala skadestånd till de utpekade polismännen.) Under den här tiden formulerade Wall också glödande appeller om att PKK- och Pettersson-spåren hade varit ”politiskt lämpliga” ur makthavarnas synpunkt och att dessa spår, på det sociala planet, passade de ”borgerligt tänkande medelklassgrupperna” som hand i handske (internationalen nr 3 1990).
” I sin senaste bok i ämnet framkastar Wall en fantasifull teori om att mordet kan ha utförts i skydd av en topphemlig kuppförsvarsövning”, skriver Klas Gustavsson och syftar på Rättsskandalen Olof Palme.
Det strukturmarxistiska perspektivet på utredningsarbetet har fått stått tillbaka i Walls böcker om mordutredningen, men det går inte göra sig fri från tanken att även Wall har gjort något slags politisk lämplighetsbedömning av vilka stenar som Palmespanarna helst borde vända på först. Det handlar alltid om militärer, poliser eller om skuggfigurer inom olika underrättelse- och säkerhetstjänster. Idén om sammansvurna som flytt i kommunala bussar från Kungsträdgården har ersatts av tänkta flyktbilar uppställda i alla väderstreck. Det har hetat att Lisbeth Palme skulle ha pressats av mäktiga intressen till att lämna ett tillrättalagt vittnesmål om vad hon upplevde under mordnatten. I sin senaste bok i ämnet framkastar Wall en fantasifull teori om att mordet kan ha utförts i skydd av en topphemlig kuppförsvarsövning. Men vad alla dessa longörer om tänkbara motiv och verklighetsfrånvända gissningar om tillvägagångssätt borde resultera är i för spaningsåtgärder är höljt i dunkel.
Jag begär inte att Wall ska ”göra en Stocklassa” och väva samman alla lösa trådar i ett sammanhållet spekulativt händelseförlopp som han sedan presenterar i romanform, men det hade varit värdefullt om han hade förklarat vad han egentligen menar att utredarna borde ha gjort. Är det någon av alla dessa fallskärmsjägare eller utländska agenter som han tycker borde ha delgivits någon brottsmisstanke? Eller menar han att en eventuellt återupptagen förundersökning helt borde inriktas mot att författa promemorior med nya motivanalyser, där det kunde slås fast det förvisso säkert går att hitta exempel på såväl marinofficerare som hemvärnsmän som intensivt hatade Olof Palme? I slutet av sin senaste bok om mordet påstår sig Wall veta att ”det finns mycket kunskap om omständigheterna kring Palmemordet i arkiv hos alla myndigheter”, men att denna information hemlighålls. Han uppmanar läsaren att föreställa sig en bild av hur sanningen ligger inlåst i ett skåp som det gäller att dyrka upp. Men det är förstås svårt att utverka beslag av imaginära skåp.
Om jag menar att Palmeutredningen borde ha bedrivits som en vanlig förundersökning, så tycks Wall snarare dela samma övertygelse som Holmér hävdade gentemot åklagarna om att ”[s]paningarna efter Olof Palmes mördare måste utgå från att mordet på Olof Palme var välgenomtänkt, hänsynslöst, brutalt, organiserat.” För länspolismästaren innebar detta att utredningen också måste sig söka sig andra vägar ände som en förundersökning traditionellt följer. Wall och Holmér har fastnat för vitt skilda motivbilder och helt olika kollektiva strukturer, men båda två får samma problem med att föreslå adekvata utredningsåtgärder. (Min jämförelse ska naturligtvis inte dras för långt, och det är därför på sin plats att tydliggöra att jag inte misstänkliggör Wall för att förorda den sorts drakoniska och rättsvidriga polisingripanden som Holmér regisserade under sin tid som spaningsledare.)
Mörkläggning
En annan röd tråd, som löper genom Gunnar Walls alla böcker om Palmeutredningen, handlar om en påstådd statlig mörkläggning, som skulle ha gjort att vissa känsliga utredningsspår inte varit tillåtna att utreda. Men vad ska man då säga om Engströmuppslaget? Här gick det ut uttryckliga order från spaningsledaren om utredarna skulle föra åklagarna bakom ljuset och i stället själva ”diska” av ärendet. Engström städades ut på ett möte som hölls av en piratledningsgrupp som inte ens efterföljande undersökningskommissionerna tycks ha känt till existensen av.
Att Holmér förde bort Engström från aktivitetslistan i februari 1987 borde förvisso inte ha omöjliggjort att senare mordutredare kunde ha återupptagit utredningen mot honom. Åtminstone under tiden för rättegångarna mot Pettersson 1989, borde dåtidens poliser och åklagare ha reagerat. Men dåvarande spaningschefen Hans Ölvebro ljög när han försäkrade journalister om att polisen visste saker som gjorde att det inte fanns anledning till att hålla nya förhör med Engström (Proletären nr 9, 1991). Ett annat exempel på hur utredarna såg på Engström hittar vi i en nyligen producerad dokumentärpodd från Expressen. Den seniora Expressenmedarbetaren Leif Brännström hade ordnat en lunch för de pensionerade Palmespanarna. Lennart Gustafsson, som arbetade med utredningen längre än någon annan, fick också berätta hur han och hans forna kollegor hade reagerat på Peterssons presskonferens sommaren 2020:
”Gustafsson: Alltså vad är det frågan om? Vad är det? Och jag var ju inte ensam om det. Jag menar, vi gamla Palmeutredare som gått i pension vi ringde ju varandra och pratade igenom det här. Och alla var ju lika förvånade och sa att det här är ju inte klokt. Jag förstår ju att åklagaren Petersen [sic!] då, det här var ett sätt för honom att avsluta Palmeutredningen, men Grandmannen… eller Skandiamannen var för mig inget trovärdigt vittne.
Brännström: Varför inte det?
Gustafsson: Ja, ingen på mordplatsen har ju sett honom. Ingen som kan beskriva honom.” (Palmeförbannelsen, 2025, episod 2)
Ergo: Eftersom ingen hade sett Engström på Sveavägen, och eftersom han inte var trovärdig ens som vittne, så kunde ju ännu mindre vara trovärdig som mördare. Bättre slutledningsförmåga än så här har Palmeutredarna uppenbarligen inte varit utrustade med.
Det går kanske att förstå att de som ägnat stora delar av sitt yrkesliv åt att dra felaktiga slutsatser, nu gör sitt yttersta för att bagatellisera misstankarna mot Engström. Men det är faktiskt lite sorgligt att se hur Gunnar Wall skyndar till deras bistånd. För trots att jag dragit andra slutsatser om mycket i Palmeutredningen, så har jag uppskattat delar av Walls författarskap. Detta gäller till exempel hans kritiska genomgång buggningsmålen och resningsansökan mot Christer Pettersson. I offentliga upprop för en återupptagen förundersökning har Wall nu gjort gemensam sak med de misslyckade mordutredarna, där det insinueras om att Krister Peterssons offentliggörande av misstankarna mot Engström i själva verket handlade om att göra ”ett okomplicerat utpekande” i syfte att dölja maktens verkliga intressen. I uppropet – där även ledamöter från den tidigare Granskningskommissionen medverkade – uppmanades riksåklagaren att dra tillbaka utpekandet av Engström. Min replikväxling med Wall visar att misstankarna kvarstår. Och jag menar att de som lät bli att utreda dessa omständigheter också har att svara för sina misstag. Gunnar Wall gör i stället allt han förmår för att rädda de ansvariga från kritik.
Här kommer svaret från Johan Wennström på min recension av hans bok om det svenska Stay Behindnätverket. Han menar att det ”är hopplöst att diskutera med ett konspirationsteoretiskt sinne” som mitt- Och han avvisar särskilt att det skulle finnas någon grund för att beröra frågan om Palmemordet i en historik om den hemliga svenska motståndsrörelsen. FOTO: Rickard L. Eriksson.
Av Johan Wennström, fil. dr i statsvetenskap och gästforskare vid Försvarshögskolan
SOM MÅNGÅRIG LÄSARE AV GUNNAR WALLS BLOGG är jag smickrad över att det nu är min bok om den svenska stay behind-organisationen, Sveriges sak var vår: den hemliga svenska motståndsrörelsen, som står i fokus för Gunnars intresse. Han ska också ha heder för sin uppriktiga – men i våra dagar ack så ovanliga – vilja att pröva sina argument i dialog med dem som ser saker annorlunda. Jag tar dock inte åt mig av hans kritik av boken, och jag ska förklara varför.
DEBATT
Johan Wennström svarar här på den långa recensionen i tre delar av hans bok om den svenska Stay Behindrörelsen Sveriges sak var vår som jag skrivit och som alldeles nyligen publicerats på bloggen. Recensionen kan man hitta här, här och här.
Jag passar på att tacka för hans snabba svar (det var möjligt genom att han fick tillgång till hela recensionen redan innan de två senare delarna publicerades på bloggen, men även under den förutsättningen kom svaret imponerande raskt).
Jag kommer antingen att publicera ett svar med egen rubrik, och i så fall erbjuda Johan Wennström att svara mig på samma villkor, eller också kommer jag att nöja mig med att svara i kommentarsfältet. Johan Wennström kan för sin del diskutera i kommentarsfälten till min recension eller till sitt eget svar med flera postningar per dag om han så önskar, alltså med samma villkor som jag ger mig själv.
Övriga läsare som vill delta i debatten får som vanligt begränsa sig till en kommentar var per dag. Men skriv gärna! Det är genom diskussion vi kan komma framåt./ Gunnar Wall
Gunnar ger med insinuanta påståenden om att jag skildrar motståndsrörelsen ur ett ”myndighetsperspektiv” och att jag har bedrivit min forskning ”med nära kopplingar till svensk militär och storföretagsamhet” intryck av, att Sveriges sak var vår är ett slags beställningsjobb från högre makter. Inget kan vara mer felaktigt.
En bortglömd eller försummad historia
Detta har i sanning varit bottom up-forskning, driven av mitt eget intresse för den svenska kallakrigshistorien och min instinkt, att motståndsrörelsen blivit orättvist befläckad av konspirationsteorier. Som jag själv berättar i boken, har jag i olika skeden (och främst på mitt eget initiativ) presenterat forskningen för berörda statsråd och myndigheter. Jag har då inte mötts av en klapp på axeln för ett väl utfört uppdrag, utan med uppskattning och tacksamhet för att jag har dokumenterat en bortglömd eller försummad historia. Men jag har under arbetets gång också fått mothugg från dem som velat ”ta med sig rikets hemligheter i graven”.
Jag har respekt för den hållningen och anser själv, att man som säkerhetspolitisk historiker bör vara aktsam om att inte äventyra genuint viktiga svenska skyddsvärden. Men eftersom jag också anser, att myndigheter inte bör förhandsvisas oberoende forskning bad jag i stället en privatperson som tidigare var underrättelsechef i Sverige att läsa manuskriptet i egenskap av just privatperson. Det var att gå en välavvägd balansgång mellan fosterlandets behov och forskningens frihet.
Så långt om formerna för mitt arbete. Dess frukter är framför allt två. För det första kan jag belägga, att motståndsrörelsen verkligen var svensk och inte en Nato-marionett. Rötterna är i själva verket äldre än Atlantpaktens bildande och går tillbaka till den så kallade hembygdsvården, underrättelsetjänsten C-byråns embryonala motståndsorganisation under det andra världskriget.
Under svenskt befäl
Under hela dess existens under det kalla kriget stod Sveriges motståndsrörelse under svenskt befäl. Och samma nationella beslutsrätt – har jag funnit när jag nyligen omarbetat boken för utgivning på engelska nästa år – hade motsvarande stay behind-organisationer i andra europeiska länder, enligt den primärforskning som finns. Inte ens i Italien var banden till västmakterna starkare än att man kunde avvisa CIA:s önskemål att använda det hemliga motståndsnätet Gladio ”for the function of propaganda, counter-propaganda and disturbance”.1 Jag uppmanar Gunnar – liksom Kari Poutiainen, som bygger på samma daterade källor i sin diskussion om Gladio i nya boken Den hemliga alliansen: Palmemordet och Stay Behind – att bekanta sig med den litteraturen.
För det andra kan jag visa, att den svenska motståndsrörelsen Metro var legaliserad. De tidigare kända fullmakterna utfärdade av Tage Erlander 1949 var blott ett provisorium för ett hemligt regeringsbeslut som jag kan vara den förste att ha sett sedan dess antagande 1955.2 Enligt Gunnar döljer regeringsbeslutets kanslisvenska ”en hemlig styrka som – tillsammans med annat Nato-samarbete – satte den svenska neutraliteten mer eller mindre ur spel” och ”en osynlig armé som tog order av en skugglik ledning”. Det låter förstås spännande, men vad jag själv ser i regeringsbeslutet är att en socialdemokratisk ministär godkänner en folklig motståndsrörelse ex post, och ställer dess tilldelade medel under redovisning och revision av en överdirektör på Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS. Kan det bli svenskare? Riksdagens förre talman Björn von Sydow, som jag intervjuar i boken, har ingen annan uppfattning än jag – även om Gunnar försöker få det att framstå annorlunda.
Mycket mer än så här är egentligen inte meningsfullt att säga som svar på Gunnars kritik av min bok. Det är hopplöst att diskutera med ett konspiratoriskt sinne som hans. För Gunnar förefaller, till exempel, det som påstås om nationalsocialisten Otto Hallbergs planer på en ”räddningsorganisation” i en spekulativ nyhetsartikel från 1991 ha ett högre källvärde än den samtida brottsutredningen.3 På samma sätt anser han att CIA-officeren William Colbys memoarer, utgivna 1978, är mer trovärdiga i frågan om USA:s inblandning i den svenska stay behind-verksamheten än underrättelsechefen Thede Palms samtida dagböcker – eller försvarsstabschefen Carl Eric Almgrens syrliga kommentar, att Colby ”talade ju sedan mycket vältaligt om hur underbart mycket han hann att göra [i Sverige]”.4 Bara därför att dessa källor passar Gunnars förutfattade åsikter. Mitt källmaterial förvandlas till partsinlagor.
Palmemordet tillför inget
Men jag ska till sist ändå säga något om det ämne som denna blogg i huvudsak handlar om: mordet på Olof Palme. Jag har hittills inte stött på ett enda belägg för att den stay behind-struktur som jag skildrar i Sveriges sak var vår låg bakom statsministermordet. Inga-Britt Ahlenius uppmärksammade debattartikel från 2013, till exempel, bygger inte på någonting mer än hennes egna spekulationer; det vet jag, eftersom jag har frågat henne. Att jag inte berör mordet närmare i min bok beror helt enkelt på att det, enligt den kunskap jag för närvarande har, inte tillför något till förståelsen av stay behind-fenomenet i Sverige.
Varför skulle ledningen för en organisation satt att skydda den svenska staten störta en statsminister, som dessutom personligen sanktionerat dess verksamhet med sin namnteckning?5 Återstår då ett gräsrotsinitiativ, ungefär som i Henrik Bromanders utmärkta roman Skymningstid om en övergiven och hämndlysten stay behind-cell. Men hur skulle det komma till stånd i en strikt sektionerad organisation, där medlemmarna i en enskild cell arbetade ovetande om varandras existens?
Jag tvivlar förstås inte på att Gunnar Wall har en förklaring.
FOTNOTER
Francesco Cacciatore, “Stay-Behind Networks and Interim Flexible Strategy: The ‘Gladio’ Case and US Covert Intervention in Italy in the Cold War,” Intelligence and National Security 36 (5) 2021, s. 654; Leopoldo Nuti, “The Italian Stay-Behind Network – the Origins of Operation ‘Gladio’,” Journal of Strategic Studies 30 (6) 2007. ↩︎
”Angående bemyndigande för chefen för inrikesdepartementet att tillkalla en kommitté för handhavande av viss verksamhet m. m.”, femtioårsprotokollet nr. 14, den 2 december 1955. Inrikesdepartementet Hemliga arkivet, serie A 1, vol. 2. Riksarkivet. Utlämnat utan hinder av sekretess. ↩︎
Brottmålsakt 627/1952. Uppsala rådhusrättsarkiv, G II 1:56. Landsarkivet i Uppsala. ↩︎
Neutralitetspolitikkommissionen, ”Utskrift av utfrågningen av general Carl Eric Almgren” den 12 mars 1993. Regeringskansliets centralarkiv, s. 29. ↩︎
Brev från Tage Erlander till Alvar Lindencrona den 20 juni 1949 med Olof Palmes underskrift daterad den 30 juni 1970. Säkerhetstjänstkommissionens arkiv, Skh vol. 4. Utlämnad den 22 november 2023 utan hinder av försvarssekretess. Magnus Hjort upplyste mig om var fullmakten förmodligen förvarades. ↩︎
Mordet på Olof Palme är fortfarande ouppklarat. Ett av de uppslag som väckt uppmärksamhet är att dådet skulle kunna ha kopplingar till det svenska Stay Behindnätverket. I denna avslutande del av min recension av Johan Wennströms bok om Stay Behind går jag in på vad han har att säga om det. Svaret är: ingenting. Det är, menar jag, en otillfredsställande tystnad. FOTO: Alvin portal, Wikimedia Commons.
JOHAN WENNSTRÖM LÄGGER NER EN HEL DEL ENERGI på att presentera en respektabel bild av själva grundandet av det svenska Stay Behindnätverket. Men när det gäller det hemliga nätverkets fortsatta existens väljer han i stort sett att ignorera alla besvärande uppgifter som tycks handla om denna verksamhet.
Det här är tredje och avslutande delen av en recension av Johan Wennströms bok. I den första delen tog jag upp Gladio, den italienska delen av Stay Behind och diskuterade varför den bakgrunden saknades i boken. I den andra delen behandlade jag hur Johan Wennströms beskriver Stay Behinds uppkomst i Sverige.
Min recension av Sveriges sak var vår är avsedd som både en sorts avstämning av forskningsläget kring denna dolda del av svensk historia och en bedömning av vad Wennström lyckats bidra med.
Johan Wennström har glädjande nog meddelat att han kommer att svara på min recension här på bloggen.
Som vanligt välkomnar jag alla läsare att debattera eller ställa frågor i kommentarsfältet – även nu med begränsningen att varje läsare bara kan posta en kommentar per dag./ Gunnar Wall
Låt oss nu gå in på sådana uppgifter. Det handlar om saker som det mestadels skrivits om först efter kalla krigets slut då det blivit känt att dessa hemliga Stay Behindstrukturer existerade i västeuropeisk skala. Innan dess hade det bara funnits rätt så oroande och svårbegripliga tecken på att det fanns företeelser med någon sorts militär anknytning som stod utanför all demokratisk insyn.
Åke Ortmark, Gustaf Olivecrona och Lars Orup blev på 60-talet kända som ”de tre O:na” i svensk television, journalister som introducerade en tuffare intervjuteknik, kallad ”skjutjärnsjournalistik”. På vänstra bilden syns de med statsminister Tage Erlander, Ortmark är längst till höger på bilden. Han syns också på färgfotot från Bokmässan 2007. FOTON: Public domain.
Men det hade faktiskt skrivits en del redan då, mitt under kalla kriget.
Journalisten Åke Ortmark kom 1971 ut med Maktens redskap, en reportagebok om rättsapparaten. Där tog han också upp vissa hemliga grupperingar som han fått kännedom om, bland annat en sammanslutning som leddes av en kvinna som han bara kallade Barbro.
