Anders Olsson, känd för läsare av den här bloggen, har nu gjort en kritisk detaljgranskning av Klas Gustavssons argument för att Stig Engström (bilden) skulle vara Palmes mördare. Här publiceras första avsnittet av tre. Hans slutsats är klar: det är mycket mer sannolikt att Engström var ett vittne än att han var gärningsmannen. FOTO: Jan Arvidsson, Wikimedia Commons.
Av Anders Olsson
FÖRFATTAREN LARS LARSSON GAV UT BOKEN “Nationens fiende” 2016. Boken framför hypotesen om att Stig Engström var Olof Palmes mördare. Orsakerna som gjorde att Larsson började misstänka Engström känns igen för alla som varit det minsta insatt i anklagelserna mot Engström. Det fanns en massa uppgifter som Engström hade lämnat som inte verkade stämma överens med andra vittnesuppgifter. Och så hade han observerat Lars J på Luntmakargatan kort tid efter mordet, något som enligt Lars Larsson sannolikt endast mördaren hade gjort. Larsson har dock både i förhör hos Palmeutredningen och i massmedia uppgett att det kan finnas andra naturliga orsaker som förklarar Engströms agerande.
Debatten om misstankarna mot Stig Engström för mordet på Olof Palme har förts sedan 2018 då tidskriften Filter publicerade sitt specialnummer där Engström kategoriskt pekades ut som Palmes mördare. Jag kom med en första kritik kort efter Filters publicering och sedan dess har debatten fortsatt här på bloggen genom åren.
Filter fick uppbackning för sin ståndpunkt i juni 2020 då Palmeåklagaren Krister Petersson pekade ut Engström och lade ner utredningen med motiveringen att den misstänkte var avliden.
En mockrättegång hölls mot Engström i våras. Den ledde till att Engström friades och att fem internationella domare enigt slog fast att det inte fanns några starka misstankar mot honom.
Och nu i december meddelade slutligen överåklagare Lennart Guné att han ändrat i nedläggningsbeslutet av Palmeutredningen så att inte längre Stig Engström pekas ut. Det beskrivs närmare i den här bloggpostningen.
Klas Gustavsson som – parallellt med mig – anlitats av professor Christian Dahlman i samband med mockrättegången för att ge expertsynpunkter på anklagelserna mot Engström publicerade i somras en lång och utförlig argumentering för att Stig Engström inte ”går att komma runt” – eller med andra ord: att man kan avfärda andra förklaringar än att Engström var gärningsmannen.
Jag svarade honom på bloggen och han svarade mig. Debatten har fortsatt i kommentarsfältet här på bloggen.
En annan mycket kunnig skribent, Anders Olsson, känd bland annat för att driva Youtubekanalen Skivis 73, annonserade tidigt att han arbetade med ett utförligt svar till Klas Gustavsson. Det är nu färdigt och publiceras på bloggen i tre delar med start i dag.
Anders Olsson drar i väsentliga delar samma slutsatser som jag men är mer utförlig och tillför många argument. Jag är mycket glad över att kunna publicera Anders Olssons bidrag till den viktiga diskussionen om Engström som tänkbar gärningsman, betydelsefull inte minst för att den var det svenska åklagarväsendets officiella ståndpunkt i mer än fem år.
Debatten kring det här inlägget är nu öppen i kommentarsfältet. Anders Olsson kommer att ha möjlighet att svara så ofta han vill i den här tråden, andra skribenter kan som vanligt bidra med en kommentar om dagen till bloggen. Klas Gustavsson är särskilt inbjuden att svara antingen i kommentarsfältet eller med ett inlägg med egen rubrik om han så skulle önska. Eller både och. /Gunnar Wall
2018 kom boken “Den osannolika mördaren”, skriven av journalisten Thomas Pettersson. Bokens slutsats är att Engström var mördaren, och åter lyftes dennes observation av Lars J och avvikande vittnesuppgifter fram som misstankar. Boken framför också vissa likheter mellan Engström och mördarens signalement, och spekulerar både om motiv, anskaffning av vapen och alternativa tillvägagångssätt strax innan mordet genomfördes. Pettersson har uppgett i massmedia att han är övertygad om att Engström begått mordet, men har i polisförhör sagt att man inte kan utesluta att Engström bara har stått en bit på avstånd och bevittnat det hela. Och i hans senaste uttalande i massmedia har han nöjt sig med att betrakta Engströms gärningsmannaskap som sannolikt.
Utredningen av Palmemordet lades ner 2020. I samband med detta uttalade den ansvarige åklagaren Krister Petersson att man inte kunde “komma runt” Stig Engström som misstänkt gärningsman. Petersson menade att man inte hade tillräckliga bevis för att det skulle kunnat leda till åtal om Engström fortfarande hade varit i livet, men att det skulle ha räckt för en skälig misstanke. Samtidigt konstaterade Petersson indirekt att Engström var skyldig till mordet. Petersson uppgav nämligen att mannen som kom springande förbi Luntmakargatan mot trapporna till Malmskillnadsgatan var mördaren, samt att Engström hade gjort sin observation av Lars J stående längst upp vid den här trappan. Petersson ansåg även att mannen som kom springande på David Bagares gata strax efter mordet såg ut som Engström. Sammantaget medförde detta att utredningen lades ner med beslutsmotivering ”misstänkt avliden”.
Justitieombudsmannen (JO) uttalade skarp kritik mot Peterssons utpekande av Engström som misstänkt. JO konstaterade att åklagaren hade brutit mot principen om objektivitet, eftersom endast försvårande omständigheter för Engström framfördes, samtidigt som omständigheter som talade emot Engströms skuld förbisågs. 2025 togs nedläggningsbeslutet av utredningen upp för prövning av överåklagare. Denne ändrade beslutsmotiveringen så att Engström inte längre skulle betraktas som misstänkt. Överåklagaren konstaterade samtidigt att det inte fanns någon misstänkt överhuvudtaget.
