Början till upprättelse för Stig Engström i ny bok om mordkvällen


Sveavägen med Skandiahuset till höger. Bilden från 2009 då Skandia fortfarande inte flyttat ut från byggnaden. FOTO: Sloggi

DET FINNS MÅNGA SOM HAR ÅSIKTER OM BESLUTET att lägga ner Palmeutredningen och utpekandet av Stig Engström. Men det är med särskilt intresse jag tar del av Lars Olof Lampers har att säga om saken.

Han har länge varit redaktör på Veckans Brott, Sveriges Televisions kriminalmagasin, och haft åtskilligt att göra med utredningen av statsministermordet. Och det var Veckans Brott som i februari förra året var först med scoopet att Palmeåklagaren Krister Petersson tänkte presentera en lösning på mordgåtan före halvårsskiftet.


Lars Olof Lampers: Palmemordet – tillbaka till Sveavägen. Storytel Original.


Då var det inte offentligt känt vad det var för en lösning som Petersson hade i tankarna. Men redan innan dess hade Veckans Brott i olika sammanhang lyft fram såväl Peterssons ambitioner på att klara upp fallet som den teori som senare visade sig vara Peterssons förklaring – att den Skandiaanställde Stig Engström skjutit Olof Palme.

Det kan inte direkt sägas att programmet före den 10 juni 2020 identifierats med någon påtagligt kritisk hållning vare sig till Peterssons optimistiska utfästelser eller till teorin om Skandiamannen.

Den teorin hade ju fått stor offentlig exponering från och med våren 2018 både i Veckans Brott och på annat håll. Starten hade varit tidskriften Filters publicering av Thomas Petterssons artikel där Engström med namn och bild hängdes ut som Palmemördare.

Det kan tilläggas att när Filter kom med sin artikel hade Leif GW Persson just gjort sin sista sändning med Veckans Brott och gått till TV4. Polisprofessorn tillhörde dem som inte var så imponerad av Filters utpekande. Han presenterade tämligen direkt efter publiceringen av Filterartikeln sin slutsats att Skandiamannen nog inte bara var tidskriftens utan också Palmeutredarnas huvudspår men markerade samtidigt att han själv inte trodde så mycket på den lösningen.

När det gällde vad utredarna sysslade med visade det sig alltså vara precis som Leif GW Persson föreställt sig, åklagaren och Filter var helt enkelt inne på samma spår. Och efter den 10 juni har Leif GW skärpt tonen ytterligare och framträtt som en av den lösningens hårdaste kritiker.

Om Leif GW Persson varit kvar på Veckans Brott hade kanske bevakningen av utredarnas arbete varit mer ifrågasättande under de dryga två år som kom att följa fram till nedläggningen av utredningen och det officiella utpekandet av Engström.

Nu kom Veckans Brott snarare att bidra till att bana väg för den lösning som signerats dubbelt av Filter/Petersson.

Och när dagen för pressträffen kom och det blev officiellt att allt handlade om Engström var det naturligt att vänta sig att Lars Olof Lampers skulle göra sig till tolk för tanken att Krister Petersson presenterade en rimlig avslutning på mordutredningen.

Så blev det inte.

I Veckan Brotts extrasändning på kvällen den 10 juni gav Lampers uttryck för vad han själv kallade ”en stor besvikelse”.

Och i början av detta år visade SVT Lampers dokumentär ”Palmemördaren” (med citattecknen som en del av titeln). Den ifrågasatte Krister Peterssons utpekande av Stig Engström som misstänkt gärningsman. Jag har skrivit om dokumentären här på bloggen.

Och nu har alltså Lars Olof Lampers kommit ut med boken Palmemordet – tillbaka till Sveavägen där han fördjupar kritiken av Palmeutredningen under Krister Petersson och av slutsatsen att det skulle vara Stig Engström som är gärningsmannen.

Det ska sägas på en gång att det är en läsvärd bok, definitivt en av de mer angelägna som kommit ut i ämnet (och det är ganska många vid det här laget). Lars Olof Lampers har gått igenom viktiga delar av utredningsmaterialet mycket noga, har gjort ett antal observationer som är av stort intresse och resonerar ofta mycket övertygande kring den bevisning han granskar.

En problematisk form av publicering

Innan jag går vidare finns det ändå anledning att stanna upp inför den ovanliga – och inte alldeles oproblematiska – formen av publicering.

Utgivare är förlaget Storytel Original, en del av Storytelkoncernen som framför allt tillhandahåller abonnemang på ljudboks- och ebokstjänster.

Och själva tanken med Storytels egen utgivning är det ska vara material som bara är tillgängligt för den som prenumererar på dessa tjänster. Det går alltså inte att köpa Lars Olof Lampers bok, i alla fall inte för närvarande. Varken som fysisk bok (någon sådan finns inte) eller som ebok eller ljudbok (annars brukar ju titlar i det formatet kunna laddas ner från Bokus, Adlibris och annan nätbokhandel). Den som betalar sin månadsavgift till Storytel har visserligen obegränsad tillgång till Palmemordet – tillbaka till Sveavägen både som ebok och ljudbok, men bara så länge abonnemanget fortsätter. Och det ska tilläggas att boken inte heller är tillgänglig för den som har ett abonnemang på ljud- och eböcker hos konkurrenter som till exempel Nextory.

Det här innebär i princip att den som vill ha ständig tillgång till boken måste betala 169 kronor i månaden. Det är ingen bra lösning för konsumenten. Inte heller står det klart på vilket sätt den första upplagan kommer att vara tillgänglig om det sker omarbetningar i senare upplagor.

Många upplever det säkert också som en begränsning att boken inte finns som fysisk bok, en sådan som det är lätt att skriva egna kommentarer i.

Ljudboksformatet har dessutom en nackdel när det gäller facklitteratur, att det inte finns något smidigt sätt att hantera eventuella fotnoter. Den bristen behöver inte en ebok ha, det går tvärtom alldeles utmärkt att inom det formatet publicera länkar till såväl bokens egen notapparat som till externa källor på nätet. Men fotnoter finns inte i eboksversionen, inte heller någon källförteckning eller något register. Det sista gör för all del mindre genom att det finns en sökfunktion i eboken – det går utmärkt att till exempel söka på Sabbatsberg, keps eller Söderström.

Avsaknaden av noter är särskilt tråkig eftersom Palmemordet – tillbaka till Sveavägen är en faktaspäckad och generellt mycket välresearchad bok. Och jag tror att Lars Olof Lampers egentligen håller med om att en läsare inte ska behöva godta hans ord när det handlar om betydelsefulla sakuppgifter, utan helst själv kunna kontrollera saken utan alltför mycket besvär. Det kan tilläggas att boken också innehåller en del uppgifter som är sakligt diskutabla respektive felaktiga – vilket inte är så lätt att upptäcka. Jag återkommer till exempel på sådana uppgifter. Min poäng här är bara att i denna digitala tidsålder bör det ju vara väldigt lätt för läsaren av en bok att själv gå vidare till källorna. Det krävs bara att författare och förlag erbjuder rimlig vägledning.

Min gissning är att orsaken till svagheten på just denna punkt är tidsbrist (jag talar av egen dyster erfarenhet av hur det varit med en del av mina egna böcker). Men oavsett orsaken gör det ju boken mindre värdefull. Och det är bara att hoppas att den här sortens lite stympad utgivning av angelägen faktabaserad litteratur inte blir mönsterbildande.

Med detta sagt, dessa begränsningar bör inte avhålla den som är intresserad av ämnet från att ta del av boken.

Låt oss nu gå över till något som är mer spännande att diskutera – innehållet.

Åklagarens hypotes ”en av många teorier”

Boken har ett brett anslag och skildrar ambitiöst både händelseförloppet kring mordplatsen och viktiga delar av polisens utredningsarbete – här beskrivs även en hel del som inte har direkt betydelse för bedömningen av Stig Engström som tänkbar Palmemördare. Men fokus ligger ändå på de misstankar mot Engström som Palmeåklagaren Krister Petersson formulerat.

Och den slutsats som Lars Olof Lampers formulerar är rätt skarp. Han avslutar boken med att beskriva åklagarens hypotes om Engström som ”en av många andra teorier som lagts fram om mordet genom åren”. Skillnaden är huvudsakligen, menar LOL, att Engström gått att placera i mordkvarteret. ”Men om man hårdrar det så är det också allt”, tillägger han och menar att Engström i övrigt framstår ”som det vittne han säger sig ha varit, bara väldigt överdriven och full av önsketänkanden om hur han skulle ha agerat.” (Citatet är från avsnittet Slutord. Jag anger inte sidnummer eftersom de är flexibla i de här sammanhangen.)

Det vill säga: Stig Engström sköt förmodligen inte Olof Palme. Det mest troliga, enligt Lampers, är att han kom till mordplatsen efter mordet och att hans egen berättelse åtminstone i väsentliga delar är sann och självupplevd. Bristerna i den beror sannolikt, enligt Lampers, på att Engström velat placera sig mer i centrum för händelserna än vad som egentligen var fallet.

Lars Olof Lampers pekar i boken tämligen övertygande på att Engström hade ett större behov av uppmärksamhet än många andra. Som exempel tar han bland annat hur denne försäkringstjänsteman reagerar sedan han konstaterat att han inte fått vara med i de rekonstruktioner på brottsplatsen som nyhetsmedia rapporterat om. Andra i Engströms situation skulle förmodligen ha väntat och sett om det skulle bli deras tur lite längre fram. (Och en del rekonstruktioner genomfördes också först senare, så det kan ju inte uteslutas att Engström skulle ha kommit med om han inte retat upp polisen.) Men Stig Engström tog snabbt kontakt med SVT:s Rapportredaktion, gjorde tillsammans med TV-teamet en egen rekonstruktion på plats och passade på att i sammanhanget fälla några kommentarer om polisens inkompetens. Och därefter var stämningarna i polishuset ganska kallsinniga för att inte säga direkt fientliga mot honom.

Med facit i hand kan vi konstatera att polisens hantering av Palmeutredningen under de första veckorna efter mordet verkligen hade förfärande brister på många plan. Det handlade bland annat om de alltför ofullständiga förhören med vittnen från mordplatsen – och de bristfälliga eller uteblivna rekonstruktionerna med flera av dessa vittnen. (Framför allt att inte Lisbeth Palme kom att delta i någon rekonstruktion.) I den meningen pekade Stig Engströms syrliga kommentarer på något som förvisso var sant.

Efter Engströms framträdande i TV förekom det inom polisen en del funderingar på om han kunde vara gärningsman. Men mestadels betraktades han som en irriterande person som bara försökte ta plats i ljuset.

Först långt efter hans död fick denna hans strävan efter uppmärksamhet riktigt långtgående konsekvenser. Och boken ger ett både skrämmande och sorgligt underlag för slutsatsen att det var just denna längtan att vara någon – vanlig hos många men ovanligt stark hos Stig Engström – som till sist ledde till att han sommaren 2020 inför en internationell publik kom att pekas ut den som skjutit Sveriges statsminister.

För all del har åklagaren Petersson försökt att lite grann nyansera sitt utpekande genom att framhålla att han bara beskrivit Engström som misstänkt. Men Lars Olof Lampers tycker inte att det är en riktigt sann bild av budskapet från Åklagarmyndigheten.

Han påminner förstås om Peterssons uttalande: ”Med tanke på vad som sedermera händer så säger vi att han måste ha haft ett vapen i handen aktuell kväll.” Där finns, som vi kan konstatera, inga reservationer. ”Måste” är ett entydigt ord vars innebörd är ”med nödvändighet”.

Men Lampers tar också upp vad vice riksåklagaren Katarina Johansson Welin skriver i ett yttrande till JO om Krister Peterssons agerande vid pressträffen. När hon ska motivera varför det var rimligt att namnge Stig Engström skriver hon att utan att Engström pekades ut med namn skulle det ha funnits ”kvarvarande frågor, spekulationer och ryktesspridning kring vem som begått brottet”.

Som Lars Olof Lampers skriver: ”I fortsättningen skulle alltså sådana frågor eller spekulationer inte förekomma. Varför inte då? Det går inte att tolka på annat sätt än att man menar att man faktiskt pekat ut Stig Engström som skyldig till mordet, just på ett sådant sätt att fortsatta diskussioner om vem som begått det skulle vara överflödiga.” (Avsnittet Slutord.)

Lars Olof Lampers berömvärda ambition med boken är att verkligen leta efter både sådant som kan ge stöd åt Krister Peterssons slutsats och sådant som försvagar den.

Det är en metod som bidrar till att göra boken intressant. Under läsningens gång framstår Engström ibland som en möjlig statsministermördare och ibland som ett oskyldigt om än ganska yvigt vittne. Först när boken är färdig vet läsaren riktigt var Lampers landar. (Ursäkta spoilern, men jag som i princip visste vad boken skulle landa i innan jag började läsa fångades ändå av hur framställningen böljade fram och tillbaka.)

I boken finns många konkreta iakttagelser som pekar på hur Stig Engström genom sitt sätt att söka uppmärksamhet kom att bädda för det märkliga och dystra eftermäle han nu i alla fall tillfälligtvis drabbats av. (Jag tror inte det eftermälet kommer att bli bestående, bevisningen är alltför uppenbart skral för det.) På det sättet bidrar Lars Olof Lampers till att förklara hur det blivit möjligt att Engström över huvud taget kunnat framstå som en sannolik Palmemördare trots de många uppenbara invändningar som finns mot den slutsatsen.

Jag ska inte här försöka sammanfatta de värdefulla iakttagelser som finns i boken i det avseendet. Det kan den intresserade själv ta del av genom att läsa – eller lyssna – på Lampers bok. Men på några ställen tycker jag dock att författaren har en tendens att ta i för mycket när han letar efter sådant som ska få Engström att framstå som misstänkt, mystisk eller allmänt avvikande från normala mänskliga beteenden. Och här ska jag passa på att vare lite mer utförlig.

Det är som om LOL är så mån om att förklara – och i viss mån legitimera – uppkomsten av misstankarna mot Engström så att han tänjer sin argumentering åt det hållet väldigt långt. Och då kan det ibland snudda högst betänkligt vid den sorts förtal av avliden som inte bara utgör en integritetskränkning (oavsett vad som är sant) utan som också helt enkelt saknar saklig grund. Det vill säga: Engström framställs som en mer bristfällig personlighet än vad det finns belägg för.

När förstod Lisbeth att hon blivit beskjuten?

Det fanns inslag av sådana överdrifter i dokumentären ”Palmemördaren” där Lampers till exempel hävdade att Engström ljög under ed när han i rättegången mot Christer Pettersson påstod att Lisbeth Palme på mordplatsen sa: ”Förresten har de skjutit mig också”. Lampers anklagelse mot Engström där ingick i ett resonemang som gick ut på att Lisbeth först på sjukhuset skulle ha fått klart för sig att också hon blivit träffad av ett skott.

Men för att LOL med någon trovärdighet skulle kunna påstå att Engström ljög under ed krävs det att han dels kan visa att Engström inte kan ha hört Lisbeth säga något sådant och dels att han medvetet gjort osanna påståenden i rätten.

Och där är det lätt att se problemen med den anklagelsen mot Engström: oavsett om Lisbeth Palme inte sagt något om att hon själv blivit skjuten måste man kunna föreställa sig att han i efterhand trodde att han hört henne säga det – i alla fall om vi godtar möjligheten av att han fanns på plats som vittne, och det gör ju LOL.

Hon hade ju faktiskt träffats av ett skott som snuddat henne, något som tidigt blev känt för allmänheten. I så fall kan Engström faktiskt ha blandat ihop sådant han upplevt med sådant han läst. Sådant är inte ovanligt. Och ett vittne som minns fel kan förstås inte jämställas med ett vittne som ljuger under ed.

Dessutom är det fullt möjligt både att Lisbeth nästan direkt uppfattade att hon blivit beskjuten (vilket är hur hon själv beskrivit saken efteråt) och att hon också gav uttryck för det på brottsplatsen. Det framgår av de samlade vittnesmålen att hon sa ganska mycket under de minuter hon befann sig där, men det finns ju ingen sammanställning av exakt vad hon sa.

Lars Olof Lampers är inte heller lika kategorisk i boken som han var i dokumentären. Här skriver han:

”Som jag också visat var det först på sjukhuset som man konstaterade att också Lisbeth Palme beskjutits och skadats ytligt. Det finns inga säkra uppgifter om att detta konstaterats tidigare, vare sig av Lisbeth Palme själv eller av någon person på mordplatsen.” (Avsnittet Elefanten i Palmerummet.)

I boken lämnar Lampers alltså frågan öppen vad gäller vad Lisbeth förstått och sagt om skottet som träffade henne själv. Och därmed har alltså påståendet om att Engström ljög under ed försvunnit ur LOL:s argumentering. Det är bra, Men här förekommer andra sätt att beskriva Engström som person som är till nackdel för honom och som är lika illa underbyggda.

Ska vi moralisera över Engström?

Ett exempel är hur boken tar upp ett inslag i Engströms vittnesmål i tingsrätten. Lampers refererar hur Engström berättar om sina funderingar när han kom fram till mannen som låg på trottoaren: skulle han ”hjälpa till eller åka hem?” Först efter några ögonblick bestämde han sig för att hjälpa till. Lars Olof Lampers karakteriserar det som ”ett ytterst märkligt beteende”. (Avsnittet Engström under ed).

Var det verkligen så väldigt märkligt?

Att tveka inför om man ska hjälpa till i en akut situation må vara moraliskt diskutabelt, men knappast särskilt ovanligt.

Ingen har riktat någon särskild kritik mot de tre personerna i bilen som släppte av Anna Hage och Karin J för att de bara åkte vidare trots att de kommit till platsen i direkt anslutning till händelsen. Det var uppenbart att det hänt något allvarligt även om det var oklart vad. Han som satt vid ratten, Åke L, berättade senare i polisförhör att han sett att någon fallit och en annan person sprungit från platsen. Ändå körde han vidare.

Inte heller har Inge M och hans sällskap fått någon kritik för att de bara åkte sin väg utan att ge sig till känna för polisen trots att Inge sett själva mordet och också enligt egen uppgift noga iakttagit mördaren i förväg.

Det finns också anledning att anta att andra personer kan ha passerat till fots i samband med händelseförloppet utan att ha stannat upp eller ens i efterhand kontaktat polisen.

Anders B gav sig visserligen inte iväg men sökte skydd i en port och deltog inte i livräddningsarbetet.

Det må vara lätt att moralisera över Stig Engströms kommentarer om att han funderade på att bara ge sig iväg. Men vad skulle du som läser detta – eller jag – ha gjort om vi varit där? Det vet vi inte säkert.

Om vi godtar huvuddragen i Engströms berättelse – och det menar LOL att vi ska göra – så stannade han i alla fall kvar och gjorde förmodligen också åtminstone någon sorts vaga ansatser att hjälpa till. Och även om vi kan konstatera att polisen inte tog hans namn på brottsplatsen så gav han sig definitivt till känna dagen efter. Det vill säga: om vi inte håller fast vid den illa underbyggda slutsatsen att han var Palmemördaren så finns det ingen egentlig anledning att hävda att han skulle ha betett sig ”ytterst märkligt” bara för att ha skulle ha tvekat om han skulle hjälpa till eller inte.

Engström och utstämplingstiden

Ett annat återkommande tema i boken som Lars Olof Lampers behandlar på ett sätt som är omotiverat negativt för Engström gäller dennes utstämplingstid från Skandia.

Det finns en skillnad mellan den tidsuppgift som Stig Engström själv lämnade till polisen i mars 1986 och den som fördes fram av Krister Petersson på presskonferensen. Engström hävdade att stämpeluret angett 23.19 men att det vid kontroll med Fröken Ur visat sig att det gått fel och att rätt tid skulle vara 23.20. Krister Petersson hävdade det motsatta, att stämpeluret visat 23.20 men att rätt tid skulle vara 23.19.

Jag frågade åklagaren Petersson om det efter pressträffen och han kunde inte presentera några bevis för att han hade rätt. Den enda kända uppgiften som ger ett visst stöd för hans påstående är ett förhör med den Skandiaanställde Roland B. Denne sa när han hördes flera månader efter mordet något som kan tolkas som att det var 23.19 som Engström stämplade ut:

Förhörsledaren Erik Skoglund frågade: ”Mm. Och klockan var rätt hos er.”

Roland B: ”Ja, den kollade jag med Fröken Ur då. Det var faktiskt så att klockan gick, våran klocka gick inte fel utan vår tidsapparat stod på 23.20 men vår klocka gick en minut fel vilket jag konstaterade vid kontroll med Fröken Ur. Och det var därför jag också sa 23.19 åt honom.”

Det där är knappast glasklart uttryckt – Roland B lyckas i samma andetag säga att klockan både gick fel och inte gick fel.

Och oavsett om vi tänker oss att Roland B verkligen ville säga att klockan egentligen var 23.19 och inte 23.20 så behöver det inte vara rätt. Det är lätt att blanda samman tider – även kompetenta researchers kan göra det, som jag snart ska återkomma till. Och Roland B blev alltså tvungen att påminna sig uppgifter som var flera månader gamla.

Inte desto mindre, Lars Olof Lampers bestämmer sig för att godta uppgiften som Roland B för fram, vilket i så fall innebär att Engström felinformerade polisen. Och det kastar ju en skugga över Engströms tillförlitlighet, i synnerhet som utstämplingstiden var en uppgift som han själv ansträngt sig för att få fram.

Flera år efteråt, när Engström vittnar i tingsrätten och hovrätten är det däremot alldeles uppenbart att han ändrar och blandar ihop tidsuppgifterna kring sin utstämpling, något som Lars Olof Lampers tar upp. Men här är vi berättigade att fråga oss: vad visar det? LOL blandar nämligen själv ihop tiderna.

Han skriver:

”Till synes full av självförtroende intog Engström den 28 september 1989 vittnesbåset och slog omedelbart och felaktigt fast att han stämplade ut från Skandia 23.23, men att klockan gick fel och att rätt tid i stället skulle vara 23.22.” (Avsnittet Engström under ed.)

Men så här står det i hovrättens utskrift av vittnesförhöret:

”Försv: [ advokat Arne Liljeros]: När lämnade du Skandiahuset?

Engström: Ja, enligt stämpelklockan så visade den 23.22 och vid koll dan därpå så visade det sej att den hade gått 60 sekunder fel, så att rätta tiden var 23.23.”

Alltså tvärtom.

Lars Olof Lampers är en erfaren journalist. Och när han skrev sin bok får vi anta att han hade tid att kolla sina uppgifter, medan Engström befann sig i den ovanliga och säkert stressande situationen att vittna i domstol i ett extremt uppmärksammat mål. Det vill säga: LOL hade avsevärt mindre skäl än Engström att blanda ihop uppgifterna, i synnerhet som han aktivt valde att korrigera Engström medan Engström bara svarade på en fråga. Ändå blev det fel, om än på olika sätt, från både den vittnande Skandiatjänstemannen och författaren. Det finns förstås ingen anledning att dra stora växlar på Lars Olof Lampers misstag, men samma välvilja tycker jag då att vi kan utsträcka till Engström. Även han måste ha rätt att röra till det utan att den saken säger så mycket om honom som person.

Men låt oss gå vidare till vad frågan om dessa klockslag mer generellt handlar om. Många skulle – i likhet med åklagaren – vilja påstå att om Engström stämplade ut så tidigt som 23.19 så var det ett starkt argument för att han var mördaren.

Det menar dock inte Lars Olof Lampers. Han underkänner Engströms tidsuppgift, men är inte mer skonsam mot åklagaren Peterssons slutsats. I ett av bokens mest centrala avsnitt skriver han:

”Eftersom stämpelklockan inte angav sekunder så kan det ha inneburit allt mellan 23.19.00 och 23.19.59. Om vi håller oss till uppskattningen att mordet inträffade 23.21.30 så ger det Stig Engström som mest två och en halv minut att hinna stämpla ut, passera den inre entrén till receptionen, tala med väktarna, gå ut genom huvudentrén, stöta ihop med makarna Palme, gå efter dem och sedan skjuta.”

Han fortsätter med att påpeka att det i detta scenario är helt avgörande hur lång tid Engström pratade med väktarna. Henry O sa i förhör i juni 1986 att det rörde sig om ett par minuter och det är också vad han upprepat för Lampers vid ett samtal med denne nyligen.

Lampers:

”Om detta är riktigt, om det handlar om två minuter, då kan Engström omöjligt ha varit mördaren.” (Avsnittet Några av bristerna i åklagarens anklagelser.)

Och Lars Olof Lampers poängterar att att det fortfarande handlar om det längre tidsalternativet, alltså en utstämpling kring 23.19.00. En utstämpling 23.19.59 ger inte Engström någon tid att överhuvud taget prata med väktarna och mörda statsministern.

Och det var förstås därför som Krister Peterssons utpekande av Engström var så beroende av att utstämplingstiden inte var så sen som 23.20 – i det fallet skulle åklagarens case falla ihop direkt som ett korthus.

Och så kan det, menar jag, mycket väl ha varit. Det finns inga riktiga belägg för att Engström hade fel om tiden. Men jag håller med Lars Olof Lampers om att även en utstämpling så tidigt som 23.19.00 är svårförenlig med Engström som mördare.

Det är det mest relevanta i sak – vilket inte bör hindra att Stig Engströms version av klockslagen åtminstone ges en rimlig prövning. Om inte annat så för hans eftermäles skull.

Ofta tycker jag att Lars Olof Lampers verkligen försöker vara allsidig i sin bedömning av trovärdigheten i Engströms uppgifter. Men när han slarvar har han alltså en tendens att göra det till Engströms nackdel.

Vad Engström sa till Svenska Dagbladet

Ett ytterligare exempel är när han skriver om den intervju som Svenska Dagbladet gjorde med Engström på lördagsförmiddagen och som publicerades söndagen den 2 mars. Lampers skriver att det är ”oklart varför Stig Engström kontaktade Svenska Dagbladet”. Han menar att det går att tolka saken på två helt olika sätt beroende på om man tror att han var en mördare eller ett vittne. Det vill säga: om Engström var ett vittne kanske han bara ville berätta om vad han varit med och möjligen bättra på sin insats en bit. Och om han var mördaren så tjänade hans berättelse i stället till att bygga upp ett falskt alibi.

I det sammanhanget skriver LOL att ”de uppgifter som Engström lämnar till Svenska Dagbladet” /…/ är knapphändiga”. Och det låter ju som om förklaringen skulle kunna vara att Engström inte visste så mycket om vad som hänt sedan han flytt och därför var tvungen att ljuga försiktigt. LOL konstaterar att det som står i tidningen i princip bara är att Engström var 20 meter från statsministern då denne sköts ned, att han inte såg skotten avlossas utan bara hörde hur det smällde, att han sedan såg en man ligga på gatan, att han gick fram för att se om han kunde hjälpa till, att den liggande mannen blödde ur näsa och mun och att han tillsammans med Anna Hage lade denne i framstupa sidoläge.(Avsnittet Lördagen den 1 mars 1986.)

Det var ju lite magert om nu Engström var kvar på mordplatsen i kanske tjugo minuter. Och frågan kan därför inställa sig: om Engström var så ivrig att bli intervjuad, varför var han då så snål med att lämna uppgifter? Han var ju rent generellt uppenbart förtjust i att synas i media och det var han som tagit kontakt med tidningen, inte tvärtom.

Det kan tilläggas att författaren Thomas Pettersson i Filterpodden avsnitt 24 gjort ett nummer av just den här saken – för honom är det självklart att Stig Engström helt enkelt var tvungen att vara återhållsam med vad han sa i detta tidiga skede eftersom han var tvungen att ljuga om precis allting.

Men nu vet ju egentligen alla journalister – och många andra – att vad en intervjuperson säger sällan blir fullständigt återgivet i en tidningsartikel.

Och i det här fallet kan vi konstatera något högst relevant om vi kontrollerar saken – nämligen att Engströms uttalanden presenterades i kraftigt nedbantad form i den upplaga av Svenska Dagbladet som Thomas Pettersson och Lars Olof Lampers nöjt sig med att ta del av – Stockholmsupplagan för söndagen den 2 mars.

Svenska Dagbladet trycktes nämligen i flera upplagor denna morgon, precis som vanligt. I var och en av dem fanns det möjlighet att ändra i materialet, och att så skedde var även det en rutinsak. Dels handlade det om att visst material bara var avsett för Stockholm och inte för riket som helhet. Och dels kunde sent inkomna nyheter av större vikt läggas in i senare upplagor för att på det sättet i alla fall erbjudas en del av läsekretsen.

Den läsare som gissar att nyhetsmaterialet om Palmemordet tillhörde sådant som skulle kunna ha uppdaterats mellan upplagorna gissar alldeles rätt.

Och faktum är att det fanns en mycket mer utförlig version av intervjun med Stig Engström än den LOL refererar. Den hade gått ut i den första upplagan, A1, som distribuerades till exempelvis Göteborg, Malmö, Sundsvall och Luleå. Sedan blev Engström nedkortad till förmån för annat material.

Men i denna tidigare variant handlar elva stycken i en längre artikel om just Engström . Där säger han utöver vad som refererats ovan också:

– att Lisbeth Palme sprang fram till minst tjugo bilar som stannade för att få hjälp att kalla på ambulans;

– att Lisbeth sa att hon trodde att hon var träffad i ryggen;

– att Engström frågat vart gärningsmannen flytt och att Lisbeth pekat i riktning mot Tunnelgatan;

– att Engström själv tittat in på Tunnelgatan och sett en yngre person i silhuett, klädd i en blå täckjacka. Personen hade stått stilla en kort stund och sedan sprungit iväg;

– att Engström sprungit efter poliserna som upptagit förföljandet sedan han kommit på att han glömt berätta om täckjackan;

– och att ambulanser var på plats när han kom tillbaka efter sin språngmarsch.

I två senare upplagor hade de elva styckena strukits ner till fyra – och i Stockholmsupplagan var bara tre stycken kvar. (Jag gick igenom skillnaderna i upplagorna på mikrofilmsarkivet på Uppsala universitetsbibliotek sedan jag fått tips om att det fanns en mer utförlig version av intervjun.)

Slutsatsen är entydig: Stig Engström var inte alls särskilt sparsam med kommentarer när han talade med Svenska Dagbladet. Och hans berättelse för tidningen stämmer både väl överens med vad han sagt senare och med vad vi i övrigt vet om vad som hände på brottsplatsen. Mannen i gränden passar exempelvis mycket bra in på Lars J.

Knapphändigheten i Engströms berättelse är alltså en myt. Den som tror på den kan i onödan lockas till att tro att den förstärker bevisningen mot Engström. Därför är det viktigt att den röjs undan.

Här syns den ursprungliga, längre versionen av intervjun med Stig Engström – den som publicerades i Svenska Dagbladets riksupplaga den 2 mars 1986.

Sa Engström att han jagade mördaren?

En annan uppgift som Lars Olof Lampers tar upp i sin bok är att Engström ska ha sagt till personer i sin omgivning att han själv jagade mördaren. (Avsnittet Lördagen den 1 mars 1986.)

Det är ju inget som förekommer i polisförhören eller i intervjuer. Där är Engström i stället entydig med att han sprang in i gränden för att hinna ifatt poliser som jagade mördaren för att ge dem signalementsuppgifter – men att han misslyckades med att hinna ifatt dem. Och det skulle ju därför vara en helt annan berättelse än Engströms vanliga om han i vissa sammanhang hävdade att han gett sig av på personlig jakt efter den beväpnade gärningsmannen. Kan det beläggas att han kommit med två helt olika versioner i en så central fråga så kastar det förstås en skugga över honom.

