De gåtfulla spåren av en gestalt i Ebbe Carlssonaffärens utkanter

Av Gunnar Pettersson

John Edwards som han tog sig ut 1988. Han samarbetade med Ebbe Carlsson men försvann fullständigt – sannolikt för alltid – kort tid efter det att förlagsdirektörens hemliga operationer avslöjades.

UNDER PANDEMIER FÅR MAN SOM BEKANT en del tid över. In emellan andra projekt har jag tillbringat lite tid med att försöka dra i några lösa trådar i periferin av Palmemordet, saker som alltid intresserat och i viss mån förbryllat mig.

En av dem gäller den gåtfulle John Edwards. Det finns en del i övrigt att veta om honom, och jag ska återkomma till något av det nedan. Men i korthet var han en engelman som vanligtvis kallas ”journalist” och som först dyker upp i Palmehistorien som en av de tidigaste medlemmarna i Palmekommissionens sekretariat i Wien 1980-81, tillsammans med Anders Ferm och Hans Dahlgren.


Den som följer denna blogg är bekant med författaren och journalisten Gunnar Pettersson, sedan många år bosatt i London. Han skrev till exempel förra året en artikel här på bloggen om Krister Peterssons beslut att lägga ner Palmeutredningen.

Gunnar Pettersson har följt mordutredningen under många år. Den som läst min bok Konspiration Olof Palme påminner sig kanske ett avsnitt i kapitlet En mördare rekryteras där han berättar om en dykare som arbetade åt brittisk underrättelsetjänst och som brände fingrarna när han började fråga sina uppdragsgivare om det svenska statsministermordet.

Hans senaste bok, London: en berättelse om en stad, kom 2018. Den som vill läsa mer av Gunnar Pettersson hittar länkar på hans hemsida.

Den här gånger presenterar han för bloggens läsare högst intressanta uppgifter om en skuggfigur i Palmeutredningen, engelsmannen John Edwards, en av Ebbe Carlssons samarbetspartners.

/Gunnar Wall


I slutet av decenniet kommer han tillbaka i de suddiga utkanterna av Ebbe Carlsson-affären. Då var Edwards konsult åt Yorkshire TV, dels i samband med en dokumentär om Boforsaffären (som jag återkommer till nedan) och dels skulle han själv stå för en dokumentär om Palmemordet, som dock aldrig blev av.

I samband med flera Stockholmsbesök under vårvintern 1988 lär Edwards ha försett Ebbe, som tydligen var hans viktigaste svenska kontakt, med information om PKK:s kopplingar till Iran och det famösa Damaskusmötet. Ebbe var tydligen mycket mån om sin kontakt med Edwards och gillade inte när andra försökte blanda sig i.

När så Ebbe-affären kreverar gör Edwards oväntat sin sorti från scenen. Han tycks helt enkelt ha försvunnit spårlöst, ingen har sett eller hört något av honom sedan dess, inte ens hans närmaste familj. Frågan är om han fortfarande ens är i livet.

Som jag från början misstänkte kom jag inte särskilt långt i mina efterforskningar kring Edwards. Det handlade mest om återvändsgränder. Men jag hittade ett par saker som kan ha sitt intresse, särskilt kanske för dem som forskar och skriver om de här frågorna.

Edwards var inte alltid en populär figur. Anders Isaksson, i sin bok om Ebbe, berättar att Anders Ferm tyckte rent illa om honom (”en skojare, etc”). Det kan möjligtvis ha något att göra med att Edwards i själva verket påstås ha arbetat för brittiska MI6, den utrikes underrättelsetjänsten. Enligt Ferm var det David Owen, den f.d. utrikesministern och enda brittiska medlemmen i Palmekommissionen, som övade påtryckningar på kommissionen att anställa Edwards, som tidigare ska ha arbetat för Owen.

Jag mailade då Lord Owen, som han idag är, och undrade vad han hade att berätta om Edwards. I vår mailkonservation valde jag att inte nämna något om vad Ferm sagt om Owens medverkan till hans anställning, eller påståendet att Edwards ska ha varit MI6. Detta av taktiska skäl. Jag har alltid funnit att politiker som Owen, ställda inför sådana anklagelser, tenderar att bara blåneka, om de ens bryr sig om att svara. Jag ville ”lämna fältet öppet” och få reda på vad han självmant valde att berätta i stället.