Gemensamt för de här tre presentationerna är att misstankarna har grundats på vad Engström har sagt eller inte sagt, med vissa tillägg av selektiva delar av mördarens signalement. Det har inte lagts fram några rent fysiska bevis, påvisad motivbild, erkännande, utpekanden från vittnen, eller kontakter med extrema organisationer. Man har inte visat upp dokumentation som tyder på tillgång av vapen, och heller inte annan dokumentation som skulle kunna tyda på ett gärningsmannaskap.
Diskussionen huruvida Stig Engström mördade Olof Palme har fortgått i olika sammanhang, främst i sociala medier. Vid några tillfällen har de som är intresserade fått möjligheten att ange vem och vilka som de tror utförde mordet. Strax efter att utredningen lades ner gav omkring 20 procent sin “röst” på Stig Engström. Denna andel har på senare år sjunkit till runt 7 – 9 procent. Traditionell media har inte berört saken i någon större utsträckning. Ett undantag är Lasse Lampers dokumentär “Palmemördaren” som visades i SVT i början av 2021.
2024 gav Gunnar Wall ut boken “Rättsskandalen Olof Palme”. Boken påtalar att det inte finns några misstänkta omständigheter runt Engström utöver det som han själv uppgett, och kommer fram till slutsatsen att det inte finns något som tyder på att Engström var skyldig till mordet på Palme.
En s.k. mockrättegång hölls hos den juridiska fakulteten på Lunds universitet 2025. Fem internationellt erkända domare fick granska de relevanta omständigheterna runt Engström och Palmemordet. Domarna kom fram till att något tidsmässigt alibi för Engström inte fanns, men att de sammantagna indicierna inte ens tillsammans utgjorde någon stark misstanke att Engström skulle ha varit skyldig till mordet. Utöver det formella bedömningsunderlaget hade mockrättegången inhämtat sakkunnigutlåtanden, dels av Gunnar Wall, dels av Klas Gustavsson. Den senare har i ett hundrasidigt alster kommit fram till slutsatsen att Engström var den som utförde mordet på Palme. Gustavsson har sammanfattat sakförhållanden som han anser ger stöd för denna slutsats.
Till skillnad mot Thomas Pettersson har Klas Gustavsson inte spekulerat i frågor om motiv, vapentillgång eller andra möjligheter att utföra mordet eller hur detta planerades. Men i likhet med Lars Larsson och åklagare Petersson för Gustavsson fram Engströms egna uppgifter (eller avsaknad av sådana), delar av hans signalement samt observationen av Lars J som de enda faktorerna som ska utgöra misstankarna mot Engström. Gustavsson redovisar även varför de omständigheter som har framhållits som alibi för Engström inte bör ses som alibiuppgifter.
Jag framför här en kritisk granskning av Gustavssons påståenden och resonemang. Nämnvärt är att flertalet av dessa och likartade synpunkter har framförts såväl av Larsson, Pettersson och Petersson samt av andra personer på olika internetforum. Texten är uppdelad i nio avsnitt. I det första tar jag upp de uppfattningar som mer generellt handlar om misstankarna mot Engström och om kritiken mot dem som har en annan uppfattning än att Engström mördade Palme.
Avsnitt två tar upp vissa tidsmässiga påståenden som fungerar som utgångspunkter för misstankarna mot Engström.
Avsnitt tre handlar om vad Engström och andra har observerat vid mordplatsen, och vad Gustavsson anser att Engström själv och dessa andra borde ha observerat om Engström befunnit sig vid mordplatsen minuterna efter mordet.
Avsnitt fyra tar upp sådant som Engström har uppgett eller på annat sätt agerat kring, och som påstås stärka misstankarna mot honom.
Avsnitt fem tar upp synpunkterna som går ut på att andra personers uppgifter och att den flyende mördarens agerande inte utgör några alibiuppgifter för Engström.
Avsnitt sex tar upp slutsatserna som går ut på att Engströms egna uppgifter om vad som hände vid mordplatsen heller inte utgör några alibiuppgifter.
Avsnitt sju bemöter de psykologiska antaganden som görs för att stärka misstankarna mot Engström.
Avsnitt åtta utgör en alternativ hypotes där Engström var ett något senkommet vittne till händelserna, men där likväl mycket av det som förs fram som misstankar mot honom stämmer.
Avsnitt nio jämför de omständigheter som måste förklaras om Engström var ett vittne med de omständigheter som måste förklaras om han var Palmes mördare.
AVSNITT 1 – Misstankarna mot Engström och kritiken mot andras uppfattningar
Sid 3, Uppfattningen att det inte skulle vara möjligt att väcka åtal mot någon annan så länge inte frågetecknen kring Engström är uträtade.
Om tillräcklig bevisning hade funnits mot någon annan, exempelvis ett erkännande i samband med uppvisande av vapen vars provskjutning stämt överens med spåren på kulorna som upphittades nära mordplatsen, hade detta givetvis kunnat leda till åtal.
Sid. 32, 33, 35, 62, 96, Uppfattningen om att Engström skulle vara lik / se ut som / vara en dubbelgångare till mannen på David Bagares gata.
Eftersom mannen som Yvonne N och Ahmed Z såg på David Bagares gata nästan helt säkert var identisk med mördaren, innefattar den här uppfattningen en misstanke mot Engström.