Han berättade att Barbro tidigare varit anställd vid FRA, Försvarets Radioanstalt, och att hon var aktiv på hög nivå inom FRO, Frivilliga Radioorganisationen, en gruppering med kopplingar till försvarsmakten. Hon har senare identifierats, bland annat av journalisten Thomas Pettersson.1
Barbrogruppen
Ortmark inleder presentationen av vad han fått fram genom att skriva att det finns ”en intressant grupp människor som i sina ansträngningar att rädda Sverige undan kommunismen har kommit att ägna sig åt något som är eller gränsar till olovlig kårverksamhet, ett brott som i värsta fall kan rendera förövaren två års fängelse”. /…/ ”Dessa personer berättar fascinerande och ibland skrämmande historier om sina bedrifter i Säpos och fosterlandets tjänst. Inte sällan innehåller berättelserna anspelningar på våldsamheter med för rikets fiender förödande utgång.”/…/ ”Det finns gott om vapen i dessa kretsar, säregna dokument cirkulerar och märkliga aktioner företas.”
Och så kommer han in på den hemliga enhet han lyckats skaffa sig särskild kunskap om:
”Ledare för en grupp personer på denna nivå är en kvinna som vi kallar för Barbro. Hennes fullständiga namn ska inte avslöjas här eftersom det är möjligt att gruppmedlemmarna kommer att åtalas för sin verksamhet. Barbro är ett bastant fruntimmer. Hon är kraftig, tuff, auktoritativ, humorfri och starkt misstänksam mot allt som luktar socialdemokrati, socialism eller kommunism. Hon ser med stor skepsis på det moderna samhället. Hon anser att de subversiva tendenserna inte hålls i schack. Myndigheterna är alltför oskickliga och släpphänta. Grundfelet är att landet sedan decennier styrs av socialistiska politiker. Sådana människor är opålitliga. Alla människor är förresten opålitliga, men socialisterna har nått längst. I det läget måste kraftfulla människor vara beredda att gripa in och ta saken i egna händer.”
Den bild som Barbro själv förmedlat om motivationen till hennes verksamhet är att hon vill ”bidra till lösningen på det svenska narkotikaproblemet” och att hon därför startat sin verksamhet genom att samla ”en grupp på ett tiotal personer” kring sig.
Ortmark fortsätter: ”Dessa personer har sedan spanat efter narkomaner och langare och rapporterat sina upptäckter till polisen, dels narkotikapolisen, dels säkerhetspolisen.”
Enligt Ortmark är Barbros medarbetare ”tämligen kuriösa”. Han skriver att ”somliga individer” förmodligen skulle ha ”utsikter att få ett sjukintyg av en psykiater, de flesta har en romantisk dragning till vapen, uniformer och krigsmakt.”
Den bild som förmedlats till Ortmark är att gruppen ”huvudsakligen spanat efter narkomaner och langare”. Samtidigt konstaterar han att de rapporter från sådan narkotikaspaning som gruppen lämnat vidare tydligen betraktas som ”ointressanta” av polisen.
Men gruppens sätt att arbeta förefaller vara långt ifrån ointressant. Ortmark har fått uppgifter om att dess medlemmar ägnat sig åt illegala spaningsmetoder. Ett exempel som nämnts av flera källor är att ”några gruppmedlemmar” vid ett tillfälle ”bröt sig in i ett hus för att stjäla en viss personförteckning”. Andra uppgifter som Ortmark fått del av pekar på att Barbrogruppen ägnar sig åt olaglig telefonavlyssning.2
Det kom en del förhandspublicitet inför utgivningen av Åke Ortmarks bok. Och det ledde till en smått dramatisk händelse: ledaren för Barbrogruppens lokala enhet i Malmö beslutade sig för att hoppa av verksamheten. Han gav en stor intervju i Sydsvenska Dagbladet där han framträdde anonymt. Till tidningen sa han bland annat att han blivit skrämd av de senaste dagarnas avslöjanden:
”De vi bevakar kan hamna i panik. Fruktansvärda saker har hänt flera av rörelsens medlemmar på senaste tiden och jag är livrädd för vad som kan hända mig själv. Vi rör oss bland farliga mäktiga narkotikakungar, klubbdirektörer m fl som inte vill bli synade. Marken under oss är alltid glödhet.”
Vid tiden för intervjun planerar Malmöledaren att bege sig utomlands. Han förklarar samtidigt att Malmöorganisationen kommer att fortsätta sin verksamhet med en ny ledare.
Tidningen beskriver den intervjuade ledaren som ”en slätkammad man i restaurangbranschen, strax under de 40 åren”.
Mannen berättar att hela organisationen består av 500 personer ”som kan mobiliseras vid kriser”. Han beskriver denna styrka som ”välutbildad” och säger att rörelsen regelbundet håller träningsläger utanför Stockholm där medlemmarna får ”lära sig knivkastning och annan vapenhantering”. Det framgår också av intervjun att ”anmärkningsvärt många av rörelsens kuggar är reservofficerare och polismän” men att det också förekommer ”servicefolk som är vana att frottera sig i alla tänkbara kretsar”, bland annat kypare och taxichaufförer.
Den intervjuade mannen berättar om hur han själv blev rekryterad. Han serverade på en kändisklubb i Stockholm när hans chef plötsligt kallade in honom till sig och frågade: ”Vad tycker du om förruttnelsen i samhället, om knark, sex, spionage och infiltration?”
Det var själva rekryteringsfrågan – och det var rätt fråga att ställa till just honom. Han gick med utan tvekan. Rörelsens ideologi beskriver han med orden: ”Vi vill försvara Sverige mot nedsmutsning. Vi vill ha ett rent Sverige. Vi älskar vårt fosterland. Sådana som vi brukar kallas storsvenskar.”
Och vad gäller att gruppens existens uppmärksammats av Åke Ortmark säger den avhoppade Malmöchefen lite kryptiskt: ”Ortmark står också under vår bevakning, hans rotande i olika samhällsorgan är långt ifrån ofarligt.”3
Det framgår alltså ganska klart att Barbrogruppen och dess motsvarighet i Malmö (och troligen på fler håll) gentemot den öppna polisen profilerade sig som grupper som spanade på narkotikabrottslighet i syfte att hjälpa olika myndigheter. Samtidigt vet vi att detta aldrig var det centrala syftet från ledningen för Stay Behind-verksamheten. Däremot kan det inte uteslutas att hänvisningar till kamp mot narkotikabrottsligheten kan ha varit ett effektivt argument för att få nya medlemmar i gruppen att tänja på sina moraliska gränser när det gällde inbrott, avlyssning och andra kriminella spaningsåtgärder. Och kanske en del av dessa medlemmar ibland trodde att de deltog i spaningar som riktade sig mot narkotikabrottslighet fast operationerna egentligen hade helt andra syften.
Donald Forsberg och walkie-talkiemännen
Just spaningen på narkotikabrottslighet går också igen i uppgifter från Donald Forsberg, en tidigare agent för den militära underrättelsetjänsten IB som enligt egen uppgift också arbetat för Stay Behind.
Forsberg intervjuades av Radio Gotland 2015 och sa då apropå iakttagelserna av män med walkie-talkies i centrala Stockholm den kväll då Olof Palme mördades:
”Jo, men det har sin förklaring och här sitter jag inne på en bild som ett fåtal känner till. Det fanns en gruppering i det här landet som i händelse av krig skulle utföra en viss form av sabotage mot en främmande makt som tar sig in i landet och i stadsbilden. Den här gruppen tränade i fredstid i stadsbild för att så att säga kunna utföra de uppgifter som de var ålagda att göra.
Antingen så tränade man mot fiktiva objekt eller så tränade man så att säga mot objekt som var identifierbara. Och den här gruppen samarbetade med en organisation som bildades i slutet på 60-talet som hette Föräldraföreningen Mot Narkotika, FMN. Föräldraföreningen gav den här gruppen tips om narkotikalangare i just de här områdena inom stadsbilden i Stockholm.”4
Forsberg återkom till saken när han hördes av Palmeutredningen samma år. Där berättade han att hans uppgifter i radioprogrammet syftade på personer som arbetade för Frivilliga Radioorganisationen, FRO och att gruppen leddes av en kvinna vid namn Barbro.
Det är helt klart samma person som Åke Ortmark skrev om långt tidigare.
Ett av fåtaliga kända foton på Barbro, till höger FRO:s vapensköld.BILDEN på vapenskölden: Wikimedia Commons.
I detta förhör med Forsberg står det vidare: ”FRO skulle tillsammans med FRA i händelse av krig eller att Sverige blivit ockuperat av främmande makt ingå i en organisation som kallades för ’Stay Behind’ och skulle vara en form av motståndsrörelse. /…/ Forsberg vet också att FRO övade i bland annat centrala Stockholm mot fiktiva mål och att man då hade spaningsgrupper utrustade med walkie-talkies.”
Vidare berättar Forsberg att han sett två personer som tillhörde FRO när han själv rörde sig i Stockholm vid 18-tiden den dag då Olof Palme mördades. Han hade dock inte sett om de bar på walkie-talkies.
I samma förhör tog Forsberg för övrigt upp att han trodde att det var Christer Pettersson som skjutit Olof Palme. Han var noga med att han inte försökte peka ut Barbrogruppen eller någon annan del av Stay Behindnätverket för statsministermordet.5
Det fanns det dock en annan person med framstående bakgrund i hemlig statlig verksamhet som gjorde. Vi kommer snart till honom.
Men först några ord om vad Forsberg sa i ett senare förhör från Palmeutredningens sida. Han hördes igen den 24 oktober 2017. Där berättade han att han själv deltagit i Stay Behind-verksamhet och att hans anknytning till IB i själva verket varit en gardin för det han verkligen höll på med.
I förhöret kommer Forsberg med en del detaljer kring Stay Behinds verksamhet, som exempelvis att hålla sig med aktuella kunskaper om hur man kunde ta sig runt i tunnelsystemen under Stockholm.6
Donald Forsbergs uppgifter ger alltså stöd för att det Åke Ortmark skrev om redan 1971, om den besynnerliga kretsen av ”storsvenskar” och deras hemliga verksamhet handlade om enheter inom Stay Behindnätverket. Och Forsberg vill alltså peka på möjligheten av att det var just Stay Behindkretsar som var aktiva med radiokommunikation i centrala Stockholm samtidigt som Olof Palme mördades. Det var den sortens uppgifter som inte var tillgängliga för Palmeutredarna åren närmast efter mordet då fortfarande existensen av det svenska Stay Behind var en väl bevarad hemlighet.
Olof Frånstedts slutsatser
En som trodde att dessa kretsar med walkie-talkies faktiskt kunde vara inblandade i Palmemordet var Olof Frånstedt som var operativ chef på Säpo från 1967 till 1978.
En sak reagerade han på när det dök upp i nyhetsflödet under veckorna efter dådet på Sveavägen, berättade han i en intervju som författaren Anders Jallai gjorde med honom:
”Det sas att i samband med mordet hade det funnits ett antal personer runt omkring där som hade walkie-talkies. Och det var ju inte så vanligt att folk hade det.”
Frånstedt visste att det fanns grupper i Sverige som arbetade på det sättet med politisk spaning. Och han sa att han dragit slutsatsen att dessa grupper inte arbetade för sig själva, utan att de ”förmodligen ingick i ett större nät”.7
Själv kände Frånstedt till två sådana grupper, i intervjun med Jallai kallade han dem Barbrogruppen och Leongruppen efter förnamnen på de personer som ledde dem. I sina memoarer tar han också upp dessa grupper och kallar dem för Barbrogruppen och Lennartgruppen.
I memoarerna berättar han också om sitt första möte med Barbro. Han skriver att det var i januari 1975. Kanske han minns fel om tidpunkten – Ortmarks bok visar ju att Barbro varit igång med sin hemliga verksamhet flera år tidigare.
Barbro hade kommit oanmäld till Säpo och bett att få tala med Frånstedt personligen. Sådant hände nästan aldrig, framför allt brukade inte obekanta personer göra så. Och Frånstedt visste inte vem hon var.
”Hon presenterade sig som Barbro. Inget mer. Inget efternamn, även om jag redan kände till det. Hon förklarade att hon kommit för att ge mig och Säpo information om vissa aktiviteter som hon och några andra personer ägnade sig åt.”
Frånstedt noterar att hon är propert klädd i en slags tweedkappa och i 40–45-årsåldern. Hon beter sig som en ”befälsmänniska” och tar plats i rummet utan att tveka. När hon kommer till sitt ärende blir han lite häpen:
”Barbro berättade nämligen att hon var ledare för en grupp personer som hade som hobby eller intresse att följa efter och bevaka personer som var extrema vänsteranhängare eller nazister eller snarare personer som de misstänkte var någon slags politiska extremister.”
Hon förklarade vidare att den grupp hon var ledare för bedrev sina spaningar på kvällar och nätter och att spaningarna ofta var noga förberedda. De valde ut ett ”spaningsobjekt” och posterade sig vid personens bostad. När den som skulle övervakas kom ut följde de efter för att se ”vem eller vilka” den övervakade personen ”besökte eller tog kontakt med”.
Många i gruppen använde sig av moped eller motorcykel för att lätt kunna följa sina objekt. Och de kommunicerade inbördes via walkie-talkie.
Gruppen brukade också dyka upp vid demonstrationer för att registrera deltagare.
Frånstedt förstod att det rörde sig om en ”väl organiserad grupp som ägnade sig åt en slags hemlig registrering och övervakning”. Han skriver också att ”motiven var dimmiga, i varje fall i Barbros beskrivning för mig”.
Barbro berättade också om kopplingarna mellan gruppen och Frivilliga Radioorganisationen.
Frånstedt frågade till sist vad det var hon ville. Tänkte hon be Säpo om hjälp med något eller ville hon erbjuda information?
Nej, inte alls. ”Det är precis tvärtom”, svarade Barbro.
Hon ville bara informera Säpo om att gruppen fanns och att hon ville att den skulle lämnas ifred om folk från säkerhetspolisen märkte att den agerade ute på stan.
”Det Barbro hade beskrivit var en militant grupp som inte ville ha kontakt med andra”, skriver Frånstedt. Han ber henne komma igen nästa dag med en skriftlig sammanfattning. Det gör hon också. Vid det tillfället berättar hon om den andra gruppen, den som han i memoarerna kallar ”Lennartgruppen”. Barbro och Lennart kommunicerade med varann för att koordinera verksamheten, men annars var ingen kontakt tillåten mellan medlemmar som tillhörde olika grupper.
I sin bok skriver Frånstedt att Barbro berättar att hon blivit skickad till honom av en chef på IB. Och han får senare bekräftat från IB-håll att det finns kontakt mellan IB och de här grupperna.8
I intervjun med Anders Jallai låter det lite annorlunda. Även där framgår det att grupperna har kontakt med den militära underrättelsetjänsten. Men Frånstedt berättar också att han får i uppdrag att säkerhetskolla gruppernas medlemmar i Säpos register så att det inte ska finnas något som kan inge oro eller tvivel om deras lämplighet för den verksamhet de sysslar med. Och den som ger honom de namn han ska kolla är en man som Frånstedt beskriver som en av cheferna i den svenska Stay Behind-organisationen, någon som befinner sig på nivån direkt under högste chefen Alvar Lindencrona.
Frånstedt förklarar för Jallai att han påminde sig kontakten med Barbro och den kunskap han fått om dessa hemliga grupper när han hörde om walkie-talkiemännen runt mordplatsen vid Dekorima:
”Det slog mig då att de här människorna som nämndes i uppgifterna i utredningen om personer med walkie-talkies, det kan ha varit den här gruppen. Det var sannolikt att de borde ses som möjliga mördare, möjliga Palmemördare.”
Vad gjorde då Frånstedt?
Han gjorde ingenting, berättar han för Jallai. Ganska snart hade han nämligen fått klart för sig att riktlinjerna för mordspaningarna utarbetades av Hans Holmér och Ebbe Carlsson gemensamt och att de hade bestämt sig för PKK-spåret.
Frånstedt tolkade det som att Holmér och Ebbe var regeringens politiska fixare:
”Jag ringde inte, tog ingen kontakt med Holmér och Ebbe Carlsson för jag visste att det var fullständigt meningslöst, de hade redan bestämt sig för hur det skulle vara.”
Jallai undrar om Frånstedt menar att Ingvar Carlsson, Palmes efterträdare som statsminister, helt enkelt visste så mycket att han dragit slutsatsen att det hela var för känsligt för att utredas.
Frånstedts tankegångar pekar förstås på att en så hemlig struktur som det svenska Stay Behindnätverket mycket väl skulle kunna vara involverad i brottslig verksamhet – några utomstående kontroller tycks det knappast finnas. Och med tanke på den höga sekretessen även mellan olika delar inom nätverket finns det inga garantier ens för att interna kontroller skulle fungera.
Palmhusgruppen
Det finns ett ytterligare intressant exempel på hur polisen kommit i kontakt med något som låter som Stay Behindverksamhet av ett slag som starkt påminner om Barbrogruppens – och sedan släppt saken på ett sätt som kan förefalla lättvindigt. Och även den här gången handlar det om möjliga kopplingar till ytterst allvarlig brottslighet – i detta fall en gigantisk utpressningsaktion mot ett åttiotal storföretag och statliga verk.. Den pågick under 1983 och 1984. Utpressningsbreven var undertecknade med ”Cobra” eller bara ”C”. De var formulerade på god svenska och innehöll allvarliga attentatshot. Vid två tillfällen placerade Cobra också ut bombattrapper, en vid E4:an i Sollentuna och en annan hängande under Västerbron i Stockholm.
Utpressare brukar vanligen uppmana sina offer att inte vända sig till polisen. Cobra hade i stället kombinerat sina utpressningsbrev med att också skriva direkt till rikspolischefen Holger Romander och kräva att denne skulle medverka till att pengarna betalades ut. De samlade kraven uppgick till över en miljard kronor.
En stor polisinsats där Säpo spelade en viktig roll sattes in för att avslöja Cobra. De involverade poliserna utgick från föreställningen att det rörde sig om en professionellt organiserad grupp, kanske med internationella kontakter.
Men det hela slutade med att en taxichaufför från Nacka greps och senare åtalades. Åtalet mot honom gick ut på att han agerat ensam. Det var också hans egen version. En helt central del av bevisningen vid sidan av hans erkännande utgjordes av en utförlig dagbok som han själv hade skrivit, där han steg för steg redogjorde för sina åtgärder i utpressningsaktionen och där ett bärande inslag var att han varit helt ensam om allting
Han åtalades för försök till grov utpressning, sabotage och försök till sabotage samt olaga vapeninnehav. Och hela åtalet gick ut på att han, precis som han sagt, agerat på egen hand.
Det såg med andra ord ut att finnas underlag för ett längre fängelsestraff.
Men så blev det inte.
Taxichauffören dömdes för de brott han åtalades för, men rätten beslutade att påföljden skulle bli sluten psykiatrisk vård.
De rättsliga turerna tog sin tid. Först den 16 juni 1986 – några månader efter mordet på Olof Palme – fördes han till en psykiatrisk klinik på ett mindre sjukhus. Tio dagar senare skrevs han ut eftersom läkarna bedömde att han var frisk. Han var fri.