Inte mycket, visade det sig. Owens första svar handlade mest om generaliteter: finansieringen av kommissionen, hur man rekryterade dess medlemmar i både öst och väst, och så vidare. Intressant nog, visserligen, men i sakfrågan var det desto mer sparsamt med information.

Edwards “tillhörde aldrig min stab men jag kommer ihåg att han var mycket involverad i etablerandet av Palmekommissionen”, säger han. Om Edwards bakgrund uppger Owen: ”Jag kommer tyvärr inte ihåg vilken bakgrund han hade men jag minns inte att han skulle ha varit journalist.” Dessutom, säger Owen, borde både Anders Ferm och Hans Dahlgren ha känt Edwards mycket bättre än han själv. Anders Ferm avled 2019 och Hans Dahlgren har inte velat svara på mina mailade förfrågningar.

En liten märklighet fanns med i Owens mail. Jag hade citerat Isaksson om att Edwards ”utnyttjat sina kontakter bland ledande Labourpolitiker för att försäkra sig om en plats i Palmekommissionen”. På det svarade Owen att kommissionen inte var färdigetablerad förrän 1981 och vid det laget hade Owen lämnat Labourpartiet för att (i mars 1981) bilda Social Democratic Party tillsammans med de övriga i s.k. ”The Gang of Four”. Så Owen förstod inte alls hur jag (eller snarare då Isaksson) kunde påstå att Edwards utnyttjat sina kontakter bland ledande Labourpolitiker för att få sin anställning.

Det där är ju lite tvetydigt. Edwards anställdes alltså väldigt tidigt i kommissionen, dvs troligen under 1980, när Owen fortfarande var just ”ledande Labourpolitiker”. Samtidigt tycks Owen förkasta tanken, som jag läser det, att det överhuvud taget skulle vara fråga om ”Labourpoliker”. Det hänger inte ihop, riktigt.

I ett uppföljande mail frågade jag Owen om det kan ha varit sant (som Isaksson uppgivit) att John Edwards ”satt med vid bordet när Palme redovisat sitt arbete som medlare i kriget mellan Irak och Iran”. Jag fick ett kortfattat och påfallande defensivt hållet svar, där Owen för det första sa att han ”inte kan svara på några fler frågor” och att han ”ingenting vet om Palmemordet”, vilket jag inte ens hade frågat om.

Han avslutade med observationen att Palmes fredsmäklarförsök misslyckades, inte pga av honom själv utan för att stormakterna hade intresse av att förlänga konflikten i syfte att försvaga bägge ländernas inflytande i regionen.

Där satte Owen en tydlig punkt för vår konversation. Och jag tror inte det finns mycket mer att hämta där.

Edwards var alltså konsult för, och medverkade själv i, en dokumentärfilm producerad av Yorkshire TV från 1988, ”The Bofors Affair” som ingick i serien ”First Tuesday”. Den finns inte tillgänglig offentligt, vare sig på YouTube eller på CD, så jag beställde tid att se den på British Film Institute, där den arkiverats. Vad dokumentären avslöjar är ju ganska välkänt i dag, men det är ingen tvekan om att den fick ett visst genomslag när den sändes.

För det första tog jag några stillbilder med mobilen under visningen. Edwards introduceras som ”[Palme’s] advisor on disarmament issues” men intervjun med honom varar bara en knapp minut och rör Palmes besök i New Delhi i januari 1986 där han officiellt deltog i Rajiv Gandhis nedrustningskonferens, men också diskuterade Bofors haubitsförsäljning. Detta var ”inget ovanligt”, enligt Edwards, dvs att Palme använde sådana här tillfällen till att diskutera både det ena och det andra. Intervjuaren frågar: ”Du menar, Palme mäklade fred på förmiddagen och sålde vapen på eftermiddagen, i själva verket?”

”Ja,” svarar Edwards. Och därmed är intervjun över. Enligt uppgift från filmens producent Peter Moore var alltså avsikten att Edwards därefter skulle ligga bakom en egen dokumentär för Yorkshire TV om Palmemordet, man får anta med tyngdpunkt på Iran/PKK-spåret. Därav blev alltså intet. Edwards bara försvann.

En tredje lös tråd. En del har spekulerat om att John Edwards möjligtvis var en av dem som låg bakom en ganska notorisk bok om Palmemordet från 1989, ”Death of a Statesman: The Solution to the Murder of Olof Palme” av pseudonymen Ruth Freeman.

Gunnar Pettersson, journalist och författare som sedan många år är bosatt i London. Foto: Privat.