Omkring två minuter efter det att Yvonne N och Ahmed Z observerade mannen så mötte de några polismän vid Luntmakargatan. De berättade då att den första mannen de mött var mörkhårig och hade haft en mörkblå rock eller täckjacka på sig. Yvonne N uppgav sedan i förhör att mannen hade haft en mörk rock och att väskan var liten och att hon inte hade sett någon rem. Hon uppgav även att väskan var hård till sin form. Engströms väska var en mjuk handledsväska med en mindre rem.
Yvonne N uppgav att mannen var 175 – 178 cm, vilket är i kortaste laget för att stämma överens med Engströms 182 cm med dessutom en keps på huvudet. Att hon ändrade denna uppgift till 185 cm ett år senare kan knappast ha någon betydelse. Yvonne N sa även att mannen var satt eller grov vilket inte stämmer vidare bra överens med Engströms kroppstyp.
Av de signalementsuppgifter som Yvonne N lämnat är det endast den långa mörka rocken som stämmer bra in på Engström, och väskan ligger ganska nära. Yvonne N har inte uppgett ett enda ansiktsdrag eller huvudform på mannen. Det fanns tre iögonfallande detaljer på Engström, keps, glasögon, halsduk, vilka inte har observerats hos mannen på David Bagares gata. De detaljer som Yvonne N har observerat eller rimligen borde ha observerat utöver den längre rocken och väskan, stämmer samtliga dåligt in på Engström. Det är därför inte riktigt att hävda att mannen var lik Engström.
Sid 36, Noteringen om att Lars Borgnäs alternativhypotes exemplifierar hur långsökta teorier som har behövts konstrueras för att ”komma runt” Engström som gärningsman.
Det har i debatten främst förekommit teorier med detaljer som helt saknar stöd, för att övertyga att Engström skulle vara skyldig till mordet. Ett exempel är att Engström före bioföreställningen skulle ha upptäckt Palme med sin pälsmössa av en slump under en promenad 250 meter norr om Skandia, hunnit bli insläppt av väktaren Anna-Lisa G trots att hon sedan befann sig i södra delen av huset kl. 21:03, och trots att Palme kom fram till Grand först 20.56 / 20:57. Sedan ska Engström uppehållit sig på arbetsplatsen eller skaffat fram en revolver från okänd plats, väntat på Palme utanför Grand, backat ifrån mordplanerna, men ändå valt att ta sig in via Skandias garage, dessutom utan att bli upptäckt i övervakningskameran, rört sig i rekordfart inomhus, gått rakt ut och gett vakterna falska minnesbilder av ett samtal, stött på Palme igen av en slump, och sedan ångrat sig på nytt och genomfört dådet. Det har alltså inte direkt saknats långsökta teorier för att få Engström till gärningsman.
Sid 40, Uppfattningen att förklaringen till Engströms felaktiga uppgifter utgör ”spekulativ psykologisering”.
Man behöver inte använda någon psykologisk förklaringsmodell för att förklara varför Engström skulle vilja förstärka sin roll avseende Palmemordet. Det räcker att jämföra med hans tidigare beteende där han bl.a enligt en av hans bästa vänner ofta beskrev händelser ”lite bättre än de var” och att han alltid skulle ”stå i centrum”.
Sid 92, Uppfattningen att man löser en “Engström-anomali” genom att placera honom i Dekorimahörnan kl. 23:21:30.
Uppfattningen innefattar att de frågetecken som finns avseende Engströms förehavanden minuterna efter mordet, skulle vara större än alla de frågetecken som hade uppstått om det varit bevisat att han var Palmes mördare. I själva verket är det i stort sett endast Engströms observation av Lars J, att inget säkert igenkännande av Engström har redovisats, Engströms sannolikt oriktiga uppgifter samt den förmodade mördarens lilla väska som behöver förklaras om Engström var ett något senkommet vittne till händelserna. Ingen av dessa omständigheter kräver någon svårare förklaring. Omständigheterna som måste kunna förklaras om Engström var mördaren blir däremot både väldigt många och mestadels helt spekulativa. Jag redovisar dessa omständigheter närmare i avsnitt 9.
Sid 95, Uppfattningen att Lars Olof Lampers hypotes om det senkomna vittnet inte kan stämma, eftersom sex särskilda personer (Jan A, Leif L, Anders B, Jan-Åke S, Ulrika R och Susanne K) inte har uppgett att de uppmärksammat Engström.
Att Lampers hypotes om det senkomna vittnet skulle gå att falsifiera enbart p.g.a ovanstående hade varit orimligt även om samtliga dessa fått frågan om de kommit ihåg Engström. Nu fick inte fyra av dessa denna fråga, och som jag också kommer in på senare så påminner vissa av Jan A:s minnesbilder mycket om Engström. Nämnvärt är att ingen av Jan A, Leif L, Anders B eller Jan-Åke S har nämnt Per V, Christina V, Lena B, Anders E eller Bengt I trots att dessa måste ha befunnit sig vid Dekorimahörnan nästan samtidigt som Lampers antagit att Engström kom dit. Nämnvärt är också att Anders B inte ens fick någon minnesbild av Jan-Åke S, trots att denne konfronterade honom och såg till att han inte gick därifrån. Och även om Engströms hastiga marsch mot Luntmakargatan skulle vara lögn från början till slut finns det inget som hindrar att han kan ha stått en bit från mordplatsen och inte gjort mycket väsen av sig. Inte heller bör man förvänta sig att Engström skulle stannat kvar och väntat in journalister, vilket jag närmare går in på i avsnitt fyra.
AVSNITT 2 – Tidsmässiga omständigheter
Sid 16, Utgångspunkten att tidpunkten mordet på Palme var 23:21:30 + – 10 sek.