Men hur sannolikt är det att han verkligen sa något sådant? Det finns ju en påtaglig möjlighet att människor som lyssnade på honom missuppfattade honom när han helt enkelt förklarade att han gett sig iväg in i gränden, samma väg som mördaren hade sprungit.

En av dem som Lars Olof Lampers direkt hänvisar till är praktikanten Fredrik Thelin.

Jag tog kontakt med Fredrik Thelin, inte bara för att kolla just den här uppgiften utan också för att kontrollera sådant som Thomas Pettersson påstått att han har sagt. (Den saken ska jag återkomma till i en recension av den andra upplagan av Thomas Petterssons bok Den osannolika mördaren. Det blir en lång recension och den kommer snart här på bloggen.)

Vad gäller frågan om att Stig Engström skulle ha sagt att han förföljde mördaren säger Fredrik till mig: ”Jag minns bara att han sa att han hade sprungit åt det hållet som mördaren flytt.”

Jag frågar:

”Hade han sprungit för att lämna mördarens signalement till poliserna, var det så han hade sagt?”

Fredrik svarar:

”Det minns jag inte.” Han tillägger att det som egentligen ”etsat sig fast” i hans minne är att Stig Engström var på Skandia under den den minnesstund för Palme som hölls i Stockholm den 10 mars och då det var fullt med folk utanför på Sveavägen. ”Då, på den där minnesstunden, är jag hundra procent säker på att han var där och berättade för alla.”

Frågan är bara vad han berättade – och hur bra folk kom ihåg det efteråt. Samma dag som minnesstunden, den 10 mars, hörs i alla fall Engström av Palmeutredarna och är då alldeles tydlig med att han sprang efter de poliser som gett sig iväg in i gränden, inte efter någon gärningsman. Det skulle, kan man tycka, onekligen vara märkligt om Engström direkt före eller efter polisförhöret gav en helt annan version till kollegorna.

Men förutom att Lars Olof Lampers ibland alltför lättvindigt tenderar att godta påståenden om Engströms lögnaktighet finns det några andra saker i hans bok som jag tycker är angelägna att stanna upp inför.

Det är sådant som inte strikt har att göra med bevisningen mot Stig Engström men som är desto mer viktigt när vi ska försöka förstå vad som hände under mordkvällen.

Vad såg Lisbeth egentligen?

En sådan sak är hans behandling av vad Lisbeth Palme sannolikt kan ha uppfattat av händelseförloppet kring själva mordet – och inte minst: vilka observationer hon kan ha gjort av mördaren.

Det är ju en fråga som på senare tid hamnat ovanligt mycket i fokus på debatten om Palmemordet i och med att den officiella sanningen från rättsväsendet numera blivit att Lisbeth hade alldeles fel i sitt utpekande av Christer Pettersson.

Jag skriver med avsikt ”alldeles” eftersom det inte fanns någon påtaglig fysisk likhet mellan Pettersson och Stig Engström. Inte heller fanns det anledning att tro att Christer Pettersson denna kväll gått omkring i lång mörk rock, keps, glasögon och handledsväska.

Nu hade ju inte heller Lisbeth Palme beskrivit en gärningsman med den klädseln. Hon hade i stället talat om en man som var klädd i blå täckjacka – och det var en klädsel som onekligen var mer förenlig med Petterssons stil.

Men om det var Stig Engström som var mördaren, hur kunde då utredarna förklara att Lisbeth skulle ha gjort en sådan miss?

Lars Olof Lampers som givetvis intresserat sig för den centrala frågan citerar Hans Melander från den digitala pressträffen när denne säger att Lisbeth aldrig såg skjutningen och inte visste vem som avlossat vapnet, ”utan det som hon säger är att Christer Pettersson är den person som hon såg när hon vände sig om”.

Som Lampers konstaterar: det där lät ju som om den uppseendeväckande missbrukaren från Rotebro skulle ha råkat dyka upp på mordplatsen som ett oskyldigt vittne och att Lisbeth – men ingen annan – lagt märke till honom där.

Lampers berättar att han senare frågat Melander vad denne menat och att Melander då förklarat att han trodde att Lisbeth inte sett gärningsmannen i samband med skottlossningen – och när hon tittat upp hade hon sett vittnet Anders B (som ju var klädd i en blå täckjacka). Melander hade samtidigt understrukit att han inte tyckte att Christer Pettersson och Anders B var särskilt lika och att han inte trodde att Pettersson alls befunnit sig på mordplatsen. (Avsnittet Några av bristerna i åklagarens anklagelser.)

Och i boken håller Lars Olof Lampers med om att den iakttagelse från Lisbeth som var central i rättegången mot Petersson egentligen handlade om vittnet Anders B.

Det är bara att instämma. Anders B har själv redogjort för att den upprörda kvinnan som tittade upp från den liggande mannen sökt hans blick men att han inte kunnat förmå sig till att lämna Dekorimas port så direkt efter skottlossningen.

I ett viktigt avseende är dock Lars Olof Lampers inte riktigt överens med Hans Melander. Han skriver att ”Lisbeth Palme enligt flera vittnen såg ut att ha ögonkontakt med gärningsmannen under några sekunder innan han försvann från platsen. Vad hon tänkte och upplevde då kommer vi dock aldrig att få något säkert svar på.” (Avsnittet Några av bristerna i åklagarens anklagelser.)

Med andra ord: om Lars Olof Lampers är inne på rätt spår här – och det tror jag att han är – så mötte Lisbeth inte bara Anders B:s utan också mördarens blick.

Det är högst rimligt att föreställa sig att det var så utifrån de kända allmänna omständigheterna. Lisbeth var till hälften vänd mot mördaren när han sköt mot henne och hon befann sig bara en meter från honom. Det skulle vara naturligt att Lisbeth och mördaren fått ögonkontakt innan han började röra sig bort från henne.

På en annan plats i boken där Lars Olof Lampers också skriver om Lisbeths observation av Anders B preciserar han vad han tror:

”Lisbeth bör någonstans under det här skeendet också ha riktat blicken mot gärningsmannen, utan att alls förstå hans roll i detta.” (Avsnittet Lisbeth Palme.)

Det vill säga: Lisbeth ser mördaren men förstår samtidigt inte då att det är mördaren hon ser.

Något liknande har Lisbeth själv sagt om den andra observationen, den som bör handla om Anders B men som hon alltså kopplat ihop med Christer Pettersson. Hon har berättat att hon sett på mannen i den blå täckjackan i hopp om att få hjälp, men att hon inte fått någon. Och först i efterhand har hon dragit slutsatsen att det varit gärningsmannen hon sett.

Vi kan alltså föreställa oss att Lisbeth i samband med skottlossningen såg två personer i sin och Olofs närhet – och att hon i alla fall i början kände sig oklar över vad de två personerna representerade.

Vi kan samtidigt konstatera att den berättelse som hon med tiden formar av händelseförloppet kommer att handla om en person, inte två. Och det intressanta är att det finns speciella tecken på att hon då så att säga mixar sina observationer av mördaren och av Anders B.

Anders B bör ha befunnit sig omkring sju meter från Lisbeth Palme i skottögonblicket. När han hunnit söka skydd i porten blir avståndet något längre.

Det stämmer rimligt väl med Lisbeths beskrivning av avståndet till mannen i den blå täckjackan. När rikskriminalen förhör henne våren 1986 tror hon att han befinner sig 10-15 meter bort, men när hon hörs hos riksåklagaren i januari 1989 har hon hunnit bekanta sig med avstånden på mordplatsen och menar att han befann sig på 5-7 meters avstånd.

Hur som helst, hon placerar den man hon observerar en bra bit bort från sig själv.

Och det är också så hon generellt beskriver sin observation av gärningsmannen under rättegången mot Christer Pettersson. Men inte riktigt hela tiden.

Låt oss gå in i förhöret med Lisbeth i hovrätten när Petterssons försvarare Arne Liljeros frågar henne om hur väl hon egentligen kunnat lägga märke till detaljer i utseendet på den man hon sett. Då säger hon:

”Herr Liljeros, jag har fram till tiden för gripandet av den som nu sitter häktad, eller vad det nu kan heta, har jag beskrivit… och allt som jag har beskrivit fram till den tiden har ju betydelse för iakttagandet av vederbörande. Jag var naturligtvis oerhört tagen. För mig var det inte klart att den person som stod tätt intill måste vara gärningsmannen. Det är fullt klart i dag att det är på det sättet.” Avsnittet förekommer i hovrättsförhöret med Lisbeth Palme, sid 40.

Här är det två ord som sticker ut ur texten: ”tätt intill”.

Det låter precis som någon som står på högst en meters avstånd från Lisbeth, alltså precis vad mördaren gjorde när han sköt mot henne och några ögonblick därefter – innan han började röra sig bortåt. Det låter inte som en person som stod på sju meters håll.

Det finns en annan sak i hovrättsförhöret som är värd att notera i sammanhanget. Lisbeth får frågan av åklagaren Anders Helin om de olika observationer hon beskrivit. Den första handlar om när hon ser mannen på omkring sju meters avstånd framför Dekorimabutiken, den andra är när han är på väg in i gränden.

”Anders Helin: Och då ser du några steg som han tar. Är du säker på att det är samma person?

Lisbeth Palme: Ja, det fanns ju ingen annan person.

Arne Liljeros: Förlåt, nu hörde inte jag.

Anders Helin: Det fanns ingen annan person där.” (Lisbeth Palme i hovrätten, sid 16.)

Det där sista som Helin snabbt förtydligar är något som är centralt för hela åtalet och som åklagarna förstås gått igenom med Lisbeth Palme innan. Eftersom hon inte säger att hon såg Pettersson skjuta eller ens med ett vapen i handen så måste alla tvivel undanröjas om att det måste ha varit han som sköt. Det gäller helt enkelt att etablera för rätten att ingen annan person fanns där.

Men det gjorde det ju. Anders B fanns där. Lyckligtvis för åklagarna säger Lisbeth precis det som de vill att hon ska säga, hon säger att hon bara sett en person vid Dekorima, inte två. Och hon säger att mannen som stod utanför butiken och mannen som sprang in i gränden är samma person.

Och den observation hon tycks ha gjort av mördaren när han stod tätt intill henne fladdrar bara förbi nästan omärkligt.

Lars Olof Lampers har alltså med stor sannolikhet rätt i både att Lisbeth såg gärningsmannen i samband med skottlossningen och att ögonblicken då måste ha varit mycket förvirrande för henne. Han invänder samtidigt inte mot att hon senare lade märke till Anders B och att det egentligen var observationen av denne som fick en så central plats i Petterssonmålet.

Skulle hon då inte på något sätt ha förstått att hon såg två olika personer?

Åke Rimborns bestämda uppgift om att Lisbeth på sjukhuset talade om två gärningsmän pekar på att hon i alla fall då hade den saken klar för sig.

Det får också stöd av något som Lars Olof Lampers tar upp i sin bok, nämligen nu frisläppta uppgifter från undersköterskan Lena Ö på Sabbatsberg som att döma av det sju sidor långa förhöret hann med att samtala ganska mycket med Lisbeth. (Lena Ö hördes tyvärr först 1991, ytterligare en brist i utredningen.)

I förhöret står det bland annat att Lena Ö ”under samtalets gång frågat Lisbeth Palme om denna inte såg någon eller kände igen någon person.”

Protokollet fortsätter:

”Då hade Lisbeth Palme berättat att vi mötte en man och sedan hörde hon smällarna och sedan såg hon en man springa från platsen. [Lena Ö] kan dock inte säga om Lisbeth Palme menade att det var samme man som hon mötte och som också sedan sprang från platsen.”

Det här ger ju ett stöd för det som framförts av vittnena Anders B och Anders D, att gärningsmannen och Olof Palme hade en till synes odramatisk kontakt före mordet.

Om det är riktigt skulle det förstås ge en ytterligare dimension åt den förvirring som Lisbeth Palme kände i samband med skottlossningen.

Det som i så fall är märkligt är att både det som Åke Rimborn berättat om (att Lisbeth talat om två gärningsmän) och det Lena Ö här berättar om (att paret Palme mötte någon precis före skottlossningen) inte finns med i senare känd dokumentation av vad Lisbeth sagt.

En sak som jag tycker är lite bekymmersam med Lars Olof Lampers bok är hur han handskas med Rimborns uppgifter om vad Lisbeth Palme berättade.

Var och en som bekantat sig med Åke Rimborns berättelse vet att den har varit omtvistad och att han, då den blev offentligt känd 1988, tvingades tiga om den när journalister kontaktade honom.

Det var den som låg till grund för rikslarmet. Och trots att nya versioner av rikslarmet och kompletteringar till det sändes ut i olika omgångar under natten blev uppgiften om två gärningsmän inte borttagen. Den gällde fortfarande ända tills Hans Holmér tog bort den i samband med sin presskonferens vid lunchtid på lördagen.

Men att Åke Rimborns uppgifter som utgjorde underlag för rikslarmet var kontroversiella redan under mordnatten var uppenbart. Mycket pekar på att den saken bidrog till att det tog så anmärkningsvärt lång tid innan larmet gick ut. Det sändes ut till polisdistrikten först klockan 02.05 – alltså ungefär 2 timmar och 45 minuter efter statsministermordet.

Ett rikslarm borde förstås ha gått iväg omedelbart, så att alla Sveriges polisdistrikt fått kunskap om att statsministern blivit skjuten. Inte minst borde ju det ha varit angeläget därför att det fanns en risk för att mordet på Sveavägen skulle ingå i något ännu större och kunde följas av ytterligare dramatiska händelser.

I vilket fall: Åke Rimborns egen berättelse som han lämnat i efterhand i olika sammanhang är tydlig: han kom till sjukhuset strax efter ambulansen. Efter några minuter fick han möjlighet att tala med Lisbeth Palme som berättade för honom om händelsen. När han strax efter klockan 24 ringde till polisens ledningscentral för att rapportera blev han uppmanad att i stället bege sig dit.

”Fel polis på rätt plats vid fel tillfälle”

När jag talade med Åke Rimborn för några år sedan förklarade han den saken så här:

”Inom Säpo hade de tydligen gjort bedömningen att det kunde vara en statskupp och då skulle vi inte tala på en telefonlinje som kunde vara avlyssnad.”

På ledningscentralen rapporterade han om samtalet med Lisbeth och gick sedan in på fjärrskriftsavdelningen där han lämnade de anteckningar som lite senare kom att bli grund för rikslarmet. Sedan fick han ett samtal från Sabbatsberg om att Lisbeth ville tala med honom igen och så åkte han dit en andra gång.

Biträdande länspolismästaren Gösta Welander fattade sedan Rimborn åkt ett beslut om att rikslarmet skulle skickas ut – det framgår av Juristkommissionens förhör med Welander den 6 juli 1986. Welander åkte därefter själv till Sabbatsberg för att träffa Lisbeth, men fick inga bättre signalementsuppgifter än de polisen redan hade. När han kom tillbaka till ledningscentralen lät han göra en korrigering till det då utsända rikslarmet, han tog bort en uppgift om att Ustasja kunde vara inblandade. Uppgiften om de två gärningsmännen fick vara kvar. (Juristkommissionens förhör med Welander finns återgivet i förkortad form på sid 377 i Erik Magnusson (red): Palmerapporten, Tempus/Wiken 1989).

Åke Rimborn, den första polisen som hade ett längre samtal med Lisbeth Palme efter mordet. Han har berättat att hon betonade att det var två gärningsmän på Sveavägen – en uppgift som snabbt sorterades bort från utredningen. FOTO: Gunnar Wall

När Rimborn på morgonen den 1 mars skrev en redogörelse för sina insatser under mordnatten är det som om han kände på sig att han inte skulle skriva mer än nödvändigt. Här finns ingenting om att hans uppgifter låg till grund för rikslarmet (rikslarmet nämns över huvud taget inte), här finns heller ingenting om att han var på sjukhuset och talade med Lisbeth inte bara en, utan två gånger och här finns inte heller något om att Lisbeth skulle ha sagt att det var två gärningsmän – den mest dramatiska uppgiften i rikslarmet. (Redogörelsen finns återgiven i Poutiainen: Inuti labyrinten, sid 450.)

Desto mer tydlig är Rimborn när han hörs av Juristkommissionen den 6 mars 1987. Där heter det bland annat:

”Vid hans samtal med Lisbeth Palme på Sabbatsbergs sjukhus var det inte helt lätt för honom att få fram några konkreta uppgifter om vad som verkligen hade utspelats. Hon var nämligen mycket chockad vid samtalstillfället. Klart är dock att hon då nämnde att det hade varit två gärningsmän och att det troligen hade varit de två män som hon vid ett tidigare tillfälle hade iakttagit utanför bostaden på Västerlånggatan./…/ Efter samtalets slut åkte han till sambandscentralen där han först talade med [Säpochefen] Hjälmroth och ytterligare en man.” (Förhöret återgivet i Poutiainen: Inuti labyrinten, sid 366.)

Bakgrunden till rikslarmet var inte känd för allmänheten och snart föll det mer eller mindre i glömska. Men i maj 1988 brakade det loss. Då publicerade tidningen Arbetet berättelsen om hur en uppgift från Lisbeth om två gärningsmän bara försvunnit från utredningen. I artikeln citerades Rimborn som fick frågan om han fortfarande trodde att rikslarmet var riktigt och som bekräftade det. Han betonade också att Lisbeth inte alls varit tveksam eller osäker i det hon sagt.

Samma dag intervjuades Rimborn i Aftonbladet som följde upp nyheten. Han uttryckte sig på liknande sätt där.

Två dagar senare dementeras alltihop i Dagens Nyheter av Palmeutredningens presstalesman Ingvar Eriksson. Han beskriver uppgiften i rikslarmet som följden av ”en serie missuppfattningar och misstag”, Lisbeth har enligt honom aldrig talat om två gärningsmän. DN söker även Rimborn som i det läget väljer att inte uttala sig för Dagens Nyheter utan i stället bara hänvisar till Ingvar Eriksson. Och på det sättet blir det Ingvar Eriksson som förklarar för tidningen att Rimborn ”förnekar att han skulle sagt att Lisbeth Palme såg två gärningsmän”.

Därmed var Åke Rimborns berättelse tämligen rejält utsuddad. Och än mer tydligt blev detta genom att i hela det omfattande förundersökningsprotokollet till åtalet mot Christer Pettersson som offentliggjordes inför rättegången 1989 så finns Rimborn över huvud taget inte med någonstans, trots att han var den förste polis som hade ett mer sammanhängande samtal med Lisbeth.

Först många år senare när Rimborn befann sig i slutet av sin karriär som polis valde han att återkomma offentligt till vad han varit med om under mordnatten. I februari 2016 lät han sig intervjuas av Expressen, upprepade vad han sagt tidigare och tillade:

”Nu har det gått 30 år, och det jag kan prata om börjar väl bli dags att säga.”.

När jag talade med Rimborn ett halvår senare sa han till mig:

”Jag fick känslan att jag var fel polis på rätt plats vid fel tillfälle. De som var ansvariga för utredningen ville inte ge offentlighet åt vad jag fått höra.”

Jag frågade honom också om han blev kontaktad av Palmeutredarna efter den stort uppslagna artikeln i Expressen. Han svarade:

”Nej, det blev jag inte”. (Min intervju med Åke Rimborn finns i min bok Huvudet på en påle från 2017, sid 379ff.)

Lars Olof Lampers har i sin bok en tämligen kallsinnig inställning till Rimborns uppgifter, trots att de egentligen borde passa väl in i det som Lampers själv finner troligt: att Lisbeth såg både Anders B och mördaren och att hon senare kom att tro att observationen av Anders B handlade om Christer Pettersson.

Men de uppgifter som Rimborn rapporterar om att Lisbeth kommit med på sjukhuset kan vara kontroversiella av en särskild anledning och möjligen har det spelat in i Lars Olof Lampers avfärdande av dem.

Vad skulle det då vara? Skulle sanningen vara att det fanns två gärningsmän på mordplatsen?

Nej, det finns inga belägg för det. Lars Olof Lampers argumenterar för att den uppgiften förefaller osannolik och det är av allt att döma riktigt: mördaren – i alla fall när han befann sig på brottsplatsen – såg ut att agera ensam. Men det som är uppenbart är att den etablerade historia om vad Lisbeth Palme sett som formar sig i de förhör som hålls under de första veckorna och månaderna efter mordet bygger på att hon inte sett någonting av gärningsmannen i samband med själva skottlossningen utan bara hastigt och på håll efteråt.

Och – ska det tilläggas – inte heller före skottlossningen, Den saken tycks annars vara en påtaglig möjlighet utifrån det vi vet om undersköterskan Lena Ö:s minnen av samtalet med Lisbeth och också utifrån vad vittnena Anders D och Anders B berättat om något som liknade ett samtal mellan Palme och mördaren.

Aftonbladets löpsedel från den 21 januari 2013. Taxichauffören Anders D berättar om sina iakttagelser från mordnatten – iakttagelser som han redovisade redan när han hördes mindre än en timme efter mordet men som utredarna valde att ignorera.

Under Holmérs tid som spaningsledare behandlas Lisbeth Palme i praktiken som ett icke-vittne. Hon kallas inte till någon rekonstruktion på brottsplatsen. Holmér bygger sitt PKK-spår utan att ens försöka få in uppgifter från henne som skulle kunna ge stöd för det. Och hon hörs över huvud taget ytterst lite med tanke på att hon egentligen bör ha varit det mest centrala vittnet i utredningen.

Det här var en hållning till Lisbeth som tycks ha haft stöd på politisk nivå. Statssekreteraren Ulf Dahlsten som kom att åta sig att fungera som någon sorts överrock åt Lisbeth sa till Expressen den 8 april 1986:

”Lisbeth Palme såg mannen som mördade hennes make. Men det var mörkt och mannen stod i skuggan. Därför kan hon inte säga om den så kallade fantombilden stämmer överens med mördarens utseende.”

Han tillade: ”Också chocken gör det svårt för Lisbet Palme att känna igen ansiktet. Andra vittnen har gett ett betydligt säkrare signalement.”

Den slutsats han tycktes vilja förmedla var: försök inte att få fram några värdefulla uppgifter från Lisbeth – hon har inte sett något av värde.

Dahlstens uttalanden framstår som särskilt märkliga med tanke på vad han senare kom att säga. När det längre fram i tiden handlade om att backa upp Lisbeths identifiering av Christer Pettersson kom han som bekant att tala sig varm för hennes överlägsna förmåga att registrera och minnas vad hon sett från mordplatsen och att hennes utpekande av Christer Pettersson därför hade största möjliga trovärdighet.

Men tillbaka till de två gärningsmännen.

Frågan är om Rimborns referat av vad Lisbeth berättade speglar att hon faktiskt kom ihåg att hon gjort distinkta observationer inte bara av mannen vid Dekorimabutiken (med största sannolikhet Anders B) utan också av gärningsmannen – på nära håll och kanske till och med före mordet.

Lars Olof Lampers skriver svepande att ”de utredningar som tittat närmare på vad som ligger bakom den här uppgiften har kommit fram till att det rör sig om ett missförstånd”. Läsaren har alla skäl att undra: exakt vilka utredningar skulle det vara? Exakt vilka argument fördes fram av dem? Och exakt vilken sorts missförstånd?

Det är viktiga frågor. När utredarna åtalade Pettersson – och när RÅ försökte få resning i fallet några år senare – var åklagarnas officiella ståndpunkt att Lisbeth sett Christer Pettersson, inte Anders B, och att hon var ett mycket tillförlitligt vittne. 2020 menade spaningsledaren Hans Melander att Lisbeth blandat ihop mördaren med Anders B och att hon följaktligen inte alls varit ett tillförlitligt vittne. Men om hon sett Anders B, borde hon då inte också ha sett mördaren och i efterhand ha fattat att det var två personer hon sett?

I så fall finns det anledning att se Rimborns uppgifter som en nyckel till vad hon verkligen noterat, en mycket tidig dokumentation av hennes upplevelser – innan hon utsattes för fantombilden, konfrontationsvisningen med 33-åringen, konfrontationsvisningen med Christer Pettersson och säkerligen också en serie andra saker som kan ha påverkat både hennes minnesbilder och vad hon kan ha haft någon önskan att tala om.

Det vill säga: inte nog med att det finns starka argument som talar för att Lisbeth berättade för Rimborn om att hon tyckte sig ha sett två gärningsmän. Det finns också anledning att fundera över om hon kanske hade haft mer att säga i de kommande polisförhören – om hon bara fått rätt frågor. Men Rimborns redogörelse dumpades bara och Lisbeth fick – vad vi vet – inga som helst kontrollfrågor om den.

Det är konstigt, inte bara för att Rimborns samtal med Lisbeth var i ett så tidigt och viktigt skede. Utan också för att hon tydligen ansåg att kontakten med honom hade fungerat så bra att hon särskilt bett om att få tala med just honom igen.

I boken i övrigt är Lars Olof Lampers ofta noga med detaljerna. Men när det gäller Rimborn blir hans argumenteirng ganska svepande när han ger uttryck för att dennes uppgifter helt enkelt bara kan avfärdas.

Men på ett ställe i texten är han faktiskt plötsligt lite osäker. Han skriver:

”Någon – Lisbeth Palme, Rimborn eller båda – har rört till det. Lisbeth Palme kan knappast hållas ansvarig för detta med tanke på den situation hon befann sig i.” (Avsnittet Sabbatsbergs sjukhus.)

Det vill säga: det kanske verkligen var så att Lisbeth sa som Rimborn refererat. Men i så fall hade hon ändå bara vimsat till det, om än av förståeliga skäl. Det är väl så vi ska tolka Lampers på den här punkten.

Vad han tycks ha bestämt sig för att inte tro är följande: att Lisbeth kan ha sett en person som hon uppfattade som gärningsman och som hon förstod inte var identisk med den stillastående mannen sju meter bort.

Varje spår av en sådan iakttagelse från hennes sida borde ju ha lett till de mest omsorgsfulla försök från utredarnas sida att få henne att redovisa sina minnesbilder så gott det gick.

Men det som hände var alltså precis motsatsen. När kriminalkommissarien Inge Reneborg och kriminalinspektören Christer Sjöblom skulle höra Lisbeth Palme på eftermiddagen lördag den 1 mars – det första reguljära polisförhöret – hade de inte fått höra något om att Lisbeth skulle ha talat om två gärningsmän. Det fick jag bekräftat av Inge Reneborg när jag talade med honom 1990. (Se min bok Mörkläggning, sid 63f.) De kunde alltså inte ställa de relevanta frågorna för att få klargöranden kring uppgifterna i rikslarmet.

Man kan förstås tycka att Lisbeth själv kunde ha berättat i den mån det fanns något att säga. Men så enkelt var det inte. Som Lisbeth själv framhöll såväl i tingsrätten (Förhörsprotokollet, sid 25) som i hovrätten (Förhörsprotokollet, sid 37) hade hon inte känt förtroende för Reneborg och Sjöblom. Och anledningen till att hon inte ville diskutera signalementsfrågor med dem motiverade hon i hovrätten med orden: ”Jag tror att jag i den situation jag var behövde känna ett starkt förtroende för att kunna tala om så svåra saker”. (Förhörsprotokollet, sid 38)

Det hade alltså krävts att de två förhörande poliserna hade varit så väl informerade som möjligt för att deras utfrågning av Lisbeth Palme skulle ha lett till något meningsfullt. Men det var de inte. Och lite krasst uttryckt skulle man kunna säga att de blev bortdribblade. Förhöret kom knappt i närheten av vad Lisbeth möjligen hade att bidra med eftersom de var okunniga om vad hon påstods ha sagt tidigare och hon egentligen inte var motiverad att samarbeta.

Nu finns varken Lisbeth Palme eller Åke Rimborn i livet. Lisbeth avled i oktober 2018, några månader efter publiceringen av artikeln i Filter. Och Rimborn avled i juli 2020, en månad efter nedläggningen av Palmeutredningen.

Till sist: var är walkie-talkiemännen?

Till sist i denna långa recension den kanske mest centrala invändningen som jag slagits av under läsningen av boken.

Dess titel är ju Palmemordet – tillbaka till Sveavägen. Det är en bra titel som påminner om vad som varit utredningens uttalade ambition under Peterssons tid och som samtidigt flaggar för att det är just vad författaren haft som ledstjärna under bokens kritiska granskning av den officiella upplösningen.

Men det finns ett helt sjok med vittnesuppgifter ur det digra utredningsmaterialet från området runt Sveavägen som helt enkelt saknas i boken.

Och det är alla de vittnesmål som handlar om tecken på organiserad övervakning med hjälp av radiokommunikation. Annorlunda uttryckt: observationerna av walkie-talkiemännen.

Vi talar alltså inte om teorier eller motivbilder. Vi talar om vittnesobservationer av personer och händelser i området kring mordplatsen. Just sådant som självklart borde ha hört hemma i en bok med den titel som Lars Olof Lampers gett den.

Jag kollade upp saken noga för att försäkra mig om att jag inte missat något under genomläsningen av boken, och det var lyckligtvis ganska lätt. Som ebok är Palmemordet – tillbaka till Sveavägen som nämnts föredömligt sökbar även på enstaka ord och fraser, en ganska god kompensation för att det saknas ett register.

Först sökte jag efter ordet ”radio” och ord som innehöll ”radio”.

Det blev bara träffar på som sådant som handlade om polisradio, taxiradio och Sveriges Radios nyhetssändningar. Inget annat.

När jag i stället sökte på ”walkie-talkie” fick jag faktiskt en träff. Den handlade, visade det sig, inte om någon faktisk observation utan om en spekulation i ett brev från en kvinna på Åland som skrev till Palmeutredarna i april 1986. Hon menade att Stig Engström kunde vara mördaren och att han kanske fått instruktioner via walkie-talkie om Palmes promenad från Grand. (Avsnittet Elefanten i Palmerummet.)

Jag konsulterade också mina anteckningar från genomläsningen och kunde konstatera att det finns en liknande referens mot slutet av boken, dock utan ett direkt omnämnande av walkie-talkies. Den handlar om en slutsats om Engström som den före detta polisen Per H som arbetade på Skandia hade dragit i samråd med några andra personer på företaget. LOL sammanfattar deras tankegångar så här: ”Om Engström är gärningsmannen så kan han inte ha gjort detta ensam. Någon form av förberedelse eller övervakning, någon hjälp utifrån i form av samband eller kommunikation måste ha förekommit för att Engström med sådan exakthet ska ha kunna tajma paret Palme.” (Avsnittet Några av bristerna i åklagarens anklagelser.)

Tanken från kvinnan på Åland och Per H var ju i sig inte så dum, den som ville föreställa sig Engström som mördaren hade all anledning att fundera över hur det kom sig att han i så fall dök upp med ett laddat skjutvapen precis när paret Palme passerade. Men som vi vet har det inte kommit fram några belägg för att Stig Engström skulle ha varit en nyckelfigur i en konspiration som innefattade radioövervakning av statsministern.

Det utesluter å andra sidan inte alls att en sådan konspiration – utan Engström – kan ha funnits. Tecken på radioövervakning kring Palme fanns det förvisso, både i Gamla Stan och runt mordplatsen. Men om sådana konkreta uppgifter finns alltså inget i Lampers bok.