Som det råkar sig recenserade jag den för London Review of Books strax efter att den kom ut. Boken hävdade att Iraks säkerhetstjänst legat bakom mordet, som följd av Säpos envisa försök att ställa de ansvariga till svars för mordet på den f.d. agenten Majed Husain, som sökt asyl i Sverige. Min (som många andras) slutsats blev att boken helt enkelt var ett ganska klantigt konstruerat desinformationsförsök; flera av dokumenten som presenterades var uppenbara förfalskningar.

Jag hade fått reda på att det fanns två författare bakom pseudonymen Ruth Freeman, en svensk och en engelsman. Svensken ska ha varit den ökände juristen Eive Tungstedt (död 2009), men vem engelsmannen var har mig veterligen aldrig blivit känt – och detta trots att han ringde mig en kväll strax efter att recensionen publicerats…

Mannen i andra änden av luren var ganska vänligt inställd och verkade inte alls sur för att jag sågat boken som jag gjort, utan ville egentligen bara veta var jag fått mina uppgifter från (svar: en del från svenska kolleger, en del från sunda förnuftet). Men han ville inte uppge sitt namn och sådant gör mig alltid irriterad, så jag gjorde samtalet ganska kort.

Tanken att det kan ha varit John Edwards jag pratat med är ju lite intressant. Men också väldigt osannolikt, av flera skäl. Dels därför att Edwards då, mer eller mindre samtidigt, skulle krängt teorier om att både Iran och Irak skulle ha legat bakom Palmemordet. Dels därför att Freemans bok var så taffligt konstruerad och lätt genomskådad; jag hade intrycket att Edwards var smartare än så. Dessutom verkar det sannolikt att Edwards vid det laget (våren 1989) redan hade försvunnit.

Vidare uppgifter om författarna bakom pseudonymen och omständigheterna kring utgivningen är inte lätta att lokalisera. Förlaget som publicerade boken, Robert Hale Ltd, köptes upp av Crowood Publishing 2015, men de tog inte över arkiven gällande Robert Hales äldre utgivning. Var dessa kan ha hamnat har jag ännu inte fått klarhet om.

Värt att notera är också att upphovsrätten enligt tryckortsidan i boken nominellt inte tillhör författaren/pseudonymen ’Ruth Freeman’ utan ”Focus Enterprises Ltd 1988”. Efter lite sökande i bolagsregister och annat kom jag fram till att det sannolikt rör sig om ett bolag med det namnet som inkorporerades på Isle of Man i september 1988 och upplöstes i juli 1991.

Isle of Man är ju ökänt för att husera underliga, mer eller mindre lagliga bolag, vilket bl.a. gör att det är ytterligt svårt att få reda på vilka som låg bakom. Mycket riktigt berättade Centrala Bolagsregistret på Isle of Man att all pappersdokumentation från före år 2000 har förstörts (”shredded”) och några elektroniska resurser från de åren existerar inte. Det visar sig t.o.m. att adressen bolaget uppgivit (”National House, Santon, Isle of Man”) är felaktig: enligt lokala myndigheter har något ”National House” aldrig existerat i Santon.

Så ser det alltså ut när man är bra på att sopa igen spåren efter sig.

Några referenser:

Anders Isaksson: Ebbe – mannen som blev en affär (2007)

Gunnar Wall: Mörkläggning – statsmakten om Palmemordet (1996, ny upplaga 2020). John Edwards går i boken under beteckningen ”J”.

Edwards omnämns i ett par andra inlägg här på bloggen, först ett av Anders Hasselbohm: Planerades ett attentat mot Palme på Kreta i september 1985? Sedan ett av Gunnar W själv: Special för denna blogg: Craig Williamson om misstankarna mot Sydafrika.

Om någon vill se Boforsdokumentären vid nästa Londonbesök bör man kontakta BFI (collections.access@bfi.org.uk) och beställa tid i deras ”Mediatheque” alldeles bakom receptionen (BFI ligger på Southbank, granne med National Theatre). Man använder sökrutan på skärmen: dokumentärens ID-nummer är 335752, men man kan också söka efter titel (”First Tuesday: The Bofors Affair”). John Edwards dyker upp vid 1:39:55 in i filmen.

13 reaktioner på ”De gåtfulla spåren av en gestalt i Ebbe Carlssonaffärens utkanter

  1. Ett litet PS. Jag trodde recensionen i LRB skulle ligga bakom betalvägg, men det verkar fungera. Kanske får man några gratisläsningar tills det blir stopp. Dessutom: nedanför själva recensionen följer en kort brevväxling jag hade med Anders Ferm. Han tyckte jag givit en nidbild av Palme i min text, men han hade bara inte läst innantill tillräckligt noga. I mitt svar nämner jag också John Edwards, för övrigt.