Eftersom mördaren avlossade de båda skotten mot paret Palme i absolut närtid till Engströms utstämpling från sitt arbete på Skandia, är den exakta tidpunkten för mordet högst relevant för misstankarna mot Engström. Denne stämplade ut kl. 23:19, eller möjligtvis 23:20, det finns utrymme att göra olika tolkningar av just denna uppgift. Därefter gick han ut till receptionen och samtalade med väktarna på Skandia. Efter att Engström lämnat receptionen och klivit ut på Sveavägen hade han 60 meters promenad fram till mordplatsen. Ju tidigare mordet skedde, desto större hinder möter hypotesen om att Engström ska haft tidsmässiga möjligheter att bli identisk med gärningsmannen. Och ju senare mordet skedde, desto mindre hinder utgör utstämplingstiden för denna hypotes.
Tidpunkten 23:21:30 är framräknad utifrån Leif L:s larmsamtal och hans uppskattning av hur lång tid som hann passera mellan mördarens båda skott och samtalets början. Men Leif L underskattade tiden som han satt i samtal med alarmcentralen. Kan han även ha underskattat tiden från skottlossningen fram till samtalet? Jag har gjort en egen rekonstruktion utifrån de praktiska förutsättningarna och uppgifterna från Hans J, Leif L, och Jan-Åke S. Med utgångspunkt av larmsamtalets ljudupptagning av Jan A:s röst ca 23:22:26, tyder omständigheterna snarare på att mordet skedde omkring 23:21:00. Eftersom Anders B tidigt uppgav att han gått bakom tre personer i minst fem sekunder, och det torde ha tagit några få sekunder för mördaren att från stillastående komma in i paret Palmes gångtakt, tyder detta på att denne befunnit sig vid Dekorimas fönster ca 23:20:50. Även om jag i rekonstruktionen rört mig något långsammare än Leif L och Jan-Åke S, så måste mördaren ha observerats av Anders D och Inge M vid Dekorimas fönster senast några sekunder efter 23:21:00. Det är ur den tidpunkten man bör betrakta Engströms utstämpling tidigast 23.19, samtalet med väktarna, och de 60 meternas promenadavstånd från Skandias ytterdörr till mordplatsen.
Bild tagen från takhöjd snett emot mordplatsen. 60 meter längre bort syns Skandias huvudingång där Engström gick ut efter att ha stämplat ut kl. 23:19 och sedan samtalat med väktarna.
Sid 18, 93, 96, Påståendet att Engström ska ha observerat Lars J ca 45 sekunder efter skottlossningen.
Lars J kan ha ställt sig i nordöstra hörnet av Tunnelgatan-Luntmakargatan så tidigt som sekund 30 – 35 efter att mördaren sköt det första skottet. För att avgöra när Lars J började springa mot trappan till Malmskillnadsgatan kan vi uppskatta tidpunkterna för mördarens språngmarsch och uppgifterna från Yvonne N. Mördaren bör ha nått toppen av trappan ca sekund 55 – 60, och observerats av Yvonne N omkring 15 sekunder senare. Hon och Ahmed Z gick sedan i uppförsbacke i lugn takt och bör ha mött Lars J ytterligare ca 50 sekunder efteråt. Om vi drar av ca 40 – 45 sekunder för Lars J:s efterföljande på Tunnelgatan och trappan, hamnar vi på att denne lämnat Luntmakargatan ca 75 – 90 sekunder efter skottlossningen. Lars J kan därför ha varit synlig för Engström när som under tidsspannet sekund 30 – 90. En observation av Engström från Sveavägen rimmar bäst med sluttampen av det här intervallet, eftersom han påstod att mannen var borta några sekunder senare.
Sid 18, 25, 53, 55, 57, 69, 95, Påståendet att Engström kom tillbaka till Skandia kl. 23:40.
Detta påstående har använts på flera sätt för att framföra misstankar mot Engström. Det beror på att uppgifterna från Engström kan tolkas som att han uppgett att han lämnat mordplatsen redan ca kl. 23:30, och att han därför undanhållit var han befann sig innan han återkom till Skandia. Det har också framförts att det vore märkligt att Engström så sent som kl. 23:40 fortfarande skulle gett ett relativt chockat intryck och varit något osammanhängande. Vidare kan den här tidpunkten användas för att märkliggöra varför den uppmärksamhetssökande Engström inte valde att söka kontakt med annalkande journalister. Jag går närmare in på dessa omständigheter i avsnitt fyra.
Men först gäller det att reda ut själva tidpunkten i sig för Engströms återkomst till Skandia. Dessvärre spretar uppgifterna om denna tidpunkt ordentligt. Väktaren Henry O tog över Anette K:s plats i receptionen genom att återställa en larmindikering kl. 23:23. Sedan uppmärksammade Anette K att klockan hade “blivit mycket” och gick då och bytte om. Hon uppgav i förhör att hon lämnade jobbet senast kl. 23:35 – 23:40, vilket ger utrymme för att det kan ha varit så tidigt som kl. 23:30. Till en skadeinspektör på Skandia med informella kontakter i Palmeutredningen, Per H, påstod hon att det var kl. 23.35, och att hon hade tittat på sin klocka. Anette K uppgav i förhör också att Henry O hade sammankopplat hennes hemgång med Engströms återkomst, och att Anette K inte ens hade kommit ned i garaget när Engström kom in. Sannolikt tog det lite längre tid än så innan Engström dök upp. Henry O uppgav att han såg när Anette K körde ut sin bil ur garaget och det är tveksamt om han skulle lagt märke till detta samtidigt som en väldigt stressad Engström stått och pratat framför honom. Om Engström kom in precis efter att Henry O såg Anette K:s bil i garaget, och vi även beaktar att Anette K lämnade Skandia “omkring kl. 23:30” enligt Henry O, ger det utrymme för att Engström kan ha varit tillbaka på Skandia redan kl. 23:30.