Det är desto mer anmärkningsvärt eftersom just dessa observationer av personer med walkie-talkies faktiskt präglat utredningen under dess sista år.

Walkie-talkieiakttagelserna var till exempel en helt central punkt i den föredragning som dåvarande spaningsledaren Dag Andersson höll i samband med pressträffen inför 30-årsdagen av mordet 2016.

Och under 2017 gjorde två av de nyrekryterade utredarna som kom att arbeta med Krister Petersson en ny sammanställning av de walkie-talkieobservationer som fanns i utredningsmaterialet.

I deras slutsatser hette det:

”Det är sannolikt att det vid tiden för makarna Palmes företagna färd från hemmet till biografen Grand har befunnit sig personer utrustade med walkie-talkie både i Gamla Stan och vid Tunnelgatan/Olofsgatan.”

De menade vidare att det var”troligt” att ett antal observationer av personer med walkie-talkies senare under kvällen var korrekta. Den bedömningen syftar bland annat på iakttagelser vid Grand omkring klockan 21.30 och vid Norra latin mellan 22.30 och 23.00 samt strax efter mordet vid Sveavägen/Oxtorgsgatan.

Sammanfattningsvis skrev de: ”Bedömningen av mönstret för iakttagelserna och det faktum att de inte gått att förklara blir att de kan vara en del i en övervakning av makarna Palme.”

Palmeutredarnas inledande efterforskningar kring Stig Engström präglades också av att de försökte hitta belägg för att han ingick i ett större nätverk. (Jag återkommer till den saken i en kommande text om Thomas Petterssons inflytande på utredningen.)

Man kan för all del konstatera att när Krister Petersson till sist presenterade Stig Engström som misstänkt Palmemördare hade utredarna landat i att han inte tycktes ha ingått i något sådant nätverk. Men vittnesuppgifterna från området runt Sveavägen som pekar på en mordkomplott finns kvar och kan vara i högsta grad relevanta utan att ha någon koppling till Engström. Och Lars Olof Lampers som själv inte tror att Engström var mördaren har ju då, kan man tycka, ingen anledning alls att utan vidare avfärda sådana uppgifter. Framför allt har han ingen anledning att helt avstå från att redovisa dem i en bok som i övrigt just har fokus på vittnesuppgifterna från Sveavägen.

Men den läsare som har klart för sig att Palmemordet – tillbaka till Sveavägen i det avseendet har sina begränsningar har fortfarande väldigt mycket att hämta i boken. Den visar hur bräcklig bevisningen mot Engström faktiskt var. Och den innehåller dessutom också en ofta mycket observant genomgång av många centrala skeenden kring mordplatsen.

Det finns ytterligare ett antal enskildheter i boken som har sitt särskilda intresse – både sådant jag tycker är riktigt upplysande och sådant som jag menar är fel eller i alla fall diskutabelt. Jag planerar att återkomma till de punkterna i debatten här på bloggen om ingen annan hinner före mig.

Redan tidigare har den här debatten tjuvstartat lite grann på annat håll på bloggen. Men nu önskar jag – med buller och bång – alla diskussionssugna läsare lite mer officiellt välkomna med synpunkter om Lars Olof Lampers bok.

PS. Jag vill passa på att uttrycka ett stort tack till en av de flitigaste debattörerna på denna blogg, Jörgen G. Han har kommit med synpunkter och konkreta tips som egentligen var avsedda för min kommande genomgång av den andra upplagan av Thomas Petterssons bok. Men delar av det han insiktsfullt och kunnigt bidragit med har kommit till användning redan här.

192 reaktioner på ”Början till upprättelse för Stig Engström i ny bok om mordkvällen

  1. Mycket välkommet inlägg! Och mycket intressant läsning som stundar.Tack!Mvh/Carl-Henrik Fridén Skickat från min Galaxy

  2. Bra grävt om de olika upplagorna av Svenska Dagbladet den 2 mars! Engström hade uppenbarligen en hel del att berätta om sina iakttagelser och förehavanden på mordplatsen redan i detta tidiga skede.

  3. Lisbeths samtal på sjukhuset med Lena. Ö är intressant, att det fanns en man i deras omedelbara närhet som dom inte uppfattar som farlig .

  4. Hej Gunnar,

    Ett stort tack för en utmärkt genomgång! Det är vidare precis som du skriver, det finns betydligt mer att kommentera, men förmodligen kommer personer med olika åsikter i frågan om Engströms skuld att fylla bloggen med många intressanta kommentarer.

    Jag tycker också det är bra att du inledningsvis tar upp den problematiska formen av publicering. Själv använder jag Nextory som ljud- och ebokstjänst och jag hade gärna köpt eboken om den funnits tillgänglig hos t.ex. Adlibris. Nu var jag istället tvungen att skaffa mig ett tillfälligt gratisabonemang, dvs. Storytel gick miste om en betalande kund. Dessutom gav detta badwill om Storytel hos mig personligen.

    Jag har direkt till Storytel framfört min kritik i denna fråga och jag har svårt att tänka mig att jag framöver kommer att tala väl om eller rekommendera just Storytel till vänner och bekanta. Jag hoppas att Storytel tar till sig av din, min och andras kritik i detta avseende.

    1. Kan bara instämma.

      Det är ett bedrövligt format för denna bok specifikt, som verkligen hade behövt redovisa källor för att kunna komma till full användning i det som (det utgår jag från) är den tänkta läsekretsen: personer som är intresserade av Palmemordet på detaljnivå.

      Det är dessutom ett eländigt sätt att sälja böcker överhuvudtaget, särskilt fackböcker som är tänkta att kunna fungera som referensverk. Naturligtvis kan prenumerationstjänster ändå tjäna sitt syfte som komplement till permanenta köp, men om de, som i detta fall, ersätter det senare är det rent skadligt för privatpersoners möjligheter till kunskapsuppbyggnad i de frågor som behandlas.

      Jag hoppas verkligen Lars Olof Lampers planerar en utgivning i vanlig bokform också, med notapparat och kanske en karta eller två. Det är den sannerligen värd. Uppskattar boken mycket och tycker kanske att Gunnars recension är lite ogin, trots att den gör flera i sig intressanta poänger.

      1. Madam,
        det framgick säkert av min recension att jag också hoppas att boken ska bli tillgänglig på annat sätt eftersom den är värd det.

        Bland annat för att jag tycker att intresserade personer ska läsa boken själva ville jag inte referera alla enskilda inslag jag tycker är värdefulla, utan valde i stället att ägna rätt mycket utrymme åt att redovisa några av mina viktigaste invändningar.

        1. Ja, visst – det förstod jag, och jag läser alltid dina texter med stort intresse, inklusive denna. Det var, oaktat vissa åsiktsskillnader, inte meningen att själv skriva en ogin recension av din recension!

  5. Du är som vanligt föredömligt grundlig, Gunnar! Det är bara att hålla med dig och Lampers, det står skralt till med bevisningen mot SE.

  6. Det är en ynnest att få ta del av dina långa, gedigna texter. Tack så mycket. Håller med dig om det problematiska med denna publiceringsform för facklitteratur.

  7. Börjar med att tacka Gunnar för slutklämmen. Det var mycket vänligt skrivet!

    Mycket bra recension.
    Lampers bok är en väldigt viktig inlaga i Engströmdebatten.
    Han lyfter fram Engströms roll på mordplatsen på ett vettigt sätt, då han ställer honom i ljuset av att vara ett mindre framträdande vittne som kommit lite för sent till platsen. Det är också där jag har landat, och precis av de orsaker han anger.
    Tycker i och för sig inte att Engstöm framhäver sina insatser som så speciellt centrala. Han har ju (åtminstone i förhören) bara hävdat en kort ordväxling med Lisbeth, assisterande till vändning i framstupa sidoläge – precis som Stefan G och hans vänner. Vännerna utmärkte sig inte heller i något vittnesmål, trots att de måste betraktas som lika centrala.
    I den gruppen hittar vi också Bengt P och flickorna Ulrika och Susanne som sprang över Sveavägen.
    Utöver det har SE pekat in i gränden och sagt ”åt det hållet”, och mer än så är det knappast.
    Att historien växer och blir besynnerlig i Skydd och Säkerhet är sant – men det är först då – och orsakerna kan man spekulera i, men jag ger mig inte på det.
    Språngmarschen har undgått alla, utom möjligen Leif L, och precis som LOL säger så behöver den inte ha varit uppseendeväckande.
    Den faller logiskt in i ”den andra” tidsluckan som var tillfället då de kringstående fick veta att offret var Palme. Engström var uppenbarligen inte på plats vid det tillfället.
    Per W sprang även han, och han gjorde det i ett skede då fler borde ha uppmärksammat honom, men det gjorde de inte.
    Per W:s språngmarsch var inte central, och förhörsledarna frågade bara i ett par fall om någon sprungit efter gm.
    Detta belyser hur lätt hänt det är att kringuppgifter med lägre prioritet kan komma bort, och även Per W:s språngmarsch har blivit upphov till allehanda spekulationer om två springande män.
    Informationsluckor som det är lätt att dra för stora växlar på. Bra att den saken reddes ut.
    Förhören ger bara en fragmentarisk bild av människor och händelser under dessa händelserika minuter.

    Har ungefär samma kritik som Gunnar.
    Visst förefaller SE att vara en speciell person, men inte över gränsen till att vara störd på något sätt.
    Det är vanskligt att analysera honom utifrån hörsägen. Jag tror inte att SE njöt så speciellt mycket av publiciteten egentligen, och jag tror definitivt inte att han ville förväxlas med gärningsmannen, det vore sjukt.
    Jag tror att han kom snett in i det från början, och grunden var att han i då varit ganska övertygad om att gm bar blå täckjacka och att hans egen observation av silhuetten var just den mannen. Det visade sig vara ett misstag, som stod klart för honom vid fotokonfrontationen den 25/4.

    Att vissa uppfattat att han sagt att han jagat efter gärningsmannen beror sannolikt på missförstånd.
    Om han för personer som är ytligt insatta i vad som hände blivit missuppfattad, så är det inget konstigt om den missuppfattningen sedan får spridning, och fäste bland några som i sin tur fått historien återberättad. Även den långa tid som gått måste ha påverkat minnet.
    En tidigare anställd berättar följande:

    ”Vad [den anställdes namn] minns att Stig berättade var att Lisbeth, som då var okänd för Stig, sagt ”Han sprang däråt”, varpå hon pekade mot tunneln eller trapporna. Stig sprang efter och sa att han inte såg någon vid trapporna eller runt omkring, och gick sedan tillbaka. Stig gick fram till en polis som kommit till platsen, och den polisen intervjuar en kvinna som beskriver Stig”

    Det framgår att denna person inte har någon klar uppfattning om vem Stig sprang efter, men som det berättas lutar det åt att det var gärningsmannen, och lite senare säger personen att ”det var så det först lät”.
    Sedan fyller förhörsledaren på med uppgiften att den tidigare skandiaanställde nu förstått att Stig lämnat olika versioner om syftet med språngmarschen.
    På det sättet försöker man i förhöret använda de osäkra uppgifterna för att påvisa en lögn.
    Men om SE berättat att han sprungit så direkt efter att Lisbeth pekat in i gränden kan ju knappast polisen varit på plats då han bara varit och vänt vid Luntmakargatan.
    Detta är helt klart ett missförstånd eller ett minnesfel som uppenbarar sig i ett förhör 32 år efter själva händelsen.
    Det går inte att bygga några hypoteser om att han berättat olika versioner utifrån så svajiga och sena uppgifter.
    Han skulle dessutom bli avslöjad direkt då de sett honom i tidningen, TV eller hört honom vittna i tingsrätten.

    Eftersom de uppgifter han lämnat i ett tidigt skede till väktarna har en central betydelse, så tycker jag att uppgiften från Henry O om att någon av ungdomarna gjort mun mot mun metoden förtjänas att lyftas fram.
    Vet inte om KP tog upp den i sin redovisning, men man kan inte som Filter gör vifta bort den genom att säga att det tillhör det normala i sådana situationer. Det är knappast sant, och framför allt inte att man 1986 med den hysteri som rådde runt Aids-smittan skulle göra detta på en främmande person. Det är snarare unikt.
    Gärningsmannen kunde knappast känna till denna händelse som ägde rum 2 min efter mordet.

    Bra av LOL att klargöra detta med Krister Peterssons omkastning av kronologin runt väktarsamtalet och utstämplingen. Det misstaget fick enorma konsekvenser för det fortsatta hypotetiska förloppet som KP skissar vidare på.
    Utan detta misstag hade det inte varit möjligt för Stig att komma ut i så god tid att han hunnit gå norrut, vänt upp
    Bakom LOP och tassat bakom till Dekorimahörnan.
    Frågan när misstaget begicks är intressant. Det var ingen blunder i stunden eftersom texten på PowerPoint tavlan gav samma uppgifter.

    -Lämnade enl egen uppgift arbetsrummet 23.15
    -Pratade med väktarna en kort stund.
    -Använde sitt inpasseringskort 23.20 (stämpeluret gick en minut fel så klockan var 23.19)
    -Lämnade Skandia via Sveavägen 44.

    Slutligen. Anna H minns inte att hon berättat för Stig om att det var Olof Palme, och att han sagt ”nej du skojar” varpå hon sagt att ”sådant skojar man inte om.
    Men det finns ytterligare tre vittnen som bekräftar detta. Dels Christoffer A, och hans kompis Anders E, men också en gäst som kommit från restaurang Bohemia. Alla säger att de ifrågasatte uppgiften, och att hon då blev lite irriterad. Detta ska ha ägt rum ca 23.35 – alltså samtidigt som Stig var på väg att lämna platsen.
    Även om Anna inte riktade sig speciellt till Stig med en knack på axeln, så stämmer det ändå att hon sagt detta till nytillkomna vittnen just vid den tidpunkten.

    1. Ja, Peterssons felaktiga uppgifter om ordningen mellan utstämplingen och samtalet med väktarna är för mig bland det allvarligaste och något som Petersson i efterhand egentligen aldrig har pressats om.

      Som du skriver så anges ju samma felaktiga ordning även i PPT-presentationen, vilket innebär att det inte bara var något som Petersson råkade säga fel i hastigheten. Och inte heller Melander verkade reagera över denna felaktiga uppgift om en sådan central detalj: frågan om huruvida Stig Engström över huvud taget hann komma ut i tid för att hinna upptäcka makarna Palme och genomföra mordet. Hade det funnits en försvarsadvokat eller bara någon påläst som fört Engströms talan så hade denne snabbt kunnat vederlägga åklagarens uppgifter här. Men enligt RÅ hade ju ingen kunnat läsa in sig tillräckligt för att kunna föra Engströms talan…

      1. Jag tror faktiskt att jag aldrig har påpekat att samma fel också fanns tydligt utskrivet i Powerpointpresentationen, så jag gissar att du hittat det någon annanstans eller helt enkelt noterat det själv. Kanske det står i Lars Olof Lampers bok fast jag missat det?

        I vilket fall: precis som du säger så understryker det ytterligare att det inte var en hastig felsägning som Petersson gjorde sig skyldig till. Det är en viktig poäng, tack för den. Och eftersom de flesta av oss inte har hans presentation 100 procent aktuell lägger jag här in den bild ur presentationen som vi diskuterar:

        1. Det här är en av de punkter som JO har uppmärksammats på. Ett beslut och ett samlat omdöme om åklagarmyndighetens och Krister Peterssons hantering av ärendet borde väl komma före sommaren. JO får gärna yttra sig i höjd med den 10 juni, som väl ser ut att bli en ny slags årsdag framöver. Eller skamfläck kanske.

        2. Gunnar, min kommentar ”som du skriver” var riktad till Jörgen G, som i kommentaren ovan påpekade att samma felaktiga ordning anges även i PPT-presentationen. 😉

          Men ja, detta har jag själv noterat tidigare när jag granskade Peterssons felaktiga uppgift om ordningen och i detalj jämförde den med uppgifter i förhör med väktarna och anställda på Skandia. Det är något jag också har tagit upp i inlägg i andra forum, t.ex. i Palme-rummet på Facebook.

          Det var alltså inte bara en felsägning i hastigheten under presskonferensen, vilket hade kunnat vara förståeligt. Och inte heller Melander verkade reagera.

          Här framgår också ett problem med att det endast tilläts korta intervjuer direkt efter presskonferensen och att Petersson därefter är otillgänglig. Även om man som jag redan under presskonferensen reagerade på att denna uppgift var felaktig, så behövde man ju kontrollera uppgifterna från väktarna och anställda på Skandia innan man kunde vederlägga uppgiften på ett säkert sätt. Och den tiden fanns väl knappast för dig och andra journalister innan ni fick 7 minuter med Petersson kort efter presskonferensen. För att inte tala om mig som vanlig privatperson som inte kunde intervjua honom. 🙂

          Jag har faktiskt inte läst Lampers bok än. Jag hör till dem som hade trott och hoppats på en fysisk bok. Men även om en sådan inte kommer ska jag förstås läsa den.

          1. Ja, självklart. Det var Jörgen G som alert påpekat att felet också fanns i Powerpointpresentationen.

            Jag såg inte att ditt svar var riktat till Jörgen eftersom WordPress just uppdaterat sina funktioner så att det inte direkt framgår från min administratörspanel vem ett svar är riktat till, inte i min version av programmet. Jag ska vara mera vaksam i fortsättningen.

            Jag tog i alla fall i min intervju med Petersson upp att Engström talade med väktarna efter det att han stämplat ut. Hans svar är intressant. När vi kommer in i det avsnitt jag nu citerar har jag väckt frågan om att det är oklart när Engström stämplade ut, att ord står mot ord.

            GW: Jag menar att Engström uppger en sak som skulle ge honom alibi om det stämmer… För om utstämplingstiden var mellan 23.20.00 och 23.20.59, då kan han inte ha utfört mordet.

            KP: Ett mord som utförs 23.21… varför skulle han inte kunna utföra mordet även om man skulle ta hans tidsuppgifter för gott, det förstår jag inte. För att det är inte mer än 20-30 sekunder ner till brottsplatsen.

            GW: Nej, men han stämplade ju ut innan han passerade receptionen. Och både han och väktaren i receptionen sa att de hade ett samtal. Då ska han alltså hinna med att stämpla ut, han ska gå till receptionen, han ska gå ut och sedan ska han hinna utföra mordet. Om han stämplade ut mellan 23.20.00 och 23.20.59 kan jag inte se att han hade någon tid att utföra mordet.

            KP: Den uppgiften får stå för dig och jag har presenterat vad vi anser oss kunna stå för. Det är det svar du kan få av mig.

            Här är saken väldigt tydlig. Krister Petersson menar till och med att Engström skulle kunna ha stämplat ut 23.20 plus ett okänt antal sekunder och hunnit fram till brottsplatsen i tid för att mörda Palme – vilket förstås är helt orimligt.

            Det ska noteras att han till råga på allt är rätt optimistisk när han anger att det bara skulle ha tagit Engström 20-30 sekunder att ta sig från Skandias entré till brottsplatsen.

            Och för ordningens skull ska det tilläggas att mitt påstående att både Engström och väktaren sa att de hade ett samtal inte kan beläggas. Det var visserligen Engström som skulle haft störst anledning att hävda att han stod kvar och pratade om han ville undgå misstankar för att ha hunnit utföra mordet. Men det är väktaren Henry O som sagt att de pratat i ett par minuter. Den andra väktaren som var på plats, Annette K, har också sagt att Engström samtalade med dem. Men Engström har inte själv yttrat sig om saken i förhör.

            Vad som finns utöver det som nämnts är en andrahandsuppgift från Skandiatjänstemannen Roland B som säger att Engström berättat att han gick direkt ut utan att stanna och samtala med väktarna.

            1. Gunnar, ja, det är på sidan inte heller alldeles lätt att se vilket inlägg ett svar riktar sig till, i och med att det bara är en liten förskjutning av marginalen som visar det. Kanske blir det enklare om man i ett svar börjar med att skriva namnet på den man svarar.

              Peterssons svar på din fråga visar ju ännu en gång att han inte vet att Stig Engström pratade med väktarna efter utstämplingen, i och med att han menar att Engström skulle hinna utföra mordet 23.21.30 även om han stämplade ut 23.20.

              I och med att en viktig del i caset mot Engström är att han fanns vid mordplatsen och därmed hade möjlighet att utföra mordet, är utredarnas okunskap om denna centrala detalj rent häpnadsväckande.

              Jag har som sagt tagit upp detta i detalj inklusive citat från väktarna och anställda på Skandia för att vederlägga Peterssons angivna ordning i Palme-rummet på Facebook (om det är okej så är länk här: https://www.facebook.com/groups/palmerummet/permalink/3777075052413485/).

              1. Utstämplingstiden plus pratstund i receptionen gör det svårt för Stig E att som han uppgav i utfrågningen med Liljeros i Tingsrätten vara i höjd med reklampelaren vid vad som han trodde var det andra skottet. Men det är mycket oklart: ”Jag har bara uppfattat ett skott tydligt och klart. Det andra skottet har jag uppfattat mera som oljud.” Skall ”det andra skottet” tolkas som det första skottet eller menar han att det är bara oljud han hör, skott nummer två, vid, dvs utanför, reklampelaren? Kan reklampelaren verkligen dämpa ljudet av någotdera skottet? Har han inte vid ett annat tillfälle angivit att precis när han kom ut på gatan hörde han ett enda skott (förhör eller i media)? I Liljeros-versionen kan reklampelaren möjligen ha skymt scenen vid ettdera skottet, men kunde han inte lokalisera gruppen i samband med ett skott? Om han for med osanning, kanske han faktiskt inte hört något skott eller bara ”oljud” inomhus?

                Men om man kan beslå honom med någon riktig lögn betyder det naturligtvis inte att han var skyldig eller delaktig: ovanstående lögn skulle dölja ett vattentätt alibi. Jag vet inte om det explicit har uttryckts så drastiskt men om kriterierna för lögn som Petersson applicerat användes konsekvent skulle Lisbet ha haft en betydligt längre näsa än Stig E (dvs Lisbet i de förhör vars innehåll vi känner). Mårtens icke-redogörelse för den dubbelbevittnade dispyten med Palme vid Grand och de otaliga besynnerligheterna i samband med turen via Gamla Stan på väg till Sabbatsberg skulle rendera honom ett luktorgan av längd mittemellan. Men Peterssons kriterier räcker inte för lögn, knappt för felaktig uppgift. Frågan blir hur man skulle kategorisera dessa tres utsagor med striktare kriterier. Stig E:s och de övriga tvås skulle kanske hamna i olika kategorier.

        3. Jag vill verkligen inte tro det egentligen är ett medvetet val att kasta om tiden för utstämplingen men felet upprepas ju faktiskt bevisligen även i skriven form och är såpass gravt och avgörande för den som inte är väl insatt att man skulle direkt gått ut med en rättelse här. Det sänker nämligen trovärdigheten i allt det övriga som presenteras till nära nog noll för den insatte. För den oinsatte ökar det däremot misstankarna mot Engström markant. Skulle det mot förmodan vara så att KP inte har koll på detta är det ju närmast genant. I vilket fall skulle en offentlig rättelse som sagt varit på sin plats. Är omkastningen däremot ett medvetet val har ju rättsrötan i landet verkligen nått en helt ny och oöverskådlig nivå.

      2. Om man utgår från att SE talade mer sanning från början och efter hand (och med åren) broderade ut så är det väl värt att notera att han inledningsvis endast sade sig ha hört en knall, som han trodde var en bil som fick feltändning (och i så fall torde han varit precis på väg ut genom entrén, snarare än tjugotalet meter bakom makarna Palme), vilket snarare skulle tyda på att han inte kom fram till platsen förrän 30–60 sekunder efter dådet.

        Det känns dessutom som ett betydligt mer troligt scenario om man räknar baklänges från skotten och tar hänsyn till vad som är känt och vittnesuppgifterna från Skandia. Entrén låg längre bort på den tiden, endast den bortre dörren användes kvällstid, vilket innebar att det var nästan 70 meter till mordplatsen, SE:s gånghastighet utifrån Folke Rydéns Rapport-inslag (hög frekvens men till synes rätt korta steg och han verkar inte gå mycket fortare än 1 m/s), HO som nyligen har bekräftat för LOL att de samtalade i ett par minuter (och även om man räknar snällt och säger en minut är man då redan i kraftig tidsnöd) och medarbetaren på personalavdelningen som menade att det tog ungefär en minut från utstämpling tills dess att man var ute på gatan, även om man inte stannade till för lite småprat med väktarna i receptionen o.s.v.

      3. Stefan Karlsson.

        Jag håller med.
        Utredningen har haft lång förberedelsetid. Redan två år innan pressträffen signalerade man att Stig kommer att hängas ut.
        Se stugägarens berättelse i Kringelfjordsnytt om vad som sades efter förhören med honom och hans fru.
        Se också förhöret med stigs f.d. fru sent 2018, där man i Krister Peterssons närvaro meddelar henne att ” just nu finns inga andra gärningsmän”, och därför kan Stig komma att hängas ut för mord på Olof Palme.
        För övrigt ägde detta förhör rum samma förmiddag som Lisbeth Palme begravdes.
        Något konkret hade man inte då och något konkret hade tillkommit fram till den 10/6 2020.
        Inget nytt hade för övrigt framkommit sedan Sven Anér anklagade honom för att inte ha varit på mordplatsen.
        Detta hände 30 år innan pressträffen.
        Uthängningen som de skissat på redan 2018 var beroende av flera saker.
        Det viktigaste torde ha varit att Stig skulle ha kommit ut från Skandia i tillräckligt god tid före mordet – och vad händer på pressträffen?
        Man påstår både i ord och i text att Stig kom ut på gatan över 2 minuter före mordet.
        Man har trollat bort väktarsamtalets betydelse genom att förlägga utstämplingen i samband med att han drog sitt kort i ytterdörren på väg ut, vilket han alltså inte gjorde. Man har tolkat Roland B på ett sätt som är så negativt som möjligt för Stig.

        Med så lång förberedelsetid är ”misstaget” oförlåtligt eftersom det kom att bli helt avgörande för hypotesbygget.
        Detta måste förklaras, KP kan inte tillåtas ducka för frågan, och nu ankommer det först och främst på JO att avkräva en förklaring.

    2. Jörgen G skriver

      ”Eftersom de uppgifter han lämnat i ett tidigt skede till väktarna har en central betydelse, så tycker jag att uppgiften från Henry O om att någon av ungdomarna gjort mun mot mun metoden förtjänas att lyftas fram.
      Vet inte om KP tog upp den i sin redovisning, men man kan inte som Filter gör vifta bort den genom att säga att det tillhör det normala i sådana situationer. Det är knappast sant, och framför allt inte att man 1986 med den hysteri som rådde runt Aids-smittan skulle göra detta på en främmande person. Det är snarare unikt.
      Gärningsmannen kunde knappast känna till denna händelse som ägde rum 2 min efter mordet. ”

      Tack för att du påpekade detta Jörgen. I dag 35 år senare är det många som har glömt vilken rädsla HIV och Aids skapade i samhället i mitten av 1980-talet. På den tiden var HIV smitta en säker dödsdom och kontakt med stora mängder blod från en smittad person innebar alltid en risk att bli smittad. I dagsläget kanske många tvekar att göra mun mot mun metoden på en främmande person av rädsla för Covid 19 smitta och då ska man komma ihåg att de flesta unga trots allt överlever en Covid 19 infektion medan HIV var hundra procent dödligt 1986 långt innan bromsmedicinerna kom

      Tonåringar som Anna H var på den tiden väl medvetna om hotet som HIV utgjorde och fick utförlig information om hur man skulle skydda sig mot smittan. HIV smittade främst genom sexuella kontakter men kunde också smitta via blod och man kunde aldrig veta om en främmande person hade HIV

      Att väl informerade och upplysta ungdomar trots risken för smitta gav Olof mun mot mun metoden var allt annat än självklart. Knappast något en gärningsman vågade chansa på utan att ha sett det med egna ögon

      1. HIV var och är blodsmitta. Eller du menade att man då -86 sa att den smittade via sexuell aktivitet? Så var det ju.
        (Jag gick på lab ass-kurs -86 o där sades endast blodsmitta och inte särskilt smittsam som tex hepatit.)

  8. Intressant är att Lampers skriver att man inte helt kan utesluta att YN såg någon annan än GM, även om det talar mot allt förnuft att det skulle finnas två jagade springande män med rockar på i stort sett samma plats vid samma tidpunkt. Inga säkra uppgifter pekar dock på att GM skulle tagit någon annan väg än via DBG.

    Han verkar tro att YN sett GM vilket känns väldigt förnuftigt. Kanske därför WT går bort för honom? GM iklädd långrock , keps, handledsväska, Smith & Wesson, WT och hala skor. Rejält utrustad och finklädd må man säga.

    Synd att inte Lampers utvecklar resonemanget kring YNs iakttagelser och hur det hänger ihop med SE på Sveavägen 23.21.30.

    1. Olle skriver

      ”Intressant är att Lampers skriver att man inte helt kan utesluta att YN såg någon annan än GM, även om det talar mot allt förnuft att det skulle finnas två jagade springande män med rockar på i stort sett samma plats vid samma tidpunkt. Inga säkra uppgifter pekar dock på att GM skulle tagit någon annan väg än via David Bagars Gata.”

      Måste här påminnas om att INGET vittne har sett att gärningsmannen verkligen fortsatte rakt fram in på David Bagares gata efter att han kommit upp för trapporna. Han kan precis lika gärna ha tagit av åt vänster eller åt höger in på Malmskillnadsgatan. Rent statistiskt sett blir sannolikheten att han fortsatte springa längs David Bagares gata bara 1 på 3 medan sannolikheten att han tog Malmskillnadsgatan åt vänster eller höger är 2 på 3.

      Med tanke på geografiska förhållanden är det snarare mer troligt att gärningsmannen vek av in På Malmskillnadsgatan för att lättare kunna bli kvitt eventuella förföljare. Vek han av åt vänster kommer han efter en mycket kort sträcka fram till Johannes kyrkogård där han lätt kan försvinna in i mörkret och gömma sig. Vek han av åt höger kommer han efter en lika kort sträcka fram till Malmskillnadstrappan som leder ner till Kungsgatan där han lätt kunde smälta in i mängden av festande stockholmare som bör ha befunnit sig där denna fredagkväll efter löning

      Yvonne N behöver inte ha sett gärningsmannen på David bagares gata. Däremot kan den jagade mannen som höll på och joxade med en väska ha varit ett medvetet utlagt villospår som skulle ge sken av att gärningsmannen flytt den vägen och leda polisen på fel spår. Förutsatt förstås att man godtar teorin om att gärningsmannen inte agerade ensam utan hade flera medhjälpare som givetvis behövde kunna kommunicera med varandra och då var Walkie talkie enda alternativet innan mobilen var uppfunnen

      Att låta en man komma springande i riktning från trapporna och joxa med en väska ger förstås vittnen intrycket att detta måste vara gärningsmannen som har stoppat ner vapnet i väskan som han försöker stänga samtidigt som han flyr för att komma undan. Uppmärksamheten leds bort från den verklige gärningsmannen som under tiden hinner sätta sig i säkerhet någon annanstans

      Om polisen lyckas få fatt i denne flyende man finns det inget vapen och inga krutstänk eller något annat som kopplar honom till mordet och de blir tvungna att släppa honom efter att ha förhört och kollat upp honom

      1. Jonas J

        Jo, så det kan det vara naturligtvis. Lampers skriver ju också att det är inte 100 % säkert att YN sett GM. Han menar dock att det talar mot allt förnuft att det skulle finnas två jagade springande män med rockar på i stort sett samma plats vid samma tidpunkt. Jag och många andra delar den uppfattningen. Det är bara att ta av sig Konspirationsteorihatten så blir det rätt uppenbart.