  2. Tack för en jätteintressant artikel. Mycket läsvärd och tankeväckande. Håller för tillfället på att läsa in mig ännu mer på Bofors affärer och personer däromkring, så uppgifterna var värdefulla.

    Jag kommer att tänka på boken ”kontraktet” av John W Grow. Den gavs väl också ut under liknande premisser.

  3. Att Eive Tungstedt var ”Ruth Freeman” skrev Kurdo Baksi i en artikel 2003. Var dom två och den andre var britt är Alan H en lågoddsare. Språkgeniet Alan H var Eive Tungstedts kompis i 70-talets Stockholm. Idag är han över 70, men jobbar än. Redan på 70-talet förekom uppgifter att H var civilanställd hos den brittiska militären i Berlin, innan han kom till Stockholm för att bli aktivist i Stockholms flyktingråd och en av de drivande krafterna i Norbert Kröchers kidnapparliga. Fråga Kröchers svenska medhjälpare. Några lever än. De undrar nog fortfarande varför H utvisades till Storbritannien i april 1977, utan straff. Olof Frånstedts memoarer är intressanta. Han verkar ha fattat att H inte var en vanlig ”terrorist”.

    GW:s kommentar: Jag har i efterhand strukit efternamnet på Alan H samt ett par andra identifierande uppgifter i Linus Linslus kommentar. Bland annat har jag tagit bort en länk till en sida om en brittisk akademiker som enligt Linus skulle vara identisk med den Alan H som hade samröre med Kröchers kidnapparliga. För mig är det osäkert om det rör sig om samma person. Även om så var fallet är det tveksamt om det finns anledning att namnge honom.

  4. Simon A: Tack! ‘Kontraktet’ vet jag inte mycket om men ska titta närmare på den.

    Linus: Namnet Alan H har jag stött på förut, men är du säker på att det är samma Alan H som du länkar till? Om han i dag är ”över 70” och börjar publicera sig som specialist i sitt ämne 2006 (enligt verklistan, alltså vid 56+ års ålder) så är det ju en närmast otrolig transformation från terroristvän i Stockholm till högtflygande akademiker. Men – konstigare saker har hänt.

    GW:s kommentar: Denna kommentar har jag redigerat i efterhand. Alan H:s efternamn har tagits bort, liksom en identifierande uppgift om hans forskning. Skälen är desamma som de jag angett när jag redigerat Linus Linslus kommentar.

    1. Jag har nu haft en kort mailväxling Alan H och han förnekar att han skulle ha varit inblandad i boken ‘Death of a Statesman’. Han hade inte ens hört talas om den tills han läste mitt mail. Jag har ingen särskild anledning att misstro honom. John Edwards hade han heller aldrig hört talas om, för övrigt.

  5. Hej!

    Jag tycker personen Ebbe Carlsson är intressant. Det skulle vara spännande med en spelfilm om hans liv och affär. David Dencik kan spela honom igen(Call girl).
    När jag ser dokumentärer eller läser böcker om affären är det ett ord som återkommer för mig:
    Hållhakar. Satt Ebbe Carlsson på information om personer och politiska uppgörelser? Hur kunde han skaffa sig eller få en sådan ställning i det politiska livet? Finns en koppling mellan IB- affären, Bordellhärvan och Ebbe Carlsson- affären?

    1. David Dencik, denne duktige skådespelare, skulle säkert kunna göra en lysande Ebbe Carlsson. En viss porträttlikhet finns ju också.

      Det har spekulerats mycket om hållhakar i diskussionen om Ebbe Carlssonaffären. Jag tror ändå inte att det är det som saken egentligen handlar om. Den som vill få en utförlig genomgång från min sida bör i första hand läsa min tjocka bok Mörkläggning. Hälften av boken handlar just om Ebbe Carlssonaffären. Och stora delar i övrigt handlar om Holmérs tid som spaningsledare, alltså sådant som utspelade sig före Ebbe Carlssonaffären. Utan den biten är det svårt att förstå vad Ebbe Carlsson sysslade med och varför.

      En avsevärt kortare diskussion om Ebbe Carlssonaffären för jag i det här blogginlägget.

      1. Hej, Gunnar!

        Tack för snabbt svar!