Man måste även beakta uppgifterna som avser Anna-Lisa G. När denne kom tillbaka i receptionen hade Anette K redan gett sig av. Henry O uppgav att Anna-Lisa G kom tillbaka ett par minuter efter kl. 23:30. Han hade förvisso inte tittat på klockan men sa att normalt sett skulle väktaren som var ute på rond vara tillbaka kl. 23:30. Han antog att de pratade ett par minuter, att Anna-Lisa G hämtade kaffe eller någonting, och att sedan “dröjde det inte många minuter” innan Engström kom tillbaka. Henry O:s minnesbilder om Anna-Lisa G:s återkomst är dock osäkra och motsägelsefulla, eftersom han till skadeinspektören Per H uppgav att han inte visste när Anna-Lisa G kom tillbaka, samt att han trodde att Anette K fortfarande var kvar vid detta tillfälle.
Anna-Lisa G uppgav själv till Per H att hon trodde att hon hade kommit tillbaka till receptionen kl. 23:25. Om detta är korrekt och att det efter ett par minuters samtal med Henry O inte dröjde “många minuter” innan Engström kom tillbaka, tyder detta snarast på att Engström dök upp igen redan ca kl. 23:29 – 23:33. I förhör uppgav Anna-Lisa G att hon kom tillbaka till receptionen “ett par minuter innan kl. 23:30” alltså i det närmaste samma uppgift som hon hade lämnat till Per H. Finns det då något annat som ger stöd för Anna-Lisa G:s uppgift? Anna-Lisa G hade strax innan hon gick upp till receptionen befunnit sig på övre källarplan. Den sista larmade dörren som hon gick igenom passerade hon kl. 23:23. Detta var väldigt nära trapphuset som gick upp nära receptionen. Det går inte att veta om Anna-Lisa G gjorde någon ytterligare kontroll innan hon återvände till receptionen. Men man kan konstatera att den sista larmtiden är klart förenlig med hennes uppgift om att ha återvänt till receptionen kl. 23:25.
Det finns ytterligare omständigheter som gör det väldigt tveksamt om Engström kan ha kommit tillbaka till Skandia så sent som kl. 23:40. Henry O och Anna-Lisa G hann ta emot en hel del information från Engström, och denne lyckades lugna ner sig efter ett tag. Sedan ringde Engström sin fru, och fick truga något för att få henne att tro på vad han hade att berätta. Han hann dessutom med att ta en kopp kaffe. Engströms uppgift om kaffet har bekräftats i förhör med Per H, som hade fått denna uppgift av väktarna. Efter detta gick Engström ut, och Henry O såg att Engström gick norrut. Anna-Lisa G uppskattade att Engström hade varit inne på Skandia i 10 minuter. Sedan satt Henry O och pratade med Anna-Lisa G och lyssnade på radio för att invänta eventuell nyhetssändning. Först därefter påbörjade han sin rondering, vilken skulle börja vid kl. 00.00. Detta scenario är fullt rimligt men faktum är att det motbevisas av Skandias larmlista. Denna visar att Henry O befann sig vid ytterdörren på östra delen av Skandiahuset redan kl. 23:51, innan han gick tvärs över Luntmakargatan och in i Skandias lokaler där och fortsatte sin rondering.
Sammanfattningsvis finns det klara omständigheter som talar för att Enström kom tillbaka till Skandia betydligt tidigare än kl. 23:40. Anna-Lisa G har stöd för sina uppgifter från larmlistan, men motsvarande saknas för Anette K eftersom hon gjorde sin sista larmregistrering kl. 23.22, varpå Henry O tog över denna uppgift minuten efter och Anette K gick och bytte om, vilket förefaller ha gått snabbt. Henry O har lämnat motstridiga uppgifter och verkar ha lämnat informationen utifrån vad som är brukligt snarare än säkra ögonblicksbilder. Men framför allt är det hans tio minuters missuppfattning om när hans rondering skulle börja som gör hans uppgifter tvivelaktiga. Larmlistan bevisar att han befunnit sig vid östra delen av huset redan kl. 23:51. Att Engströms samtal med väktarna, telefonsamtalet med frun, kaffedrickandet, Henry O:s och Anna-Lisa G:s samtal och radiolyssnande samt Henry O:s rondering till andra sidan av huset sammanlagt bara skulle ha tagit 11 minuter med start kl. 23:40 är inte troligt.
ChatGPT har fått ta del av samtliga uppgifter som kan ha minsta betydelse för att avgöra när Engström kom tillbaka till Skandia. Så här ser redovisningen som jag fick tillbaka ut:
Henry O tar över receptionen och återställer en larmindikering 23:23
Anna-Lisa G passerar sista larmad dörr på övre källarplan 23:23
Anette K lämnar receptionen och går mot garaget ca 23:30
Anna-Lisa G anländer till receptionen (efter att Anette K lämnat) ca 23:31–23:32
Henry O ser Anette K:s bil lämna garaget ca 23:32
Engström kommer tillbaka till receptionen ca 23:33–23:34
Engström berättar vad han upplevt, detaljer kring mordplatsen ca 23:33–23:40
Engström ringer sin fru, berättar vad som hänt ca 23:40–23:43
Engström lämnar Skandia (observeras gå norrut) ca 23:43
Henry O och Anna-Lisa G pratar och lyssnar på radio ca 23:43– 23:49
Henry O börjar sin rond, passerar larmpunkt i östra delen 23:51
De sammantagna uppgifterna tyder således på att Engström återvände till Skandia redan ca kl. 23:33 – 23:34,. Detta avfärdar inte bara misstankarna som en 23:40-tidpunkt har fört med sig, utan innebär också att hypotesen om att Engström genomfört mordet möter ytterligare ett tidsmässigt hinder. Personen som mördade Palme bör ha befunnit sig vid korsningen Regeringsgatan – David Bagares gata ca kl. 23:23:30. Om den otränade något överviktige Engström befunnit sig i denna situation hade han knappast förmått att fortsätta att springa om han velat ta sig tillbaka till arbetsplatsen. Han hade knappast heller velat gå förbi mordplatsen bland alla vittnen och poliser. Då återstår i stället en gångsträcka i minusgrader och delvis halt underlag på 800 meter, under förutsättning att genvägen via Sankt Johannes kyrkas kyrkogård nyttjats, för att till sist komma fram till Skandia norrifrån. För att detta ska vara förenligt med en återkomst till Skandia senast 23:34 hade det krävts ett beslut om detta redan på Regeringsgatan, avsaknad av uppehåll under gångsträckan, ett undvikande av de efterjagande poliserna och en samtidig planering av vad han tänkt säga till väktarna på Skandia.