        Nej, det var med största sannolikhet inte Långrocksstafett på Malmskillnadsgatan. YN såg den finklädda GM som inte var ute på något uppdrag med WT inblandad i någon konspiration – enligt mig och många andra.

        Slutsatsen från Lampers delar jag också, det går inte att komma runt SE som misstänkt oavsett vad man tror i skuldfrågan.

        En sak som är fängslande och anmärkningsvärd – är att SE varit rejält misstänkt i PU under Holmérs tid enligt boken. Men genom en massa slumpartade händelser så har han lyckats förbli outredd. Jätteintressant att läsa men enormt tråkigt. Delar uppfattningen om Storytel i denna blogg – men boken är värd att läsa för den som inte gjort det.

      2. Jonas J. Det är väl i närheten av kyrkogården någon stressad ville ha skjuts med en bilist eller om det nu var en taxi men inte fick det? Är i ngt vittnesförhör ang Victor G.

  9. Mycket intressant och läsvärd text, Gunnar. Jag har flera reflektioner, men låt mig börja med Stig Engströms uppgifter i rätten om att han stämplat ut först 23.23. Det är uppenbarligen en felaktig uppgift, och den brukar av de som är övertygade om Stig som gärningsman lyftas fram som ett försök från honom att ge sig själv alibi.

    Här kan man fundera på vilket behov Stig som gärningsman skulle ha av att ge sig själv alibi i en rättegång där en annan man var åtalad och dessutom uppenbart tydligt utpekad av huvudvittnet.

    Och framför allt: Stig framställs av t.ex. Filter som en mördare som läser allt för att kunna anpassa sin berättelse till kända uppgifter för att framställa sig själv som ett vittne. Denne mördare som har järnkoll på alla uppgifter måste ju 1989 veta att mordet begicks klockan 23.21.30, men ändå vill han ge sig själv alibi genom att påstå att han kommer ut på Sveavägen typ två minuter efter mordet? Han måste ju inse att detta inte går ihop med hans övriga uppgifter om att han hörde ett skott när han var mellan utgången och mordplatsen, att han var mer eller mindre först framme vid offret och så vidare. Det är ganska långt ifrån bilden av mördaren som har koll på alla uppgifter och anpassar sin historia till dem. Istället för att ge sig själv alibi riskerar han genom en uppenbar lögn att hans historia granskas närmare.

    Som en mördare med järnkoll hade det väl varit smartare att ge sig själv alibi genom att anpassa sin berättelse till väktaren Henrys uppgift om att de pratat ett par minuter innan han gick ut. En uppgift som bekräftats av Henry och knappast genast skulle framstå som en uppenbar lögn, vilket däremot påståendet om utstämplingstiden 23.23 gjorde.

  10. Tycker du kommer väldigt nära sanningen,speciellt tycker jag tanken att lisbeth blandat ihop mördaren med AB och gjort dessa två till en person när det gäller signalement. Jag tror att det är psykologiskt möjligt i hennes situation.Även att hon beskrev att de mött någon framifrån,vilken jag tänker är mannen som IM sett vänta framför dekorama butiken men som givetvis kan vara någon annan. Så tack för övrig genomgång också av LOLs bok. MVH Daniel Johannesson.

  11. Tack Gunnar för en som vanligt mycket läsvärd artikel och tack också till Jörgen G för grävandet angående de tidiga tidningsuppgifterna. Ser fram emot recensionen av den nya utgåvan av TP:s bok. Har legat lite på latsidan på sistone och inväntar att fler dokument ska bli tillgängliga på Palmemordsarkivet.se. Har några uppslag jag arbetar på som jag naturligtvis kommer dela med mig av framöver. Tack också till Lars Olof Lampers för en välbehövlig och intressant bok.

  12. Rent kronologiskt så kommer Stigs uppgifter så här.
    ca. 23:40 28/2 till väktarna Henry O och Anna-Lisa G
    (ca. 01:00 samtal med fru M kan man förmoda och ev. på morgonen med någon granne.)
    1/3 samtal med SvD
    1/3 11:40 samtal med Roland B
    1/3 12:20 förhörd av Ali Lindholm
    …o.s.v.

    De uppgifter som Stig lämnar till väktarna redan 20 min efter mordet är alltså de som är tidigast och från Stigs sida opåverkade av media.
    MEN med den stora bristen att de först i juni tecknas ned i förhören med väktarna.

    Detta är uppgifter som beskriver händelser på mordplatsen EFTER skotten och torde då inte vara något en flyende gärningsman känner till. Visst skulle en återvändande GM kanske kunnat tillskansa sig några av uppgifterna, men här bör man betänka att ex. Lisbeth lämnar mordplatsen i ambulansen efter ca. 6,5 min.
    Och att som GM återvända redan efter 5 minuter är en rätt märklig manöver..

    Jag tycker dessa uppgifter inte aktualiserats tillräckligt. Oklart om ens Krister Petersson beaktat dessa alls.

    Att det vällde fram blod ur munnen
    Att polisen var brysk mot Lisbet
    Att SE hade pratat med polisen och blivit hörd av dem
    Att Palme vändes till rätta
    Att det tog tid innan någon vid mordplatsen fick klart för sig vem den skjutne var
    Att någon utförde konstgjord andning
    Att Lisbeth stod upp/bredvid (Hon överlevde)

  13. Lampers hypotes bygger på att Engström är en notorisk lögnare. Det är inget Lampers hymlar med och för det ska han ha en eloge. Det något märkliga är syftet, det vill säga VARFÖR ljuger Engström. Lampers landar i slutsatsen att det handlar om att upphöja sig till ett viktigt vittne. I den kontexten blir Engströms uppgifter fullständigt snurriga. Det blir de av två anledningar. Dels eftersom det inte finns något i lögnerna som är upphöjande för Engström själv. Lögnerna byggs inte upp till en kontext där Engström blir ett stjärnvittne. Lampers saknar galgar för att föra den hypotesen i hamn. För det andra måste Lampers bokstavligen förändra Engströms utsagor för att de ska passa in i hans hypotesbygge. Inte minst då det handlar om utstämplingen och Engströms position ute på Sveavägen i förhållande till mordet. Den berättelsen är mer logisk när Engström är gärningsman. Han är mycket noggrann med att positionera sig väldigt nära mordet. Naturligtvis för att han bygger upp sitt förväxlingsscenario – utifall något vitten kan peka ut honom i närheten av skotten. När det gäller uppgiften om väktare Henry O och det påstådda samtalet med Stig så har polisen naturligtvis värderat denna lösryckta uppgift i förhållande till det övergripande. Deras slutsats är att den uppgiften saknar betydelse. Läser man materialet förstår man varför. Lampers nämner att ett vittne sprang efter in efter gärningsmannen på Tunnelgatan. Den (gamla) uppgiften bör nagelfaras. Uppgiften är ganska sensationell, men Lampers väljer att bara nämna den i förbifarten. Jag frågar mig om den verkligen är sann – då uppgiften lyser med sin frånvaro i det bandade och transkriberade förhöret med nämnda vittne. Hur som – det friskriver inte Engström.

    Så slutsats, det blev inte mycket till försvar för den misstänkta statsministermördaren. I Lampers bok blir han i stället en figur som ljuger helt orationellt, framförallt ljuger inte den detaljerade Engström för att upphöja sig själv. Lögnerna blir bara logiska i ljuset av ett gärningsmannaskap. Annars – en välskriven bok som tar upp viktiga misstag i utredningens linda.

    1. Per W.

      Kan du inte i punktform redovisa vilka lögner du ser som mest anmärkningsvärda, och lägga in en egen kommentar till varje lögn.
      Det blir då betydligt lättare att följa ditt resonemang, och om någon – kanske Lampers själv – vill gå i svaromål blir ditt inlägg också av den anledningen betydligt enklare att bemöta.

      1. Jörgen, nej någon punktlista blir det inte. Jag hänvisar till Lampers – vi är överens om vilka lögner det handlar om.

        Slutligen, jag förstår besvikelsen. Snart har besvikelsen lagt sig och vi kan se nyanserat på Skandiamannen som skäligen misstänkt för Palmemordet. Vi kan se helhetsbilden, lyfta blicken och försöka förstå.

        1. Per W. Skämtar du nu? Jag har ibland svårt att förstå ironi.
          Engström är såklart inte Palmes mördare!

        2. Per W, jag är inte riktigt säker på hur du resonerar om den besvikelse du nämner. Det finns ju flera sorters tänkbar besvikelse involverad här.

          Den första är den som Thomas Pettersson gett uttryck för bland annat i andra upplagan av sin bok – faktumet att Krister Petersson på sin i förväg upphaussade presskonferens inte hade något nytt att komma med till stöd för teorin om Skandiamannen.

          Den andra besvikelsen är den som många journalister, bland annat Lars Olof Lampers, gett uttryck för: att presskonferensen rent allmänt var så fri från nya väsentliga sakuppgifter om Palmemordet och att Peterssons nedläggningsbeslut därmed framstod som så illa motiverat. För min del delar jag den besvikelsen – i högsta grad.

          Den tredje är besvikelsen över att Krister Petersson, en åklagare som brukat presenteras som högst kompetent, inte levde upp till de förväntningar som funnits på honom. Den besvikelsen delar jag också. Jag hade trott att Petersson skulle haft avsevärt mer att komma med, vad det än handlade om.

          Den fjärde tänkbara besvikelsen som skulle kunna finnas med i bilden är något som skulle kunna ha drabbat den som kritiserat Filters teori om Stig Engström som Palmemördare. Vi talar alltså om till exempel mig. Om Krister Petersson hade lagt fram nya och tunga uppgifter som pekat ut Engström så skulle jag förstås ha tyckt att det varit bra att Palmemordet fått sin lösning. Men jag hade ju definitivt känt mig besviken för egen del för att jag hade begått ett misstag och säkert haft en del bekymmer med att hantera min frustration.

          Men nu hände ju inte det. Petersson presenterade ingenting i sak som inte redan Thomas Pettersson hade sagt.

          Om det är din besvikelse över den saken du hänvisar till så har jag förståelse för den. Och så länge du är villig att hantera den besvikelsen och fortsätta debatten så är det ju bara att diskutera vidare.

          1. Men om Petersson kommit med belägg och argumenterat logiskt för Stig E:s skuld hade det likväl varit legitimt och moraliskt att kritisera Thomas Pettersson för hans brist på belägg och logik. Han och Filter borde ha kritiserats även retroaktivt.

          2. Gunnar

            Besvikelsen över brist på teknisk bevisning är det jag syftar på. Vi alla hade förväntat oss mer i samband med presskonferensen. När man sedan sätter sig och funderar och analyserar vad åklagaren och polis verkligen sade – då kallnade min besvikelse och beslutet blev i stället fullt logiskt.

            Palmemordet var olöst i himmelskt många år. Det gjorde att hypoteserna skenade iväg. När nu åklagaren presenterade en både enkel, logisk, men också sorglig lösning skenade det återigen iväg. Debatten och analysen har tagit astronomiska felsteg. Att då backa, omanalysera och slutligen landa i något så enkelt som Engström, det är förstås likställt med besvikelsens besvikelse. Just den besvikelsen tror jag är av ondo och lär definitivt inte bidra till lösning eller konstruktiv debatt. Min absoluta känsla är att väldigt många nu bygger sina argument utifrån en sådan besvikelse.

            Jag debatterar gärna – men att återigen dra Olofssons och övriga väktares uppgifter genom ekluten anser jag är meningslöst. Uppgiften har polisen och åklagare uppenbart värderat. Precis som jag anser de inte att Olofssons ”två minuter” ger Engström ett alibi. Att fortsätta älta enskilda och lösryckta uppgifter förtar inte helheten.

            1. Tack för dina synpunkter. Ska jag uttala mig på en lika generell nivå som du – långt från ”ältande” av vad du kanske tycker är tråkiga detaljer – så kan jag ju säga att vi tydligen tycker olika.

            2. Per W: ”Att då backa, omanalysera och slutligen landa i något så enkelt som Engström, det är förstås likställt med besvikelsens besvikelse.”

              Jag kan hålla med om det jag tror är din grundpoäng: att många som hade kört in sig på ett eller annat spår helt uppenbart blev besvikna över att just deras teori avvisades i och med utpekandet av Engström. Så hade det säkert blivit oavsett vilken gärningsman som hade presenterats, eller vid en nedläggning utan gärningsman. Det är en problematik Palmemordsfrågan inte kan komma ifrån, det har gått troll i den.

              Men problemet med Engström är ett helt annat än det du beskriver.

              Ta mig som exempel: jag har försöker ha ett öppet sinne. Jag tycker man borde utreda (eller ha utrett) alla rimliga spår, inklusive olika konspirationsccenarier. Likväl har jag alltid tyckt att det verkar mest sannolikt att Palme sköts mer eller mindre av en slump av en ensamvarg med ett vapen, troligen skuggad från bion men utan någon längre föregående planering. För mig pekar det mesta ditåt.

              Min invändning mot Engström är därför inte att det vore för enkelt. Det är att det inte alls är ett enkelt och logiskt scenario, utan ett jättekomplicerat och ologiskt scenario. Engströmutpekandet går bara ihop om man är villig att konstruera helt bisarra händelsekedjor med halsbrytande antaganden om att denne enligt alla kända fakta beskedlige reklamgrafiker bar grovkalibrig och Metal Piercing-laddad revolver i fickan, sköt Palme så fort han fick syn på honom, sedan lekte katt och råtta med polisen i åratal, osv. Det strider mot all rim och reson.

              Det finns mängder av ensamma galningar som framstår som troligare mördare och som har tyngre indicier riktade mot sig. Christer Pettersson exempelvis, som ju hade impulsmördat förut; som rörde sig i kretsar där det fanns magnumrevolvrar; vars bekantskapskrets hade band till brottslingar som använt rätt Metal Piercing-ammunition med rätt blyisotopsammansättning; som befann sig i området den aktuella kvällen; som var oberäknelig och möjligen påtänd; som pekades ut med stor emfas av Lisbeth Palme i trettio år och även pekades ut av flera andra vittnen; och som ändrade sin historia avsevärt fler gånger än Engström.

              Då ska det sägas att jag inte tror att det var Christer Pettersson – det finns det inte mycket alls som tyder på. Han var sannolikt bara ett offer för en usel polisutredning, precis som Engström. Likväl vore Pettersson långt mer ”enkel” och ”logisk” som mördare än Engström, vilket är ett helt skruvat scenario givet tillgänglig bevisning.

        3. Känner ingen besvikelse däremot frustration över att utredningen lagts ner och att den verklige mördaren tillåts gå fri för alltid.

          1. Samma här, eller snarare: mördaren tror jag aldrig någon får fast. Utredningen får gärna återupptas, men jag sörjer inte så mycket om den förblir nedlagd heller, så länge eventuella nya tips kan beaktas på något sätt.

            Däremot är det fullkomligt vedervärdigt att Stig Enström långt efter sin död ska hängas ut av staten inför hela svenska folket som statsministermördare, när sanningen med största säkerhet är att hans enda roll i Palmemordet var att han gjorde sitt bästa för att hjälpa polisen.

            Det beslutet borde inte bara rivas upp, det borde leda till avsked och avgångar bland de ansvariga.

    2. ”Lampers hypotes bygger på att Engström är en notorisk lögnare.”

      Nej, det gör den ju inte så resten av ditt resonemang blir ointressant.

    3. Beskyllning av lögner?
      Vem beskyller egentligen vem för lögner?

      Stig E. ljuger(?) hela tiden vilket blir till hans nackdel…. likväl som att när han talar ”sanning?” så blir det också till hans nackdel..
      Allt i en fin efterkonstruktion..en cherry picking!

      Fram med bevisen istället,,

    4. Per W,
      Som boken så förtjänstfullt belyser är det svårt att betrakta Engströms olika utsagor som fullt ut rationella alldeles oavsett om man ser honom som gärningsman eller som ett ganska passivt vittne.

      Lampers påpekar också att SE tycks vara påtagligt förtjust i att hävda att han blivit förväxlad med gärningsmannen. Det skänker honom en märklig form av upphöjdhet och göder hans ego. Det förefaller vara en träffsäker iakttagelse.

      Engström kan svårligen göra så mycket mer av sitt vittnesmål än vad han redan gjort. Det inser han nog efter ett tag, om än högst motvilligt. Att däremot spinna vidare på förväxlingsspåret är det bästa han kan åstadkomma för att bli någon av vikt i samband med mordet.

      Det blir den historia som han paketerar och försöker prångla ut. Som bekant nappar flera medier på vinkeln och Engström får nu den uppmärksamhet som han så hett eftertraktar. Nej, inte som stjärnvittne precis, men han lyckas ändå mejsla ut en roll till sig själv i detta historiska drama.

      1. ”Lampers påpekar också att SE tycks vara påtagligt förtjust i at hävda att han blivit förväxlad med gärningsmannen”. Absolut, hänger med på att Lampers bygger upp en sådan hypotes. Jag håller dock inte med. Av två anledningar. För det första finns det inget stöd i materialet för Lampers hypotes. Engström har, sett utifrån de förhör som hållits, förklarat hur förväxlingsscenariot uppstått. När sedan Lampers ska trycka in ”förtjusningen” i sin hypotes måste han ändra på hela materialet – exempelvis då Engströms egna utsagor. Där faller det pladask. Jag saknar en rimlig förklaring på varför Engström, i egenskap av ett egotörstande vittne, berättar en falsk historia om hur han, likt en robot, missade hela förloppet framför honom. Vad har den sena utstämplingstiden egentligen att göra med förväxlingsscenariot? Varför ljuga just om den biten – promenaden fram till mordplatsen? Det finns definitivt inget egotörstande och upphöjande med den promenaden. Åtminstone inte som Engström beskriver den. Är han däremot ångestfylld och rädd finns det all anledning i världen att flytta sig själv väldigt nära mordplatsen.

        För det andra, låt oss köpa Lampers hypotes att Engström var förtjust i att förväxlas och att det var därför som han blåljög om sina förehavanden vid mordplatsen. Enligt Lampers skulle detta skett genom att han överhört vittnet Yvonne N och hennes vittnesredogörelse med polis. Lampers menar att detta är troligt – trots då att Engström talat om en man (finns också mycket annat som inte stämmer). Engström skulle hört detta samtal efter löprundan fram till Luntmakargatan. Problemet är väl att Engström då bokstavligen skulle sprungit in i/mött vittnet Yvonne i den trånga passagen mellan baracker och husväggar. Det är inte troligt, men Lampers driver den hypotesen eftersom Engström måste bort från mordplatsen i samband med ambulansens ankommande. Här helgarderar sig i och för sig Lampers. Han säger också att Engström kan befunnit sig någon annanstans – men inte på mordplatsen. Var skulle då detta upphöjda och egotörstande vittne befunnit sig? Det svarar Lampers inte på. Jag tolkar det som att han inte har svaret, men också eftersom det går stick i stäv med hans hypotes om det upphöjda vittnet. Hela historien om något som skänker Engström upphöjdhet går förlorad om han varit anonym och frånvarande när ambulansen kom. Sprungit har han definitivt inte gjort- det är min fasta övertygelse. Det är ingen speciellt stor distans att tillryggalägga mellan Tunnelgatan och Luntmakargatan. En språngmarsch och tillbaka gör du på någon minut. Något annat av vikt har ju inte Engström uträttat framme vid Luntmakargatan. Skulle han då missat ambulansens ankomst? Nej – det faller på sin egen orimlighet. Skulle Yvonne N missat den löpande Engström inne på Tunnelgatan i det dåtida trånga utrymmet. Nej – det faller på sin egen orimlighet.

        1. Om vi föreställer oss SE som gärningsman, så går det att tänka sig ett flertal fabricerade berättelser som är avsevärt bättre än de utsagor som han lämnar och som skulle gynna hans sak. Det är också Lampers inne på i boken. Det fanns tidigt gott om uppgifter som Engström skulle kunna använda i en sådan strategi, inklusive observationer av mördaren. Det skulle också ligga i hans intresse att förlänga samtalet med väktarna m.m.

          Om man däremot tänker sig att han är ett vittne som kommer fram till hörnan när en hel del redan har hänt, så blir historien med promenaden och titten på klockan mer begriplig. Det är i så fall uppenbart att Engström strävar efter att placera sig närmare händelsernas centrum än vad som egentligen var fallet. Det är också något som går igen när han beskriver sitt fortsatta agerande. Där har du svaret på frågan om vad som i den delen kan ha varit upphöjande för SE.

          Men efter en tid lär han ha blivit medveten om att det finns andra betydligt vassare vittnen som i media inmutat centrala delar av händelseförloppet. Däremot finns det ingen, förutom han själv, som kan lägga fram en historia om att ha blivit förväxlad med mördaren. Detta blir hans USP, vilket också faller rätt väl ut.

          De övriga invändningarna tror jag att Lampers är mer lämpad att kommentera.

          1. Mikael B

            Jag hänger faktiskt inte med på ditt resonemang (ett resonemang som jag tror Lampers delar). Engström berättar att han inte sett någonting när han gör den märkliga promenaden fram till mordplatsen. Tvärtom – han förlöjligar faktiskt sig själv. Kommer han sent ut, låt säga 23:21:30, missar han annan väsentlig aktivitet. Vi är alltså överens om att han ljuger. Däremot, jag har väldigt svårt att hänga med på att promenaden skulle vara ”upphöjd”. Han skulle då ljuga för att placera sig närma händelsen? En händelse som han inte sett? Med den logiken placerar han sig alltså närmre någonting som han inte har en aning om vad det är för något. För övrigt gäller ett sådant resonemang i stort sett alla, i mitt tycke tillkrånglande resonemang. Enligt Lampers har Engström på håll både sett och registrerat aktivitet på mordplatsen och sedan förvandlat det till sin egen praktik. Det är också ologiskt, eftersom Lampers samtidigt menar att Engström stått mitt i smeten och iakttagit Lars J. Med den iakttagelsen behöver han inte kämpa för att bli upphöjd! Han borde kämpat för att säga sanningen.

  14. Gunnar Wall och Jörgen G

    Har ni en bättre bild av den mycket mer utförlig version av intervjun med Stig Engström ? så att vi själva kan läsa vad Stig Engström säger ?

    1. Jag kan tyvärr inte publicera hela artiklar från andra tidningar på bloggen. Det här var en kompromiss. Den som tittar på en tillräckligt stor skärm kan se hyfsat bra vad de olika textstyckena handlar om.

    2. Om du förstorar visningen i webbläsaren (t.ex. med hjälp av CTRL + +) så kan du utan problem läsa artikeln i sin helhet.

  15. Återigen så slarvas det – omedvetet – eller medvetet med logik i denna blogg.

    Är det bevisat att caset SE faller om utstämplingstiden är 23.20.00?

    Är det rimligt att utstämpling sker 23.19.59 eller senare och prat med väktare pågår i 2 min?

    Är det rimligt att en oskyldig SE kommer ut på Sveavägen under 23.20.45 eller tidigare?

    Är det rimligt att en oskyldig SE kommer ut från S44 mellan 23.20.45-23.21.25

    Är det rimligt att SE kommer ut från S44 efter 23.21.45?

    Är det rimligare att en GM springer omkring med en WT och en Smith & Wesson än att YN sett GM?

    Om LJ och YN har rätt, är det rimligt att två med samma utstyrsel – keps, handledsväska och längre rock befinner sig på samma gatstump?

    1. Olle,
      1) Om utstämplingstiden är 23.20.00 menar jag att det är ytterst osannolikt att Stig Engström skulle ha hunnit mörda Palme i fall han händelsevis haft lust att göra det, vilket ju är helt obevisat att han hade.

      2) Jag föreställer mig, precis som Lars Olof Lampers och precis som Engström uppger i det första förhöret, att mordet äger rum ungefär när Stig Engström kommer ut på gatan. Det vill säga ungefär 23.21.30. I så fall kan inte Engström ha pratat med väktarna i två minuter om han stämplade ut 23.19.59, givetvis inte. Men drygt en minut är fullt tänkbart. Jag tycker att Henry O:s uppskattning, ett par minuter, mest är intressant för att den pekar på en minnesbild av ett samtal med viss utsträckning i tiden.

      3-5) Det är rimligt att tänka sig att SE kom ut på gatan någon gång mellan 23.21.00 och 23.21.30. Och i så fall lär han ha varit oskyldig. Han kan ha kommit ut tidigare, t ex 23.20.45 och fortfarande med all sannolikhet varit oskyldig. Han kan ha kommit ut ännu tidigare – men det är mindre troligt – utan att ha varit skyldig. Och han kan ha kommit ut senare än 23.21.30 vilket också är mindre troligt, men då är han definitivt oskyldig.

      6) Det är mindre troligt att gärningsmannen hade en walkie-talkie. Däremot kan en person med walkie-talkie ha observerats av YN.

      7) YN talade inte om keps och slog inte heller fast att det var just en handledsväska hon såg. LJ såg ingen handledsväska, lutade åt keps och var tidigt inne på att mannen hade en dunjacka. Det där vet du redan, Olle. Jag tror du är ganska kunnig om de grundläggande fakta i den här debatten.

      Slutligen: jag menar att det är osannolikt att Engström mördade Palme. Jag behöver inte hävda att det är bevisat att han inte gjorde det. Det är inte bevisat att inte Victor Gunnarsson eller Christer Pettersson mördade Palme heller. Det är bara – även i de fallen – osannolikt. Detsamma kan sägas om många andra män som den 28 februari 1986 var 175-190 cm, hade normal kroppsbyggnad och normal rörlighet och som inte hade ett 100 % vattentätt alibi.

      1. En liten kommentar om Yvonne N:s observationer: även om inte ordet ”handledsväska” förekommer i något förhör, så har hon sagt i en intervju med Lars Borgnäs i Kanalen att var just en sådan hon såg.

        1. Jo, det gör det faktiskt. I protokollet från när Yvonne hörs andra gången, den 4 mars, står det: ”Väskan påminner om en handledsväska, men hon såg ingen rem. Hon fick uppfattningen att väskan var stabil – hård i sin form.”

          Om du har tillgång till exakt vad Yvonne sa i Kanalen får du gärna posta det.

      2. Gunnar och Teo

        Tack för Era informativa svar. Jag tolkar det som Ni svarar Nej på alla mina frågor. Det är ju naturligtvis så att längden på väktaren HOs samtal med största sannolikhet inte är ett par minuter långt, det rimmar dåligt med utstämpling 23.19 eller senare. HOs samtal är rejält justerbart och kan användas som man behagar. Dessutom är HO bara en av flera med information om SE-samtal. Oavsett så pekar det mesta på att utstämplingen sker någon gång under 23.19.

        I mitt tycke är det orimligt att en oskyldig SE kommer ut någon annan tid än direkt i samband med skotten, han har inte svansat runt på Sveavägen mellan 23.20.45 och 23.21.25 – det verkar Ni hålla med om.
        Den sista frågan svarar Ni undvikande på – men naturligtvis så tror jag att Ni menar att det är osannolikt (men inte omöjligt) att GM och en oskyldig SE skulle befunnit sig på samma gatstump samtidigt med keps, handledsväska och en längre rock.

        Vi kan också konstatera att om YN ser en man med WT så har han förmodligen inget med GM att göra eftersom denne verkar sakna en sådan. Varför en WT-man då skulle springa och känna sig jagad på DBG kan man fråga sig? Det är betydligt rimligare att YN ser en jagad GM än någon med WT ur ett logiskt perspektiv, till stöd för det finns dessutom en fladdrande rock som setts på MP. Det är inte särskilt rimligt som Lampers skriver – att två jagade män med fladdrande rockar nästan krockar uppe på Malmskillnadsgatan.

        Ni två väger in LJs – men väljer bort YNs vittnesmål. Då frågar man sig om LJ verkligen sett GM på ett korrekt sätt trots bra förutsättningar i Era ögon? Stämmer hans keps och dunjacka? Är det dom som sett fladdrande rockar på MP som sett fel – eller är det LJ? Är det dom som sett en barhuvad GM som sett rätt – och LJ fel på keps? Här går det att hålla alla dörrar öppna och lätt ducka för alla förslag på hur en GM skulle vara persedlad oavsett vem man har som favorit till dådet.

        Vad har Ni för gemensamt signalement egentligen? Det enda jag kan se i Er agenda – är att det under inga omständigheter får vara en man med keps, handledsväska och ett längre fladdrande klädesplagg.
        Skulle det finnas ducknings-VM så skulle det onekligen finnas många kandidater till segern i denna blogg. Det signalement som KP uppger och som funnits i liknade form sen dag ett är rätt logisk i mitt tycke.

        Med ditt resonemang angående utstämplingstiden Gunnar – så tar jag för givet att både du och jag har en gemensam nämnare i att knyta SE till MP via observationen av LJ. Det som skiljer SE från VG, CP och andra män stöpta i samma kroppsform som inte har 100 % alibi – är att SE är på plats, dessutom har han – om LJ och YN sett GM – ett signalement emot sig. Dessutom ljuger han och det blir märkliga saker vid fotokonfrontationer mm enligt mig. Det är markanta skillnader i jämförelse och suspekt onekligen.

        1. Olle: Du efterfrågar ett gemensamt signalement från oss, men det är ju inte det som är problem med att peka ut SE som gärningsmannen. Problemet med utpekandet av SE som gärningsman är dels att LJ:s vittnesmål från början tyder på en annan klädsel, till såväl färg som form, men att han (vilket han också öppet säger i polisförhör) i ljuset av medierapporteringen ändrar sig, dels att YN faktiskt befinner sig ganska långt från mordplatsen när hon gör sin iakttagelse och att deras två iakttagelser inte är helt lätt att få att stämma överens.

          För det andra så är så klart HO:s ”ett par minuter” något svävande, men det ger oss ändå hyfsat god uppfattning om hur länge de talades vid. Dessutom vet vi att det inte var ett par hastigt växlade ord på vägen förbi receptionen, utan de talade om att SE hade en deadline och att han skulle på semester.

          Vad gäller själva utstämplingen som sådan finns det ett vittnesmål från Skandia som säger att det tog ungefär en minut från själva utstämplingen tills dess att man var ute på gatan, medan någon här (i en av trådarna) säger att stämpeluret ska ha suttit ca 15 meter bakom de dubbeldörrar som fanns ett par meter till höger om receptionsdisken, men hen anger dock ingen källa till detta, utan hänvisar till ritningar på Stadsarkivet.

          Icke desto mindre, även utan småprat torde det således ändå ha tagit _minst runt 30 s_ för någon att gå de totalt 20–25 m det i så fall rör sig om och ta sig genom två par dörrar, vilka båda krävde ”handgrepp” för att ta sig ut på gatan*, såvida inte det var en luftsluss i entrén (inget ovanligt i den typen av byggnader, men det går inte att avgöra från tv-bilderna), i vilket fall det var tre par dörrar. Det var den bortre dörren i entrén som användes kvällstid – en entré som också låg längre bort än i dag (68 meter) – vilket i sin tur betyder att torde ha tagit åtminstone 50 s från entrén till Dekorimahörnan. En uppenbar haken här är att varken vittnet NF eller vittnet AB säger sig ha sett SE komma ut genom Skandias entré eller ha mött honom på gatan.