        Ja, Dencik är bra! Han spelade Ebbe i Call girl.
        En annan idé på tv-film eller serie är att dramatisera historiska händelser i området Träsket, som jag vet att du väl känner till. Det är intressant med platser mellan olika sfärer: Träsket är ju beläget mellan Sveavägen och Birger Jarlsgatan. Överklass möter arbetarklass och kriminella. Spelklubben Oxen skulle ha en central plats Tv-serien. En krönika från 1600-tal till 1960-80- tal.
        Jag ska se efter om jag inte har läst den bok du nämnde. Finns internationella exempel på personer, som liknar Ebbe Carlsson. Jag vill gärna veta mer om hur en person med Carlssons karaktär och färdigheter kan ta sig så djupt in i maktens korridorer.
        Jag var på en föreläsning du höll på Skytteholmsvägen för ett par, tre år sen. Mycket intressant kring Palmemordet och om tiden då det hände! Tack för det!
        Må väl!

  6. Hej Gunnar P och Gunnar W,

    Först av allt ett stort tack till dig Gunnar Pettersson för en mycket intressant artikel! Speciellt intervjufrågan till John Edwards ”Du menar, Palme mäklade fred på förmiddagen och sålde vapen på eftermiddagen, i själva verket?” med svaret ”Ja” fick mig att påminna mig om ett historia jag fått återberättad minst tre gånger om vad som hände i samband med att Palme besökte Indien i januari 1986.

    I den ungefärliga perioden 1996-2005 har en svensk VD för ett stort svensk exportföretag berättat följande vid åtminstone tre tillfällen när jag har närvarat. I Granskningskommissionens rapport från 1999 finns många spektakulära detaljer kring det s.k. Bofors-spåret återgivna men vad jag förstår inget om det jag redogör för nedan (se GRK sid 565-584 och 690-692).

    Alltnog, Palme besökte alltså Indien i januari 1986 för att bl.a. delta i Rajiv Gandhis nedrustningskonferens. Min sagesman – i fortsättningen kallad ”industri-VD:n” – har berättat att parallellt med Palmes besök i Indien fanns även en svensk industridelegation på plats. I denna delegation ingick bl.a. Bofors VD Martin Ardbo men också industri-VD:n. Vilka ytterligare personer som deltog framgick inte eller så minns jag inte dessa detaljer.

    När nedrustningskonferensen var avslutad åkte Palme och åtminstone delar av industridelegationen hem med samma flygplan. Jag förmodar att det inte var regeringsplanet utan att planet tillhörde eller var inhyrt av något av industriföretagen som ingick i delegationen. Även industri-VD:n fanns med på planet och enligt honom skulle Martin Ardbo under resan vid ett tillfälle ha bett Palme att sätta sig på en plats i planet där ingen annan kunde överhöra deras samtal.

    Enligt industri-VD:n skulle då Martin Ardbo ha berättat sanningen om Boforsorden för Palme, dvs. till exempel uppgiften om att en mindre del av köpeskillingen på 8 miljarder skulle via ombud i Schweiz gå tillbaka till intressenter för Gandhi-familjen. Jag tror inte i och för sig att vare sig Martin Ardbo eller Palme avslöjade för industri-VD:n vad deras samtal rört sig om, så eventuellt är det en spekulation från industri-VD:n om vad samtalet handlade om. Men industri-VD:n verkar på annat sätt ha förstått innehållet i samtalet, eventuellt via ansiktsuttryck, antydningar efteråt eller motsvarande.

    Kontentan av historien är alltså att Martin Ardbo i slutet av januari skulle ha berättat för Palme att det fanns en del komplikationer i Indenaffären, t.ex. att Gandhi officiellt skulle ha krävt att inga mellanhänder fick anlitas men inofficiellt meddelat att Gandhi-intressenter skulle få provision, läs mutor.

    OK, om detta är sant (vilket det inte behöver vara),kan det ha med Palmemordet att göra? Ja, kanske – det finns lite olika möjligheter:

    • Franska vapenhandlare kan ha mördat Palme p.g.a. hans dubbelspel och ”skenhelighet” om de fått nys om saken. Eller att de trott att ett mord kunde stoppa affären med Sverige.

    • Palme kan ha hotat Gandhi att dra sig ur affären och eventuellt avslöja dubbelspelet. Representanter för Gandhi-sidan kan då ha mördat Palme om de insåg att de riskerade gå miste om sin ”bonus”.