Bilden visar sträckan som Engström måste ha tillryggalagt på 10 minuter om han befunnit sig vid samma ställe som Palmes mördare kort tid efter mordet, och därifrån återvänt till Skandia utan att passera mordplatsen.
AVSNITT 3 – Observationer vid mordplatsen
Sid 21, Uppfattningen att om Engström uppehållit sig i området mellan klockan 23.20 och 23.40, så borde han också ha gjort någon form av avtryck i övriga vittnesmål från brottsplatsen.
Som framgått ovan hann klockan sannolikt inte nå fram till 23:40 när Engström återkom till Skandia. Oaktat detta är det inte alls säkert, eller ens troligt att Engström skulle ha gjort intryck på omkringstående personer, om han bara stått passivt och tittat. Än mindre sannolikt blir det om han hade stått en liten bit ifrån. Som jämförelse kan nämnas Bengt P som stod fåtalet meter från Palme och kommenterade räddningsförsöken, men som ändå inte omnämnts av någon. Nämnvärt är att de fem personer som fått frågan om de minns Engström endast har kunnat redovisa ytterst knappa minnesbilder av andra personer än paret Palme.
Sid 24, Uppfattningen om att Engström skulle skilt ut sig från mängden åldersmässigt och p.g.a. huvudbonad borde dragit uppmärksamhet till sig.
Att Engström skulle gett andra personer bestående minnesbilder av honom är inte särskilt troligt när det samtidigt legat en person storblödande på gatan. Engström hade ingen annorlunda iögonfallande klädsel. Man kan exempelvis jämföra med Christina V som var iklädd ljus kappa, som förutom Lisbeth var den enda vuxna kvinnan på plats i tidigt skede, som ska ha växlat några ord med Hans J och dessutom stöttat Lena B. Ändå har ingen nämnt någonting om Christina V.
Sid 24, 96, Påståendet om att ingen ska ha beskrivit Engström, utöver den iakttagelsen som gjordes utmed mördarens förmodade flyktväg kort efter mordet.
Som redovisades i avsnitt ett kan Yvonne N:s beskrivning av den sannolika mördarens yttre knappast liknas vid en beskrivning av Engström. Påståendet ignorerar också uppgifterna från Jan A, som uppgav att han hade en minnesbild av personen på fotot som hade tagits på Engström. Jan A uppgav att eventuellt kan personen ha haft keps eller annan huvudbonad, och möjligen varit tunnhårig och något yngre än på fotot. I tingsrätten beskrev Jan A en person som var lite mindre och bastant och äldre, och sedan uppgav han att personen som haft keps var i 50 – 60 åldern. Dessutom uppgav Ahmed Z att det fanns en man med rock / en tjock kille med rock, när han kom fram till mordplatsen. Jag går närmare in på detta i avsnitt fem.
Sid 25, Påståendet att Engström inte ska ha fastnat på bild, och att fotografer började ta bilder redan 23:30.
De första bilderna på mordplatsen togs av frilansfotografen Ulf Karlsson. Denne passerade mordplatsen efter att ambulanserna hade lämnat platsen kl. 23:28:30 – 23.29:00. Karlsson parkerade sin bil vid hemslöjdsaffären som låg 90 meter norr om mordplatsen, och gick sedan dit och började fotografera. Det första fotot har därför sannolikt tagits tidigast kl. 23:32. Det kan dock heller inte tagits mycket senare. Polismannen Christer Persson uppgav att de började sätta upp avspärrningsbanden högst tre – fyra minuter efter att ambulanserna hade lämnat platsen, d.v.s. senast kl 23:33. Arbetet med denna avspärrning hade precis inletts när första bilden togs. Det går därför att ringa in tidpunkten för Ulf Karlssons första foto till ca kl. 23:32 – 23:33. Utifrån redovisningen i avsnitt ett avseende tidpunkten då Engström kom tillbaka till Skandia, är det fullt rimligt att Engström hade lämnat mordplatsen redan då Karlsson tog sitt första foto. Mer relevant är att Karlssons kamera riktades åt i stort sätt samma ställe, och endast täckte 40 – 50 grader horisontellt. Detta förklarar sannolikt varför de enda mordplatsvittnena som tydligt kan urskiljas på bilderna är Anna H, Karin J och Anders D. Än mer relevant är att en av de oidentifierade personerna på Ulf Karlssons bilder, närmare bestämt nr 4 i bildserien kan vara Engström. Denna bild har förmodligen tagits ca kl. 23:33 – 23:34. På nästkommande bild finns inte personen kvar.
Detalj från foto taget av frilansfotografen Ulf Karlsson. Är personen längst till höger Stig Engström?
Sid 28, Uppfattningen om att det är avvikande att Engström inte lagt märke till vare sig Anders B i Dekorimas port, den illamående Lena B, Leif L eller Lisbeth P:s identifiering till polisen.