          * Anledningen till att jag är så säker på detta har med den rådande pandemin att göra. (Jag ber på förhand om ursäkt för att det här blir en lite invecklad förklaring:) Eftersom gymträning känns mer än lovligt vådligt i dagsläget har jag det senaste året tränat hemma och en del av den träningen inbegriper löpvarv runt kvarteret. Dessa löprundor påbörjas på baksidan av huset och det är ungefär 15 meter fram till den som dörr leder ut på gatan som jag låser upp, öppnar, stänger och låser igen och sedan ger mig av på mitt varv runt kvarteret. Eftersom jag startar pulsmätaren när jag börjar springa och slänger en snabb blick på den igen så fort jag kommit ut på gatan, så vet jag att den processen: springa 15 meter, låsa upp, öppna, stänga och låsa dörren igen tar ungefär 20–25 sekunder (jag håller nyckeln i handen för att det ska gå så snabbt som möjligt).

          Efter utstämpling behövde SE alltså gå totalt 20–25 meter och forcera två par dörrar innan han var ute på gatan. Sannolikt är 30 sekunder rejält i underkant (jag springer och det finns inget som tyder på att SE gjorde sammalunda) och det är inte så svårt att förstå varför den anställde på Skandias personalavdelning talade om en hel minut. Hur som helst, om vi då räknar bakåt från mordögonblicket kl. 23.21.20 – 50 s = kl. 23.20.30 – 30 s = kl. 23.20.00. Hur länge talades då väktarna och SE vid? Förutom att HO sa att det var ett par minuter så hävdade han också att SE i princip alltid växlade några ord med dem, så det hade varit synnerligen ovanligt om han inte gjorde det. Nåväl, om det bara var någon minut måste således SE ha stämplat ut mer eller mindre exakt när klockan slog över till 23.19. Observera också att jag här inte tar några som helst hänsyn till annan spilltid som kan tänkas förekomma när man tar upp och stoppar ner passerkortet i handledsväskan eller rockfickan, kollar att man har allt med med sig eller andra små saker man kan tänkas ha gjort.

    2. Olle: Gunnar har redan svarat utförligt, och jag vill bara göra två smärre tillägg. För det första är det viktigt att komma ihåg att varken LJ eller YN såg själva mordet. Deras respektive placeringar innebär dock att det är i högsta grad sannolikt att LJ såg gärningsmannen springa förbi, medan det får anses vara mer osäkert huruvida det verkligen var gärningsmannen som YN ett par minuter senare såg komma tungt lunkande på motsatta trottoaren på David Bagares gata. För det andra sa LJ uttryckligen i ett senare polisförhör att han tagit intryck av medierapporteringen när han ändrade blå dunjacka från sitt första vittnesmål till mörk rock. Vidare sa YN att mannens rock fladdrade mycket och var uppknäppt, medan LJ inte sa sig ha lagt märke till den minsta fladdrighet i ytterplagget. Denna sistnämnda omständighet innebär att det åtminstone inte kan uteslutas (för att uttrycka mig så försiktigt det bara går) att den man LJ såg springa förbi faktiskt bar dunjacka och inte rock.

    3. Olle frågar

      1. Är det bevisat att caset SE faller om utstämplingstiden är 23.20.00?

      Ja då hinner SE inte utföra mordet. Då hinner SE inte småprata med väktarna och han kan inte ha stått vid Dekorima ett par minuter och inväntat paret Palme som Inge M säger. Anders B borde ha sett att SE gick ifatt paret Palme bakifrån och definitivt inte uppfattat de tre som ett sällskap

      2. Är det rimligt att utstämpling sker 23.19.59 eller senare och prat med väktare pågår i 2 min?

      Ja det är fullt rimligt fast då kan inte SE ha hört skotten när han kom ut på gatan men han kan ha hört smällarna medan han var kvar i receptionen och i efterhand minnas fel om var han befann sig. Han hinner ändå fram till mordplatsen bara 1-2 minuter efter mordet

      3. Är det rimligt att en oskyldig SE kommer ut på Sveavägen under 23.20.45 eller tidigare?

      Ja det är fullt möjligt eftersom han kan ha blivit stående och funderat på om han skulle ta buss eller tunnelbana och vilken station eller hållplats han skulle gå till. Han kan ha börjat gå Sveavägen norrut en bit för att sedan ångra sig och vända söderut igen.

      4. Är det rimligt att en oskyldig SE kommer ut från S44 mellan 23.20.45-23.21.25

      Ja se föregående svar

      5. Är det rimligt att SE kommer ut från S44 efter 23.21.45?

      Ja se svaret på fråga 2 ovan

      6. Är det rimligare att en GM springer omkring med en WT och en Smith & Wesson än att YN sett GM?

      Vet inte om jag förstår frågan riktigt. GM hade med säkerhet med sig revolvern när han lämnade mordplatsen och han kan även ha haft en Walkie talkie innanför rocken. YN kan ha sett gärningsmannen men kan också ha sett en annan man iförd mörk rock som höll på och joxade med en mindre väska.

      Om YN inte såg gärningsmannen kan hon ha sett en medhjälpare till denne och det kan till och med vara så att den mannen utgjorde ett avsiktligt utlagt villospår. Den verklige gärningsmannen kan efter att ha sprungit upp för trapporna vikt av in på Malmskillnadsgatan medan mannen YN observerade sprang in på David bagares gata som en vilseledande manöver

      Kan också rört sig om en man som inte hade med mordet att göra men som av olika skäl inte ville ha med polisen att göra som blev rädd när han hörde skotten från Sveavägen och fick bråttom att bege sig där ifrån innan polisen kom och började söka igenom området

      7. Om LJ och YN har rätt, är det rimligt att två med samma utstyrsel – keps, handledsväska och längre rock befinner sig på samma gatstump?

      Varken LJ eller YN har uppgett att mannen de såg hade det signalementet. LJ säger jacka och möjligen en keps eller kepsliknande huvudbonad. YN säger fladdrande rock och mindre väska av handledstyp. Både LJ och YN kan ha rätt UTAN att två män med samma signalementet befunnit sig på samma gatstump. De måste inte ha sett samma person och ingen av dom måste ha sett SE. Om båda har rätt har de definitivt sett olika personer då den ene hade jacka och den andre rock

      1. Jonas J

        Tack för att du alltid är så schysst och svarar. Jag har redan kommenterat detta ovan.

        Ha en trevlig lördagskväll

  16. Här kommer en liten tankeövning av ett slag som väl har företagits förut, men varför inte en gång till.

    Jag läste nyligen igenom det vittnesmål som lämnades av mordplatsvittnet Per W (som väl sannolikt icke skall förväxlas med kommentatorn på denna blogg), vilket finns i faksimil här: http://www.itdemokrati.nu/page36ae.html

    Detta gjorde jag på grund av Lars Olof Lampers skriver i sin nya bok att Per W nu (2021) har sagt till honom att även han sprang in mot Luntmakargatan (Lampers kallar honom ”Thomas Svensson”), för att sedan återvända till mordplatsen. Det framgår inte av polisprotokollen från 1986.

    Att läsa om Per W:s vittnesmål ger egentligen inget nytt i ljuset av vad som senare framkommit, men det är däremot ett utmärkt exempel på hur ett bevisligen oskyldigt vittne kan lämna uppgifter som strider mot vad andra har sagt, ibland även mot vad vi vet skedde, och hur hans utsagor inte bekräftas av andra – utan att det är något skumt med det.

    Om inte Per W hade varit på platsen tillsammans med sin syster hade han inte haft alibi. Han förekommer naturligtvis i hennes vittnesmål, men jag tror inte att någon annan identifierar honom på platsen. Trots det vet vi att han var i området eftersom han hade varit på bio strax tidigare (inte på Grand).

    Han framstår med andra ord som en idealisk kandidat för den behandling som Stig E:s vittnesmål sedermera skulle utsättas för. Genom envist felfinnande närläsning hade man kunnat peka ut felaktigheterna i hans vittnesmål, och ha använt detta till att kalla honom mördare. Men han hade ju inget motiv och ingen revolver? Nä visst, men ”med tanke på vad som hände den aktuella kvällen”…

    Som tur var hade han alltså sin syster med sig. Dessutom lever han idag och kan försvara sig.

    Låt oss titta på några av de saker man skulle ha kunnat slå ner på, om Per W hade saknat alibi och efter sin död utsatts för ”Stig E-behandlingen” av privatspanare och utredare.

    – Per W säger att Palme låg ”på trottoarkanten”. Detta är inte sant: han hade i själva verket fallit cirka fyra meter in från kanten. Att säga så är ju en helt normal slarvig beskrivning, men tänk om Stig E hade lämnat någon lika felaktig uppgift om exempelvis var en polisbil stod parkerad. Vilka hönor hade inte gjorts av den fjädern!

    – Per W säger inledningsvis att han och hans syster var bland de första på plats och att det ”sen” kom en kille som gjorde konstgjord andning. Man kan alltså tolka det som att han var på plats före Stefan G, vilket nästan helt säkert är oriktigt. I detta avsnitt gör Per W alltså ett ännu mer radikalt påstående än Stig E om hur tidigt han anlände till platsen – om man nu vill bokstavstolka detta istället för att acceptera att han lite löst beskriver en process som han inte minns perfekt. Det vill man dock inte i fallet med Stig E.

    – Strax därpå säger Per W att det var ”kanske tre” personer på plats när han (och hans syster, som vi för ögonblicket låtsas inte existerade) hade rusat över gatan. Det låter som en underskattning och strider dessutom mot hur han nyss beskrev saken. Hade hans vittnesmål utsatts för Stig E-rannsakan hade man säkert också försökt beräkna hur många sekunder det tar att rusa tvärs över Sveavägen och kommit fram till att det inte går ihop med hans vittnesmål. Nog borde han ha hunnit fram före de som satt i passerande bilar? Varför gjorde han inte det, då? Kanske för att han var på väg i språngmarsch längs Tunnelgatan med en rykande revolver?

    – En konkret uppgift som lämnas av Per W är att en av de första personer han såg efter skottet var ”en tjej som jag upplevde som flinande, och jag sa åt henne, det här är väl ingenting att flina åt, så då vart hon litet stött på mig”. Kanske syftar det på Anna H eller Karin J, som ju var snabbt på plats. Detta finns det emellertid såvitt jag vet inga spår av i övriga förhör. Det är inget konstigt med det vad gäller Per W, det är väl helt enkelt inget som den flinande kvinnan minns eller vill vidgå eller fick en fråga om. Men Stig E anklagas alltså för att ljuga när han beskriver sin interaktion med Lisbeth P och Anna H, eftersom de inte själva berättat om den eller i Anna H:s fall inte minns den.

    – Per W säger att Lisbeth P försökte tränga sig in till sin makes kropp, vilket fick Stefan G att reagera och knuffa bort henne och säga ”ta det lugnt”. Detta återberättas inte i något annat vittnesmål, i synnerhet inte i Stefan G:s eget. I Anna H:s vittnesmål är det istället henne Lisbeth drar i och hon som säger ifrån. Nu förstår vi ju att det inte är något konstigt med det. Kanske Lisbeth var ivägen för bägge två, eller kanske Per W blandar ihop saker och ting. Men när Stig E gör uttalanden som är svåra att förena med vad vi vet (exempelvis att det var en man som lämnade ett signalement som liknade honom, eller att Anna H sa att det var Palme) så är det plötsligt bevis för att han är lögnare – alltså mördare.

    – Bara det faktum att Per W nu säger att han själv löpte in på Tunnelgatan innebär ju att han har ”ändrat sin berättelse” jämfört med vad som står i protokollen. Det är dessutom en uppgift som har noll stöd från andra vittnen och som tycks svår att passa in i det schema vi känner till. Inget konstigt med det egentligen, vi antar förstås att protokollen är fel eller att Per W har utvecklat ett falskt minne med åren. Helt normalt. Men i Stig E:s fall leder alla former av ändringar eller ombetoningar till att man säger att han ljuger och därför är mördaren.

    – Sist men inte minst, Per W ger ju mängder av korrekta uppgifter om hur mordet gick till och vad som hände på brottsplatsen efter att mördaren hade försvunnit. Det borde i sig räcka som alibi. Men förhöret äger rum 27 mars, så naturligtvis skulle alla korrekta uppgifter han lämnar ha påståtts komma från medierapportering eller, när det inte räcker, från listiga gissningar – om vi hade behandlat honom som Stig E, vill säga. Vilket alltså kunde ha blivit fallet om han inte hade haft sin syster med sig den där kvällen.

    Till sist, för att undvika missförstånd: detta är en tankelek. Det finns inte skuggan om ett tvivel om att Per W var ett oskyldigt mordplatsvittne och det är inget särskilt fel med hans vittnesmål.

    Vad detta visar är bara hur fullkomligt banala Stig E:s påstådda ”lögner” är och hur de allra flesta vittnen gör liknande fel, ändringar och hopblandningar, utan att därför pekas ut som mördare.

    1. Tack Madam för en ovanligt pedagogisk illustration till grundfelet som Thomas Pettersson och Krister Petersson begår. Som du visar är det framför allt faktumet att Per hade sin syster i sällskap som gör att han inte löper särskilt stor risk att drabbas av samma sorts offentliga häxprocess som den som den avlidne Stig Engström råkat ut för.

    2. Madam.

      Den kommentaren var tankeväckande.
      Vi kan konstatera att fotgängarvittnen som befunnit sig ensamma på platsen för ett statsministermord löper betydligt större risk att bli falskt anklagade. Om utredningen famlar i blindo kan de i ren desperation vända sig mot vittnesgruppen, och utse i stort sett vilka syndabockar de vill – så långt som 34 år senare.
      Engström låg närmast, och praktiskt nog var han också avliden.
      Ditt exempel hade också kunnat gälla NF, för är det inte lite märkligt att han sade att han mött makarna Palme vid Sveavägen 56, för där gick de ju inte. Är det inte också märkligt att han säger att han befann sig på ovannämnda adress vid skottögonblicket? Avståndet till mordplatsen är 200 meter, och han borde inte kunnat se vad han såg därifrån.
      Försökte han dessutom skylla på ett annat vittne?
      Naturligtvis inte. Förklaringarna är betydligt enklare än så, och de inledande felaktigheterna kan till övervägande del bero på förhörsledarens egna förutfattade meningar om vilken väg makarna Palme promenerade. Vid denna tidpunkt visste inte ens de var de korsat Sveavägen. Förhöret hölls över telefon.
      Jag vågar inte ens tänka på vad som hänt om AB inte blivit stoppad av JA och JÅS då han i sitt chockade tillstånd ville gå från platsen någon minut efter mordet.
      Blå täckjacka dessutom, och inte många vittnen har noterat att han befann sig några meter bakom själva händelsen då den ägde rum. Tur för honom att JÅS och JA var vakna och räddade honom kvar på platsen.

      Sedan hade det bara att fantisera fram lämpliga motivbilder, och rota igenom dessa vittnens livshistoria, och den som söker han finner.
      Stig är inte på något sätt unik.
      CP hade sin kriminella våldsbakgrund, VG hade både skumma åsikter och kontaktnät, och båda befann sig i området, men till skillnad från Stig kunde de inte knytas till mordplatsen.
      Alla felaktigt utpekade är offer för en svag och dåligt organiserad utredning, men KP och hans utredningsgrupp har dragit ner denna genomgående usla mordutredning ytterligare några pinnhål tycker jag.

      1. Man undrar likaledes om det ni, Madam och Jörgen beskriver, liksom vad Leif GW Persson tog upp, nämligen att området kryllade av personer som skulle lägga bene på ryggen om de såg eller hörde poliser, kan ha utgjort aspekter av grannskapet som ytterligare fick mordets planläggare att gilla mordplatsen.

        Det skulle inte stämma med att någon helt oskyldig stämt möte med Palme vilket GM med eventuellt anhang fått nys om. Men det ligger naturligtvis risker för övertolkning i en dylik tanke.

    3. Madam, stort tack för denna tankelek. Det finns verkligen slående likheter med de uppgifter som Stig Engström ger och som inte stämmer helt med andras uppgifter och som därför anses vara lögner som ska dölja att jag är gärningsmannen.

    4. Madame, Jörgen, Gunnar

      Återigen en kraftig logikvurpa i ert resonemang – medvetet eller omedvetet. Förhör ifrån en människa som ljuger eller lämnar oriktiga uppgifter kan göra honom misstänkt initialt det är förvisso sant. Stämmer inte signalementet in på vederbörande spelar oriktigheterna ingen som helst roll. Om SE eller Per W (i ert ex) vägde 200 kg så skulle ingen misstanke finnas kvar trots oriktigheterna. Inget vittnesmål är för övrigt 100% korrekt – det är orimligt.

      Om Ni läser/läst Lampers-bok så ser Ni att man till en början skrattade åt SE i PU under Holmérs tid. Efter ett tag höjdes röster från vissa som hade svårt att komma ifrån att det var SE som sprang i trapporna och att det var SE som kutade på Åsen. Det har inget med SEs lögner att göra. Den slutsatsen byggde naturligtvis på det signalement som låg ute.

      1. Olle, du skriver: ”Stämmer inte signalementet in på vederbörande spelar oriktigheterna ingen som helst roll.”

        Jag kan bara konstatera att vittnesuppgifterna från mordplatsen inte stämmer särskilt väl in på Stig Engström förutom att han hade en mörk rock. Jag har alltså svårt att se logikvurpan.

        1. Nej, diskussion handlade om att det skulle vara livsfarligt att ljuga eller komma med oriktiga uppgifter om du inte hade alibi, underförstått: KP haffar första bästa för att få en lösning oavsett om det stämmer in på signalementet eller inte. En ren smutskastning i mitt tycke om jag ska uttrycka mig mer rakt denna gång. Vart Ni står i signalementsfrågan vet jag ju redan – eller rättare sagt – nåt sånt har jag aldrig sett. Men att den absolut inte har nån bäring till SE står klart.

          Endera så tror PU på ”sitt” signalement och då är det ju berättigat att misstänka SE tycker jag. Ett annat alternativ är ju att PU bara hittar på att signalementet som man matchar in mot SE för att kunna avsluta ärendet – det är ju där en del verkar stå i denna blogg. Varför Ert odefinierade signalement har företräde framför PUs har jag dock aldrig förstått.

          Hoppas jag inte låter allt för barsk nu. Ha en fortsatt trevlig kväll.

          1. Olle
            Att jag och flera med mig ifrågasätter hur PU kan hävda att Engströms signalement stämmer väl med gärningsmannens är inget att hymla med. Att kalla det för att vi ägnar oss åt smutskastning är däremot dina ord som får stå för dig. Om utredarna verkligen tror på sitt påstådda signalement vet bara dom själva.
            Att jag och flera med mig inte anser att det finns något annat och mera än ett mycket vagt signalement av gärningsmannen grundar sig på kända fakta. Vittnesuppgifterna spretar rejält åt olika håll så det är svårt att få fram ett signalement som alla verkar någorlunda överens om.
            Dock kan vi konstatera att så gott som alla säger en man mellan 30 och 45 år och redan det räcker för att utesluta Stig med sina 52 år som möjlig gärningsman.

            1. Jonas J,

              Jag tror i och för sig inte alls på Stig E som gärningsman (väldigt mycket talar emot, väldigt lite talar för), men jag håller inte med om att åldersuppgifterna ensamma skulle räcka för att utesluta honom. Väldigt få vittnen har någon klar uppfattning om åldern, och sådant kan dessutom vara svårt att avgöra. Åldersuppskattningarna är en pusselbit av flera som talar emot Stig E, men just den pusselbiten tycker jag inte är någon av de mer betydande. Särskilt inte som han själv på TV har demonstrerat att han kan springa i ganska rask takt i alla fall korta sträckor, vilket lätt skulle kunna föra tankarna till en lite yngre man än hans 52 år.

              Olle,

              ”Endera så tror PU på ‘sitt’ signalement och då är det ju berättigat att misstänka SE tycker jag.”

              Problemet är väl just att PU har låst sig vid ett specifikt signalement som bara har stöd i vissa vittnesuppgifter, istället för att arbeta med alla tillgängliga fakta. Om man på förhand bestämmer att keps är riktigt men inte mössa/bart huvud; rock men inte en halvlång jacka; handledsväska istället för ingen väska eller en annan typ av väska, osv… ja, då är det klart att Stig E framstår som mer trolig än han annars skulle göra. Men varför ska man bestämma det?

              Visst kan man konstatera att vissa uppgifter är mer troliga än andra (det verkar exempelvis inte ha rört sig om någon väldigt puffig dunjacka, längden en bit under midjan tycks i princip säker, och observationen av en brun mockajacka är så apart att den nog kan uteslutas), men i många avseenden kvarstår ju osäkerheten på grund av starka vittnesmål som säger helt olika saker (om huvudbonaden exempelvis).

              PU:s beteende under Krister Petersson påminner i detta avseende om hur de gjorde under Ölvebro & o när de ville sätta dit Christer P. Då var det ett väldigt fokus på de vittnesuppgifter som fanns om en lufsande gångstil och stirrande blick, medan kepsen och rocken helt hade utgått till förmån för en barhuvad man med blå jacka. Nu är det tvärtom, vilket förstås är lika dumt.

              Att påpeka detta är inte smutskastning, det handlar om saklig bevisvärdering och ödmjukhet inför oklara/motstridiga uppgifter.

              1. Jonas J

                Det om smutskastning var inte ställt till dig.

                Madame

                Orimliga anklagelser, häxprocess mm tycker jag luktar smutskastning om man inte vet säkert vad som hänt. Initialt så måste alla vittnen betraktas som presumtiva GM – det håller jag med om. Lämnar man oriktiga uppgifter måste det utredas. Säger man att man varit 20 m ifrån och gått och tittat på klockan så borde varningsklockorna ringa för fullt.

                Som jag beskrev utifrån Lampers bok – så utgick man inte ifrån SEs lögner och byggde nån story kring det på Holmérs tid – utan man misstänkte honom utifrån signalementet. Där utgick man (Nils Linder bl a tror jag) från keps, handledsväska och rocken. Det är mycket svårt att argumentera logiskt mot ett annat signalement än keps/huvudbonad, handledsväska och något rockaktigt som fladdrar som jag sagt tidigare – signalementet har låst sig själv så att säga om YN finns med. Det som är diskutabelt är keps eller stickad mössa.

                Håkan Ström skriver i sitt PM: ”Det kan dock konstateras att minst 1 person varit klädd på ett liknande sätt som Engström. Det var den mannen som Nieminen mötte på David Bagares Gata”. Borgnäs kopplar ihop LJ och YN osv. Men du kanske gör nån annan rimlig bedömning på signalement utifrån all fakta som du skriver, lyft gärna den i så fall? CP dömdes inte i hovrätten kan vi konstatera. Nej, KP påminner i detta avseende inte om hur de gjorde under Ölvebro & o när de ville sätta dit CP. Orimliga anklagelser och häxprocess håller jag inte med om, SE är misstänkt.

                Ha en trevlig fortsättning på helgen.

                1. Innan man hävdar att gärningsmannens signalement överensstämmer med SE bör man ta sig en ordentlig titt på SE, hans utseende, klädstil samt gång- och löpstil från de offentliga källor vi har tillgång till. Hans anletsdrag för tankarna till en bulldog (tänk Winston Churchill, eller kanske en åldrad, lite plufsig Ebbe Carlsson). Han har påfallande bulliga kinder, vars nedhäng bryter hakens linje, och en markerad dubbelhaka (som för all del skulle kunna döljas – men också lika gärna framhävas – av en halsduk). Hans hår var cendrefärgat och ganska tunt med begynnande flint, som doldes av hans keps. Begynnande övervikt, och iförd rock kommer svårligen beskrivningar som ”smärt” eller ”kraftfull” för en när man ser honom. Hans gångstil var upprätt och energisk, på gränsen till sprättig, men steglängden var påfallande kort. Hans löpstil däremot väldigt framåtlutad.

                  Det finns så oerhört lite i det här som stämmer överens med de vittnesuppgifter som finns och vad man än anser om LP och hennes, enligt egen utsago, goda och väl uppövade iakttagelseförmåga, hade gärningsmannen varit det minsta lik SE hade LP inte sagt att gärningsmannen ”hade lite rundare kinder” än fantombilden (som visade en närmast utmärglad man) och i övrigt ”raka drag”. Hon hade så klart beskrivit gärningsmannen som rundhylt.

                2. Olle,

                  Vad gäller signalementsfrågan skriver du: ”Det är mycket svårt att argumentera logiskt mot ett annat signalement än keps/huvudbonad, handledsväska och något rockaktigt som fladdrar som jag sagt tidigare – signalementet har låst sig själv så att säga om YN finns med. Det som är diskutabelt är keps eller stickad mössa.”

                  Jag håller med om att YN:s vittnesmål mycket starkt talar för att det finns någon form av liten mörk väska. Däremot behöver det ju inte vara en handledsväska av Stig E-snitt, även om den passar väldigt bra in på beskrivningen. Kan alltså vara Engström och är en bra överensstämmelse i det avseendet.

                  Keps/mössa etc är som du säger omöjligt att fastslå och de samlade vittnesmålen talar inte tydligt för någondera. Barhuvad är också ett fullt rimligt alternativ. I det avseendet kan det alltså vara Engström eller någon annan.

                  Vad gäller ytterplagget: jag håller också med om att det måste vara något ”rockaktigt” som kan fladdra. Det är dock flera vittnen vid både mordplatsen och Grand som talar om en längre jacka av något slag. Jag tycker det mesta pekar mot någon sorts mörk rockaktigt plagg. Men det går knappast att utesluta att det kan ha rört sig om en täckjacka (inte dunjacka) i någon blå nyans, som gick ner på benen och flaxade när man sprang med den öppen, vilket fick vissa vittnen att säga ”blå täckjacka” och andra att säga ”mörk rock”. Här kan man konstatera att Engströms kända klädsel passar in bra, men den var knappast särpräglad och signifikant för just honom.

                  Sammantaget tycker jag med andra ord att vittnesmålen fungerar bra med Engström, men vad säger det oss egentligen? Hur många tiotusentals män måste det inte ha vandrat runt i Stockholm under den kvällen som också skulle ha passat bra på dessa samlade beskrivningar? En av dem kan också vara mördaren. Om man inte kan binda Engström till brottet med något ytterligare så är det ju till och med sannolikt att det måste vara någon annan, förmodligen okänd person, eftersom han framstår som så uppenbart orimlig i alla övriga avseenden (kom just ut genom dörren, har ingen känd revolver, framträder entusiastiskt i medier med namn och bild etc).

                  Och nu är ju saken den att det finns inget annat. Det enda jag känner till att någon skulle ha pekat på är de påstådda lögnerna. Mitt inlägg i toppen av den hör tråden syftade alltså till att demonstrera att Engström inte framstår som någon lögnare, utan som ungefär lika virrig och osäker som många andra vittnen. Kanske lite mer rörig, och kanske lite mer benägen att göra dramatiska påståenden. Men det passar ju å andra sidan som handen i handsken med det vi vet om hans personlighet. Här finns alltså ingen stödbevisning alls. Vad vi har kvar är en person som (i likhet med mängder av människor) passar på signalementet och som i övrigt framstår som en ovanligt dålig kandidat.

                  Nå, det om det. Trevlig helg du med!

                  1. Madame

                    Tack för ett utförligt och jättebra svar. Det jag ville säga att det finns i stort sett bara två alternativ att laborera med vad gäller signalement om YN sett GM :
                    Väska – längre rock/jacka (ej dun)/parkas som fladdrar – huvudbonad
                    Väska – längre rock/jacka (ej dun)/parkas som fladdrar – barhuvad

                    En väska på ca 15×20 är cementerad nere på MP i YN-fallet. Oerhört låg sannolikhet att en väska inte är sann som du säger. Allt talar för en huvudbonad (LJ och AB står nära). De tre Rock-förslagen ovan ligger väldigt nära varandra en mörk vinterkväll då någon springer iväg snabbt. Längden som ger upphov till fladder är det viktiga. Blåaktig är jag också inne på.

                    Jag tycker dock inte att det är särskilt sannolikt att det finns två med liknande utstyrsel så nära varandra mellan S44 och MP vid skotten – därav tycker jag indicen har styrka.

                    Men det är ju som du säger – bevisat är det ju inte på lång väg att han begått brottet. Han kan vara ett virrigt vittne som du säger, som drar en lögn ibland – men då infaller märkligheten som jag beskrev i stycket ovan.

                    Dags för lite SE-vila nu för mig. Ha det gott.

                    1. Olle,

                      Tack själv. Detta är en bra sammanfattning som jag håller med om helt och hållet:

                      ”Det jag ville säga att det finns i stort sett bara två alternativ att laborera med vad gäller signalement om YN sett GM :
                      Väska – längre rock/jacka (ej dun)/parkas som fladdrar – huvudbonad
                      Väska – längre rock/jacka (ej dun)/parkas som fladdrar – barhuvad”

                      Mina enda tillägg är
                      1. att väskan, vad det nu var för slag, troligen inte bars synlig utanpå kläderna hela tiden. Inget av alla vittnen vid mordplatsen noterar ju en väska, även om den med högsta sannolikhet fanns där.
                      2. att huvudbonad kan delas i keps/mössa.

                      Du skriver också:

                      ”Jag tycker dock inte att det är särskilt sannolikt att det finns två med liknande utstyrsel så nära varandra mellan S44 och MP vid skotten – därav tycker jag indicen har styrka.”

                      Här är jag däremot helt oenig med dig. Jag tror tvärtom att det fanns många tusentals män som skulle kunna passa in på detta signalement i centrala Stockholm under mordkvällen, iförda olika kombinationer av huvudbonader och rockar/långjackor osv. Huruvida någon av dem var mördaren och befann sig vid S44/MP vet vi ju inte, det är det som är själva frågan.

                      Detta beror på att signalementet trots allt är rätt brett. Här är exempelvis en bild ur en TV3-rekonstruktion på en person/klädsel som skulle kunna ha givit upphov till samma beskrivningar, inklusive YN:s, men som inte liknar Engström det allra minsta: https://cdn2.cdnme.se/4629000/8-3/bild_pa_mordaren_rekonstr_tv3_5c41ed0ce087c354e0e201a7.jpg

                      Till och med om man håller sig till en Engströmnära bild med svartaktig längre rock istället för jacka kan jag på rak arm nämna ännu en person utöver Engström, som passar in jättebra på signalementet: vittnet Egon E (men han är oskyldig; olikt Engström hade han turen att ha sällskap). Palme själv hade också liknande kläder. Det finns säkert fler i den kända utredningen och till det måste alltså läggas ett stort men okänt antal personer som vi inte känner till. Allt vi vet är att en av alla dessa personer bar en revolver och befann sig i korsningen. Denne man sköt Palme.

                      Av alla dessa tänkbara kandidater, varför skulle det vara Engström? Det är teoretiskt möjligt, men framstår som mycket osannolikt med tanke på alla de komplicerande faktorer som då anmäler sig: ingen revolver, svårigheterna att baxa ut honom på gatan till rätt klockslag, beteendet före och efteråt, osv. Det framstår som avsevärt mindre osannolikt att det helt enkelt var någon annan, kanske någon vi aldrig har hört talas om.