Det var ett överraskande slut på en enorm och i stora stycken välplanerad utpressningsaktion.
Lika överraskande var kanske att många år senare bad Palmeåklagaren Krister Petersson att få ut Säpos utredning av utpressningsärendet. Orsaken var att han ville få tag i det material som fanns om en märklig grupp som under en fas av utredningen framstått som misstänkt men som senare kom att avskrivas.
Det här var under den tid då Palmeutredarna på olika sätt försökte få fram uppgifter om en eventuell koppling mellan Stay Behind och Palmemordet.
Och det som intresserade Petersson var att den nyss nämnda märkliga gruppen hade en profil som väldigt mycket liknade till exempel Barbrogruppens. Den här gruppen brukade träffas på kaféet Palmhuset på Norrmalmstorg i centrala Stockholm.
Gamla Palmhuset på Norrmalmstorg. Det uppfördes 1972 och revs tjugo år senare då det ersattes av en ny byggnad som också kallas Palmhuset. Men det var alltså i byggnaden på bilden som den före detta militären samlade sina anhängare och sände ut dem på uppdrag runtom i Stockholm. FOTO: Mikael Frölund.
Det hade visat sig att en före detta militär var en centralfigur i Palmhusgruppen. Militären hade sin bakgrund i en av ett antal ligor som tidigare varit verksamma inom försvaret och som sysslat med utpressning och stöld. En språkprofessor som analyserat Cobras utpressningsbrev tyckte att de var utformade på ett sätt som kunde stämma in på hur denne militär skulle ha uttryckt sig. Och samme militär hade samlat ett antal människor omkring sig som han träffade under konspirativa former. En av de vanliga mötesplatserna var just Palmhuset.
Kväll efter kväll kunde deltagarna i kretsen samlas på Palmhuset för att sedan bege sig ut på stan med anteckningsblock. När den före detta militären hördes uppgav han att han rekryterat folk till gruppen under förespegling av att den arbetade för Rikskriminalen eller Säpo. Han hade sedan skickat ut dem för att spana på personer som skulle kunna vara terrorister och narkotikabrottslingar. Tar man den före detta militärens berättelse på orden är det lätt att föreställa sig att medlemmarna i hans grupp var väldigt lättledda personer, med dåliga kunskaper om samhället. Men en av deltagarna i gruppen var ombudsman i TCO.
Det hela var givetvis ytterst märkligt och verksamheten förde lätt tankarna till Barbrogruppen. Det är med andra ord naturligt att fråga sig om detta kunde vara en del av Stay Behindverksamhet. Alternativet var annars, kan det tyckas, att det rörde sig om en grupp med en verksamhet som konkurrerade med Stay Behinds. I vilket fall, med tanke på den militäre ledarens kriminella bakgrund borde det hela framstå som rätt alarmerande – i synnerhet om det kunde finnas kopplingar till den stora och till synes professionella utpressningsaktionen.
Men det som hände var att gruppen hastigt avfördes från Cobrautredningen med motiveringen att den helt enkelt var harmlös. Och i stället dömdes alltså taxichauffören som ensam gärningsman – för att sedan släppas fri i rekordfart.10
Det kanske hör till historien att taxichauffören själv hade en lång, kvalificerad och väl vitsordad militär tjänst bakom sig. Han hade varit knuten till regementet I 1 och till fem svenska FN-bataljoner i Mellanöstern.11
Artikel i Svenska Dagbladet från december 1984 om Operation Cobra och om hur taxichauffören ensam ställdes inför rätta.
En ytterligare inblick i den typ av dolda verksamhet av det här slaget som förekommit får vi i en intervju som journalisten Lars Borgnäs gjorde med en man som han kallade ”Björn” och som framträdde i en TV-dokumentär 1999.
”Hatet mot Palme var otroligt intensivt”
Björn hade precis som taxichauffören militär utbildning och hade även han varit i FN-tjänst. Lars Borgnäs berättade om honom: ”Han var under 80-talet engagerad i antikommunistiska kretsar där det fanns ett brinnande hat mot Olof Palme. Han säger att om hans identitet röjs kan det gå honom mycket illa men han vill ändå berätta.”
Och så här säger Björn själv i programmet:
”Jag kom för ett antal år sedan in i en hemlig svensk motståndsrörelse, tänkt att vara en sista försvarslinje om Sverige skulle bli anfallet. De personer som ingick, de skulle helst ha militär bakgrund, jägarsoldater, reservofficerare. Framför allt skulle de vara hängivna antikommunister, moraliska soldater som de kallades. Rörelsen stod hemvärnet nära och det fanns också medlemmar i polisen. Jag fick aldrig överblick över hela rörelsen. Det var det inte många som hade. Man var indelad i små grupper som skulle ha så lite kontakt med varandra som möjligt. Det fanns en hel del vapen, också sådana som var oregistrerade och inte kunde spåras. I fredstid sysslade rörelsen till exempel med att samla in information om opålitliga personer, säkerhetsrisker. Det kunde vara både spaning, övervakning och avlyssning. Rörelsen bytte information med folk i Säpo på ett informellt sätt. En del information gick också vidare till utlandet.”
Björns vittnesberättelse fortsätter:
”Hatet mot Palme var otroligt intensivt i rörelsen. Han sågs som en förrädare, dels genom sin flathet mot ryssarna men också till exempel att han månade om [den palestinske ledaren] Yassir Arafat. Jag vet helt säkert att man i perioder övervakade Palme men också några andra socialdemokratiska politiker som man misstänkte var opålitliga. Den övervakande gruppen bestod av fyra till sju personer. Man hade bra teknisk utrustning, telefonavlyssning var inget problem. Jag tror att det förekom buggning också. Och när man övervakade fysiskt hade man radiosamband. Jag var inte själv med om att övervaka Olof Palme, men jag vet att det gjordes. Inte kontinuerligt alltså, men i perioder.”12
Det här är en del av de uppgifter som tycks peka på svenska Stay Behindnätverkets verksamhet och som kommit fram under de senaste årtiondena. Det är med andra ord inte så att det saknas information om vad som ser ut som enheter inom svenska Stay Behind.
När jag började läsa Johan Wennströms bok undrade jag förstås hur mycket han skulle lyckas att fylla i de luckor som finns kring dessa märkliga och i vissa fall väldigt oroande uppgifter. Det här handlar ju om övervakning av politiska motståndare med i alla fall delvis olagliga metoder – buggning var till exempel totalförbjudet i Sverige ända fram till 2008, och förutsättningarna för telefonavlyssning från myndigheters sida var noga reglerade. Att de grupper det handlar om också tycks ha hanterat oregistrerade vapen är ännu ett exempel på verksamhet utanför lagen. Ännu värre framstår det som att figurer som tycks ha hört hemma i den här sortens nätverk ser ut att ha glidit undan mycket allvarliga brottsmisstankar i samband med Cobra-affären, den nämnda gigantiska utpressningshärvan.
Och om grupper av det här slaget spionerade på landets statsminister tillkommer förstås ytterligare en allvarlig komplikation. Den komplikationen framstår som än mer alarmerande med tanke på att den sista konstellationen Palmeutredare, den som leddes av Krister Petersson, rätt noga utredde möjligheten av att en gruppering inom Stay Behind kunde vara ansvarig för Palmemordet. Den delen av utredandet landade till sist i den olyckliga situationen att det inte var möjligt att komma längre. Det gick helt enkelt inte att få ut så mycket från andra myndigheter. Och personer som uppenbarligen hade kopplingar till Stay Behind var ytterst fåordiga när de hördes av mordutredarna. Jag redovisar utförligt en hel del omständigheter kring Palmegruppens arbete med det här uppslaget i min bok Rättsskandalen Olof Palme.13
I den boken gör jag också ett försök att komma längre när det gäller en central del av Palmeutredarnas research – den som handlade om fallskärmsjägare med uppgifter som också passade in på en hemlig motståndsrörelse – och specifikt om en militär som av den kommission som granskade Palmeutredningen på 90-talet kallas ”löjtnant X”. Det fanns flera viktiga ingångstips med anknytning till fallskärmsjägare som sysselsatt utredarna. Ett handlade om hemliga övningar som gick ut på ”likvidering av informationsbärare”, ett annat handlade om deltagare i en hemlig militär elitövning på Gotland som flugit till Stockholm under morddagen. Övningen hade letts just av ”löjtnant X”.
Jag kom tillräckligt långt för att kunna konstatera att det fanns rader av ouppklarade frågetecken omkring denna hemliga militära verksamhet och dess sannolika koppling till Stay Behind och möjliga koppling till Palmemordet.14
Johan Wennström hade, som vi konstaterat, en mycket positiv uppfattning om Stay Behind redan innan han påbörjat sitt forskningsarbete. Desto viktigare var det då, kan man tycka, att han inte hoppade över uppgifter som kunde komplicera den bilden – framför allt kanske han borde ha ägnat sig åt att undersöka sådant som antydde förekomsten av väldigt kontroversiella aktiviteter under den senare delen av kalla kriget.
Och här finns det verkligen anledning att vara direkt besviken på hans bok – särskilt med tanke på att han själv hävdar att boken ”för första gången” skildrar motståndsrörelsen ”bortom myterna och i full skala”.
För att vara tydlig: jag hade inte väntat mig att han skulle godta varje misstanke om extremism och ren brottslighet i Stay Behindverksamheten som obestridlig sanning. Det gör inte jag heller och självklart vill jag inte kräva det av någon annan. Men det jag hade väntat mig var att han skulle förhålla sig till dessa existerande uppgifter och inte bara presentera sin historik som om de inte fanns.
Inga-Britt Ahlenius, tidigare undergeneralsekreterare i Förenta Nationerna – en av dem som ställt frågor om Stay Behind och Palmemordet. Foto: Gunnar Wall
Här följer en (ofullständig) lista på sådant som Johan Wennström över huvud taget inte nämner i sin bok:
• Åke Ortmarks tidiga avslöjanden om Barbrogruppens verksamhet;
• Olof Frånstedts slutsats att Barbrogruppen var kopplad till Stay Behindnötverket och hans misstankar om att gruppen kunde ha varit inblandad i Palmemordet;
• Inga-Britt Ahlenius uppmärksammade debattartikel i Dagens Nyheter från 2013 om möjliga kopplingar mellan Stay Behind och mordet på Olof Palme;
• IB-mannen Donald Forsbergs uppgifter från 2015 om att personer från ”motståndsrörelsen” var aktiva i Stockholm under mordkvällen;
• Krister Peterssons utredning under åren 2017-20 av misstankar om kopplingar mellan Stay Behindkretsar och Palmemordet.
Och som jag påpekat tidigare: Johan Wennström nämner inte Licio Gelli eller några andra centralfigurer i skandalerna kring Stay Behind i Italien och inte heller den skarpt formulerade EU-resolution som krävde upplösning av de hemliga europeiska nätverken.
Hittills har de flesta svenska skribenter som tagit upp Stay Behind haft en kritisk utgångspunkt. Jag hade gärna sett att Johan Wennström kommit med ett genomarbetat försök att bemöta den kritiken. Men hans bok uttrycker tyvärr inte sådana ambitioner även om han gärna vill få läsaren att tro att han faktiskt lyckats avvisa alla kritiska tolkningar av den hemliga verksamheten.
Det har sitt värde att kunna konstatera hur svårt det tydligen måste ha varit att skriva en hyllande och samtidigt välgrundad historik om den hemliga svenska armén – trots den massiva uppbackning som Johan Wennström fått från olika håll.
I det avseendet är hans bok av intresse – lite krasst skulle man kunna säga att bättre blev det inte när det dolda nätverkets fana skulle hissas i efterhand.
Självfallet finns det ändå enskildheter i Johan Wennströms bok som lägger till pusselbitar till den än så länge väldigt ofullständiga bilden av denna undangömda verksamhet. Det kryptiska regeringsbeslutet är en sådan pusselbit. De många citaten från Thede Palm ger, om inte annat, en fascinerande bild av hur underrättelsemannen kämpar med en motspänstig verklighet när han ska teckna ner en historik om de egna insatserna.
I en efterskrift redovisar Johan Wennström också sina kontakter med Alvar Lindencronas dotter och hur hon berättat för honom om den förbryllande uppväxt hon hade. Det är intressant läsning på det rent mänskliga planet. Men alldeles sensationellt är det inte: Mikael Holmström intervjuade henne rätt utförligt redan i Den dolda alliansen som kom 2011.15
I Norge har det kommit ut åtskilligt med initierad litteratur om det landets Stay Behindverksamhet. Låt oss hoppas att framtida svensk research i alla fall kommer att skapa ett kunskapsläge som närmar sig det norska. Ämnet ropar fortfarande efter modiga och nyfikna forskare och journalister.
FOTNOTER
”En väl förborgad hemlighet” av Thomas Pettersson i Filter # 62 den 23 maj 2018. ↩︎
”Operation Cobra”, producent Fredrik Johnsson. P3 Dokumentär den 18 oktober 2009; Dan Hansén & Jens Nordqvist: En fantastisk idé – Operation Cobra. ICA Bokförlag 2006 sid 184ff, 200ff; min intervju med Krister Petersson den 7 december 2022; protokoll från åklagarmöte i Palmeutredningen den 24 maj 2019. ↩︎
”Goda vitsord som FN-militär” av Sune Olsson. Svenska Dagbladet den 22 december 1984. ↩︎
Lars Borgnäs: (tv-dokumentär): Mannen, mordet, mysteriet, del 3, Sveriges Television den 31 mars 1999. ↩︎
Gunnar Wall: Rättsskandalen Olof Palme. Semic 2023, framför allt sid 164, 251-256, 259f, 504, 516, 578f, 587f, 602f. ↩︎
A.a., framför allt sid 433-456, 473-508, 513f, 528-548. ↩︎
Johan Wennström, bilden, har skrivit en historik över svenska Stay Behind som hyllar den hemliga armén. I detta andra avsnitt av min recension går jag in på hur han hanterar verksamhetens uppkomst och dess relation till CIA respektive till nazisten Otto Hallbergs ”räddningsrörelse”. FOTO: Rickard L. Eriksson.
THEDE PALM VAR EN RELIGIONSHISTORIKER som blev chef för den hemliga militära underrättelsetjänst som gick under namnet T-kontoret och som var föregångare till IB. Han blev också en sorts operativ ledare för svenska Stay Behind tillsammans med militären Anders Grafström. Båda arbetade under den verklige Stay Behindchefen, försäkringsdirektören Alvar Lindencrona.
Thede Palm var en flitig dagboksskrivare. Så när Wennström fått tillgång till dagböckerna kan man förstå hans entuasiasm.
Men allt står och faller förstås med hur tillförlitliga dessa dagböcker är.
Det här är andra delen av en recension i tre delar av Johan Wennströms bok. I den första delen tog jag upp Gladio, den italienska delen av Stay Behind och diskuterade varför den bakgrunden saknades i boken. I denna andra del kommer jag till hur Johan Wennströms beskriver Stay Behinds uppkomst i Sverige. I en tredje del som snart publiceras kommer jag att gå in på frågor kring svenska Stay Behinds verksamhet under den senare delen av kalla kriget.
Min recension av Sveriges sak var vår är avsedd som både en sorts avstämning av forskningsläget kring denna dolda del av svensk historia och en bedömning av vad Wennström lyckats bidra med.
Johan Wennström har glädjande nog meddelat att han kommer att svara på min recension här på bloggen.
Som vanligt välkomnar jag alla läsare att debattera eller ställa frågor i kommentarsfältet – även nu med begränsningen att varje läsare bara kan posta en kommentar per dag./ Gunnar Wall
Wennström förmedlar i vilket fall med hjälp av dagböckerna bilden av att engelsmän och amerikaner pressade på för att själva ta ledningen över den svenska Stay Behindverksamheten och att Palm tappert stod emot.
Det finns inslag i hans beskrivning som hade motsvarighet i verkligheten. Innan det var klart att svenska krafter skulle ta itu med att bygga upp en NATO-samordnad motståndsrörelse fanns det helt uppenbart en vilja från militäralliansens representanter att själva få saker att hända. Men allt pekar på att det inte var något självändamål för britter och amerikaner att köra över svenskarna om man kunde lösa saker i samförstånd..
CIA:s William Colby som var stationerad i Stockholm hade i uppgift att få igång Stay Behindverksamhet i de nordiska länderna. Och som vi ska se längre fram hade han rätt flexibla instruktioner – rörelserna kunde byggas upp antingen direkt under amerikansk ledning eller i samarbete med de nordiska ländernas regeringar och myndigheter.
Thede Palm och ”Metro”
Wennström citerar ur Thede Palms dagböcker för att försöka visa att denne var principfast. Kontakterna med västmakterna skulle enligt Palm bara vara ”ett ganska obetydligt medel” för att uppnå framgångar med motståndsrörelsen, inte ett mål i sig. Och Wennström använder också citat ur dagböckerna för att mana fram bilden av att Palm stolt och framgångsrikt stod emot alla påverkansförsök så att resultatet blev att den svenska verksamheten styrdes från Sverige och ingen annanstans ifrån.
Bland annat skriver han om ett möte som Thede Palm hade med britter och amerikaner i London 1951. Palm skriver efter mötet i sin dagbok: ”Från andra sidan gav man med sig på samtliga punkter, och slutresultatet är entydigt det som jag skulle nå, nämligen att Metro är en helsvensk organisation under svensk kontroll, som kan utnyttja råd och hjälp från västsidan, ingenting mera.”1
”Andra sidan” var alltså britter och amerikaner. Och ”Metro” var en beteckning som Thede Palm använde i dagboken när han skrev om det svenska Stay Behindnätverket.
Det här citatet från Palm blir i Wennströms bok ett argument för att rörelsen var ”rent svensk, och inte, som så ofta påståtts, en NATO-skapelse.”2
Religionshistorikern Thede Palm (1907-1995) var under många år såväl chef för den hemliga svenska militära underrättelsetjänsten T-kontoret som en av de högsta ledarna för det svenska Stay Behindnätverket. Hans dagböcker är en central källa för Johan Wennström – men det finns argument för att ifrågasätta deras tillförlitlighet. FOTO: Tjurhufvud, Wikimedia Commons.
För Wennström blir dessutom själva det namn, ”Metro”, som Thede Palm använde, ett viktigt stödargument för tesen om den självständiga svenska motståndsrörelsen. Han undviker i sin bok att använda namnet ”Stay Behind” eftersom det just för tankarna till det USA-ledda NATO-projektet som byggdes upp på europeisk nivå. I stället framställer han det som om Metro är det ”riktiga” namnet på den svenska rörelsen – han har ju hittat det i Palms dagböcker. Och det unika namnet får då symbolisera rörelsens självständighet
Men hur tungt är det argumentet?
Inte så tungt. Även om det vore sant att den svenska hemliga armén ”egentligen” hette Metro så bevisar det förstås inget. Den italienska delen av Stay Behind kallades Gladio, men var lika mycket en del av det NATO-ledda nätverket för det.