De här icke-observationerna är inget avvikande. Exempelvis har personen som (förvisso kort) förhörts i utredningshandling E-1930-1 inte uppmärksammat något av dessa fyra personer och händelser. Inte heller har Per V, Yvonne N, Ahmed Z eller Susanne K uppmärksammat något av detta. Lisbeths identifiering till polismannen Gösta Söderström har uppmärksammats endast av fåtalet mordplatsvittnen.
Sid 28, Uppfattningen att det inte bevisar någonting att det fanns en mängd personer vid mordplatsen som inte uppmärksammats av andra.
Det fanns minst elva personer som befann sig vid mordplatsen i tidigt skede som inte beskrivits av någon annan än sitt sällskap. Detta bevisar åtminstone att det inte går att räkna med att en person som kom dit ensam ska ha gett en kvarstående minnesbild hos andra personer.
Sid 29, Uppfattningen att bekräftelsen av Engströms närvaro ska ses i relation till fem särskilda vittnen som kommit till mordplatsen utan sällskap.
Att göra en sådan här jämförelse endast utifrån fem särskilda personer är inte rättvist. Jämförelsen bör göras utifrån förutsättningen att samtliga personer som befunnit sig vid mordplatsen på ett tidigt stadium, liksom Engström skulle ha kommit dit ensamma. Då blir det tydligt att merparten av dessa varken blivit igenkända av andra, eller fått sin identitet dokumenterad av polis. Engström har dessutom uppgett att polisen var ointresserad av hans uppgifter, ett ointresse som flera andra vittnen har intygat att de också upplevt för egen del.
Bild från mordplatsen med Engström inmonterad. Hade Engström ett sådant iögonfallande yttre så att andra personer borde lagt honom på minnet samtidigt som en storblödande Palme samt polis- och ambulanspersonal fanns i händelsernas centrum?
Sid 60, 61 Uppfattningen att Engströms beskrivningar av Lars J tyder på att han bevittnat honom på kort avstånd.
Den här uppfattningen är helt motsatt till en central del i misstankarna mot Engström, nämligen att han ska ha hämtat uppgifter från massmedia. Just i detta fallet har Engström ritat en bild av Lars J som påminner om en bild i Aftonbladet den 4 mars 1986, och därför i det närmaste bevisar att han blivit informerad om Lars J i massmedia. Intervjun som låg till grund för artikeln i Kvällsposten den 7 april 1986 har gett honom ytterligare tillfälle att inhämta information om Lars J.
Sid 62, 94, Uppfattningen att Engström inte kan ha sprungit in i gränden innan ambulansens ankomst eftersom detta i sådant fall borde ha uppmärksammats av Yvonne N och Ahmed Z.
Uppfattningen att Engström heller inte kan ha sprungit in i gränden efter ambulansens ankomst eftersom han då inte borde ha uppgett att ambulansen hade dykt upp först efter att han kom tillbaka till mordplatsen från Luntmakargatan.
Dessa uppfattningar innefattar att Engströms uppgifter om att ha sprungit till Luntmakargatan och sedan återvänt gående till mordplatsen är lögn.
Det som främst hindrar antagandet om att Engström ska ha sprungit till Luntmakargatan innan ambulansens ankomst är att han då knappast skulle ha tappat bort de fyra poliserna. Polismannen Klas Gedda uppgav nämligen i förhör att han såg en ambulans komma antågande precis innan han påbörjade sin språngmarsch. Om Engström också börjat springa innan ambulansen backat upp mot Sveavägens trottoar hade han varit så nära poliserna att han svårligen kunnat undvika att uppfatta att de varit på väg upp för trappan.
Dock hade Klas Gedda några månader innan förhöret 1988, där han uppgav att han såg en ambulans på Sveavägen, uppgett till media att han var osäker på detta, att det eventuellt var på Hamngatan tidigare under kvällen som han hade sett ambulansen. Nämnvärt är att ingen av hans tre kollegor lade märke till någon ambulans innan de stack iväg. Och vårdaren Christer Eriksson som satt i ambulansens passagerarsäte, uppgav att de rullade fram mot rött ljus på Kungsgatan, 50 – 100 meter från Sveavägen, när de såg polisbussen svischa förbi. Efter att ha stått för rött ljus i okänt antal sekunder körde de Sveavägen sakta norrut innan de blev stoppade efter 130 meter. Det finns därför utrymme för att Klas Gedda kan ha misstagit sig och inte motbevisar Engströms version om att ambulansen dök upp först efter att han kom tillbaka från Luntmakargatan.
Men denna version motsägs åtminstone av Yvonne N. Visserligen kan Engström ha sprungit på motsatt sida av barackerna som Yvonne N och Ahmed Z kom gående. Men i sådant fall hade han bara haft ca 15 – 20 sekunder på sig efter polisernas möte med Yvonne N och Ahmed Z för att dessa inte skulle ha sett honom springa. Och hade han sprungit iväg så tidigt så hade han knappast kunnat tappa bort poliserna.
Men om Engström i stället hade väntat till Yvonne N och Ahmed Z kom fram till mordplatsen? Enligt Yvonne N:s förhörsuppgifter hade ambulanspersonalen försett Palme med syrgasmask redan vid detta tillfälle. Detta motsägs dock av Ahmed Z som uppgav att de hade ”hittat en tjej med Palme”. Denna kommentar måste ha syftat på Anna H och hon kan knappast ha fortsatt att vidta några åtgärder med Palme samtidigt som ambulanspersonalen redan försett Palme med syrgasmask. Ahmed Z uppgav också ”det kommer en ambulans under tiden”. Ahmed Z kan såklart syftat på den andra ambulansen som kom till mordplatsen, men borde likväl inte uttryckt sig så om ambulanspersonalen redan hade börjat arbetat med Palme.