                      För att sammanfatta: bara för att Engström fanns kring Skandiahuset vid skottillfället, så är signalementet inte därmed ”upptaget”. En person som matchar beskrivningen står inte ivägen för en annan, i och med att den tänkbara mördaren inte måste sökas inom den för oss kända skaran vittnen.

                      Nå, det var min syn på den saken. Vi har dock rett ut det vi diskuterade kring hur signalementet ska definieras och där tror jag vi är eniga. Unnar dig en god vila – det ska jag nog ta en själv också – och tack för utbytet!

                    2. Olle: ”Jag tycker dock inte att det är särskilt sannolikt att det finns två med liknande utstyrsel så nära varandra mellan S44 och MP vid skotten – därav tycker jag indicen har styrka.”

                      På lite runt 60–70 m avstånd från varandra fanns det i skottögonblicket två personer med blå dunjacka/täckjacka (AB och LJ), dessutom bar NF också (mörk)blå dunjacka. Inom en sträcka på ett par hundra meter fanns det alltså tre personer i blå täck- eller dunjacka. En mörk rock eller halvlång jacka av ull eller liknande matt mörkt material torde inte heller ha varit något ovanligt ytterplagg på den tiden heller. Halvlånga dunjackor och mörka halvlånga eller rockliknande i ull eller ullimitation tillhör de två överlägset vanligaste typerna av vinterytterkläder än idag.

                      Det finns dessutom en hake till med ditt resonemang, nämligen att varken AB eller NF sade sig ha sett en man i mörk rock på sin väg längs Sveavägen, varken före eller efter paret Palmes uppdykande. Däremot gjorde AB iakttagelsen att paret Palme plötsligt fick sällskap av upp en tredje person framför honom strax före Dekorima. Det tyder på att gärningsmannen kom paret Palme till mötes snarare än att han gick i fatt dem.

          2. Olle: KP tog på presskonferensen till det cirkelresonemang som Madam tar upp i sin kommentar ovan som något slags bevis. Det tillhör också PU och är inte ägnat att höja dess trovärdighet.

      2. Att SE inte har något alibi såtillvida att hans signalement uppenbart inte stämmer med gärningsmannen gör honom inte till gärningsman. Ingen har sett SE springa upp för trapporna eller på David Bagares gata.
        Vittnena har sett en man som kan ha varit SE men lika gärna någon annan man av medellängd iförd mörk rock och det är inte säkert att de sett samma man

      3. Olle,

        För det första: Vilket signalement hade Per W då, som inte stämde in med bilden av mördaren, i det scenario där vi tänker oss att han inte hade systern med sig som alibi? Kort jacka säger han själv, men det finns det ju (i tankeexemplet) inga bevis för. Vi kan väl (”med tanke på vad som hände aktuell kväll”) lika gärna bestämma oss för att han måste ha burit mörk rock och en keps. Samma sak gäller förstås Nicola F, Bengt P, med flera som hade kunnat komma ifråga för den här typen av orimliga anklagelser.

        För det andra: Signalementet stämmer inte så bra in på Engström. Vissa saker stämmer bra med vad vissa vittnen säger, andra stämmer dåligt. Du väljer att uteslutande fokusera på Yvonne N:s uppgifter om en mörk rock och en liten väska. Jag tycker Yvonne N är ett av de bättre vittnena, men hon säger inget om någon keps eller om andra detaljer i Engströms klädsel. Och vi har, för att ta ett exempel, också bra uppgifter från Anders B om att han på mycket nära håll såg att mördaren bar en stickad mössa. Hans vittnesmål i övrigt har vissa svagheter, men just mössan är en sak som han stått fast vid och som både han och hans fru erinrar sig att han talade om vid hemkomsten samma kväll. Alltså bara någon timme senare.

        För det tredje: Om du nu accepterar att Engströms vittnesmål inte är speciellt konstiga eller lögnaktiga (utan tvärtom i linje med hur andra vittnen uttrycker sig), menar du då att man kan peka ut honom enbart på Yvonne N:s vittnesuppgifter? Eller finns det något mer substansiellt kvar i anklagelsen? Vad jag ser är bara en man vars uppträdande och bakgrund kraftfullt talar för hans oskuld: har inget vapen, vill synas i tv, passar inte in i gärningsmannaprofilen, har ingen möjlighet att veta att Palme ska komma förbi huset, osv.

    5. Tack Madam för ditt inlägg som belyser den uppfattning många av oss delar – att man hamnar i att alla vittnen ljuger om man följer TP/KP- logiken att SE ljuger om alla sina förehavanden och att hälften av vittnena inte fanns på plats då dessa inte identifierats av andra. Som en kuriosa kan ju nämnas att just Per W omnämner polisens ”ointresse” för vittnena på plats. Det uttrycket känns ju igen från ett visst inslag i Rapport men en viss försäkringstjänsteman – men det är naturligtvis också en lögn – eller?

      1. Per Johan,

        Just det, den saken glömde jag ta upp. Ett kristallklart ”bevis” för att han inte fanns på platsen…

    6. Madam:

      Tack för ett bra tankeexperiment. Man skulle faktiskt kunna göra samma sak med vittnet Lars J (som inte är i sällskap med någon annan person, som kan verifiera hans position vid skottögonblicket) och förvandla honom till gärningsman på samma sätt som gjorts med Stig E. Att så inte skett tror jag i huvudsak beror på Lars J:s personlighet, som är ganska mild och nedtonad.

      1. Ja, fast just i Lars J:s fall var ju polisen ganska misstänksam i början, just eftersom han befann sig på en så konstig plats på en så konstig tidpunkt. Det finns ett långt transkriberat förhör med honom där de tjatar i flera sidor om vad han kan ha haft i sin väska. Man tycker riktigt synd om honom när man läser det.

        Att han trots detta inte låstes in som tänkbar mördare är nog främst för att han är mycket kort (cirka 1.60 om jag minns rätt) och även på andra vis stred totalt mot signalementet. Men de verkar ha funderat över honom som möjlig medbrottsling ett tag. Man fasar för vad som hade hänt om han hade haft en mörk rock på sig och kanske en keps. Han bar ju redan på en liten väska.

        Den som vill laborera med teorier om flera inblandade kan nog få in i stort sett varenda vittne i en tänkbar konspiration, om man bara resonerar lika ogint som utredarna har gjort med Stig Engström.

        (Återigen ett påpekande för säkerhets skull: det finns med facit i hand absolut ingen anledning att tro något ont om Lars J.)

        1. Madam:

          Japp, det är det som är min poäng. Att så som det laborerats med Stig E, på samma sätt kan göras med många andra ensamma vittnen. Och ja, de går hårt åt honom i ett förhör, just vad han har i väskan. Men trots detta hade det lätt gått att göra ett case mot honom (och hade inte polisen gjort det så hade någon journalist eller privatspanare med säkerhet gjort det). Han kan tacka sin lyckliga stjärna för att han är så kort.

          Sen får vi väl ändå säga att vi faktiskt inte har facit i handen, men kan trots det säga att det är ytterst osannolikt att Lars J hade något med mordet att göra.

          1. Ja, jag insåg när jag hade skickat inlägget att jag mest bara upprepade vad du hade skrivit. Eniga, således!

      2. Adam

        Nej att Lars J inte blivit utpekad som misstänkt gärningsman har inget med hans personlighet att göra.

        Anledningen är att Lars J till skillnad från Stig E fortfarande är i livet och kan försvara sig mot eventuella anklagelser. Hade PU valt att peka ut Lars J som misstänkt hade åklagaren Petersson varit tvungen att anhålla och begära Lars J häktad som då hade fått en offentlig försvarare som hade granskat den bevisning som Petersson påstått sig ha mot hens klient.

        En normalt kompetent försvarare hade med lätthet kunnat smula sönder den bevisning som lagts fram om den varit lika skral som den som lades fram mot Stig E och då hade Petersson tvingats försätta Lars J på fri fot och inte kunnat lägga ner utredningen.

        Att peka ut en avliden person som misstänkt gärningsman har åtminstone i Sveriges rättssystem den ur åklagarens synvinkel uppenbara fördelen att de påstådda bevisen aldrig kommer prövas i domstol och den misstänkte får ingen försvarare som talar för hens sak. Dessutom kan åklagaren i Sverige tydligen lägga ner en utredning enbart med motiveringen att en misstänkt gärningsperson är avliden

        Efter den 10 juni 2020 anser jag det uppenbart att svensk rättsordning måste ändras så att även en avliden misstänkt person kan få sin sak prövad inte i en vanlig rättegång men genom en så kallad bevistalan där den avlidne tilldelas en försvarare

    7. Madam: Vill bara sälla mig till den långa raden av inläggare som lyfter på hatten för ditt föredömligt pedagogiska inlägg! Har haft tänkt och resonerat i liknande banor, men inte kunnat formulera det så klart och tydligt. Frånvaron av ”siktningar” gör inte automatiskt SE till gärningsman och det lustiga är så klart att samma frånvaro av siktningar på vägen fram till mordet överhuvudtaget inte tycks bekymra de som sätter SE som gärningsman.

      1. Tack!

        Jag tror för övrigt att man kan göra precis samma experiment med flera andra av de lite mindre kända vittnena, inklusive en del av de mer passiva bilpassagerarna och personer som anslöt sig till platsen efter mordet. Från Bengt P och Nicola F till Ahmed Z, med flera.

  17. Om Palmemordet skulle ha kopplingar in i SÄPO, militären eller militär underrättelsetjänst.
    Går då mordet någonsin att utreda?

    1. Under de första 34 åren efter mordet gick det uppenbarligen inte och det slutade med att utredningen lades ner utan att ha kommit en millimeter närmare en lösning. En avliden person som råkat befinna sig på mordplatsen utsågs till syndabock. Sverige har inte gjort upp med sitt förflutna utan allt som är känsligt sopas under mattan. Behövs kanske en sanningskommission som den i Sydafrika efter Apartheidregimens fall

  18. Tack Gunnar för recensionen och den tid och möda du lagt ner på både den och boken. Tack även till er andra som haft synpunkter på olika sätt. Jag kommer att försöka svara på såväl recensionen som en del andra synpunkter i ett och samma inlägg snarare än att pytsa ut svar här och där. Jag kommer att skriva ihop detta under nästa vecka och hoppas då få med de inlägg som skrivits här på forumet fram till söndag kväll. Mvh/LOL

    1. Tack för det Lasse!

      Och det blir alltså en uppmaning till alla som skriver här att om möjligt komma in med synpunkter fram till söndag kväll.

    2. Hej Lasse och tack för att du ifrågasätter KP:s utpekande och ger Engström ett försvar som han är förtjänt av.

      En fråga jag undrar över är i vilken utsträckning du (ni?) gått igenom och kontrollerat vilket arbete och vilken tid PU under KP:s ledning egentligen lagt på att utreda, belägga och belysa samtliga omständigheter kring Engström? Mitt intryck av det som framkommit av material och anteckningar är att man mer eller mindre kontrollerat och i viss mån verifierat Thomas Petterssons ”bidrag”. Vad är din spontana känsla över hur grundligt man utfört detta arbete?

    3. Hej Lasse
      En snabb fråga, planeras fler TV-produktioner om Palmemordet? Det finns ju mängder av nya saker som framkommit senaste året att belysa och det allmänna intresset tycks också fortfarande vara väldigt stort. Inte särskilt många verkar heller ha anammat Engström-teorin så nya produktioner borde vara välkommet.

    4. Hej Lasse!

      Uppskattade verkligen din bok och ser fram emot det du nu planerar skriva. Du har säkert tillräckligt att svara på redan, men jag skickar med detta ändå:

      En sak jag hade svårt för i boken var din teori om att Lisbeth Palme inte kände till att hon var skjuten redan på brottsplatsen, eller i alla fall inte i det tidiga skede då hon (kanske) nämnde detta för Stig Engström. Det framstår som mig som ett sökt resonemang, som inte är i linje med det sunda förnuft och fokus på kända fakta som präglar resten av boken.

      Visst kan LP ha svävat i fortsatt osäkerhet om ”smällarna” direkt efter skotten, men det framstår som mycket osannolikt att hon inte snabbt skulle ha insett att det rörde sig om ett attentat med skjutvapen, och att även hon hade blivit beskjuten. Alla de uppgifter hon faktiskt ger i frågan pekar ju på att hon förstod att de bägge hade blivit beskjutna. Dessa uppgifter är otydliga och kommer senare, men det är det enda material som finns att tillgå. Då krävs det en del för att välja en annan hypotes, menar jag.

      Dessutom bör man betänka vad som är värt att ta upp i ett förhör (och därefter i ett summariskt förhörsprotokoll) respektive vad som inte är det.

      Att både hon och förhörsledarna behandlar frågan om när hon insåg att hon hade blivit skjuten som en icke-fråga är i sig ett starkt tecken på att hon inte hade något intressant att säga om saken. Om hon hade fått veta att hon var skottskadad först långt senare hade det varit anmärkningsvärt. Det hade varit uppseendeväckande nog att kunna nämnas under förhör och antecknas i förhörsprotokoll. Men det finns inga spår av något sådant i förhören. Det tyder på, även om det inte bevisar, att det anmärkningsvärda förhållandet inte rådde. Dvs det tyder på att det inte gick en längre stund innan hon insåg att hon var skottskadad.

      För att göra en drastisk jämförelse: Lisbeth Palme säger heller inte att hon aldrig hörde en helikopter i luften strax före skottlossningen. Av detta kan vi dock inte dra slutsatsen att hon kanske hörde en helikopter, eller att sannolikheten åtminstone är 50-50 i den frågan. Om ingen information om motsatsen har givits så förblir det mer sannolikt att hon inte hörde en helikopter.

      Till saken hör också att resonemanget är oförenligt med Stig E:s vittnesmål. Det är förstås svårt att anföra den saken i en bok som handlar om Stig E:s skuld eller oskuld, men om du nu landar i att han troligen var ett vittne (vilket jag instämmer i) så är ju detta ett mycket starkt argument för att hon förstod tidigt att hon hade blivit skjuten. Jag försöker inte bygga ett cirkelresonemang om Stig E:s oskuld, men om vi isolerat tittar på frågan om vad Lisbeth Palme visste och när hon visste det så är det ett tungt argument.

      Oavsett vilket borde sanningen i denna fråga gå att fastslå än idag genom att kontakta Mårten eller andra medlemmar av/vänner till familjen Palme. Om det vore så att Lisbeth Palme inte hade känt till att hon blivit skjuten förrän långt senare, hade det som sagt varit ganska uppseendeväckande. Det är något som borde ha kommit upp i samtal inom familjen vid någon punkt, och som man skulle kunna komma ihåg än idag.

      1. Varför inte anföra förhöret med Lisbet dagen efter mordet: ”Fru Palme hörde ytterligare en smäll samtidigt som hon kände hur det ‘brände’ till på ryggen”?

  19. Lampers bog er knepig. På den ene side forsøger han at vise endnu mere end TP, at Engström lyver. Han forklarer også detaljeret, hvordan Engström kan have fulgt efter Palme-parret fra Grand. Men når han så konkluderer, bliver han – performativt? – skeptisk over for, at Engström er gerningsmand. Bogens konstruktion får mig til at tænke på den gamle vending “Man kan ikke blæse og have mel i munden på samme tid”.

      1. Mikael A,

        Lampers gengiver omhyggeligt, hvordan en mand kan have fulgt efter Palme-parret fra Grand, bl.a. skriver han:

        “Mårten Palme tyckte sig se att den man som stått i närheten av dem, nu började gå efter föräldrarna. Han tyckte att mannen såg ut att vara omkring 40 år, cirka 180 cm lång och kraftigt byggd. Han hade en blå eller mörkblå jacka av något slag, den gick en bra bit ner på benen. Han bar en keps som hade knäppe på skärmen. Mannen hade troligen också stålbågade glasögon och såg ”bufflig” ut, men utan att vara sjaskig. Den här mannen har aldrig gett sig till känna och har heller aldrig identifierats.”

        Dette scenarie lægger facetter til Thomas P’s scenarie 1. Lampers siger dog ikke, denne mand er Engström, og han slutter af med, at KP og co. heller ikke er sikre, faktisk ikke tror på det. Det er det, jeg mener med knepigt: Lampers bruger meget plads og tid på at forklare og tydeliggøre, hvordan Engström kan have handlet, og konkluderer så, at det inte behøver at have været Engström.

        1. Gruto

          Sista iakttagelsen av Grandmannen gjorde Mårten Palme samtidigt som hans föräldrar började gå söderut efter Sveavägen. Pia E såg att ingen följde efter dem och att de saknade livvakter.
          Mårten Palme har aldrig påstått (möjligtvis att orden lagts i hans mun) att någon följde efter hans föräldrar. Detta reddes ut av Liljeros i tingsrätten 1989 och har förtydligats av Gunnar senare i någon av böckerna.

          1. Mikael A
            Och denna person är inte heller SE, eftersom han inte skulle hunnit sin manöver fram till mordplatsen.

    1. Jag ska bara kort svara på detta eftersom det är en misrepresentation av vad jag skrivit, jag har aldrig skrivit om att SE kan ha följt efter makarna Palme från Grand, det jag har skrivit är att NÅGON kan ha följt efter makarna Palme från Grand eller längs promenaden mot Dekorima.

      1. Lasse,

        Jeg ved, du ikke skriver, det er Engstöm, der følger efter Palme-parret. (”Lampers siger dog ikke, denne mand er Engström”). I og med du citerer Mårten Palme, der i dag tror, det var Engström, han så, samt at du skriver in extenso om forfølgensen, får man – jeg! – indtrykket, at du ”leger med tanken”, at forfølgeren er Engström. Beklager, hvis jeg fejllæser dig.

          1. Mikael A, jag tycker du ska låta bli ord som ”desinformera”. Det låter som om du vill hävda att din meningsmotståndare är ute efter att missleda läsarna. Jag brukar reagera oavsett vem som drabbas av sådana anklagelser, de hör inte hemma i debatten på den här bloggen.

            Självklart kan jag inte utesluta att det finns folk som just är ute för att desinformera och som söker sig hit. Men om anklagelser av det slaget tillåts infektera debatten blir det inte mycket sakdiskussion kvar till sist.

            1. Gunnar

              OK.

              Samtidigt är det väldigt frustrerande att behöva ställa frågan ”Vem påstår att någon följde efter Palme från Grand?” flera gånger utan att få svar. Påståendet innebär att SE har i princip alibi eftersom han stämplade ut 23.19. Upplever att du tidigare skulle ha reagerat på den här typen av påståenden som saknar stöd i materialet.

  20. Utan att ännu ha läst Lasse Lampers bok vill jag ta upp ännu en sak angående Stig Engströms utstämplingstid, och då specifikt hans intresse för att ta reda på utstämplingstiden den 1 mars.

    I Filter framställs detta som att han som mördare vill kolla upp om det är så illa att utstämplingstiden placerar honom på Sveavägen strax före tidpunkten för mordet. Och i och med att utstämplingstiden, oavsett om den nu var 23.19 eller 23.20, gjorde det så var han tvungen att bygga en historia som skulle etablera honom som vittne. Men här finns det enligt mig en hake:

    Idag vet vi att tidpunkten för mordet är etablerad till cirka 23.21.30. Men den 1 mars 1986 var denna tid inte känd, i alla fall inte i tidningarna. Jag har sökt igenom de stora tidningarna DN, SvD, Aftonbladet och Expressen från den 1 mars 1986 i KB:s arkiv. Uppgifterna om tidpunkten för mordet är synnerligen spretiga, allt från ”strax efter klockan 23” till 23.30 nämns. Och i en upplaga av SvD till och med klockan 22.30! Närmast den nu kända tidpunkten är Aftonbladet som i en bildtext anger 23.20. Tidpunkten 23.21 finns först i tidningar från den 2 mars.

    Jag inser nu, efter uppgifterna om olika versioner av intervjun med Stig Engström i SvD i olika upplagor, att det kan finnas andra tidsangivelser i olika upplagor än de jag hittat. Och jag har inte kontrollerat vilket klockslag som har angetts i TV och radio på förmiddagen den 1 mars eller av Hans Holmér på presskonferensen klockan 12 – har någon annan koll på detta?

    Men enligt de spretiga tidpunkter för mordet som anges i de tidningar jag har hittat så undrar jag vad vetskapen om utstämplingstiden kan ha inneburit för Stig Engström, i detta resonemang som gärningsman, den 1 mars. När tidsuppgifterna i tidningarna är så olika säger väl utstämplingstiden 23.19/23.20 egentligen inte något i relation till tidpunkten för mordet? Såvida inte den exakta tidpunkten för mordet nämndes i radio eller TV på förmiddagen den 1 mars, eller på presskonferensen innan Stig ringde till polisen. Så jag tar gärna emot uppgifter om detta om någon vet.

    En besläktad fråga är också följande: Om Stig Engström var mördaren och i enlighet med Peterssons antagande fick syn på makarna Palme och sköt dem mer eller mindre direkt efter att han kom ut, då borde han väl förstå att hans utstämplingstid ligger strax före tidpunkten för mordet, även utan att ta reda på den?

    1. Man kan väl lägga till att om Stig Engström skjutit Palme borde det väl har varit väldigt oklokt av honom att väcka frågan om sin utstämplingstid, först med två personer på Skandia och därefter med polisen. Ju mindre andra funderade på den saken, desto bättre.

      Någon debattör säger kanske som svar på detta att Engström räknade med att utstämplingstiden ändå skulle bli känd och därför avslöja honom och att det då var bättre att förbereda sig.

      Jag tycker det är ett svagt argument. Utstämplingstiden var ju inte alls lika med tidpunkten då han gick ut på gatan, vilket han förstås hade klart för sig. Det är därför svårt att säga på vilket sätt utstämplingstiden skulle kunna binda honom vid brottet.

      Låt oss tänka oss att han var Palmes mördare och att det som hände var följande: väl ute på gatan gick han först åt höger, mötte paret Palme och vände om för att följa efter på visst avstånd. När Olof och Lisbeth var framme vid Dekorimahörnan gick han ikapp och passade på att skjuta.

      Det här är ett scenario som Thomas Pettersson lutar sig mot. Det är för all del ett lite konstigt scenario – det har ju till exempel inte stöd i vad Anders B berättat. Men låt oss ändå titta på det i det här perspektivet.

      Vad vi då kan konstatera är att Stig Engström i det fallet inte hade minsta anledning att gå tillbaka till Skandia och berätta att han sprungit rakt in i mordet. Det hade ju varit mycket bättre för honom att ta sig hemåt på bästa sätt och i efterhand hävda att han måste ha missat händelsen med någon minut.

      Vi kan förstås i stället tänka oss att Stig Engström kom ut så sent att Thomas Petterssons scenario faller men att han ändå var mördaren. Han kan ha kommit ut på gatan i absolut sista stund för att hinna utföra dådet och att enda sättet för honom att klara det till 23.21.30 var om han rushade raka vägen i riktning mot Hötorget och hann ikapp statsministerparet vid Dekorima.

      Låt oss säga att det var det som hände. I så fall skulle det ju möjligen kunna bli ett problem för honom att han kommit ut på gatan strax innan mordet ägde rum. Men i så fall hade han ju definitivt inget att vinna på att fästa uppmärksamheten på exakt när han stämplade ut. Ifall han var mördaren, vill säga. Det fanns ju absolut ingen anledning att ge polisen hjälp med att räkna ut att han skulle ha hunnit mörda Palme om han skyndade sig.

      Någon kan förstås hävda att det var hans listiga plan att först inhämta den verkliga utstämplingstiden och sedan ljuga om den. Ett sådant resonemang är teoretiskt möjligt om vi godtar Peterssons gissning att utstämplingen var 23.19 och att Engström i sin djävulska slughet ändrade den till 23.20. Men om hypotesen är att Engström var tvungen att kolla utstämplingstiden för att sanningen om den ändå skulle komma fram så blir det ju konstigt om han inte trodde att hans ljugande om tiden också skulle komma fram och göra saker värre för honom.

      Den absolut enklaste förklaringen till att Engström ville kolla sin utstämplingstid är den som Lars Olof Lampers är inne på: att han tänkte att han kanske satt på ett scoop eftersom det tycktes vara så stora oklarheter om när mordet ägde rum. Genom att kolla upp sin utstämplingstid skulle han kunna ge ett någorlunda exakt besked om tidpunkten för mordet i den mån det behövdes. Det måste ha varit spännande.

      Sedan kan vi tänka oss antingen att Engström korrekt uppfattade att den rätta tiden var 23.20 eller att han vimsade till det och trodde att den var 23.20 fast den egentligen var 23.19. Båda alternativen är tänkbara.

      1. Precis. Och man kan tillägga att om han var angelägen om att verka ha kommit ut senare än han hade, borde han ju ha hävdat att han slösade mycket tid i lobbyn med vakterna och ute på gatan. Han kunde exempelvis ha sagt att han stod stilla utanför entrén och rotade i väskan efter något, eller knöt ett skosnöre, när han hörde skotten.

        Vad han säger är tvärtom att han gick rätt genom lobbyn utan att tala med vakterna (vilket är osant, någon form av konversation utspann sig) och därefter gick i hög hastighet söderut, småsprang till och med. Det enda han säger som ligger i linje med vad mördarteorin kräver är att han saktade in en liten smula för att kontrollera klockan vid fönstret, men inte ens då ger han bilden att det tog någon egentlig tid.

        Engströms berättelse är egentligen det absolut sämsta han kan säga om han vill ge intryck av att ha anlänt senare än han hade. Ett väldigt märkligt beteende för denne påstått sluge mördare, särskilt som resten av teorin bygger på att han på ett diaboliskt vis började lägga ut strategiska villospår om tider och händelser redan 15-20 minuter efter mordet.

        1. Madam och Gunnar.

          Visst kan man tänka sig att Stig genom att kolla upp utstämplingstiden ville ligga steget före eftersom den ändå skulle bli känd. Men det är lika sannolikt att han med tanke på de spretiga tidsuppgifterna i tidningarna ville hjälpa till att precisera tidpunkten för mordet.

          Och om han som mördare hade velat etablera sig som tydligt oskyldig så hade det absolut enklaste varit att säga att han mycket riktigt hade pratat några minuter med väktarna, precis som Henry sa. Vips så hade han haft ett utmärkt alibi! Och även om han till en början inte visste att Henry sagt detta så kunde han ju ha bekräftat samtalet när han väl fått reda på vad Henry sagt – det är ju inte så att Stig är känd för att aldrig ändra sin historia.

          Samtalet med väktarna hade dessutom kunnat utgöra en utmärkt förklaring till varför han tittade på klockan när han kommit ut, trots att han borde haft koll på tiden när han lämnade kontoret. Han var helt enkelt tvungen att dubbelkolla klockan efter att ha pratat bort några minuter i receptionen.

          Men denna uppenbara chans tar han inte, trots att han framställs som en mördare som hela tiden anpassar sin historia för att inte verka skyldig…

          1. Stefan Karlsson: ”Och även om han till en början inte visste att Henry sagt detta så kunde han ju ha bekräftat samtalet när han väl fått reda på vad Henry sagt – det är ju inte så att Stig är känd för att aldrig ändra sin historia.”

            Han behöver ju inte säga det för att bekräfta vad Henry säger. Det räcker med att han säger sanningen i det avseendet, istället för att ljuga till sin egen nackdel. De hade ju verkligen pratat, det säger bägge väktarna. Hur lång konversationen var kan diskuteras, men för en mördar-Engström finns bara ett enda incitament: att framhäva att samtalet har ägt rum och att göra trovärdigt att det var minst två minuter långt.

            Detta är en av de punkter där jag tycker Skandiamannenteorin slår knut på sig själv.

            Om Engström nu var tvungen att dölja att han hade hunnit ut i tid för att mörda Palme, och om han till och med var villig att ta såna risker som att självmant lyfta den kontrollerbara frågan om sin utstämplingstid och ljuga om den gång på gång — ja, vad i hela friden är då förklaringen till att han samtidigt döljer det av allt att döma mest tidskrävande momentet i hela utpassagen? Att polisen fattar att ett sådant samtal ägde rum är ju det enda som kan ge honom ett alibi!

            Om något skulle en mördar-Engström ha babblat i all oändlighet om väktarkonversationen, för att på så vis dra uppmärksamheten till den och överdriva längden på samtalet.

            1. Men för att säga att Engström slår knut på sig själv och ljuger till sin egen nackdel måste vi veta att han sagt att han inte samtalade med väktarna. Vi har väl bara Roland B:s uppgift om den saken? Och den är lämnad flera månader efteråt. Roland B har dessutom varit under bearbetning från Per H som har sin teori om Engström som mördare.

              1. Madam och Gunnar.

                Ja, att han skulle bekräfta det Henry sagt var kanske fel ordval. Utan helt enkelt att han skulle ha sagt samma sak, alltså att de pratade en stund, om varför han jobbat över och hans kommande semester och så vidare.

                Ja, den enda uppgiften om att Stig ska ha sagt att han gick direkt ut är en andrahandsuppgift från Roland B i juni. Någon förstahandsuppgift från Stig har vi inte om det.

                Men om han nu i rätten genom att påstå att han stämplade ut 23.23 ville visa att han inte kommit ut i tid för att hinna upptäcka makarna Palme och genomföra mordet så hade han enklare kunnat nämna att han efter utstämplingen pratade en liten stund med väktarna. Då måste han ju ha vetat om att Henry sagt detta, i alla fall om han nu var så noga med att hålla koll på alla uppgifter för att kunna anpassa sin historia som det brukar framhållas.

              2. Gunnar,

                Ja och nja. Vad vi kan konstatera att han inte enligt förhörsprotokollen självmant tar upp saken, inte ens när han lämnar en i övrigt utförlig beskrivning av sin väg från kontoret till mordplatsen.

                I det långa transkriberade förhöret 25 april säger Engström att han har konstaterat att han ”har stämplat ut 23.20, att det tar ungefär en tjugo, trettio sekunder för mig ifrån stämpelklockan och fram till den platsen utanför Götabanken där jag befann mig när jag hörde skottet.” (https://drive.google.com/open?id=0BxuBxyn2s5hMOWtJMXhCYTVONkU)

                Inget samtal nämns. Det passar alltså så långt med vad Roland B säger sig ha hört från Engström.

                Det passar däremot inte med hur en mördare skulle ha agerat. Han gör inget som helst försök att peta in en extra tidsutdräkt här, varken genom att nämna samtalet (som ju ägde rum!) eller genom att ta upp andra, verkliga/påhittade andra detaljer (knöt skorna, gick fel, snubblade, vinkade utan framgång på taxi, vad som helst). Tvärtom trycker han genom hela förhöret på att han rörde sig så snabbt som möjligt från stämpeluret mot mordplatsen (han använder ordet ”springer”) och underdriver i själva verket hur lång tid det måste ha tagit för honom att komma från stämplingen till Götabanken. Hans beteende strider till tusen procent mot att han i detta skede skulle vara en listig mördare som arbetar efter en strategi som går ut på att få polisen att han kom till platsen senare än han verkligen gjorde.

                Jag tror däremot inte att han ”ljuger” till sin egen nackdel, det var slarvigt uttryckt av mig. Snarare underlåter han att tala sanning (om samtalet) till sin egen fördel. Förmodligen har han väl bara glömt bort det eftersom det är en för honom helt oviktig detalj. Vilket i sin tur beror på att han inte försöker hitta argument för en senare ankomsttid utan är helt fokuserad på att berätta om när han hörde skotten, vilket för honom är det viktiga. Eftersom han inte är mördaren, utan ett vittne som tycker att det är superspännande att få berätta för polisen om sina viktiga iakttagelser.