Mikael Holmström använder sig obekymrat av termen Stay Behind i sitt initierade verk om Sveriges relationer till NATO, Den dolda alliansen, som bygger på avsevärt mer research än Wennströms bok. Han nämner att ”de invigda svenskarna” just använde den termen eftersom det handlade om ”en internationell företeelse med likartade organisationer hos en rad NATO-länder.”3
Och på frågan vad den svenska organisationen egentligen hette så är det naturliga svaret att den inte hette något och inte skulle heta något. Den fanns ju officiellt inte. Olika personer har beskrivit den med olika termer, ”motståndsrörelsen” är en vanlig beteckning.
Ibland har namnet ”Arla Gryning” cirkulerat som en beteckning för åtminstone vissa delar av detta nätverk.4 Men termen Metro är det tveksamt om någon annan än Palm använt, och för hans del var det förmodligen bara som ett lämpligt täckord i dagboken.
Det framgår till och med av Johan Wennströms egen bok att Palms dagbok vimlar av koder. Till exempel skriver han ”Vildmannen” i stället för att namnge sin chef Alvar Lindencrona.5
Svenska Stay Behinds högste chef under många år, försäkringsdirektören Alvar Lindencrona (till höger) – här tillsammans med Pehr Gyllenhammar, också direktör i försäkringsbranschen (och far till Volvochefen Pehr G Gyllenhammar). Bilden är från 1963 då bolagen Thule och Skandia gick ihop och bildade Skandiakoncernen. FOTO: Public Domain.
Thede Palms dagböcker måste även av andra skäl behandlas med försiktighet som källmaterial. För ett par år sedan presenterade Andreas Ohlsson, intendent på Armémuseum, en uppsats vid Försvarshögskolan som är intressant i sammanhanget. Temat för uppsatsen var de gemensamma svenska och brittiska hemliga agentoperationerna i Baltikum på 40- och 50-talet – alltså ett ytterst hemligt och militärt offensivt samarbete mellan Sverige och ett NATO-land. Johan Wennström måste rimligtvis ha känt till denna uppsats, inte minst eftersom den utgår från hur de hemliga operationerna skildras just i Thede Palms tjänstedagböcker.6
Försköna omständigheter eller hitta syndabockar
Andreas Ohlsson inser att dagböckerna måste läsas kritiskt, av en rad skäl. Han betonar att anteckningarna ibland gjorts dagar eller till och med veckor efter de händelser som skildras. Ibland har Palm dikterat för en sekreterare vilket kan ha lett till missuppfattningar. Och vissa uppgifter från Palm kommer inte från vad han själv upplevt utan vad han har läst eller vad andra berättat för honom.
Men det finns ännu fler allvarliga bekymmer med Palm som källa, menar Ohlsson. Han skriver:
”Det syfte som Palm haft med sina anteckningar är dolt för läsaren men det går att spekulera i att han exempelvis velat skriva av sig, föra fram sina åsikter och rättfärdiga sitt handlande för eftervärlden. /…/ Det går inte att okritiskt behandla hans beskrivning av händelserna som att det gått till på just det sättet som Palm beskriver eftersom han samtidigt vill försvara sin egen roll och sitt eget agerande som underrättelsechef. Syftet med de ifrågavarande anteckningarna kan också vara att försköna omständigheter eller att hitta syndabockar i eller utanför organisationen för att frångå ansvar för vad som hänt.”7
Det där sista syftar specifikt på att operationerna i Baltikum – ämnet för Ohlssons uppsats – blev ett stort fiasko med tragisk utgång för de agenter som deltog. I samarbete med britterna hade Palm sänt dit dessa agenter med radiosändare och vapen för att bedriva gerillaverksamhet där. Men Sovjetunionen hade tidigt skaffat sig detaljerad kunskap om den hemliga operationen. Och samtliga inskickade agenter dödades eller greps och fängslades.8
Här fanns det alltså påtagliga skäl för Palm att även i sin dagbok mörka åtskilliga omständigheter. Men Ohlssons varningar för att lita på Palm är också mer generella:
”Det kan vid en första anblick vara lätt att tro att dagboken i sig är en redogörelse för Thede Palms ofiltrerade tankar. Det finns istället ett syfte med den och dagboken utgör ett bokslut som han själv vill lämna efter sig till eftervärlden. Dagboken beskriver för den delen inte vad som faktiskt har hänt eftersom materialet i så fall måste kontrasteras med andra källor /…/. Anteckningarna betyder inte att Palm verkligen har sagt allt det han skrivit, att han har markerat mot britterna, fransmännen eller amerikanerna på det sätt han påstår. Palm understryker på fler ställen att han inte är någon annans agent och är noga med att påtala det. Hur det verkligen förhöll sig kan jämföras med hur exempelvis britterna uppfattade saken, något som det skulle kunna finnas spår av i brittiska underrättelsearkiv. Det kan utgöra grunden för en studie i ett framtida forskningsprojekt.”9
Det här är ju en direkt markering av att den självbild från Thede Palms sida som Johan Wennström utan invändningar tar till sig måste betraktas med stor skepsis. Johan Wennströms egen ovilja eller oförmåga att ens försöka läsa Palm kritiskt är lite anmärkningsvärd. Och att han inte ens nämner Ohlssons uppsats som ju fokuserar på en kritisk läsning av Palms dagböcker är också aningen häpnadsväckande.
NATO-samarbetet var givetvis känsligt för Palm att alls kommentera av alla möjliga skäl och behoven av att filtrera uppgifter var uppenbara. Och dessutom blev kanske viljan att tona ner detta samarbete ännu starkare på grund av att Palm själv uppenbarligen kände olust inför att det gick väldigt långt.
Att han kände detta obehag kan vi till och med läsa oss till i Wennströms bok. Författaren brottas förvisso med sitt material för att få det att passa in i den historik han bestämt sig för. Men då och då spricker en annan berättelse fram. Kortfattat berättar Wennström i boken om hur konflikten mellan Thede Palm och hans chef Alvar Lindencrona till sist växte så stark så att Palm lämnade sitt uppdrag i den hemliga motståndsrörelsen.
Som Wennström påpekar är det inte helt klart om han avgick själv på grund av interna motsättningar eller helt enkelt blev sparkad. Dramatiskt var det i alla fall. Och vad det handlade om var att Palm kände sig överkörd av Lindencrona när han försökte försvara den svenska verksamhetens självständighet mot NATO.10
Hemligt ubåtssamarbete
I sak är det i alla fall lätt att konstatera att samarbetet med NATO var väl förankrat i den svenska krigsmakten genom en rad hemliga avtal, löpande kontakter och inövade rutiner. Försvarsreportern Mikael Holmström kom 2011 med den tidigare nämnda boken Den dolda alliansen där den saken blir mycket tydligt belyst. Några av de mer långtgående uttrycken för detta långtgående samarbete handlade om ubåtsoperationer. Holmström gav ett antal slående exempel:
• Det fanns speciella hemliga farleder för NATO-ubåtar på svenskt vatten. Där fick svensk militär inte fälla sjunkbomber;
• Det fanns en uppdelning av Östersjön mellan Sverige och Danmark när det gällde ubåtsoperationer. Uppdelningen användes i fredstid men skulle också gälla i krigstid i en gemensam ansträngning att besegra Sovjetunionen;
• Det fanns noga utvecklade svenska planer för minering av sovjetiska hamnar. Sådan minering övades längs den svenska kusten, exempelvis utanför Västervik – men svenska ubåtar övade också på dessa mineringar där det var tänkt att de skulle utföras, alltså utanför den sovjetiska kusten, på sovjetiskt vatten;
• Under 1980-talet inleddes ett mycket speciellt svensk-amerikanskt ubåtssamarbete i Östersjön. Amerikansk och svensk militär placerade ut fasta hydrofoner, en sorts mikrofoner för undervattensbruk, i Ålands hav.11
Det hemliga NATO-samarbetet hade pågått sedan åren efter andra världskriget och huvuddragen var väl förankrade hos en liten utvald samling svenska politiker på toppnivå. Det intima kompanjonskapet pågick hela kalla kriget, men om det fick svenska folket ingenting veta. Holmström citerar den svenske marinchefen Per Rudberg: ”Svensk neutralitet var något som politikerna ville få Sverige att tro på, utanför Sveriges gränser var det ingen som trodde på den, egentligen.”12
Interiör från maskinrummet på HMS Ocelot, en av de brittiska ubåtar som tjänstgjorde i Östersjön under kalla kriget. Ocelot var en ubåt av Oberontyp och byggdes för brittiska flottan mellan 1959 och 1964. Och Sverige var en hemlig allierad. FOTO: HawkeyeUK, Wikimedia Commons.
Och så var det. Svenska folket visste ingenting. Men den part som det hemliga samarbetet riktade sig mot, regimen i Sovjetunionen, var av allt att döma väl informerad både om att detta hemliga samarbete existerade och hade också med all sannolikhet en rätt god bild av hur det såg ut. Det gällde även Stay Behindverksamheten, något som Johan Wennström medger i förbigående i sin bok.13
Med andra ord: Sverige var involverat i verksamhet som var direkt kopplad till ena sidan i ett möjligt krig mellan stormakterna. Det betydde naturligtvis att den svenska hemliga armé som förbereddes under Lindencronas ansvar var en styrka som skulle agera som en tämligen maktlös del av ena sidan i denna stormaktskonflikt.
Wennström och Dalsjö – två motsatta bilder
Johan Wennström undergräver själv sin egen tes om den oberoende svenska motståndsrörelsen också genom att hänvisa till den säkerhetspolitiske forskaren Robert Dalsjös doktorsavhandling Life-Line Lost.
Dalsjö framför uppfattningen att det förvisso hade funnits ett djupt samarbete mellan Sverige och NATO under den tidigare delen av kalla kriget, men att detta samarbete”försämrades för varje nytt årtionde” och helt enkelt kom att urholkas i takt med att den officiella neutralitetspolitiken steg för steg blev upphöjd till sanning.14
Det där är ganska långt från beskrivningen i Wennströms bok i övrigt. Där får vi läsa om hur Thede Palm stod emot det utländska inflytandet och att den hemliga motståndsrörelsen var genuint svensk – i alla fall fram till 60-talet då Lindencrona fördjupade det hemliga NATO-samarbetet och fick Palm att hoppa av.
Dalsjö skriver i stället att inom en liten krets i regeringen och militärledningen diskuterades samarbetet med NATO ”ganska öppet på 1950-talet och det tidiga 1960-talet, med krigsspel som hölls där de allierade placerade flyg på svensk mark och använde sig av kärnvapen för att slå mot sovjetiska styrkor som attackerade Sverige.”15
Wennström och Dalsjö målar på det sättet upp två motsatta bilder när det gäller under vilken del av kalla kriget som svensk militär var som mest knuten till NATO.
Den som studerar Mikael Holmströms framställning i Den dolda alliansen eller det mesta annat som går att läsa i ämnet kommer snarare fram till att det täta NATO-samarbetet funnits i bilden hela tiden – även om det förvisso fanns politiska spänningar mellan Stockholm och Washington under de två perioder då Olof Palme var statsminister.
Det vill säga: både Wennström och Dalsjö har fel, men på olika sätt.
Skillnaderna mellan Wennströms och Dalsjös verklighetsbeskrivningar kommer med all sannolikhet av att de haft lite olikartade polemiska syften. Wennström har velat avvisa de komprometterande anklagelserna om en hemlig motståndsrörelse styrd av NATO så långt han har kunnat, främst med hjälp av Thede Palm. Dalsjö valde att i sin avhandling måla upp en bild av Olof Palmes politik som skadlig för svenska försvarsintressen genom sin bestämda betoning av neutraliteten – och ville få det till att särskilt på Palmes tid hade Sverige därför på ett oroväckande sätt glidit iväg från den västliga militäralliansen.16
Att det fanns tillspetsningar i Dalsjös tes visar sig till och med i en artikel som han själv skrev i Svenska Dagbladet 2015, långt efter publiceringen av avhandlingen. Där medger han: ”Det var faktiskt först sommaren 1989 som Sverige fick en försvarsplan för ett neutralitetsläge. Hela det kalla kriget hann alltså gå innan rikets ledning fann neutralitet i händelse av krig som tillräckligt relevant för att beordra planering, trots att det officiellt var säkerhetspolitikens mål.”17
Ända fram till dess hade alltså den svenska militära planeringen varit tätt knuten till ett samarbete med NATO. Och som vi vet blev den svenska ambitionen att förhålla sig neutralt till den västliga militäralliansen en relativt kortvarig historia. Långt innan Sverige gick med i NATO hade ett mycket tätt samarbete utvecklats igen – till exempel genom svensk trupps deltagande i det NATO-ledda kriget i Afghanistan.
Johan Wennström och DCA-avtalet
Tillbaka till Johan Wennström. Hans uppslutning bakom Thede Palm blir än mer begriplig när det visar sig att han själv egentligen är kritisk mot Sveriges nuvarande långtgående uppbackning av NATO. Wennströms nationalism är djupt känd,förstår vi, och det leder honom till att i sin bok framföra varningar för vad han ser som alltför hård uppslutning bakom den västliga militäralliansen. Och framför allt är han kritisk mot det så kallade DCA-avtalet som ger USA mycket omfattande rättigheter att okontrollerat operera från egna baser på svensk mark. Wennström skriver:
”Kanske mest anmärkningsvärt är att avtalet, med förbluffande vaga formuleringar, ger amerikanska styrkor rätt att avlysa områden på svensk mark för att skydda USA:s materiel och personal, och där bruka det våld som anses nödvändigt.”
Han fortsätter:
”Annorlunda uttryckt öppnar det teoretiskt för situationer där amerikanska soldater skjuter skarpt mot medborgare i värdlandet Sverige som omedvetet, eller medvetet med goda avsikter – till exempel som en del av en motståndsrörelses verksamhet – kränker av USA upprättade ’säkerhetszoner’.”18
Det där oroar Wennström – och där är det många som håller med honom. Och i det sammanhanget blir Thede Palm och den svenska motståndsrörelsen under kalla kriget för honom en sorts nostalgisk dröm om det som han vill föreställa sig har funnits förr: en legitim och genuint svensk motståndsrörelse.
Och hans bok är i väsentlig utsträckning ett försök att göra den bilden trovärdig.
Wennström skriver ganska tidigt i boken att det funnits skribenter som framställt det som att det skulle ha funnits något ”moraliskt suspekt” över Stay Behind. Han nämner i det sammanhanget journalisterna Thomas Kanger och Mikael Holmström liksom forskarna Daniele Ganser och Mats Deland.19
Det han syftar på är att samtliga dessa skribenter pekat på att det svenska Stay Behindnätverket både organiserades bakom ryggen på riksdag och allmänhet och att det fanns kopplingar till NATO som gick på tvärs mot den svenska neutralitetspolitiken.
Wennström har åtagit sig en dubbel uppgift när han ska avvisa kritiken mot såväl det diskutabla hemlighetsmakeriet som brottet mot neutralitetspolitiken. Men problemet är att han avvisar denna kritik i väldigt svepande ordalag.
Det är som Ola Larsmo skriver i sin recension i Dagens Nyheter:
”Min främsta invändning är att Wennström undviker det ideologiskt komplicerade. När hans analys inte överensstämmer med fynd av historiker som Delands avfärdas de utan argument.”20
Vad gjorde William Colby i Stockholm?
När det handlar om att avvisa kopplingarna till NATO blir Johan Wennström tvungen att bagatellisera William Colbys tidiga aktiviteter för att bygga upp Stay Behindverksamhet i Skandinavien under det tidiga 50-talet. Colby arbetade för CIA och kom för övrigt senare att bli högste chef för den amerikanska underrättelseorganisationen. Sitt arbete i Stockholm skildrar Colby i de egna memoarerna. Han hade ansvar för att bygga upp Stay Behindorganisationer i Sverige, Norge, Finland och Danmark. Norge och Danmark var medlemmar i NATO och det gjorde arbetet lättare. Sverige hade status som neutralt och Finland hade en särskild situation med sin gräns mot Sovjetunionen.
William Colby den 28 april 1975 på ett möte i USA:s nationella säkerhetsråd. Ämnet är situationen i Sydvietnam. Colby är vid den här tidpunkten CIA-chef. Två dagar senare är USA:s nederlag ett faktum, Saigon faller och de amerikanska styrkorna evakueras. FOTO: Public Domain.
Colby diskuterar de olika metoder han fick använda sig av och är noga med att inte i memoarerna avslöja detaljer om respektive land. Vad han betonar är att i samtliga fall måste arbetet bedrivas med ”yttersta sekretess”. Det var känsligt både om Sovjetunionen fick kunskap om vad som pågick och om befolkningarna i respektive länder fick veta något om CIA:s inblandning i att förbereda en motståndsrörelse.21
Wennström avfärdar för sin del Colby med en argumentering som för mig framstår som lite parodisk. Han hävdar att amerikanen var ”något av en amatör som förskönade sanningen”, att han inte hade mycket att göra med den svenska motståndsrörelsen och att hans aktiviteter var så klumpiga så att de ”hotade att störa eller, i värsta fall, blottlägga” det seriösa hemliga arbete som bedrevs.22
Det enda belägget han anför för den uppfattningen om Colby är ett kort citat från Thede Palm om en amerikansk radiosändare som hade placerats ut i en lada i Värmland men blivit upphittad – något som tycks ha ställt till bekymmer för CIA-mannen.23
Johan Wennströms poäng är: den avslöjade sändaren måste ha varit Colbys fel, och en sådan klumpig person kunde inte gärna ha spelat någon viktig roll i uppbygget av den svenska motståndsrörelsen.
Nu vet vi att Colby genomgick en lång och framgångsrik karriär inom CIA, en karriär som avslutades på posten som organisationens högsta chef. Det ger förstås inga garantier för att uppgifterna i hans memoarer behöver vara sanningsenliga. Men det är svårt att föreställa sig några motiv till att den gamle CIA-chefen skulle ljuga ihop överdrivna historier om CIA:s inblandning i de nordiska ländernas Stay Behindnätverk. Så dramatiskt är inte det han skriver.
Som läsare är det svårt att komma bort från misstanken att Wennströms framställning förefaller styras av den slutsats han bestämt sig för, att organisationen var ”rent svensk, och inte som ofta har påståtts en NATO-skapelse”.24
Sant är att Colby och hans uppdragsgivare ganska snart övergav idén att ha en rent USA-styrd underjordisk verksamhet i Sverige, något som hade krävts om svenska politiker inte varit villiga att samarbeta. Men det visade sig snabbt att så långt behövde det inte gå. I december 1951 kunde Alvar Lindencrona meddela statsminister Erlander att amerikanerna avskrivit planerna på en helt egen hemlig armé. De följande åren hade i stället Erlander och Lindencrona ett antal möten med CIA-chefen Allen Dulles. Mikael Holmström pekar på hur starkt det ömsesidiga förtroendet var: snart överfördes CIA:s ”krigskassa” i Sverige till svenska staten. Det hemliga och smidiga samarbetet var etablerat.25
Två brevvänner till Thede Palm
Och så rullade det på. Thede Palm förde, vilket Wennström själv medger, en hjärtlig och mångårig korrespondens med såväl CIA-chefen Allen Dulles som den västtyske underrättelsechefen Reinhard Gehlen (som varit en av Hitlers gamla generaler).26
Två av de makthavare i den internationella underrättelsevärlden som Thede Palm upprätthöll personliga och hjärtliga kontakter med: Reinhard Gehlen och Allen Dulles. Gehlen hade varit Hitlers underrättelsechef på östfronten och blev efter kriget chef för den västtyska underrättelsetjänsten. Allen Dulles var CIA-chef tills han avskedades av president Kennedy som ansåg att CIA lurat in honom i Grisbuktenfiaskot. FOTO Reinhard Gehlen: Wikimedia Commons, Allen Dulles: Public domain.