    • Representanter för Bofors närstående vapenförsäljningsagenter kan ha mördat Palme om de befarade att ett eventuellt stoppande av ordern gjorde att deras del av provisionen gick förlorad.

    • Palme kan, efter att ha funderat på saken, meddelat Martin Ardbo, att med tanke det som framkommit om potentiella mutor, så kunde Sverige inte längre lämna de utlovade kreditgarantierna m.m. och detta skulle då ha omöjliggjort affären. Detta kan ha gjort att till Bofors närstående personer organiserade mordet via ett gäng ”inhemska patrioter” (kan någon från ”Bofors-sfären” ha lurat Palme i en fälla?).

    • Eller annat motsvarande scenario.

    Ja, allt detta kanske är långsökt men inte omöjligt. Kände Palme till ”komplikationerna” med Indienorden kan detta på olika sätt ha inneburit risker för honom både som privatperson och politiker. I Granskningskommissionens rapport finns det även uppgifter kring spekulationer om att Palme själv eller det socialdemokratiska partiet skulle få del av ”bonuspengarna”.

    @Gunnar W: Som du säkert har uppfattat är jag själv lite tveksam inför det s.k. mötesscenariot. Orsaker till detta är bl.a. att jag inte tror att Palme skulle träffa personer på stan för ett ”simpelt skatteärende” som Harward-affären eller att han skulle utsätta sig för risker med att träffa sovjetiska underrättelsemän eller andra motsvarande personer.

    Men, med tanke på ovanstående historia från industri-VD:n kanske det inte är helt orimligt att mordet skulle kunna vara orsakat av någon typ av kontakt/fälla med anknytning till Boforsaffären. Vill man spekulera skulle den elegant klädde mannen – min tolkning av grå ulster och angiven huvudbonad – som Anders D tycker sig se samtala med Palme vid annonspelaren inte vara mördaren utan någon som försvann i annan riktning innan den verkliga mördaren klev in i handlingen.

    Mordet kan dessutom vara planerat att ske vid annan plats men omständigheter gjorde att mördaren tvingades slå till redan vid Dekorimahörnan – ja, nu spekulerar jag på mycket tunn is …… eller så förekom det ett möte med någon från Bofors-sfären men att detta hade inget med mordet att göra.

    1. Det har under årens lopp skrivits mycket om Bofors Indienorder – en affär som länge varit en av de största politiska skandalerna i den indiska politiken. Journalisten Maciej Zaremba publicerade 2005 ett par artiklar i Dagens Nyheter, senare återpublicerade på hans blogg, där han påminner om skandalens omfattning och också spekulerar om vilken roll Palme hade i affären.

      Jag håller med dig, Anders Fredric, frågan om Indienordern och dess möjliga koppling till Palmemordet framstår inte som färdigutredd.

    2. Anders Fredric:
      Ja det är ju en spekulation vi diskuterat tidigare. Just att Anders D:s signalementsuppgifter går så helt på tvären med alla övriga gör ju att man med visst fog kan tycka att det bör vara någon annan person han sett. Jag har tidigare spekulerat lite om den man som makarna Prim observerar och menat på att denne uppvisar likheter med den person som Anders D har sett. Bortsett från huvudbonaden så tycker jag beskrivningen stämmer ganska väl och en huvudbonad är ju lätt att ta av. Har mannen dessutom radiokontakt med någon annan så kan det vara en förklaring till att han, när han möter makarna Prim, tagit av sig huvudbonaden. Detta då för att exempelvis höra bättre vad som sägs i walkie-talkien.

      Man kan spekulera vidare och tänka sig att gärningsmannen som väntar vid Dekorima ser samtalet mellan denne man och makarna Palme och då beger sig ner mot annonspelaren. När mannen går därifrån kliver gärningsmannen in i handlingen.

  7. ”Just att Anders D:s signalementsuppgifter går så helt på tvären med alla övriga gör ju att man med visst fog kan tycka att det bör vara någon annan person han sett.” De kanske är ganska förenliga, faktiskt, vilket dryftats mycket. Dvs inte förenliga med trappmannen eller honom som tar sig fram på David Bagares gata men de eller den kanske inte var GM.

    Men om Anders D sett någon med ett helt annat signalement vid annonspelaren, skulle han trots olikheten helt missat att det inte var samma person som sköt? Det finner jag svårt att tro. Anders B och D samt Inge M skulle ha missat att icke-GM avvek nära mordögonblicket. Ingen har sett Anders D:s man nummer 1 och han inser inte själv att nummer 2 är annorlunda utan ser en kontinuitet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.