                1. Madam – tilläggas kan att Engström i Hovrätten 1989 berättar att han ”stämplar ut, säger gonatt till nattpersonalen” innan han kliver ut på gatan. Visserligen vagt men ändå en uppgift om samtal med vakterna (oavsett längd).

      2. Fast nu delar ju inte Engström med sig av sitt scoop. Syftet var att han skulle vidarebefodra utstämplingstiden till polisen. Det lät han bli. Således, det finns en mycket rimligare förklaring till att Stig var så ivrig med att få fatt på sin egen utstämplingstid.

        1. Per W,
          Stig Engström hade inte tillgång till utstämplingstiden när han talade med polisen den 1 mars. Men när han talade med polisen efter sin semester den 10 mars så vidarebefordrade han den. Jag kan dessutom föreställa mig att om han haft tillgång till tiden när han talade med Svenska Dagbladet den 1 mars så hade han nog tagit upp den saken.

          1. Jo, fast om han nu ville briljera med detta ”scoop” – ja då var polisens tipstelefon öppen. Trots detta lät han bli. Han kunde ju exempelvis meddelat scoopet på lördag eftermiddag.

            1. Han var trots allt i färd med att komma iväg på semester och hans hustru var förmodligen redan irriterad över att han hade försenat resan. Kanske försökte han ringa ändå, men det var nog inte så lätt att komma fram till polisen den 1 mars.

      3. Gunnar!

        Jag tror att Engströms iver över utstämplingstiden är mer komplicerad än så. Utstämplingsmekanismerna nere på Skandia hade mer att önska och var också på väg att bytas ut. Om detta finns det mycket att läsa om i materialet. Vi vet exempelvis att dörren mellan entrén och hallen bitvis stod öppen och användandet av kortet blev således meningslöst. Utstämplingen är inte kopplad till övertid/pengar. Det tydligaste incitamentet att ”stämpla ut” är egentligen ”att komma ut”. Kanske hade Engström inte riktigt kolla på det – dagen efter. Om han nu är gärningsman måste lördagsmorgonen varit rejält ångestfylld. Jag spekulerar i att han var ångestdriven och att han faktiskt inte hade riktigt koll på om han drog kortet eller inte. För en potentiell mördare gäller det att ligga steget före. Utstämplingstiden är faktiskt det enda (i brist på andra vittnesiakttagelser) som binder Engström till mordplatsen. För mig är det också mycket märkligt att han inte vidarebefodrar utstämplingstiden till polisen. Han är upptagen hela dagen med att ringa. Vi vet att han gärna kontaktar både pleti och kreti om mordet. Varför ringer han inte polisen och berättar om sitt scoop? Semesterplaner är ingen rimlig förklaring för mig. Han skjuter ju trots allt upp den från första början och han har väl ändå fem minuter över att kontakta polis och media beträffande just utstämplingstiden. Det fanns också telefon i stugan. En sådan som Engström (den Engström som ni förordar) hade väl ändå ringt….? För mig är inte scoophypotesen rimlig. Det mest rimliga är att Engström inte hade riktigt koll på när han stämplade ut eller om han gjorde det överhuvudtaget. Han är också väldigt orolig över att blanda in personal på Skandia. Det gör han för att själv ha kontroll och inte bli avslöjad. Att han inte är mer ivrig på att meddela utstämplingstiden styrker min hypotes.

        1. På det skulle jag vilja svara att Engström faktiskt hade blandat in två personer på Skandia genom att fråga om sin utstämplingstid.

          Och jag förstår inte heller din synpunkt om att utstämplingstiden är det enda som binder honom vid mordplatsen. Utstämplingstiden visar förstås att han lämnade Skandia ungefär i den vevan då mordet ägde rum. Den saken var ju också något som de två väktarna i receptionen kunde konstatera.

          Hur lätt var det att komma fram till polisen den 1 mars? Det vet jag inte, även om det nog ska gå att få fram. Att det var mycket svårt knappt en vecka senare, den 6 mars, då fantombilden släppts framgår i alla fall av en artikel från Svenska Dagbladet den 7 mars 1986. I artikeln ”Stockholmspolisens växel nedringd: Hundra personer synade efter bildens publicering” av Roger Magnergård heter det bl a:

          Stockholmspolisens växel blev helt nedringd efter publiceringen. Två montörer från televerket arbetade med den hela dagen, då den riskerade att totalhaverera.

          – En av de svettigaste dagar jag varit med om, summerade en av polisens tipsmottagare vid 20tiden på kvällen.

          Då hade det varit telefonkö till honom och hans, som mest, 14 kollegor hela dagen.

          Det var nog inte bara för Engström att ringa och komma fram direkt den 1 mars heller. Vi vet inte om han försökte. Självklart kan man tycka att han borde ha envisats. Men med tanke på att han redan ringt in sina vittnesuppgifter och det bör ha varit svårt för honom att bedöma hur angelägen polisen var om att också få del av hans utstämplingstid så kan man ju tänka sig att han bestämde sig för att den saken fick anstå till senare, i stället för att han skulle konkurrera med många andra som kanske hade mer dramatiska vittnesmål att ringa in. Och som sagt, Engströms hustru tyckte nog inte att han skulle sinka en redan försenad semester ytterligare.

          1. Gunnar

            Telefonkö i all ära, men Engström kringgick kön redan första gången han ringde in. Det finns inget i materialet som påvisar att Engström skulle ha sett detta som scoop. Det finns naturligtvis flera andra saker än utstämplingstiden som binder Engström till mordplatsen. Men – utstämplingstiden är tekniskt bindande. Därav Engströms iver över just den.

        2. Per W: Det där med dörrarna frågar de väktarna och personalavdelningens folk om i förhören. Nu minns jag inte i hastigheten vem av dem som sa det, men det var vanligt att väktarna som steg upp från receptionen och gick och öppnade dörren åt dem som gick ut/hem. Hursomhelst är det föga troligt att de skulle ställa upp dörrarna annat än i normal rusningstid (d.v.s. när folk gick hem runt 17–18-snåret) och det får nog betraktas som fullkomligt uteslutet att de skulle ha gjort så runt kl. 23.19 en fredagskväll i februari. Däremot är det fullt möjligt att de som brukligt öppnade dörren åt den som gick ut/hem.

  21. Hej Lasse Lampers!
    Tacksam för kommentarer, när det gäller vittnet Inge M?
    Vittnet Skelleftehamnsmannen?

      1. 2021-04-26

        Hej Lasse Lampers

        Jag har inte haft tid att läsa din bok som är utgiven på Storytel, jag föredrar att läsa viktiga handlingar på papper för att kunna göra anteckningar. Hoppas att din bok kommer blir utgiven under sommaren?, kolla tex med bokförlaget, Semic

        Här är ett utdrag som Gunnar Wall har skrivit på bloggen i dag (26/4?)

        …” Men om Ulla S finns ingenting i LOL:s bok, och (som jag tidigare påpekat) det gör det alltså inte eller om några andra walkie-talkieobservationer…”.

        Egna kommentarer: har du inga tankar och reflektioner kring vittnen som har observerat personer med walki-talki? Tänker på paret som försökte parkera sin bil Norra Latins skolgård, ca kl 22.30-tiden blev bortmotad av en man med WT han var påfallande lik sångaren om Tom Jones.

        Eller mamman och sonen som observerade vid olika tidpunkter en man nere på Tunnelgatan, från lägenheten (gatan heter numera Olof Palmes gata), bör var i kvarteret mellan Olofsgatan och Holländargatan.

        Vittnet. Skelleftehamnsmannen som har koll på tiden, en noggrann observation av mannen som står med WT i korsningen Tunnelgata och Olofsgatan, ca 2-3 minuter efter mordet, han säger das Auto.

        Ytterligare ett utdrag från Gunnar Wall, skriver på bloggen (26/4)

        …” Det kan i sammanhanget finnas skäl att också påminna om en ganska ambitiös analys av möjlig övervakning av Olof Palme som gjordes av en enhet inom Säpo ledd av kriminalkommissarie Bert Melén under våren 1986. Där heter det bland annat: ”Analysen talar för att Olof Palme varit övervakad på eftermiddagen den 27 februari samt från det att han lämnade bostaden på kvällen den 28 februari fram till det att han mördades kl 23.21…”

        Egna kommentarer: jag har missat kriminalkommissarie Bert Meléns (Säpo) utredningen, som gjordes redan våren 1986, att Palme var övervakad, det var en nyhet för mig.

        1. Jag har en fundering på vittnet Ulla S som både Hans Holmer och Hans Ölvebro viftat bort som icke trovärdig. Ulla uppger själv (TV-program med Lars Borgnäs) att hon kommenterade sina WT-observationer samma kväll (dvs innan mordet) för sina arbetskamrater i Gamla Stan.

          Hennes ord om vad hon sagt till sina arbetskamrater 20:18-20:33 i youtube-klippet.

          Har dessa arbetskamrater hörts om de kan vidimera Ullas uppgifter? Om Ullas arbetsuppgifter styrkts av arbetskamraterna blir det ju istället Hans&Hans som är icke trovärdiga. Om arbetskamraterna inte hörts blir slutsatsen densamma.

          Någon som har koll på vad hennes arbetskamrater sagt?

  22. Olle skriver

    ”I mitt tycke är det orimligt att en oskyldig SE kommer ut någon annan tid än direkt i samband med skotten, han har inte svansat runt på Sveavägen mellan 23.20.45 och 23.21.25 – det verkar Ni hålla med om. ”

    Nej på den punkten håller jag inte med alls. Stig kan mycket väl ha svansat runt på Sveavägen i 40 sekunder utan att vara gärningsman. Han kan ha tittat i något skyltfönster eller tvekat om han skulle ta nattbussen eller tunnelbanan och kanske letat efter en tidtabell i väskan eller fickan osv. Om han som spekuleras i först började gå norrut och sedan ångrade sig och vände försvinner 40 sekunder som i ett nafs.

    Även om han går norrut en bit och sedan vänder och hamnar bakom paret Palme måste han inte vara gärningsman. Även om han kände igen makarna Palme och bestämde sig för att följa efter dom kan det ha skett av ren nyfikenhet på vad de hade för sig ute på stan vid den tiden och han behöver inte varit inblandad i mordet utan som vittne blivit chockad när plötsligt utan förvarning någon skjuter Olof inför hans åsyn

  23. SE I SVENSKA DAGBLADET 2 MARS

    SE: ”Jag glömde tala om att han (mördaren) hade blå täckjacka, så jag sprang efter, men hann inte i kapp dem (poliserna)”

    Först ett STORT tack till dig G som har bidragit med denna nya pusselbit!

    Lördag 1 mars 12.20 berättade då SE för polisen att han bland annat hade sett Lars J vid ”Kulturhuset” och han hade sprungit efter poliserna för att ge dem LP-tipset blå täckjacka.
    Det här hade SE inte berättat om innan varken för väktarna, granne, stugägaren eller för Roland B. Det som triggade de helt nya sensationella detaljerna var antagligen att strax före 12.20 meddelades det på radio HH:s signifikanta tillägg till mördarens signalement: ”Keps med uppvikta öronlappar”. Vad skulle väktarna tro om de lyssnade på det? Hur otroligt det än lät måste det vara SE som eftersöktes.

    Och då faller Jörgens SE-pusselbit på plats: ”Jag glömde tala om att han (mördaren) hade blå täckjacka, så jag sprang efter, men hann inte i kapp dem (poliserna)”.

    SE intervjuas alltså EFTER 12.20 av Svenska Dagbladet. Han kan då etablera sig som vittne på platsen efter att då först rapporterat till polisen. Han har dock bara stöd av LP och inte från något annat mordplatsvittne.

    Under dagen och eftermiddagen FÖRE intervjun kunde SE ta del av den massiva nyhetsströmmen som bland annat publicerades i lokalradio, lokal-tv och på text-tv.

      1. Gunnar, bra fråga. Vet vi över huvud taget när på dagen intervjun sker? Och det finns väl även ett foto på Stig i artikeln? Hur bra är fotot på honom och hur tydligt ser man hans utseende?

      2. Gunnar

        Det finns vad jag vet ingen uppgift om när SVD intervjuade SE på lördagen.
        Men sett till de uppgifter som finns i SVD:s riksupplaga matchar de bäst vad SE berättade för polisen 12:20. Innan dess från väktarna till Roland B fanns inte SVD-uppgifterna med.

    1. Mikael A. En intressant sak är varifrån signalementet om en keps med öronlappar som man viker upp över skulten kommer.

      Hans Holmér berättade för Juristkommissionen att detta kom dels från Mårten utanför Grand och dels från en lapplisa nere vid Birger Jarlsgatan. Alltså från platser en bra bit från mordplatsen, och det är alltså synnerligen osäkert om dessa signalement gäller mördaren, och till och med om de båda observationerna över huvud taget gäller samma person. I sig ganska absurt att Holmér går ut med signalement så långt från mordplatsen.

      Av vittnena vid mordplatsen finns det vad jag vet ingen som har nämnt en keps med öronlappar. Det enda vittnet vid mordplatsen som har nämnt en keps är Lars J, och då med stor osäkerhet. En osäkerhet som Petersson på presskonferensen förvrängde till att Lars var säker på detta.

      1. Stefan Karlsson

        Det stämmer det HH berättade för Juristkommissionen. Den UPPSEENDEVÄCKANDE SE från Grand före bion till taxiresan till Häggvik vid midnatt (antagligen, annars till väktarna på Skandia).

        Ingrid Klering har i förhör 24 april berättat att Lisbeth och Mårten Palme i samtal på Sabbatsberg båda var övertygade om att den man Lisbeth hade sett, mördaren, och den man Mårten hade sett, Grandmannen, var SAMMA MAN.

        – SE var närsynt och behövde bara glasögonen när han stirrade efter Palme vid Grand.
        – Glasögonen var därför undanstoppade liksom väskan som var för otymplig att ha framme samtidigt som revolvern.
        – Lars J som bäst av alla mordplatsvittnena kunde iaktta mördaren på nära håll och under en längre tidsföljd bekräftar keps. ”Allt stämmer!”
        https://www.expressen.se/nyheter/palmevittnet-pekar-ut-engstrom-som-mordaren/
        – Keps får även poliserna på platsen rapporterade till sig som till exempel Klas Gedda.

        ———————–
        — Grandmannen —
        20:55) Väckte uppseende utanför Grand när paret Palme kom dit.
        21:05) Återvände till Skandia efter att ”ha varit ute och druckit middag igen” (Anna-Lisa G).
        22:35) Gick ut bakvägen och en källardörr larmades 22.35 (La Carterie-personal tror inte att de var nere så sent på lagret utan att skyltmaterialet hade blivit uppburet tidigare till butiken).
        22:40) ”Vimmerbyvittnet” såg en skygg man med SE-liknande egenskaper försedd med vit plastkasse inne på Adolf Fredriks kyrkogård vid den för platsen udda tiden.
        22:55) Första iakttagelsen efter bion av Grandmannen när SE var på väg till Grand och stannade till vid bokhandelsfönstret.
        23:05) Väckte Margareta S och Anneli K:s uppmärksamhet när han stirrade in genom Grands glasdörrar.
        23:10) Väckte andra biobesökares uppmärksamhet, däribland Mårten Palmes. SE dolde sig inte och verkade heller inte medveten om att omgivningen reagerade på honom. Frysande och ”inte klädd för den kalla väderleken” (YN).
        23:15) Sista iakttagelsen av Grandmannen gjorde Mårten Palme samtidigt som hans föräldrar började gå söderut efter Sveavägen. Pia E såg att ingen följde efter dem och att de saknade livvakter.
        23:19) ”Stämplade ut” på Skandia. D.v.s. SE som Grandmannen RINGAS IN av klockslagen 22.35 och 23.19.

        Ingrid Klering har i förhör 24 april berättat att Lisbeth och Mårten Palme i samtal på Sabbatsberg båda var övertygade om att den man Lisbeth hade sett, mördaren, och den man Mårten hade sett, Grandmannen, var SAMMA MAN.

        Mårten Palmes beskrivning av Grandmannen:

        – Fyrkantigt ansikte (1989, Tingsrätten)
        – 180 centimeter lång (1986-03-01)
        – Kraftigt byggd (1986-03-01)
        – Omkring 40 år, MP själv 24 år (1986-03-01)
        – Keps med knäppe till skärmen (1986-03-01)
        – Stålbågade glasögon (1986-03-01)
        – Blå täckjacka, ganska långt ner på benen (1986-03-01)

        Andra samstämmiga uppgifter om huvudbonaden är ljusbrun/beige, ”bullig”, stor kulle och stor knapp högst upp.

        Det som inte stämmer med mordplatsvittnena är att GM inte hade glasögon. En förklaring till det är att SE var närsynt och behövde bara ha dem när han stirrade genom Grands glasdörrar efter OP i foajén.

        https://areena.yle.fi/audio/1-50557332
        https://www.expressen.se/nyheter/det-ar-mycket-mojligt-att-det-var-honom-jag-sag/
        Poutiainen/Inuti labyrinten – avsnitt Grandmannen

        1. Mikael A.

          Nu går du runt min poäng om att ingen vid mordplatsen har pratat om öronlappar.

          Dessutom lägger du fram det som ett faktum att Stig Engström var vid Grand, vilket dock endast är spekulation, om än naturligtvis möjligt. Du nämner också att Anna-Lisa G säger att Stig varit ute och kommit tillbaka vid 21, men du undanhåller att hon har varit osäker på klockslaget och i sitt första förhör sagt att det var strax efter att hon kommit till Skandia klockan 20.10.

          Att Mårten och Lisbeth var övertygade om att de sett samma man, alltså mördaren, är förståeligt. Men det säger egentligen ingenting. De har ju inte sett personen samtidigt eller på samma plats. Och än mer kompliceras det av att den man som Lisbeth sett vid mordplatsen av allt att döma troligen är Anders B, även om hon senare trodde att det var Christer Pettersson. Men jag antar att din poäng inte är att Mårten nog såg Anders B utanför Grand. 😉

            1. Tack för den upprepningen, som dock inte innehöll något nytt eller något svar på mina invändningar.

            2. Bra då kan vi utesluta Engström som gärningsman eftersom grandmannen stod kvar utanför grand när makarna Palme började promenera söderut och inte hade en chans att hinna ta sig tillbaka till Skandia genom bakdörren och tvärs genom byggnaden för att stämpla ut och småprata med väktarna innan han kom ut på gatan igen. Han hade inte hunnit punkt slut.

    2. Mikael A.

      Det spelar egentligen ingen roll vilket som kom först; SvD intervjun eller polisförhöret 12.20.
      Det är i stort sett samma uppgifter, med några små skillnader.
      I SvD berättade han att ambulansen kom strax efter att han sprungit efter poliserna in i gränden, och uppgiften att han skulle åka på skidsemester fanns inte i SvD.
      Inte heller telefonnumret till stugan.

      Det som är intressant är att det från vissa håll gjorts en poäng av att de knapphändiga uppgifter han lämnar i intervjun handlar om att han försiktigt ville känna sig fram innan han på riktigt började slå på lögn/förväxlingstrumman.
      Enl Filter var ju detta startskottet för hans efterhand utformade historia som till slut mynnar ut i prästsamtal från fjällstugan, olika versioner av språngmarschen, uppskjutande av semesterresan, om springande dubbelgångare på Snickarbacken, blå Opel med mera.
      Du har ju själv en idé om att han faktiskt var nere och sprang där innan han återvände till Skandia.
      Inget av detta är sant.

      SvD artikeln belyser fenomenet hur en förhastad slutsats grundad på en kunskapsbrist kan blåsas upp till stora proportioner – sätta fart på fantasierna – och i nästa steg få lättpåverkade personer att spinna iväg ner i det berömda kaninhålet, om de vägleds av rätt person.
      Ett sådant fantasispinn kan ta fart ur vilket trivialt sammanhang som helst.
      SvD artikeln är bara ett exempel.
      Kunskapsluckor som gett upphov till fantasier som i förlängningen övergått till att bli sanningar är inte ovanliga.
      Tänk på det Mikael.

      Öronlappar, ja vad kommer de ifrån säg?

      1. Jörgen G

        ”Och då faller Jörgens SE-pusselbit på plats: ”Jag glömde tala om att han (mördaren) hade blå täckjacka, så jag sprang efter, men hann inte i kapp dem (poliserna)”.

        Än en gång Jörgen ett STORT tack till ditt bidrag som tillför ytterligare en pusselbit.

        SE intervjuades alltså EFTER 12.20 av Svenska Dagbladet. Han kunde då etablera sig som vittne på platsen efter att då först rapporterat till polisen.
        Det ger också förklaringen till de magra uppgifterna som SE hade att förtälja innantill Roland B vid 11.40-tiden, d.v.s. en halvtimma FÖRE HH:s signifikanta tillägg till mördarens signalement: ”Keps med uppvikta öronlappar”.
        Under dagen och eftermiddagen FÖRE intervjun kunde SE då ta del av den massiva nyhetsströmmen som bland annat publicerades i lokalradio, lokal-tv och på text-tv.

        https://gunnarwall.wordpress.com/2021/04/22/borjan-till-upprattelse-for-stig-engstrom-i-ny-bok-om-mordkvallen/#comment-25345

        1. Tack själv Mikael A.

          Du hamrar nämligen in min poäng om att argumenten mot Engström formas ur ingenting.
          Ett annat exempel som vevas är att han ”kapat” en taxi i korsningen Sveavägen/Rådmansgatan runt midnatt och beordrat chauffören att åka till Häggviksrondellen.
          Det är nog bara du och TP som tror på den möjligheten.
          Man plöjer igenom vittnesmålen i jakt på bekräftelse av den egna – för länge sedan fastställda lösningen – och då råkar man stövla på något som kan vara användbart.
          Det spelar då ingen roll om personen ens påminner om SE, eller att han kom från Saltmätargatan, vilket är diametralt motsatt riktning räknat från Skandia. Det spelar inte heller någon roll om Häggvik ligger över en mil från Engströms bostad.

          Kepsen med öronlappar knutna på skulten är ett signalement som inte går att spåra till ett enda vittnesmål på detta stadium. Det var uppenbart en blunder av Holmér.
          Ett par sådana tillkom senare, men inte från mordplatsen, utan från helt andra platser – men hur påverkade var inte dessa av just detta felaktiga signalement som Holmér gick ut med?

          Om man anser att Engström bar en sådan huvudbonad, så kan han ju inte vara gärningsman, och du är ju förvissad om att han bar just en keps med öronlappar uppknutna på skulten.

      2. Jörgen G. Angående signalementet om keps med öronlappar som man viker upp över skulten, se min kommentar ovan.

        Hans Holmér berättade för Juristkommissionen att detta kom dels från Mårten utanför Grand och dels från en lapplisa nere vid Birger Jarlsgatan. Alltså från platser en bra bit från mordplatsen, och det är alltså synnerligen osäkert om dessa signalement gäller mördaren, och till och med om de båda observationerna över huvud taget gäller samma person. I sig ganska absurt att Holmér går ut med signalement så långt från mordplatsen.

        Inget signalement som kommer från mordplatsen alltså.

        1. Stefan Karlsson.

          Ja. Holmér påstår detta.
          Vittnesmålet från trafikväktaren fanns redan tidigt på lördagen, och hon säger genomgående att mannen bar en mörk keps, men hon nämner aldrig några öronlappar, varken nerfällda eller uppknutna på skulten.
          Mårten säger också keps, och det är svårt att få något grepp om hur den egentligen såg ut. Knäppe till skärmen hade den uppenbarligen, men öronlapparna finns inte med där heller. ”Mörk stickad ovanlig keps”
          ”Ett kepsliknande föremål”

          Man undrar då varifrån Holmér egentligen fått sina uppgifter?
          Vittnesmålen om öronlappar kommer så vitt jag kan se första gången den 2/3, och då från Grandvittnet Hubert F som vittnar om en man iklädd en mörk skidmössa med öronlappar och skärm.
          Nästa iakttagelse jag hittar som går i den stilen kommer från ett annat Grandvittne – Margareta S – som den 3/3 beskriver en man med ljusbrun mössa med uppfällda öronlappar.

          Dessa båda uppgifter från Grand om öronlappsmössor kommer alltså efter att Holmér gått ut med sin beskrivning av öronlappskepsen – vars källa verkar vara omöjlig att spåra.

          Sedan har vi då förstås Lars J och hans vaga beskrivning av keps utan öronlappar, och Anders D:s herrhatt/Sherlock Holmes-mössa.

          Med dessa motsägelsefulla uppgifter som underlag spekuleras det sedan om huruvida Engström bar en gubbkeps med öronlappar, i fantasifulla försök att knyta honom från Grand via mordplatsen ner till Snickarbacken. Detta inte sällan av en självutnämnd expertis som ofta pratar om vikten av ”faktastöd”.

          1. Jörgen G.

            Verkligen märkligt att Holmér gick ut med detta signalement som inte kommer från mordplatsen och även i övrigt verkar vara av oklart ursprung. Och att det nu gärna framhålls att detta signalement stämmer in på Stig.

            Ändå underligare blir det med tanke på att vittnet Hubert F, som sett en underlig man med mössa med öronlappar spana mot Grand vid 21-tiden, faktiskt arbetade på Skandia. Visserligen var det många som jobbade där, så han behöver inte nödvändigtvis ha känt Stig. Men när Stig veckorna efter mordet var ute i tidningar och TV och uppenbarligen var en snackis på Skandia, då borde väl Hubert känt igen den underliga mannen som Stig om det nu hade varit Stig. Hubert säger i förhör att han tror sig kunna känna igen mannen.

            1. Stefan Karlsson.

              Javisst. Hubert F är i stället en stark bekräftelse på att denna ”hurtbulle” med öronlappsmössa inte var Engström.

              Föreställningen om att gärningsmannen bar keps med öronlappar knutna på skulten är väldigt intressant.
              Dels för att den uppstått till synes helt omotiverat, och lanserats av Holmér som aldrig heller backat, men också hur den används i dag mot Stig, trots att hans keps inte ens var av den typen.
              Som om två fel på varandra skulle bli ett rätt.
              Detta skrev Thomas Pettersson på SvD Debatt den 26/6:

              ”Grunden för åklagare Peterssons framställning om Engstöm som misstänkt gärningsman är att Engströms signalement i allt väsentligt överensstämmer med vittnesuppgifter från brottsplatsen. Det är Engströms klädsel, längd och kroppsform som i första hand pekar ut honom som misstänkt gärningsman.
              Till detta kommer signifikanta detaljer som hans keps med öronlappar och den mörka handledsväskan”.

              Och så här lät det senast i Filterpodden:

              ”Hans Holmér håller sin första presskonferens och det här förloppet som händer nu är ju väldigt avgörande för under Holmérs presskonferens så kommer ju de här första mer definitiva officiella signalementsuppgifterna. De är inte helt optimalt träffande Engström. [HH] säger att han är 30-45, 170-180 cm lång, mörka kläder, eventuellt en mellanblå täckjacka, säger han.
              Men han har den här uppgiften om en keps med öronlappar, en sån där som man knäpper på skulten, säger han. Det här säger han då nånstans fem… åtta minuter efter tolv på förmiddagen och tio minuter senare så ringer Engström sitt första samtal….”

              Men om man nu – enbart för resonemangets skull – antar att väktaren Henry O minns rätt: att Stig burit en öronlappskeps under mordkvällen, så kan vi konstatera att det finns exakt noll vittnesuppgifter från mordplatsen.
              Kanske finns det någon här i kommentarsfältet som känner sig skickad att förklara?
              Eftersom Mikael A nu tackar mig, för att bitarna äntligen fallit på plats är det väl lämpligen honom vi ska rikta frågan till…

              1. Jörgen,

                Det skulle väl kanske vara Anders D:s beskrivning av en kombinerad Sherlock Holmes-mössa/herrhatt? Det låter som ett plagg som i alla fall har någon sorts uppvikta flärpar på huvudet.

                Jag har i och för sig lätt att föreställa mig en mördare som bar någon form av vintermössa/vinterkeps med uppvikta öronlappar eller knäppt brätte, om det är en förföljande Grandman vi tänker oss. I så fall även klädd i någon form av omodern blå/mörkblå täckjacka av längre modell, vilken kan uppfattas som en ”mörk rock” när den flaxar under språngmarsch. Till detta någon form av väska/vapenfodral som kanske bars under ytterkläderna hela/delar av tiden. Och glasögon troligen, i alla fall under en del av perioden.

                Väldigt många signalement hela vägen från Grand till Regeringsgatan kan ha uppstått från en sådan klädsel, även om andra som vanligt sticker av.

                Däremot skulle en sådan mördare inte gärna kunna vara Stig E, av både tids- och klädselskäl. Och jag inte låst vid idén heller, det kan mycket väl röra sig om helt/delvis andra kläder.

                1. Madam.

                  Det skulle kunna kanske kunna handla om Anders D:s beskrivning, men det som gör mig lite tveksam är att det i Ingvar Windéns ingångsrapport står mörk mössa eller hatt (hatten kommer förstås från AD) och i Anders D:s första förhör kl 00.20 på mordnatten står ”grå herrhatt som var långt neddragen över pannan”.
                  Först i förhöret den 14/3 kommer uppgiften om en blandning av Sherlock Holmesmössa och herrhatt, men det finns kanske en möjlighet att öronlapparna kan komma från någon annan tidig anteckning som vi inte känner till?

                  När det gäller jackan så är jag av samma uppfattning som dig. Jag tror att det rör sig om en längre något tunnare mörkblå jacka som kan uppfattas som rock på avstånd.
                  De flesta som säger rock kom just från passagerarna i Anders D:s bil, som förvisso inte befann sig på något större avstånd, men observationerna bör vara gjorda genom fönstret då de befann sig någonstans från mitten av korsningen tills de stannat bilen på den sydvästra sidan. Avståndet blir då mellan 20-45 meter.

                  Intressant är att Leif L talar om en äldre modell med sömmar sydda i rutor. Lisbeth talar om en äldre typ av halvlång blå jacka som man inte ser i Sverige så ofta.
                  Gerhard S talar om en mörk täckjacka/seglarjacka med sömmarna sydda i rutor som gick ner på halva låren.
                  Och ett vittne som sett en skyndande man på Sturegatan beskriver en tunn gammalmodig mörkblå täckjacka med stora rutor, som räckte ner till mitten av låren.
                  Intressant om det rör sig om samma person. Likheterna i beskrivningen av jackan är slående.
                  Det är förstås behäftat med mycket stora osäkerheter, men i så fall skulle det finnas en möjlighet att han rört sig via Regeringsgatan, Snickarbacken, Humlegårdsgatan, Sturegatan och vänster in på Östermalmsgatan.

                  1. Precis. Till det ska läggas de Grandvittnen (däribland Mårten) som beskriver en lyssnande/stirrande man i någon form av blå täckjacka. Vissa vittnesmål beskriver en person som är gammalmodigt, osnyggt eller lantligt klädd. Någon jämför med gamla skidkläder.

                    Sturegatanvittnesmålet bör man dock ta med en ännu lite större nypa salt än vanligt, tycker jag, för det kom in så sent.

    3. Mikael: På samma presskonferens säger Hans Holmér också ”blå täckjacka”, vilket SE inte bar på fredagskvällen, så det är inte uppenbart varför han, enligt dig, skulle ha blivit stirrig över uppgiften om keps.