Det allra mesta tyder dock på att ambulansen har varit på plats vid den tid då Engström uppgett att han börjat springa mot Luntmakargatan. Man kan tycka att det borde vara omöjligt för Engström att undvika att observera ambulansen om han befunnit sig vid mordplatsen vid detta tillfälle, och att versionen om löpsträckan därför måste vara en lögn. Men man får komma ihåg att ambulansen kom förbi av en slump och att den därför varken hade blåljus eller siren påslagna. Det kan därför ha räckt med att Engström gått in en liten bit på Tunnelgatan och, vänd mot Luntmakargatan, stått och sett poliserna springa åt det hållet, innan han valt att följa efter. Ahmed Z beskriver att han såg “en man med rock” samt “en tjock kille med rock” när han gick fram mot mordplatsen. Detta signalement stämmer överens med Engström men inte med någon annan känd beskrivning av något mordplatsvittne.
En tänkbar variant är att Engström börjat gå försiktigt mot Luntmakargatan nästan samtidigt som att poliserna började springa, eventuellt stått still någon kortare stund och därför inte gett Yvonne N eller Ahmed Z någon minnesbild av honom, och att han sedan småsprungit resterande del fram till Luntmakargatan. Detta alternativ, eller om han väntat med att ge sig av efter att Yvonne N och Ahmed Z kommit fram till mordplatsen, förklarar varför poliserna i så fall redan varit utom synhåll för honom när han kommit fram till Luntmakargatan. Att Engström uppgav att han återvände gående från Luntmakargatan stämmer också överens med att ambulanspersonal ska ha fört in Palme i ambulansen vid den tidpunkt då Engström kommit tillbaka till mordplatsen.
Sid 93, Uppfattningen att det är svårt att förstå hur Engström skulle ha kunnat låtit bli att notera Leif L:s och Jan-Åke S bilar om han kommit fram till mordplatsen 45 sekunder efter att mordet skett. Uppfattningen att Engström närmast måste behövt hoppa undan för att undvika dem.
Detta är betydligt lättare att förstå än varför inte Christina V eller Per V som sprang över vägen rakt mot stället där de här bilarna körde mot, heller inte lade märke till dem. Engström gick på trottoaren och bilarna höll sig på vägen. Det fanns ett tre meter brett lager av snö som skilde den gångbara delen av trottoaren och körbanan.
Sid 94, Uppfattningen att någon av Anders B, Jan A, Jan-Åke S eller Leif L borde ha lagt märke till Engström när han kom gående.
Här kan man åter nämna Christina V och Per V. De sprang fram till mordplatsen strax norr om övergångsstället och ingen av ovanstående fyra personer har heller lagt märke till dem. Leif L var fokuserad på sitt larmsamtal. Att Anders B inte lagt märke till Engström är inte konstigare än att han heller inte fått någon minnesbild av Per V eller Christina V och heller inte av Lena B, Anders E, Bengt I, vilka samtliga bara var några meter från honom i tidigt skede.
Jan A var uppenbarligen heller inte tillräckligt fokuserad på Anders B än att han hörs säga “såg du var han tog vägen någonstans” på LAC-bandet, i samband med att Anders B hade börjat gå därifrån. Jan-Åke S kan i bästa fall precis klivit ut ur sin bil 45 sekunder efter mordet och observerat Leif L:s bil, men knappast något annat precis vid detta tillfälle. Det fanns också en dryga metern bred annonspelare vid Leif L:s bil som måste ha täckt en hel del av sikten snett framåt mot körriktningen, om Jan A eller Leif L utan anledning skulle valt att fokusera blicken i den riktningen.
Sid 94, Noteringen att det är avvikande att Engström skulle ha sett Lars J i mörkret på 80 meters avstånd från Sveavägen.
När Palme hade fallit låg han med fötterna längs med den förlängda linjen av Skandiahusets kortsida. Väktaren på Skandia, Henry O, hade fått uppfattningen att Engström hade gått fram och tittat. Om man kommer norrifrån som Engström gjorde, och går fram och tittar, finns det inget mer troligt ställe att stå på än platsen som gör Lars J:s position synlig. Avståndet var 65 meter. De enda ljuskällor som fanns längre in på Tunnelgatan fanns precis bakom Lars J sett från Sveavägen, vilket måste ha förstärkt siluetten av Lars J. Det räcker att man från det aktuella stället hade kastat en blick in i gränden så hade det varit svårt att observera något annan än Lars J. Detta ska jämföras med svårigheten för mördaren att kunna se Lars J från trappan. Antingen ska denne ha vänt sin blick till höger 150 grader när han varit på första trappavsatsen, eller vridit sig ännu mer och via en osannolik slump gjort detta precis när Lars J tittat mot Sveavägen. Och Lars J:s uppfattning var att mördaren sprang hela vägen upp. Eller ska mördaren ha gjort observationen när han “slängde en snabb blick bakom axeln” längst upp i trappan när Lars J stod 60 meter ifrån honom utan bakgrundsbelysning.
Sid 94, Uppfattningen att Ulrika R och Susanne K borde ha lagt märke till Engström om han ställt sig ungefär vid dem.
Ulrika R och Susanne K har inte ens uppgett att de lagt märke till Bengt P som stod några meter framför dem och hade synpunkter på livräddningsförsöken. Dessutom satte sig Ulrika R ned p.g.a. den uppkomna situationen och fick stöttning av Susanne K. Det är därför inte sannolikt att de skulle ha lagt Engström på minnet om han stått i närheten av dem. Nämnvärt är att ingen av dem heller fick frågan om de hade sett Engström.
De två följande delarna av Anders Olssons genomgång publiceras de närmaste dagarna.
Gunnar Walls blogg 