Reinhold Geijer var en av de få Stay Behindledare som med tiden trädde fram. Han hade varit regional chef för den hemliga verksamheten i delar av Norrland. Långt efteråt berättade han att han 1959 sänts med falskt pass till en utbildning i Storbritannien. Utbildningen hade ägt rum vid ett gods utanför Eaton. Där hade han utsatts för ”James Bond-liknande övningar”.
Han påminde sig:
”Jag träffade bland annat amerikaner och kanadensare i det här arbetet. Men mest av allt tydde vi oss till engelsmännen. De var våra läromästare i konsten att bygga upp ett hemligt motstånd.”27
Så långt den känsliga frågan om styrningen från USA och NATO.
Det hemliga regeringsdokumentet
Det andra legitimitetsproblemet som Wennström är medveten om är att den hemliga verksamheten var okänd för allmänheten, för riksdagen och till och med för flertalet av de politiker som satt i olika svenska regeringar.
Wennström nämner själv bland annat det här exemplet: försvarsminister Eric Krönmark var motståndsrörelsens kontaktperson i de borgerliga trepartiregeringarna (1976-78 och 1979-81). Han berättar för Wennström att han faktiskt inte visste om hans statsminister Thorbjörn Fälldin var informerad om det hemliga nätverkets existens – i alla fall kände Fälldin inte till att Krönmark deltog i dess ledningsmöten.28
Det pekar ju onekligen på en hemlig struktur som verkar mer eller mindre oberoende av rikets högsta ledning. Och det ställer förstås frågan om det demokratiska i hela projektet.
Den frågan har plågat Wennström, det framgår av hans bok. Möjligen tar han ut svängarna lite i det avseendet för att sedan triumfen ska bli ännu större när han kommer till sin upptäckt, ett hemligt dokument som plötsligt skingrar ”alla tvivel” på ”att den svenska motståndsrörelsen var laglig”.29
Det finns förvarat i det gamla inrikesdepartementets hemliga arkiv där det varit sekretessbelagt fram till 2005, men inte blivit uppmärksammat förrän Wennström hittat det.
Dokumentet har namnet: ”Angående bemyndigande för chefen för inrikesdepartementet att tillkalla en kommitté för handhavande av viss verksamhet m.m.”
Det där säger förstås ingenting. Själva innehållet i dokumentet är lite mer innehållsrikt, men inte mycket. Det lyder (varning för gammaldags kanslisvenska!):
”Kungl. Maj:t, som finner det erforderligt att den sedan år 1949 inom inrikesdepartementet pågående verksamheten för att förbereda och säkerställa samband och samverkan mellan olika grupper svenska medborgare i syfte att stärka försvarsviljan i händelse hela eller del av riket vid krig blir ockuperat och handlägga i samband därmed bestående frågor gives fastare former, bemyndigar chefen för inrikesdepartementet att tillkalla en kommitté bestående av, förutom chefen för inrikesdepartementet, högst 8 personer att handha denna verksamhet.”30
Även om man skulle skriva om detta på normalsvenska skulle det vara vagt och kryptiskt. Vad formuleringarna döljer är alltså uppbygget av en hemlig styrka som – tillsammans med annat NATO-samarbete – satte den svenska neutraliteten mer eller mindre ur spel. En dold elitgrupp tillsattes för att praktiskt utforma viktiga delar av Sverige utrikes- och säkerhetspolitik och för att skapa en osynlig armé som tog order av en skugglik ledning.
När detta formella beslut togs i december 1955 hade dessutom verksamheten pågått sedan 1949.
Johan Wennström konsulterar riksdagens före detta talman, statsvetaren Björn von Sydow, för att få ett omdöme om vad han hittat. Och sedan han fått del av Sydows kommentarer tolkar han det som att dokumentet ”bortom alla tvivel” visar ”att den svenska motståndsrörelsen var laglig”.
Inte lika olagligt från och med december 1955?
När han citerar vad Sydow själv sagt är det uppenbart att denne varit mer försiktig i sina slutsatser. Sydow beskriver det senkomna beslutet som ”en retroaktiv korrigering, eller städning” och säger att det innebär att verksamheten i fortsättningen får, ”ska vi säga, legalare karaktär”.31
Det är, tänker jag som läsare, ett annat sätt att säga ”inte lika olaglig”.
Vad som skedde var i vilket fall att detta regeringsbeslut inte fördes vidare till senare regeringar – även om enstaka politiker som bedömdes som pålitliga kunde få insyn i den hemliga verkligheten.
Johan Wennström drar faktiskt själv slutsatsen att det främsta skälet till hemlighetsmakeriet var att ”de politiska kostnaderna för ett avslöjande av den dubbla säkerhetspolitiken” kom att öka med tiden och att det ledde till att ”oron för läckage förvärrades” – vilket alltså ledde till att de flesta ansvariga politiker helt enkelt hölls utanför vad som skedde.32
Hur bräcklig Wennströms argumentering för det svenska Stay Behinds laglighet är framkommer inte minst i några kommentarer han fäller om den motsvarande norska hemliga armén. Han menar att frånvaron av ett hemligt regeringsbeslut av samma slag som det svenska gjorde att ”enskilda medlemmar av den norska motståndsrörelsen” skulle ha kunnat ställas inför rätta ”om de hade avslöjats i fredstid och gripits för att ha planerat en paramilitär verksamhet”.33
De flesta skulle nog säga att det obegripliga svenska regeringsbeslutet knappast kan göra verksamheten mindre brottslig i Sverige.
”Nödvändighetens logik” och Sveaborg
Någonstans inser Wennström att han rör sig i tämligen laglösa tassemarker och mot slutet av boken hävdar han plötsligt att svenska politiker som tar sitt ansvar ibland måste följa ”nödvändighetens logik” och vid behov sätta sig över lagen. I efterhand kan de sedan ta någon sorts formella beslut som syftar till att legalisera vad som gjorts.34
Det här är ett indirekt medgivande av att Wennström menar att det kan vara tillåtet att tumma på regelverken ibland. Och i det sammanhanget blir det intressant att se hur han förhåller sig till en av de mest kontroversiella delarna av den svenska Stay Behind-historien. Det handlar om Otto Hallbergs tidiga försök att bygga upp en svensk ”räddningsrörelse” och om vilka relationer Hallberg egentligen hade till vad som kom att bli det mer statligt förankrade Stay Behind.
För den som bekantar sig med Hallbergs verksamhet och svenska myndigheters förhållande till den får det där med ”nödvändighetens logik” ett ansikte. Vad det handlar om är att en högst märklig hemlig kårverksamhet som framstår som minst sagt diskutabel fortgår under flera år utan hinder från statliga myndigheter för att den anses tjäna ett ”gott” syfte.
Här får Wennström bekymmer, för verkligheten bakom ”nödvändighetens logik” i detta fall är alldeles ovanligt genant så här i efterhand.
Otto Hallberg var nämligen övertygad nazist. Han hade som frivillig svensk stridit tillsammans med Hitlertyskland i det finska fortsättningskriget och då bildat en organisation med namnet Frontmannaföreningen Sveaborg tillsammans med andra sympatisörer till Tredje riket – det fanns ganska många sådana i den svenska frivilligbataljonen.
Deltagare i den svenska frivilligbataljonen under fortsättningskriget. Bilden tagen i Hangö den 1 juli 1941, en dryg vecka efter Hitlertysklands invasion av Sovjetunionen. FOTO: Wikimedia Commons.
Sveaborg var direkt knutet till ett av de svenska nazistpartierna, Sven Olov Lindholms Svensk Socialistisk Samling.
Efter kriget satte Hallberg igång med att samla anhängare för att bygga upp en underjordisk rörelse som skulle skydda Sverige mot kommunismen.
I sin bok skriver Wennström lite kort om Hallbergs försök till att bygga en motståndsrörelse som alltså till en början existerade parallellt med Colbys respektive Tage Erlanders projekt.
Hallberg var dock också, som Wennström nämner, inte bara fientlig till Sovjetunionen utan också skeptisk till USA.35
Han hade därför som ambition att bygga vad han ville framställa som en ursvensk rörelse. I just det avseendet fanns det alltså visst släktskap mellan hans tankegångar och Thede Palms och kanske också med Wennströms.
Men problemet, inte minst i dag, är att Hallberg hade en ideologisk profil som sedan slutet av andra världskriget framstått som frånstötande för de flesta människor.
När Johan Wennström ska skriva svenska Stay Behinds historik blir han därför tvungen att sysselsätta sig med ett par frågor som inte blir alldeles lätta att hantera för honom. För det första: vad var det Hallberg ville skapa? Och för det andra: vilka former av samröre hade Hallberg med Erlanders, Lindencronas och Thede Palms projekt?
Wennström försöker lösa problemen genom att i sin bok förmedla två sorters svar på vad saken handlade om, svar som lätt kan framstå som inbördes motsägelsefulla.
Det ena svaret han ger är att Hallbergs försök att skapa en sorts motståndsrörelse i själva verket var en rätt oförarglig historia. Och det andra är att denna rörelse egentligen inte kom att få något samband med vad som senare blev det svenska Stay Behind.
”Partisanövningar” på Dalarö
Vi börjar med vad det var för rörelse Hallberg försökte bygga.
Utan att resa några invändningar refererar Wennström till Thede Palms beskrivning av hur han i mars 1952 blev kontaktad av Aseadirektören Ragnar Liljeblad som presenterade planerna kring Hallbergs organisation. Och Palm skulle då för första gången ha fått hum om att det pågick en parallell verksamhet till den han själv sysslade med.
Enligt vad Palm skriver i sin dagbok säger Liljeblad att han själv är indragen i projektet och beskriver det som att ”han och några andra industrimän voro sysselsatta med industriskydd” och att de nu sökte ”hjälp med en stor planläggning” som handlade om att föra undan civilbefolkningen till mer skyddade omgivningar.
Det lät ju rätt fridsamt och humanitärt – om vi nu ska tro på att det bara var detta som Liljeblad sa. Thede Palm sparkade i alla fall inte ut Liljeblad utan hänvisade honom – fortfarande enligt dagboken – vidare till Anders Grafström.36
En bild på Anders Grafström (t v) från 60-talet under en inspektion på Smålands artilleriregemente A6. FOTO: Wikimedia Commons.
Anders Grafström var under många år en nyckelfigur på operativ nivå i det svenska Stay Behindnätverket. Han ledde rörelsens kansli och var särskilt ansvarig för rekrytering och för organisering av förberedelserna för väpnad kamp.37
Bara den omständigheten leder ju till frågan om Palm i sin dagbok framställde Liljeblads besök i lite mer icke-militär framtoning än vad som verkligen varit fallet.
Inte desto mindre: Johan Wennström köper Thede Palms version och understryker för läsaren att det var just så fredligt Hallbergs projekt verkligen var. Han hänvisar till ett uttalande från Liljeblad själv som senare kom att hävda att det mer rörde sig om ”en evakueringsorganisation än en motståndsrörelse”. Det skulle mest ha handlat om att gömma kvinnor och barn i djupa skogar i väntan på att landet blev befriat.38
Och någon sorts nazistprojekt hade det absolut inte varit frågan om menar Wennström, trots att Hallberg bara några år tidigare grundat Sveaborg med dess starka band till Hitlertyskland. Wennström skriver:
”Organisationen som sådan var, till skillnad från Sveaborg, för övrigt inte politiskt färgad. Om detta hade flera militärer , som inte delade Hallbergs inställning till nationalsocialismen, säkert förvissat sig om innan de blivit medlemmar.”
Otto Hallberg, nazisten som i flera år byggde upp en egen Stay Behindorganisation, parallellt med Erlanders. Till sist blev hans verksamhet alltför besvärande. FOTO: Wikimedia Commons.
Och Wennström återger – fortfarande utan invändningar – följande beskrivning av sekretessen omkring projektet:
”Otto Hallberg själv hade motsatt sig kontakter med myndigheter av rädsla för att människor som i hans ögon var ovidkommande pärmbärare skulle ges insyn i planläggningen och att räddningsorganisationen därmed skulle slås sönder av ryska spioner ’innan den över huvud taget satt igång’.”39
Samtidigt som Wennström vill ha det till att Hallbergs projekt var okontroversiellt är han dock noga med att hävda att Hallberg egentligen inte hade några kopplingar till den motståndsrörelse som leddes av Thede Palm och Anders Grafström.
Hur sant är det?
Det kan slås fast att Hallberg hade varit tidigt ute med att försöka bygga upp sin hemliga rörelse, redan 1947-48 – det vill säga minst ett år innan de hemliga försöken från svenska statliga företrädare att få igång något liknande.40
Och det kan tilläggas att Hallbergs och hans medarbetares planer inte bara handlade om evakuering av civila. Försvarsstabens säkerhetsavdelning var i alla fall 1950 väl medveten om att den hemliga rörelsen sysslade med ”partisanövningar” ute på Dalarö i Stockholms skärgård, att den spanade på kommunister och att den förberedde sig för gerillakrig.41
Det fick Hallberg hålla på med, medan statliga funktionärer valde att blunda.
Det tog faktiskt bortåt fem år från det hemliga projektets start innan Hallberg tvingades avbryta det i och med att han 1952 till sist åtalades för olovlig kårverksamhet. Och det hela sköttes mycket diskret. Rättegången mot honom var hemlig. Och den slutade med att han frikändes. Vad som uppnåddes på skonsammast möjliga sätt var att hans möjligheter vid det laget att bygga upp en organisation med sig själv i ledningen var över.
Wennström skriver att det ”felaktigt” av en del författare beskrivits som att ”den svenska staten ville göra sig av med ett parallellt stay behind-nätverk som den dittills hade tolererat eller till och med samarbetat med”. Något sådant samarbete hade inte funnits, understryker Wennström med emfas.42
Vi har redan tittat på omständigheter som gör att Wennströms uppfattning inte direkt övertygar. Men det finns mer.
Det var nämligen så att Anders Grafström som ledde den hemliga verksamhet som direkt utgick från regeringskretsar hade en delvis gemensam bakgrund med Hallberg. Han hade lett den svenska frivilligbataljonen under finska fortsättningskriget och hade alltså haft befäl över Hallberg.
De svenska frivilliga var av ett par uppenbara skäl intressanta när det gällde att bygga upp en militärt kunnig svensk motståndsrörelse – de hade stridserfarenhet och de hade visat en stark motivation för att söka sig till verkliga krigssituationer, låt vara att de slagits på samma sida som Hitlertyskland. När Grafström skulle rekrytera kom han därför att vända blickarna mot delvis samma personer som Hallberg dragit till sig. Det handlade dessutom om kretsar som han ju själv kände väl till.
Som Mats Deland skriver:
”De personer som Grafström rekryterade härrörde nämligen, liksom han själv, ur den svenska frivilligbataljonen. Några av dem hade även en bakgrund i tyska Waffen-SS. Det handlade med andra ord om den ideologiskt ganska slutna krets där även Otto Hallberg verkade och mycket riktigt dröjde det inte länge innan de båda grupperingarna trasslat in sig i varandra.”43
Det finns samstämmiga intervjuer där olika svenska SS-veteraner bekräftar Grafströms roll i kontakterna med dem. En av dem berättar om hur Grafström och andra officerare träffade gamla SS-svenskar i Samfundet Manhems lokaler i Stockholm. Manhem var en pronazistisk förening som lagt ner sin verksamhet i slutet av kriget, men föreningens grundare Carl-Ernfrid Carlberg var enligt källan närvarande vid mötet mellan Grafström och SS-männen.44
Under en tid existerade Grafströms och Hallbergs projekt parallellt. 1948 hade Hallberg kommit igång med sin högerextrema gerilla som hade de cirka 650 sveaborgarna som bas. Under Koreakriget svällde det hela till en organisation som bestod av runt 1 200 så kallade kontaktmän och uppemot 3 000 medlemmar.45
Hallberg hade under sin politiska bana skaffat sig många vänner inom företagsvärlden och dessa finansierade hans resor runt om i landet. Till hans hemliga nätverk anslöt sig höga militärer, jordbrukare, skogsägare, reservofficerare, lärare och påfallande många underbefäl.46
Wennström har med all säkerhet rätt i att Hallberg inte var någon egentlig vän av USA. Men internationellt var det många gamla nazister som hamnade i amerikansk tjänst efter kriget. Och när Svenska Dagbladet 1991 skrev ett par avslöjande artiklar om Hallbergs aktiviteter hette det att han ”konstaterade att hjälp utifrån behövdes för ett återtagande av svensk mark och menade att det var nödvändigt med hjälp från väst.” Tidningens reporter Peter Carlberg berättade att källor i Hallbergs omedelbara närhet uppgett för SvD att samarbetet med folk vid amerikanska ambassaden börjat på ett tidigt stadium, redan innan Colby kommit till Stockholm. Och i samma artikel citeras Colby som säger att sedan han kommit till Sverige arbetade han med ”ett nätverk bestående av antikommunistiska grupper”som också haft vapenlager. Det där låter precis som Hallbergs rörelse.47
När Hitlertyskland gick in i Polen och startade andra världskriget i Europa anade judar i landet vad som väntade dem och försökte fly. Otto Hallbergs parti hade en tidning, Den Svenske, och så här kommenterades i de spalterna vad som skedde. BILD från Stockholms stadsarkiv.
I en andra artikel som SvD:s reporter skrev följande dag framträder Ragnar Liljeblad avsevärt mer tydligt än vad han gör i Wennströms bok. Han var inte bara den som tillsammans med Hallberg var centralfiguren i ”räddningsrörelsen”. Han var teknisk direktör vid ASEA och hade goda kontakter i USA, bland annat på grund av sin ställning i det hemliga svenska programmet för att framställa kärnvapen. Det inleddes 1945 och avvecklades först långt in på 60-talet.48
Liljeblad var i själva verket en helt central figur i det svenska atombombsprogrammet, något som bara en handfull personer kände till. Så sent som 1983 avslöjade Dagens Nyheter att han redan 1959 lämnat in en patentansökan på en svensk atombomb – en ansökan som efter några år också godkändes.49
Samtidigt som Liljeblad var djupt involverad i den svenska kärnvapenforskningen arbetade han med ”räddningsrörelsen”. En tydligare bild av Hallbergs kontakter långt in i högst etablerade kretsar kan man knappast få.
Samtidigt var Liljeblad i likhet med Hallberg en ivrig anhängare av den sortens rasläror som florerade i Sveaborg och andra fascistiska kretsar. Så sent som på 60-talet skrev han en artikel där han hävdade att svarta sydafrikaner inte kunde anses vara människor på samma sätt som vita.50
Men långt innan dess hade det blivit för ohanterligt med att Hallbergs organisation skulle existera sida vid sida med den mer statligt kontrollerade verksamheten. Den 16 maj 1952 gjorde polisen husrannsakan i Hallbergs bostad och lade beslag på listor med 1 043 namn. Hallberg åtalades – som nämnts – för olovlig kårverksamhet, men friades följande år av både Uppsala rådhusrätt och Svea hovrätt. Motiveringen var att inget brott hade begåtts.51
Problemet var ur världen på ett så diskret och hänsynsfullt sätt som möjligt.