      Det faktum att det råder hög överensstämmelse mellan uppgifterna som SE lämnar till polisen och SvD kan bero på att SE verkligen hörde och gjorde det han sa i det avseendet och att han vill veta sina egen utstämplingstid kan bero på att han ville försöka hjälpa till att fastställa en hyfsat exakt tidpunkt för mordet.

      För vad du än anser om SE:s skuld så är en sak oerhört slående: ingen har gett signalementet att han såg ut som en bulldog eller Winston Churchill. LP:s enda kommentar är att mannen hon såg hade lite rundare kinder än den extremt magre mannen på fantombilden, men i övrigt var ansiktsformen rak och fyrkantig. Det vore synd att säga att SE:s ansiktsform var rak och fyrkantig.

  24. En grej som från början bör ha skapat osäkerhet kring mordtidpunkten var väl att Gösta S hävdade att polislarmet ( områdesanropet ) gick ut 23,29 medans larmcentralen hävdade 23,23 vilket förmodligen är den korrekta tidpunkten.

    Man fick också två olika signalementsuppgifter på gm.

    1:Yngre man klädd i blå täckjacka
    2,Äldre man klädd i lång överrock samt mössa med öronlappar ( skulle kunna stämma in på SE)

    http://www.politiskamord.com/p4gosta.html

  25. Jag har inte läst boken ännu men har en fråga till LOL

    ”Lars Olof Lampers som givetvis intresserat sig för den centrala frågan citerar Hans Melander från den digitala pressträffen när denne säger att Lisbeth aldrig såg skjutningen och inte visste vem som avlossat vapnet, ”utan det som hon säger är att Christer Pettersson är den person som hon såg när hon vände sig om”.

    Dom som tittade på pressträffen ville ju bara veta namnet på den misstänkte så vad var syftet med att han nämnde CPs namn ? Jag förstår inte hans svar vad som är syftet med att nämna CP namn

    ” Lampers berättar att han senare frågat Melander vad denne menat och att Melander då förklarat att han trodde att Lisbeth inte sett gärningsmannen i samband med skottlossningen – och när hon tittat upp hade hon sett vittnet Anders B ”

  26. Lasse L

    En fundering beträffande jämförelsen mellan Alf L och Engström. Lasse, du gör ett ganska stort nummer av detta i din bok, att Engströms lögner är att likställa med Alf L:s. Det är vanligt att man gör just jämförelser när det kommer till Palmemordet. Det är väl i och för sig helt ok, men rent ”vetenskapligt” är det klurigt. Gunnar brukar hänvisa till mörkläggning eftersom Erik XIV var utsatt för en statsmannamässig komplott. I ovanstående tråd jämför en debattör Engströms utsagor med vittnet Per W. Jag menar att båda jämförelserna är lika tokiga och är inte satta i sin kontext. Det samma tycker jag gäller din jämförelse med Alf L. Denna ”nattvandrare”, med uppenbart psykiska problem, hittade på sin historia hemma vid köksbordet. Som du vet har palmeutredningen överösts med toktips. Det är väl ändå inte schysst att jämföra Alf L med Engström – en person som uppenbart befann sig på plats. Dessutom har Engström, åtminstone bitvis, pressats av polis och privatspanare och aldrig ändrat på sina uppgifter. Med det sagt – att jämföra är klurigt. För att göra en ”vetenskapligt” riktig jämförelse måste det finnas likartade personlighet och förutsättningar. Vilket annat mordplatsvittne har ljugit? Där hade jämförelsen varit korrekt.

    1. Vet inte om något mordplatsvittne inklusive Engström har medvetet ljugit om något. Flera har däremot kommit med uppgifter som inte kan stämma. Exempelvis om gärningsmannen hade rock innebär det inte att vittnena som säger att han hade jacka ljuger. Om Engström var gärningsman har så gott som alla vittnen ”ljugit” om gärningsmannens ålder. Ser inte varför Engström hela tiden anklagas för att ljuga när felaktiga uppgifter från andra vittnen enkelt förklaras med det triviala faktum att det är mänskligt att missta sig eller minnas fel eller ha svårt att korrekt uppskatta avstånd i tid och rum osv.

  27. Gunnar!

    En stor eloge till dig och din blogg. Tack för att jag får komma till tals – trots då att vi ser på saker lite olika… Återigen – tack för att du är en föredömlig moderator och att din blogg finns.

  28. En fråga till dig Gunnar.

    Har du lyssnat på de senaste avsnitten ”Swedenborgskyrkan” i podden Palmemordet?
    Om du gjort det, är det något du känner igen sedan tidigare (t ex biografvaktmästaren på Grand) och hur värderar du det som kommit fram?

    /Erik

    1. Jag har tyvärr inte lyssnat på avsnitten än, men jag är ganska bekant med innehållet ändå. Jag får återkomma, men rent allmänt kan jag väl säga att det givetvis är intressant med den sorts personkrets som Jonas Nymans research handlar om.

      Avsnitten hittar man till exempel här.

  29. När det gäller Lisbeths uppgift om två män på mordplatsen, så är det väl också så att hon i rätten talar om att hon först tittar mot en man några meter bort och sedan vänder sig fram och tillbaka, så att hon ser denne totalt 2-3 gånger, varav den sista gången längre in i gränden, men att hon då är osäker på att det verkligen är samme man (är det inte det skulle väl sista tillfället i så fall i stället vara LJ). Då tycks hon inte tveka om att det endast är en person inom en 10 m-radie drygt i första läget, men att hon möjligen kan ha misstagit sig sista gången hon ser in i gränden och där då ser en annan person, så vida det inte också verkligen är samme man (som hon ju då inte tycks tro/ännu fattar är mördaren).

  30. GW: Denna kommentar har ersatts med en senare kommentar av Leo eftersom han ville korrigera några siffror.

    1. Leo, en fråga bara.

      Du skriver: ”…en gånghastighet på ca 50 sekunder. Det innebär att Engström måste ha lämnat entrén senast knappt 23:21:00 för att hinna fram till mordplatsen i tid. Inräknat tiden från utstämplingen till entrédörren (knappt 30 sekunder) så måste han ha stämplat ut senast 23:20:30.”

      Borde inte den sista siffran bli 23.20.10? Om mordet ägde rum cirka 23.21.30 och vi drar av 50 sekunder för promenad och 30 sekunder för rörelser inne i lobbyn (sammanlagt 80 sekunder) så når vi 23.20.10, inte 23.20.30.

      Jag vet inte om det ändrar så mycket, men jag förstår inte riktigt hur du räknade där.

      1. Hej
        Ja, det gick lite fort där. Om man räknar med en gångtid på 45 sekunder (snabbt, men inte så att man blir flåsig) så hamnar man på 23:20:15, Så jag räknade fel där.
        Jag har gjort ett nytt inlägg så att Gunnar kan ta bort det gamla.
        Egentligen borde man ställa upp ett excelark med alla minimun, maximum samt rimliga tider inklusive felmarginaler för att få struktur på detta, Men detta borde inbegripa Lars J:s kortvartiga placering i gränden där det var möjligt att se han för att vara säker på att Engström hann i tid för detta. Då måste man veta tiden när mördaren når upp på trappans topp, vilket gör att man syltar in sig djupt i hela tidslinjen.
        Men jag måste medge att jag saknar en komplett tidslinje från Grand tills YN:s observation på david bagares gata. Det skulle nog kunna reda ut en del frågetecken och kunna påvisa/avföra påståenden, vittnesmål och liknande.

    1. Leo, du får gärna korrigera din kommentar med de rättade siffrorna inlagda och med övriga ändringar som du eventuellt önskar göra som en följd av den korrigeringen. Gör du det kan jag ta bort den gamla.

  31. Hej Gunnar
    Tack för en bra recension. Tack också till Lars Olov Lampers för en bra film och bra bok.

    Jag ämnar inte att diskutera Engströms skuld eller oskuld i denna kommentar, utan snarare huruvida hans utstämplingstid möjliggör eller omöjliggör att han skulle kunna vara mördare. Utifrån min kunskap om fotgängare och gånghastighet (jag forskar och undervisar i ämnet) så har jag några kommentarer om utstämplingstiden för Engström.

    Det är ca 70 meter från entrén till Skandia fram till mordplatsen. Med en normal gånghastighet i det övre intervallet (drygt 7km/h) så tillryggalägger man ca 2 m/s. Det innebär att det är möjligt att ta sig från entrén till mordplatsen på knappt 40 sekunder. En mer normal gånghastighet är omkring 1,5 m/s (5-6km/h) vilket ger en gångtid till mordplatsen på knappt 50 sekunder. Det innebär att Engström måste ha lämnat entrén senast omkring 23:20:45 för att hinna fram till mordplatsen i tid. Inräknat tiden från utstämplingen till entrédörren inklusive några artighetsfraser till väktarna (knappt 30 sekunder) så måste han ha stämplat ut senast 23:20:15, vilket är 15 sekunder senare än senaste tid enligt uppgifter från Roland B. Men denna hastighet fram till mordplatsen förutsätter att Engström måste ha känt till att paret Palme skulle passera just där, vilket sannolikt förutsätter någon slags kontakt (konspiration) om att paret Palme skulle passera just där.

    Ska man istället förutsätta att Engström stötte på paret Palme utanför eller strax norr om entrén måste man räkna med paret Palmes gångtid från strax norr om entrén (80 meter) till mordplatsen, vilket borde vara maximalt 60 sekunder (ca 4-5 km/h). Långsammare än så är mer flanörhastighet, eller omkring den hastighet äldre (80+) rör sig. I en kall februarinatt med snålblåst och på väg hem borde man nog förutsätta att gånghastigheten hos paret Palme varit åtminstone 4-5 km/h. Inräknat 30 sekunder från utstämplingen till entrédörren samt ca 10 sekunder för att gå norrut (vilket ger omkring 15-20 meter sträcka), identifiera paret Palme samt förfölja dem så måste han ha stämplat ut senast 23:19:50, detta inkluderar några korta artighetsfraser med vakten.

    Vilket scenario som än är sant så finns det tillräckligt med tid att ta sig till mordplatsen i tid, förutsatt att han inte pratade med vakten flera minuter (även om det andra scenariot kräver utstämpling senast 23:19:50). Men även det senare scenariot kan ge möjlighet att prata med vakten i en knapp minut om utstämplingen skedde närapå 23:19:00. Det är värt att notera att mördaren inte behövde någon marginal för att utföra mordet, möjligen några få sekunder för ett kort meningsutbyte med Palme. Marginal behövs för planering, inte för ett faktum i efterhand.

    Sammanfattningsvis tror jag att diskussionen omkring Engströms skuld eller oskuld bör mer fokusera på hans agerande på mordplatsen samt agerandet efter mordet, snarare än utstämplingstiden. Hans agerande på mordplatsen och tiden efter mordet rymmer väldigt många fler intressanta saker att analysera och diskutera, och här tror jag nyckeln till hans roll finns att finna.

    Tack även till alla här för en artig konversation, det är en sällsynthet på de flesta andra kommentarsfält och forum.

    GW: Denna kommentar ersätter en tidigare kommentar från Leo. Några siffror har korrigerats här.

    1. Tack för dina uträkningar, Leo. Jag ska inte gå in på sträckor och hastigheter, det finns säkert andra som kan göra det med större kompetens än jag. I stället tar jag fasta på det du skriver, att dessa uträkningar bygger på att allt var planerat och att Engström skulle ha behövt ha kunskap om att paret Palme skulle passera utanför. Ja, mer än så: om vi ska föreställa oss ett planerat mord där Engström i princip bara beger sig ut och skjuter ner Olof Palme så måste han inte bara ha vetat ATT Palme skulle passera utan också ganska exakt NÄR han skulle göra det.

      Då talar vi alltså om någon som kallblodigt väntar på en signal om att det är dags, som sedan direkt stämplar ut och strax därefter utför sitt dåd utan att kunna ge sig själv minsta tid för tvekan. Det är ett beteende som bara är tänkbart hos en fanatiker som är närmast likgiltig för om han åker fast. Och det kräver i sin tur att Engström förses med en helt annan psykologisk profil än den som Thomas Pettersson och hans meningsfränder utrustat honom med – här talar vi i så fall om en Breivik eller en Mohammed Atta. Risken att någon ska följa honom med blicken från det att han kommer ut från Skandia till det att han skjuter statsministern måste ju framstå som överhängande. Och hans karakteristiska keps och handledsväska är ju attribut som kan göra honom lättidentifierad. Bara om han struntar i vad som händer med honom själv kan han gå med på att ställa upp i en sådan mordplan.

      Det ska då kombineras med att en attentatsgrupp valt ut just honom, en person som mycket lätt riskerar att knytas till mordet i efterhand bland annat genom att han just stämplat ut från sin arbetsplats – och som om han åker fast kan dra andra med sig.

    2. Leo: Man kan dividera om tiderna hit och dit. Jag har gjort liknande beräkningar som du och skulle vilja hävda att 30 sekunder från utstämpling tills man var ute på gatan nog är ett absolut minimum, och då helt utan småprat. Vidare kan man på Folke Rydén-inslaget se att SE nog inte var i närheten av 2 m/s i gånghastighet, utan snarare gick med en hastighet som låg lite under 1,5 m/s.

      Hursomhelst, så håller jag med dig att det är SE:s agerande och vittnesmål i sig som är det intressanta och de tycker jag visar ganska klart att han var på plats efteråt, inte att han höll i revolvern (det finns fortfarande inga trovärdiga förklaringar till att han skulle gå omkring med en revolver eller var han skulle ha fått tag i den, men däremot mycket i hans vittnesmål som tyder på att han faktiskt kom fram strax efter skotten och gjorde iakttagelser).

      1. ”Jag har gjort liknande beräkningar som du och skulle vilja hävda att 30 sekunder från utstämpling tills man var ute på gatan nog är ett absolut minimum, och då helt utan småprat. ”

        Precis som Gunnar satte ner foten tidigare gällande spridningen av det falska SE-alibit att Grandmannen eller någon annan följde efter paret Palme från Grand hoppas jag att samma sak sker här.

        Enligt vad som är känt satt ”stämpelklockan” 1986 direkt innanför skjutdörrarna, 10 – 15 meter från utgången Sveavägen 44. Det finns således inget stöd för ”30 sekunder är ett absolut minimum”, utan är bara en lögn som motverkar syftet med och förtroendet för bloggen.

        1. Mikael A,
          när jag sätter ner foten är det för att jag anser att någon går emot de regler som jag satt upp för hur debatten ska föras. Det är ytterst sällan jag i den meningen sätter ner foten för att markera mot en sakuppgift som framförs. Däremot kan jag bidra med sådant jag anser mig ha kunskap om, väl medveten om att jag sällan kan vara 100 procent säker på att jag har rätt.

          Jag emotser gärna fortsatta synpunkter på stämpelklockans exakta placering och på hur lång tid det kan ha tagit att ta sig från den till Skandias entrédörrar.

          Däremot reagerar jag över att du, Mikael A, stämplar en tidsberäkning du inte gillar som ”en ren lögn”. Det är ofta som personer som debatterar på den här bloggen har helt olika uppfattningar om rena sakuppgifter som till exempel tider. Det betyder i allmänhet inte att det finns skäl att tro att någon ljuger, det vill säga: avsiktligt sprider falska uppgifter.

          För min del fäster jag mitt hopp vid att en fortsatt debatt om ett givet ämne kan bidra till att reda ut sådant som är oklart. Om en sakuppgift är felaktig kan det förhoppningsvis klargöras. Om det inte kan klargöras om en uppgift är felaktig eller riktig så kan den ju inte heller avfärdas kategoriskt, varken som en lögn eller en uppenbar missuppfattning.

          Fortsätt därför gärna att bidra med din kunskap, Mikael. Men var återhållsam med att anklaga andra för att ljuga.

          1. Gunnar

            Den här frågan har varit uppe flera gånger. Det finns inget stöd för ”30 sekunder är ett absolut minimum” utan den är gripen ur luften om inte Teo kan visa på något som inte är känt. Precis som att Grandmannen följde efter från Grand omöjliggör minimum 30 sekunder i princip att att SE var ”Förföljaren” och därmed GM samt att ”kan inte rundas” är en rättsskandal.
            Gärna spekulationer och gärna då som vilar på fakta, men att framställa spekulationer som om de har faktastöd med ”är ett absolut minimum” bidrar inte till diskussionen vilken även följden ”lögn” inte heller gör det.

      2. Teo:
        Kul att du håller med om att det är SE:s agerande på platsen och vittnesmål som är det intressanta, det var dit jag ville föra diskussionen!

        Men lite korta svar (förlåt, jag kunde inte låta bli 🙂
        Angående de 30 sekunderna för genomgång så är det knepigt att veta i och med att man skulle behöva bygga upp en modell av receptionen och försöka få folk att agera på samma sätt som kutym var på Skandia då. Men även om vi räknar på 30 sekunder för att bara gå igenom så finns det i både scenarierna tid för kortare diskussion om, även i scenario 2 om utstämplingen är närmare 23:19:00 än 23:19:59. Från min erfarenhet av telefonsupport (i min ungdom) så kommer jag ihåg att det går att föra en kortare konversation med hälsningsfras, en enkel problembeskrivning och lösningstips på mindre än drygt 30 sekunder (vi blev klockade där) . Enligt SE själv så hade han mycket bråttom för att hinna med sin tunnelbana, så man kan utifrån det (om man tror på hans vittnesmål) gissa att ett eventuellt samtal var mycket kort.

        Angående hans gånghastighet så är det svårt att se på film (jag ska granska inslaget och se om man kan klocka hastigheten, det gäller bara att hitta punkter som man vet avståndet emellan). Men som jag skrev så är det bara i scenario 1 som han behöver gå 2 m/s (och för någon som är drygt 182 cm lång är det inget problem även om folk med dålig kondition kan bli lite flåsiga efter ett tag). Hursomhelst verkar det scenariot förkastas ganska snabbt (iallafall här på bloggen)i och med att det kräver en konspiration med kontinuerlig kontakt med SE och en ständigt pågående spaning på paret Palme utomhus. I scenario 2 så behöver han bara gå i parets Palmes hastighet.

        Paret Palmes hastighet från biografen borde bli: utifrån 350 meters avstånd mellan biografen och mordplatsen och 390 sekunders tid (23:15:00 till 23:21:30) ca 0,9 meter per sekund. Om vi drar bort 30 sekunder för titten i Sari (ganska generöst med tid), så blir hastigheten knappt 1 m/s. Utifrån deras ålder, trötthet på kvällen, och eventuell halka så är väl det ganska normalt. Det tror jag att SE klarar utan problem även i snömodd och halka.

        Men vad jag vill visa är att det är tidsmässigt möjligt för Engström att hinna med mordet på flera sätt, men inget av mina scenarier löser problemet med vapen, gärningsbeskrivning eller hur Engström känner till vissa saker som har hänt på mordplatsen.

        1. Leo: Polisen klockade i promenadtakt sträckan från NF:s möte med paret Palme vid Sveavägen 44 fram till korsningen med Tunnelgatan och kom då fram till 52 sekunder (i rätten hävdade LP att de gick ”ganska snabbt” – det är naturligtvis en uppgift som är lika exakt som svaret på frågan ”Hur lång är en snörstump?”). Jag försöker inte bevisa någonting specifikt om SE med denna uppgift, utan vill bara påpeka att 2 m/s är anmärkningsvärt fort för någon som går. En motionslöpare som håller ett tempo på 6:30 min/km gör 2,4 m/s och därför vill jag hävda att man måste ta författaren TP:s nonchalanta uppgift om att det bara tog 40 s från det att SE kom ut på gatan tills han var framme vid Dekorimahörnet som ren och skär spekulation.

          Tittar man sedan på SE:s gångstil i inslaget med Folke Rydén så frapperas man av att han har en energisk, sprättig stil, men också tar påfallande korta steg. Alla brukar dessutom bli imponerande av hur fort han sprang nerför Tunnelgatan. Sak samma där, det är en optisk villa: ner till Luntmakargatan är det 50-talet meter. Det tar SE ungefär 11 s innan han försvinner bakom byggbaracken. Det är inte direkt Usain Bolt vi ser i aktion. Ska man peta in SE som mördare är det alltså uppenbart att det nästan inte finns någon tid alls att vinka på innan det blir nödvändigt att anta han måste ha sprungit Sveavägen fram.

          Vad gäller tiden inne i huset så förde jag häromdagen ett resonemang i den här tråden om vad som är en rimlig ”grundtid” från utstämpling tills dess att man är ute på gatan. Jag tar det igen eftersom jag anser att det faktiskt visar hur lång tid man måste anta att det tog innan SE stod ute på Sveavägen 44 den kvällen (och alla andra kvällar). Först dock några påpekanden: RB, som jobbade på Skandias personalavdelning, menade att det tog en minut efter utstämpling att komma ut på gatan, medan PH som jobbade med säkerheten på Skandia (och genomförde en egen undersökning och verkar ha varit övertygad om att det SE som sköt Palme) hävdar att det tar en minut från att man stämplar ut tills dess att man är i korsningen Sveavägen/Tunnelgatan, även om man drar benen efter sig (den uppgiften framstår dock inte alls som rimlig). Vidare säger väktaren HO att hans kollega AK, som precis gått av sitt pass, stod i receptionen när SE kom dit efter sin utstämpling och att hon stod kvar där under hela samtalet med SE. AK går sedan och byter om och går ner i garaget för att ta sin bil och köra hem. Hon uppskattar att det tog fem minuter att byta om och gå ner i garaget, men berättar också att när hon kommit ner i garaget tittade hon på klockan och såg att den var strax efter 23.30 (och blev förvånad över hur mycket klockan var). HO:s och AK:s uppgifter styrker enligt min mening tesen att SE faktiskt stannade till och talade en hyfsat god stund.

          Över till det rent ”mekaniska”! Någon här har hävdat att stämpelklockan satt ca 8 meter från skjutdörrarna bakom receptionen – med hänvisning till planritningar på statsbyggnadskontoret – medan andra hävdar att den satt vid sidan om skjutdörrarna (utan att närmare precisera källan). Hursomhelst får man anta att stämpelklockan inte satt i direkt anslutning till skjutdörrarna eftersom det skulle orsaka trafikstockning i dörren i ”rusningstid” (eftersom man även behövde dra kortet för att öppna dem), utan åtminstone några meter undan. Hursomhelst, efter skjutdörrarna kommer man till receptionen och sedan till entrén. Det har inte gått att bringa klarhet i huruvida det var en luftsluss (med inner- och ytterdörrar) eller bara ytterdörrar. Hursomhelst, avståndet från skjutdörrarna till entrédörren är av foton på Wikipedia att döma 10–15 m och om vi till det lägger metrarna från stämpelklockan till skjutdörrarna så hade man en sträcka på 15–25 m att tillryggalägga plus minst två dörrar att forcera (dra kortet för att de skulle öppnas).

          Detta innebär att det, även utan småprat, torde ha tagit _minst 30 s_ från utstämpling tills att man står ute på gatan vid Sveavägen 44. Anledningen till att jag hävdar minst 30 s beror på att jag tränar hemma (p.g.a. pandemin) och en del av den träningen inbegriper löpvarv runt kvarteret. Dessa varv påbörjas på baksidan av huset och det är ungefär 15 meter fram till den som dörr leder ut på gatan som jag låser upp, öppnar, stänger och låser igen och sedan springer vidare. Eftersom jag startar pulsmätaren när jag börjar springa på baksidan av huset och slänger en snabb blick på den igen så fort jag kommit ut på gatan, vet jag att den processen – springa 15 meter (med nyckeln i handen), låsa upp, öppna, stänga och låsa dörren igen – tar ungefär 20–25 sekunder. Efter utstämpling behövde SE alltså gå totalt 15–25 m och ta sig igenom två par dörrar innan han var ute på gatan. Med tanke på att jag springer och SE gick torde 30 s vara i underkant och det således inte svårt att förstå varför RB talade om närmare en minut. Observera också att detta resonemang inte tar några som helst hänsyn till annan spilltid som kan tänkas ha förekommit (stoppa ner passerkortet i handledsväskan eller rockfickan, kolla att han hade allt med sig och dylikt eller att växla några ord med väktarna i receptionen).

          Mikael A: Till skillnad från dig hittar jag inte på saker och ting, utan jag resonerar utifrån vad som kan tänkas vara rimligt med hänsyn till kända fakta, vittnesmål och omständigheter. Vad beträffar mitt resonemang om hur lång tid det kan ha antas ha tagit att stämpla ut och komma ut på gatan går jag igenom det för Leo ovan och tänker inte gå närmare in på den saken en gång till. Däremot vill jag bara säga några saker om NF som jag tycker att du behöver ta hänsyn till när du formulerar dina teorier: 1) NF betonade (i såväl de vanliga förhören som vid vallningen) särskilt det faktum att mannen han mötte bar en blå täck-/dun-/Tensonjacka (i samma nyans som telefonkatalogens Stockholmsdel). 2) Han tyckte att mannen såg äldre ut – äldre än den 44-årige förhörsledaren. Jaha, vad säger det oss? Ingenting eftersom vi inte har något foto på förhörsledaren och kan göra någon slags jämförelse. Jag känner personer som upp i 60-årsåldern hade slät, helt rynkfri hud, men jag känner också personer som redan i slutet av 30-årsåldern såg ut som om de var 50–55. 3) Personer som har skägg, vilket AB hade, uppfattas regelmässigt som äldre än personer utan. 4) AB sa att han gick ca 10–15 meter bakom paret Palme och bar just en sådan blå täckjacka. 5) NF såg ingen annan.

          Därav blir den sannolika slutsatsen att det är föga sannolikt att NF mötte SE på gatan. Innan vi hittar nya fakta som ger oss anledning att omvärdera denna slutsats kan vi inte bara hålla på och hitta och förvränga för att banka ihop pusselbitarna på det sätt vi själva vill ha dem. Så funkar det inte.

          1. Teo

            Mötet gjordes enligt förhör 860325 ca 10 m norr om ingången till S44. Det tog 52 s i promenadtakt därifrån till MP enligt klockningen. Det innebär ca 45 sek från S44 till MP om vi tänker oss normal promenadtakt som brukar uppskattas till 5 km/h, eller ca 1,4 m/s. Höjer man hastigheten till 1,5 m/s så skulle SE-sträckan ta 40 s – så TP lämnar fullt rimliga uppgifter med stöd av matematik.

            Varför dina uppgifter ska vara mer tillförlitliga än PHs förvånar mig. Han har ju gjort mätningar utifrån de faktiska förhållanden på plats – hur det såg ut då. Du gör dina bedömningar utifrån dina löpturer, upplåsning mm efter dina förutsättningar.

            Sen kan man ju fundera på hur du tänker kring att det var AB som NF såg trots att AB själv hävdar att han inte var så långt norrut.

            1. Olle: Du har rätt. 78 m på 52 sekunder, vilket blir intressant när man jämför AB:s 140 m på 95 sekunder. Promenadtakt är med andra ord i högsta grad subjektivt. Och som sagt, när man tittar på videon av SE ser han ut att gå lite fortare än 1 m/s. Håller man dina 5 km/h tar sträckan Sveavägen 44 till mordplatsen 48 s. Därav sluter jag mig att TP:s 40 s är i snabbaste laget eftersom det förutsätter att man går i nästan 7 km/h.

              PH hade vad engelsmännen brukar kalla ”a bee in his bonnet” om SE. Du kan själv testa en liknande sträcka för att se hur lång tid det tar. Att det skulle ta ett gott stycke under en minut när man drar benen efter sig (PH:s egna ord) och ska gå över 80 m och ta sig igenom två par dörrar där man ska dra sitt passerkort betraktar jag som uteslutet.

              Givetvis är förutsättningarna är olika, men SE gick sina 68 metrar utomhus en sen februarikväll med snö och is på gatorna iförd lågskor (jag skulle tro att det tog SE åtminstone 50–60 s att gå den sträckan, rentav lite mer). Och som sagt, varken HO eller AK antyder att SE skulle ha kommit springande efter utstämplingen. Jag baserar således min skepsis på att när jag springer 15 m på torrt underlag och sedan så snabbt jag bara kan försöker låsa upp, öppna, stänga och låsa dörren (ingen svår dörr att låsa upp och låsa) så tar det 20–25 s.

              Mikael A: Ja, och jag betraktar det som högst troligt att SE verkligen hade alibi.

  32. Gunnar: nja, det är ju bara Leos scenario 1 som kräver medhjälpare. Nummer två är att han kommer ut och snart möter makarna Palme, vänder om, och strax därefter avlossar skotten.

    1. Jag antar att du menar att Engström i scenario nummer två är mentalt förberedd (och beväpnad) genom att han planerat att mörda Palme vid biografen strax innan och att han nu får sin andra chans. För min del tycker jag det är ett scenario med så stora inbyggda problem att det inte är värt att ta riktigt på allvar. Det tyckte ju tydligen Krister Petersson också eftersom han inte nämnde någon sådan variant under sin föredragning i somras.

      1. Han behöver inte vara förberedd. Konstiga saker händer här i världen. Med tanke på hur mycket som Palme rörde sig utan livvakt på Stockholms gator så kan sådant hända. Jag menar inte att SE är skyldig, men menar att han skulle ha kunnat utföra mordet. Antingen att han funderade på det under kvällen efter att ha sett Palme, eller att tillfället bara dök upp.

        SE bör i så fall haft en rik tankevärld/fantasivärld där han genom att utföra något sådant blir en historisk person. Kanske han i den fantasin inte brydde sig om han åkte fast och trodde han skulle bli hyllad som hjälte. Därav vårdslösheten under utförandet. De bestörta reaktionerna på mordet kanske förvånade honom och han insåg att han knappt i någon krets skulle bli sedd som hjälte. Snabbt kalla fötter och scenariot att klara sig undan rättvisan vägde över.

        Just aspekten att han kanske inte var rädd att åka fast har jag saknat i diskussionen om SE.

        1. Jo gärningsmannen måste vara förberedd genom att ha en laddad och skjutklar revolver till hands. Du går inte omkring med en revolver om du inte har tänkt tanken att du kan få användning för den

  33. Har två frågor som någon vänlig kanske kan hjälpa mig att bringa klarhet i:

    Blir lite osäker kring avståndet (feb 1986) ingången S44 till MP – jag har läst 59 m någonstans – Lampers hävdar 60 m – vissa hävdar annat, vad gäller?

    NFs vittnesmål är svårtolkade. Sett lite olika tidpunkter angående makarna Palmes möte med NF. Ungefär när var dom jämsides och vad grundar sig den tiden på?

    1. Såsom jag förstår det så fanns det en huvudingång med luftsluss, och en liten sidoingång norr om den utan luftsluss. Den lilla sidoingången användes utanför kontorstid, så det var den SE använde på mordnatten. Sådana sidoingångar brukar vara belägna ett par meter från huvudingångar.
      De exakta avstånden vet jag inte, för det behövs planritningen för bygglovet, vilken jag tyvärr inte har (men mottager tacksamt om någon har det).
      Men för att vara på den säkra sidan brukar jag lägga på några meter/sekunder för beräkningar av SE:s tider under mordkvällen. Några få sekunder (eftersom man oftast går 1,5m/s) gör inte så jättestor skillnad när den där j-vla stämpelklockan har en felmarginal på +/- 30 sekunder.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.