”Hans avsikter var ju dock de bästa”
Ett par omständigheter framstår som särskilt intressanta i rättegången mot Hallberg. Den första är att han var den ende som åtalades, trots att det alltså rörde sig om många personer, varav åtskilliga militärer, som engagerat sig i den misstänkta olovliga kårverksamheten. Den andra omständigheten är att hela åtalet på begäran av försvarsstaben omgavs med största möjliga sekretess. Som nämnts tidigare var rättegången hemlig och det betydde att inga uppgifter om den kom fram i nyhetsmedia.52
Ola Larsmo har, som nämnts, recenserat Johan Wennströms bok i Dagens Nyheter. Han är en av våra främsta experter på svensk rasism och nazism och han reagerade över hur Johan Wennström närmast slätade över Anders Grafströms roll i uppbygget av den hemliga motståndsrörelsen – och pekade på dennes ganska nära relation till Otto Hallberg:
”Så ägnar han inte särskilt mycket tid åt en av de högre militärer som får en nyckelroll: Anders Grafström. Han var frivillig under finska fortsättningskriget och förde där befäl över nazister som Otto Hallberg – vilka inom ramen för organisationen Sveaborg försökte bygga upp en egen, högerextrem ’stay behind’. De träffas också ett antal gånger innan Hallberg åtalas för paramilitär verksamhet (men frikänns).”53
Kopplingarna mellan Grafström och Hallberg finns alltså. Och Wennström kan inte helt ignorera dem. Som hastigast tar han faktiskt upp en omständighet som bland annat jag framfört tidigare: att det som kom att bli det etablerade Stay Behindnätverket rekryterade flitigt från högerextrema miljöer som Sveaborg. Kortfattat viftar han undan det genom att hävda att Grafström fick inblick i Hallbergs verksamhet först i maj 1952 sedan Thede Palm slussat över Liljeblad till honom. Och då tog Grafström, enligt Johan Wennström, genast avstånd från den.
Han skriver: ”Grafström öste kallt vatten över de privata planerna på en motståndsorganisation när han väl träffade sambandsmannen Ragnar Liljeblad”.
Men skulle Grafström verkligen ha konfronterats med Hallbergs projekt först 1952? Bara det vi vet hittills pekar på det orimliga i detta. Hallberg har då varit igång med sitt projekt i fyra-fem år. Och han och Grafström skulle alltså då ha fiskat i samma lilla sjö under den tiden, oberoende av varann.54
Peter Carlberg i Svenska Dagbladet förmedlade en annan bild i sina artiklar från 1991. Han skrev: ”Hallberg knöt ett antal vänner, flera av dem militärer, till sig som i sin tur knöt personer till sig. I Uppsala startade Hallberg ett utbildningsprogram för officerare. Informella kontakter upprättades också med säkerhetspolisen. Två av Hallbergs närmaste män hade hustrur som arbetade på mycket känsliga poster inom säkerhetspolisen. /…/ Mycket talar för att den verksamhet som Hallberg startat tillsammans med vissa prominenta personer länge hade statsmakternas godkännande. Problemen uppstod när Hallberg blev alltför självsvåldig samtidigt som försvarsstaben började bygga upp en egen ledningsfunktion för verksamheten.”55
Ett belägg för att den är den versionen som är den riktiga finner vi i ett brev som försvarsstabschefen Rickard Åkerman skrev till överbefälhavaren Nils Swedlund i maj 1952. I brevet tar Åkerman upp Otto Hallberg och dennes aktiviteter. Han skriver:
”I början tog jag honom ej riktigt på allvar, det föreföll mig som om det låg mer fantasi än verklighet bakom det hela. Trots sin odisputabla intelligens har han ej vidare förmåga att muntligt klart uttrycka vad han avser. Så småningom förstod jag dock att han utförde ett verkligt organisationsarbete. /…/
Då jag kom i kontakt med ett par av hans medarbetare – den ene kapten Linderoth i Köping – blev min, liksom deras, främsta strävan att förmå H till kontakt med militärledningen. Vi framhöll att förr eller senare måste det bli något spektakel, om han arbetade på egen hand och kom i kontakt med motsvarande rörelse från militärt håll eller sökte kontakter bland underbefäl.
Att direkt svika hans förtroende ansåg vi oss ej kunna göra, hans avsikter var ju dock de bästa.”56
Det här pekar på ett längre tidsförlopp. Och framför allt: mycket tydligare kan det inte sägas att svensk militär på hög nivå såg problemet med Hallberg som att hans verksamhet inte var integrerad i den som byggdes upp av Grafström. Syftet var att få in folk som drogs till Hallbergs ”räddningsrörelse” i den statligt ledda rörelsen. Något större bekymmer med att folk från Sveaborg varit kärnan i Hallbergs projekt tycks inte försvarsstabschefen Åkerman ha haft.
När det inte fungerade blev lösningen – som vi vet – en hemlig rättegång mot enbart Hallberg. Och eftersom den elegant nog slutade med att han friades hade samtliga inblandade, även Hallberg själv, anledning att hålla tyst om vad som skett.
Försöket med en Stay Behindrörelse som direkt leddes av nazister självdog alltså under diskreta former. I vilken utsträckning de tusentals personer som varit inblandade i Hallbergs rörelse slussades vidare in i Grafströms organisation är en uppgift att belysa för vidare forskning.
Johan Wennströms kanske mest uppenbara problem är att han inte riktigt kan bestämma sig för om han framför allt vill förmedla att Hallbergs verksamhet i grunden var oförarglig och försedd med de bästa intentioner eller att Palm och Grafström verkligen höll sig för goda för att ha att göra med denna obskyra frikår. Han lyckas på något sätt att landa mitt emellan.
Båda påståendena är, som vi förstått, högst diskutabla. Men Wennströms iver att tona ner problemen med Hallbergs rörelse bör kanske ses i förhållande till det underliggande politiska budskap som då och då poppar upp i hans bok.
”En sund raspolitik”
När ”Sveriges sak var vår” recenserades av Ola Larsmo i Dagens Nyheter reagerade denne över att Wennström hyllar pamfletten ”Den svenska linjen” från 1940 som ett föredöme för den beredskapsanda som han vill se mer av i Sverige. Larsmo betecknade för sin del den nämnda pamfletten som ”en antisemitisk skrift som drömmer om en svensk roll i det stortyska Neuropa”.57
”Neuropa” är en beteckning som ibland använts för att beskriva nazisternas dröm om ett nytt Europa under tysk kontroll. Larsmo tar alltså till starka ord i sin kritik av den skrift som Johan Wennström lyfter fram så entusiastiskt.
Tar Larsmo i? Nej, den som bemödar sig om att gå till den nämnda skriften ser att han faktiskt tycks ha rätt. Det dokument som Wennström så uppskattande refererar till kan nog väcka förfäran i vida kretsar.
Pamfletten är skriven av ett antal debattörer från den svenska studenthögern som Arvid Fredborg och Gunnar Unger. Somliga av författarna var också medlemmar i den pronazistiska organisationen Sveriges Nationella Förbund.
Skriften anslår redan inledningsvis en militärromantisk ton när den fastslår att det pågår en ”världshistorisk omvälvning” och att det nu gäller att det svenska folket ”visar sig mäktigt att spränga fjättrarna av hundraårig politisk obetydlighet, i mycket självförvållad”.58
Det är ingen tvekan om att inspirationen i stor utsträckning kommer från Nazityskland. Skribenterna uttrycker för all del vissa reservationer mot Hitlerregimen – förklarligt inte minst på grund av att skriften kom ut under den tid då Tyskland och Sovjetunionen hade sin nonaggressionspakt. Den pakten hade bland annat lett till att Berlin gett grönt ljus till det sovjetiska anfallet på Finland.
Broschyren från 1940 som Johan Wennström lyfter fram som ett föredöme för svensk beredskapsanda.
Men de argumenterar för att medan det svenska kommunistpartiet direkt borde förbjudas vore det fel att ”skära alla till höger om högern stående över en kam”. Sådan personer har ofta, menar de ”en klart nationell åskådning” – en inställning som författarna ofta tycker sig sakna i socialdemokratin.59
Och i pamfletten understryks det: ”Vi svenskar äro nära befryndade med Tysklands folk. /…/ ett ytterligare stärkande av dessa gamla politiska, ekonomiska och kulturella band ligger i båda makternas intresse.”
Skribenterna darrar inte på manschetten när de kommer in på vad de kallar ”en sund raspolitik”. Det gäller att ”komma till rätta med frågan om mindervärdiga elements fortplantning”, heter det. Och författarna varnar särskilt för att ”i större antal placera judiska flyktingar som yrkesutövare i vårt land”.60
Dessa opinionsbildare uttrycker oro över vad de kallar ”folkstammens bevarande”, att det inte ska finnas tillräckligt många personer som kan räknas som renrasiga svenskar med goda arvsanlag. Ett särskilt problem de därför bekymrar sig för är att det svenska folket inte reproducerar sig i tillräcklig utsträckning.
De andas ändå optimism och skriver: ”Men kan man förändra en så komplicerad process som befolkningsutvecklingen utgör? Med Tysklands exempel för ögonen vågar man svara ja. Allt hänger på viljan.”61
Mycket av det som står i pamfletten är av ett slag som bör vara svårt för Johan Wennström att försvara. Men författarna tar upp ett tema som han uppenbarligen är rätt svag för. De menar att vägen för Sverige att åter bli en stor nation ligger i att satsa på ”folkgemenskap” i motsättning till ”partipolitik”. Eller som de uttrycker det: ”De olika samhällsgrupperna måste utan undantag fostras till att tänka och handla i solidaritet med hela nationen”.62
Den korporativa staten
Johan Wennström tar nämligen själv upp det temat när han i boken propagerar för något som han beskriver som en mycket svensk form av statsförvaltning, han nämner att det han vill lyfta fram brukar kallas ”den korporativa staten”.
Kärnan i det begreppet är att det är en stat som gör anspråk på att företräda hela befolkningen. De som ansluter sig till korporativistisk ideologi brukar mena att politiska strider och exempelvis facklig kamp är till skada för samhällskroppen. Sociala tvistefrågor ska i stället avgöras av en upplyst elit som befinner sig på samhällets topp och som består av personer med förankring i olika delar av samhället.
Det finns – givetvis – inslag av sådant tänkande och sådan praktik i alla samhällen. Johan Wennström noterar själv med uppskattning att ledarna för LO och SAF under många år i samförstånd och under diskreta förhandlingar gjorde upp en rad beslut om Sveriges framtid.63
Annars är korporativism en term som är mest knuten till fascismen, särskilt till Mussolinis Italien och den politik som tillämpades där, särskilt på arbetsmarknadens område. Statligt styrda fackföreningar skulle tillsammans med arbetsgivarorganisationerna komma fram till lösningar som godkändes av regimen och som sedan genomfördes i praktiken. Befolkningen skulle styras på ett sätt som enligt den officiella retoriken var i hela samhällets intresse.
Men som saken beskrivs i ett modernt standardverk om fascismen:
”Den resulterande ’samstämmigheten’ var falsk eller påtvingad, där arbetarnas representanter förlorade mer handlingsfrihet än arbetsgivarna”.64
Eller som det uttrycks i ett annat standardverk:
”Fascismen försökte genom korporativismen koncentrera all makt och styrning i statens händer. Korporativismen försökte också krossa sådana rörelser som kunde bibehålla makt utanför den struktur som godkänts av staten – kyrkan, armén, fackföreningarna. Korporativism var sålunda en mycket långtgående doktrin som också var nära kopplad till uppfattningen att staten var en levande organism.”65
Den som studerar italiensk politik även efter fascismens fall ser lätt att väsentliga inslag i korporativismen kom att stanna kvar och utöva ett starkt inflytande på samhället. Det mest extrema exemplet på det är kanske det avslöjande som kom 1981 av existensen av den så kallade P 2-logen. Som vi minns från den första delen av denna recension: P 2 visade sig vara en hemlig sammanslutning av absoluta toppfigurer i det italienska samhället under ledningen av fascisten Licio Gelli.
Självklart var inte alla medlemmar i Gellis hemliga loge direkta fascister, troligen inte ens de flesta. Det räckte med att de var bekväma med att tillhöra en hemlig elitsammanslutning som oåtkomlig för den italienska allmänheten kunde fatta beslut av betydelse för landet.
De behöver inte ens ha sett sitt deltagande i den hemliga logen som någon egentlig politisk verksamhet utan mer som något de gjorde i vad de såg som nationens intresse.
Det är inte så svårt att se paralleller både till Grafströms och Lindencronas motståndsrörelse och till Otto Hallbergs tidiga Stay Behindorganisation,
Det var i båda fallen sekreta sammanslutningar av utvalda personer som i korporativ anda förmodligen ansåg att de mer eller mindre opolitiskt månade om samhällskroppen.
Läsaren frågar sig: i vilken utsträckning har Johan Wennström själv anammat ett liknande synsätt? Inte ens nazisten Hallbergs hemliga gruppering ser han som ”politiskt färgad”, utan som en ren ”räddningsorganisation”.66
Nu inser förstås en beläst person som Wennström att han leker med resonemang som framstår som problematiska för många läsare. Och det är kanske därför han är så mån om att fastslå att den hemliga motståndsrörelsen var både demokratiskt förankrad och rent rättsligt legitim.
Men i det sammanhanget är det också ett problem att han i stort sett ignorerar alla besvärande omständigheter kring det svenska Stay Behinds verksamhet även efter det att Hallbergs projekt blivit undanstökat.
Snart publiceras del III av recensionen. Den kommer att ta upp tecken på kontroversiell Stay Behindverksamhet under senare tider.
FOTNOTER
Johan Wennström: Sveriges sak var vår – den hemliga svenska motståndsrörelsen. Albert Bonniers förlag 2025 sid 134f. ↩︎
Lars Gyllenhaal & Lennart Westberg. Svenskar i krig 1914–1945. Historiska Media 2004 sid 372, not 5. ↩︎
”En artefakt med en dramatisk – och nazistisk – historia gick igår under klubban på Tradera” av Tobias Hübinette, bloggen Tobias Hübinette den 5 januari 2025. ↩︎
Karl N Alvar Nilsson: Kris i folkhemmet – svensk politisk historia 1900-2010. Publicerad som pdf på webben, sid 137. ↩︎
”Hemligt dekret räddade nazist – fascister och delar av försvaret byggde upp gerillaorganisation efter kriget” av Peter Carlberg. Svenska Dagbladet den 11 oktober 1991. ↩︎
Thomas Jonter. The Swedish Plans to Acquire Nuclear Weapons, 1945-1968: An Analysis of the Technical Preparations. Science & Global Security, 18, sid 61–86, 2010: ”Aseadirektör bakom gerilla” av Peter Carlberg. Svenska Dagbladet den 12 oktober 1991. ↩︎
”Han fick patent på en svensk atombomb” av Jan Malmborg. Dagens Nyheter den 17 juni 1983. ↩︎
Tor Sellström: Sweden and National Liberation in Southern Africa. Volume I. Nordiska Afrikainstitutet 1999 sid 203. ↩︎
SOU 2002:934 Övervakningen av nazister och högerextremister sid 46f. ↩︎
”Aseadirektör bakom gerilla – Svenska atombombens skapare ledande i ”räddningsrörelsen” av Peter Carlberg. Svenska Dagbladet den 12 oktober 1991. ↩︎
Per G Andreen, Arvid Fredborg, Torvald T:son Höjer, Th. Åke Leissner, Per Gunnar Nordin & Gunnar Unger: Den svenska linjen. Ivar Hæggströms Boktr. A.B. 1940 sid 1f. ↩︎
Här kommer första delen av min genomgång av Johan Wennströms nya bok om Stay Behind och dess verksamhet i Sverige under kalla kriget. Får vi äntligen veta sanningen om den svenska hemliga armén?
STATSVETAREN JOHAN WENNSTRÖM har kommit ut med en bok om det svenska Stay Behindnätverket lite tidigare i höst, Sveriges sak var vår.
Låt oss börja med att konstatera att ämnet är högintressant, såväl för den som för den som är intresserad av modern svensk historia, den som oroas av spänningarna och krigsmullret i dagens värld och den som vill veta mer om frågetecknen kring mordet på Olof Palme.
Det har kommit ut ytterligare en bok denna höst som har starkt fokus på Stay Behind, framför allt dess skandalomsusade italienska gren, nämligen Kari Poutiainens Den hemliga alliansen – Palmemordet och Stay Behind. Jag ska återkomma även till den här på bloggen.
Det här är en recension i tre delar av Johan Wennströms bok. Denna första del handlar i stor utsträckning om den mest uppmärksammade delen av det europeiska Stay Behindnötverket, italienska Gladio och den verklighet som Gladio ingick i. Wennström själv undviker att ta upp Gladio. Och det kan vara viktigt att känna till det han hoppar över för att bättre kunna bedöma det som han väljer att skriva om.
De två följande delarna kommer att publiceras de närmaste dagarna. De kommer i högsta grad att handla om Sverige.
Anledningen till den omfattande recensionen är att Sveriges sak var vår är den första boken som försöker presentera den svenska hemliga armén utifrån vad som kan kallas ett myndighetsperspektiv. Johan Wennström gör själv anspråk på att beskriva denna verksamhet ”i full skala”.
Min recension av hans bok är avsedd som både en sorts avstämning av forskningsläget kring denna dolda del av svensk historia och en bedömning av vad Wennström lyckats bidra med.
Jag har erbjudit Johan Wennström att svara på min recension med ett inlägg med egen rubrik och av valfri längd. (Eller med tre inlägg, ett för var och en av delarna i recensionen om han så vill.) Som vanligt välkomnar jag alla läsare att debattera eller ställa frågor i kommentarsfältet – även nu med begränsningen att varje läsare bara kan posta en kommentar per dag./ Gunnar Wall
UPPDATERING 251103 kl 1404: Johan Wennström har glädjande nog meddelat mig att han kommer att svara här på bloggen sedan han tagit del av hela recensionen./GW
Johan Wennström flaggar själv för att hans forskning om Stay Behind i Sverige är närmast epokgörande. I sin bok påstår han: ”I det följande skildrar jag för första gången motståndsrörelsen bortom myterna och i full skala”.1
Det är stora ord. Har han täckning för dem? Det är det vi ska se.
Det handlar alltså om den hemliga paramilitära organisation som byggdes upp i Sverige under kalla kriget. Den förbereddes för stridande uppgifter och hade tillgång till vapen, men ingick inte formellt som en del av den svenska krigsmakten. I själva verket ingick den inte formellt som en del i någonting eftersom den officiellt inte existerade. Nätverket opererade utan insyn från riksdag och allmänhet och det fanns bara ett fåtal politiker på hög nivå som var informerade om dess existens.
Flera skäl att granska svenska Stay Behind
Först efter kalla krigets slut fick vi veta att denna hemliga struktur funnits. Och sedan dess har frågorna hopat sig. Bland annat har frågan rests om detta hemliga nätverk – eller delar av det – spelat en roll i Palmemordet.
En av dem som tidigast tog upp den möjligheten var Inga-Britt Ahlenius, tidigare generaldirektör för den svenska riksrevisionen och under fem år också undergeneralsekreterare i Förenta Nationerna. Hon skrev 2013 en debattartikel i Dagens Nyheter där hon reste frågan om Stay Behind kunde ha mördat Palme på grund av dennes arbete för internationell nedrustning.2
Flera år senare skulle Palmeåklagaren Krister Petersson låta sina utredare göra ett allvarligt försök att testa hypotesen om en koppling mellan Stay Behind och Palmemordet. Jag går utförligt igenom Palmegruppens arbete med detta uppslag i min bok Rättsskandalen Olof Palme som kom 2023.
Oavsett det olösta statsministermordet finns det en rad skäl att granska det svenska Stay Behindnätverket – inte minst på grund av dess kopplingar till NATO under en tid då Sveriges officiella politik var alliansfrihet. Men också på grund av den extrema sekretess som vilat över verksamheten.
Johan Wennström har hållit på länge med sitt projekt. Han intervjuades 2021 av Sveriges Radio och sa då att han redan vid den tidpunkten förberett sig i två år innan han till sist var färdig att starta sin forskning på allvar.3
Efter ytterligare fyra år har nu hans bok kommit ut. Det är naturligt att ha förväntningar på vad han kommit fram till. Och det särskilt eftersom han inte stått ensam under den här tiden. Tvärtom har han haft uppbackning från en rad olika håll.
Wennström och hans sponsorer
En tidigare vd för Institutet för Näringslivsforskning har samlat in pengar till boken och sett till att Wennström haft anställning på institutet i många år. Bakom institutet står intresseorganisationen Svenskt Näringsliv som också gett Wennström fri tillgång till sitt arkiv. Under senare delen av arbetet med boken har Johan Wennström varit gästforskare på Försvarshögskolan där han fortfarande är kvar. Arbetet har med andra ord bedrivits med nära kopplingar till svensk militär och storföretagsamhet.
Utöver det har Wennström haft ett antal sponsorer, bland annat en stiftelse som kontrolleras av friskolemiljardärerna Hans och Barbara Bergström.
Författaren framhåller också att han haft möjlighet att lägga fram sin forskning för tre statsråd i Tidöregeringen; ministern för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin, försvarsminister Pål Jonson och justitieminister Gunnar Strömmer.
Tre ministrar som Johan Wennström visat sin slutsatser för innan han publicerade: Carl-Oskar Bohlin, Gunnar Strömmer och Pål Jonson. Foto: Kristian Pohl/Regeringskansliet.
Och slutligen har Gunnar Karlson, tidigare chef för MUST, den militära underrättelsetjänsten, läst manuskriptet för att kontrollera att inte ”viktiga svenska skyddsvärden har äventyrats”.
Det är gott och väl att Wennström redovisar detta, även om han inte berättar riktigt allt. Han nämner kryptiskt ”ytterligare en finansiär, till vilken jag riktar min tacksamhet”.4
Vill slå ett slag för ”nationalkänsla”
Det har alltså funnits gott om inflytelserika personer och institutioner som hjälpt Wennström på traven. Och det reser naturligtvis frågor om han varit kapabel att upprätthålla sin integritet som forskare eller om han påverkats av de starka intressen som gjort det möjligt för honom att genomföra sitt projekt.
Möjligen är detta inte ett problem som bekymrar Wennström själv. Han skriver om sin egen inställning till ämnet så som den såg ut redan innan han börjat sin research: han gick in i projektet med uppfattningen att denna hemliga motståndsrörelse ”var ett bra och vällovligt initiativ”. Och det var förvisso en åsikt som sammanföll med den som av tradition varit etablerad på såväl militärt håll som inom svensk storföretagsamhet.
Wennström skriver att hans research kom att förstärka hans uppfattning. Motståndsrörelsen var, hävdar han, ”tryggt förankrad i grundlagen och demokratin” och dess medlemmar var ”patrioter”.5
Han skriver också att det i dagens oroliga värld är av ”stort värde” att ”en mer positiv syn på Sveriges nära förflutna får genomslag”. Det handlar enligt Wennström om att skapa en ny våg av ”nationalkänsla”. Som exempel på hur det kan göras lyfter han fram hur Bonniers vid första världskrigets utbrott 1914 tryckte upp en billig folkupplaga av Verner von Heidenstams historiska novellsamling Karolinerna – en romantiserad skildring av Karl XII:s krig.6
Karoliner i anfallsmanöver. Historiskt återskapande på kaserngården till Armémuseet i Stockholm 2019, FOTO: Frankie Fouganthin, Wikimedia Commons.
Mot den bakgrunden är det lätt som läsare att föreställa sig Wennströms utgångspunkter.
Det säger förstås inte med automatik något om vad man kan vänta sig för kvalité på hans arbete. Wennström tar själv avstånd från uppfattningen att forskare inte får ha åsikter om det de skriver om. Och det är lätt att hålla med honom där. Han tillägger samtidigt att resultatet av forskningen inte ska färgas av forskarens värderingar. Det kan man givetvis också hålla med honom om.
Det intressanta är dock om han lyckas med detta, eller om hans egna åsikter och hans sponsorers inställning kan ha fått honom att ge en skev eller ofullständig bild av det ämne han forskat kring.
Vi återkommer till det. Men låt oss först titta lite närmare på i vilket sammanhang det svenska Stay Behindnätverket ingick.
Kopplingarna till NATO
Organisationen var av samma typ som en rad liknande strukturer i olika NATO-länder. Och även det svenska nätet hade, trots Sveriges officiella alliansfrihet, kopplingar till NATO-högkvarteret. Där samordnades de olika ländernas Stay Behindnätverk i ett organ med namnet ”Allied Clandestine Committee/Special Operations Planning Staff” (ACC/SOPS).
De svenska ledarna för Stay Behind deltog i möten med ACC/SOPS och hade formellt en sorts observatörsstatus. I praktiken innebar det inte så stor skillnad. Svenskarna fick materiel och utbildning från NATO och godtog det övergripande syftet med verksamheten – att bygga hemliga gerillaorganisationer inom ramen för ett NATO-samarbete.7
Och syftet? Det har ofta beskrivits som att förbereda en motståndsrörelse så att en sådan snabbt skulle kunna komma igång efter en ockupation från främmande makt, och med det avsågs i praktiken Sovjetunionen.
Det är en beskrivning som innehåller en del komplikationer.
Under andra världskriget utvecklades motståndsrörelser mot Hitlertysklands ockupation i många länder – till exempel Grekland, Italien, Frankrike, Norge, Jugoslavien och Tjeckoslovakien. I många fall präglades dessa rörelser eller stora delar av dem av vänstersinnade organisationer och befolkningsgrupper. Men när det gällde Stay Behind handlade det om att bygga strukturer som skulle vara lojala med och kopplade till NATO.
Den 12 september 1980: den turkiska dagstidningen Hürriyet berättar för sina läsare att militären tagit makten i landet. BILD: Halitkya, Wikimedia Commons.
Under kalla kriget inträffade förvisso att befolkningarna i NATO-länder blev undertryckta av militära krafter – men inte av främmande makt, utan av konservativa krafter. En grekisk militärjunta tog makten 1967. I Turkiet genomfördes en militärkupp 1980. I båda fallen hade kuppmakarna goda relationer med amerikanska CIA – och givetvis mobiliserades inte Stay Behind i de länderna för att ta tillvara befolkningarnas rättigheter.
Det var helt enkelt inte för att förhindra sådana kupper som Stay Behindorganisationerna skapats. Och Portugal som varit en militärdiktatur sedan 1920-talet och fram till 1974 var en av de stater som var med om att grunda NATO.
Vad uppbygget av de hemliga nätverken handlade om från amerikansk sida var ytterst att försäkra sig om att ha strukturer som kunde ingripa i kritiska lägen när Washingtons intressen var hotade. Någon sovjetisk invasion av Västeuropa inträffade inte under kalla kriget och det finns egentligen inte så mycket som tyder på att en sådan situation varit särskilt nära. Den intresserade kan med fördel ta del av min nyutkomna bok Kalla kriget – spioner, statskupper och attentat för att få den frågan belyst.
Johan Wennström kompenserar bristen på sovjetiska aggressionshandlingar mot Västeuropa under kalla kriget med en sammanfattning av den svenska romanen Operation Garbo som kom 1988. Den gavs ut på förlaget Timbro som hade starka kopplingar till Svenska Arbetsgivareföreningen. Boken var skriven av pseudonymen Harrry Winter. Bakom den dolde sig några inflytelserika opinionsbildare som ville se en svensk militär upprustning. Intrigen i romanen gick ut på att skildra ett isolerat sovjetiskt anfall mot just Sverige i ett framtida 1992. Wennström tar väl vara på kusliga inslag i intrigen:
”Ett dygn före invasionen, den 3 september, uppstod gåtfulla störningar i elförsörjningen i Stockholm och andra delar av landet. Ett stort antal stridsflygplan fick mekaniska problem och många av flygvapnets piloter och andra nyckelpersoner i det svenska försvaret attackerades i sina hem och på baser av svensktalande attentatsmän förklädda till yrkeschaufförer, hantverkare och dörrpredikanter.”8
Men som vi vet existerade inte Sovjetunionen när historien kort tid senare hunnit fram till 1992, året för romanens fiktiva invasion. Och sedan den sovjetiska statsbildningen fallit samman kom det inte fram något som helst som tydde på att det funnits konkreta förberedelser för att inta Sverige, vare sig mot slutet av kalla kriget eller tidigare.
Wennström hänvisar visserligen på några rader till ett samtal han haft med en gammal IB-man som personligen vill tro att det funnits sådana ambitioner, men som belägg i ett vetenskapligt syftande verk räcker det inte så långt.9
De hemliga NATO-ledda nätverken var dock inte fiktion. Deras existens innebar att en utvald krets av militärer och politiker i västeuropeiska länder knöts närmare USA. Och inte nog med det. Dessa nätverk kunde samtidigt, eftersom de var så hemliga, leva ett delvis eget liv utan att det egna landets regering kunde kontrollera dem.
Stay Behindprojektet var med andra ord rätt mycket en metod från amerikanskt håll att skaffa sig kontroll över länder i Europa. Och hotet om sovjetisk ockupation var ett bra motiv att hänvisa till om det kunde framställas som tillräckligt realistiskt.
EU-parlamentet fördömde Stay Behind-nätverken
Det var detta som ledde till så starka reaktioner från EU-parlamentets sida när existensen av dessa Stay Behindnätverk avslöjades. Det hela började med att det italienska nätverket, kallat Gladio, och dess dunkla och skrämmande verksamhet blev offentligt känd. Det fanns helt enkelt klara tecken på att Gladio haft kopplingar till terrorism och högerextremism. Och snart visade det sig att motsvarigheter till Gladio funnits i stort sett i hela det icke-kommunistiska Europa. Allt var uppbyggt utan någon som helst offentlig insyn med bara snäva kretsar av utvalda personer inblandade.
Den 22 november 1990 antog EU-parlamentet en resolution om ”Gladio-affären”.
Ordalagen är skarpa. I en första punkt heter det att EU-parlamentet ”fördömer det hemliga skapandet av manipulativa och stridsberedda nätverk och kräver en fullständig undersökning av beskaffenheten, strukturen, syftena och alla andra aspekter av dessa hemliga organisationer, alla sorters missbruk av dem, användandet av dem för att olagligt blanda sig i berörda länders interna politiska liv, problemet med terrorism i Europa och det möjliga dolda samarbetet med medlemsstaternas eller andra länders hemliga tjänster”.
Vidare heter det att EU-parlamentet ”kraftfullt protesterar mot föreställningen från viss amerikansk militär personal på SHAPE och i NATO om rätten att uppmuntra ett hemligt underrättelse- och operationsnätverk i Europa”.
(SHAPE är NATO:s militärstrategiska högkvarter i Europa. Det är beläget utanför den belgiska staden Mons.)
Vapenskölden för SHAPE, NATO:s militärstrategiska högkvarter i Europa, så som den såg ut 1966-82. BILD: Public domain.
Resolutionen manar också medlemsstaternas regeringar att ”upplösa alla dolda militära och paramilitära nätverk”.10
Det är starka ord. De kan bara förstås mot bakgrund av att kalla kriget då är slut och av att avslöjandena om NATO:s hemliga arméer visat att dessa i stor utsträckning tyckts ha ägnat sig åt verksamhet av mycket mer diskutabelt slag än förberedelser för motstånd efter en ockupation.
För att vi fullt ut ska förstå kraften i avslöjandet av Stay Behinds existens kan det vara klokt att stanna upp vid vad som hade skett i just Italien – med högst påtaglig amerikansk inblandning.
Man kan tycka att en genomgång av det italienska Stay Behind borde ligga utanför en recension av Johan Wennströms bok eftersom han inte skriver om den saken.
Men just att han inte gör det är i själva verket av stort intresse när man ska bedöma kvalitén på hans bok. Det borde nämligen vara omöjligt att gå förbi Gladio även om huvudsyftet med boken är att skildra verksamheten i just Sverige.
Och Italien är särskilt intressant att studera i sammanhanget, inte bara för att det var skandalen kring Gladio som ledde till avslöjandet även av det svenska nätverket. Utan också för att det i Gladios fall är så tydligt att den höga aktivitet som den hemliga armén hade inte alls var kopplad till någon hotbild om en sovjetisk invasion av landet. Det hade i stället att göra med dramatiska inrikespolitiska konflikter – och en målmedveten vilja från USA:s håll att till varje pris behålla kontrollen över hur Italien skulle styras.
Exemplet Gladio visar nästan överdrivet pedagogiskt att de europeiska Stay Behindnätverken i alla fall delvis handlade om något annat än förberedelser för motstånd efter en tänkbar sovjetisk ockupation.
Låt oss alltså gå till Italien.
Bakgrunden till Gladios verksamhet kan man spåra till tiden kring andra världskrigets slut. 1947 skapades CIA och ett av den amerikanska underrättelseorganisationens tidigaste stora uppdrag var att se till att det inte blev en vänstermajoritet i det italienska parlamentsvalet som skulle hållas 1948. Kommunister och socialister hade slagit sig ihop i en gemensam valfront och såg ut att vinna.
CIA gick igång med energi och satte in ett helt batteri fula tricks. USA:s militär demonstrerade samtidigt sin makt med amerikanska krigsfartyg som var på plats utanför Italien. Och det var en uppvisning som det fanns anledning att ta på allvar – en av toppfigurerna i det amerikanska utrikesdepartementet, George Kennan, hade rekommenderat att USA skulle ingripa militärt om kommunisterna vann valet.11
Många år efter detta val avslöjade Francesco Cossiga, som då hunnit bli Italiens president, att han som ung hade ingått i en paramilitär grupp knuten till kristdemokratiska partiet och vid tiden för 1948 års val varit utrustad med en kulsprutepistol och handgranater, färdig att gå ut i strid om fel sida vann.12
Nu blev det en kristdemokratisk regering. Och följande år släpptes Italien in i den nybildade västliga militärpakten NATO.
Men de politiska spänningarna i Italien fortsatte. Socialistpartiet och kommunistpartiet var tillsammans starka nog för att äventyra Italiens framtid som stabilt NATO-fäste.
Under 50-talet byggdes i tysthet den italienska Stay Behind-organisationen upp med effektivt stöd från amerikanskt håll. Stay Behind-projektet i Italien hade det interna namnet ”Operazione Gladio”. ”Gladio” är det italienska ordet för en sorts kort romerskt svärd.
Piano Solo
I det italienska parlamentsvalet i april 1963 fick kommunistpartiet en stor valframgång med 25 procent av rösterna. Socialistpartiet fick 14 procent. Vänstervindarna i valet ledde till att det bildades en koalitionsregering där socialistpartiet släpptes in att regera med kristdemokraterna.
Det fanns de som oroade sig över detta. På försommaren 1964 tog ledare inom den italienska krigsmakten de första stegen i genomförandet av en militärkupp. Det hemliga projektet gick under namnet Piano Solo. Ansvarig för planerna var general Giovanni de Lorenzo, som var chef för Carabinieri – en halvmilitär polisorganisation i Italien.
Planerna som gjorts upp inför kuppen var detaljerade: hundratals vänsterpolitiker skulle fängslas, kommunistpartiets högkvarter skulle stormas och ett antal vänstertidningars redaktioner skulle stängas ner. De som fängslades skulle föras till Sardinien där Gladio hade en tränings- och utbildningsanläggning som kunde tjäna som uppsamlingsläger.13
En bild från veckorna efter det avbrutna kuppförsöket 1964: till vänster general de Lorenzo, i mitten Italiens president Antonio Segni och till höger försvarsministern Giulio Andreotti. FOTO: Public Domain.
General de Lorenzo började med att låta stridsvagnar, pansarbilar och granatkastare dyka upp på Roms gator samtidigt som NATO-styrkor genomförde en stor manöver i området. Officiellt var paraden bara en militäruppvisning. Men den kristdemokratiske premiärministern Aldo Moro uppfattade generalens signal och kom snabbt att inta en mer fientlig inställning till socialisternas mer radikala förslag än han gjort tidigare. Det behövdes inte någon kupp.14
Uppgifter om planerna på en kupp kom fram många år i efterhand, 1991, först sedan Gladios existens avslöjats. Det kom förstås att spekuleras kring Gladios exakta roll i den planerade kuppen – uppgifterna om att nätverkets hemliga träningsanläggning skulle användas som fångläger var en av de omständigheter som pekar på att den italienska Stay Behindstrukturen varit djupt involverad.
När frågorna kom upp fanns det en person som skulle ha kunnat svara om han levat. Men han var borta sedan länge – chefen för Gladio vid tiden för den planerade kuppen, Renzo Rocca. Fyra år efter Piano Solo, 1968, skulle han ha hörts av en parlamentarisk kommission. Det gällde något helt annat än det fortfarande okända kuppförsöket. Men det var känsligt nog – kommissionen undersökte misstänkta oegentligheter som berörde den militära underrättelsetjänsten SIFAR. Kort tid före det planerade förhöret hittades dock Rocca skjuten på sitt kontor i Rom. Det såg ut som om han tagit sitt eget liv utom för en sak: han hade inga krutstänk på handen.15
New York Times rapporterar den 12 juli 1968 om Renzo Roccas mystiska död och de frågor som väckts kring händelsen.
Den tilltänkte kuppmakaren, general de Lorenzo, fortsatte att utöva inflytande över den italienska politiken på flera sätt. På order av CIA-chefen i Rom, Thomas Karamessines, arrangerade han avlyssning och smygfilmning av hela landets politiska elit. Syftet var bland annat att samla in uppgifter om utomäktenskapliga förhållanden, homosexualitet och kontakter med prostituerade. de Lorenzo gick så långt som att installera mikrofoner i premiärministerns palats och i Vatikanen, så att hans amerikanska uppdragsgivare och den militära underrättelsetjänsten SIFAR skulle ha tillgång till bästa möjliga information. När de Lorenzo senare erkände sin roll i detta förklarade han sitt agerande med att han bara utfört uppdrag från USA och NATO. Den italienska parlamentariska kommission som utrett uppgifterna konstaterade för sin del att operationen inneburit ett ”direkt angrepp på den nationella suveräniteten, ett angrepp på principen om medborgarnas frihet och jämlikhet och ett ständigt hot mot den konstitutionella stabiliteten i landet”.16
Tora, Tora
I december 1970 var det dags för ett nytt kuppförsök. Prins Valerio Borghese, en fascistledare från andra världskriget, ledde en paramilitär styrka som i några timmar ockuperade inrikesdepartementet. Operationen brukar kallas ”Tora, Tora” vilket var den överenskomna startsignalen som användes. (Ironiskt nog var den hämtad från den japanska signalen som inledde attacken mot Pearl Harbor under andra världskriget.) Natten till den 8 december hade militärer, paramilitära grupper och politiska supportrar till Borghese samlats på olika platser i Italien, färdiga att ockupera strategiskt viktiga byggnader. Operationen satte igång, bland annat tog sig femtio nyfascister in till inrikesdepartementets vapenlager. Men plötsligt avbröts kuppförsöket.
Ett par militärhistoriker som specialiserat sig på Italien beskriver vad som skedde:
”Genom att tillåta Borghesekuppen att sätta igång levererade regeringspartiet en varning till kommunisterna och vänsterkretsarna: vi, det styrande partiet, kan göra det här. Genom att bokstavligen stoppa kuppen mitt i natten visade partiet sin bepansrade näve men slog aldrig till.”17
Regeringspartiet var kristdemokraterna som styrt Italien sedan slutet av 40-talet. Bakgrunden till oron i landets styrande kretsar var framgångarna i väljarkåren för vänsterpartierna, särskilt kommunistpartiet. Dominerande krafter i kristdemokraterna, liksom ledningarna för militären och polisen i Italien samt ledande kretsar i Washington, ansåg att det skulle utgöra ett hot mot stabiliteten om kommunistpartiet lyckades ingå i en regeringskoalition. Partiet hade inte suttit med i någon italiensk regering sedan åren närmast efter andra världskriget.
Borghese var på många sätt en lämplig kandidat för kuppförsöket, särskilt om det skulle visa sig att det skulle behöva genomföras med större kraft än vad som nu var fallet. Han hade försänkningar inte bara inom den italienska militären utan också i en av de mäktiga italienska maffiaorganisationerna, ’Ndranghetan.18
Valerio Borghese, mannen bakom den avbrutna kuppen 1970. Bilden är från 1944 då han tjänade Salòrepubliken, en marionettregim till Nazityskland som kontrollerade delar av Italien efter Mussolinis fall. FOTO: Public domain.
Mycket tyder på att Borghese hoppats att han skulle få genomföra sin kupp, men att han plötsligt fick besked om att den måste avblåsas. Han kommenterade aldrig saken offentligt annat än att han hade ”lytt order från överordnade” när han avblåste det hela.19
Efter kuppen flydde Borghese till Francos Spanien. Fyra generaler blev åtalade för att ha medverkat i kuppen, men samtliga friades.20
Spänningens strategi
Det blev alltså ingen militärregering i Italien. Men det som landet kom i stället att utsättas för under de följande åren var en serie våldsdåd som var ett utslag av något som fått beteckningen ”spänningens strategi”.
Det speciella med dessa dåd var att de till synes inte hade några meningsfulla syften och att förövarna undvek att på något sätt avslöja vilka de var och vilka intressen de representerade.
Den 31 maj 1972 blev en patrull från Carabinieri, den speciella halvmilitära poliskåren i Italien, lockad till en övergiven Fiat som stod parkerad i en skog nära byn Peteano, nordväst om Trieste. Det hade kommit ett anonymt telefonsamtal om bilen.
När poliserna öppnade motorhuven sprängdes en bomb. Tre av dem dödades, en fjärde skadades svårt.
Två dagar senare kom ännu ett anonymt telefonsamtal till polisen. Det pekade ut Röda Brigaderna, en terroristorganisation på yttersta vänsterkanten, för att ligga bakom dådet.
Tolv år efter dådet, 1984, började en ung undersökningsdomare (en position som delvis är jämförbar med en svensk åklagares) vid namn Felice Casson utreda fallet på nytt. Han fann stora brister och förfalskad bevisning i den polisundersökning som gjorts tidigare.
Cassons vidare undersökningar ledde honom fram till den person som hade planterat bomben, en man vid namn Vincenzo Vinciguerra som varit aktiv i den fascistiska gruppen Ordine Nuovo.
Denne erkände dådet och förklarade att han hade agerat med stöd av ett mäktigt nätverk som han beskrev som ”Carabinieri, inrikesministeriet, tullen och de militära och civila underrättelsetjänsterna”. Inom alla dessa instanser hade det funnits ett stöd för ”det ideologiska resonemanget bakom attacken”.
Casson kunde konstatera att Vinciguerra tycktes ha haft rätt och det visade sig att syftet bakom attacken varit att skrämma människor så att de drog sig undan från politiska riktningar som ville genomdriva stora förändringar och i stället slöt upp bakom de etablerade institutionerna i samhället.
I en intervju med brittiska BBC 1991 förklarade Casson:
”Ur underrättelsetjänsternas perspektiv var Peteano-attacken ett led i vad som kallats ’spänningens strategi’.”21
Peteano var inte den första terroristattacken inom ramen för spänningens strategi och inte heller den sista.
Det värsta terrordådet av det här slaget genomfördes i augusti 1980 då en kraftig bomb exploderade i väntsalen för andraklasspassagerare på järnvägsstationen i Bologna. 85 personer dödades, 200 skadades.
När Vinciguerra stod inför rätta 1984 förklarade han: ”Det finns i Italien en hemlig styrka som existerar parallellt med de väpnade styrkorna, den är sammansatt av civila och militärer.”
Enligt Vinciguerra var det ursprungliga syftet motstånd på italiensk mark mot en sovjetisk angripare, men så hade det förvandlats till något annat. Denna ”superorganisation som fanns där i avsaknad av en sovjetisk invasion som inte kom, började för NATO:s räkning, agera för att förhindra en vänstersväng i landets politik”.22
Det där var en av de tidiga uppgifterna om vad som längre fram skulle avslöjas som NATO:s Stay Behindnätverk.
Till vänster: undersökningsdomaren Felice Casson (bild från 2006). Till höger: identitetshandling för Licio Gelli, mannen bakom P 2-logen, från 1949.
En annan tidig uppgift som väckte stort uppseende när den kom handlade om en man vid namn Licio Gelli.
Han var centralfiguren i den hemliga P 2-logen vars existens avslöjades 1981. P 2 var en sammanslutning av absoluta toppfigurer i det italienska samhället. En medlemslista som hittades innehöll 962 namn. Bland dessa fanns samtliga chefer för de italienska hemliga tjänsterna, 195 militära officerare varav 51 var generaler eller amiraler, bankmän och företagsledare, journalister, parlamentsledamöter och ministrar.23
Licio Gelli själv, spindeln i nätet, var inte vem som helst. Han startade sin politiska karriär som glödande anhängare till diktatorn Mussolini. Han hade också stridit för general Franco under spanska inbördeskriget. Och under andra världskriget hade han tjänat som officer i en SS-division.
I krigets slutskede blev han rekryterad av amerikansk militär. Han kom att behålla och utveckla sin goda relation med sina samarbetspartners i USA. Det visade sig bland annat i att han var inbjuden till installationerna av flera amerikanska presidenter. När Ronald Reagan installerades satt han på första raden. Sina ideologiska preferenser hade han kvar. Så sent som 1999 sa han i en intervju: ”Jag är fascist och jag kommer att dö som fascist”.24
Det anses sannolikt att han arbetade för amerikanska CIA under årtiondena som följde på andra världskriget. Och i dödsrunan över honom sedan han avlidit 2015 skrev den brittiska dagstidningen Guardian: ”Det fanns ingen dunkel eller mystisk affär i det kalla krigets Italien – inte ens mordet på premiärminister Aldo Moro 1978 – där skuggan från Gelli saknades.”25
P 2-logen och Gladio
Och uppbygget av P 2-logen? Jo, Gelli hade klarsignal från ingen mindre än president Richard Nixons nationelle säkerhetsrådgivare Henry Kissinger att rekrytera 400 höga officerare från NATO och den italienska krigsmakten till sin hemliga sammanslutning. Och under ett antal år kunde han arbeta med uppbygget av P2 i relativ ostördhet.
Men till sist kom problemen. I början av 1980-talet blev italienska myndigheter intresserade av misstänkt kriminell verksamhet i en bank, Banco Ambrosiano, som Gelli hade djupt samröre med. Polisen gjorde en razzia i Gellis bostad och upptäckte P2:s medlemslistor. Det var då det visade sig att Gelli rekryterat alla sorters viktiga makthavare till sin hemliga frimurarloge. Och på lägre nivåer fanns det folk som skulle utföra mer av det praktiska hantverket när det gällde att genomföra beslut, oavsett om det var propagandaaktioner eller mer våldsamma operationer.26
Det blev en praktskandal. Även med italienska mått var detta något utöver det vanliga. Men när P2 avslöjades fanns det fortfarande möjligheter att se organisationen som i första hand en hemlig klubb för makthavare av ett slag som länge funnits i Italien – säkerligen en hemvist för korruption, men kanske inte så mycket mer.
Att syftet gick mycket längre än så bekräftade Gelli själv senare när han kommenterade den hemliga apparat han byggt upp:
”Jag vet att det var en välkonstruerad organisation. Om kommunismen hade vuxit i styrka i Italien skulle Amerika ha hjälpt oss. Vi skulle ha startat ett krig och vi skulle ha blivit generöst utrustade med vapen från luften.”27
Och om dem som åtagit sig operativa uppgifter, ”gladiatorer” som de kallades, sa Gelli:
”Amerikanerna betalade dem stora penningsummor, motsvarande en utmärkt lön. Och de garanterade finansiellt stöd till familjerna utifall att en av dem skulle bli dödad.”28
När Gelli talade om gladiatorer är det lätt för oss att förstå att han syftade på,”Gladio”, det italienska Stay Behindnätverket – och att hans egen verksamhet hade kopplingar dit. Men den militära aspekten av Gellis planering kom alltså inte fram i samband med att de pikanta medlemslistorna i P2-logen hamnade i strålkastarljuset. Och vid den tiden, i början på 80-talet, fanns det inte heller någon kunskap bland allmänhet och journalister om NATO:s Stay Behindverksamhet.
Undersökningsdomaren Casson, som avslöjat Vinciguerra, fortsatte att rota i den dunkla värld som blivit delvis synlig när sanningen om attacken i Peteano kommit fram. I januari 1990 ansökte han om tillstånd från Italiens regering om att få leta igenom den militära säkerhetstjänstens arkiv. Han beviljades detta. Och det var då han hittade dokument som avslöjade existensen av en hemlig armé kallad Gladio. Av dokumenten framgick också att Gladio hade täta band till USA och NATO men också till terrorister på högerkanten i Italien och andra länder.
Casson insåg att det här var information han måste föra vidare. Han kontaktade en kommitté i italienska parlamentet som utredde terroristdåd som utspelats i Italien. Senatorerna som Casson talade med drog slutsatsen att detta borde ut i offentligheten och riktade därför ett krav till premiärminister Giulio Andreotti om att han skulle informera parlamentet ”om en parallell och dold struktur som sägs ha opererat inom den militära säkerhetstjänsten i syfte att påverka det politiska livet i landet”.29
Det där var början till att Gladios existens kom att bli offentlig. Under hösten nådde rapporter om den hemliga arméns existens ut till den italienska allmänheten. När det skedde kunde undersökningsdomaren Casson andas ut – han var inte längre mer eller mindre ensam om att ha sin farliga kunskap. Som han senare sa i en tidningsintervju: ”Från juli till oktober 1990 var jag den enda som visste något, det kunde ha blivit olyckligt för mig.”30
Den första knapphändiga informationen till journalister om Gladio kom redan den 3 augusti. Då hade premiärminister Andreotti gett ett första svar på senatorernas begäran om redovisning av det hemliga nätverket. Men det sammanföll med en annan händelse, Iraks invasion av Kuwait. Här fanns en enkel dramatik och en tydlig skurk, Saddam Hussein. Så europeiska nyhetsredaktörer satsade helt på det och var inte särskilt intresserade av att erbjuda läsarna rapportering om något som verkade avsevärt mer udda och krångligt.
Under hösten kom dock skriverierna igång i takt med att ny information läckte ut. Och en del av den informationen gällde existensen av motsvarigheter till Gladio i andra länder. Det ledde till stor uppmärksamhet även där. Bilden började träda fram att det inte bara var en italiensk utan en västeuropeisk skandal. Och det ledde till de starka reaktionerna från EU-parlamentet som nämnts tidigare.
Ytterligare pusselbitar om Stay Behind i Italien har kommit fram allt eftersom. I mars 2001 vittnade den förre chefen för det italienska kontraspionaget, Giandelio Maletti, på en rättegång mot högerextremister som anklagats för att ha legat bakom ett bombdåd vid Piazza Fontana i Milano mer än 30 år tidigare. Maletti sa:
”CIA, som följde direktiven från sin egen regering, ville skapa en italiensk nationalism som var kapabel att stoppa vad som framstod som en glidning åt vänster. Och i det syftet kan man ha använt sig av högerterrorism.”
Bombdådet inne på en jordbruksbanken vid det centralt belägna torget Piazza Fontana i Milano 1969 krävde sjutton dödsoffer. 88 personer skadades. Bilden tagen kort efter explosionen. FOTO: Public Domain.
Maletti fortsatte: ”Intrycket var att amerikanerna var villiga att göra vad som helst som skulle stoppa Italien från att glida åt vänster. Kom ihåg att det var Nixon som bestämde vid den här tiden. Nixon var en besynnerlig person, en mycket intelligent politiker men en man som tog ganska okonventionella initiativ.”31
I januari 2008 kunde den italienska dagstidningen Repubblica avslöja att regeringarna i USA, Västtyskland och Storbritannien fört hemliga diskussioner inför det italienska parlamentsvalet 1976 om den eventuella nödvändigheten av en statskupp i Italien. Brittiska The Times, som redovisade avslöjandet, hade talat med Sir Guy Millard som varit brittisk ambassadör i Rom vid den aktuella tidpunkten. Han sa: ”Om det fanns planer på att iscensätta en kupp så berättade inte Foreign Office [brittiska utrikesministeriet] det för mig. Men det skulle i så fall ha varit så hemligt att de inte skulle ha velat att diplomater vetat något om det.”
Sir Guy tillade att ”det skulle kunna vara så att CIA planerade något, och om CIA var inblandat är det möjligt att SIS [brittiska underrättelsetjänsten MI6] var medvetna om det. Men jag visste ingenting.”
Artikeln i The Times gör direkta kopplingar mellan det nya avslöjandet och de tidigare kända uppgifterna om att CIA ”byggt upp ett hemligt nätverk” som kallades Operation Gladio.32
Italien erbjuder med andra ord ett dramatiskt exempel på Stay Behind-verksamhet som tycks ha gått mycket långt utanför målsättningen att försvara landet mot en sovjetisk invasion. Men det är alltså inget som Johan Wennström anser sig behöva diskutera med sina läsare. Ingen av de personer som namnges i det jag skrivit ovan om Stay Behind och Italien förekommer i Johan Wennströms bok – inte ens Richard Nixon, Licio Gelli eller undersökningsdomaren Felice Casson.
Brabantmorden
Det dök upp oroande uppgifter också från andra länder, till exempel Belgien. Där, mer exakt i provinsen Brabant, hade det under det tidiga 80-talet genomförts en serie till synes meningslösa mord, bland annat på stormarknader. I ljuset av avslöjandena från Italien förde det tankarna till statligt inspirerad terrorism för att skrämma medborgare till passivitet.
När Belgiens socialistiske försvarsminister Guy Coëme berättade för häpna TV-tittare att det funnits en hemlig armé med koppling till NATO i Belgien under det kalla kriget gjorde han vad som framstod som en tydlig koppling mellan detta och Brabantmorden. Han sa:
”Jag vill veta om det existerar någon länk mellan aktiviteterna från detta hemliga nätverk och vågen av brott och terror som vårt land har drabbats av under de senaste åren.”33
En belgisk parlamentskommitté som kom att utreda landets hemliga Stay Behind-rörelses verksamhet ställde sig också frågan om det kunde ha funnits något samband mellan belgiska Stay Behind och dåden i Brabant – precis den fråga som försvarsminister Coëme antytt. Kommittén kände till två grenar av den belgiska Stay Behind-rörelsen, SDRA8 och STC/Mob, och vände sig därför till cheferna för de två belgiska hemliga tjänster som ansvarat för dessa grupper och begärde att de skulle lämna ut de aktiva agenternas namn till särskilda expertdomare för kontroll. Det vägrade dessa chefer att göra, något som väckte ett ramaskri i den belgiska offentliga debatten.34
Det finns liknande märkligheter som har diskuterats i andra länder. Men för att denna artikel inte ska bli alltför lång, låt oss stanna här.
Poängen är att i en historik om svenska Stay Behind, inte minst i en välvillig men seriös historik, så bör det ha funnits skäl att gå igenom de starka misstankar mot detta hemliga paramilitära nätverk som under årens lopp kommit fram på olika håll i Europa.
Men Johan Wennström nämner inte ens EU-parlamentets resolution.
Någon kanske frågar sig: hur kan han hoppas att han kan gå i land med en sådan påfallande tystnad?
Svaret ligger uppenbarligen i att han hoppas vinna tilltro till att den svenska hemliga motståndsrörelsen i själva verket inte hade så väldigt mycket att göra med NATO. Hans underförstådda budskap är: vad som hände i Italien, Belgien och på annat håll behöver vi inte prata om. Sverige skötte sitt, det var en helt annan verklighet, ganska långt från sådant som hände i det övriga Europa.
Och sin argumentering i det avseendet bygger han framför allt på vad som även enligt honom själv är en av de allra viktigaste källorna i hans forskningsarbete: Thede Palms dagböcker.36
Det är alltså dags att bekanta oss med Thede Palm.
Snart publiceras delarna II och III av recensionen av Johan Wennströms bok.
FOTNOTER
Johan Wennström: Sveriges sak var vår – den hemliga svenska motståndsrörelsen. Albert Bonniers förlag 2025 sid 9. ↩︎
”Terrorists ’helped by CIA’ to stop rise of left in Italy” av Philip Willan. The Guardian den 26 mars 2001. ↩︎
”Britain joined plot to overthrow a Communist Italian government” av Sarah Delaney & Michael Evans. The Times den 14 januari 2008. ↩︎
”Belgium is shaken by bombs and ’crazy killers’” av Judith Miller. New York Times den 24 november 1985. ↩︎
Daniele Ganser: Terrorism in Western Europe: An Approach to NATO’s Secret Stay-Behind Armies. The Whitehead Journal of Diplomacy and International Relations Winter/Spring 2005 sid 85; ”L’ex-chef du réseau Stay-behind livre ses secrets mais aucun nom” av Christophe Lamfalussy. La Libre (Belgien) den 7 december 2015. ↩︎
”Brabant Killers: Can Belgium’s biggest cold case finally be solved?” av Ugo A Realfonzo. The Brussels Times den 20 augusti 2025. ↩︎
Gunnar Walls blogg 
.png){kind=link}
.jpg){kind=link}
.jpg){kind=link}
